Vad orsakar överrisk för brott? Fattigdom

Delade en skärmdump på min FB sida från en tråd på Familjeliv som inte speciellt subtilt vill göra gällande att Sverige skulle ha exceptionellt mycket våldtäkt och att detta beror på invandringen. Jag  bemötte detta på sidan och varför Sverige sticker ut i statistiken (hint, det beror inte på invandringen). Som vanligt när sånt här diskuteras kommer såklart folk som vill motsätta sig det som står och framförallt genom att lyfta att invandrare ju faktiskt ÄR överrepresenterade i brottsligheten. Detta ändras sen i argumentationen till ett bevis för att 1. Invandrare utför mer brott än svenskar och 2. brottslighet ligger i invandrarnas kultur/gener samt 3. att säga emot detta skulle vara att gå emot yttrandefriheten (eller nått ditåt). Eftersom argumenten bygger på gigantiska missförstånd av två viktiga begrepp: Överrepresentation och Yttrandefrihet tänkte jag tala lite om dem nu. Mest om vad överrepresentation och överrisk faktiskt betyder.

Att vissa grupper i samhället är överrepresenterade betyder inte, har aldrig betytt och kommer aldrig betyda att de automatiskt gör mer brott än andra grupper i absoluta tal. Eller att de ens gör mer brott procentuellt. Överrepresentation/överrisk betyder att vissa grupper gör fler brott procentuellt än vad de utgör i befolkningen. Dvs att om en grupp utgör 10% av befolkningen men gör 15% av brotten är de överrepresenterade i statistiken.

De senaste siffrorna som går in på djupet på brott och invandringen är från BRÅ 2005. I dessa framgår att invandrare och deras barn har 2.1 gånger högre risk att utföra brott än infödda svenskar. Som högst har de 4 gånger högre risk att utföra vissa brott, däribland är grova våldsbrott (misshandel, mord) och våldtäkt. Inom vissa områden är de istället underrepresenterade (skattebrott och visst bedrägeri). För olika invandrargrupper varierar också under/överrepresentationen. Så siffran 2.1 är väldigt generaliserande, oavsett överstiger den inte 2.5 när samtliga brott räknas in eller 4.0 när vi bara räknar sexualbrott.

Så vad innebär då denna överrisk/överrepresentation? Jo ungefär detta; Invandrare och deras barn är dubbelt så troliga att misstänkas för brott. Det betyder att har vi 100 svenskar som gör 2 brott och 50 invandrare som gör 2 brott har båda grupperna gjort lika många brott, men eftersom invandrarna är hälften så många som svenskarna misstänks de för brott dubbelt så ofta. För att inte vara överrepresenterade hade invandrarna behövt göra hälften så många brott som svenskar, dvs 1.

En av de mest överrepresenterade grupperna är personer från Nordafrikanska länder, de stod för enbart 0.7% av brotten men eftersom så pass få (sett till populationen som helhet) är från dessa länder blev överrepresentationen hög. Den invandrargrupp som 2005 stod för flest brott var nordiska invandrare från Finland och Norge samt nordeuropeer från baltländerna.

Nu baseras dessa siffror på misstänka gärningsmän vilket inte ger hela bilden av hur brott fördelar sig. Bland annat påverkar sådant som att polisen oftare utreder brott med icke nordiska gärningsmän, och att dessa oftare lagförs för brotten. Selektivitet hos polisen förklarar inte hela överrepresentationen utan istället finns två andra viktiga aspekter till varför det kan se ut såhär. (Två som inte är ”kultur” eller ”gener”).

ojämn

Först av allt: Kön. Det är mer än 3 gånger troligare att en man skall misstänkas för brott än att en kvinna ska göra det, inom vissa brott är siffran högre. Kön är alltså en större faktor än etnicitet. En ännu större del är socioekonomisk bakgrund. Personer vars familj någon gång levt på ekonomiskt bidrag från kommunen löper 4 gånger högre risk att misstänkas för brott än någon som inte gör det, och jämför vi mellan de fattigaste i landet och de rikaste har de fattiga 5 ggr högre risk att misstänkas för brott.

Ekonomi och kön är alltså betydligt mer avgörande för risken att falla in i brottslighet än vad ursprung är. Lägg på detta till att invandrare har en övervikt av unga män som är i ”brottsriskålder” (de flesta slutar utföra brott nån stans runt att de fyller 45-50 år) jämfört svenskar, och invandrare har mycket oftare levt på bidrag eller låga inkomster nära existensminimum jämfört svenskar. Så invandrare återfinns alltså i större skala i de två grupper som har absolut högst risk för brottslighet: Män och fattigdom. Det är en stor förklaring till deras överrepresentation! En annan förklaring hör ihop med själva invandringen, men det kan vi ta i ett annat inlägg. Så vad sägs om att vi snackar om den verkliga elefanten i samhällsrummet: Segregationen och klassklyftorna? Bara en tanke liksom….

elefanten-680x362

Så, med andra ord: Infödda svenskar står för majoriteten av brott, inkl sexualbrott som våldtäkt. MEN eftersom invandrare gör fler brott än de ”borde” så är de överrepresenterade. 3% av infödda svenskar har misstänkts för brott, motsvarande 4-12% av invandrare. Absoluta majoriteten oavsett grupp har alltså aldrig ens misstänkts för brottslighet. Som den rättsstat vi är vet vi också att misstanke om brott inte är samma sak som att vara skyldig.

Sist men inte minst: Du har din yttrandefrihet, jag har min. Du får säga korkade saker, jag får säga att de är korkade. Yttrandefrihet är inte en envägsgrej. Din rätt till din åsikt står inte över min rätt att säga emot den. Vore nice om alla SDare (och Ivar Arpi) kunde greppa det nån gång.

 

 

Landet Mellanförskap

Mellanförskap är inget vidare nytt begrepp men det är ändå inte speciellt spritt. Därför börjar jag det nya året med en text om detta, väldigt användbara, ord. Mellanförskap är vad många av oss hamnat i som är adopterade, men även barn till invandrare som aldrig varit tillbaka till sina föräldrars ursprungsland.

Att leva i ett mellanförskap handlar om förväntningen från samhället att en ska vara en del av den kultur de _tror_ att ens utseende tillhör (afrikansk kultur, sydamerikansk, indisk osv) samtidigt som en förväntas vara totalt integrerad i den svenska kulturen. Punkt ett gör att vi aldrig fullt accepteras inom punkt två. Vi ses inte som svenskar, får ständigt höra att vi inte passar in här, hör hemma här eller har en given plats i Sverige, samtidigt som vi pga vår uppväxt inte heller passar in i våra ursprungsländer, reser vi tillbaka är vi inte mer än turister.

Som adopterad blir mellanförskapet extra tydligt, där invandrare fortfarande kan finna gemenskaper hos varandra står adopterade ensamma. Oftast växer vi upp i en nästan helt vit miljö, där vi saknar personer att spegla oss i. Samtidigt är representationen runt oss i media också extremt vit vilket ger få möjligheter att finna karaktärer i film eller tv där vi kan känna igen oss till fullo. Att prata om allt detta som adopterad är svårt, vi förväntas inte behöva se barn från olika världsdelar i tv, eller kunna ha icke stereotypa karaktärer i barnböcker från länder vi själva kommer från. Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam.

adoption

Som adopterad skall du bara vara glad över att vara här, att inte känna sig hemma till fullo på grund av rasismen i samhället ses som anklagelser mot de som adopterat. Därför håller många adopterade tyst om det mellanförskap de känner. Att vilja söka sina rötter för att på något vis finna en tillhörighet är ett  stort steg att ta. Kommer ens adoptivföräldrar tro att en inte tycker om en? Vad händer om en träffar sina biologiska föräldrar? Det är heller inte helt ovanligt att adopterades längtan efter att finna sina rötter anklagas för att vara bakåtsträvande och löjligt. ”Biologi är inte allt”, ”varför duger inte det du har här?”- Sådär kan det låta, eller värre. Att dessutom vara kritisk till hur adoptioner sköts i många fall, eller till hur adopterade hamnar i just ett mellanförskap kan riktigt sätta människor i spinn där de spyr ur sig nedsättande kommentarer och ren rasism . Vi ska vara glada och tacksamma, allt annat är helt enkelt fel eller så får vi skylla oss själva som gör oss till offer när vi påtalar att vi inte fullt ut accepteras i samhället.

Att prata om mellanförskapet, speciellt för adopterade, är också viktigt för att ha förståelse för saker som sker när adopterade, eller andra, försöker finna sin identitet. På senare tid har jag sett personer inom antirasismen som har en stark och trygg identitet kring sitt ursprung håna och hetsa mot bla adopterade som försöker finna var de hör hemma. De anklagas för att ”lajva blatte”, att spela utsatt, eller i vissa fall anklagas för att öht inte vara utsatta eftersom de inte är från ”orten” (Orten = Förkortning av ”förorten” och syftar generellt på förorter i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö). Denna fixering vid att vara från ”orten” har gjort att orten i sig glorifieras. Att vara därifrån ses som ett kvitto på att vara ”rasifierad på riktigt” och plötsligt finner vi som är adopterade att vi ännu en gång stängs ute i kylan. De flesta adopterade är inte från orten, många har aldrig bott där, men det gör inte att vi inte mött och möter rasism, det gör inte att vi inte blir rasifierade. Dessutom är orten något som finns i någon skala i _alla_ städer och jag kan säga att när jag växte upp var jag så grymt avundsjuk på alla som växte upp i förorten, för de hade nått jag saknade: Gemenskap.

Nä då människor som inte vuxit upp i ”orten” men som ändå rasifierats försöker härma kulturen som kommit att byggas i ”orten” handlar det om sökandet efter gemenskap. Att finna en plats till sist där en kan få höra hemma, spegla sig i andra som ser ut som en själv, möter liknande fördomar som en själv. Gissa då om det gör ont när detta istället möts av hån och exkludering? Mellanförskapet gör att vi som fastnat där ständigt balanserar på en lös lina. Går vi för mycket mot samhörighet med de vita majoritetssvenskarna riskerar vi att internalisera rasism och därmed välja att kasta andra rasifierade under bussen utan att blinka (Ungefär som Makode Linde och Marika Carlsson gör i sitt artisteri). Förstärker vi istället det hos oss som hör till det land och kultur där vi föddes eller våra föräldrar härstammar ifrån riskerar vi att dels falla i fällan av att vara västerlänningar som utnyttjar fattiga i andra länder, dels anklagas för att vilja lajva ”blatte från orten”. Hur vi än gör blir det inte rätt och vi tvingas tillbaka till mellanförskapet och bristen på samhörighet.

Genom att prata mer om detta tänker jag att vi som sitter i mellanförskapet måste börja söka gemenskap hos varandra, snarare än de som har privilegiet att kunna stå starka i sina identiteter. På sistone har det förutom hån mot de i mellanförskap också skett en närmast häxjakt mot det som lite föraktfullt kallas ”identitetspolitik” (förkortat idpol). Idpol har en viktigt plats, inte alltid men ofta. Det är enkelt för den som aldrig saknat en tillhörighet att säga att identitet kvittar, men för den som aldrig fått höra till fullt ut blir identitet viktigt, och för alla oss (även de med en stark identitet) som ständigt får höra att den identitet vi har inte är god nog för detta samhället blir identitet extra viktigt. Det handlar om att få reclaima vilka vi är, att få höra till och att få säga ”Detta är JAG och hör hör jag hemma!”.

lost

 

Mellanförskap är en ständigt gnagande känsla av att vara borttappad. Att leta efter sitt hem men inte hitta det. Det är stängda dörrar i ansiktet gång på gång, samtidigt som en när en försöker lyfta problemet för höra att en visst hör hemma här. Mellanförskap är en lång rad av motsättningar och det är inte lätt att komma förbi, men om vi pratar mer om detta kanske fler kan få hitta hem.