Månadsarkiv: juli 2015

Samhälle

Att vara tjock är något helt annat än att känna sig tjock.

7 kommentarer

Senaste dagarna har storbloggaren Kitty hyllats i sociala medier för sitt ”mod” att tala om att hon ”känner sig tjock” och hennes prat om att inte känna sig perfekt. För all del befriande med kända personer som talar om att de inte är perfekta i en värld som annars gärna utmålar kändisar som just perfekta. När det kommer till just att ”känna sig tjock” finns det dock en hel del problem. Problem som gör att det faktiskt inte är befriande med kändisar som pratar om hur de känner sig tjocka och därmed fula, utan istället är det något som reproducerar förtrycket mot överviktiga.

För vad är det som sägs, på riktigt, när övervikt görs till en känsla? En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad? Jo det som sägs är att vi som faktiskt ÄR överviktiga är fula, äckliga och misslyckade, vi är personer som ingen vill vara. Personer som människor hetsas för att vara rädda för att bli. Att vara tjock handlar inte om en känsla, det är inte en identitet. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, det är inget vi bara kan sätta som etikett på oss själva. Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas och hatas, att skammas och diskrimineras. Att vara smal men ”känna sig tjock” när en har en dålig dag och inte tycker en är så snygg som en önskar är extremt privilegierat. Just för att oavsett hur tjock du känner dig, så är du inte tjock. Du kommer inte diskrimineras för din vikt bara för att du känner dig tjock, du måste vara tjock för att bli utsatt.

Att som smal kunna få sympatier för att du uttrycker att du känner dig tjock och ful är bara möjligt om vi som faktiskt är tjocka utmåla som just fula, äckliga och hemska. Om det inte ansågs vara fel med övervikt och det inte hetsades mot överviktiga hade det inte gått att få sympatier som smal genom att beklaga sig över en liten valk på magen, begynnande celluliter på låren eller lite daller på armen. För vad är det för reaktioner som ges när en smal person säger ”gud vad jag känner mig tjock, titta min feta mage?” Jo ungefär följande: ”NEJ du är inte alls tjock, du är ju jättevacker!”, ”Vadå tjock? Du som ser så bra ut!”, ”Nä inte är du tjock, du behöver inte gå ner ett gram, du är redan så fin!” osv. För som sagt kopplas tjockhet ihop med att vara ful, äcklig och misslyckad. Faktum är att till och med överviktiga ofta får höra att de är fina trots allt och därmed är de ju inte så tjocka, bara lite mulliga egentligen…

whisperCitatet i bilden ovan är ingen ovanlig inställning till överviktiga. Tvärt om är detta standard, både medvetet och i vissa fall omedvetet. Detta är en inställning till överviktiga som visar sig i varje kommentarsfält, i varje diskussion där övervikt är på tapeten. Generellt genom att påtala att den överviktiga (oavsett dennes hälsostatus) kommer kosta samhället massor av pengar, kommer vara mer sjukskriven, kommer få diabetes eller att personen snart kommer att dö. Åsikter som gärna slängs fram med viss elakhet av typen ”Jaja, var du nöjd med dig själv, se hur kul det är om 5 år när du dör!”.

När smala visar upp sig på bilder varierar kommentarerna från att vara hyllande till att vara objektifierande. När överviktiga visar upp sig på bild varierar kommentarerna från försiktig pepp, till objektifierande, till rent hat. Det påstås ofta att smala också förtrycks, men smala blir inte förtryckta i egenskap av att vara smala. När det gäller smala kvinnor framförallt är det som drabbar dem en del i det allmänna kvinnohatet. Inget som drabbar smala kvinnor är dock unikt för de som är smala. Horanklagelser, ”du vill bara få uppmärksamhet”, kroppsbedömning osv drabbar nämligen överviktiga också. Den enda skillnaden är att när det drabbar oss tjocka förväntas vi vara tacksamma. Vi ska bli glada över att nån kallar oss hora för det betyder att vi fortfarande är iaf lite knullbara, och som vi alla vet är ju kvinnors främsta mål i livet att vara knullbara. *ironi*

fat bingoI diskussioner om fetthat kommer gärna ätstörningar in i bilden också. Att alla inte är smala för att de vill utan för att de är sjuka. Jag har egentligen inte jättemycket att säga här mer än att: Överviktiga kan också vara ätstörda! Helt ärligt är det enormt triggande när diskussioner om förtrycket mot feta och hur smala bygger på detta genom att beklaga sig över sin vikt helt öppet för att få sympatier gång på gång ska handla om smala med ätstörningar samtidigt som överviktiga uppmanas att äta mindre och träna mer. Utan minsta tanke på vilka som läser som kan ha ätstörningar, bland de med övervikt. Kanske för att ingen egentligen bryr sig? Om feta är ätstörda och slutar äta så är det ju lugnt, det viktigaste är att vi tappar i vikt, right?

Det virdiga är att detta faktiskt är något människor kan uttrycka helt öppet, att det inte spelar någon roll om överviktiga är ätstörda för vi förtjänar att skammas ner i vikt oavsett vad det kostar. Faktum är att det till och med går igen i vården, där läkare, psykologer etc gärna ignorerar ätstörningar hos tjocka och istället pratar dieter och viktminskning. Vem skulle med gott samvete säga till någon smal med anorexia att denna skulle må bra av att tappa lite mer i vikt? Nej precis, men ändå är det okej att göra mot överviktiga.

Som feminist bör en tänka efter en gång extra, vad är det som förmedlas och sägs när smala klagar över sina ”tjocka” kroppar, vad spär det på för fördomar om tjocka och vad reproducerar det för förtryck? Vilka kroppar hyllas, och vilka kroppar får höra att de är äckliga, vidriga, och promotar sjuka ideal av att visas? Vill ni se reaktionerna på en överviktig kvinna som visar upp sin kropp utan att skämmas kolla in bilderna hos Lady Dhamer på FB. Fettförakt, slutshaming och derailande till att handla om smala flödar rikligt där.

fat wommen

Rasism/Antirasism

The R-Word

7 kommentarer

Igår skrev Jennifer Wegerup en krönika i Aftonbladet, med tesen att ordet rasist eller rasism överanvänds. För att föra fram sin poäng berättar hon om ett bråk i tvättstugan och hur arg hon blev av att kallas rasist. Tydligen något som verkligen satte spår eftersom det fortfarande gör henne upprörd flera år senare, så upprörd att hon måste skriva en krönika om det. Spontant tänker jag att om vita kunde bli lika upprörda över rasism, som de blir över att ordet enligt dem missbrukas, ja då kanske vi skulle kunna komma någon vart med att motarbeta rasismen i landet och världen. Nu är vi dock inte där, eftersom det värsta i världen tydligen är att kallas rasist, inte rasismen som drabbar folk runt om. Något som blir tydligt eftersom detta traumatiska minne av att kallas rasist i tvättstugan blev det första hon tänkte på när Adam Tensta försökte sig på att lyfta frågan om rasism och vilka som ges utrymme i media. (Denna text handlar dock inte om honom och jag kommer inte besvara en endaste kommentar om vad han sagt eller inte sagt för flera år sedan)

Samtidigt som Jennifer lite käckt använder sig av ”r-ordet” i sin text skriver hon ut n-ordet, i samma mening som hon slår fast att ordet är så kränkande att det ska begravas längst ner i historiens mörka arkiv. Hur vi ska kunna begrava ett ord som fortsätter användas i sin helhet för att påvisa hur hemskt det är förstår jag verkligen inte. Det är en vanlig logik hos vita ”anti”rasister att vi minsann måste säga n-ordet gång på gång för att folk ska förstå hur dåligt det är att använda. Genom detta tilltag lyckas nu Jennifer få ”rasist” att bli ett skällsord lika kränkande som n-ordet. Å andra sidan när hon skriver om vad rasist för henne ger för associationer är jag inte förvånad:

Jag minns fortfarande hur rasande jag blev. Inte främst för att hon menade sig ha rätt att bryta mot reglerna.

Utan för att hon ­miss­brukade ett av de allvarligaste ord som finns. Ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död. Och för att hon utsåg mig till förövare, på grund av min etnicitet. Så rasisten var hon, inte jag.

Detta citat är lite kärnan i hela krönikan. Att kallas rasist är hemskt, för det är tydligen ett av de allvarligaste ord vi har. Kvinnan var rasisten, inte hon, eftersom hon drog till med ”Du är rasist” i ett tvättstugetjaffs. (Hur var det nu med att rasist är det värsta ord vi har?). Mina kommentarer till detta, i punktform för överskådlighet:

  1. Vi vet inte vad som sagts i diskussionen och därmed vet vi inte alls att denna kvinna tyckte sig ha rätt att bryta mot reglerna. Detta är enbart Jennifers (fortfarande sura) tolkning. Kvinnan kanske blandat ihop dag/tid och ärligt trodde hon hade tvättid? Kanske tyckte hon därmed att Jennifer var den som snodde tvättiden, inte hon? Kanske slägnde hon ur sig rasist i en diskussion som blev ilsk för att hon kände att Jennifer hade behandlad henne med mer respekt och vilja till dialog om de båda varit vita? Ingen vet. Troligen inte heller Jennifer för hennes text ger inget som helst intryck i att hon försökt förstå kvinnan i tvättstugan.
  2. Rasism är inte bara apartheid, förintelse, död och blod. Det är inte konstigt att vita upplever att ”allt är rasism” när de har så lite förståelse för vad rasism faktiskt innebär. Förintelse, blod osv är de slutgiltiga extrema utloppen för rasism som vi får när rasismen tillåts få för mycket utrymme. Vi har sett det gång på gång men vägen dit är inte bara blod och ond bråd död. Vägen dit går genom falsk neutralitet, genom ”goda intentioner”, genom förminskande av den vardagliga rasismen och det ständiga behovet av att peka ut annat som ”verklig rasism” för att slippa göra något åt den vardagliga rasismen. Rasism är strukturer, det är strukturell diskriminering som var för sig inte är ”en stor grej” men som tillsammans leder till en rejäl utsatthet där våld kan vara en ingrediens. Rasism är saker såsom sämre betyg i skolan för lika kunskap som vita, det är att få höra att en förtjänar ett MVG i svenska men får VG eftersom svenska inte är ens modersmål, det är att rensas bort i jobbsöken pga sitt namn, eller att se den misstänksamma blicken när intervjuaren för en sökt tjänst ser att en inte har vit hy. Det är att inte kunna få bostad i lite finare hyreslägenheter eller nekas köp i en bostadsrätt för att en inte är vit. Det är att hamna i sämre områden med sämre skolor för och med sämre förutsättningar att få det eftersträvansvärda medelklasslivet. Det är glåpord och påhopp, och en ständig oro över att nedvärderas och diskrimineras. Med allt detta i ens liv är det kanske inte så jävla konstigt att i en pressad situation inte veta om personen som en har en dispyt med skulle behandla en vit på samma sätt, och då ligger det nära till hans att häva ur sig ”du är rasist!”.
  3. Nej, hon var inte rasister. NEJ NEJ NEJ NEJ! Sett utifrån det jag skrev i punkt 2 så är det inte konstigt, det är inte rasistiskt och det är inte ens nödvändigtvis sagt i illvilja att kalla någon rasist i en pressad situation. Å det är en jävla dubbelmoral att först säga att rasism hör ihop med apartheid och förintelse för att sedan säga att någon annan är rasist mot vita européer, fast de aldrig utsatts för den rasism Jennifer menar är ”verklig rasism”.

Texten i sin helhet spelar SD troll och annat pack rakt i händerna. Det spär på fördomen att Sverige inte har problem med rasism ”på riktigt”, att rasifierade som lyfter rasismen bara är gnälliga kränkys som vill få kasta skit, och det spär på bilden av vita som oskyldiga väna små lamm. Det spär helt enkelt på en verklighet som inte finns.

Det är inget stort problem att folk kallas rasist fast de inte gjort något rasistiskt. Rasism däremot ÄR ett stort problem. Att fokusera på de som säger rasism i fel situationer är att deraila diskussionen och den antirasistiska kampen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Det är ett sätt att få blunda för segregation, klassklyftor och strukturell rasism. Framförallt är det ännu ett sätt för vita att agera gatekeepers i antirasismen och flytta fokus från de som utsätts för rasism tillbaka till de vita och hur synd det är om dem som kallas rasist på fel grunder.

För att vara riktig tydlig: Jennifers krönika är en del av den rasistiska strukturen som tystar och trycker ner rasifierade, och som sådan är den också en aktiv handling för att fortsätta upprätthålla de rasistiska strukturerna. Jag tänker inte gå så långt som att säga att detta gör det till en rasistisk handling, men det är inte långt ifrån. Detta är ett bra mycket större problem än att hon kallades för rasist i en tvättstuga för flera år sedan. Jag önskar hon kunde se vilken skada detta gör, men något säger mig att det är för mycket begärt.

I grund och botten handlar detta om vita ”anti”rasisters kränkthet över att rasifierade inte kan läsa i pannan på dem att de är ”goda”. Över den där avsaknaden av tacksamhet för att de ju försöker vara snälla, även om snällheten faktiskt inte gör ett skit för att förbättra något annat än deras egen självbild.

cat

Manlighet, Sexualbrott och Prostitution

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Lämna en kommentar

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer

Rasism/Antirasism

”Om vi svenskar flyttar utomlands får vi anpassa oss”

22 kommentarer

Gång på gång dyker detta argument upp, generellt i samband med någon diskussion om ”otacksamma invandrare”. Den som argumenterar såhär menar att flyktingar och invandrare i Sverige minsann skall sluta upp att ha minsta lilla åsikt om landet de hamnat i, absolut inte behålla några egna traditioner eller kulturyttringar utan hålla käft, anpassa sig och  vara glada. Oftast riktas dessa åsikter mot muslimer som ju anses lite extra otacksamma och oanpassade i samhället. ”Om vi flyttade till muslimland hade vi minsann fått följa deras regler, kvinnorna hade lynschats om de inte bar sjal!”

Under mitt senaste inlägg ang strumptvång på lekland har detta argument poppat upp flera gånger. Jag känner nu att jag är en liten aning less på att höra detta så jag bemöter det i detta inlägg istället för att skriva samma sorts svar gång på gång. Måhända kommer ni själva få användning av detta inlägg framöver.

Så först av allt kanske vi behöver ta reda på vad som egentligen menas med ”muslimland”? Syftas det på Turkiet, dit svenskar inte verkar ha några som helst problem med att åka på semester, utan att klä sig i burqa? Eller snackar de om Indien? Ett annat land där svenskar gärna reser runt, ”finner sig själva” och där muslimer lever sida vid sida med andra religioner? (I Indien är över 100 miljoner invånare muslimer). Eller är det skattesmitarnas paradis Saudiarabien som åsyftas? Eller något av alla de andra länder som svenskar mer än gärna både turistar eller flyttar till, Indonesien tex?

Hmm, nä. Oftas betyder ”muslimland” Afghanistan, eller Iran eller Somalia. Som om alla dessa länder var exakt samma sak med exakt samma kultur och exakt samma stadsskikt. Även om nu alla muslimska länder var som säg, Iran. Varför ska vi sträva efter att vara lika dåliga som de länder vi pekar ut som sämsta tänkbara? Är det inte ganska märkligt att säga ”Titta där, DÄR är de minsann totalitära och hemska och elaka! Nu går vi och gör samma sak!”. Borde vi inte sträva efter att vara jävligt mycket bättre än det vi ser som sämst?

Så hur är det då egentligen med svenskars anpassning? Jag skulle säga att det är rätt jävla dåligt ställt med den. Exempelvis har Svenska kyrkan tillåtits bygga egna kyrkor utomlands på ca 50 olika platser. Bland annat i det tidigare nämnda muslimska landet Turkiet och i Dubai. Bara de senaste 7 åren har det byggts nästan 6000 nya kristna kyrkor runt om i muslimska länder. Apropå det där med att anpassa sin religion efter det nya landet…

Nå, för att titta vidare mer specifikt på svenskars beteenden utomlands. I Thailand finns tex flera olika svenska kolonier bebodd av vita svenskar som velat flytta till varmare breddgrader. På dessa platser finns svensk kyrka, svensk skola, samt affärer som säljer svenska varor. Så mycket för att anpassa sig right?

flaggor

Liknande kolonier finns i andra länder också dit många svenskar flyttar. I USA finns en hel stad där vägskyltarna är på svenska, där skolan är svensk och de har en svensk kyrka och hela staden firar svenska högtider. Så vi svenskar är visst inte så bra på att anpassa oss eller?

Vad är då min poäng med detta? Jo att det där med att anpassa sig inte är så jäkla enkelt, och kanske inte ens helt önskvärt. När vi flyttar till helt nya länder, oavsett vilket land vi kom ifrån från början, är det naturlig att söka upp och bosätta sig nära andra som flyttat från samma land. Vi dras helt enkelt till de som delar vårt förstaspråk, som vi har vissa gemensamma  beröringspunkter med och som vi känner att vi kan relatera till på ett annat sätt.

Problemet är egentligen först när detta leder till att personerna som flyttat stannar i sina små grupper och inte vill börja knyta kontakt med landets invånare. Här är svenskar som flyttat inte ett dugg bättre än några andra vad gäller att lämna det trygga och knyta kontakter. Lägg nu här till att svenskar som flyttat gör det frivilligt, för att de vill uppleva något nytt. Flyktingar som kommer till oss däremot har inte haft det valet. De kommer inte hit för att de var sugna på äventyr, de kommer hit för att de måste. Ska vi då klandra dem för att de känner trygghet i sina landsmän efter den traumatiska upplevelsen att fly, när vi svenskar kräver samma trygghet för något vi gör av fri vilja?

Nä, kanske dags att sluta kasta sten i glashus och se att det är naturligt att vilja hålla ihop i ett nytt land och att peka ut våra invandrare som mer ovilliga att ta del av det nya landet är ren lögn. Vi är liksom inte ett dugg bättre själva.

Rasism/Antirasism

På Busfabriken gäller strumpor på för alla.

52 kommentarer

image

Denna status har börjat florera en del. Skriven i går och sedan dess delad över 4000 gånger. Som vanligt när texter som visar hur muslimer/invandrare ”är” i negativa ordalag delas blir jag nyfiken på vem som döljer sig där bakom egentligen. Vem har skrivit och i vilket syfte?

Jag kikade in på denna Birgittas Facebook. Status på status om hotet från invandrarna, länkar till SD propaganda osv. Här är ett litet uttdrag från de grupper hon är med i:

image

Nå, givetvis kan ju en SDare tala sanning, även om det är mer troligt att det vrids och överdrivs en hel del i frågor som dessa. Jag ringde därför till den utpekade Busfabriken och frågade om det verkligen stämmer att de inte säger till muslimer att ha strumpor på sig på grund av deras reaktioner?

Svaret, föga förvånande, blev:

”Nej, självklart inte. Samma regler gäller för alla. Vilka som sen tar av sig strumporna ändå och inte lyssnar är en annan historia. Vi kan inte se att det skulle vara kopplat till etniciter eller religion, det problemet har vi med besökare oavsett ursprung”

De hade blivit varse om statusen på facebook sedan innan och kommenterade den såhär:

”Det är olyckligt att detta skrivits och delas. Händelsen hon beskriver har inte alls ägt rum och vi står inte bakom dessa åsikter”.

Edit: Busfabriken har nu även svarat via mail om sin syn på händelsen:
image

För mig blir det tydligt att Birgitta vridit på volymen en hel del kring vad som skett för att det ska passa in i hennes agenda och fördomar. Detta blev i hennes variant en perfekt berättelse för att peka ut invandrare/muslimer som bråkiga, stökiga, ovilliga att följa regler och integreras. I kontrast till de snälla svenskarna som lydigt köper och tar på sig sina strumpor. Berättelsen följer samma form av berättarteknik som vi sett från SDare tidigare. Tex i FB statusen om de tysta tacksamma svenska hemlösa och de bråkiga, högljudda romska tiggarna som aldrig var nöjda. En annan FB status som visade sig vara grovt överdriven. Kanske borde alla de som så snabbt vill peka ut muslimer som strumpvägrande busar läsa på lite mer? för när det kommer till fötterna är muslimer nämligen, just pga sin tro, väldigt renliga och att gå barfota på platser där andra också går och drar smuts är inget de gärna gör.

Birgitta har även intervjuats för lokalmedia angående sin status, där uttrycker hon sig bla såhär:

Tidningen har under måndagen pratat med Birgitta Nielsen om varför hon tycker det är viktigt att poängtera vilken religion hon tror att de andra besökarna har.
– För att de var muslimer. Det var inga svenskar. Hade det varit norrmän hade jag skrivit det.

Hur vet du att de inte var svenskar?
– Nu förstår jag inte vad du menar. Har man slöja så är man väl inte svensk.

Menar du att man inte kan vara svensk och muslim?
– Jo, man kan vara svensk medborgare. Men de var inte var kristna och de var av utländsk härkomst.

Så till de svenskar som konverterat till islam, nu vet ni, ni är inte svenskar mer 😉 Läs hela artikeln här: http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/07/20/sd-politiker-rasar-mot-strumpregler/

Det är dock inte slut här. Helt fantastiskt vad SDare springer på lekland och stöter på barn som utan problem redogör för sin religiösa tillhörighet inför främlingar. SDs ordförande i Piteå skriver:

image

Ja vad ska en ens säga? Jag börjar tro att SDare har nån form av muslimmagnet som gör att just de bevittnar dessa händelser. Jag har besökt en lång rad olika lekland, säkert totalt en 40-50ggr och aldrig någonsin varit med om nått liknande. Jag har sett barn springa runt utan strumpor, men den enda gemensamma nämnare har varit deras ålder.

Det delas även en status om samma lekland som Birgitta, men där skulle de anklagade istället ha lyssnat på hög musik trotts tillsägelser. Jag har ännu inte hittat belägg för att detta är sant. Jag tror sonliga med rasistiska intressen helt enkelt bör sluta gå på lekland.

Än en gång kan vi dra slutsatsen att källkritik är viktigt. Kanske i synnerhet när det delas runt påstådda händelser som spär på fördomar mot redan utsatta grupper. Sanningen är troligen den att Birgitta för all del sett personer utan strumpor, men att Busfabriken inte gör skillnad på folk och folk.