Ansvar är för någon annan.

En liten flicka blir knuffad och dragen i håret av en pojke. Ledsen berättar hon för en vuxen. ”Han är nog bara kär, inget att oroa sig för”. Flickans känslorna får bli någon annans ansvar.

Pojkarna i åk 5 stökar och busar på lektionerna. Läraren placerar en flicka mellan dem för att ”hålla dem lugna”. Hur pojkarnas beteende påverkar klassen blir inte deras ansvar.

Flickorna i åk 8 berättar för lärarna att killarna i klassen taffsar på dem och beter sig illa. Lärarna förklarar att killar i den åldern har så mycker hormoner, de kan inte riktigt behärska sig. Flickorna borde bara ignorera dem och kanske inte klä sig så utmanande för pojkarnas skull. Hur flickorna mår behöver pojkarna inte bry sig om, det får någon annan ta ansvar för.

En kvinna går på krogen med en vän. När hon väntar på att få beställa en öl kommer några män fram. En av dem grabbar tag om hennes rumpa. De andra männen skrattar, därefter vänder de sig om och går innan hon får en chans att försvara sig. Kvinnans känslor får bli någon annans ansvar.

Några män och kvinnor åker på gemensam semester till en stuga. Männen har kul, dricker öl och snackar. Kvinnorna fixar mat, städar, diskar. Ingen av männen reagerar ens på att kvinnorna gör allt. För det där med att hålla snyggt i gemensamma utrymmen är ju inte deras ansvar.

Män i relationer:
image
Bild av Fanny: arsinoe.se

Utanför krogen. En anna kvinna väntar på en taxi hem. En man kommer fram och försöker ragga, när hon avvisar honom försöker han tvinga sig på, taffsa och kyssa henne. Hon smäller till honom. En vakt kommer fram och ber henne lugna sig och mannen att gå tillbaka till sina vänner som stått i närheten och sett på. Kvinnans taxi kommer och hon åker hem. Vad mannens agerande gjort mot henne behöver han aldrig ta ansvar för.

På en fest. En kvinna somnar i en säng efter för mycket alkohol. En man bestämmer sig för att utnyttja situationen och våldtar henne. I rättegången som blir frias mannen eftersom kvinnan påstås ha flirtat med honom hela kvällen. Hur skulle han veta att hon inte längre ville? Bland bekanta himlas det med ögonen. ”Dumma brud, vad fan trodde hon? Bara ännu en tjej som ångrar ett fylleknull. Stackars kille”. Mannen behöver inte ta ansvar för sina handlingar, han var ju full.

En grupp manliga vänner roar sig år efter år med att dra homofobiska skämt, prata om hur äckligt det är med bögar och att de hade slagit ner en homosexuell kille som stötte på dem. I gänget finns en kille som är bög, de vet bara inte om det för han vågar inte berätta der. En dag tar han sitt liv, efter att år efter år matats med homofobi orkar han inte mer. Hans vänner kallar honom självisk, hur kunde han vara så svag? Att deras beteende kunde bidra kan de inte ens föreställa sig.

En manlig chef styr och ställer med sina anställda. Ingen vågar protestera öppet men alla känner sig pressade till max. En efter en sjukskriver sig för att de inte orkar med sin arbetsmiljö. Chefen klagar över att de är så svaga, mesiga och inte klarar att få höra sanningen om sina prestationer. Han vägrar ta ansvar för att deras måenden kan bero på hans ageranden.

Män får genom hela livet lära sig att de enbart tar ansvar för sig själv och sitt. Hur deras beteenden påverkar andra, hur andra mår eller vad någon i deras närhet gör för skada mot någon är alltid ”någon annans ansvar”. Därför blir män så arga och kränkta när de plötsligt avkrävs att ta ansvar för sin omgivning, för det går emot allt de lärt sig.

Alla känner en våldtäktsman, alla.

Efter min text om hur jag hatar män i grupp fick jag en hel del kränkta män på mig. Män som menade att de som ger sig på kvinnor, hotar, våldtar eller trakasserar är en liten liten klick av alla män. Jag fick tom siffror: 0.01-1% av männen menade dessa snubbar skulle stå för allt våld mot kvinnor och andra män. Jag vill ta och adressera denna synen på förövarna som alltid varandes ”någon annan” som inte finns i den egna bekantskapskretsen. För sanningen är att alla känner en våldtäktsman. Alla känner någon man som uppträtt hotfullt eller trakasserat en kvinna. Alla känner någon man som varit våldsam mot en kvinna. Våld mot kvinnor från män är ingen liten grej och det är inget en pyttig minoritet sysslar med.

Hur kan jag veta detta? Jo för det faller på sin absoluta orimlighet att 1% av männen skulle stå för någon form av våld, hot eller trakasserier av 100% av kvinnorna. Om vi bara ser till sexuellt våld är det orlimligt att 1% av männen utfört sexuellt våld mot ca 40% av alla kvinnor. (Med ”alla” åsyftas f.ö kvinnor mellan 18-65 år). Siffran 0.01% är rent påhitt. Siffran 1% motsvarar ungefär antalet män som anmäls för sexualbrott mot kvinnor på ett år. Då kan vi ha i beaktande att av kvinnor som uppsöker vård eller hjälp hos kvinnojour anmäler bara som mest 20%. Hur många som inte ens söker hjälp kan vi bara uppskatta utifrån de trygghetsenkäter och dyl som görs.

En sådan undersökning är ”Slagen dam” som bla brottsoffermyndigheten står bakom. Nedan två olika bilder från denna undersökning som visar hur vanligt våld i olika form av män mot kvinnor är. Obs: detta gäller bara sådant som kan vara olagligt, ”mild” form av trakasserier såsom catcalling, taffs på krogen eller dyl räknas inre in.

image

image

Som ni ser är våld mot kvinnor vardagsmat. Om vi ser till stapeln ”Våld totalt” där ca 50% av alla kvinnor uppger att de utsatts för våld, säger det sig inte självt att betydligt fler än 1% av männen har problem med sin kvinnosyn? Nej, det är dags för män att sluta försöka slingra undan och skylla problemen på nån anonym, minimal klick män. Detta är ett samhällsproblem och vare sig du eller dina vänner vill erkänna det så har ni minst en våldtäktsman i er bekantskap. Kanske är det barndomsvännen du alltid känt. Kanske är det grannen du hejar på i trappuppgången. Eller kanske det är din kusin, bror eller far. De finns över allt och vi måste alla erkänna att så är fallet. För när vi utmålar våldtäktsmän eller män som slår sina partners som udda, hemska, monster, ”någon annan”, så kan vi också upprätthålla den victim blaming som säger att kvinnor måste ta hand om sig.

För vad är det egentligen det där ”ta hand om dig” utgår ifrån? Jo att det skulle gå att se på ytan vem som kommer slå, hota eller våldta oss. Detta är helt enkelt ren och skär lögn. Vad mer detta skapar är det våldsamma behovet att ursäkta när någon en känner anklagas för våldtäkt. Jag har skivit om dessa mekanismer förr. Kort och gott: sluta ursäkta! Sluta utmåla förövare som galna kufar! Sluta tro att välvårdade, schysta, pålästa, reko killar inte skulle kunna våldta!

Faktum är att så länge statistiken ser ut såhär och så länge kvinnor får höra att de får skylla sig själva som inte ”tog hand om sig” när de blir utsatta för våld från män… ja så länge får män också leva med att vi måste behandla er alla som potentiella förövare. Om du tycker det suger sluta gnälla och hjälp oss påverka det strukturella kvinnohatet i samhället som låter män komma undan med våld, hot och sexuellt våld mot kvinnor!

Nu kanske nån undrar om jag tycker vi ska hata och mobba ut alla förövare där ute. Svaret är (ev förvånande) Nej. Att exkludera förövare från samhället och social gemenskap ökar risken för nya brott. Däremot bör alla som vet att de har både en förövare och dennes offer i samma krets se till att offret inte behöver umgås med honom. Samt givetvis vara sjujävla tydligt med att en inte accepterar personens handling och kommer hålla koll.

För de som nu vill påpeka att män också utsätts för våld och våldtäkter har jag lite mer statistik. Det stämmer. När det gäller våld och hot utsätts män oftare än kvinnor. Dock är det fortfarande främst andra män som står för våldet  (ca 87%). När det gäller sexualbrott uppger ca 7-15% av alla kvinnor att de utsatts under ett år. Motsvarande siffra för män är 0.2-0.7%. Som ni ser är

skillnaden enorm. Även i våldtäkter står män för de flesta våldtäkter mot andra män (97%). Så oavsett offret är man eller kvinna är förövaren nästan uteslutande en man. Detta är ett mansproblem oavsett hur mycket kränkta män vill förneka det.

Som avslutning får ni en fin bingobricka gjord av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Använd denna närhelst ”mäns våld” är på tapeten. Den lär bli full snabbt. Källor för inlägget är BRÅ samt  rapporten Slagen dam

image

Inte en främling

När artisten Timbuktu mottog ett pris från 5 i 12 rörelsen för sin musik och arbete för jämlikhet valde han i sitt tal att visa sitt pass för att visa att han är svensk medborgare, hör hemma här och inte är en främling. Detta skapade taggen #jagärjason i sociala medier där kända och okända personer berättade om rasism och deras identitet som svenskar.

Organisationen Teskedsorden tog också fasta på detta och i våras släppte de boken ”Inte en främling”. Boken består av 41 kortare texter av olika personer, vissa mer kända än andra. Bla finns där texter av Soraya Post, Richard Wollf och Behrang Miri. Jag fick ett exemplar av boken som jag nu läst igenom.

image

Jag måste säga att trots ett och annat för mig lite väl liberalt stycke så har boken gett mig mycket. Jag har både skrattat och suckat av igenkänning och ibland även ilska över hur vårt samhälle ser ut. Samtidigt har boken gett mig visst hopp och en sällan upplevd känsla av tillhörighet. Jag skulle vilja se denna bok i alla högstadieskolor runt om i landet! Att få läsa berättelser från andra med liknande erfarenheter är verkligen guld värt och jag har fått en hel del nya citat på lager! Den främsta kritik jag kan ge är att en hel del av texterna känns lite väl försiktiga, som om de är mer eller mindre medvetet utformade med en vit läsare i tankarna. En vit läsare som inte får bli för stött eller uppleva texterna som om skribenterna inte är glada över att bo här. På det stora hela är detta ändå relativt små problem.

För mig blir bokens titel extra viktig, inte en främling. För närvarande har vi ett diskussionsklimat där rasism sällan får kallas just rasism. Istället omskrivs det som okunskap, en persons dåliga dag, individuella korkbollar eller ”främlingsfientlighet”. Som om alla vi som utsätts för rasism är udda, annorlunda, ”främlingar”. Som adopterad blir det extremt tydligt att rasism är rasism och inget annat. Det är inte mina kläder, mitt namn, språket eller min kultur som folk reagerar på, för den är samma som vita svenskars. Det är mitt utseende, min hud, mitt hår, som ger reaktionerna.

När det talas om rasism som fientlighet mot främlingar reduceras rasism till att bara handla om att det skulle vara kulturkrockar eller dyl som skapar motsättningar när sanningen är att rasism är något mer komplext än så. För vi är inte främlingar bara för att vår hy har en annan färg, eller våra ögon en annan form osv. Främlingar blir vi för varandra om ingen vill ta steget och samtala för att få veta vem personen framför dem verkligen är.

Jag kommer på min FB sida lotta ut 2 ex av boken Inte en främling (varde 87:-) bland de som kommenterar inlägget där denna text länkas. OBS: böckerna är sponsrade av Norstedts förlag men åsikterna i detta inlägg är enbart mina egna! Dragning sker söndag 28/6.

Jag hatar män i grupp!

Män i grupp… jag vet knappt var jag ska börja. Det finns få saker som omgående ger mig en sådan känsla av otrygghet och irritation som att behöva vistas i närheten av en grupp med män. Ibland kan jag rent av känna att det borde vara förbjudet för män att umgås fler än 2 åt gången om det inte blandas ut med människor av annat kön. Män i grupp är buffliga, högljudda, tar en jävla massa plats de inte har rätt att ta, beter sig inte sällan som sexistiska as och framförallt utgör de allt för ofta ett reellt trygghetshot mot personer de antar är kvinnor.

Sexuellt våld/ofredande i olika grad är inte alls ovanligt när män i grupp släpps lös på gatorna. Allt ifrån sexistiska kommentarer till gruppvåldtäkter kan bli resultatet. Något alla icke-män är väl medvetna om. Tyvärr verkar däremot männen betydligt mindre medvetna om detta. För att göra det lite enklare att förstå hur jag menar ska jag ge lite exempel på typiska ageranden från män i grupp.

Ex 1: Sitter för mig själv på ett närmast tomt fik. 4 män i 50-60 års åldern kommer fram och sätter sig runt samma bord som jag sitter vid. Högljutt börjar de prata om sex, om prostituerade i Thailand och vad de kan göra med dem. När jag tittar upp en sekund för att kolla på klockan börjar de skrocka och kommentera: ”Höhöhö, ja det där reagerade du på va gumman? Får du för lite sex eller?”, ”Hörru, vad gör du här ensam, vill du inte prata lite med oss istället?”, ”Le lite nu va, vi är ju snälla, är inte du snäll? Höhöhö”. Jag svarar dem inte och går efter en liten stund därifrån, i ryggen hör jag deras fortsatta skratt och någon av dem hojtar efter mig att de snart kommer leta upp mig för en fortsatt pratstund. Detta sker mitt på dagen, bland människor (ingen reagerar) en vanlig vardag.

Ex 2: Sitter på restaurang. En grupp med män kommer in, slår sig ned vid ett bord och plötsligt är nästan alla försök att ha en konversation lönlöst. De pratar högt i munnen på varandra, skålar, hojtar efter servitrisen, halvboxas och lever rövare. Ingen verkar tycka detta är något speciellt märkligt, det är bara sådär män är…

Ex 3: Detta är nog det vanligaste agerandet från män i grupp, detta är bara en beskrivning av hur det kan gå till, har varit med om detta fler gånger än jag orkar räkna. Utanför en krog/nattklubb på natten, inväntandes en taxi. Några berusade män i grupp står i närheten. Någon av dem försöker sig på att ragga men blir avvisad. Så står de där, snackar med varandra och hojtar till en om hur otacksam en är som inte uppskattar deras uppmärkskamhet. Varför fick inte deras vän bara ragga lite på mig? De börjar hetsa på varandra. ”Va faan, varför svarar du oss inte?? Öööh, vi vill ju bara snacka lite juu”. ”Amen, vi tycker bara du är söt, bli GLAD för faen!”, ”För fan Anders, ska du verkligen låta hon komma undan med sånt där snorkigt beteende? Jävla hora som tror du är bättre än oss va??”. Okvädningsorden kommer, de blir mer aggressiva i sina kroppsspråk. Hetsar vidare. Ibland går det bra, taxin kommer i sista sekund, en vakt ingriper och ber dem lugna sig. Ibland går det mindre bra, männen tar sig rätten att taffsa, fortsätta agera hotfullt och spy ur sig sexistiska elakheter. Ibland övergår det i våld, någon drar en i håret, eller slår till en. ”Jävla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!!” Hela tiden påhejade av varandra, förenade i sitt förakt för kvinnan som inte ville ge dem den uppmärksamhet de tyckte de förtjänade. Som kvinna är att säga nej till uppmärksamheten från män i grupp något av det farligaste som finns.

Det är faktiskt ofta sådär gruppvåldtäkter startar. Någon börjar ge sig på en kvinna, hetsar andra att haka på, sen fortsätter de hetsa varandra så ingen fixar att vara den som avbryter, säger att de faktiskt gör något olagligt, något som skadar en annan människa. De hetsar varandra till värre och värre beteenden. När en läser i förhör från gruppvåldtäkter är det genomgående hur offret ofta upplever det som att männen närmast tävlar med varandra. Vem kan göra henne mest illa? Vem får stånd lättast? Vem våldtar bäst? Min poäng i detta: Män i grupp är reella faror, män i grupp inskränker kvinnors/icke-mäns rörelsefrihet och påverkar deras känsla av trygghet i det offentliga rummet. Icke-män ska inte behöva känna en klump i magen, byta sida på trottoaren eller tom dra sig för att gå ut av rädsla för att möta män i grupp. Ändå sker det dagligen och vi får lära oss att om vi inte känner så, om vi inte aktar oss, ja då har vi också en skuld i om vi råkar illa ut.

När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont.

Vi får inte prata om mäns kulturella problem, samtidigt som just dessa problem är något vi förväntas inordna hela våra liv efter. Vi får inte säga att män i grupp upplevs hotfulla, men om vi inte agerar efter ett verkligt eller inbillat hot är det vi som är naiva. Vi får inte tala om mäns våld mot kvinnor som ett mansproblem, för alla män slår inte, men samtidigt är det vi som riskerar få våra liv raserade av en våldsam man. Hela våra liv begränsas av mäns ageranden, men vi ska inte tala om det. Fuck that säger jag, vi SKA och MÅSTE tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De män som tycker detta suger, hey var med oss och gör något åt det då! Hjälp oss påverka hur män i grupp agerar, hjälp oss påverka hur det talas om offer för mäns våld! Hjälp oss påverka hur rättsväsendet ser på våldtagna kvinnor och mäns sexualitet!

Otrygghet_fordelning_kön_NTU_2012Ovan resultatet från en trygghetsundersökning, från 2012, avseende hur otrygga män resp kvinnor upplever sig vara när de befinner sig i offentliga rum. Skillnaden är markant. Vi behöver tala mer om detta, om hur män beter sig i grupp, hur de behandlar kvinnor när de kan ta stöd i varandra och framförallt den effekt detta ger på de som utsätts. En annan väldigt viktig aspekt att tala om i detta är också: Vad gör denna gruppdynamik mot männen? Hur mår män egentligen när de känner att de måste bete sig som as mot andra för att få cred i sin grupptillhörighet? För alla män i grupp är inte aktiva i att bete sig illa, men många står tysta, skrockar lite försiktigt eller visar på andra sätt att även om de inte aktivt deltar tänker de iaf inte säga emot. Vad gör det med mäns självkänsla att inte våga säga ifrån när folk far illa över hur deras vänner beter sig?

Ja det finns många aspekter i det hela, men en sak är iaf för mig given och det är att vi måste kämpa hårt för att skapa en annan kultur för de pojkar som nu växer upp och en dag kan komma att vara män i grupp. En kultur där sexism, rasism etc inte längre ska ses som ett så självklart sätt att bonda med sina vänner. En kultur där det faktiskt är okej att behandla andra väl.

För att gardera mig avslutar jag med ”Inte alla män” kortet så slipper ni börja med att kommentera att alla män i grupp inte är svin. Faktum är att tillräckligt många är det för att det ska vara ett verkligt problem som vi behöver adressera. Nu!

notallmen

Sagan om ett barn, del 2

Det är många som undrat hur det gått för oss efter att en pedagog med koppling till förskolan anmälde oss för att vi har ett barn som just nu vill vara något annat än det kön hen tilldelades vid födseln.
Det har varit många månader av undran och väntan på besked. Vi anmäldes i November, utredningen startade i December men först nu i Juni kom beskedet. Utredningen har med andra ord tagit bra mycket längre tid än den egentligen får göra. ( inlägget om vägen till anmälan kan du läsa här )

Så vad blev då socialens beslut? Jo att vi föräldrar inte gör något fel. Utredaren har läst på och även om vårt barn är för liten för att det ska gå att tala om en fast könsdysfori bör vi fortsätta tillåta vårt barn att styra sitt utseende och vad hen kallar sig. Kort och gott: det fanns inget att anmärka på. Utredningen avslutas utan åtgärd.

Detta känns givetvis otroligt skönt. Vi är så glada över att detta fått ett slut nu och att vi har svart på vitt att det vi gör är det rätta. Bäst av allt är nog ändå att det står i utredningen att V ska få fortsätta vara sig själv och testa sig fram i vem hen vill vara.

Vi har planer på att efter sommaren genomföra en anmälan mot den specialpedagog som trots samtal med BUP, som var tydliga med att vi agerar rätt, valde att anmäla oss. Vi är väl medvetna om att skolan är skyldiga att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Vi anser dock att när barnpsykologer, barnets pedagoger och även skollagen och läroplanen säger att barnet behandlas rätt är det bara egna fördomar som gör att specialpedagogen ändå valde att anmäla. Egna fördomar skall inte få styra skolpersonals agerande på detta sätt!

Vi hoppas nu kunna lägga detta bakom oss och få ha en lugn solig sommar. Tack till alla som stöttat oss, tipsat om läsning, ringt socialen för att ge dem kunskap och info. Alla ni som gett oss av er omtanke har varit guld värda för att ta oss igenom dessa månader och jag är helt säker på att era lästips som vidarebefodrats till handläggaren har hjälp till i utredningen. Än en gång tack. ♡

Apan kliver i klaveret (Eller: En liknelse som slog fel)

Igår efter alla dessa debatter om sexköp fick jag ett infall, fött ur ilska och frustration, jag postade en ”trolltråd” i gruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning. Ett infall som i efterhand var ett rejält jävla klavertramp men jag tänker ändå försöka göra något positivt av det och därför kommer jag skriva om det här. Jag vill på förhand påpeka att alla skärmdumpar i detta inlägg är postat med tillstånd från dem som skrivit kommentarerna. Jag har också vid postande av detta inlägg raderat tråden det gäller så det är ingen ide att ansöka till gruppen för att försöka leta reda på den eller vilka som skrivit vad.

Så, bakgrunden till mitt trollinlägg var alltså frustrationen över sexköpsdebatterna. Frustrationen av att i dagar, ja tom veckor försökt få folk att inse att det är triggande att behöva läsa feminister, i feministiska sammanhang, glorifiera sexsäljande. Att det tillåts att jämföra ”lyxprostitution” med att sälja sex på det sätt som vanligen sker. Jag bestämde mig för att använda samma retorik, samma typer av liknelser men om ett annat ämne:Kvinnofridsbrott. Detta är inlägget jag skrev. OBS: Texten innehåller åsikter som är ganska vanligt förekommande hos antifeminister/MRA. Jag delar INTE dessa åsikter. TW på att texten innehåller bla skambeläggning av offer för misshandel.

TSJag vet att vissa rent instinktivt kommer tycka att liknelsen mellan att misshandlas i sitt förhållande, BDSM och att sälja sex inte håller. Fundera igen. Är det verkligen så stor skillnad på detta och den ”nyanserade” sexköpsdebatten som pågår? För vad som gång på gång sägs i sexköpsdebatten är att traffickingoffer redan är skyddade av lagen. Att vi inte kan tala om dem när vi ska tala om de som faktiskt VILL få sälja sex. Där somliga påstår att majoriteten inte skulle vara traffickingoffer eller lyxprostituerade utan personer som på det stora hela tycker sexsäljandet är okej.Som ser det som vilket jobb som helst med bra dagar och dåliga dagar, att det är förminskande och elakt att prata om säljare som far illa även om de inte erkänner det själva osv. Snälla låt er inte luras! Prostitution och misshandel i relationer har extremt mycket gemensamt! Det blir en normaliseringsprocess, det är svårt att lämna på grund av en ändrad självbild, en kanske inte kan lämna pga ekonomin, en går i försvarsposition och vill inte erkänna hur destruktivt det är osv osv. Det finns mängder med paralleller att dra.

Nåväl. Som ni kanske förstår lät reaktionerna kring detta inte vänta på sig. Folk blev arga. Riktigt arga. Andra blev (tyvärr, beklagar verkligen detta!) triggade och förbannade över att behöva få sina trauman nedvärderade eller i princip ogiltigförklarade. Jag kommer dela några av dessa arga röster. Bli förbannade ni också, jag hoppas verkligen ni blir det! När ni läst och sympatiserat och blivit arga, byt ut avsändarna till dessa kommentarer i era huvuden. Tänk att istället för offer för partnervåld är det sexsäljare som skrivit detta i diskussioner om sexköp. Fundera: Känns ilskan lika naturlig nu? Känns det lika relevant att de blivit upprörda? Är det lika självklart att de ska få skälla när deras erfarenheter trycks undan för att lyfta ”BDSM” utövarnas privvade positioner? Är det lika rimligt att BDSM utövarna får vråla om att deras vardag förtrycks av att få kritik från våldsutsatta när de tar sig TF som när privvade sexsäljare hävdar att de förtrycks för att folk faktiskt vill fokusera på alla de, den stora massan, som far illa? Om ni, liksom så många andra i senaste veckornas reaktioner faktiskt inte tycker det är samma sak, fundera på varför. Varför ska arga, ledsna och triggade sexsäljares röster tystas till förmån för privvade ”frivilliga” sexsäljares röster när de privvade är i minoritet och de som far illa i absolut majoritet? Varför är deras känslor inte lika viktiga som den misshandlade kvinnans? Ja, ta med er dessa tankar nu, för där sexköpares ilska, trauman och triggade PTSD inte når fram, kanske ilskan och upprördheten från fd misshandlade kan göra det.

kommentarer1kommentaragensEtt axplock som ramlade in under en kort period innan jag redigerade inlägget och förklarade varför jag hade skrivit det. (Därefter följde en längre diskussion kring annat, bla vad triggning ens innebär). Jag är väl medveten om att det kommer finnas sexsäljare som tycker jag är helt dum i huvudet nu. Som automatiskt kommer hävda att de inte alls far illa och tycker sexsäljande är ett schyst jobb. Kanske är det sant. Kanske ljuger de för sig själva som så många andra gjort. Kanske har de ännu inte försökt att sluta så de vet inte hur svårt det faktiskt är. Egentligen är det inte helt relevant. Syftet med detta inlägg är inte att folk nu ska tro att de måste ut och rädda sexsäljare. Det är precis lika omöjligt som det är att rädda någon i ett misshandelsförhållande som inte är redo att lämna. Kör med samma taktik i båda fallen, finns kvar, säg att du aldrig försvinner, stötta, och var en möjlighet till ventil. I diskussioner kommer insikter.

Några sista ord om sexköps debatten: Jag förvånas faktiskt över det enorma fokus som läggs på att köp ska göras lagligt samtidigt som de problem som lyfts för sexköpare i 9 av 10 fall inte har något alls med sexköpsförbudet att göra. Framförallt handlar det om att säljare vill ha rätt att organisera sig, hjälpas åt för att öka tryggheten, kanske ha gemensam lokal för att inte vara lika utsatta osv. Allt detta är sådant som i Sverige främst styrs av kopplerilagen, något som är fristående från själva sexköpsförbudet. Med andra ord borde fokuset vara att omformulera kopplerilagen, inte att normalisera sexköp och göra det lagligt. Som jag skrev igår måste de som är aktiva säljare bibehålla en illusion av att sexköp är okej, att de inte far illa och att det är ett jobb bland andra. För det är vad köparna vill höra. Samtidigt är det långt ifrån sanningen. Mellan traffickingoffer och promillen av  ”lyckliga horor” finns säljare som befinner sig där på grund av en rad olika sorters tvång. Vissa som för omgivningen och ev säljaren själv är helt uppenbara (tex drogberoende), annat som är mer subtilt men ändå försvårar/omöjliggör att lämna det hela även om säljaren vill. Som sagt hör våld och övergrepp till vardagen för alla utom en liten klick privvade säljare, psykiska trauman är regel inte undantag. Så varför fokuset på att släppa köpen fritt istället för fokus på att låta säljare organisera sig för sin säkerhet? Vi måste inte upphäva lagen som förbjuder sexköp för att kunna hjälpa säljare att organisera sig. Flytta fokus och sluta springa köparnas ärenden!

Sist men inte minst till de sexköpsliberala som förhoppningsvis läser detta: Ni måste bestämma er nu. Är det fel att vilja motarbeta sexköp och minska marknaden? Om ja. Sluta bekämpa stigmatiseringen. Om ni däremot vill bekämpa stigmatiseringen, acceptera att sexköpen kommer minska. För stigmat är grunden för sexköpen. Det som lockar med att köpa sex är maktförhållandet, det är det stigmatiserade, det är att inte se säljaren som en fullvärdig människa. Inget stigma inget sexköp. Så välj, för ni får inte båda.

”Nyanseringen” av sexköp.

Så var det igång igen, debatten om sexköpen och huruvida den svenska lagen ska vara kvar eller ej. En sak som slår mig är att jag ser exakt samma argument kring varför sexköp ska vara lagligt framföras från alla håll oavsett ideologi. Feministiska vänsterdebattörer kör på samma individfokuserade liberala goja som de nyliberaler en kan förvänta sig höra argumenten ifrån. Jag kan också konstatera att den lilla men allt mer högljudda lobbygrupp av sexarbetare som vill göra sexköp lagligt har lyckats rätt bra med sitt arbete. Kudos till er även om jag absolut inte håller med er.

Feminister snackar mycket om strukturer, om maktordningar och vikten av att se att även om individer aldrig ska skambeläggas så kommer individens handlingar påverka kollektivet. Vi kan prata om det kring CA begreppet, kring vardagsrasismen eller kring sexism . När det kommer till sexköp har det nu plötsligt blivit tvärnit. Nu är det skammande, elakt, förminskande eller bara allmänt nyanslöst att prata strukturer, att prata om den utsatthet sexsäljare befinner sig i, att prata om den stora massan som far illa av att säja sex. Nej nu ska vi nyansera oss heter det, och med nyansera betyder det att vi bara ska lyssna till den lilla lilla procent som aldrig farit illa. Vi ska plötsligt, i feminismens namn, kämpa för att DE ska få det lättare att sälja sex, att DE ska ha det enklare att syssla med sin hobby. Det pratas om tolkningsföreträde, samtidigt som majoriteten som får höras som positiva till sexsälj faktiskt inte sysslar med det. Istället ges utrymmet till glamourmodeller, porrskådisar och camgirls. Personer vars situation är totalt annorlunda jämfört med de faktiska sexsäljarnas situation. (För att inte tala om att porr, nakenfoton och camshower är lagliga att konsumera! De argumenterar således för ANDRAS situationer och tar sig precis lika mkt oförtjänt TF som de som aldrig sysslat med något i sexbranschen).

legalize-itI debatten som förs görs den svenska lagen till boven för allt ont som drabbar sexarbetare. Istället för att fokusera på den minst 2000 år långa tradition av kvinnohat och fokusering på kvinnors sexualitet som något farligt som skall hållas under kontroll beskylls en modern lag för något som pågått sedan före Jesus. Om vi ser till de länder där sexköp är lagligt, där tom staten äger bordeller så kan vi se att stigmatiseringen av sexsäljarna inte alls är lägre än här. De utsätts fortfarande för trakasserier av myndigheter, de riskerar fortfarande att få sina barn omhändertagna osv. Dessutom finns det tydliga tecken på att trafficking ökar till länder med en liberal sexköpslag. Det finns många som förespråkar att det ska finnas nån form av legitimation vid sexköp, att köparna därmed ska ta reda på huruvida säljaren frivilligt säljer sex eller är utsatt för människohandel. Detta är så fruktansvärt naivt för vet ni vad, köparna bryr sig inte! Helt ärligt, de vill inte veta, de vill få sitt och sen är det bra. Som en vän som intervjuat sexköpare berättat: ”När jag frågade om de tog reda på situationen för den som de köpte blev svaret ‘Nej, precis som du inte vill veta hur hönsen har det när du köper ägg. Du vill bara ha dina ägg'” När det gjorts räder mot lagliga bordeller i tex USA har det alltid varit blandat med ”frivilliga” säljare och traffickingoffer och köparna har inte vetat vem som sålt under hot och vilka som sålt ”frivilligt”.

Vad gäller stigmatiseringen i övrigt så är synen på prostituerade som ”dåliga kvinnor”, förtappade, omoraliska etc etc faktiskt en förutsättning för sexköp. Sexsäljarna måste stigmatiseras för att sexköparna ska kunna genomföra sina köp! Att ta bort stigmatiseringen är faktiskt superviktigt för att minska sexköpen eftersom färre och färre kommer klara av att köpa sex om säljarna faktiskt ses som fullvärdiga människor. Genom att se på säljaren som mindre värd än ”fina kvinnor” (aka madonnan) kan köparen för sig själv rättfärdiga sina köp av den ”dåliga” kvinnan (aka horan). Genom att påstå att säljaren var kåt, ville sälja sig, njöt av det hela, kan han (för det är oftast en han) ytterligare intala sig och andra att köpet var helt okej. Ju mer ljus som riktas mot de fåtal ”lyckliga hororna” ju lättare får köparen att rättfärdiga sina köp. För faktum är ju att det säljer att spela upp en illusion av att vara lycklig. Ingen säljare kommer få in pengar på att helt uppenbart vara emot det denne gör. Tvärt om kommer hen sälja mer, dra in mer pengar, behandlas bättre om hen spelar upp en roll som lycklig, som kåt, som intresserad av att sälja sex för att det är ”kul”.

Sexsäljarna måste bibehålla denna illusion för sig själva för att tjäna pengar och köparna måste bibehålla illusionen för att kunna köpa. Samtidigt som sanningen är att absoluta majoriteten av säljare (siffror varierar från 90-98%) uppger att de under och efter sin tid i branschen upplevt hot, våld, övergrepp, posttraumatisk stress, självmordstankar, dålig självbild, störd sexualitet osv osv. Det är alltså något som de facto skadar människor! Jag förvånas däremot inte för en sekund över att personer som befinner sig i sexsäljandet försvarar det. Det är så vi människor fungerar, vi vill se det bästa i våra situationer, försvara vad vi gör och hur vi lever till varje pris. Precis som någon som misshandlas i sitt förhållande kommer rättfärdiga att stanna (”han är ju snäll som nykter”, ”han ångrar sig alltid”, ”jag borde vetat bättre än…”) kommer sexsäljare rättfärdiga att fortsätta sälja sex (”Det är så flexibla tider”, ”jag kan styra min dagar till skillnad från vanliga jobb”, ”jag möter bara snälla köpare”). De som påstår att de absolut aldrig utsatts för något under tiden de sålt sex ljuger eller så har de haft en jäkla tur. Ju längre en säljer, ju fler en träffar ju större sannolikhet att någon kommer vara ett as som går över gränserna och njuter av det.

Ett annat argument mot sexköpslagen är att den är tandlös, få anmäls och av de anmälda blir få dömda. Statistik enligt BRÅ för några år sedan:

sexgrafik1000Som ni ser är det sant. Extremt få döms för att ha köpt sex. Är det då ett relevant argument till varför lagen ska bort? Nej. Extremt få döms för våldtäkt också, och det finns de som uppskattar situationer som andra bedömer som övergrepp så med retoriken som råder kring sexköp borde då lagen mot våldtäkt tas bort också, Hur många tycker det är rimligt? Jag gissar på ingen.

Slutligen talas det som sagt en hel del om tolkningsföreträde, att tillåta röster från de som själva sålt sex och vet hur det är. Så därför tänker jag, för att bryta vissa tabun, här och nu säga detta: jag har varit där. Jag har sålt sex. Under de år jag sålde mötte jag en lång rad av olika män, från de blyga ”snälla” till de elaka och hänsynslösa. Från män som tände på att inbilla sig att de hjälpte mig till män som ville låssas att jag var deras partner som de kunde straffknulla. Där och då tillhörde jag dem som påstod att det var okej, att jag inte alls tog skada, att det mest var en kul grej. Vet ni vad? Jag ljög för mig själv. Nu är det många år sedan jag gjorde detta så jag kan se på det på ett annat sätt. Det tog mig flera ÅR att få en mer nyanserad syn på sex och min egna kropp. Det tog mig också flera år innan den sista köparen insåg att jag inte skulle sälja sex mer. Det jag skrev om i detta inlägg handlar faktiskt inte om bara en utan tre olika personer, varav två var fd köpare.

Det talas sällan om livet efter att en sålt sex. allt fokus läggs på de som just här och nu säljer sex och deras trygghet (vilket såklart är viktigt). Vi måste prata mer om vad som kommer efteråt. Hur stigmat gör att det kan vara svårt att lämna säljandet även när en vill för att det påverkar ens möjligheter att få arbete. Hur en alltid får gå omkring redo att stöta på en köpare ,såvida en inte flyttar, köpare som kan komma att göra obehagliga närmanden. Det är att ge upp sin trygghet under många år framöver även efter att en slutat sälja. Om dessa aspekter talas det aldrig hos de prostitutionsliberala som bara talar om att göra sexköp lagligt. Kanske det tystas ner för få vill tänka på den dag ”karriären” tar slut och vad det kommer innebära. Så som den beroende inte kan tänka sig ett liv utan sin drog.

Slutligen: Den enda kritiken jag har mot dagens sexköpslag är själva kopplerilagen. Den borde omformuleras så att säljare kan organisera sig, tex i facklig verksamhet. Det går nämligen att arbeta för att säljarna skall kunna bygga sin trygghet utan att för den delen normalisera sexköp och låta torskarna komma undan. Givetvis behövs allt detta kombineras med en socialistisk kamp där vi alla till sist ska kunna vara så ekonomiskt trygga att ingen ska behöva sälja sex för sin överlevnad. Just ja, det där med frivillighet. Den finns inte. Alla är vi offer för de strukturer som råder, inkl de som påstår sig gjort ett helt fritt val i detta. Majoriteten har dock inte gjort fria val utan gör det för att få ihop ekonomin, för att betala skulder, finansiera droger eller för att de tvingas pga människohandel. Allt som inte är trafficking är inte nödvändigtvis frivilligt. Nästa gång någon känner behov av att ”nyansera” debatten om sexköp, fundera på vems ärende som springs. Är det köparna? De privvade säljarnas? Eller de som behöver allra mest skydd?

Läs gärna AmraHamras vinkel på debatten här.