Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.