SD ♡ Nazismen

SDs rötter till nazismen är inte något som ”skedde förr”. Det är inget som ”hör till historien” och som skall glömmas bort pga ”så länge sedan”. Många vill hävda att SD är ett nytt parti fritt från sitt nazistiska arv. Samtidigt som varje ny historia om judehat, rasism och nazisympatier skylls på enskilda ruttna äpplen. Frågan är ju hur många äpplen som får vara ruttna innan hela skörden anses fördärvad?

Sveriges största parti har länge haft ett tydligt positivt förhållande till förintelsen och nazismen. 1988 grundades SD av uteslutande nazister, dels unga nynazister men också nazistiska veteraner som själva deltog i nazityskland via bla Waffen SS.

Bland grundarna fanns Malmönazisten Gösta Bergquist. Bara året efter att SD grundades deltog han i en SS-träff i Tyskland. För bara 24 år sedan (1996) deltig han i en nazistisk marsch i Trollhättan till hyllning för Rudolf Hess, som var en av Hitlers närmaste män.

En annan var Gustav Ekström, en nazist som frivilligt reste till Nazi-Tyskland och anslöt sig till Waffen-SS. Han arbetade åt Heinrich Himmler. Ekström motiverade sin närvaro i Waffen SS med att hans mål var att ”bekämpa världsjudendomen”.

Anders Klarström var SDs första partiledare. Relativt ung 1988 men med gedigen historia som nazist. Han hade bla en bakgrund i det nazistiska Nordiska Rikspartiet och varit dömd för mordhot mot en judisk man. Han promotade i partiet ett hat mot ”ZOG”, dvs en judisk konspiration som han menade styrde världen i hemlighet.

Jimmie Åkesson gick med i SD medan Anders Klarström fortfarande var partiledare. Anders K avgick samma år, dvs 1995. Tio år senare, medan partier fortfarande hade aktiva kontakter med nazister blev Jimmie Å partiledare.

SDs kopplingar till nazism slutar inte 95 med byte av partiledare, här är ett fortsatt axplock:

1996 håller sverigedemokratiska politikern Tina Hallgren Bengtsson tal iklädd nazistuniform. I talet hetsar hon mot judar och manifestationen avslutas med bokbränning. På manifestationen deltog även henne man. På filmer från händelser kan man höra hur han hyllar Adolf Hitler och skandera ”Sieg heil”. Han försvann en period för att vars aktiv i Nationalsocialistisk Front, som var uttalade nazister. Han återgick senare till SD och valdes 2013 in i styrelsen i Höör.

1998 poserar Björn Söder med den tyske nazistveteranen Franz Schönhuber under ett partimöte. Samma år sponsras även SD:s valkampanj av franska Front National och partiledaren Jean-Marie Le Pen som är välkänd förnekare av förintelsen.

2004 sponsras SD:s kampanj till Europaparlamentet av den ökände belgiske antisemiten Bernad Mengal.

2008 kommer det ut att flera högt uppsatta i SD ekonomiskt stöttat och samarbetat med bla Nationalsocialistisk Front och Svenska Motståndsrörelsen (numera Nordiska Motståndsrörelsen/NMR).

2009 uttrycker Joel Ankar sitt hat mot ”judesvin”. Trots at Jimmie vid denna tidpunkt börjat prata om SDs nolltolerans mot rasism och antisemitism anställs Joel som politisk sekreterare åt SD i Bryssel trots sina uttalanden om judar.

2010 avslöjas att 45 av valbara kandidater i riksdags eller kommunval uttryckt öppet nazistiska sympatier och/eller stöttat nazistiska grupper. Samma år kallar Göteborgs SD ordförande Jörgen Fågelklou judarna fär roten till allt ont och menar att gasen som bla läkaren Josef Mengele tog fram i förintelsen borde användas mot flyktingar i nutid.

Året efter (2011) läcker privata mail mellan två SDare ut där politikern Erik T Johansson bla uttrycker att ”tyskarna vidtog tillbörliga åtgärder mot judarna”.
Senare 2011 skämtar Oscar Sjöstedt om att döda judar. Han väljs, fortfarande med SDs ”nolltolerans” i spel, till SD:s ekonomisk-politiske talesperson efter sina uttalanden.

2012 poserar Catharina Strandqvist, SD Halmstad, med en nazistisk armbindel.

2015 skriver Ronny Edlund, SD:s gruppledare i Örnsköldsvik, hur det är ”Zionist judarna som har den osynliga makten här i Världen, även här i lilla Sverige”.

2016 föreslår Anna Hagwall, inkl motion till riskdagen, att ”etniska grupper” inte skall få äga mer än ett begränsat livsutrymme. Detta motiveras internt med påståendet om att 80% av alla tidningar i Sverige utgår ifrån den svensk-judiska familjen Bonnier.

2018 påstår Björn Söder att judar inte kan bli svenskar. Samma Björn Söder alltså som 20 år tidigare glatt poserade med en SS veteran…. 2018 framkommer också igen att en stor andel SD representanter i valet har uttryckt stöd till eller varit aktiva i nazistiska grupperingar.

Igår var förintelsens minnesdag. I riksdagen hölls en minnesstund. Förintelseöverlevaren Hédi Fried har uttryckt sitt obehag över att Sverigedemokraterna bjöds in att medverka. Riksdagsledamoten Björn Söder (SD) svarade att det är ”tråkigt att hon [Fried] gör partipolitik av det här”. En kan då tro att Söder skulle vilja motbevisa de som hävdar att SD fortfarande har nazismen nära genom att gå på denna minnesstund. Men icke. Han dök inte upp….

Källa: konkrt.se, expo, SVT.

SD ger rasismen luft

Jag får ofta frågan om folk är mer rasistiska idag än förr. Om SDs framgångar visar att fler ”blivit” rasister och vad som då skapat en situation med fler som hyser rasistiska tankar. Lite beroende på baktanken med frågan varierar det vilket svar som efterfrågas. Vissa är genuint intresserade av min åsikt, andra vill mest få en chans att skylla på invandrarna. Att vi som inte ses som äkta svenskar är de som skapat rasismen.

Så här är hur jag faktiskt tycker: Nej. Det är inte mer rasism idag än för 20 år sedan. Men rasismen har ändrat ansikte. När jag var 10-13 bast under slutet av 90 talet syntes rasismen antingen i form av öppet fullfjädrade nazister som alla tog avstånd ifrån med kraft. Eller så var det ”humor” som ingen egentligen ifrågasatte. Mer öppen rasism tystades snabbt ner. Att rasismen inte var rumsren hade både för och nackdelar. Fördelen var ju att personer som jag själv slapp höra skiten så frekvent som sker nu. Nackdelen var att många normsvenskar tyckte att det inte fanns problem med rasism hos oss, att det bästa var att promota färgblindhet och i övrigt leka struts. En taktik som fungerade så länge klyftorna i samhället minskade, det sociala skyddsnätet var starkt och staten faktiskt jobbade för att även sjuka, arbetslösa och funktionsvarierade skulle ha sitt människovärde intakt.

Denna syn ändrades sakta med reformer som började slå undan grunden för det som hade varit den svenska modellen. Ord som solidaritet och gemenskap blev omoderna och istället skulle vi prata om individualism, entreprenörskap och ”arbetslinjen”. Invandringen ökade samtidigt som högern drev igenom stora försämringar i både akassa och sjukförsäkring. Ihop med en strukturellt rasism där invandrare (speciellt flyktingar) inte skulle ha krav på landet de kom till gav en fantastisk grogrund till den segregation och klyftor vi ser idag.

För segregerat är landet. Integrationen har inte funkat, delvis för att integration så ofta ses som synonymt med assimilation men också för att det ständigt funnits en tanke om tacksamhet. Att vi som kommit hit ska vara tacksamma och därmed nöjda oavsett bostadskkick, oavsett segregation, oavsett skolsystemets misslyckande. För allt antas vara bättre än vad vi annars hade haft. En tvåa för en familj på 5 i Rinkeby är bättre än ett tält i ett flyktingläger i Iran. Så varför göra saker bättre? Var tacksamma!! Ett annat problem är att integration ständigt pratas om som något som går en väg. Där invandraren skall integreras, men svensken aldrig behöva hjälpa till. Sverige är ett närmast unikt svårt land att komma in i som nyinflyttad. För att kulturen inte inbjuder till nya bekantskaper annat än i undantag. Speciellt i mindre orter. Hur ska nya svenskar komma in i gemenskapen, få vänner som är infödda svenskar om inga svenskar räcker ut en hand för att visa vägen?

Anyhow. Med en ökad ekonomisk otrygghet och ojämlikhet börjar missnöjet. Sverige går bättre än nånsin, men det är allt färre som märker av det när pengarna tenderar att stanna hos en liten elit. Med kraftigt sänkta skatter och skattefinanseriade verksamheter som ger miljardvinster till privata aktörer som tar pengarna ur landet räcker tillgångarna allt sämre. Vård och skola blir lidande först. Sverige går allt bättre och ekonomin är stabil får vi veta igen och igen, men den vanliga medborgare får mest uppleva neddkärningar och en känsla av att allt fungerar allt sämre. I detta skapas en önskan efter en syndabock. Vem är det som gör allt sämre? Vem tar pengarna?

Här kommer SD in. Istället för att peka på de som verkligen har skulden, dvs politiker och storkapitalister, så pekar de på invandrarna. Säger att de får allt medan svenskarna inte får nått. De kostar och kostar och kräver och kräver men betalar tillbaka med kriminalitet och bidragsberoende. SD lever på miasnöjet och på rädsla. Därför tar de reella problem men skyller dem på de med minst makt att göra något åt det, och överdriver dessutom hur stora problemen egentligen är. De tar vara på den rasism som funnits under yta hela tiden, ger den luft under vingarna och en riktning. De ger enkla svar på komplexa problem och tilltalar många eftersom de dels verifierar att de rasistiska tankegods som funnits är okej, dels säger sig lyssna på människors oro (för problem som inte finns alt inte är i närheten så stora som de påstår).

SD är inte problemet. SD har inte skapat rasismen, invandringen har inte skapat rasismen. SD är symtomet på ett underliggande problem som funnits länge. Rasismen blir vi inte av med genom snack om hårdare tag mot invandrare eller bestraffning för att samhället är riggat emot dem/oss. Vi kan minska rasismen genom utbildning. Genom att prata om den, belysa dess mekanismen även när det känns svårt. Och genom att kämpa för att få tillbaka den svenska modellen avs sociala skyddsnät, trygghet och människovärde även för de svagaste.