Får ofta frågan hur jag kan påstå att vi lever i en partiarkal värld och att patriarkatet även finns i Sverige när jag samtidigt påtalar hur män är överrepresenterade inom självmord, hemlöshet, missbruk osv. Så jag tänket helt enkelt svara på det nu, hur jag ser patriarkatet som orsaken till att män är de som återfinns både mest i toppen och mest i botten av samhällsskiten.

Kulturellt finns ett antal egenskaper som anses ”manliga” och ett antal egenskaper som anses ”kvinnliga”. Ungefär såhär:
Manligt:                              Kvinnligt:
Ambitiös                              Vårdande
Rationell                              Känslosam
Logisk                                  Empatisk
Matematisk                          Mjuk
Stark                                    Irrationell
Bestämd                              Pedagogisk
Ledare                                 Obeslutsam

De manliga egenskaperna värderas högre och de kvinnliga lägre. Detta inverkar i hur vi även ser på män respektive kvinnor. Män ses i egenskap av män som just mer rationella, beslutsamma och som bättre ledare som inte låter känslorna styra. Kvinnor å andra sidan ses som personer i behov av omhändertagande då deras mjuka känslosamma sinnen inte klarar för mycket eget ansvar. (Tillspetsat men ni fattar) Detta leder till att vi dels ser mer män i toppen av samhället eftersom de ses som mer självklara ledare som platsar i en ledande position, samtidigt ser vi också mer män i botten av samhället eftersom män anses kapabla att ta hand om sig själva, även när de inte kan det vilket resulterar i att den hjälp de behöver uteblir.

Kort sammanfattat: Patriarkatet dubbelbestraffar män som å ena sidan kan få makt och pengar men då ofta förlora i viktiga sociala kontakter som tex ett rikt familjeliv, samtidigt som de straffas när de inte lever upp till patriarkala normer om den starka ledande mannen och därmed hamnar längst ner i botten. Hade kvinnliga egenskaper värderats lika högt som de manliga hade män inte behövt hamna i bottenskiktet på det sätt de gör nu. Då hade det inte setts som märkligt eller fel att även män kan må dåligt och behöva tas om hand. Det hade inte varit en nedgradering för män om de bejakar sina känsligare sidor eller faktiskt ber om hjälp och hjälpen hade funnits att få istället för att deras behov viftats undan med att män ska kunna ta hand om sig själv.

Patriarkatet är dessutom inte lika påverkande inom alla samhällen. I Sverige där vi kommit en bra bit mot jämställdhet är det andra samhällsstrukturer som är ett större problem än att män värderas lite högre än kvinnor. Visst patriarkala föreställningar influerar det mesta i samhället, men utan patriarkatet skulle ex klassklyftor fortfarande finnas, men utan klassklyftor skulle patriarkatet minska kraftigt. Det vill säga enligt mig är inte patriarkatet det som är grunden till allt ont som många feminister gärna påstår, jag ser snarare att klassamhället som det största problemet som skapar patriarkatet och tex rasism, ableism etc. Om vårat mål hela tiden ska vara att krossa patriarkatet i första hand missar vi så många maktaspekter på vägen som är minst lika viktiga, om inte viktigare, att krossa.

Detta är en av orsakerna till att en intersektionalitet är A och O för min feministiska analys. Om vi stirrar oss blinda på en maktordning missar vi andra förtryck och vi missar att nyansera våra politiska verktyg efter den verklighet vi faktiskt lever i. När det talas om män som förtryckarna, vinnarna i samhället som styr över kvinnorna är det inte speciellt märkligt alls att män som befinner sig i samhällets botten inte kan känna igen sig och därmed tar avstånd från feminismen. En intersektionell feminism ser jag som lösningen på våra problem, både utifrån klass, rasism, kön, hbtq osv. Förtrycken samverkar och påverkar oss alla men det är viktigt att se att kvinnor kan förtrycka män, män kan förtrycka andra män, homosexuella kan förtrycka kvinnor osv osv. Bara för att någon är i maktpossition inom en strukturell aspekt kan de vara offren i en annan. En vit man är inte nödvändigtvis överordnad en rasifierad kvinna om en tex ser till utbildning, bostadsort, inkomst.

Verklig jämställdhet och jämlikhet får vi när alla har samma skyldigheter och rättigheter, det är också grundbulten inom feminismen, men ska vi nå dit duger det inte att ständigt se på strukturer som tydliga väl definierade makthierarkier. Makt och förtyck är inte en pyramid, det är flera ihoptrasslade nystan med garn där det knappt går att se var det ena tar vid och det andra slutar.

Slutligen, och detta vet jag inte är en allt för populär ståndpunkt inom många feministiska kretsar men, för att få feminismen och jämställdheten framåt räcker det inte med en frigörels av kvinnan, vi måste frigöra mannen i samma utsträckning. Så länge män tvingas in i stereotypa könsroller kommer detta även att upprätthålla könsroller och förtryck av kvinnor. I varje aspekt där en kvinna förtrycks av könsroller förtrycks en man på andra sidan. Könsmaktsordningen är en växelverkan där vi alla bidrar till förtrycket, av andra eller oss själva, därför startar arbetet i det privata, med oss själva. Politiska reformer leder bara en bit på vägen men utan förändring på djupet, inom oss får vi bara ord på papper utan betydelse. Granska dig själv, granska dina relationer, börja arbetet i din närhet, där startar vi den största förändringen.