Neg (Egentligen Negar) Mottaghi är mamma och relativt nybliven aktivist på sociala medier som framförallt bedriver utbildning och opinion kring funkofobi och rättigheter för personer med olika funktionsvariationer/nedsättningar. Hon driver dels sitt eget konto om sin vardag och dels de två kontona “saduprecis” (om funkofobi) och “lika.unika” som sammanför personer med olika ovanliga diagnoser. Vi pratar föga förvånande om funkofobi och attityder kring människor som inte fungerar som normen.
Vem är Neg?
Oj, vilken svår fråga. Jag har tänkt mycket på detta under senaste åren och känner att ju äldre jag blir ju mindre vet jag om mig själv. Jag analyserar liksom mig själv mycket mer. När jag var ung var det lättare att beskriva vem jag var. Men jag känner väl att jag är någon som står upp mot orättvisor, hatar allt sådant. Jag är också för snäll och ger med mig för lätt. Mer allmänt så är jag gift, har två barn, är utbildad socionom och jobbar som kurator.
Neg, Bild:Privat
När började du med sociala medier?
Tidigt! Antagligen för tidigt sett till mina första inlägg. I början kunde jag skriva sånt där fånigt som “Oj jag är trött” som att någon ville veta det utan kontext! När jag fick barn och sen flyttade från Malmö till Stockholm började jag med Instagram för att behålla kontakten med mitt nätverk.
Du har startar två ”aktivist”/utbildningskonton. Kan du berätta om dem?
Jag var först med och startade Saduprecis som visar hur funkofobi ser ut och hur vanligt det är. Sen en liten tid tillbaka roddar jag det kontot själv. Sen startade jag kontot lika.unika som fungerar som en matchmaking sida för barn och vuxna med olika diagnoser.
Har ni fått in någon berättelse till saduprecis som riktigt chockat dig?
Ja, varje gång personer har uttryckt att det vore bättre att barnet dog så de vuxna skulle slippa livet som förälder till ett svårt sjukt/funktionsvarierat barn. Eller när vissa tror att föräldrarna inte älskar sitt barn så som de skulle ha älskat ett normfungerande barn.
Jag känner igen det där med att älska sina barn från attityder kring adoption och flyktingar. Att människor från icke västerländska länder har så många barn så de kommer inte sakna 1-2 barn om de dör eller lämnas bort… Hur ser du på likheterna mellan rasism och funkofobi?
En av skälen jag ville starta saduprecis är för att belysa funkofobin och hur lätt det är att komma undan med funkofobi jämfört tex rasism. Båda finns ju helt klart men jag har upplevt att ingen riktigt fått gehör i frågan för att lyfta funkofobi så som det finns aktivister som syns kring antirasism. Samtidigt vet jag inte hur bra jag når ut pga algoritmerna i sociala medier. Det känns mycket som att vi har mer krig för att visa att vi har rätt än faktiskt har en dialog för att ändra negativa normer och beteenden. Där behöver kampen mot både rasism och funkofobi bli bättre på att nå ut. Mycket handlar ju om fördomar och rädsla för det som ser annorlunda ut mot normen.
Stenar u förgrunden, i bakgrunden Neg med sin son. Bild: Privat
Hur ser ditt mål med aktivismen ut framåt, drömmer du om nått utför sociala medier?
Jag vill se att fler delar förutom de direkt berörda. Att stora medier skall skriva/visa personer med massor av olika funktionsvariationer, multisjuka osv. Visa att det finns många olika livsöden, att alla mer någon diagnos/funktionsvariation/nedsättning/sjukdom är en individ precis som normfungerande är. Helst också såklart i ämnen som inte berör deras funktionsvariation. Typ ha med någon med CP skada att prata politik eller nått och inte bara om sin vardag.
Hur tänker du kring de som omtalat personer med tex npf diagnos eller nån funktionsvariation som typ superhjältar eller speciella inspirationskällor?
Jag kunde säga så om min son i början, men då kring att klara tuffa behandlingar på sjukhus å så, men inte pga diagnosen i sig. Jag har svårt att förstå tex program om kortväxta på TV med typ budskapet ”titta de har en vardag”, för det borde väl vara självklart? Ännu värre är de som uttrycker att JAG är en hjälte som orkar med, som säger att de aldrig hade klarat ett barn med diagnos. Men vad skulle alternativet vara?
Första gången jag märkte av en debatt om funkofobi var när programmet ”The undateables” kom, minns du den debatten?
Nej, men jag har sett att det finns på Netflix om ”Love on The spektrum”. Jag tycker det hade varit okej om det fanns ett program som visade att det inte är något speciellt att dejta någon med diagnos/funktionsvariation men ofta blir ju dessa program mer att skratta åt de som försöker hitta kärleken ”trots” diagnoser. Som om det verkligen vore nåt alldeles otroligt att dessa människor är älskvärda och har känslor och liv som alla andra.
Neg. Bild:Privat
Har du märkt av någon attitydförändring kring funkofobi?
Ja absolut! Framförallt att det faktiskt börjar finnas en diskussion och att personer som vill väl verkligen anstränger sig för att inte använda diagnoser som skällsord och liknande. I min närhet märker jag att fler vågar säga ifrån. Det borde såklart vara självklart men blir ändå glad när det händer.
Om du fick en önskan vad skulle det vara då?
Oj bara en sak… om jag får koppla det till mig själv så.. En drivkraft för mig med att lyfta och prata öppet om livet med min son och hans diagnos är att jag kommer från en kultur där du inte får prata om sådant. Barn med diagnos ska gömmas undan och skämmas för. Jag vill att det ska ändras så att tabut att ha barn med en diagnos inte är något att skämmas för. Vi älskar våra barn precis lika mycket som vem som helst och ska aldrig känna skam! Så jag vill att alla ska kunna vara stolta över sina barn och att barnen ska få växa upp och känna sig älskad. Jag vill att alla barn ska kunna finnas i samhället och bemötas med respekt även om de av något skäl inte har en eller flera föräldrar som slåss för dem.
Ny fredagsintervju här på Vardagarasismen! Denna gång har jag fått äran att prata med Ina. Ina hittade jag via hennes och hennes mans konto där de visar upp sin fantastiska samiska slöjd och kom därifrån till Inas egna konto som berör samisk kultur, rasism och samisk aktivism. Så det faller sig ganska naturligt att vi kom att prata om just det samiska arvet och hantverk. Enjoy!
Jag: Hej Ina! Vi börjar med att du får berätta lite om dig själv, vem är du?
Ina: Ina är en 29 år gammal sydsame, bosatt i Skellefteå. Studerar sydsamiska på Umeå universitet och arbetar i verkstaden en gata bort med samisk slöjd (mjukslöjd). Just nu är det också väldigt mycket kring mitt Instagramkonto och jag ska snart hålla ett seminarium om samisk identitet! Det blir premiär för mig!
J: Åh vad spännande! Jag hittade ju till dig via den samiska slöjden då jag själv är väldigt intresserad av hantverk. Vilken slöjdform är din favorit? Dvs finns det något arbete du tycker är lite extra kul att sätta tänderna i?
I: Jag tycker att det är extra kul att få göra små detaljer med tennteåd, pärlor och ringar osv… Jag gjorde en superdekorerad sked-pung för ett tag sedan, det var roligt! Jag får nog säga tenntrådsbroderi trots allt, om jag måste välja.
Skedpung. Bild: Privat
J: Just tennbroderi i form av armband är väl bland det första många tänker på när de hör samiskt hantverk. Vad mer brukar vara sånt som anses defininiera samiskt hantverk?
I: Det samiska slöjdandet har sitt ursprung i bruksföremål och kläder men också smycken och annat som föremål som ska skydda eller föra med sig tur. Det har gjorts försökt att kontrollera vad som ska få kallas samisk slöjd, bland annat genom ”duodji-märket”. Syftet är ju att skydda den samiska slöjden men det råder lite skilda meningar kring huruvida det fungerar eller inte. Men kort kan en säga att samisk slöjd ska vara tillverkad av samer! Såna armband med en fläta i tenntråd är något många är bekanta med. Det har nästan blivit som en symbol för- och ett väldigt bra exempel på hur samisk kultur exploateras! Dessa armband säljs nämligen världen över av alla möjliga. Tråd av tenn är samer ensamma om att ha använt på det här sättet och har inte återfunnits någon annanstans! Att andra än samer tillverkar och säljer dessa armband är alltså en form av exploatering av kulturen. En ska därför vara noga när en köper samisk slöjd att det är från en same som livnär sig på sin egen kultur! Sen är ju samisk slöjd enormt bred idag! Allt från återskapande av gamla föremål till supermodernt och innovativt nyskapande!
J: Jag har länge förknippat samisk slöjd med att vara användbara bruksföremål, men liksom extra vackra. Hantverk av alla de former är ju verkligen en kulturbärare! Jag lärde mig virka och sticka av min farmor i låg ålder. Hur började din bana?
I: En äldre släkting till mig introducerade mig till just tenntrådsbroderi. Riktigt när kommer jag inte ihåg, men jag var iallafall barn och jag tyckte det var svårt och det blev fult. Det var tungt att sy i skinnet och få det rakt kommer jag ihåg. Jag övergav det ganska snabbt. Sen har jag mer och mer som vuxen börjat plocka upp det igen och nu på sista åren är det något jag sitter med nästan dagligen, iallafall i långa perioder! Jag tänker ofta att det skulle ha varit roligt om hon levde så jag kunde få visa att det hon lärde mig som jag bara tyckte var tråkigt och jobbigt då betyder så mycket för mig idag!
Ina i ateljén. Bild: Privat
J: Vilka likheter kan du se mellan samiskt hantverk och annat etniskt präglat hantverk?
I: Jag vet inte om det egentligen är unikt för just etniskt präglat hantverk, men min uppfattning är att teknikerna som används i tillvekandet ofta har ärvts från generation till generation sedan urminnes tider. Att varje liten detalj är genomtänkt och formad genom historien. Jag tycker att hantverken ofta går att jämföra och en kan se både det lika som med återkommande mönster och liknande symboler, men också det unika som hur föremålet anpassats efter traditioner och miljö!
J: Jag ser samma mönster inom folkmusiken. När jag träffat folkmusiken från andra länder har det relativt lätt gått att lära av varandra och infoga ny kunskap i det befintliga och ändå behålla den egna kulturens särprägel. Hur ser du på riskerna med KA (kulturell appropriering) och de som inte alls tycker det finns några problem med att ”låna” från andra kulturer?
I: Den samiska kulturen är ju precis som alla (så vitt jag vet) andra kulturer uppbyggd på traditioner! Det är traditioner som vuxit fram genom tusentals år och är vad som utgör det samiska kulturarvet. Samer har under århundraden förbjudits att utöva sin egen kultur, alltså sina traditioner. Samer förföljdes, torterades och mördades till följd av detta. Det har lämnat djupa spår som den samiska kulturen troligen aldrig kommer återhämta sig från. Förtrycket pågår fortfarande och det samiska folket håller fortfarande på att resa sig. Att andra än samer praktiserar samisk kultur (exempelvis bär kolt, ägnar sig åt samisk slöjd eller andra samiska traditioner) är därför kränkande. Att däremot ta del av samisk kultur genom att exempelvis bära samiska smycken, lyssna på samisk musik eller delta i samiska evenemang kan ju däremot utgöra ett stöd, förutsatt att personen har förståelsen och kunskap om vad det är den tar del av.
J: Hur skulle vi kunna använda hantverk som en väg att bygga broar mellan kulturer utan att det blir exploatering?
I: Jag tror på kunskap, utbildning och gemenskap! Slöjda tillsammans, visa och berätta! Lyssna och jämföra. Ett syfte med det kan ju vara att respektera och bevara de traditioner som finns! Jag kom att tänka på att jag har fått ett jättevacker tyg av en väninna som hon köpt i sitt hemland Burundi. Jag planerar att sy en kolt av den! Det blir ett sätt för mig att ta vara på den vackra gåvan med hjälp av min kulturs traditioner. En kan se på en del dräkter i Dalarna att de ibland är prydda med tenntrådsbroderi. Det har dock alltid varit en same som står bakom arbetet. Samer har ju funnits ”i krokarna” och därför syns det också ibland att folkens traditioner färgat av sig på varann. Vilka kulturer (exempelvis) syftade du på?
J: Egentligen alla kulturer. Alla har ju sin historik av hantverk, byggteknik osv.
I: Precis! Jag upplever att när det handlar om CA är det ofta folk som inte har kunskap om ”sina egna” (eller andras) traditioner. Det handlar ofta enligt min erfarenhet om någon sorts ”rotlöshet” och exotifiering. Utan det hade CA nog varit ett betydligt mindre problem.
J: Ja det tror jag också. Med mer grundad respekt och kunskap om sitt eget arv ökar chansen för respekt även för andras kulturella arv.
I: Nu börjar jag bli lite trött, så säg till om jag blir otydlig… Men jag tror väldigt få som förstår sin egen och andra folks traditioner och historia vill utsätta någon annan för exploatering. Botemedlet är alltså utbildning, utbildning, utbildning!
Ina. Bild: Privat.
J: Nästa sista frågan, sen får du sova. Har du någon speciell källa till inspiration?
I: Nej, faktiskt inte! Jag ”inspireras” bara från ingenstans. Jag har en lista på saker jag bara kommer på att jag ska göra. Den växer och växer och tar givetvis aldrig slut. Jag har aldrig varit bra på att följa instruktioner eller ett tema/stil…
Däremot kan jag ju känna och klämma på material och inspireras den vägen… Som med det vackra tyget från Burundi!
Men jag har ingen särskild förebild eller så.
J: Jag kan känna igen mig i det, jag har ev lite mkt garner pga gillat dem men inte ännu hittat det rätta projektet för dem!
Om de som läser intervjun ska ta med sig bara en sak kring samiskt hantverk och/eller kultur vad ska det vara då?
I: Se till att det samiska hantverket tillverkas och handlas med på bra villkor och av samer!
J: Tusen track för att jag fick göra denna intervju med dig!
Du som är intresserad av att veta mer om Ina och läsa hennes kloka och ibland provocerande inlägg om samer och rasismen mot samer kan följa henne på Instagram under namnet Ina.omma 🙂
Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!
Bokomslag, Leopard förlag.
Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga?
Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen 2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.
J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi?
S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion.
J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?
S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?
J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?
S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv. Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.
Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder..
Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet.
J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?
S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..
Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.
J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?
S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.
J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?
S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor.
J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?
S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …
inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor.
Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium.
J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?
S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller!
J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju!
Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel.
Karin, som helst kallas Kajjan, är känd för många som en engagerad kroppsaktivist. Med en mix av humor, allvar och klokskap bearbetar hon våra föreställningar om kropp och hälsa på Instagram. I våras gav hon ut boken ”Livsviktigt” om kroppspositivt föräldraskap. Vi pratar utifrån boken om föräldraskap, attityder och kroppsaktivism. Häng med!
Fotograf: Lisbet Spörndly
Jag: Hej Kajjan, vad kul att du vill vara med i min intervjuserie. Kan du börja med att berätta lite om dig själv?
Kajjan: Ja, vem är Kajjan… Jag är journalist i grunden som alltmer kommit att rikta in mig på opinionsbildande inom framför allt feministiska frågor. De senaste, kanske sex åren, har jag jobbat som kroppsaktivist på framför allt Instagram där jag just nu mest driver frågor kring kroppspositivt förhållningssätt gentemot barn utifrån min bok Livsviktigt. Jag föreläser och samtalar också om kroppspositivism. Samt försöker lägga tid på mer renodlade feministiska frågor och opinionsbildning. Privat är det inte så jävla spännande. Jag är 36 år, bor i Uppsala med min partner, två barn och en hund.
J: Jag tror alla är mer spännande privat än de tänker om sig själva! Jag vill prata föräldraskap och lite om din bok, men innan vi går in på den… har du någon generell filosofi kring ditt föräldraskap?
K: Det har jag nog egentligen, men inte någon som jag satt en etikett på. Jag tror på att prata med och förhålla sig till barn som människor som ska ges utrymme att utveckla egna uppfattningar om saker och ting (även om de inte överensstämmer med våra egna). Att vårt viktigaste jobb som föräldrar, förutom att ge kärlek och trygghet, är att ge dem verktyg till kritiskt tänkande, respekt och mångfald. Jag tycker att barn är bättre än vuxna och jag tror att vi skulle bli bra mycket bättre på att vara vuxna om vi öppnade upp för att lära oss av våra barn istället för att helt fokuserade på allt vi ska lära dem.
Jag har ju ett barn som är autistiskt med språkstörning till exempel, och allt som han har lärt mig när det kommer till acceptans, kommunikation, tålamod och att se på världen med andra ögon än de normstyrda hade jag aldrig lärt mig på annat håll.
J: Jag har definitivt sett detta i det du skrivit om föräldraskap i sociala medier. Du brukar tex skriva om olika verktyg som du använder för att underlätta er vardag, tex bildstöd och lågaffektivt bemötande. Vad tänker du om de som tycker allt sån är trams och framförallt vill motarbeta att denna form av verktyg används mer generellt även med barn som inte har någon diagnostiserad kognitiv funktionsvariation?
K: Ja, hur tänker jag om det… Som sagt, barn är bättre än vuxna och vuxna är kass på jävligt mycket. Som sånt här. Pedagogiska hjälpmedel och kommunikativa anpassningar som möter barnet där det är och hjälper dem att förstå och lära sig i situationer är en uteslutande bra sak. Hittar man som vuxen något negativt med det så handlar det enligt mig uteslutande om antingen en kass syn på barn (där de mer är hundar som ska lära sig att lyda) eller okunskap om och ovilja att ens undersöka vad anpassningar är för något. För tittar man på vad bildstöd är så handlar det om samma sak som vi får hela tiden, tex i en beskrivning till en IKEA-möbel. Eller genom trafikskyltar eller emojis. Vi vuxna använder oss av det på olika sätt hela tiden: användandet av bilder som utbyggnad av kommunikation för att ge en mer lättillgänglig förståelse. Lågaffektivt bemötande är heller inga konstigheter: istället för att agiterat peka ut och upprepa för ett barn allt hen gör fel, så kan man utan affekt peka ut vad man kan göra istället. Basic konflikthantering alltså.
Och som du säger är det här något precis alla barn mår bra av. Vuxenvärldens krav på att barn hela tiden ska förstå och förhålla sig till vuxenvärldens referensramar är vad som skapar problem. Om man istället släpper sin vuxenprestige och möter barnet där det är så komme vi att kommunicera bättre, få färre/lindrigare konflikter och barnet lär sig mer och kan uttrycka sig mer. Renodlat bra saker.
J: Ja jag håller verkligen med här. För att koppla lite till din bok, ser du några likheter mellan ditt generella synsätt på barn och det mer specifika kring kroppspositivt föräldraskap?
K: Absolut. Det här är ju något som präglar hela mitt synsätt på relationen vuxen-barn. Färre förmaningar och obegripliga förbud. Mer öppen kommunikation, anpassat kunskapsförmedlande och att ge barn möjlighet att själva resonera sig fram till och uttrycka saker så som värderingar, känslor och tankar, och det är ju verkligen något som går igen i min bok. Kanske så här om man kokar ner det: vuxenvärldens ansvar att ta hand om sin egen skit samtidigt som vi ska ge våra barn möjlighet att se den skiten och göra annorlunda för sig själva och sin generation. Att ta stora, svåra frågor och anpassa dem till ett barns referensramar så att det blir begripligt för dem. Förklara hur istället för berätta att.
Foto: Privat
J: Okej, ja det låter ganska enkelt i teorin men hur blir det i praktiken, vad är de största utmaningar för ett kroppspositivt föräldraskap i dagens samhälle med allt fokus på smalhet och dieter?
K: Det som är det svåra är att vi i det måste göra upp med våra egna värderingar och vårt eget, till viss del redan förstörda, sätt att se på kropp, vikt och hälsa. Vi kan inte själva sitta i ett aktivt kroppshat gentemot våra egna kroppar till exempel, och tro att det inte är något som spiller över på barnen i vår närhet. Så vi måste städa och laga hos oss själva innan (eller iaf samtidigt som) vi ser till att ge barn ett sunt sätt att se på de här sakerna. Och att syna sig själv och sina skadliga beteenden är bland det svåraste man kan be en vuxen att göra.
J: Ja just det, jag kommer ihåg en krönika som pekade på bantning inför barn som en bidragande faktor till ätstörningar. Den gav många arga reaktioner, bland annat frågan om det inte ska vara okej att gå ner i vikt. Hur ofta möter du liknande argument, till exempel att du vill ”förbjuda” människor att gå ner i vikt eller uppmuntrar till fetma?
K: Så fort jag skriver om det öppet i princip. Det är ju också väldigt spännande hur människor tar ”banta kring barn får konsekvenser” till ”man måste få gå ner i vikt!”. Det går bra att gå ner i vikt om man hanterar det på ett sunt sätt, bland annat att man inte pratar med alla hela tiden om allt man gör för att gå ner i vikt eller hur mycket bättre man är nu som går ner i vikt än man var innan. Bantning är dock aldrig sunt, inte ur något perspektiv. Men där har vi igen vuxenvärldens ovilja att syna vad man själv håller på med, även om det man gör går ut över och riskerar att skada barn. Jag pratar generellt sett väldigt sällan om viktuppgång eller viktminskning. Det är liksom inte relevant i det jag håller på med. Jag bryr mig extremt lite om vad folk väger. Det jag däremot gör är att jag belyser och kritiserar samhällets kollektiva krav på viktminskning samt dess bristfälliga kunskap om och aktiva skammande av tjocka kroppar. Vill man få det till att jag förbjuder människor att göra vad de vill med sina kroppar så får man nog gräva lite hos sig själv och se varför det är slutsatsen man hoppar till. För det jag pratar om är något helt annat.
J: Så bland alla dess reaktioner och argument vad gör dig mest frustrerad med att vara kroppsaktivist i dagens sociala medier?
K: Ja, för någon som generellt sett inte gillar vuxna så är det ju inte en särskilt bra idé… Jag får vatten på min kran rätt ofta. Men det mest frustrerande är nog ändå alla som med sådan självsäkerhet upprepar fördomar som vore de fakta. De har inte kollat upp dem, de har inte läst någon forskning och de vill verkligen inte ta till sig något annat. Men de är tvärsäkra på att saker som ”det är farligt att vara tjock” eller ”tjocka behöver bara sluta äta chips och börja träna så är problemet löst”. Sånt skrämmer mig. Människor som bara köper ”sanningar” för att de har upprepats länge nog. Och så klart: att de här ”sanningarna” i deras huvuden är fullgott motiv för att sprida oförklätt hat mot människor som inte ser ut som de vill. Att det har gått så pass långt att man tycker att människor ”förtjänar” hat, trakasserier och förtryck. Och att de till och med ska vara tacksamma för det.
J: De där ”sanningarna” har nog alla märkt av som nån gång försökt prata om vikt och hälsa bort från vikthetsen att vara smal. Även när samtalet utgått ifrån nya rön och väl underbyggd forskning som säger något annat än de etablerade sanningarna. Ibland verkar det hopplöst att nå fram med ny fakta, men är det verkligen så?
K: Hopplöst är det inte. Utmattande och svårt däremot. Men ska man vara positiv så har det ju hänt saker sedan kroppspositivismen började arbeta ordentligt både i Sverige och internationellt. Forskning som går emot gänse bild av frågan tas upp och syns mer, fler människor som blir utsatta för förtryck pga normavvikande kropp kan se att det inte är deras fel och något de bara måste ta, företag känner sig synade när det kommer till budskap de sprider och den representation de visar upp och anpassar sig därefter osv. Och många vuxna har ju tagit det här till sig också och hjälper inte bara till att lyfta frågan utan ser också till att utbilda sig själva och andra. Det finns ett motstånd nu och en folkbildning som inte funnits tidigare.
J: Det har skett stora förändringar, det har du verkligen rätt om. Men det finns ju en hel del kvar att göra också. Kanske framförallt i hur media skriver om kropp och hälsa. Vad tycker du media oftast gör fel/missar när de ska skriva om kroppsaktivism och kroppspositiva budskap?
K: Det är väl som med allt, att det blir ytligt och onyanserat. Det är inte sällan det förminskas till att handla om någon kvinna som ”äntligen lärt sig att omfamna sina kurvor” snarare än en rörelse som gör upp mot ett strukturellt förtryck. Det här är politik. Det är diskriminering, hatbrott, sjukdomar som missas och andra som man inte tycker ”är så farliga” trots att de kan ha dödlig utgång. Kroppspositivismen snuttifieras helt enkelt till att problemet låter som något harmlöst, ytligt. När det i själva verket är en djupt groende och skadlig struktur som grundar sig på okunskap, fördomar och hat.
Foto: Privat
J: Detta får mig att tänka på alla gånger som människor försvarar att vården gjort helt absurda fel för att patienten varit tjock. Hur ska vi bäst förändra bilden av fettfobin i vården och visa att det handlar om något djupare än ”bara” en läkare som frågar om vikt vid varje möte?
K: Vården är svår att ta sig in i. Det är en väldigt auktoritär apparat och har varit det så länge den har funnits. Men vården drivs av människor och människor har fördomar. Naturligtvis präglas även vården av fördomar och okunskap, kanske till och med än andra områden gör just eftersom man är så sluten. Jag tror på det som jag ser händer mer och mer nu, att det är fler än vi kroppsaktivister som driver de här frågorna. När överviktsexperter, läkare och professorer skriver om och prider kunskap om den mer mångfascetterade bilden av vad en övervikt kan bero på, eller vad som innefattas i någons hälsobild, eller hur bantning påverkar oss negativt tex så når vi betydligt bredare. Så jag tror på professionsöverskridande opinionsbildning där vi riktar in oss på olika perspektiv men jobbar utifrån samma bas.
J: Okej, sista frågan: Om de som läst denna intervju ska ta med sig bara en sak kring kropp, hälsa och vikt (och barn) vad skulle det vara?
K: Hmm… Bara en sak är svårt. Men det får nog bli att se över vilken kunskap det är du som vuxen faktiskt förmedlar till andra (vuxna och barn). Vad är det du säger om din egen och andras kroppar? Vad manifesterar du för syn på kroppar genom ditt kroppsspråk och agerande? Vilka värderingar och fördomar sprider du vidare till andra, medvetet eller omedvetet? Självrannsakan helt enkelt. Och att ta ansvar för sin del i det här enorma problemet som de flesta av oss bidragit till på ett eller annat sätt. Kroppsacceptans är för alla. Det är hälsofränjande och det är en rättighet som alla ska ha. Nu måste vi titta på om vi hjälper oss själva och andra till kroppsacceptans, eller om vi stjälper.
J: Tusen tack igen för att du ville vara med!
Följ Kajjan på Instagram @karinkajjan och läs/lyssna på hennes bok Livsviktigt om du inte redan gjort det. Den finns på tex Storytel, Adlibris, Bokus mfl ställen.
Vardagsrasismen 