Månadsarkiv: januari 2015

Feminismen, Manlighet

Jämställdhet = Manlighet?

27 kommentarer

Feminismen och feminister anklagas ofta av så kallade ”vita kränkta män” (VKM)för att stå för en enorm dubbelmoral. Jag uppmanar nu den känslige att sätta sig ner inför vad jag kommer skriva nu men….. Dessa vita kränkta män har en fet jävla poäng.
Yupp, jag sa det. Feminismen och feminister har ett gigantiskt problem med en dubbelmoral vi helt ärligt måste ta itu med, tala om, dissekera och döda. För det börjar bli lite pinsamt att försvara om jag ska vara ärlig.

Jag har tangerat ämnet tidigare, men inte riktigt vågat säga rakt ut hur jag känner. Mycket för att jag inte känt att jag pallar med alla de som nu kommer blir kränkta över att jag har mage att påstå att VKM har poänger värda att beakta. De senaste dagarna har jag dock betraktat en hel del diskussioner i feministiska forum avseende lite olika ämnen främst rörande relationer och sex. Dessa dagar har varit intressanta, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag undrar var den rörelse jag så gärna vill vara del av faktiskt är på väg? För fortsätter den riktning jag sett dessa dagar kommer jag inte vilja vara med. För vad jag sett har irriterat mig, gjort mig arg, ledsen och många gånger rent av äcklad. Så vad är det jag sett och stört mig på? Jag ska försöka beskriva mina tankar och ämnena som upprört mig.

Rent generellt för alla dessa situationer är att kvinnor gjort saker som faktiskt inte är okej. Saker feminister hänger ut män för, lynchar män för eller bara i största allmänhet påtalar som vidrigt/hemskt/fel om en man gör det. Fast nu har det inte varit hemskt, det har varit coolt, häftigt, något att peppa och heja på , för den som gjort sakerna var kvinna. Jag har sett beteenden omskrivas som går över precis alla gränser för socialt accepterade företeelser, men som hyllats för att en kvinna gjort det. För att sammanfatta det: Jag har sett kvinnor bete sig som de sluskigaste av män och hyllats för det.

Jag antar att kvinnor i historien varit så vana vid att inte få ta plats, synas, kräva saker och ta för sig att det inom feminismen slagit över totalt. Precis allt män gör ska kvinnor också göra nu, även när det är dåliga saker. Istället för att kritiskt välja vad av manligt kodat beteende som är värt att bevara skall allt, precis allt göras av kvinnor och då ses som något att hyllas för.  Detta blir nu rätt luddigt så jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

När män skriver till okända kvinnor att de tycker hon är snygg är det äckligt stalkingbeteende i feminsitiska kretsar, mannen kan hängas ut, med uppmaning att akta sig för honom/blocka eller tips på svidande svar att ge. Svaren får gärna anspela på att han är ful/äcklig/snuskig/gammal. När en kvinna däremot skriver till en okänd man att han är snygg, tom addar honom som vän fast de aldrig pratat så är det coolt. Hon är STARK som satsar på att försöka få vad hon vill ha. Hon är häftig som vågar ta kontakt. Vet ni vad? Det är faktiskt inte ett dugg häftigt. Det är precis lika skumt som när män kontaktar kvinnor. (Ja jag vet, strukturer bla bla. Strukturer kan inte appliceras på enskilda individer! Kasst beteende hos män är kasst beteende hos kvinnor ,punkt.)

Double

Eller den medelålders kvinnan som raggat upp en precis myndig kille och har en sexuell relation med honom. Värd att hylla, fantastisk och girl power! Kritik besvaras med: Unga killar vill ju ändå pippa äldre så det är ju bara win win! För män kan aldrig vara offer, kvinnor aldrig förövare, eller? Dessutom är det rätt känt att unga tjejer vill pippa äldre män också, men då är det inget snack om ömsesidig sex, fina relationer eller Power. Då är det gubbsjuka, män som borde fatta bättre och inte utnyttja unga tjejer. För även inom feminismen antas tjejer vara mindre kapabla att fatta beslut rörande sig själva än män. En 18 årig kille antas ha full koll, en 18 årig tjej antas bli utnyttjad för att hon ”inte vet bättre”.

Ingen antar att en 18 årig kille kommer ångra att ha haft sex med en medelålders kvinna men alla unga tjejer som någonsin dejtat en äldre man vet att det där med att till sist ångra den relationen är något de flesta närmast förväntar sig av en. Vi har Cougar fenomenet där äldre kvinnor närmast framstår som hjältinnor för att de har sexuella relationer med 20, 30,40 år yngre män. Att det skulle finnas en motsvarighet med äldre män som gör en grej av att dejta unga tjejer finns inte på kartan. Även om männen delvis kan utmålas som virila och lite häftiga kommer tjejerna däremot ifrågasättas i vad de ser hos den äldre mannen, vad för barndomstrauman som ligger bakom eller huruvida hon behöver en fadersfigur i sitt liv. För kvinnor är offer, män är förövare, aldrig omvänt.

Eller vad sägs om den feministiska porren? Porr där kvinnor och män ortfarande blir objekt, ses på som saker. Porr som likt förbannat agerar inom den patriarkala kontexten och dessutom ofta är extremt rippad av minsta agerande som kan tolkas hotfullt, hårdhänt eller aggressivt. Den som gillar BDSM, hårda tag eller dominans kan sällan se på feministisk porr såvida det inte är en kvinna som dominerar en man de är ute efter. Det verkar råda en tanke att bara kvinnor gör vad män tidigare gjort så blir det automatiskt bättre (feminismens motsvarighet till ”marknaden sköter allt bäst” ?). Så om kvinnor regisserar porr blir det bra porr som inte objektifierar eller framställer kvinnor som sexobjekt. Samtidigt som hårda tag eller BDSM anses vara patriarkala saker kvinnor måste befrias ifrån och något ingen kvinna vill göra annat än under halvt tvång av en man. Det blir en märklig mix av sexuell befrielse och sexualmoral i ett.

Egentligen finns det fler exempel att ta men detta börjar dra iväg så för att avrunda. Min poäng är alltså att vi måste sluta hylla kvinnor som beter sig på sätt som inte är acceptabelt av män. Samma ”regler” i hur vi beter oss måste gälla oss alla. Kvinnor ska inte bete sig mer som män bara för sakens skull, vi måste se vad för beteenden som kan vara önskvärda och vilka som inte är det oavsett kön. Att göra kvinnor till snubbiga snubbar kommer inte göra ett jota för jämställdheten på sikt, det kommer bara leda till ett samhälle med en massa narcissistiska as som vandrar runt och tror de har rätt till hela världen. Låt dubbelmoralen vara för rasisterna, kämpa för en feminism som på allvar betyder samma skyldigheter och rättigheter till alla.

Samhälle

Yttrandefrihet: Mer än ett demokratiskt verktyg.

1 kommentar

Kristina som bloggar om feminism m.m. har skrivit en text om hur yttrandefrihet inte har något egenvärde. Jag har läst texten och känner att jag måste ge lite svar på tal här. Jag kan hålla med om vissa delar av det Kristina vill föra fram, men på det stora hela tycker jag hon är ute och cyklar. Detta är varför:

Främst anser jag att texten totalt saknar maktanalys ur flera perspektiv. Såsom klass, rasism, hbtq och funkisperspektiv. Vem är det som har makten och hur förvaltas makten? Att ha yttrandefrihet i ett land handlar om mycket mer än bara ett demokratiskt verktyg.

Kristina nämner att ett land kan vara demokratiskt och behandla sina invånare väl men sakna yttrandefrihet. Jag skulle vilja grotta ner mig lite här. Hur kan det vara möjligt för ett samhälle att göra det bästa för invånarna om de som styr inte vet vad invånarna vill? För hur ska de veta det om invånarna inte får berätta det?

För här kommer liksom själva grunden i yttrandefriheten: Rätten att ge kritik, positiv som negativ, om samhällets alla funktioner, och rätten att kritisera andras åsikter. Även en så enkel sak som att svara på en enkät om ”vad tycker du om busstrafiken” är att nyttja sin yttrandefrihet. Ett land utan yttrandefrihet saknar därmed alla möjligheter att bejaka befolkningens önskningar eftersom det inte finns någon chans att fråga vad folket vill. Inte ens i teorin kan ett land vara demokratiskt och ha en bra struktur för invånarna och samtidigt sakna yttrandefrihet.

Kristina påstår som sagt att yttrandefriheten saknar ett egenvärde. Att det är hur yttrandefriheten nyttjas och används som är det viktiga, inte att den finns. Frågan är ju hur yttrandefrihet skall kunna användas rätt eller fel om den inte existerar alls? Vad är ens fel sätt?

Det går ju att argumentera för att det är fel sätt att använda yttrandefriheten för att propagera för nazistiska partier, eller uttrycka sig rasistiskt. Faktum är ju att vi faktiskt har begräsningar i yttrandefriheten för att skydda andra och därmed stävja att yttrandefriheten ”missbrukas” (hit hör tex förtal, hets mot folkgrupp eller uppvigling till brott) . Jag kan absolut se en poäng i funderingar om yttrandefriheten är så jäkla bra när människor använder den för att motverka demokratin, men vad är alternativet?

För yttrandefriheten är ytterst viktigt för alla förtryckta grupper. Om rätten att yttra sig, kampanja, protestera, diskutera osv skulle bli något enbart vissa har rätt till (politiker) så skulle makten förskjutas ännu mer bort från de förtryckta till de som redan har makt. Yttrandefriheten är i princip det enda vapen vi som lever i ett förtryck har för att kunna påverka vår situation. Att inte se egenvärdet i detta är att vara enormt priviligierad.

Ser vi till historien är det ju just yttrandefriheten som möjliggjort så mycket kamp och till sist så många reformer som vi idag ser som självklara. Hade det tex funnits allmän rösträtt om vi inte hade haft yttrandefrihet och därmed aktivister som stod på gatorna och agiterade för allas rätt att rösa? Hade tvångssteriliseringarna av transpersoner någonsin upphört om vi inte hade haft rätten att yttra oss om hur vidriga de var?

Nu har vi inget land med en total avsaknad av yttrandefrihet utan enbart extremt begränsad sådan . För total avsaknad av yttrandefrihet skulle innebära att ingen fick säga något över huvud taget. För bara att tala om för ens partner att en älskar hen är att använda sin yttrandefrihet. De länder som har mest begränsad yttrandefrihet har heller ingen demokrati och begränsningarna handlar i princip helt om att personer utan makt inte får kritisera personer med makt.

När yttrandefriheten inskränks, inskränks samtidigt många andra rättigheter. Exempelvis gör en kraftigt begränsad yttrandefrihet att strejkrätten uteblir, möjligheten att organisera sig utomparlamentariskt minskar, tryckfriheten begränsas eftersom det inte går att skriva insändare eller debattartiklar om ingen får yttra sig osv osv. Yttrandefriheten är inte avhängig demokratin, demokratin är avhängig yttrandefriheten. Jag upprepar igen: Yttrandefriheten fyller framförallt en funktion för alla de utsatta grupper som inte har ekonomiska medel att starta upp och driva dyra kampanjer, föreningar eller tidningar. De vars påtryckningsmedel ligger i att protestera på gatan och därmed göra sig hörda.

Ett samhälle utan yttrandefrihet blir oundvikligen ett samhälle med en liten elit som sitter på precis alla makt. Att inte se egenvärdet i yttrandefriheten blir att förminska det viktigaste kampverktyg förtryckta grupper har: Sin röst och rätten att höja den.

Rasism/Antirasism

Kulturell apropriering är inte kulturutbyte.

5 kommentarer

Jag får många frågor angående kulturell apropriering (CA), vad det är men framförallt varför det är något dåligt. Är det inte positivt att kulturer blandas och borde det inte vara något som motverkar rasism? Jag har gjort en liten liknelse som kanske kan hjälpa till lite att förklara vad CA handlar om, för att visa att det är mer än bara kulturella utbyten på lika villkor. Hoppas det kan räta ut lite frågetecken 🙂

Föreställ dig Dalahästen. Något unikt för Sverige som många turister uppskattar och gärna köper just för att den är så unik. Dalahästen används ofta för att symbolisera Sverige och det svenska. Så en dag snappas den upp av folk från en annan kultur som tycker att dalahästen är så häftig att de vill ha den själv men det är omständigt att importera eller själv ta sig till Sverige för att köpa en. Så de börjar tillverka egna dalahästar, de målar den på sätt som inte görs i Sverige för att den skall passa in lite bättre i sin egna kultur. Efter ett tag ger de den också en ny innebörd då någon kommer på en rolig lek att använda dalahästen till. Den andra kulturen börjar massproducera dalahästar till denna lek och allt färre vill köpa de svenska dalahästarna eftersom de dels anses för dyra men även för gammeldags. När svenskar försöker visa sina dalahästar blir de förminskade och det ses ner på dem, för de/vi följer inte den nya normen, den nya standarden för vad en dalahäst är. Våra dalahästar är inte längre fina nog och vi kan heller inte använda dalahästen som en symbol för svensk kultur eller sälja till turister som en prydnad eftersom den nu bara är förknippad med en lek. Det slutar med att den andra kulturen helt tar patent på dalahästar och svenskar kan inte längre visa dalahästar öppet utan att mötas av ifrågasättanden och tom påhopp. Att sälja dalahästar kan nu bara göras nästan i smyg mellan svenskar, ska andra dalahästar säljas måste de anpassas bort från den svenska traditionen för att istället passa den nya kulturen och den påhittade dalahästleken.

Skulle det kännas bra? Skulle det upplevas som byggda broar och ökad förståelse mellan kulturer eller skulle det kännas märkligt att en sak som är så självklar för oss idag som en dalahäst plötsligt är något vi inte längre kan använda för oss själva, på våra villkor eftersom en annan kultur istället definierar vad de är, hur de ska användas och hur de ska se ut?

DET är vad CA handlar om.

Inget utbyte av kulturer. Inget som sker på lika villkor. Det handlar enbart om ett ensidigt tagande och förvrängande av andras kulturer. Dessutom i kombination med att göra ursprungskulturen till något suspekt som inte bör praktiseras.

Nu sitter det garanterat folk här och tycker att det verkar väl inte så farligt, kulturer har ju alltid ändrats lite hit och dit. Vilket är sant. Att kunna se på sin kultur som något helt oviktigt som vem som helst kan ta är dock förunnat de som aldrig ens behövt fundera på att vara i sitsen att inte få uttrycka sin kultur men se andra göra det istället. För de vita i väst har kulturerna aldrig varit hotade för det är ”vi” som tagit från andra. Det är ”vi” som förvanskat innebörden i andras kulturer men gjort vår version till sanningen. Den som redan har all makten behöver liksom inte oroa sig.

Feminismen

Omfamna objektifieringen?

3 kommentarer

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.

Samhälle

Lets go nyårskrönika

Lämna en kommentar

Det har blivit ett nytt år och det brukar ju höra till att reflektera lite inför det nya året om året som gått. Jag tänkte skriva lite om tre saker jag tycker både varit det mest viktiga under 2014 men också sådant som kommer ge utmaningar under detta nya år. Punkterna är utan inbördes ordning:

1. ANTIRASISMEN BLEV FOLKRÖRELSE:

2014 var året med en bred folklig antirasistisk rörelse. Med start i Kärrtorp för ett år sedan fortsatte många hålla lyckade demonstrationer. Det blev också året då ryggvändande blev en tyst politisk manifestation och runt om i landet bildades nätverk mot rasism. Detta var ur många aspekter något enormt positivt då motståndet mot framförallt SD fick en så pass bred uppslutning att det blev omöjligt från SDs sida att hålla fast vid sin retorik om hur bara unga vänsterextremister är emot dem. På ryggvändardemonstrstionerna kom allt från högstadiekids till pensionärer med rullator för att vända ryggen mot SDs rasism. Samtidigt ledde dessa demonstrationer och det fokus som blev på dem att diskussionen ofta stannade vid att vara emot SD var att vara antirasist. Efter valet stoltserade många med profilbilder i sociala media som belyste att de iaf inte röstade SD, som om rasismen börjar och slutar med dem. Här är den stora utmaningen för året. Hur får vi kvar bredden i rörelsen som börjat nu, att hålla kvar vid dessa nätverk och eldsjälar som vill bekämpa rasismen och samtidigt lyfta problemet bort från SD och till det samhälle som är grogrunden för rasism, grogrunden till att SD finns? För jag har påpekat det förr: Rasism finns inte pga SD, SD finns pga rasismen. För tyvärr har jag flera gånger stött på problem med rasism inom de antirasistiska nätverken. Rasism som sopas undan och den som påpekar det anklagas för att ha fel fokus. Gång på gång sägs det att den verkliga fienden är SD och de än mer mörkskygga partier som kommer i deras fotspår. Detta är förvisso sant men hur ska vi kunna påverka rasismen i samhället om vi inte ens kan ta itu med den bland oss som vill motarbeta den? Det är

svårt att både hålla bredd och samtidigt djup i rörelsen för att förhindra att den på ytan bekämpar en rasism som den samtidigt är med och underblåser.

2. VÄRDEFÖRSKJUTNINGEN

Jag gick i högstadiet på 00-talet. På den tiden var det helt otänkbart att nazistiska partier skulle få ha informationsmöte i skolorna. SD fick öht inte komma nära. Tom i kommuner där de hade mandat var SD självskrivna besökare i kommunens skolor eller gymnasium. Även bland vuxna elever på universitet ansågs det fel om någon professor tillät nynazister eller rasister att hålla ideologiska tal i undervisningen. Att omtala SD som de rasister de är sågs inte som det minsta märkligt. Sen hände något, debatten kom att ändras och SD blev de som mycket med medias hjälp fick styra varåt det barkade. Plötsligt är SD inte rasister mer, ja knappt ens främlingsfientliga, de är bara lite kritisk mot vissa sorters invandrare. Lite inskränkningar i de mänskliga rättigheterna är väl inga problem eller? Mest av allt syntes denna värdeförskjutning när skolverket slog fast att även nynazistiska partier såsom Svenskarnas parti skall tillåtas ha informationsbord på skolor runt om i landet.

Debatten har nu glidit iväg så pass att det räknas som relativt extremt att vars tydligt emot all form av rasism, där nazism anses vara bara en annan åsikt än den gengse uppfattningen och där fascism i princip upphört att existera eftersom dagens fascister inte öppet drömmer om en militärmakt. Allt har nu blivit något som är öppet för diskussion även i skolan och där ”vi har olika åsikter” ses som helt okej argument i frågor som rör människors mänskliga värde och att alla ska ha samma rättigheter. En skola har av skolverket tom fått kritik för att elever påpekat att det inte är accepterat med rasistiska åsikter i skolan. Att skolan ska vara trygg för alla spelar ingen roll. En ung transperson ska ta att rätten till transvård debatteras i skolan, ett flyktingbarn ska vara okej med att få höra hur hen inte hör hemma här. Att få vara rasist i fred har plötsligt blivit något som skall värnas.

Att ta tillbaka styrningen av det politiska samtalet från SD kommer vara en enorm utmaning, inte bara detta år utan troligen för flera år framöver. Vilket för mig till nästa punkt.

3. VALKAOS OCH PROBLEMFORMULERINGSPRIVILEGIET

SD blev de enda riktiga vinnarna i riksdagsvalet i september. De tog inte lång tid på sig för att börja visa sin makt. Med Jimmie Åkesson sjukskriven satte de snabbt in en högre växel i att få igenom sin politik. Jag hoppas det skall visa sig vara ett misstag från deras sida. För att fälla den nya regeringen och skapa ett nyval valde de att rösta för alliansens budget istället för sin egna. Först skulle det bli nyval, sen blev det inte det eftersom regeringen och Alliansen fick till ett samarbete. Åsikterna om detta har gått isär, det har påståtts gynna SD, vara odemokratiskt, svika väljarna m.m.
Personligen är jag lätt positiv till detta. Det håller SD från en avgörande vågmästarroll i ca 4 år till. Det viktiga är dock hur övriga partier kommer nyttja detta. Om M och S upplevs för lika kan det absolut ge fler röster till SD. Om V är för tysta eller medgörliga kommer de inte upplevas som ett alternativ till partierna i regeringen. För att förhindra att SD vinner mer mark måste de andra partierna sluta förhålla sig till SD och börja att på allvar tala mer om sin egna politik, ställa upp egna problemformuleringar och tala om sina lösningar. Framförallt tror jag partierna måste tala mer om visioner, ideologier, framtidshopp och vad de vill göra för att nå sina mål. För är det något SD är bra på så är det att tala om sina visioner utifrån de problem och lösningar de ser och övriga partier måste bli lika bra på detta.

En annan viktig del i detta är att se förbi partipolitiken, mycket handlar också om det vardagliga. Genom att själva tala med människor en möter om andra infallsvinklar på klassklyftor, integration osv så går det att påverka debatten underifrån. Media bär också ett stort ansvar i vilka frågor de lyfter och hur, vilka röster de släpper fram och vilka som göms undan. Det finns helt enkelt en hel del att bita i under det kommande året.