Månadsarkiv: augusti 2015

Sexualbrott och Prostitution

Liten grundkurs i lagarna runt sexköp.

15 kommentarer

Senaste dagarnas debatter har visat på en viss förvirring i vad lagen egentligen säger om sexköp, och framförallt vilka delar i lagen det är som påverkar sexsäljare negativt. Många skyller som bekant på den delen som förbjuder köp av sexuella tjänster. Att det är denna biten av brottsbalken som leder till allt stigma mot sexsäljare. Som jag påtalat tidigare är det är omöjlighet att sexköpslagen är orsaken till stigmat mot sexsäljare eftersom stigmat mot den som säljer sex är något vi haft sedan urminnes tider, ja i princip så länge som detta ”världens äldsta yrke” har existerat. Med andra ord är det helt andra strukturer som ligger bakom. Med det sagt är lagen givetvis inte helt oskyldig till att det finns ett stigma men jag vill påstå att det är andra passager i lagen som ligger bakom.

Sexualbrottslagen reglerar först vad som gäller kring våldtäkt, sexuellt utnyttjande, våldtäkt av barn etc för att sedan komma ner till själva biten som reglerar köp av sexuella tjänster. Den delen lyder:

Brottsbalken kap 6 11§ Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. Lag (2011:517).

Ja som ni ser, endast den som betalar eller har någon annan som ger betalt gör sig skyldig till ett brott. Säljaren är oskyldig. Det finns heller inget varken i förarbete eller i lagen som anger att den som säljer sex skulle göra sig skyldig till att uppmuntra brott. Det finns helt enkelt inget stöd i lagen för att trakassera säljare för att de säljer sex. Att då avkriminalisera sexköpet gör varken till eller från, stigmat beror på annat. Jag vill påstå att det är kopplerilagen som bär den största skulden till trakasserier, stigmatisering och diskriminering av sexsäljare. Den lagen lyder såhär:

Brottsbalken kap 6 12§ Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. Lag (2005:90).

Min fetmarkering. Just denna passage är viktig. När poliser outar sexsäljare för dennes grannar eller hyresvärd måste hyresvärden vräka säljaren eller på annat sätt trakassera säljaren för att denne inte skall använda sin lägenhet till att möta kunder. Om hyresvärden inte gör detta riskerar denne att dömas för koppleri. Detta gör att poliser använder outning av sexsäljare för hyresvärdar för att få säljarna vräkta i ett billigt försök att stoppa säljaren från att ha kunder. Istället för att sätta dit kunderna sätts säljaren dit med hjälp av kopplerilagen.

Denna lag gör också att säljare inte kan gå ihop och skydda varandra eftersom de då riskerar att dömas för koppleri. De kan inte använda samma lokal, ha koll på varandra genom att jobba i grupp och många vågar knappt ha kontakt med andra säljare alls av rädsla för att anklagas för koppleri. Här skapas en verklig otrygghet för säljarna! Att jobba ihop med andra är annars ett bra sätt att kunna kolla av potentiella kunder ihop, ha koll så att ens vän kommer tillbaka på utsatt tid etc. Säkerhetsåtgärder som omöjliggörs av dagens lagstiftning.

Denna del av lagen kan ändras utan att göra det lagligt att köpa sex. Samtidigt kan denna del av lagen förbli oförändrad även om sexsäljande görs lagligt, vilket lämnar säljarna i en nästan exakt lika dålig sits som innan. Det förvånar mig att så mycket fokus och krut läggs på att häva den del i lagen som påverkar säljarna minst, medan den del av lagen som möjliggör trakasserier och vräkningar av säljare hela tiden förbises och accepteras. En kopplerilag är samtidigt viktigt, för utan den står säljare helt utan skydd om de väljer att sälja sex i en bordell eller ha en hallick. Lagen skulle däremot behöva en rejäl omarbetning där det görs skillnad på att sälja sex i egen lägenhet, att gå samman flera säljare eller att ha en hallick osv. En lag som helt enkelt skyddar de som bör skyddas: Säljarna.

amnestyNär det kommer till Amnestys uttalande i dagarna är det också viktigt att minnas att de talar om både avkriminalisering av sexköp och säljande! Mycket av vad de skriver om avkriminaliseringen handlar om situationer där säljandet i sig är kriminellt. Det är ganska självklart att säljare stigmatiseras mer när de gör något olagligt. Problemet är att den retorik och de slutsatser som dras av att göra säljande lagligt appliceras nästan rakt av på att göra köp lagligt. Trots att detta är två helt olika saker.

Om vi ska göra det lagligt med sexköp finns det två vägar att gå. Avkriminalisering eller legalisering. OM det skulle bli aktuellt att ta bort sexköpslagen har båda dessa vägar för och nackdelar.

Avkriminalisering släpper säljande och köpande helt fritt. Staten har inga restriktioner eller direktiv för hur säljandet ska gå till. Detta har fördelen att säljare själva kan bestämma hur det vill göra. Det har samtidigt den stora, enorma, nackdelen att staten i princip saknar insyn. Vem som helst kan då starta bordell, hur dessa ska se ut, vilken standard som bör finnas, hur betalning ska ske etc får staten inte lägga sig i, det är upp till bordellägaren och de som säljer sex där. Denna modell ger en stor frihet till de privvade säljarna med god makt över sina liv. Däremot lämnar de övriga säljare, den där stora majoriteten, helt utan skydd. För även om det finns lagar mot misshandel, våldtäkter och trafficking ändå är dessa nästan omöjliga för polisen att agera efter. Ja, om vi låssas som att polisen ens vill agera när en säljare anmäler en våldtäkt…den generella synen är att en säljare inte kan våldtas, denne har ju tagit betalt för att ge sitt samtycke.

Utan minsta reglering bildas ofta en ond spiral där säljaren tvingas ta emot allt fler kunder till allt lägre priser eftersom dessa nu har gott om tid på sig att förhandla om pris, sätta press på säljaren eller helt enkelt gå till någon annan om den första inte ställer upp på vad köparen vill till ett pris denne går med på. Så länge vi har ett så pass ojämställt samhälle som vi har kommer det alltid finnas  de som inte har råd och möjlighet att säga nej. Säljarna med mer spelrum kommer därför hänvisa alla våldsamma, farliga köpare till de säljare som helt enkelt måste ta emot dem hen får.

Legalisering innebär att staten tillåter sexsäljande och köp, men sätter upp direktiv kring hur detta får gå till. Detta kan tex innebär strikta regler för hur en bordell får utformas och köpas, minimipriser för köp etc. Risken med legalisering är att staten sätter in sådana sanktioner mot säljarna att de stigmatiseras ännu värre, eller knappt kan klara sig hur många köpare de än får. Fördelen är att en rätt utformad legalisering kan ge mer trygghet till säljarna avseende vilka rättigheter de har i förhållande till andra säljare, bordeller, hallickar, stripklubbar osv, Trots möjligheten att göra en legalisering säkrare för säljarna förespråkar ändå de flesta avkriminalisering, trots att detta lämnar säljaren helt utan skyddsnät.

Som jag skrev i gårdagens inlägg leder en normalisering av sexköp också till en ökad efterfrågan. Någon måste fylla denna efterfrågan vilket ökar införseln av kvinnor (och barn), från andra länder. Trafficking ökar således, inte minskar, av att tillåta sexköp. Detta beror framförallt på att det faktiskt inte finns några som helt belägg för att stigmat skulle minska mot sexsäöjarna bara köparna har fri lejd. Tvärt om tyder allt på att stigmat kvarstår, vilket gör att personer i landet bara i undantagsfall kommer välja att sälja sex om de har andra alternativ. När efterfrågan går förbi utbudet skapas en marknad och ett behov av att ta in säljare utifrån.

maxresdefaultDe som vurmar för avkriminalisering tror att detta skulle få köparna att kolla upp vilka de köper sex av. Jag vill här ta tillfälle i akt och påpeka att det är enormt naivt. Faktum är att majoriteten av köpare högaktningsfullt skiter i vilket. De kunde inte bry sig mindre om varför personen säljer sex. De vill få vad de betalat för och om säljaren är i branschen via tvång är inget som köparen kommer lägga vikt vid. Det är därför trafficking kan öka även när köparna teoretiskt har större möjlighet att kolla upp att säljarna verkligen vill. Besides, rätt få säljare kommer medge inför en kund att de är tvingade att sälja. Kunden betalar för myten om den lyckliga horan och de som är offer för trafficking har allt att förlora på att kunden klagar om att hon beklagat sig om sin position i livet.

Jag vill också påpeka igen att organisationer som STRASS och Rose Allience som pratar om ”sexarbetare” i detta inkluderar inte bara de som säljer sex till kunder utan det inkluderar också glamourmodeller, webcam tjejer, telefonsexförsäljare, strippor och porrskådisar. Dessa personer har redan en situation där deras kunder inte agerar olagligt, de har också en helt annan position och makt än säljaren på gatan. Det bör säga sig själv att dessa har ett annat behov, och en annan agenda, än personerna som säljer sex på gatan för att ha råd med mat för dagen.

Att sälja sex är inte som vilket jobb som helst. De allra flesta som säljer sex far illa av det, även de som valt det själv. När personer som aktivt säljer sex blivit tillfrågade om de vill fortsätta svarar i snitt 90% nej, de vill ta sig ur men kan inte. De vill ha hjälp att lämna säljandet men vet inte hur. Många känner att de inte har någon annan utväg längre, många har börjat med droger eller alkohol för att klara av att sälja sex i längden, ett missbruk de nu måste finansiera. Detta är verkligheten i att sälja sex, oavsett hur mycket en liten minoritet högljudda aktivister försöker påstå annat. Jag kan inte och kommer aldrig kunna gå med på att det mest solidariska med de som säljer sex är att göra livet enklare för en liten minoritet som mår bra samtidigt som den stora majoriteten som far illa får det oförändrat eller sämre än de hade det.

Vad vi behöver är att krossa patriarkatet, inte gynna det genom att slå fast att män har rätt till sex. Horstigmat kommer vi inte förbi genom att låta män köpa sex som de önskar, det kommer vi förbi genom feministisk kamp för att påverka synen på kvinnor som haft många sexpartners. Vad gäller polisen, socialen och andra myndigheter gäller fortbildning. Redan idag finns direktiv kring hur tex socialen skall agera kring personer som säljer sex (hint: de får inte stigmatisera personen). Att dessa inte följs är en fråga om utbildning, inte om sexköpslagen.

Framförallt behöver vi verka för en ny kopplerilag, inte en ny sexköpslag.

Här kan ni läsa mer om myter kring avkriminalisering och legalisering av sexköp: http://www.prostitutionresearch.com

legalize-it

Sexualbrott och Prostitution

Amnesty International jobbar för MÄNS(kliga) rättigheter.

2 kommentarer

Det har nog inte undgått så många att Amnesty International (AI) i dagarna röstade igenom att arbeta för att avkriminalisera sexköp globalt. De har helt gått på myten att avkriminalisering skulle göra att sexsäljare får större rättigheter, möter mindre stigma och således får det bättre. För att inte tala om att de tror på att detta skulle minska trafficking och kriminalitet i samband med sexköp. I sitt utlåtande kring detta beslut beskriver AI sexsäljandet med ord som kopierade från prostitutionslobbyns egna propaganda. De framställer sexsäljandet som något som primärt sker frivilligt, utan minsta ”påtryckningar” i form av droger, tidigare övergrepp, svår fattigdom, eller utanförskap. Samtidigt som de erkänner att just diskriminering av utsatta grupper, ex transpersoner, kan driva människor att sälja sex i en desperat situation omtalas dessa personer ändå som om de gör detta för att de verkligen vill och tycker det är ett okej arbete.

Faktum är att 9 av 10 sexsäljare far illa av att sälja sex. De gör det för att skada sig själva, eller för att de inte ser att de har någon annan utväg. Det handlar inte om fri vilja, eller om ett ”kul och varierande arbete” som lobbyisterna vill få det till. Fundera på siffran igen, 9 av 10…90%. Dessa 90% slängs nu under bussen, deras behov av skydd och möjlighet att komma loss från sexsäljandet tänker AI skita i för att tillfredsställa de 10% som vill få sälja sex öppet och fritt.

När en diskuterar sexsäljande lyfts gärna vissa organisationer fram som röster för de som säljer sex. Bland dessa är franska prostitutionslobbyn STRASS. En organisation som i princip består av 4 personer, varav två stycken är män som själv aldrig sålt sex… De har även startat vad de menar är en fackförening för sexsäljare. Bara det att denna förening inte gör något som helst fackligt arbete utan gör ungefär detsamma som STRASS, dvs springer torskarnas ärende för att göra sexköp så enkelt som möjligt.

AI påstår att deras beslut är taget efter att noga överväga fakta om prostitution. Vilken fakta redovisar de däremot inte vilket hade varit rätt intressant att veta. Vilka länder har de egentligen granskat? I en studie som granskar 150 länder där prostitution är lagligt visar att trafficking ökar, inte minskar. Att göra sexköp lagligt har alltså ingen som helst effekt för att minska på trafficking och därmed heller ingen effekt på det som AI kallar ”ofrivilligt sexarbete”. Detta tycker alltså AI är acceptabelt…

I en genomgång av situationen i Tyskland får vi veta att sexsäljarna är mer utsatta nu än innan sexköp blev lagligt. Trafficking har ökat, samtidigt som polisen har mindre resurser att sätta in för att stävja det hela. Polisen får tex inte ha telefonövervakning av bordeller vilket gör att de har en nästan omöjlig uppgift i att bevisa att trafficking förekommer. Flickorna (ja de är många gånger minderåriga) tvingas till att luras och dra historier om hur de kom till Tyskland, där det trycks noga på att de är där helt frivilligt. Bordellägare säger själva att den Tyska lagen underlättar för dem att få in kvinnor från andra länder att sälja eftersom polisen gör färre räder och har mindre övervakning än förr. Samtidigt har bara ca 1% av säljarna någon form av juridiskt avtal kring sitt säljande, många bor i samma rum på bordellen som de säljer sex i och på 11 år har det bara varit ca 3 fall av säljare som stämt en bordell för att få ut rätt lön. Kvinnor utnyttjas hänsynslöst och helt öppet för köparna behöver inte oroa sig för några konsekvenser. Detta har i sin tur lett till att säljarna tvingats gå ner i pris för att konkurrera, vilket kräver att de säger ja till fler kunder per dag, för att sedan behöva minska priserna ytterligare eftersom köparna ser dem som ”förbrukade”. Det blir en ond spiral. Vems rättigheter är det egentligen som skyddas här? Jo hallickarnas och köparnas.

Tyskland kritiseras för att de legaliserade sexköp inte bara avkriminaliserade det. Kritikerna menar på att felet skulle vara att säljarna måste registrera sig och att detta är varför Tysklands lag misslyckats. Tyskland har testar olika varianter för att få säljarna att betala in skatt, för faktum är att de allra flesta inte registrerar sig. De enda som hör av sig till myndigheterna för att tala om att de startar verksamhet är bordellerna. Kanske för stt de har absolut noll direktiv för hur deras verksamhet ska skötas? Anyhow, när avkriminalisering promotas är det bla med motiveringen att säljare då kan betala skatt och organisera sig. Något som kräver…just det: registrering. Så om nu registrering i någon form i sig är lika illa som att förbjuda sexköp, bad hjälper då avkriminalisering när säljarna ändå inte kan betala skatt, få pension, akassa etc för att allt sådant kräver registrering. Skillnaden mellan avkriminalisering och legalisering är främst på papperet, men i verkligheten blir skillnaden minimal. Faktum är att en avkriminalisering tom kan vara sämre för säljarna eftersom deras villkor inte regleras alls.

Nya Zeeland lyfts ofta som ett land med en ”bra” lag kring sexköp, där är sexköp avkriminaliserat och staten lägger sig öht inte i sexsäljandet. Varför blundas det då för vad denna lag fått för konsekvenser, inte bara för sexsäljarna utan för kvinnor generellt? Sexköp har normaliserats men inte att sälja sex. Polisen rycker mest på axlarna och ser det som besvärligt om en säljare anmäler våldsbrott eller annat form av brott mot denne. Om en säljare våldtas är det inte ens på det klara med om detta ska rubriceras som våldtäkt eller stöld (en diskussion som f.ö även pågår i Tyskland). Säljarna ses inte som människor utan som varor, objekt rakt igenom. Att våldtas, misshandlas eller till och med mördas ses närmast som en del i arbetsbeskrivningen. Hur är detta att skydda säljarna? Samtidigt påverkar synen på säljarna även synen på icke säljande (kvinnor). Dessa hamnar i en mer utsatt situation där de i större utsträckning ses som mannens rättighet, att de ska ställa upp på sex annars kan han lika gärna köpa sig sex från någon annan osv.

Det är många som nu höjer rösten och kritiserar AI ställningstagande, samtidigt som andra höjer rösten ännu mer och menar ”Lyssna på säljarna!!”. Vilka säljares röster är det som ska höras? Den lilla procent som tycker de har det bra? Eller den stora massan som far illa? Jag har kollat upp lite av de mest högljudda svenska rösterna kring att avkriminalisera sexköp, majoriteten är personer som aldrig någonsin rört sig bland gatusäljarna, eller de som inte har råd att säga nej till en kund. De som hörs och syns mest är erotikmodeller, strippor och någon enstaka porrskådis. Personer som rör sig i en del av sexbranchen som redan idag är avkriminaliserad. Personer som lever i en helt annan verklighet än de som blir direkt drabbade av att vi får en syn på sexköp som en rättighet. Vad somliga verkar glömma är nämligen detta: Om sexköp är en rättighet har någon en skyldighet att tillhandahålla detta. De personer som mer privvade säljare säger nej till för att de verkar ”obehagliga” kommer gå till någon annan, någon som inte har råd att säga nej. Det finns alltid någon längre ner i näringskedjan och vad prostitutionslobbyn och AI vill är att vi ska glömma de på botten för att boosta de på toppen.

Organisationen SPACE som samlar fd säljare från en rad olika länder har skrivit ett uttalande om AI beslut. De är allt annat än positiva. SPACE består av fd säljare som tagit sig ur prostitutionen men de är också en organisation som arbetar aktivt med att stötta säljare som fortfarande är kvar i sexhandeln. De säger bla följande:

We know, through the experiences of our own lives, that the Sex-Trade is a damaging, dehumanising and demeaning system of exploitation which should *never* be decriminalised. We support and endorse the Swedish Model, which decriminalises only the exploited person in a prostitution exchange. This is very different in approach to the model currently being floated by Amnesty International, which is the complete and total decriminalisation of all parties in the sex trade, including those who exploit for sexual gain (punters/johns) and those who exploit for financial gain (pimps/traffickers.)

It is scarcely believable to us that you, Amnesty International, would be prepared to endorse a legal model that gives free reign to pimps and johns. In doing so, you would be prepared to actively work against your own human rights principles and compromise your integrity as an organisation with a stated human rights mission, yet this is exactly the mystifying and incredible situation you have presented us with.

It must be pointed out that this proposed policy is in direct contravention to at least three UN conventions that address women’s rights. The UN convention of 1949 articulates specifically that prostitution and trafficking and such slavery like practices “… are incompatible with the dignity and worth of the human person….” Article 6 of  CEDAW  states that ” State Parties shall take all appropriate measures, including legislation, to suppress all forms of traffic in women and exploitation of prostitution of women.” Article 9.5 in the Palermo Protocol calls on State Parties to take measures to discourage the demand that fosters the exploitation of persons that lead to trafficking. Decriminalizing the johns and traffickers is in direct contravention of the Palermo Protocol the UNs most recent instrument that addresses human trafficking.

Läs hela deras uttalande här: http://spaceinternational.ie/public-statements/

Om det nu är viktigt att lyssna på de med egen erfarenhet bör det ju vara precis lika viktigt att lyssna på rösterna som vill ha en lag som förbjuder sexköp som det är att lyssna till de som fått för sig att hundraåriga förtryck och horstigman skulle lösas av att göra det lättare för sexköpare…

Sist men verkligen inte minst har en avkriminalisering av sexköp effekten att det är lättare för unga att dras in i sexhandeln samtidigt som de får det svårare att komma ur det hela igen. Detta betyder att personer som kanske vill helt frivilligt i början kan bli kvar långt efter att viljan att sälja sex tagit slut. Är det frivilligt då, bara för att det var det i början? Är det frivillighet att inte kunna sluta? Vad AI nu konmer jobba för är en lagstiftning som tvingar fler att stanna i en situation de far illa av för att de får färre vägar ut och därmed tvingar fler till ofrivilligt säljande. Det vill säga totala motsatsen mot vad AI påstår sig vara ute efter.

Hela detta agerande från AI är att handla i männens intressen, för oavsett könet på säljaren är köparen nästan alltid en man. Vad AI gör med detta agerande är att underlätta säljandet, utnyttjandet och våldet mot redan utsatta vuxna och kanske viktigare ändå: barn. För när det kommer till denna debatten är barnen nästan helt bortglömda. Många av de som säljer sex i vuxen ålder hamnade i säljandet som barn, ofta redan vid 13-14 års ålder. Inom trafficking säljs barn yngre än så till bordeller där män betalar höga priser för att ha sex med ett barn. Barnen påstås sedan tillhöra någon av de vuxna säljarna om en räd skulle ske för att dölja sanningen.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att hela denna diskussion och den påverkan som fått AI att klubba detta beslut är både kvinno och barnhatiskt. Detta är dock inte första gången AI valt att agera på ett sätt som lämnar utsatta kvinnor (och transpersoner) i sticket. Bland annat har AI tidigare uttalat sig om att kvinnlig könsstympning är en kulturell utlevnad och inget de kan påverka. Något de senare tog tillbaka tack och lov. Vad de däremot håller fast vid är deras ”neutrala” inställning till abort. Där de vägrar att aktivt arbeta för att alla gravida ska ha rätt till en säker abort om de önskar det. De menar på att de skulle göra sig för mycket ovän med katolska kyrkan och därmed få svårare att agera i katolska länder om de var tydliga med att abort är en rättighet. Tydligen är mänskliga rättigheter som rör framförallt kvinnor något som kan ställas åt sidan lite hur som helst…

Ja, det är kanske ganska tydligt att jag är djupt besviken på AI? Jag är även djupt besviken på alla de feminister som nu gapar sig varma över ”rätten” att sälja sex, utan att en sekund fundera på vad den rätten kommer kosta andra i mänskligt lidande. Jag skriver denna texten för alla de säljare (fd eller aktiva) som inte orkar ta detta själva. Som mår för dåligt av de trauman sexsäljande allt för ofta innebär. För de som inte har den mentala orken att synas och höras. Samt för alla de som måste hålla käften och verka glada så deras kunder ska vara nöjda. Sexsäljande är ingen frihet, det är ett gift. Ett gift som skadar hela samhället och alla oss som lever i det.

Feminismen

Förtrycket skiter i din identitet.

7 kommentarer

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Sverigedemokraterna

Vilka får utrymme i offentliga rum?

6 kommentarer

Efter gårdagens demonstration mot den rasistiska propagandan i SLs tunnelbanestatios på Östermalm där flera demonstranter avslutade demon med att riva ner SDs propaganda har gårdagskvällen och dagen varit full av åsikter om huruvida det var rätt att riva ner propagandan, och huruvida SD kommer gynnas av detta eller ej.

När det kommer till propagandarivningen har liberaler haft riktigt party i att få hetsa om yttrandefrihet, demokratiska värden, att ta kampen ”på rätt sätt” och såklart favoriten ”Det är faktiskt olagligt!!” . Nå, i det sista har de rätt ,det är olagligt att riva ner reklam. Detta är dock rätt ointressant för lagar är inte perfekta, demokratier är inte perfekta. Det som är viktigare än huruvida det är lagligt eller ej är huruvida det är moraliskt riktigt att låta propagandan sitta uppe när den faktiskt skadar människor? För vissa är svaret ja, att följa lagen är det mest moraliskt riktiga, för andra är svaret nej, det moraliskt rätta är att riva ner propagandan så att alla skall känna sig välkomna i tunnelbanan. Jag är av den senare åsikten.

Många propagerar för att reklamen bara borde ha anmälts istället, att vi måste lita på myndigheter och rättsväsende att göra rätt. Detta är lätt att tycka om en själv inte drabbas. Det är dock okunnigt och naivt. Vi som utsätts för rasism är smärtsamt medvetna om att rasismen går igen i hela samhället och att det inte alls går att lita på rättsväsende eller myndigheter i detta. SL har faktiskt i sina egna regler slagit fast att reklam som kan anses sårande för folkgrupper inte skall tillåtas. De valde ändå att godkänna denna reklam, trots att den utpekar tiggande romer som ett stort problem, trots att de ljuger om att dessa romer är kriminella ligor. Varför ska vi lita på att DO skulle bedöma läget annorlunda, men framförallt ,skall vi verkligen tillåta denna avhumaniserande propaganda i tunnelbanan tills dess ett beslut är taget, vilket kan ta veckor, kanske månader och reklamkampanjen tar slut av sig själv innan beslutet kommer? Vissa tycker det, jag håller inte med. Alla bör få vara trygga i tunnelbanan, och ibland krävs civil olydnad för att uppnå detta.

image3-jpgVidare är staten och demokratin som sagt aldrig felfri, vad som stiftas i lagar är vad majoriteten i riksdag/regeringen ser som rätt, inte nödvändigtvis vad som är rätt i fråga om mänskliga rättigheter eller ens vad som majoriteten av folket i landet tycker. Historien är kantad av saker som varit lagligt vi idag ser med avsky på, liksom saker som varit olagligt vi idag ser som en självklarhet att det ska vara rätt. Framtiden får utvisa om vi bestämde oss för att rasistisk reklam i tunnelbanan bör vara förbjudet, eller om rasismen vinner och det ses som givet att tillåta.

Ännu viktigare än diskussionen om huruvida det var lagligt eller ej att riva ner propagandan är frågan om vem som får utrymme att sprida sina åsikter i offentliga rum? Liberalerna snackar om yttrandefriheten i att köpa reklamplats, men för vem gäller den? Det gäller definitivt inte för mig, eller de flesta av de som kämpar vid min sida. Att sätta upp reklam eller propaganda utan lov är nämligen också olagligt och rätt få har råd att köpa detta utrymme för hundratusentals kronor. Så vems yttrandefrihet är det som är så självklar? Jo maktens. De med pengar. De med inflytande. Det som egentligen sägs när nedrivandet av SDs propaganda anklagas för att sabba yttrandefriheten är att makten skall få tala, vi övriga ska tysta ta emot även när budskapet är att vi inte är önskvärda här. Att dela ut flygblad är givetvis inte dåligt, problemet är bara att många struntar i att läsa dem, de kastas bort och glöms igen samtidigt som propagandan är kvar på väggar och tak i tunnelbanan. Därför behövs mer och civil olydnad har alltid varit en viktig hörnsten i demokratiska samhällen. Jag undrar om de som nu gnäller om att demonstranterna valde fel väg genom att riva ner propagandan hade skällt på Rosa Parks också för att hon tog saken i egna händer och satte sig där hon ville i bussen?

När någon ges utrymme i offentliga rum tas utrymme från någon annan. I detta fallet gavs utrymme till SD vilket gjorde att utrymmet för rasifierade, och speciellt hitresta romer, minskade. Därför krävs motstånd, för att ta tillbaka utrymme från rasisterna till de som drabbas. Ju längre rasistisk propaganda tillåts gå, ju längre den tillåts sitta uppe, ju mer begränsas utrymmet för de som drabbas, för de förtryckta. Ska vi tysta acceptera det i hopp om att den makt som inget kan göra åt rasstereotyper i reklam, som skrattar med åt rasistiska skämt i tv program eller rycker på axlarna åt anmälning efter anmälning om hatbrott och rasistiska trakasserier, plötsligt skall reagera och agera? Har vi ens tiden att vänta på detta utan att säga ifrån själva?

Huruvida SD tjänar på detta är däremot mer än  sekundärt. Frågan är om VI i antirasismen tjänar på detta? Jag menar på att vi gör det. Så som debatten i samhället ser ut idag gynnas SD av allt, så vi kan bara skita i dem, och fokusera på oss. Vad vill vi med rörelsen, vad har vi för mål, hur ska vi nå dit? Ett första steg måste ju vara att få till en bred, aktiv antirasistisk rörelse och igår var ett steg i det. Att 3000+ demonstranter kunde samlas på mindre än 2 dygn för att hålla en demo mot rasism är en stor sak. Det är en enorm framgång för antirasismen och vi måste spinna vidare på det!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Vi måste sluta förhålla oss till SD. De ska inte få ha makten att formulera alla problem. Vi måste ta tillbaka makten över den politiska diskursen när det kommer till frågor som rör antirasismen och att inte tillåta SD att tapetsera tunnelbanan med rasistisk propaganda är ett steg. Ett litet steg men ett viktigt steg.

Sexualbrott och Prostitution

Därför hatar så många Hagamannen.

5 kommentarer

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen