Jo faktiskt, alla män.

När en inte tillhör en övergripande norm i samhället, exempelvis vithetsnormen eller heteronormen, så får en veta det i princip hela tiden. Varje dag, i de mest oväntade situationer, kommer påminnelser om att en inte hör till fullt ut, inte riktigt har samma rätt att verka i samhället som andra. Normen däremot får oftast bara vara, den finns där utan att pekas ut, ifrågasättas eller namnges. det är ett av privilegierna i att tillhöra en norm. Att en får möjligheten att representera bara sig själv och inte behöver bevisa att en hör hemma i normen (ex att heterosexuella alltid hör hemma i prat om relationer, vita alltid får plats i samhällsdiskussionen eller män inte måste motbevisa att de inte alls är irrationellt känslosamma). Med den växande feministiska kampen, med antirasismen och hbtq rörelsen och alla andra rörelser som äntligen börjar få luft så har normerna börjat belysas, namnges och avkrävas ansvar för förtryck som riktas mot de som faller utanför normen. Detta innebär även att personer som tillhör en norm nu inte bara kan glida runt under radarn, även de pekas ut och framförallt: De avkrävs ett ansvar för det förtryck normen utövar. De kan inte längre komma undan med att påpeka att de bara är en individ, de pekas ur som delar av en struktur, något som faktiskt exkluderar och skadar andra. Ju mer normer en person tillhör ju mer privilegier har personen, och ju mer har personen också att förlora på att normerna pekas ut. Det är därför de vita, heterosexuella, normfungerande medelklassmännen vrålar allra mest över att pekas ut. Framförallt vill de inom normen slippa höra talas om att ta ansvar, att klumpas ihop med andra ses som ett hån. Speciellt bland männen. Att pekas ut som en grupp, en grupp där varje man faktiskt har ett ansvar för de problem gruppen som helhet dras med ses som manshat. Det jämnställs med rasism och snabbt kommer rösterna ”inte alla män!!”. Vanan att få vara en egen individ gör att det skär sig rejält när grupptillhörigheter pekas ut.

Senaste dagarna har det varit diskussioner om våldtäkter, och om alla mäns ansvar att motarbeta dessa. Om behovet för kvinnor att behandla alla män som potentiella våldtäktsmän. Som vanligt har känslorna stormat, argumenten om manshat flödat. Varför är det så svårt att stanna upp och se vad det är som verkligen sägs, vad som faktiskt är verkligheten? För fakta är att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter utförs av män. Även om vi skulle räkna med att mörkertalet för män som offer är dubbelt mot mörkertalet hos kvinnor som offer så skulle män stå för en absolut majoritet av våldtäkterna och kvinnorna vara en absolut majoritet av offren. Nej alla män våldtar inte, alla män håller inte på med sexuella trakasserier på krogen etc etc, men _alla_ kvinnor har upplevt att inte få sin kroppsliga integritet respekterad. Alla kvinnor har varit med om något övertramp så som en oönskad hand på intim kroppsdel, eller snubben som vägrar ta ett nej och tjatar och tjatar om sex, obehaget av att gå själv en mörk kväll genom stan när två eller fler män går bakom och kommenterar ens kropp osv. Så ser verkligheten ut och det är inget som vi kommer ifrån av att påpeka att alla män inte beter sig som as.

Samtidigt handlar detta om mer än bara kvinnors upplevelser av sexuella övergrepp. Det handlar om en samhällsyn, om våldtäktskultur. När kvinnor säger att vi måste se på män som potentiella våldtäktsmän slår männen bakut. Samtidigt är det EXAKT detta som (framförallt) män inom rättsväsendet säger om och om och om igen. När kvinnor ifrågasätts för att de gick hem ensamma på natten, åkte taxi själv med en manlig chaufför eller var på efterfest bland killkompisar. När hon litade på arbetskamraten eller flirten på krogen och sen får hör att hon ”borde veta bättre”. När män häver ur sig att visst borde kvinnor kunna gå nakna genom stan, men vi skickar faktiskt signaler och borde vi inte vara mer rädda om oss, kanske inte dricka så mkt på festen eller vara så sexiga? Då säger de samtidigt att kvinnor inte kan lita på dem, eller nån annan man. Detta kallas dubbelbestraffning. En kvinna som behandlar alla män som potentiella våldtäktmän är manshatare, en kvinna som inte gör det får skylla sig själv vid en våldtäkt. Detta är också vad våldtäktskulturen till stor del skyddas av. Våldtäktskulturen finns i varje våldtäktskämt, i varje våldtäktscen i en film, eller i möjligheten att våldta i tv-spel. Så länge en man inte aktivt arbetar emot denna kultur gynnar hans beteende våldtäktskulturen. Har varje man som inte aktivt motarbetat våldtäktskulturen skuld i varje våldtäkt som sker? Nej. Däremot har varje sådan man skuld i att kvinnor inte vågar anmäla pga det hat, hån och skuldbeläggande som kan komma med det. Den som inte aktivt motarbetar våldtäktskulturen har en skuld i domsluten som leder till friande domar på grund av föreställningar om män och kvinnors sexualitet.

Visst kan vi fortsätta med mantrat ”inte alla män”, visst kan vi fortsätta påstå att männen som våldtar är individer som får ta ansvar själva, men det kommer inte ändra på något. Så länge de ”schysta männen” kan komma undan med att de ju är vettiga som inte våldtar ligger ribban alldeles för lågt. Ni män som klagar över att bli ihopklumpade med våldtäktsmän, vad sägs om att försöka ändra samhället så en kvinna kan ta en jävla taxi hem efter krogen utan att behöva drabbas av självförebråelse för att hon åkte själv med en främmande man ifall nått händer? Eller stå utanför domstolarna och protestera när ytterligare en man frias från våldtäkt för att den han våldtog inte skrek nej högt nog? Individualism i all ära, men vi har alla ett ansvar för samhället vi lever i, även alla så kallat schysta män. Det kan inte sägas nog ofta men: Varje person känner minst en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp. Ingen känner en våldtäktsman. Fundera på hur det går ihop. Våldtäkt är ingen kvinnofråga, det är ett mansproblem.

notallmen

Vad hände med pop-feminismen?

Jag har funderat lite på vilka kvinnliga kändisar det finns idag som anses vara feministiska, eller iaf värdig att ha som feministisk ikon även om de inte själva är uttalat feminister. De jag kommer på och som mycket debatt cirkulerat runt är Beyoncé, Emma Wattson, Jennifer Lawrence, Kim Kardashian och vår egna Isabella Löwengrip. Ibland men rätt sällan kvalar Rhianna också in. Är detta vad kändisvärlden har att erbjuda i feministisk väg? Jag vet inte men känns det inte ganska lamt? Är vi tom så svältfödda på feministiska kändisar att en uttalad antifeminist kan ses som feministisk ikon? (Jag tänker här på Isabella) Seröst alltså är detta det bästa vi kan få till?

Jag ser en hel del problem med att ha dessa som feministiska idoler, i synnerhet Isabella som faktiskt aktivt motarbetar feminismen. I mångt och mycket verkar pengar och makt vara viktigare för att ses som feministisk idol än faktiska åsikter. Har vi verkligen sjunkit så långt ner i det liberala träsket att pengar och status är allt vad vi bör kämpa för? Jag vill inte låta som en gammal tant, men var inte de feministiska popidolerna i sluter av 90 – tidigt 2000 tal aningen mer…. ja, feminister?

Jag tänker tex på Christina Aguileras album Stripped som kom när jag gick i högstadiet. Med låtar om att själv välja sin sexualitet vare sig en vill ha sex med många eller få. Där hon i musikvideon till ”I am beautiful” hade med ett samkönat par som kysser varandra, något som var en rejäl chock och ansågs enormt stötande. Eller där hon, ca 10 år innan Lilly Allen sjunger om hur det är att vara ung kvinna i musikindustrin (och dessutom gör det utan rasism i musikvideon). Eller TLC, gruppen som sjunger om snubbiga snubbar och hur en undviker dem, som kritiserar skönhetsidealen och vad de gör mot unga tjejer (i en grymt stark video! Jag lägger länk i slutet av inlägget), som själva inte var rädda att krossa normerna genom både utseende och beteenden. Eller Missy Elliot som vänder på steken i sina låtar och rappar om män som objekt, till för att få henne att må bra, och skarp kritik mot smalhets m.m. (F.ö nått så ovanligt som en icke normsnygg kändis som snackar om att det går att gå emot skönhetsidealen). Kan ju även nämna Kelis vars texter bla handlar om att bryta upp från män som inte behandlar en på ett schyst sätt. I filmen fanns tex Queen Latifah, förvisso fortfarande aktuell i filmer men den feministiska delen av det hon gör verkar ständigt glömmas bort.

Var är dessa ikoner idag? Var finns feministerna inom film och musik som inte bara i en eller ytterst fåtal låtar/filmer har något sånär feministiskt språk utan som gång på gång ger ett feministiskt budskap? För även om ingen feminist kan vara perfekt, och ingen människa gör alla rätt, kan vi verkligen hylla någon som i sin musik låter sin man rappa om att misshandla henne? (Beyoncé) Eller en som utan att reflektera över det ställer upp på att cementera en ytterst skadlig rasism främst riktad mot afroamerikanska kvinnor? (Kardashian)
För att inte tala om att hylla någon som skrivit stt feminismen inte ens behövs! (Löwengrip) Eller ”feministen” som tycker vi måste fokusera på männen och att lättklädda tjejer visar för mkt för att vara sexiga…. (Wattson) Kan vi verkligen försvara fatshaming och transfobi med att en kändis inte vill snacka om sin klänning på röda mattan? (Lawrence)

Jag tycker även att mycket av dessa idolers feminism (med undantag för Wattson och ev Löwengrip) cirkulerar kring att få vara så lättklädd som möjligt och skaka så mkt rumpa som möjligt. Vilket de givetvis ska få, om det är vad de vill. Det jag stör mig på är att feminism idag rent modemässigt fått en norm i att lättklätt=bra. De som inte vill klä av sig och drop it like its hot ses som pryda, bakåtsträvande och i vissa fall som anti feminismen. För mig är liksom feminism att få göra som en vill. Jag vill inte uppmanas att bränna BHn eller slänga kläderna för att dansa runt på ett disco i feminismens namn. Den som vill göra så ska göra så och ingen jävel har rätt att ifrågasätta men tro inte att de som avstår är fast i patriarkatet. 

Vad jag nog mest tänker kring det hela är att dessa feministiska idoler är så enormt ofarliga. I synnerhet för den vita medelklassiga cisfeministen (som trots allt har mesta makten i den feministiska rörelsen än så länge). De pratar inte om rasism, de nämner inte CA, de lyfter inga transfrågor eller socialistiska klassperspektiv. De utmanar helt enkelt extremt få normer och de normer de trots allt bryter görs på sätt som vita feminister kan köpa alt låta lufta lite unken rasism runt och få känna sig duktiga. Ofarliga, som sagt. Aningen provocerande som värst.

Min sista fundering i detta spår just nu blir denna:
Hur mycket problem kan vi egentligen se förbi bara för att kunna skapa idoler att hylla som feminister? Jag vet att de artister jag räknat upp från min ungdom såklart har sina problem, men nån stans känns det ändå som att de stod för mer saker, viktigare saker, än pengar och materiellt hög status. Jag återkommer till min ursprungliga tanke, är det så ont om feministiska kändisar idag att nästan vad som helst duger?

(Videon till TLCs magiska video finner du här: https://www.youtube.com/watch?v=g2gy1Evb1Kg

OBS! Videon jag länkar är den censurerade versionen, trots det vill jag varna för innehåll som kan vara triggande vid ätstörningar! )

Jag blev inte räddad, jag blev bestulen på en tillhörighet.

Efter min debattartikel om adoption i ETC och de baksidor som finns men sällan nämns har jag hamnat i flertalet debatter om adoption och min syn på adoption som fenomen. Hatet som riktats mot mig av adoptivföräldrar har varit helt absurt, jag har kallats för psyksjuk med ”rådet” att söka vård, vidrig, hemsk m.m. och de har ogenerat försökt snoka i min bakgrund för att kunna skylla min kritik på en hemsk uppväxt. Som om min kritik är obefogad om mina föräldrar slog mig. (Imo hade det gjort kritiken mer befogad, för hur fanken funkar hemutredningar som tillåter adopterade att fara illa i hemmet?) Föräldrar som alltså har barn som liksom jag en dag kan växa upp och ha kritik mot sin adoption tycker en rimlig reaktion på min kritik är att direkt gå till personangrepp, håna och förminska. Jag hoppas verkligen deras barn aldrig känner sig kritiska till adoption för hur skulle de våga prata med sina föräldrar då?

Nåväl, det jag vill fokusera på i det hela, något jag märkt av som adoptanter (dvs de som adopterat) påstår sig inte existera är detta: Känslan av att äga sitt barn, skillnaden som görs mellan adopterade och biologiska barn och framförallt tanken om att barnen räddats!
Adoptanter hävdar ständigt att de inte gör skillnad på adopterade och biologiska barn i de fall de har fått barn på båda sätten. Ändå ser jag adoptanter som kallar det biologiska barnet för ”mitt barn” och det adopterade barnet för ”det ” , ”adoptivbaret” etc i samma meningar. Dvs där det biologiska hela tiden omskrivs som det egna barnet, deras barn rakt av och det adopterade ständigt som andra hand, ”det andra” där tillhörigheten inte alls poängteras. Just det där med tillhörigheten kommer jag tillbaka till. Även om det bara är ord, ”mitt” och ”det”, så har ord makt. Ord visar på en skillnad i synen på sina barn, skillnader som föräldrarna kanske inte ens är medvetna om att de gör.

För att komplicera det lite nu så finns det å andra sidan adoptanter som överanvänder ”mitt” och ”min” om sina adopterade barn. Där det istället för att signalera samhörighet signalerar ägande. Ett sätt att understryka och möjligen försäkra sig om att ingen kommer ta barnet ifrån dem, för barnet är deras (egendom). Ibland skrivs/sägs det som om adoptanterna vunnit ett spel över de föräldrar som fick lämna bort barnet till adoption. De föräldrarna förlorade, adoptanterna vann, priset var barnet och nu är allt väl i världen. I regel kommer detta ungefär samtidigt som de förbjudna tankarna om att barn räddats.

Eller förbjudna? Jag vette fan. De verkar allt annat än förbjudna. I Adoptionscentrums (AC, en av de föreningar som förmedlar adoptioner) egna facebook grupp vädras gång på gång åsikter om hur mkt bättre barnen får av att adopteras. Hur synd det är om alla barn som är kvar och att de borde få komma hit och få det bra. Vi som kritiserar adoption är hemska, varför tänker vi inte på barnen på barnhem, de som behöver få komma hit? Många medlemar inom AC önskar att föreningen skall bli bättre på att lobba för ökad adoption. Att allt fler länder väljer att lösa adoptioner inom landet, eller det har varit så mkt korrumption att alla samarbeten fått sägas upp ses som ett problem. Inte som säkerhet för barnen, inte som positivt i att barnen får stanna i sina familjer, sina länder, sin kontext. Nej det är hemskt, sorgligt och något som måste motarbetas för annars kan vita inte få rätt till barn och att få rädda dem från de där andra som inte vet hur barn skall vårdas.

Viljan att rädda ett barn, att få vis sig god finns där under ytan. Det uttalas inte rakt av utan gömmer sig i snacket om att barnen förtjänar att få det bra hos oss, att de lider på barnhemmen osv. Något som går rätt mkt emot att de samtidigt ifrågasätter bedömningar som görs kring hur många barn en familj anses kunna ta hand om på bästa sätt, i fråga om känslor och tid. För om nu adoption ska vara ett alternativ måste det väl ändå slås fast att barnen får mer tid och bättre anknytning i adoptivfamiljen än på ett barnhem? I synnerhet kanske om barnet kommer från ett barnhem som är bra (för jo de barnhemmen finns också).

Många gånger känner jag att både adoptanter och människor i största allmänhet lägger allt för mkt fokus på det materiella. Att ge tak över huvudet, mat i magen, skolgång och prylar verkar räcka. Då har barnet det bra. Även om det känslomässiga inte alltid räcker till (även i fall där föräldrarna försöker, vilket alla inte gör) så anses de adopterade ändå ha det så mkt bättre, att kritik bara är gnällighet från bortskämda ungar som inte fattar att vara tacksamma. (Ha också i åtanke att adopterade omtalas som barn av främlingar i dessa diskussioner. Vi ses aldrig som vuxna)

Jag vill därför göra det klart nu: Jag blev inte räddad. Inget adopterat barn blir räddat. Däremot blir många av oss bestulna på en tillhörighet. En chans att få vara hemma någon stans, att faktiskt på riktigt höra till. Att ständigt pekas ut som annorlunda, att mötas av närmast chock i nån sekund när jag presenteras som barn till mina föräldrar, rasismen, kravet på att se mig som svensk när samhället hela tiden säger att det är fel. Att avkrävas kunskap om mitt födsloland som jag inte har, att vara en allmän egendom (alla verkar tro de har rätt att ställa närgångna frågor om mitt ursprung) osv och samtidigt veta att jag inte hör hemma där jag föddes…. det är att ständigt vandra runt och aldrig känna sig fullt ut som en del av samhället, aldrig känna en komplett tillhörighet. Det finns såklart adopterade som inte alls känner igen känslan av rotlöshet och avsaknad av tillhörighet, de kanske tom känner sig räddade av sina adoptanter. De har all rätt att känna så, jag har all rätt att inte dela den känslan.

Jag bygger mitt pansar lite starkare, för den sista tiden har visat mig att kritik mot adoption genererar mer hat från de som borde lyssna än jag fått av att skriva surt om SD. Är inte det absurt vet jag inte vad som är det….. Sluta kritisera kommer jag däremot inte, mer om adoption finns att vänta inom snar framtid. Stay tuned…

Nej, Halalslakt är inte värre än annan slakt i Sverige.

Åter igen sprids inlägg om halalslakt i sociala medier. Bland annat en bild på kyckling där skribenten skriver att SD är det enda partiet i Sverige som vill förbjuda halal. Han trycker även på hur plågsamt detta slaktsätt är för djuret. Snabbt börjar folk oja sig, fy så hemskt, stackars djur! Tacka vet jag vanligt svenskt kött! Importförbud nu!

Bryr sig SD sig verkligen om djuren? Tveksamt. Den enda slaktmetod de är emot är obedövad halal, en form som redan är förbjuden i Sverige och till viss del koscher vilket är helt förbjudet i Sverige. Det mesta kött vi importerar är från Danmark och även där är halalslaktat kött slaktat med bedövning. Så varför denna upprördhet? Varför står inte SD på barrikaderna och gormar över att djur i Sverige helt lagligt får bedövas/dödas enligt metoderna på bilden. Lägg speciellt märke till den lilla solen/asterisk som betyder hagelgevär.

slakt

Kritiken mot halal har väldigt lite att göra med djurrätt och väldigt mycket att göra med att få utmåla muslimer som hemska. Varför säger SD tex inte ett enda ord om de där bedövningsmetoderna? Metoder som i vissa fall kritiseras för att faktiskt göra mer skada än nytta. Speciellt grisar (som muslimerna öht inte är inblandade i) bedövas generellt på ett ytterst plågsamt vis, genom kvävning. Såhär skriver djurens rätt i sin rapport om grisslakt: (http://goo.gl/YSg7hQ):

”De flesta grisslakterier använder höga koncentrationer av koldioxid som bedövning… Men gasning med koldioxid är en plågsam bedövningsmetod. Hos människor ger inandning av koldioxid upphov till kvävningskänslor och andnöd, en mycket obehaglig känsla av att inte få luft. Det ger dessutom en starkt stickande känsla i andningsvägarna. Grisar och andra djur lider också av att andas in koldioxid… de flesta grisar undviker inandning av koldioxid till den grad att de hellre är utan vatten i 72 timmar. Grisarna måste alltså stå ut med ett starkt obehag under gasningen innan de förlorar medvetandet. Detta kan ta över 30 sekunder, och viss forskning pekar på att grisarna kan vara medvetna under gasningen i mer än en minut.”

Djur som avlivas obedövade av att få halsen uppskuren (så som är förfarandet vid både halal och vanlig slakt) tappar medvetande på ca 4-10 sekunder i obedövat tillstånd, som längst 1.5 minut. Är det så stor skillnad mot att kväva djuren i samma tidsspann? Dessutom har det ju uppdagats att det stressas vid slakterier så alla grisar som kommit från gasningen inte varit avsvimmade vilket lett till att levande fullt medvetande grisar skållats till döds. Bättre än halal? Knappast.

I våras släppte Animals Australia ett videoklipp som visar den ”bedövning” med koldioxid på grisar som är standard på svenska grisslakterier – samma koldioxidnivåer och konsekvenser:
http://animalsaustralia.org/feat…/not-so-humane-slaughter/

EU:s livsmedelsmyndighet har avrått från användandet av koldioxid, ändå är det en svensk standard.

SD och många med dem fokuserar allt på den obedövade halalslakten som alltså inte ens sker i Sverige trots att vanlig svensk slakt många gånger inte är det minsta lilla bättre eller mer humant. Samtidigt som de själva även skyddar svensk jakt för att det är ”kultur och tradition”. Vid jakt är ju djuret garanterat obedövat och ca 3 av 4 älgar inte dör direkt vid skottplatsen. Det är vanligt att behöva använda spårhundar för att ens hitta var älgen till sist gett upp och slutat fly. Värdigt? Tydligen, för det är ju iaf svenskt… Acceptansen för jaktens metoder är rekordhöga bland svenska befolkningen, ändå upprörs folk över att halal-slaktare välsingnar djuret och vänder det mot mecka innan de dödar djur enligt svensk lag som om djuret skulle lida av det.

Slakt oavsett metod är ingen vacker saga, och vår iver att vara humana i ohumana situationer har tom motverkat sitt syfte i vissa fall. Som koldioxid till grisar eller elbad för höns (vilket är både plågsamt och ger hönorna panik på grund av att de hänger upp och ner i sina fötter). Vissa fokuserar på att djuren avblodas levande vid halal, att det är viktigast för att det skall klassas som halal. Vilket förvisso stämmer men å andra sidan är det exakt samma sak vid vanlig slakt. Proceduren är ungefär denna för en ko: Kon kommer fram till första station, där djuret bedövas med bultpistol som i 9 av 10 fall gör djuret helt medvetslös på ett oåterkalleligt sätt. Därefter hängs djutet upp och ner i sina bakben och slaktaren lägger ett snitt i halsen som öppnar upp halspulsådern och tömmer djuret på blod. Det är detta djuret till sist dör av. Vid halal är skillnaden att slaktaren välsingnar djuret innan halssnittet läggs. På vissa anläggningar görs inte ens det då hela slakteriet välsignats istället för att spara tid.

Gå inte på propagandan om muslimernas hemska slakt eller att det skulle vara lagligt här. Kom också ihåg att bara för att kött inte är märkt halal betyder det inte att djuret bedövats. Det finns flera länder som kött importeras ifrån där slakt så gott som alltid sker utan bedövning för att spara pengar. Om filmer, bilder eller berättelser som halal gör dig illamående är mitt förslag att du bör bli vegetarian om du inte redan är det. Slakt är alltid brutalt.

(Länkar och delar av kommentarer till dessa har jag fått via Martin Emanuel, från en gemensam FB grupp!)

”Demokrati” för Sverigedemokrater

SD under ny flagg börjar bekänna färg helt öppet och plockar fram sin favoritmotion. Ska vi tro att detta är början på slutet för SD eller befara att det värsta är på gång? Troligen bedömer styrande inom SD att partiet nu är starkt nog för att komma med mer uppseendeväckande motioner som de redan fått avslag på tidigare (som ges ny tyngd med större väljarbas). Som denna motion jag nu kommer citera ifrån. SD vill införa särlagstiftning beroende på personers ursprung, motiverat med att vi inte får urholka betydelsen av de svenska medborgarskapet. (alla fetmarkeringar är mina egna)

De skriver som första punkter i motionen:

”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utländska medborgare inte ska ha rösträtt i Sverige.
2.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att endast den som innehaft svenskt medborgarskap i minst tio år ska kunna utses till statsråd.
3.Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att endast den som innehaft svenskt medborgarskap i minst tio år ska kunna vara valbar till riksdagen som ledamot eller ersättare till ledamot”

Detta skulle alltså betyda att personer födda i annat land av svenska föräldrar som behåller ett dubbelt medborgarskap inte ska kunna rösta i svenska val (å andra sidan vill SD i samma motion avskaffa dubbla medborgarskap så det problemet blir kortvarigt). Det betyder också att många äldre som kommer till Sverige kanske aldrig kommer ha möjligheten att satsa politiskt eftersom de helt enkelt är för gamla när både prövotid innan medborgarskap och de där 10 åren efteråt har gått.

De fortsätter:

”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap ska avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.

En ed till Sveriges Konung, staten och nationen… Hur många infödda svenskar här vill svära en sådan ed? Hälften av svenskarna vill ju tom avskaffa monarkin…. De har även med punkter om möjligheten att dra in medborgarskap, något som strider mot de mänskliga rättigheterna Sverige trots allt lovat att följa. Detta är på alla vis själva definitionen av antidemokratiska värderingar.

Nåja, det slutar inte där, i sin motivering till punkterna i motionen inleder de såhär:

”Betydelsen av att vara svensk medborgare urholkas successivt. För att assimilation ska vara möjlig måste ett svenskt medborgarskap vara något som förtjänas under lång tid och dessutom innebära vissa exklusiva rättigheter. Exempel på sådana rättigheter kan vara den ovillkorliga rätten att vistas och uppehålla sig i Sverige, rätten att rösta i svenska val och rätten att väljas till politiska uppdrag […]Med en fortsatt massinvandring kommer så småningom hela kommuner få en befolkning som till övervägande del utgörs av invandrare, vilka till stor del kommer vara utländska medborgare. Detta kan i förlängningen leda till att utländska medborgare, utan känsla för svenskt samhällsliv, svensk kultur och svenska traditioner, utövar en betydande politisk makt i Sverige. Detta är inte rimligt och måste därför åtgärdas. ”

 

Med andra ord anser SD att invandrare är ett hot mot Sverige och svensk demokrati enbart för att de är födda i ett annat land. Att någon som är invandrare helt enkelt inte klarar av att förstå sig på hur Sverige fungerar. Om inte detta är rasism vet jag inte vad som är det.

Det är alltså helt uppenbart att SD vill införa olika regler beroende på härkomst, om en haft turen att födas i Sverige av svenska föräldrar eller om en fötts på annan geografisk plats. Skulle SD få igenom dessa lagar i framtiden får Sverige några av världens hårdaste lagar gällande medborgarskap. Att svära en ed till nationen för att få medborgarskap blir också ett maktmedel för staten att stoppa personer med utländsk härkomst ifrån att säga sin mening, arbeta politiskt för vad de tror på eller kritisera makten. Detta är inte annat än rent fascism som SD står för, oavsett ”demokrati” i partinamnet. Skrämmande men inte förvånande utveckling. I ljuset av andra motioner de haft ang möjligheten att registrera personer i polisregister baserat på etnicitet, fängelser som delas upp efter ursprung och förvar av asylsökande i ”läger” börjar vi hamna farligt nära en fullt utblommad fascism.

Madonnan, horan och rasismen.

Det finns en tydlig ram för hur kvinnor i samhället tillåts uttrycka sin sexualitet. Mycket av de föreställningar som råder baseras på tänket om madonnor och horor. Madonnor är den typ av kvinna som anses lämpad att gifta sig med, som inte klär sig för sexigt, som inte har för många sexpartners i livet (helst inte mer än 1) och på olika sätt lever upp till myten om den sedesamma kvinnan. Horan är den totala motsatsen och anses förkroppsliga allt det män påstås inte vilja ha hos en kvinna. Den ”perfekta kvinnan” anses vara ett mellanting, madonna i det vardagliga och hora i sängen. Denna syn på kvinnor som passande i antingen facket madonna eller facket hora är sällan något det talas helt öppet om i samhället ,men är närvarande normer ändå. I uttalanden som att någon bör tänka på sina kläder för att inte dra till sig ”fel sorts män”, ge ”fel intryck” eller dyl är ett sätt att cementera tänket om horor och madonnor. Sällan blir dock denna samhällsnorm så tydlig som i våldtäktsdomar.

Jag tänkte dock tala om rasismen som finns inbyggd i dessa föreställningar om kvinnlig sexualitet. Denna del talas det ännu mindre om men blir allt för uppenbar om en ser till hur vita och rasifierade kvinnor framställs i populärkultur. För att ta ett exempel som många nog kan känna igen, serien Game of thrones. Både i böckerna och i TV serien får vi gång på gång möta horan och madonnan. De vita kvinnorna är madonnorna, de som inte har sex frivilligt utan våldtas. Å de fåtal vita kvinnor som har sex friviligt och njuter av det blir straffade förr eller senare. Exempelvis Cercei som för det första är pervers då hon har sex med sin bror, men som även straffas i TV serien genom en våldtäkt. Vi har Daenerys som njuter av att ha sex med Drogo men straffas genom att både Drogo och hennes efterlängtade barn dör. De kvinnor som däremot ständigt porträttera som sexuella, promiskuösa eller bara rent allmänt ständigt i sexuell position är de rasifierade kvinnorna. Exempelvis alla kvinnorna i Khalasaret som dansar runt i bara bröst och kan tas av vilken man som vill (något som beskrivs rätt detaljerat i böckerna). Vi har även Shae vars sensuella mystik på grund av icke vitt ursprung ständigt poängteras i både böcker och serie.

Denna syn på vita kvinnor som madonnor och rasifierade kvinnor som horor är en rest från kolonialismen. När vita ”upptäckte” andra kontinenter och fann kvinnor som hade större sexuell frihet än de vita kvinnorna uppstod vissa krockar, inte bara på grund av kvinnornas sexualitet utan även de rasifierade männens. De rasifierade utmålades som djuriska, deras sexualitet som något som borde tyglas och de stämplades som ociviliserade. Denna sexualisering av rasifierades kroppar finns kvar, och det finns fortfarande en tro på rasifierade som mer sexuella och framförallt frigjorda i sin sexualitet.

Dessa tankar leder till att rasifierade ofta anses aldrig kunna vara annat än ”horor”,  oavsett hur de är klädda, oavsett hur de beter sig finns det ständigt en tvivel om att de inte egentligen är sexuella galningar. Ofta visar det sig i en form av fetishering av rasifierade personer. Vita som talar om hur de vill ha sex med nån från det eller det landet för att de ”hört” att personer därifrån är vilda i sängen. Samtidigt bibehålls en tanke om att vita kvinnor som lever ut sexuellt förtjänar att straffas, de anses inte behöva bemötas med samma respekt eller tas lika seriöst som ”madonnorna”. I slutändan skapar detta en dubbelbestraffning som ingen kan komma vinnande ifrån.

Rasismen som utmålar rasifierade som mer sexuellt frigjorda och vilda och därmed mer ”djuriska” bidrar till synen på rasifierade som lite mindre värda. Att vi inte kan betros med samma ansvar och ges samma respekt som vita. Den sexism som ofta drabbar vita kvinnor drabbar rasifierade kvinnor men med extra rasism på toppen (dock inte sagt att det ena är värre än det andra). När det talas om hur kvinnor sexualiseras i patriarkatet är det dock viktigt att tänka på att denna sexualisering skiljer sig mellan rasifierade och vita kvinnor. För många vita kvinnor handlar det om rätten att vara sexuellt utlevande, om rätten att klä sig för sin egna skull utan att stämplas och bemötas som en ”hora”. För rasifierade kan det däremot många gånger handla om att få vara sexig och sig själv utan att bedömas utifrån de vita rasistiska ramarna. Att helt få äga sin sexualitet utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån den vita normen.

Oavsett ursprung är dock tanken på den ”fallna kvinnan” (aka horan) och madonnan förlegade tankemönster. En kvinnas värde ligger inte i hennes sexualitet, alla är lika mycket värda oavsett antal sexpartners eller sexuella preferenser och att det år 2014 i världens mest jämställda land fortfarande lever kvar en madonna/hora uppdelning är inte annat än skandal.