Månadsarkiv: juli 2014

Rasism/Antirasism

I chokladbollen gömmer sig rasismen.

6 kommentarer

Ok, så för några dagar sedan la jag alltså upp en bild både på FB och twitter med uppmaningen att maila ansvariga för företaget Saema som valt att ha en produkt med namnet ”Gammaldags fördomsfri N*boll”. Som jag lyft i kritik mot produkten så går det inte att bara ignorera den innebörd som n-ordet har och låssas att ordet är neutralt för det är det inte. N-ordet bär på en lång historia av rasism och förtryck och hur mycket folk än vill argumentera för att det ”bara betyder svart” är det helt enkelt inte sant och att upprepa det gång på gång gör det inte sant. N-ordet har aldrig varit helt värdeneutralt, det kommer aldrig att bli helt neutralt, med dess historia är det helt enkelt en total omöjlighet. Tänk om någon skapade ett bakverk, eller en maträtt och sålde under namnet ”fördomsfri sliskig horboll”. Hur många skulle köpa förklaringen ”jag menar inget illa med detta, hora betyder inget speciellt för mig”. Hur många skulle försvara det med ”Amen, om du inte är en hora varför ta åt dig?” Eller ”Äh vadå, det är en kaka du behöver väl inte bry dig bara för att du mobbats och kallats hora?”. Rätt få är min gissning.

När det kommer till chokladbollen och ”rätten” att kalla det n*boll så finns däremot en hel arme som högljutt skriker ut sin rätt att få säga n-ordet, säga n*boll och absolut inte ändra sitt språkbruk. Efter att Gefle dagblad snappade upp min delade bild och skrev om det, och senare även Arbetarbladet och Aftonbladet har kommentarer, mail och direktmeddelanden på FB ramlat in. Vissa har bara varit ren provokation: ”Det har alltid hetat så och jag kommer därför aldrig sluta säja det!” tex. Inte så förvånande kanske, men hatet som också kommit i mängder är både skrämmande och skrattretande på samma gång.

Jag har fått mail om hur jag borde lämna landet, och det snabbt, hur folk som jag inte borde få leva, att jag borde uppsöka psykolog och en imponerande mängd varianter av ”du är ju helt jävla dum i huvudet”. Jag har både anklagats för och uppmanats till att gå och ha sex med djur, hålla min trut stängd innan någon stänger det åt mig och att aldrig ha en åsikt igen, samt de som helt enkelt ifrågasatt mitt namn, min bakgrund och hela min person, ja några har tom lyckats få det hela till att jag knullar för lite. Främst har kommentarerna och mailen kommit från vita män runt 30-35 i ålder, men även från ett rätt stort antal kvinnor. Alltså, kom igen nu va? Jag pratar om att byta namnet på ett jäkla bakverk och folk finner det rimligt att önska mig död och i samma mening säga att jag är den som är hatisk? Jag vet ärligt talat inte om jag skall skratta eller gråta över den ignorans och rasism som ploppar till ytan likt kolsyra så fort n*bollens helighet hotas.

Det finns de som inte tror på rasism i Sverige, jag säger bara det: Starta en debatt om att n*boll inte är ett ok ord, luta dig tillbaka och se kommentarerna komma om hur invandrare bara är lata och vägrar jobba, hur invandrare gnäller och gnäller, hur vi som inte är vita svenskar bara borde hålla käften eller flytta härifrån om vi inte finner Sverige perfekt, kommentarer om hur svenskar utplånar sig själva för hänsynslösa invandrare som bara vill ha bidrag och våldta eller för all del: Hur invandrarna är orsak till precis allt som är negativt i vårt land, från underbemannad sjukvård, till nedlagda våldtäktsmål till dåligt dasspapper. Proportionerna försvaret av n*bollen tar är helt orimliga och det hat som släpps lös är absurt.

Jag tror inte att någon av de som skrivit skit till mig under dessa dagar (och troligen kommande) inser hur galet ute de är eller har vett att skämmas. Om någon enda av alla som just nu skriver hat till mig känner för att på allvar, med respekt och sansad ton, prata med mig om hur de ser på samhället, om hur jag ser på samhället och de problem som finns så varsågoda och skriv till mig, jag svarar gärna. Allt övrig skit kommer jag fortsätta ta bort, blocka eller ignorera.

Feminismen

Alla är vi offer!

4 kommentarer

En väldigt vanligt förekommande invändning mot hur feminister diskuterar patriarkatet och kvinnor som förtryckta är ”Jag är inget offer!”. Antifeminister å sin sida gnäller ofta om att feminister har en ”offermentalitet” och anklagar kvinnor för att göra sig själva till offer för att andra ska tycka synd om dem.

Denna motvilja både mot att acceptera att andra är offer i vissa situationer eller att själv utpekas som ett offer bottnar i ett förakt för svaghet. Att vara offer anses vara ett tecken på att vara svag, att vara svag är dåligt. Jag ser ofta hur kvinnor slår ifrån sig feminismen med ett ”jag är en stark kvinna, inget offer!”. Denna syn på verklig eller inbillad svaghet är problematisk på många sätt. Att vara svag är inte dåligt, alla är svaga ibland. Att vara svag alltid är inte dåligt, vi är alla olika skapta. Samhället är fel utformat när svaghet inte fungerar inom samhällets ramar, och det är samhället vi bör ändra på, inte människorna. (Föraktet för svaghet ses också i hur sjukskrivna eller personer med funktionsnedsättningar behandlas)

När det kommer till att vara offer är det inte något en kan göra sig själv till, offer är något en blir genom att utsättas för kränkningar, våld, diskriminering etc av andra. Att feminismen pekar ut alla, men framförallt kvinnor, som offer för patriarkatet gör inte att kvinnor pekas ut som varken svagare än män eller till personer som inte kan ta tag i saker. Att offer skulle vara samma sak som passivitet är en myt. Om du blir rånad är du ju varken mer eller mindre offer för ett rån baserat på hur mycket du slog tillbaka under rånet. Rånad blev du oavsett. Så ser jag också på hur vi alla på olika sätt förtrycks av patriarkatet. Vi blir rånade på vår frihet, vår möjlighet att helt fritt forma våra egna liv, vår chans att vara vem vi vill, se ut som vi vill, älska vem vi vill osv. Att vi slår tillbaka, protesterar eller kämpar för att gå emot de inskränkningar som finns, och många gånger lyckas, gör inte att vi slutar vara ett offer för detta rån.  Vi fortsätter bli rånade, dag efter dag, år efter år, och i detta är vi alla offer. Vissa mer passiva än andra, men lika fullt offer. Att vissa påstår sig inte alls märka av dessa normer, detta patriarkat med sina regler och anser att de absolut får göra som de vill, vara vem de vill kan jämföras med personer som utsätts för bedrägeri där någon under lång tid i smyg norpar deras tillgångar. De märker inte av det, men rånet sker ändå.

För att ta ett annat exempel på hur argumentationen mot att vara offer kan se ut: En kvinna som har ett bra betalt jobb i en hög befattning, välutbildad och med status säger gärna att hon inte är ett offer. Hon har minsann kämpat sig till toppen och det kan alla kvinnor göra om de bara vill.  Här är dock grejen: En kvinna borde inte behöva kämpa hårdare än en man för att nå en högre karriär om hon önskar, vilket är fallet idag. Så gott som alltid erkänner dessa kvinnor själva att de också fått anstränga sig mer för att tas seriöst, men att det inte är ett problem för det är ju bara att tuffa till sig. Att som kvinna fått kämpa hårt men ta sig till toppen ändå är ett lysande exempel på hur kvinnor faktiskt är ett offer för patriarkatet. Ibland tror jag att mycket av invändningarna mot att alla kvinnor är förtryckta ligger i en tanke om att ifall den där kvinnliga VDn som kämpat så hårt för att bli VD är förtryckt så skulle det ta nått ifrån hennes kamp. Att den är lite mindre värd eller något för att vi påpekar att hon är ett offer i patriarkatet. I själva verket är det ju tvärt om. Hennes kamp till makten är ju mer beundransvärd när hon fått kämpa i motvind än den vore om hon bara fått allt givet till henne utan att lyfta ett finger.

Att dessutom just karriärkvinnor med bra anställningar lyfts fram som personer som inte är offer eller förtryckta ger också intrycket att karriär är allt. Har du ett välbetalt högstatusjobb är du inget offer, då är du inte svag = nått bra. Betyder det då att alla andra som inte har dessa jobb är svaga? Nej, givetvis inte. Det finns många sätt att leva sina liv och må bra, att ständigt fokusera på kvinnor i toppen är att göra det väl endimensionellt. Ändå kvarstår: Kvinnan som är VD är lika mycket offer för patriarkala strukturer som kvinnan som städar kontoret.

Vi måste komma bort ifrån tänket att en som offer automatiskt är passiv, svag och oförmögen att slå tillbaka. Att se sig som offer för ett patriarkat eller annat förtryck är tvärt om ett utmärkt sätt att starta kampen att slå tillbaka. Utan att erkänna förtrycken som finns och hur vi drabbas av dem kommer vi heller aldrig att kunna ändra på dem. Vi kanske är offer nu, men vi kan arbeta för att sluta vara det genom att stoppa det förtryck som gör oss till offer.

Så låt oss kämpa!

 

Feminismen

Myten om kvinnans ständiga underordning

18 kommentarer

Som feminist är jag fullt medveten om att en av grundpelarna i feminismen är att se kvinnor som underordnade männen, gärna att män alltid står över kvinnor och förtrycker kvinnor. Finns många kända feministiska bloggare som hårt driver denna tes. Jag håller inte med om den. Jag anser att det är en myt att kvinnan både i nutid och historisk skulle vara underlägsen mannen och medvetet förtryckt av män som grupp. Tvärt om anser jag att kvinnor och män både nu och historiskt varit lika förtryckta, och jag tänkte här förklara hur jag kommit fram till min ståndpunkt i detta. Nej, jag tror inte att vi är jämställda, eller att vi lever i ett matriarkat. Jag är och förblir feminist och jag tror på patriarkatet. Verkar det som motsägelser? Ja kanske. Förhoppningsvis förstår du mina tankar efter detta.

Jag börjar historiskt. Vem är det som skrivit historien? Från vems perspektiv utgår historien och vilka ideal återspeglas i dessa historieskrivningar? Jo den vita, västerländska och rika klassen (både män och kvinnor). Detta är väldigt viktigt att ha i beaktande när en läser historiska skildringar om hur det var förr i tiden.

Vi kan börja riktigt långt bakåt, innan människan blev bofast. Ofta beskrivs denna tid som en tid där kvinnor fick gå runt nära de tillfälliga boområdena, samla rötter och bär medan männen jagade. Deras sexualitet har skildras i många romaner ex Grottbjörnens folk som något som skett i form av våldtäkter. Det har helt enkelt varit ”självklart” att kvinnorna inte hade rättigheter. Hur det verkligen var kan vi inte veta, det vi kan veta är dock att det finns hittade gravar med skelett från kvinnor omgivna av jaktvapen och annat som jägare har god nytta av. Vi vet att på grottmålningar har kvinnliga figurer återfunnits avbildade som gudar, och vad som tolkats som hövdingar eller visa personer. Saker som tyder på att kvinnor jagade precis som män och hade högt uppsatta positioner i de dåvarande mänskliga samhällena.

När vi blev bofasta och började äga mark på ett annat sätt utvecklades de första tecknen på ett patriarkat. Tätt sammankopplat med ägande och kapitalism. Med ägandet började också historien skrivas ner och vidarebefordras av de rika med makten. Oavsett kultur vi ser till nu är det till största majoritet män som har makt och kontroll. Men betyder verkligen det att män som grupp har makten över kvinnorna? För mig är svaret nej. Den lilla klick män som haft makten har också sett konkurrens inte bara i kvinnorna utan i de andra männen. För dem att behålla sin makt kräver att de också trycker ner andra män. Detta har gjorts genom att sätta upp patriarkala spelregler, där en mansroll upprättas som ytterst få män kan leva upp till och där straffet för de män som inte lyckas är hårt. Exempelvis var det förr inte alls ovanligt att en man som inte gifte sig och skaffade barn (fertilitet var ett stort bevis på sin manlighet) blev av med hela sitt arv och många gånger kunde det sluta med att mannen stod utan något alls, hamnade på gatan och blev bland de lägst stående.

När feminismens kamp och historia beskrivs glöms ofta både etnicitet, funktionalitet och klass för att inte tala om hbtqfrågorna bort. Vilka var det som startade den feministiska rörelsen? Jo rika kvinnor som var less på att vara hemma. Detta ger ett kamparv där kvinnors rätt till utbildning, arbete och rätt att vara politiskt engagerade ses som bland de viktigaste saker som uppnåtts. Däremot tänker rätt få på att det i arbetarklassen redan var så att både män och kvinnor arbetade och alltid har arbetat, där har det inte funnits ekonomisk möjlighet att ha kvinnan hemma för att sköta barnen och delar av hushållet, det har varit av högsta vikt att kvinnorna också arbetat och ofta har arbetet varit hårt. När det kommer till utbildning var det också något som den högre samhällsklassen hade rätt till, och rika kvinnor hade en längre utbildning än fattiga män. För fattiga slutade skolan för både kvinnor och män ofta redan i det som idag skulle motsvara åk 6, sen behövdes deras krafter i hem och arbete. Rika kvinnor kunde gå i kvinnoskola upp till motsvarande gymnasieutbildning där de förvisso fick långt ifrån den utbildning rika män fick men ändå en enorm bit över den utbildning den största majoriteten fick.

Att det förekommit mycket hemska beteenden mot kvinnor förnekar jag inte, men i allt det har udden även riktats mot männen. Det är personerna med makt som agerat och de har haft ett syfte i sitt agerande som sällan haft med kön att göra. Ett exempel är häxjakten i Sverige som ofta lyfts som ett exempel på rent kvinnohat. Bara det att det avrättades nästan lika många män som trollkarlar och under denna period var häxavrättningar bara tredje största ”brottet” folk avrättades för. De två vanligaste var män som påstods haft sex med andra män alt med djur. Att häxavrättningarna fått sådant fokus beror alltså inte på att det var synnerligen många som avrättades utan mer att det fascinerat historiker vilket fäste häxrädslan fick hos arbetarklassen, och vilken snabb spridning den hade.

Vi kan ta några fler exempel när jag ändå håller på: Prostitution ses som det yttersta tecknet på hur män härskar över just kvinnor. Hur många vet att det är lika vanligt med prostituerade män och att män ofta debuterar som sexsäljare i yngre åldrar? Få, för det talas det inte om. Varför? För att kvinnorna ses som ofrivilliga offer, medan männen anses välja detta fritt. Att prostitution dessutom slår hårdast mot en väldigt specifik grupp nämns så gott som aldrig i feministiska sammanhang. Vilken grupp? Transpersoner. De är absolut mest utsatt för våld och tom död samtidigt som de är mest överrepresenterade inom prostitutionen. Dock totalt osynliggjorda.

Eller vad sägs om rösträtten? Allmän rösträtt har i de flesta länder kommit samtidigt för kvinnor och män, i Sverige hade kvinnor allmän rösträtt först medan männens rösträtt ytterligare några år var villkorad (den som inte gjorde väpnad tjänst inom försvarsmakten fick inte rösta).

Vi kan också dra in etnicitet i det hela: När svarta förslavades i USA var en av orsakerna till varför de ansågs lägre stående att kvinnorna hade samma rätt att leva ut sin sexualitet som männen. Vita kvinnor som ville utmana anammade lite av de svarta kvinnornas frigjorda sexualitet samtidigt som de ändå såg ner på dem för att de inte var kristligt kyska. Här kommer vi förövrigt in på ännu en aspekt i det hela nämligen det att patriarkatet inte fått kraft utan att kvinnor själva bidragit. För hur provocerande det än kan låta: Kvinnor har genom tiderna själva bidragit till, upprätthållit och faktiskt gillat att leva i ett patriarkat. De reformer som gjorts för ökad frihet för kvinnor har oftast gjorts mot majoriteten av kvinnors egna önskemål. Detta gör inte att reformerna varit dåliga, givetvis har det varit bra, men det går inte att skylla patriarkatet helt på männen.

Patriarkatet är ett utslag av kapitalismen, det slår lika hårt mot kvinnor som män men på olika sätt. Patriarkatets utformning gör att vi ser mest män i toppen för kvinnor har svårare att få en ekonomisk, ägande och politisk makt, men å andra sidan ser vi också absolut mest män på botten, för de får betydligt mindre hjälp att ta sig upp. En man som inte lever upp till mansidealet fråntas sin rätt att vara just man, både från män och kvinnor. Så hur kan jag ändå påstå att det finns ett patriarkat? Jo för att saker som kodas som manligt värderas högre. Männen i sig gör det inte, men egenskaper som skapar en mansroll gör det, en roll män inte är menade att kunna leva upp till mer än i undantag, men ämnad att få alla att sträva efter eftersom vinsten är makt och status. Att fler män återfinns i toppen gör dock ändå inte att gruppen män förtrycket gruppen kvinnor, i patriarkatet bidrar alla till förtrycket av alla, men maktfördelningen går inte att se utan att även se klass, etnicitet osv.

Jag är fullt medveten om att detta kan tolkas som ett ”män männen dååå” inlägg, att jag hjälper män att ta på en offerkofta och vägra se de privilegier de har. Så är det inte. Jag tycker inte synd om männen, å de borde se de fördelar de får i samhället. Däremot anser jag att kvinnor också borde se sina fördelar de får i samhället. Varken män eller kvinnor är viljelösa offer oförmögna att påverka sina liv. Tyvärr utmålas kvinnor allt för ofta av feminismen som enbart offer för omständigheter, utan minsta egna ansvar för sina liv där allt skylls på mäns förtryck. Vi måste se våra styrkor, oavsett könsidentitet för hur ska vi kunna befria någon alls från förtryck om vi lär oss att vi inte har makten att bryta oss loss?

Feminismen

Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

Lämna en kommentar

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂

 

 

 

Feminismen

När alla ska med får ingen plats.

4 kommentarer

Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.