Månadsarkiv: mars 2015

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

129 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Samhälle

Kvinnor och antivaxx

30 kommentarer

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.

Feminismen

Vad är egentligen feminism?

2 kommentarer

Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.

Samhälle

Hur hör kvacksalveri, kolloidalt silver och feminism ihop?

2 kommentarer

Personer som utger sig för att ha mirakelkurer för allt från fotvårtor och torr hud till cancer och diabetes verkar vara ett problem vi aldrig kan komma i från. I synnerhet inte så länge vi lever i ett samhälle där profit är allt som betyder något. Att marknadsföra bluffprodukter mot sjuka personer är ett lukrativt sätt att klämma pengar ur desperata personer. Det finns ärligt talat få saker jag avskyr så mycket som de som ger sig på att lura pengar av sjuka människor.

Jag är med i många grupper på facebook med en rejäl rad av intresseområden. Det spelar ingen roll vad för ämne gruppen har som syfte att avhandla så kan en ändå räkna med att debatter om ”big pharma”, kolloidalt silver eller nån annan mirakelkur kommer att blossa upp med jämna mellanrum. Det finns en enorm propagandamaskin ute efter att intala befolkningen att den vanliga medicinen inte fungerar men att just deras, extremt dyra, vatten eller sockerpiller är lösningen på allt.

oh-no-not-this-shit-again
Eftersom jag har två kroniska sjukdomar kan du ge dig på att jag ofta får allehanda tips om hur jag ska skita i sjukvården och istället dricka vatten med minimala mängder silver (aka Kolloidalt silver), äkta svavel eller bara färska grönsaker osv osv. Det finns mängder av kurer och mirakelmedel som alla har en sak gemensamt: De funkar inte på riktigt och de kostar obscent mycket pengar.

Kolloidalt silver är den senaste flugan, som det pratas om mycket och som pushas för tame fasen överallt. Kolloidalt silver (KS) är alltså 99.99% vatten och sedan små små mängder silver. Kolloidalt silver har bevisat sig relativt effektivt som vattenrening men totalt värdelöst som något annat. Ändå påstår Sveriges största tillverkare av KS att KS skulle bota allt från mjäll till cancer och Ebola. Ja ni fattar grejen.

Efter att ha hängt några månader hos denna tillverkares facebook grupp men även sett vad andra KS förespråkare hävdar i andra forum har jag lagt märke till en återkommande grej: Majoriteten av ”frälsta” är kroniskt sjuka kvinnor. Så här kommer mina funderingar rörande titeln på detta inlägg. Är det så att sjukvårdens brister och misslyckande i att ta sjuka kvinnor på allvar gör att de är en grupp som är mer desperat och mer lättlurad och därför är vanligare att återfinna bland ”foliehattarna” som slukar dyra naturläkemedel som det vore godis?

Desperation leder människor till att göra desperata saker. Båda mina diagnoser är det vanligast att kvinnor har och båda är diagnoser som länge varit förbisedda inom vården. Att ha konstant ont dag ut och dag in kan få vem som helst att vara redo att testa precis allt för att må bättre. Att stirra döden i vitögat får garanterat samma effekt. Detta utnyttjas helt hämningslös av kvacksalvare och KS förespråkare. Om du har obotlig cancer och blir lovad att om du dricker björkavkok för 800:- litern kommer du överleva, ja då kommer nog vem som helst vara frestad att ge det en chans.

Tillbaka till vården och kvinnor. Vården har systematiskt negligerat kvinnors kroniska sjukdomar och till viss del görs det fortfarande. Sjukdomar som förknippas med enbart kvinnor såsom endometrios, fibromyalgi eller livmoderhalscancer har länge varit undanskuffade sjukdomar som genom lobbyism fått allt mer fokus. De två förstnämnda är alltså kroniska sjukdomar där smärta är vanliga symtom. Bara i Sverige beräknas cirka 500.000 personer ha dessa diagnoser. 500.000 personer desperata att slippa ha ont om så bara för en dag. Personer som söker vård gång på gång men får veta att det inte finns något mer att göra än att knapra tabletter. Ja, jag vill upprepa igen att det inte är konstigt att många av dessa då gör en chansning och testar ett mirakelmedel även om de innerst inne vet att det är för bra för att vara sant.

Det fantastiska, men i detta fallet också negativa, är kroppens förmåga att övertyga sig själv om förbättring. Det vill säga: Placeboeffekten. Många vittnar om resultat av KS och annan naturmedicin men faktum är att det framförallt handlar om placebo, dvs personen som tar medicinen vill så gärna att den ska fungera att hen förmår sin kropp att fejka att medicinen fungerar. Lite som när någon blir skengravid. Så detta ger då massor av anekdotisk bevisföring som sedan används av tillverkarna för att ytterligare pusha produkten och lura än fler att köpa deras fejkade preparat.

Jag ser ett flertal problem med kvacksalveriet, dels att det inte är ordentligt förbjudet utan får fortsätta säljas på detta sätt. Dels att det riktas framförallt mot desperata människor och dels att kvinnor är överrepresenterade på grund av skolmedicinens misslyckande i att se dem och ge dem hjälp.

Så vad är lösningen på allt detta? Finns det ens någon? Jag tror inte att kvacksalveriet går att få bort helt, men det kan minska i popularitet om lagarna blir bättre och sjukvården får mer resurser igen till att verkligen se sina patienter. Vi behöver även prata mer om och motarbeta det kunskapsförakt som internet medfört där alla anser sig kunna allt om allt eftersom de kan använda google. Dessutom verkar det brådska med detta arbete, för i den fart utvecklingen går just nu är vi snart tillbaka vid kokt bark som behandling och människor som dör som flugor när de vägrar både modern medicin och vacciner. Vi som feminister har ett ansvar här i att bearbeta framförallt vården till att bli mer jämställd och bättre på att fånga upp och ge vård till dessa kvinnor som annars kommer hamna i händerna på hänsynslösa kvacksalvare.