Månadsarkiv: februari 2016

Gästbloggsinlägg

Rasism handlar i första hand om klass – inte pigment

Lämna en kommentar

Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

image

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

image

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten

Samhälle

Sänkta ingångslöner slår mot hela arbetsmarknaden.

Lämna en kommentar

Centerns förslag att sänka ingångslönerna på arbetsmarknaden har blivit en het potatis. Förslaget kommer mitt under avtalsförhandlingarna mellan fack och arbetsgivare och har inte tagits emot väl från fackens sida. Förslaget påstås vara ett medel för de grupper som ofta har lång arbetslöshet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns inga konkreta siffror på hur mycket centern tycker att lönerna skall sänkas men 20-25% är en siffra som kommit upp. För en nyanställd servitör inom handels kan detta innebära en ingångslön på 12.000 innan skatt. För en heltidstjänst….

Centern hävdar bestämt att detta inte kommer påverka övrig arbetsmarknad utan bara vara en väg in för de som annars står utanför arbetsmarknaden. De grupper som nämns är unga utan utbildning samt invandrare. Det verkar som att förslaget innehåller två olika riktningar, antingen skall lönesänkningen gälla exakt alla som är arbetslösa om de varit arbetslösa ”en längre tid”, var tidsgränsen för lönesänkningen skall gå nämns däremot inte. Det andra förslaget är att detta skall gälla för de som aldrig haft ett tidigare arbete på svensk arbetsmarknad. Vilket alltså blir alla unga som får sitt första arbete och alla invandrare…

 

Vad Centern så strategiskt verkar ”glömma” är att fortsatt löneutveckling för en anställd beror på ingångslönen. En person som anställs med 20-25% lägre lön, kanske tom ännu lägre kommer inte att komma ikapp på arbetsmarknaden efter det. Detta betyder i realiteten att vi dels kommer skapa en andra klassens arbetskraft som från första början stämplas som så omöjliga på arbetsmarknaden att de inte förtjänar samma löner som alla andra (läs: Invandrarna). Dels skapar det en generation som aldrig kommer få en chans att komma ikapp på arbetsmarknaden (läs: de unga). Vilket om vi ska se riktigt långsiktigt om en sissodär 60 år ger oss en generation där en betydande del kommer ha svårt att leva på sin pension.

För de som redan är etablerade på arbetsmarknaden kommer båda förslagen riskera att påverka även deras löner negativt. Antingen i risken att de själva blir arbetslösa och inte får jobb innan de faller för gränsen om sänkt lön, detta kommer slå framförallt mot de som är 50+. Den andra vägen är att de som redan är etablerade på arbetsmarknaden helt enkelt hotas med att om de inte tar den lön de erbjuds kan arbetsgivaren bara anställa någon som får 25% lägre lön. Så börjar lönepressen nedåt. För i princip alla utom de som redan idag lyfter månadslöner på 100.000+. Det är enkelt att tycka att alla andra kan arbeta för allt mindre löner när en själv ensam tjänar som två medel-svenssonfamiljer ihop.

Förslaget är dessutom rasistisk i sin grund, oavsett vad DN försöker påstå, eftersom det utgår ifrån den förutfattade meningen att invandrare inte har utbildning som är relevant för svensk arbetsmarknad och därmed behöver lägre löner för att komma in. Att arbeta emot den strukturella diskrimineringen istället för att gynna den är ju klart mer krävande, men det är den enda vägen vi kan gå. DN försöker måla upp en bild där vi antingen dömer vissa människor till ett liv i utanförskap eller så dömer vi dem till ett liv med ständigt lägre löner än de som är ”rätt” i samhället.

Det finns många vägar vi kan välja att gå om vi bara vill. Utbildning parallellt med arbete är en väg om det är utbildningen som sviker. Ungdomsarbeten med kollektivavtal och praktik en annan väg. Att fokusera på sänkta löner handlar inte i grunden om att skapa fler arbeten och få människor ut i arbetslivet, primärt handlar det om att se till att arbetarna hålls på mattan så att de som sitter på produktionsmedlen kan tjäna ännu mer. Att invandrare och unga har hållits utanför arbetsmarknaden används som ett slagträ för att slå mot alla arbetare. Här vill jag faktiskt värna en svensk tradition: Låt facken fortsätta att förhandla fram rimliga lägstalöner utan att staten blandar sig i och pressar lönerna åt arbetsgivarna! Å ska vi ta en kapitalistisk vinkel på detta: Sänkta löner ger sänkt konsumtion, sänkt konsumtion leder till lägre vinster för företagen som är beroende av att vi konsumerar varor och tjänster. Sänkta vinster leder till färre arbeten. Vem vinner på denna utvecklingskedja? Absolut ingen. Inte ens Annie Lööf.

Feminismen

Sprickorna blir vårt fall.

4 kommentarer

Internkritik. Smaka på ordet. Det används ofta idag. Ibland känns det som att allt vi i vänstern gör är att bedriva internkritik. Jag skulle säga att det blivit en sådan synonym sak med vänstern att högertroll lätt kan sabba i kampen genom att utge sig för att vara vänster och sedan bedriva ”internkritik”. För faktum är att internkritiken ibland höjs så mycket som en av de viktigaste delarna i kampen att den tar helt absurda former. Mitt i en debatt mot en SDare kan hela trådar derailas när olika personer som alla är på vänstersidan istället argumenterar ordval, eller bristande intersektionalitet.

Nog för att allt sånt är viktigt, men fan, nazister patrullerar våra gator, folk misshandlas bara för att de är bruna och svarthåriga. Poliser vägrar tala om rasistiska motiv och nyheter kallar det för ”invandringskritik”. Är det då verkligen rätt fokus att köra med ”internkritik” och starta debatt om huruvida det är okej att kalla rasister för äckliga, om det är funkofobt att säga att en situation är ”helt sjuk” eller om det är appropriering att använda en feministsymbol med knuten näve.

Högern har ett alldeles för lätt jobb just nu. Medan vi i vänstern är upptagna med att bråka om vem som lyckas klämma in flest vinklar på en och samma fråga har högern fullt upp med att skapa misstänksamhet mot de redan utsatta, agitera för att ökade klyftor är vägen att gå och att allt egentligen bara är invandringens fel.

Detta klimat ger inte utrymme för att göra fel, det ger inte utrymme för att lära. Folk vågar inte yttra sina tankar i rädsla för att råka använda fel begrepp och bli utmålade som onda. Samtidigt är det i diskussion och samtal som vi verkligen har möjlighet att utvecklas, med dagens situation inom vänstern dödar vi möjligheten att locka nya att joina oss och de som redan är med skräms bort.

barn_i_ring_400

Titta in i valfri kommentatorstråd på tex Nyheter24 där SD svansen härjar. Kolla hur de förhåller sig till varandra. Om de inte håller med håller de käft, eller svarar kort att vad en annan SDare gör eller sagt inte talar för alla inom SD. De är samtidigt enormt snabba med att stötta varandra utåt, skriva att folk har bra åsikter/säger rätt grejer/fattat ”sanningen” oavsett hur den framförs. Ilska och hat riktas mot de som är ”PK”. De har helt enkelt en tydlig fiende utmålad för sig och inför andra gör de gemensam sak mot denna fiende.

Det känns läskigt att säga men här tror jag vänstern har en hel del att lära. Vi måste inte hålla med varandra, ibland går folk riktigt över gränsen och det skall inte tolereras. Men däremellan, bör vi inte bli bättre på att öppet stötta varandra? Att faktiskt säga till varandra när vi tycker nån gjort nått bra, istället för att bara tala om när vi tycker nån har fel?

Jag tänker att vi måste lämna öppet för att lära, att ge folk en chans att tabba sig och sen göra rätt. Att först när en person visar att de inte tänker lära om, att de inte vill lyssna DÅ kan vi ta kritiken öppet, ta avstånd eller säga att nej, jag accepterar inte detta. Fram tills dess, kan vi inte satsa på att vara snällare och framförallt visa en enad front, en stöttande front som människor kan känna att de vågar söka sig till? Hos rasisterna är gemenskapen a och o utåt, de interna konflikterna håller de borta från insyn av personer som kan lockas att joina dem. Det finns för och nackdelar med allt, men sett till hur situationen är just nu verkar det vara ett vinnande koncept.

Jag vill poängtera igen att ni för missförstå mig rätt, internkritiken bör inte upphöra, men vi bör bli bättre på att välja tidpunkt och kontext för när den är rimlig att framföra. Det gäller i synnerhet för de vita feministerna med makt. Ska vi kunna putta den här bussen som är samhället upp ur det höger-rasistiska dike det kanat ner i måste vi jobba ihop. Sen skiter jag i om det sker genom separatism för att slippa tjafsa med privilegierade utan koll eller i blandade grupper men kan vi inte ens enas om en gemensam riktning utåt i de mindre grupperna är det verkligen kört.

buss