The disgusting male sexuality

The male sexuality is, to say the least, very well talked about. It is displayed and seen everywhere, often in an heterosexual kontext where the female sexuality is part of the background on the men’s terms. This is often viewed as an privilege amongst feminists, men are allowed to talk about their sexuality while women can not. They can have sex how ever they want it and when ever they want it (but not with everyone they want). They (the men) can more or less command sex and take what they like. I dont agree with the analysis that this is a privilige for men, the standard view on male sexuality is negative and harms men and in the end women and it inflicts on how we view non heterosexual sexuality.

The male sexuality is portrayed in movies, media, books and the everyday speach a lot. The problem is not that we talk about it but how it is talked about. There are two roads the discussion can go down, and over it all lays ”control” and ”always wanting sex” as a wet blanket, and now and then these two roads meet.
Road 1: The male sexuality is something to laugh about. The men often get to be portrayed as pathetic slaves under their own sexuality. This view is in almost every kind of comedy film Hollywood has created. From American pie and Superbad to Get him to the greek and All about Mary.
Road 2: As disgusting, as something that is suppose to make us feel a tiny bit uncomfortable or disgusted. This is usually made by portraying men as predators and the ones doing sexual crimes in some way. It can also be crossed with the ”humourus” part and seen as discusting but still something to laugh about.

A lot of the invectives used to degrade men and their sexuality alludes on how men don’t have the controll over sex. ”Pussy whipped” is an expression that means that a man is caring ”too much” about his partner and that the reason for it is sex. The man is supposed to have the sexual control, its the most important part, and it also affect how non heterosexual relations is viewed. How many living in a homosexual relationship has gotten the question who is the man and who is the woman in the relationship, for example? A question that is build on the thought that someone must be the ”man” and have the sexual control and that the other has to be the ”woman” and be dominated.

27.jpg

 

Male sexuality control is often given an violent touch. In movies, and also in porn, the male dominance via BDSM is seen as a norm. To physically hold a woman down, keep her controlled, pull her hair violently and so on to show dominance is just how sex is ”supposed” to be. If a man doesn’t like that kind of sex at all he is called a whimp and dork. Men is supposed to always wanting sex, to always be in and wanting control. If he of some reason don’t want sex and are not in control it is seen as a failure, and even if he gets raped it’s not seen as a crime, but as him not living up to the masculine standard. Take the movie ”Get him to the Greek” that i mentioned before. In the movie the main character gets raped by a girl during a party. But it’s not a scene where the viewer is made to feel sorry or emphaty with the victim, instead it’s made for the audience to laugh at the situation. We are not supposed to feel sorry for a man geting raped, we are supposed to laugh at the pathetic man that can’t control the situation and that don’t want sex with the girl since he has another girlfriend.

When male sexuality is portrayed as disgusting, dangerous or something to laugh about it is ofcourse affecting the way we see female sexuality. Women should be everything men are thought of not to be. Wich means they should be calm, level-headed and most important having their sexuality in control. Beause the male sexuality in the ground is seen as disgusting women should not want to have sex with a man. Instead men are supposed to ”hunt” for sex with a woman and then get the oportunity to boast about how they made it. The whole talk about how men ”conquer” women comes from the myth that good women don’t want to have sex with men but that they do it for the man if he acts the right way. A Swedish politician symbolizes this well when he talkes about feminism and women who have an active sexlife.

fb_img_1452609124016.jpg

The caption goes: ”The ”female liberation” of today (The whoreification) is an abomination in mother earth’s eyes. It is only aiming to legitimizing a whore behaviour where women drinks liquor like men, whore around like men and god forbids can kill little babies because it’s ”the wrong time right now” etc. Those bitches deservs to have been aborted them selves”

To be a woman and act ”like a man” is disgusting and an abomination. How can it be? Because of the opinion that men have a disgusting sexuality. We get to learn from childhood that females have a sexuality that is a secret, something beautiful that has to be kept secured. Boys on the other hand get to learn that their sexuality is something they can’t control, that it is disgusting but it’s nothing to do about it. They get to learn that their female classmates has to adapt to them, dress not to provoce them and that they (the girls) have to ”be careful” around the boys because the boys sexuality is dangerous and agressive and the girls sexuality is worth protecting.

The same opinions comes again when boys at the age of 14-15-16 who have sex with 15-20 year older women is seen as heroes. That their sexuality should be protected and allowed to slowly evolve with someone of the same age is nothing anyone seem to care about. A girl in the age of 14-16 who have sex with a guy thats 30+ is not seen as a heroine, but as someone in need of help that is abused by an older creep. Because no matter what age the boy is in it’s part of his sexuality to always be in control with power and never being able to be the victim of abuse in sexual situations.

All of this is as society is asking for rapes to happen. If men are learned that heir sexuality don’t deserve respect, how are they supposed to respect others? If they get to learn that sex is something they have to nag to get, how are they supposed to easily know when they pass the line and the sex is an violation even if the girl says yes? But most of all, how are men supposed to respect women who are sexually liberated just as they are if they at the same time think that being sexually free is also to be disgusting and dangerous? It can’t work and that’s why we see a lot of slut shaming and the opinion that a woman that have had a lot of sex with different guys can’t get raped. Because with ”male labled sexuality” the position to be able to be a victim disapears. The fact is that there’s even cases where men who have raped feels that they made the victim a favour. Those men think that since their sexuality is so disgusting (and that they as a whole is disgusting) theres no way for a woman to have a good sexual relationship with them. So by raping her the men feel they have ”protected” her sexuality since she can say that it was not consensual.

What we need is of course that the female sexuality can be shown more in society, but also to not talk less about male sexuality but to talk about it in a better way. We need to talk more about relationships and respect as a whole. We need to see men being lifted as beutiful, soft and sensual in their sexuality. Something that today gets labled as ”gay” directly since only men are thought to be able to enjoy the male body. My point with this text is that if we want men to respect their own sexuality, female sexuality or any kind of sexuality, we can not go on and teach them to feel self loathing becaus of their sexuality. We must therfore start with the men’s self confidence about sex and sexuality before we can expect them to change the view on female sexuality.

I want to end this text by showing a picture by the artist David Kawena. A person who succeedes with showing men as both soft, sensual and powerful at the same time. Male bodys and sexuality has to be portrayed like this more often. Men also deserves to be desired.

02973f7a1137e7cbf736b39eabe786fd-d8ox1x3.png

Mannens äckliga sexualitet

Den manliga sexualiteten är minst sagt väl omtalad. Den syns och finns överallt, ofta i en heterosexuell kontext där kvinnans sexualitet finns med i bakgrunden på männens villkor. Detta målas ofta upp som ett privilegie inom feminismen; män får prata om sin sexualitet till skillnad mot kvinnorna, de får ha sex hur de vill och när de vill (men inte riktigt med vem de vill). De får ta för sig sexuellt och har i princip rätt att kräva ständig tillgång till sex. Jag håller dock inte med om analysen, synen på manlig sexualitet är inte ett privilegie, den skadar män och allt för ofta skadar den kvinnor och det påverkar också synen på icke heterosexuella relationer.

Den manliga sexualiteten porträtteras ofta i filmer, media, böcker och det vardagliga samtalet. Problemet är inte att det talas om, utan hur. Det finns i princip två huvudlinjer för hur manlig sexualitet diskuteras  och tillåts ta sig uttryck, där ”ha kontrollen” samt ”omättligt sexbehov” ligger som en våt filt över allt, och ofta korsas dessa två linjer.
Linje ett: Som något att skratta åt. Där männen ofta utmålas som smått patetiska slavar för sin sexualitet. Exempel på detta är så gott som alla komedier hollywood någonsin skapat, från American Pie och Supersugen till Get him to the greek och Den där Mary..
Linje två: Som äcklig, något som gärna ska få oss att rysa av lättare obehag eller känna avsmak. Detta innefattar ofta porträtteringar av mannen som den sexuella förövaren på olika vis men kan också korsas med det ”humoristiska” och bli något som skall föreställa äckligt men kul.

Många typer av skällsord som avser att slå mot mäns sexualitet anspelar på dessa två linjer eller på att mannen inte har kontrollen över sexet. ”Pussy whipped”/”Toffel” är två uttryck som betyder ungefär samma sak, dvs att en man är patetisk om han ställer upp ”för mycket” för sin (kvinnliga) partner och där sex antas vara vad han styrs av. Att mannen skall ha kontrollen i det sexuella ses som A och O och påverkar hur det talas om sexuella relationer som inte är hetero. Hur många i homosexuella relationer har tex fått frågan om vem som är mannen resp kvinnan i relationen? En fråga som bygger på uppfattningen att en person måste vara ”mannen” (den med kontroll) och en ska vara ”kvinnan” (den som blir styrd).

image

Manlig sexuell kontroll ges ofta en våldsam prägel. I filmer och även i porr utmålas manlig dominans via BDSM (light eller hard core) som en norm. Att fysiskt trycka ner en kvinna, hålla fast, dra i hår etc för att visa dominans är helt enkelt hur sex anses ”ska” vara. Män som inte alls gillar den formen av sex utmålas gärna som mesiga och töntiga. Män ska vilja ha sex alltid, och vilja ha samt ha fullständig kontroll. När en man inte har det och tex blir våldtagen ses det inte som ett brott utan som något att skratta åt. Ta filmen ”Get him to the greek” som jag nämnde tidigare. Där blir huvudpersonen våldtagen av en kvinna under en fest, men hela scenen är övertydligt upplagd för att skrattas åt. Vi ska inte känna sympati eller fasas över att mannen våldtas, vi ska skratta åt den patetiska mannen som inte har kontroll över situationen och inte vill knulla eftersom han har en sambo.

Synen på mannens sexualitet som äcklig, farlig eller något att skratta åt påverkar såklart synen på kvinnlig sexualitet. Kvinnor skall vara allt det männen inte anses vara. Det vill säga lugna, sansade, och framförallt med en kontrollerad sexualitet. Eftersom männens sexualitet ses som i grunden äcklig skall kvinnor inte frivilligt åtrå sex med män. Tvärt om skall män ”jaga” sex med kvinnor och sen få möjligheten att skryta om att de trots allt fick till det. Hela tanken om att män ”erövrar” kvinnor kommer ur föreställningen att bra och vettiga kvinnor egentligen inte vill ha sex med män, men att de ställer upp för mannens skull om han gör rätt. En SD politiker symboliserade detta ganska väl genom att uttala sig såhär om feminismen och sexuellt frisläppta kvinnor:

image

Att som kvinna ”vara som män” är alltså äckligt och en styggelse. Varför? För att synen på mäns sexualitet är att den är äcklig. Vi får lära oss från barnsben att kvinnors sexualitet är hemlighetsfull, något vackert som skall bevaras och hållas skymd. Pojkar får å andra sidan lära sig att deras sexualitet inte går att tygla, att den är äcklig men helt enkelt inget som nån kan göra nått åt. De får lära sig att deras kvinnliga klasskompisar skall anpassa sig, klä sig rätt och ”akta sig” för dem, för att deras sexualitet är farlig och aggressiv och flickornas oskyldig och värd att skydda.

Samma åsikter går igen när 14-15-16 åriga pojkar som har sex med 15-20 år äldre kvinnor utmålas som hjältar. Att deras sexuella utveckling behöver skyddas och utvecklas sakta i relation med jämnåriga finns inte på kartan. En flicka i 14-16 års ålder som har sex med en snubbe på 30+ däremot ses inte som en hjältinna, utan som någon som utnyttjas av äldre snuskiga män och behöver hjälp. För oavsett ålder på killen ingår i hans sexualitet att anses ha fullständig kontroll och att inte kunna vara offer i sexuella situationer.

Allt detta är ju slutligen som upplagt för våldtäkter. Om män får lära sig att deras sexualitet inte förtjänar respekt, hur ska de kunna respektera andras? Om de får lära sig att sex är något de ska tjata sig till, hur ska de med lätthet kunna se när gränsen är passerad och det blir ett övergrepp även om kvinnan säger ja? Men framförallt hur ska män respektera kvinnor som tar sig stora sexuella friheter precis som dem när de fått lära sig att den frihet de har kommer med stämpeln att deras sexualitet är äcklig och farlig? Det går inte, och därför ser vi också stora portioner slut shaming samt åsikten att kvinnor som har mycket sex inte kan våldtas. För med en manligt kodad sexualitet försvinner möjligheten att vara ett offer för övergrepp. Faktum är att det till och med finns fall där förövare på ett bakvänt sätt tänkt att genom att våldta en kvinna så bevaras hennes sexualitet. Eftersom han är så äcklig och det inte kan vara sunt för henne att frivilligt ha sex ska hon ”skyddas” genom att våldtas och därmed kunna visa att hon i alla fall inte var med på det frivilligt.

Vad vi behöver är givetvis att kvinnlig sexualitet får diskuteras mer, men framförallt att prata mer om relationer och respekt rakt av. Vi behöver att män kan få lyftas som vackra, sensuella och mjuka i sin sexualitet. Något som idag ofta får en ”gay” stämpel direkt eftersom bara män antas kunna njuta av den manliga kroppen. Min poäng med hela texten är att om vi vill att män skall respektera varandras sexualitet, kvinnors sexualitet och andras sexualitet kan vi inte lära dem att känna förakt för sig själva. Den som inte respekterar sig själv kan inte respektera andra, därför måste vi börja med den sexuella självkänslan hos männen om vi vill påverka synen på kvinnors sexualitet.

Jag avslutar inlägget med ett kollage av konstnären David Kawena, en person som lyckas porträttera män som både mjuka, sensuella och kraftfulla på en och samma gång. Manlig sexualitet och kropp behöver få porträtteras mer på detta sätt. Män förtjänar att också bli åtrådda. 

image

Synen på sexualbrott, en fråga om Vi och Dem?

Detta blir mina avslutande funderingar kring de tankar som väckts i samband med debatten om händelserna i Köln. Jag har följt flera diskussioner, läst en uppsjö artiklar och fått mängder med kommentarer kring detta och i allt detta har jag slagits av hur benhårt en majoritet av debattörerna vill hålla fast vid en uppdelning av ”Vi” mot ””Dom”. Inte bara när det gäller förövare, utan också när det kommer till att beskriva offren. Jag har också lagt märke till en tydlig uppdelning i fråga om vita och rasifierades kvinnors upplevelser av vita svenska mäns sexuella övergepp och generella kvinnosyn.

Ett stort antal svenska kvinnor har tagit svenska män i försvar, kvinnor (oavsett etnicitet) som vittnar om hur svenska män i grupp begår övergrepp anklagas, mer eller mindre rakt ut, för att ljuga eller överdriva. Jag ser gång på gång vita kvinnor påstå att det är milsvid skillnad i hur svenska män beter sig jämfört tex Afghanska män. Samtidigt ser jag ser framförallt rasifierade kvinnor vittna igen och igen om svenska vita män som frågar vad de kostar, trycker upp fingrar där deras fingrar inte ska vara, klämmer hårt om kvinnors bröst, runkar på bussen osv. Berättelser som sen, av vita kvinnor, förnekas, förminskas och viftas bort för vita män är så mycket bättre än alla andra.

I en artikel går skribenten (säger ej vem pga vill inte ge onödiga sidvisningar) så långt som till att låta insuinera att alla kvinnor som hävdar att svenska män inte alls har så himla schyst kvinnosyn aldrig kan ha blivit våldtagna och därför bör vara tysta. I ivern att försvara vita kvinnor från mörka män flödar kvinnohatet mot rasifierade kvinnor…. Apropå det där med vita kvinnor och mörka män kan vi gå vidare till synen på vem som är offer och vem som är förövare.

image

I alla artiklar och i en stor portion bildgoogling har jag konstaterat följande:

Offer för våldtäkt: Vita kvinnor från västvärden. Anses stå för ”västerländska värderingar” såsom rätten till den egna kroppen, rätten att klä sig som en vill, ha sex med vem en vill, vara full och jämställdhet i största allmänhet. Hon utmålas som den som våldtas och utsätts inte på grund av mäns syn på kvinnor generellt utan på grund av att hon är just en vit västerländsk kvinna. Tropen att vita kvinnor ska ”straffas” av mörka män med hemska värderingar går igen i debatten gång på gång.

I diskussionerna om Köln tas det upp i ett flertal artiklar. Trots att polisen ännu inte har någon bild över varför övergreppen skedde hävdas det att det handlade om rasism mot vita. Att Afghanska och Iranska män utstuderat velat ge sig på ”västerländska kvinnor” för att trycka dem/oss tillbaka i fråga om frihet och jämställdhet. Händelsen i Köln utmålas som en ny form av terrorism mot vita och liknelser har gjorts till terrordåden i Paris. Att det bland kvinnorna som anmält skulle finnas rasiferade  offer finns öht inte på kartan, trots att polisen inte sagt ett ord om etnicitet hos de drabbade.

På BBC finns en serie klipp där kvinnor som drabbades vittnar om händelsen i Köln, bland dem finns rasiferade kvinnor som i den svenska debatten helt raderats ut. Händelserna i Köln var en attack mot kvinnor, inte bara vita kvinnor. Misstänkliggörandet och osynliggörandet av rasiferade kvinnor som offer för sexuella övergrepp är ett enormt problem. Här kan vi verkligen snacka om att svika offren i Köln när händelsen falskt utmålas som en attack bara mot vita kvinnor.

Synen på gärningsmännen: När det kommer till förövarna är bilden istället det omvända. Vita män exkluderas konstant som möjliga gärningsmän istället handlar det bara om att peka ut andra som de ”riktiga” förövarna. Är kan nämnas rapporteringen om ”We are Stockholm” där det påstås att enbart killar från Afghanistan och Iran var inblandade i den första versionen. En av de fältarbetate som var på plats och tog del av polisens signalement säger däremot att det inte var sant. Att pojkar med olika signalement som kan betyda en massa olika etniciteter var eftersökta.

image

Kvar blir en bild som ger vid handen att rasifierade kvinnor bara kan våldtas eller trakasseras av rasiferade män OM de öht kan vara offer alls. Samtidigt som vita män fortsätter ursäktas och få komma undan. Vill vi göra skillnad på ursprung i arbetet mot sexuella övergrepp finns klart bättre vägar att gå än att peka ut vissa som de ständiga förövarna och andra som de ständigt missförstådda. Det finns vägar att gå som inte skambelägger offer för att de våldtogs av ”fel” förövare. Viktigast av allt kanske är att vi borde sluta låssas som att allt var så bra i nått diffust ”förr”, för jag vet inte med er men jag har iaf aldrig levt i en tid där badhus inte utgjort ett orosmoment, där jag inte behövt väga in risken för sexuella trakasserier för en kväll på krogen eller där jag utan pekpinnar kunnat röra mig fritt i en stad på kvällstid.

På bilden är f.ö en ”våldtäktskondom”. Ett konstprojekt som skulle lyfta diskussionen om våldtäkt. Kondomen skulle användas av kvinnor som en form av självförsvar. När kondomen ”släpptes” uppstod ramaskri, det var ju synd om männen…..

De vitt skilda erfarenheterna och upplevelserna kring svenska mäns attityder mot kvinnor får mig också att dra slutsatsen att vem som väljs ut som offer också till viss del bottnar i ett vi och dem tänk. Kanske grunden är en form av rasism där rasifierade kvinnor i Sverige inte ses som lika mycket värda och därför är det okej att behandla oss på ett sätt som svenska kvinnor inte behandlas på i samma utsträckning? Det är iaf den enda förklaring jag kan komma på till den kompakta igenkänningen jos rasiferade kvinnor om svenska mäns beteenden som samtidigt förnekas så starkt av vita kvinnor. Slutsatsen blir iaf att rasism definitivt spelar in i synen på sexualbrott, i vem som kan utföra dem, i hur allvarliga de är och i vilka de riktiga offren är.

We live in a rape culture

Im starting the new year writing a lot about sexual crimes, some may find it a bit annoying but hey, deal with it! This is a subject we can never discuss to much. And its also good to write about this when so many men for once care about the safety of women. Even if most of them only seem to care about blaming others its still a start and we do have to start somewhere…

Something most of us women are fully aware of byt men try to deny is the fact that we live in a rape culture. That almost every man if asked directly will dissociate himself from any kind of rape or sexual assault is pointed out as an evidence that rape is in no way accepted and that a rape culture does not excist. If we do accept this way of argueing I feel that i have to point out that no rape culture excist in countries like India, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc either. Because even in those countries rape is viewd as a despicable thing and in some of this countires rape is punished with a lifetime in prison or public flogging. The thing about a rape cultur is not the societeys theoretical view on rape but how they treat those who report that they have been raped, and in what is actually seen as a rapecase.

It is to no help at all to hate rape, and in the meantime have the opinion that women who acts is certain ways, dress in certain ways or have the ”wrong” people around them cant be raped and only gets what they deserv. Another problem is the opinion that rape cant be performed in a romantic relationship. The opinions that women have their selfe to blame if they are raped becaus of how they acted earlier during the day/night, or because of their clothes are something thats deeply embedded in the Swedish and western culture. It can be seen in the way people react to reported rapes, in jokes and of course in how the courts reason when they choose not to sentence a man for rape even when all evidence show that they should.

kvinnohat

The comments read, from the top: 1. Its not rape if you are sleeping since you dont fight back and are considered willing to have sex. Stop the whining. 2. Its a ”Suprise Buttsex” so its not rape since te person didnt say yas or no. 3. BTDT, If you have been a couple for a while its common that it is ok to ”hit it” while the other is asleep, ye know, as long as you tell why its leaking out the ass in the morning. 4. Why cant all biter pussys and womens rights activists shut up and start maturbate to Mona Sahlin (Swedish feminist) instead?! This is love on a high lever cant you tell? 5. If she is lying half naked beside him, how in hell can it be rape then? 6. Lets say this was a real event and not a cartoon picture, if the girl did wanted to be wakened this way its not rape right? So to call this a rape only shows how damn stupid you are.

What do you tink, will these normal swedish guys get where the line for rape goes in a relationship if they think that kind of behaviour is all right? If they believe that someone who has fallen asleep beside them automatically have given concent to sex? No, i think not. This is not a unusal way to look at sex in a relationship and that women have some kind of duty to have sex for the ”better good of the relationship” is an opinion that is widely spread. Sex against someones will is always rape, yet professionals in the health care system still give women the advice to suck it up and have sex even if they dont want to so that their partner can get what he wants.

If we look at how courts get to give a verdict of not guilty its almost magical in the ways the courts bend over backwards to fins a way to free a man from rape. Even if the woman have said no, yelled so much she lost her voice about how she dont want to have sex or repeatedly trying to get away from the situation the court can still find a way to deem the guy not guilty. Offen with explanations about how the guy didnt understand the no, thought it was a game or part of BDSM or whats in Sweden is called ”nagging sex”, not rape. The pictures shows some eamples of headlines from articles about rape cases.

First one reads: ”13 year old should have made more recistance”- 16 year old get free from rape accusation after having forced a 13 year old girl to have anal sex. She did want to have sex, just not anal sex and therefor should have been able to make the boy stop…

Second one: 16 year old freed from accusations of rape. The girl got shot by a soft airgun and forced to have sex. ”They where all in on the game” the court explains…

Third: ”He thought No meant Yes. Sentenced not guilty of rape”

Last one: ”The girl tried to out on her clothes and get away. ”She might have said no but that doesnt mean its rape” says the judge. ”The sex might have been against her will but if they didnt put her in a helpless state its not rape”

 

Nice isnt it? This is a big part of the rape culture. The last part is the attitude towards the victims. Something that is everyday life when it comes to rape in Sweden is to blame the victim. In this we also have things like ”well meaning” advice from the police to women to not drink, think about what they weare or not even go alone by taxi in the night. In the same time no advice is given to men in how not to rape…. In the summer a lot of rapes is blamed on the alcohol consumtion on festivals and bars. Women are frequently asked to think about how much they drink and to not end up as the only girl at an afterparty. No one tells te men to lessen te risk of rape by take it easy on the alcohol and not end up at an afterparty whit a lonely girl. No one tells the guys what to do because in a rape culture the women are expected to take responsibility for the mens sexuality. It offen get explained by the fact that it is the girl who get hurt so its in her interest to not get raped, like men dont have an interest in not hurting another human being….

That rape is viewed upon witch such discust is paradoxically abog part to why the rape culture excist. For once the view of rape as the most horrific crime makes it a valid treath towars women and a perfect way to punish someone or show power but putting them thru ”the worst crime”. The threath of sexual violence is something all women have had to learn to deal with in the everyday life, and it starts by learning as a kid that being raped is the worst thing that can happen and that we have to be aware of the risks. Second the view of rape as even worse than murder makes it mor or less impossible for anyone to admit that someone they know and love can be a rapist, or that themself have raped someone. Its so much easier to blame the victim than to accept that a friend, brother, lover or anyone else in their surroundings has commitet the wors crime. Because of that the myth about women accusing innocent guys of rape is spread everywhere. On a right wunged extremist site they claimed that a anonymous police had said that 8 out of 10 rape cases with an unknown rapist was fake accusations made so that the victim could get money. If its true that policeofficers think like that maybe that can explain a bit about why almost every case doesnt reatch a court, and even less cases lead to the offender being convicted….

IN Sweden most people know about what happened in the small town called Bjästa. Two young girls reported a guy for rape. He got convicted in both cases. Even though he was found guilty the whole town of Bjästa stood by his side and started hate campaigns towards the girls, wishing them dead, or ”raped for real”.  One of them had to move 500 km to another town to be left alone. Even if Bjästa was a bit extreme its not at all unusal with rape cases ending with the girl having to move from the town she lives in because of all the blame and hate she receives. The pictures is about vitimblaming, for example a girl that people say is lying about rape because she still hang out with boys and wears somewhat revealing clothes.

 

When a rape has occured its standard that rumors start to circulate about the girl who made the report, about how shes a whore, that she cant have been raped beacuse shes not acting lika a ”real victim” or that she just wants the atention. Those rumors are spread by girls as much as by boys who want to misscredit the girls story. Girls jump on this kind of rumors to get acceptance by the boys and also to give them self a fake kind of security that they are to smart to be raped.

When I repordet a sexual crime commited by a teacher was the reaction both in media, on the internet and locally that I was lying to get attention. It was so obvious to them all that i was lying because everyone knows how girls in highschool are… Amongs the students they started a hate campaign against me talking about how I had sex with teatchers to get higher grades. Im not looking for sympathy im only trying to show how normal those things are.

All of this is what rape culture is all about. To be against rape in theory has nothing to do with if rape culure are real or not, its all about how the victims are treated when a rape is reported. In todays society theres a long way to go, to put it mildley. Those men, and women, who still denies the existence of a rape culture  is part in how this can go on. They are almost equally responsible as the ones doing the rape and they should be ashamed. To deny the existence of a rape culture is to kick one the ones allready lying down: The victims of rape.

In the land of inbetween.

To live ”Inbetween” is nothing new but its not offen talked about in Sweden. Thats why i will start the new year of 2016 to write about this. The ”inbetweenship” is what a lot of us adoptees but also children to immigrants has to deal with.

The inbetweenships is about expectations from the society that we are suppose to be part of a culture people _think_ we belong when they see our exterior (african culture, south american culture etc), but in the meantime we are expected to be fully intergrated with the community we live in. The first part make us exkluded from the second part. We are viewed upon as not belonging in Sweden, that we are not ”real swedes” or that we dont have a given place in Sweden, but since we have lived in Sweden and know only the Swedish culture we dont fit in if we should go back to the country where we have our roots. Going back where we, or our parents, was born we are acting, and are treated, like common turists.

As an adoptee the inbetweenship can become extra  visible. Where immigrants and their children can find support and community with each other the adoptee stands alone. We who are adopted offen grow up in an almost white surroundng, missing out on the chance to interact with people we can mirror ourselves in. The representation in media is also extremley white which gives us few oportunities to find characters in movies, TV or books to relate to. To talkt about this as an adoptee is hard, we are expected to not have an need to see children from around the world on tv, or to be able to fins non stereotypical characters fom the countrys we where born in, in the childrens book we are reading. To talk about such topics, about the fact that you dont feel fully att home in the country is a huge risk to take, one easily get pointed out as whiney, egocentrical and ungrateful for complaining.

 

adoption

If your adopted you should only be grateful to be here, to not feel at home because of the racist society is seen as accusations towards those who has adopted. Because of this a lot of adoptees keep silent about how they feel inbetween cultures. Searching for roots to try to find some kind of belonging is a big step to make for an adoptee. Will the adoptive parents think that the adoptee dont like them any more? What will happen if the biological parents are found? Its not unusal that adoptees searching their roots are called backwards going and silly. ”DNA is not everything”, ”Why is what you have enough?” – Thats how it can sound, or worse. If you on top of this also are chritical to how international adoption is performed, or the fact that a lot of adoptees end up in between cultures, than it can really make people go into a spin of pure hatred that you are not grateful enough. We are supposed to be happy and grateful, anything else is wrong and we have only our self to blame if we are not happy with the way society treats us.

To talk about this ”inbetweenship”, especially for adoptees, is also important if we are going to have an understanding for what happens when adoptees, or other, is trying to find an identity in this society. Lately i have seen people of color who have an secure identity in their culture laugh at and make fun of  adoptees and others who try to find where they belong. They are accused of ”faking it”, trying to seem exposed, or in some cases being accused of not being a victim of racism at all since they are not been growing up in the ”hood”. (The hood in Sweden is suburbs to the bigger cities lika Stockholm and Gothenburg with a high population of immigrants)  This fixation of being from ”the hood” have made people romanticize living in the hood. To be from the hood is seen as a evidence that you are ”racialized for real” and suddenly we who are adopted find ourselves once again out in the cold. Most of us who are adopted are not from the hood, many of us have never lived there, but that does not mean that we dont have to face racism, or that we are not racialized. Besides, ”the hood” is something that excist in one way or another in all cities in Sweden, and I can tell you when i grew up I was jealous of those who grew up in Stockholm for example, because they got something i didnt: Somewhere they belonged.

When people who didnt grew up in the hood, but who are racialized, is trying to mimic cultural expressions created in the hood they are trying to find somewhere they can fit in. its not about trying to fake it. Its about finding a place where you are accepted for who you are, where you can see yourself in the people around you and talk to people who allso know about the racism you meet. Guess if it hurts when this search is met with mockery and exclusion? The inbetweenship make us who are stuck between cultures to walt a thin line all the time. If we seek to much acceptance and community white the white population theres a huge risk of internalisize racism and start turning against other people of color. If we try to reenforce our cultural heritage from the coutry we or our parents was born the risk is instead that we make western mistakes, or get accused of faking our roots. No matter what we do we cant make the right thing and get forced back to living between cultures in the lack of a place to fit in.

By talking more about this we who experience being in between can start finding our own comunity with each other, rather than with those who has the privilige of never having to doubt where they belong. Theres not only problem with the mockery of thos who live between cultures, but also a witch hunt on what is called ”identity politics”(idpol for short). Idpol has an important place in the political discussion, not always but often. Its easy for those wo never have experienced a lack of belonging to say that identity is not important, but for those who has never had the chance to fully belong identity matter, and for all of us (even with a strong identity and belonging) that again and again has to hear that our identity is not good enough for this society identiy gets even more important. Its about reclaiming who we are, to belong and to be able to say ”This is who I am and this is where i belong!”

lost

 

To be inbetween is a constan nagging feeling of being lost. To look for your home but never finding it. Its door being closed in your face over and over againg and in the samte time when you try to talk about it having people telling you its not happening, that this is where you supposed to be. To live inbetween is a long line of contradictions and its not easy to get past, but if we start talking about it some more, maybe a few of us get a chance to find their way.

Vi lever i en våldtäktskultur

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.

kvinnohat

Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

De som bryr sig mest om Köln bryr sig minst om offren.

Cirkusen runt händelserna i Köln har dragit igång rejält. Trots att media skrev om det hela kort tid efter att Polisen i Köln gått ut med vad som hänt hävdas det att händelsen mörkas. Nu har Sverige fått sitt egna Köln. Stockholms polisen har gått ut med att det varit liknande övergrepp under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Enligt en polis, som även låtit sig intervjuas av SD stödda ”Nyheter idag”, beror detta på att media förvränger information och att polisen inte vill sprida info som gynnar ”främlingsfientliga krafter”. Jag vet inte om det stämmer, oavsett varför de inte tog upp händelserna är det såklart inte bra, men att media skulle mörka brottslighet för att skydda personer med ”icke svenskt ursprung” är bara lögn.

Allt detta har såklart satt fart på de väldigt selektiva kvinnokämparna. Igen och ingen frågas det ”Var ÄR feministerna nu då?”, för tydligen är inga fördömanden starka nog. Händelserna tas som slagträ i debatten om invandring och män skriver om att det får vara nog, att vi måste skydda ”våra kvinnor”. Denna ilska och vurm för kvinnornas säkerhet är dock ytterst selektiv. Faktiskt så selektiv att det inte handlar om offren öht, enbart om att få hata på invandrare. Så selektiv att det inte krävs mer än att en svensk kvinna skriver en artikel om att detta är ett generellt problem med män för att kommentarerna från svenska vita män (de där med så fin kvinnosyn) ska se ut såhär (Bild via ”Allt som Jack Werner rör vid”)

12493775_1225589697469881_2476265678324965498_o

Så mycket för att bry sig om kvinnors säkerhet och att hata våldtäkter… Möjligen tycker de sig vara så fina fina män med en så fin kvinnosyn eftersom de ju inte vill våldta själva, de bara önskar att 100 invandrade (muslimer/svarta får vi förmoda) män ska göra det… Så de liksom sen kan skylla på att det var de männens kvinnosyn som var problemet, inte att en massa svenska män satt och hetsade om hur mycket hon förtjänade våldtäkt. (För att vara övertydlig, hade hon verkligen blivit våldtagen som straff är problemet kvinnosynen hos de som våldtog henne och vidren som hetsar om att det är vad hon förtjänar.)

De som hetsar mest om Köln, om hur invandringen är problemet och invandrarmän från arabvärlden eller Afrika de som är farliga skiter egentligen fullständigt i offer för sexuella övergrepp. Offren ges bara en plats när de kan användas som slagträ för att hata på andra, annars är de helt ointressanta. Samma som nu r upprörda över händelsen i Köln kan med lätthet anklaga kvinnor för att ljuga när de pekar ut svenska vita män som förövare, för sånt gör ju inte svenska män… Här kan vi snacka genuint kvinnohat, som tom lyckas smyga sig in i feministiska rum.

Varje dag anmäls ca 46 sexuella övergrepp, varav ungefär hälften är våldtäkt eller våldtäktsförsök. Enligt BRÅ/Polisens uppskattningar begås i själva verket ca 400 sexualbrott om dagen. Ungefär 76.000 kvinnor utsätts för sexualbrott under ett år, hur många brott dessa blir i realiteten är svårt att säga eftersom varje kvinna kan ha utsatts flera gånger. Majoriteten av förövarna är nordiska män (främst svenskar). Detta är inga enstaka händelser, inga extremfall. Det är vardag.

Hotet att utsättas för sexualbrott finns alltid där från män, såväl nära vänner, partners eller totala främlingar utgör ett hot. Att leva med detta ständiga hot är något vi kvinnor fått lära oss hantera sedan barnsben. Vi ska inte klä oss för utmanande, inte gå på fel gator, inte befinna oss i fel bostadsområden, vara försiktig när vi tar en taxi hem på kvällen från krogen osv osv osv. För män att inse hur enormt begränsat kvinnors livsutrymmen är, är ingen enkel uppgift. När det dessutom inte bara är ”de andra” som upplevs som ett hot väljer många män att istället slå ifrån sig och bli arga.

Kvinnan som inte ”tar hand om sig” får veta att hon var naiv och oförsiktig om hon utsätts för övergrepp. Kvinnan som erkänner att hon är otrygg runt män, speciellt män i grupp, får skäll för att dra alla män över samma kam. (Bild från Elin Lucassi)

11849282_902451486513405_1616090218_n

Ska vi nu faktiskt bry oss om offren för mäns sexuella övergrepp måste vi bry oss om alla offer, att utsättas för övergrepp av svenska vita män gör inte mindre ont, att utsättas av personer som inte har svensk härkomst gör det inte till ett värre brott. De män och kvinnor som vill lära ut en bra kvinnosyn till nyanlända invandrare bryr sig inte om offren i första hand, utan om att få peka ut vissa grupper som värre än andra.

Jag har pratat om närhetsprincipen förr, dvs hur människor tenderar att bry sig mer om personer som liknar dem och vars bakgrund de tror sig kunna känna igen sig i även om de bor i olika länder. Närhetsprincipen har en annan sida också, den där förövare som påminner om en själv lättare ursäktas. Det är enklare att se en person som varken till ytan eller kultur liknar en själv och säga att ”Ja, klart han är skyldig, se på bevisen!”. En person som däremot ser ut som en själv, ens förälder eller syskon… Där är det inte lika enkelt. Istället blir det lättare att skylla på annat, leta förmildrande omständigheter eller att lägga skulden på offret. ”De var ju fulla”, ”Han trodde det var BDSM”, ”Hon sa faktiskt inte nej även om hon gjorde motstånd”… Exemplen är många på hur svenska förövare ursäktas igen och igen av rättsväsendet, av omgivningen. Av de vänner som högt skanderat att de aldrig kommer acceptera våldtäktsmän i deras bekantskap.. För om de erkänner att dessa personer är brottslingar måste de också erkänna att brottslingar kan vara vita svenskar också, de kan även någon en tycker om. Detta är speciellt svårt i sexualbrott på grund av den generella bilden av sexualbrott som det värsta av alla brott som finns.

manshat-och-kvinnohat

Svenska män vill behålla bilden av sig själva som hyvens killar. Att deras tafs på krogen, opåkallade närhet eller kränkande kommentarer inte är okej vill de sällan erkänna. ”Det är ju bara skämt”. Att kvinnor säger att de faktiskt är rädda för dem gör dem förbannade, för det går emot deras bild som ”schysta snubbar”. De vill helt enkelt få peka ut ”de andra” som problemet, flytta fokus och slippa se den del de själva utgör i problemet. De kvinnor som försvarar svenska män och pekar ut ”de andra” som problemet vill invagga sig i någon form av trygghet. Att männen de har runt sig i alla fall inte kommer göra dem illa. Kanske har de rätt, kanske inte. Klart står iallafall att om de skulle utsättas för övergrepp av en svensk man kommer de ha betydligt svårare att bli trodd än om förövaren är invandrare från icke nordeuropeiska länder.

Givetvis finns det undantag bland svenska män, som ser problemen och erkänner dem. Erkänner den våldtäktskultur vi lever i. De får ändå leva med att kvinnor behandlar dem med viss skepsis, att vi inte omgående öppnar våra armar och vågar lita på att just Du kommer vara en kille som är schyst på riktigt.

Alla män bär ansvar för den våldtäktskultur vi lever i. I den struktur som gör att kvinnor inte kan vara trygga i offentliga rum. Alla män som förgriper sig på kvinnor borde straffas, oavsett varifrån de kommer. För den som bryr sig om offren är alla brott lika allvarliga, oavsett vem som gjort dem, och en kämpar mot sexuella övergrepp var det än sker, inte bara när förövarna kan användas som exempel i rasistisk retorik.

Kommer vi någonsin att mötas?

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.

image

När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.

image

När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.

image

Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.

Så du vill snacka om hederskultur?

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

Du ska inte behöva sätta dig själv i centrum för att visa empati!

Detta är en översättning av en text skriven på engelska av Kimberly Foster. Läs originalet här. Följ Kimberly på Twitter under nicket @KimberlyNFoster

Det finns många orsaker till att vara skeptisk mot vita allierade. Medan personer från marginaliserade grupper slåss för att leva och växa, så slåss allierade ofta för cred och rampljuset. De som behöver den mesta omvårdnaden har upprepade gånger blivit brända av de goda intentionerna från personer som påstår sig vara där för att hjälpa. På grund av detta har de marginaliserade grupperna kommit att få en extra börda i att sortera ut de själv centrerade allierade.

Vi behöver inte bara kriga mot apati utan också mot självpåtagen äganderätt. För många välmenande vita personer tror att deras erkännande av en kamp mot orättvisor ger dem rätten att styra den som de önskar. De tror att deras blotta närvaro är så värdefull att de fortsätter med att ta upp allt utrymme. Ungerska journalisten Boglarka Balogh säger att hon sätter fokus på den svåra situationen för Afrikanska folkgruper genom att ha någon som photoshopar in henne i deras traditionella utseenden, vilket inkluderar håruppsättningar, kroppsmålningar/markeringar för grupptillhörighet, klädsel och smycken.

boglarka_1

Denna fotoserie är chockerande i hur den bortser från betydelsen och innebörden av dessa kulturella estetiker. Balogh utförde de mest fundamentala approprierings-tabun som finns och hävdar att hon ökar medvetenheten om dessa hotade folkgrupper. Det kanske är hennes genuina intention, men projektet lyckas bara med att centrera vithet, än en gång, i en kritisk diskussion om svarta människor och svart kultur. Hon har bokstavligt talat raderat ut de kvinnor hon påstår sig stötta. Detta är objektifiering maskerad som beundran.

Hennes svaga försök att utnyttja sitt vita privilegium för något gott understryker att många vita allierade fortfarande måste arbeta för att fullt förstå vikten av deras oförtjänta sociala position. I typisk kolonial maner tror Balogh att hennes vita kropp höjer kulturerna – att hon kan kommunicera mer iklädd de traditionella dräkterna från dessa grupper än kvinnorna som detta kulturarv tillhör.

Här i ligger ihålligheten i att ”öka medvetenheten”. Om det är där det slutar så bidrar det inte till något annat än exploation eftersom, i slutändan, får Balogh återvända till tryggheten av sin vithet.

Vi behöver inte vita som utnyttjar sina privilegium för att föda
deras egen narcissism. Privilegium är bäst använd som en bro mellan de som har det och de som saknar det. Att lägga sig ner är vita människors uppgift.

Avstå från utrymme på golvet. Hjälp in de som sällan ses eller hörs. Tillåt att de människor som erfar marginalisering får berätta deras sida av berättelsen. Detta är de första stegen i att bibehålla värdigheten hos ett folk som är ständigt förbisett. Våra allierade bör inte använda rasbaserade empatiklyftor som en ursäkt för att bli ansiktet för förtryck.

Marginaliserade människor är skeptiska till de privilegierade när de erbjuder sig att hjälpa för att vi helst inte vill brickor i deras kamp för självförverkligande. Samtidigt som, vi i ärlighetens namn, måste bli bättre på att kontrollera de som vill göra detta arbete innan vi låter dem få tillgång till våra utrymmen. Stor vilja behöver inte betyda kompetens. Det finns ingen orsak att acceptera hjälp och reproducera förtryckande dynamik på vägen.

I ett samhälle med vit makt, är vi socialiserade till att tro att svarta kroppar behöver vita medhjälpare, men människorna från dessa folkgrupper ska inte behöva någon räddare. Balogh med sina resurser och vithet kunde lika enkelt ha gjort en fotoserie som innehöll de verkliga rösterna och utseendena hos kvinnorna från dessa grupper. Istället använde hon dem som rekvisita och tog ifrån dem än mer av deras mänsklighet.

Om du verkligen vill hjälpa, kom ihåg att dina fåfänge projekt inte är aktivism.

Photo Courtesy Boglarka Balogh