Vardagsrasismen intervju: Musse Hasselvall

Veckans intervju! Musse Hasselvall bla känd från tv programmet ”Rallarswing” (som gick typ när jag gick i högstadiet). Vad kan passa bättre än att prata machonormer och våld med någon som själv sysslat aktivt med kampsport i olika former? Det blev i alla fall delvis temat för vårt samtal. Lets go!

Vem är Musse?

Jag är en person som är väldigt bra på att vara glad och arg men inte så bra på att vara ledsen eller rädd vilket ställt till en del problem i mitt liv. Jag har lidit av en hel del självupptagenhet som jag försöker jobba på. Jag är väldigt obegåvad i allt jag tagit mig för oavsett det varit i skolan, idrotten eller arbetslivet. Men jag är socialt begåvad och bra på att vara mig själv, på gott och ont! Jag checkar av alla tänkbara normboxar och som att inte det räckte har jag ett privilegium plusmeny eftersom jag är en offentlig kampsportare. Och med det får jag åtnjuta både kändiskapets och våldskapitalets frukter.

Musse, Bild: Privat

När jag har träffade dig upplevde jag att du kändes som en väldigt mjuk kille. Liksom lugn och ja..mjuk. Hur upplever du dig själv?

Jag är nog lite både och. Jag vill gärna vara mjuk och snäll men är en gammal  mobbare och har lättare att falla tillbaka än jag vill erkänna. Dessutom lider jag nog av en machoproblematik som tar över mig när jag minst anar det.  Jag växlar också fort mellan att vara arg och glad, vilket nog också spelar in. Men jag har försökt granska mig själv de senaste åren och vill ju inte vara en sådan som gör andra illa. Jag har ett stort behov av att vara omtyckt så det har ju bidragit till både att jag som vuxen sökt mig mer mot det mjuka men också att jag som yngre kunde tygla de fulaste sidorna hos mig. 

Jag kan inte låta blir att göra vissa jämförelser mot Paolo Roberto nu. Macho. Utövare av en sport med våldskapital. Trasslig ungdom osv. Men där han väl mer blir din motsats? 

Haha oj, nä jag går ju inte runt och tänker på mig själv som en motpol till Paolo så. Jag tror att jag har mer glädje i att se min egen “Paolo” inom mig än att tänka att han inte finns där. Jag har börjat kalla mig för nykter mansgris, att jag liksom aktivt måste påminna mig om att jag vill vara något annat och göra bättre, välja bort mansgris beteendet hos mig. Jag ser en risk att det blir en form av tröst att se till de hemskaste männen tex i metoo och tänka att “sån är ju inte jag” och då ta den lätta vägen att fördöma de männen men inte jobbat med mig självt. Så jag försöker snarare hitta likheterna med Paolo än att främja mig ifrån honom för att jag vet ju att det finns hos mig. Om jag inte jobbar med det kommer de att ploppa fram. Jag har börjat se att vi har börjat få som en Incel 2.0 med män som på ytan är lyckade, typ har barn, bra jobb å så men som nu tycker att jämlikheten gått för långt för de  inte kan ha en älskarinna. I alla dessa nya nyanser av incel behöver vi vara beredda på att någon rätt snabbt kan bli den som känner sig kränkt och utsatt. Så jag vill hålla fast vid min egen “Paolo” även om nog han inte vill förknippas med mig för att jag nog i hans värld är en riktigt feministman. 

En annan man som väl då kanske ligger närmare dig som just feministman är Peter Rung som syns en del i sociala medier. Vilka gemensamma beröringspunkter, eller åsiktskonflikter har ni? 

Oj den gjorde ont. Precis lika lite som jag vill vara Paolo, vill jag heller inte vara Peter. Men det finns många obehagliga likheter. Som t.ex. att slänga sig ut i något man inte har svinbra koll på och dessutom med ett väldigt svart/vitt förhållningssätt. Och att ta onödigt mycket plats i rum där man gör bäst i att hålla käften för att inte ta utrymmet. Men jag tror inte jag är orättvis mot Peter när jag säger att han egentligen precis som jag vill göra rätt och i någon slags process av uppvaknande brukar även jag klampa runt med skidpjäxor i klaveret. Det är lätt hänt när man vill mycket. Samtidigt har jag vid flera tillfällen haft glädje av Peter när jag sett mig själv i honom och ibland lyckats dra i handbromsen tack vare det. Av ett samtal med Peter om hans projekt Huskurage fick jag syn på mitt eget sätt att med illa dolt skryt dela med sig av sin egen utveckling. Det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag tänker att det är det viktigaste att säga om det, sen delar och odelar vi åsikter i tid och otid. 

Musse, Bild: Sebastian Jimenez

Nykter mansgris var ett spännande begrepp, kan du utveckla?

Jag tror att jag alltid kommer vara det till viss del. Det är ett arv som är djupt rotat. Jag ville ju  aldrig bli som min pappa men ändå växte jag upp och blev som honom i många avseenden. Så att inte  vara mansgris är något jag alltid kommer behöva jobba med resten av livet. Jag lärde mig en grej från en som heter Lois som tidigare jobbade för Män för jämställdhet. Han sa till mig att ta vara på min kränkthet. Det har varit otroligt viktigt för mig! Som i att  ta tillvara på när någon pekar ut att jag agerat felaktigt för att då dra nytta av min egen kränkthet över att ha pekats ut att vara något jag inte identifierar mig som. Att om jag tex använt n-ordet och någon påtalar att det är rasistiskt inte direkt slå ifrån mig bara för att jag känner mig kränkt för att pekas ut som rasistisk när jag inte alls vill vara det. Átt stanna i känslan blir ett sätt att fortsätta utvecklas och se sina mest negativa sidor för att faktiskt kunna jobba med dem istället för att tro att de ska försvinna av sig själv. Ett annat exempel är att jag aldrig sett mig som homofob men ändå använt bög som ett nedsättande ord när jag trott att ingen homosexuell finns i närheten. Det har på sin höjd  gjort mig till en jävligt bra hycklare eftersom jag släpper fram mina äckligare sidor när jag tror att det är safe. Men det gör ju att jag blir del av något större och fult som jag inte alls vill bidra till. Så därför försöker jag aktivt jobba hela tiden med dessa delar av mig själv och då är det en bra påminnelse att tex kalla mig för nykter mansgris. 

Hur lätt är det att falla tillbaka i grisigt beteende? 

Det är ju lite dubbelt. Om jag stannar kvar i en situation och försöker påverka så är det inte säker att jag är välkommen i längden. Samtidigt så tappar jag intresset för att bete mig på ett visst sätt när jag sett igenom det. Jag har försökt att se komedier som jag tidigare gillade som jag inte alls klarar längre. Liknande i umgängen, att den största risken jag tar är att bli exkluderad, men om jag stannar och låtsas hålla kvar vid sidor som inte längre känns bra så skaver det och påminner mig bara om att jag är en hycklare. Då är det kanske bättre att ses som konstig. Ibland tror Jag mig ha blivit smartare, fått bättre humor och så men i grunden är jag nog mest en välpolerad bajskorv. 

Manshat är en vanlig grej att anklaga feminister för, oavsett kön. Vad är din syn på manshat?

Jag skulle bli en asbra populist för jag faller gärna för att se saker svart och vitt med grova förenklingar. Försöker jobba med mig själv och det kan diskuteras hur bra  det funkar, framförallt när det känns så långt kvar. Men när jag  utgår ifrån mig själv och  någon då vill kalla det för manshat så är det lätt att slå bort, för det handlar ju om att jobba med mig och min egen problematik. Ibland behöver vi såklart syna varandra men framförallt behöver varje man själv se om sitt hus och jobba med sina beteenden och på det sättet vara lite självcentrerade. Det svåra är balansen. Det finns en hel del metoder idag kring män som lämnar  mycket skuld och jag tror att risken finns att vi med det skapar en massa riktigt bra posörer snarare än faktiskt förändrar beteenden i grunden. Samtidigt måste vi utmanas. Jag upplever att jag ofta blir struken medhårs där det finns utrymme att bara leka duktig istället för att utmanas i att göra ännu lite bättre. Men manshat män emellan kommer inte ta oss framåt men en sund portion självförakt kommer vi kunna ha mycket nytta av! Om det inte gör ont i morgon av det jag tränat idag så kanske jag inte gjort tillräckligt brukade jag säga när jag tränade som mest, det gäller till stor del även i arbetet med mig själv. Det måste kännas lite om det ska göra nytta! 

Går det att få en sund manlighet med någon form av balans mellan viss machoattityd/beteenden och att vara mjuk och inkännande med sin omgivning?

Jag tror det kommer finnas plats för båda. Machomannen kommer inte dö bort helt men de kommer inte vara lika relevanta längre. Tappa i makt och inflytande å sådär. Jag håller på med en bok om våld tillsammans med Robert Svensson. Vi kommer på oss med att längta tillbaka till kampsporten och våldet. Det fanns en enkelhet där. Typ dra på sig ett par kalsonger och gå ner i ringen och slå på varandra. Våldet var en dörröppnare. Även närhet mellan män, kramar, kom helt naturligt så som det inte skulle göra annars. Vi kan inte dalta med män för att få en förändring och försöka bygga broar med glitter men vi behöver se och hantera det faktum att vissa machomän kommer finnas kvar. Om vi försöker bestämma en fast manlig norm som alla män ska passa in i kommer den oundvikligen bli skadlig oavsett hur bra tankar vi har om hur den skulle formas. Jag hör ofta män säga att det ju finns män som utsätts för olika saker, våldtas eller far illa på olika sätt. Att det faktiskt finns en massa utsatta män. Men när jag försöker gå på djupet visar det sig att de bara vill prata om andras historier och väldigt sällan sina egna. Så jag kan tycka att vi inte får någon bild över vilka dessa utsatta män faktiskt är. Det saknas viktiga pusselbitar för ett bra arbete mot mäns utsatthet när det är så svårt för män att våga prata om sig själva. Ibland leder det till och med till en högljudd klagan på hur bra kvinnor har det, hur mycket uppmärksamhet de får för sin utsatthet. Som att det ens måste ställas emot kvinnors. Men det kräver ju att män törs besöka det sårbara och det känns ofta  ganska långt borta. Men så länge det ständigt blir berättelser om någon annan är det svårt att ta till sig berättelserna när det inte går att se en verklig människa bakom dem.  

Måste män stänga ute våldet för att vara bra män?

Jag har alltid predikat att jag tror att det måste finnas utrymme för att utöva våld med samtycke på säkra sätt. Jag tror kanske inte det är fullt så enkelt längre. Nuförtiden, när jag inte längre kan syssla med kampsport själv så fantiserar jag mycket mindre om våld än när jag var aktiv. Samtidigt kanske det snarare är samtalen runt som behöver förbättras mer än att vi ska ta bort möjligheterna att få utlopp för aggressioner. Ett av de första språken vi har är ju att slåss för att få gehör för våra behov. Det lär vi ju oss att  förtrycka i en tidig ålder av naturliga skäl, vilket också är fullt rimligt. Men drifterna finns ju där och vi behöver belysa det och finna sunda vägar för dem. Så även om kampsporten finns där tex som en väg för utlopp är det inte nog, vi måste problematisera också varför behovet finns där och hålla känslorna nära för att inte tappa förståelse och empati med oss själva. Vi kan ju inte utrota aggressivitet men vi kanske måste fortsätta utforska vart det tar vägen. Vi kan inte slå av det ena eller det andra utan att det leder till negativa konsekvenser.

Musse, Bild: Privat

Kan man säga att kvinnor glöms bort också i detta? 

Ja det tror jag verkligen. Kvinnor uppfostras att vända känslorna inåt och männen utåt. Skulle vi ta en klass med 50/50 pojkar och flickor och sen uppfostra tjejerna så som killar ofta fostras så skulle de efter några år anses vara de jobbigaste tjejerna som lärarna träffat. 

Finns det något slutligt du vill att läsaren tar med sig från denna intervju? 

Det sjuka är att det som alltid dyker upp i mitt huvud är ett gammalt uttryck min pappa ofta använde: “ta inga fångar”. Vilket är ett fullkomligt vidrigt uttryck som ska tolkas som att man helt enkelt ska göra saker ordentligt men som grundar sig i ett militärt språk eller talesätt. Det betyder att man ska “döda alla i byn”. Förkastligt. Men jag kan ändå inte sluta säga det. Det funkar bara så länge ingen frågar vad det betyder. Då blir det jobbigt. 

Tack för att du deltog!

Vardagsrasismen intervju: Myra Åhbeck Öhrman

Myra är känd för många som porrdebattör, och givetvis blir det ett ämne vi kommer diskutera. Hon är också känd som ”den där tjejen i Inte rasist men”, som den osynliga föredetta medlemmen i podden ”Haveristerna” och som skribent i bla Opulens. Som fun fact har vi gått på samma gymnasium en gång i tiden. Nåväl. Till intervjun!

Myra i IRM demo. Foto: Privat

Vem är Myra? 

Ja, det vete tusan. Enklast är nog att titulera mig “skribent och debattör”, kanske. Det är i och för sig mer vad jag gör än vad jag är. Jag *är* en ganska dampig och spretig person som vill avskaffa kapitalismen och könsmaktsordningen (gärna genus i största allmänhet, faktiskt). Jag gillar internet och fulkultur, men också politik- och idédebatt.

Det finns väldigt mixade åsikter om dig i feministiska kretsar kanske främst på grund av dina åsikter om porr och sälja sexuella tjänster. Vad är det folk generellt reagerar på? 

De starkaste reaktionerna kommer nog från att jag varit öppet kritisk mot delar av sexköpslagen och hur vi länge tagit den för given som något odelat positivt och feministiskt. Samt att jag stuckit ut hakan i debatten där porr utmålas som det värsta och mest skadliga som finns, och menar att båda hållningar är som bäst onyanserade och som sämst rent antifeministiska.

Så vad är tex din uppfattning om PornHub, bra eller anus? 

Anus på i stort sett alla sätt – men inga av dem har att göra med att de förmedlar porr. Jag har snarare invändningar mot hur de profiterar på de personer som faktiskt producerar porren, och saknar respekt för dem. Samma sorts kritik jag skulle applicera på väldigt många storföretag. 

På den positiva sidan har de mer reglering än flera andra streamingsajter för porr, och verkar i alla fall delvis ta någon sorts samhälleligt ansvar. Bara inte tillräckligt.

Vad frustrerad dig mest kring diskussionen om porr, sexualitet och skadliga ideal som pågår just nu? 

Främst att det finns en så okritisk hållning till olika typer av propaganda som saknar empiriskt stöd, och att den verkar föras i ett uppskruvat alarmistiskt tonfall som skadar både debatt och individer. Vi skulle kunna ha ett normkritiskt samtal om kön, media och arbetsvillkor, istället för att falla tillbaka i någon sorts sexualmoralistisk skrikdebatt som sett exakt likadan ut i flera generationer.

Varför är det så kontroversiellt tror du att det finns vi som inte är odelat kritiska till existensen av porr? 

Jag tror att det helt enkelt finns många som har väldigt starka känslor kopplade till sexualitet, på gott och ont. Har du utsatts för övergrepp eller varit med om att någon inte respekterat dina gränser i sängen, kan det så klart vara obehagligt att se den sortens bildspråk reproduceras i porr, till exempel. Det är omgärdat av massor av väldigt personliga känslor, och det måste sexualitet få vara. Jag önskar bara att färre projicerade sina subjektiva idéer om vad som är hälsosamt på andra.

Myra. Foto: SVT

Jag skulle vilja se en omarbetning av både sexköpslagen och kopplerilagen. Framförallt med fokus på att skydda säljarna bättre utan att häva förbudet att köpa sex. Är det en utopi att få till? För ibland verkar det liksom fastna i allt eller inget… 

Just nu, mitt i vad jag upplever som en oerhört reaktionär sexuell backlash, känns det onekligen ganska långt borta. Men det känns ändå som att den amerikanska debatten gett mer utrymme åt att diskutera de här frågorna på senare år, och sånt brukar ju röra sig hitåt med tiden. Jag ser många likheter mellan hur vi pratar om vår narkotikalagstiftning och sexköpslagen – som heliga, moraliskt uppstående kor som inte kan ifrågasättas oavsett hur mycket skada de gör. Till och med folkhälsomyndigheten vill ju nu utreda den förstnämnda, då den bevisligen kostar folk livet. Så, omöjligt vill jag inte tro att det är. Ju fler länder som inför “vår” sexköpslag, desto fler blir det ju som kommer att undersöka och testa den.

Vilka positiva sidor kan porr ha, och hur kan vi stärka dem och samtidigt motarbeta de negativa aspekterna? 

Porr, i mina ögon, är ett sexuellt hjälpmedel. Det kan inspirera dig, du kan njuta av den och prova på saker du är nyfiken på utan att faktiskt själv sätta dig i en situation du inte är trygg i. 

I bästa fall, ska understrykas. Den kan så klart också skapa felaktiga föreställningar och normer, men det motverkar vi bäst med saklig information och inte minst mångfald inom erotik. Vi borde också prata mer om etisk produktion, allt från tecknat eller noveller till feministisk porr, och hur vi bäst bygger en bransch som förhindrar att folk far illa även framför kameran. 

Det är ett otroligt fokus just nu på hur porren eventuellt påverkar människor som tittar, men vad hände med klassperspektiv och diskussionen om kapitalismens krafter inom porr? 

Vad hände med klassperspektiv över huvud taget? Jag saknar det något fruktansvärt i svensk debatt just nu. Varför pratar vi inte mer om saker som hur ekonomiska förutsättningar, bostadspolitik och utbildning påverkar människors frihet – inte minst när det kommer till svagare grupper? Att det 2020 är en grej att kvinnor tvingas stanna i dåliga förhållanden för att de helt enkelt inte har råd med eget boende, exempelvis. Istället får vi företag som ICA-banken eller den privata vårdcentral Läckberg var iblandad i, som gör låtsasfeministiska utspel om hur de ska rädda ensamstående mammor. Det nyliberala helvetet.

Hur kommer vi vidare från den nuvarande förenklade debatten med många snärtiga slagord men litet djup? 

Genom att mötas och prata om frågor på djupet, istället för att ändlöst scrolla oss igenom flöden av slagkraftiga nyheter och åsikter som bara gör oss utmattade. Vill vi förändra något i grunden är det vårt ansvar att bilda oss, på det sätt vi tycker är bäst. För mig är det ofta att lyssna och prata. Det jag jobbar med nu, en videoserie om feminism, kan förhoppningsvis hjälpa andra med det, men framför allt ger det mig en ursäkt att påminna mig om ideologi och politiska frågor.

Myra. Foto: Privat

Är porrberoende en grej? 

Nej, inte enligt någon som helst etablerad forskning eller psykologiska bedömningar. Däremot finns det många beroendeterapeuter med två veckors onlineutbildning som tjänar pengar på att få folk att tro det. 

Däremot finns det säkert personer som har ett komplext förhållande till eller mår dåligt av sin konsumtion av porr, precis som med det mesta. Folk tar pauser från sociala medier titt som tätt av såna anledningar, till exempel. De personerna ska givetvis få kompetent hjälp att reda ut de underliggande problemen som gör att de mår dåligt, men inte av någon mormonpredikant eller ormoljeförsäljare.

Vad är det viktigaste att ha i åtanke i fortsatt porrdebatt

Att på samma sätt som vissa har starka känslor av avsmak eller oro inför porren, kan andras personliga sexualitet skadas väldigt mycket av hårda normativa påståenden om porrkonsumtion och vad det gör med människor. Till exempel om du ger dig på att bedöma vissa sexuella praktiker som ohälsosamma eller fula bara för att du inte vill syssla med dem. 

Sluta lyssna på personer med en agenda bara för att det de säger känns bra eller extra dåligt i magen. Var kritisk när någon utmålar frågan som enkel och svartvit, och rikta för guds skull ilskan åt rätt håll. Kritisera för all del porrbolag som blåser sina skådespelare, eller konsumenter som okritiskt ger dem pengar, men sluta sprida propaganda från okunniga alarmister. Det skadar helt fel personer. 

Tusen tack för denna intervju! Myras skrivande kan ni kolla in på Instagram under nicket @myrling eller på twitter som myrannosaurus.

Fredagsintervju: Sofia Jannok!

Hej Sofia! Vad kul att du vill göra denna intervju med mig. Jag ber alltid alla jag intervjuar att börja med att presentera sig själv lite kort, vem är Sofia?

Jag är snölejoninna och urfolkskvinna från den svenska delen av Sápmi. Jag skriver och sjunger låtar och vissa kallar mig aktivist. Jag gör det sällan själv, men tycker det säger en del om andra som ser det så bara för att jag vill bevara urfolkens rätt till tex sina fiskevatten och naturen. 

Du vann nyligen ett stipendium, Evert Taube Stipendiet, hur kändes det?

Oj ja… Det kändes hur fett som helst måste jag säga! Att ett så stort traditionellt och anrikt svensk dikt/vispris gick till mig som skriver det mesta på samiska. Jag använder ju svenska och engelska också men har ett perspektiv som inte syns så ofta. Jag är otroligt stolt över att jag fått detta priset och framförallt glad över denna jury som valt att se lyrik ur nya perspektiv och lyfta fram sådan som annars inte får synas så mycket. 

Hur har det varit att slå dig in i svenska musikscenen med musik som väl många vill se som “smal” eftersom du gör mycket låtar på samiska och inte på svenska eller engelska? 

Det har varit, ja eller är, ganska ensamt faktiskt. Mycket mer än jag kunnat drömma om har handlat om att göra sig förstådd. Inte i språket men kulturellt. Jag upplever att språket egentligen inte spelar roll utan det “fastnar” mer kulturellt. Du vet majoritet vs minoritet. När jag skrev mina låtar med väldigt tydligt budskap på engelska med övertydliga budskap och titlar tex “This is my land” så var det ändå många som sa att det var synd att de inte förstod språket. Att de hade sådan klar bild av vad de tänker att jag är för artist och därför inte kunde förstås. Men priset nu tex visar ju att min dröm jag hade redan som barn att musik från Sapmi skulle kunna få plats bredvid all annan musik faktiskt kan slå in. Att vi  inte står och trampar på samma ställen fast det ibland kan kännas som jag får samma frågor och respons hela tiden. 

Det är som att “Höra med ögonen”?

Ja! Det är fascinerande! Det är som att bevaka exotiska djur, hur majoritetsfolket liksom kan göra denna form av bedömning på några sekunder och sedan inte klarar av att slå om och verkligen höra. Jag slutade tex att bära den samiska kolten för att jag ville bedömas för mitt faktiska artisteri och inte bara utifrån etnicitet.. Även om kolten är det vackraste jag vet så hindrade den mig att nå ut så som jag ville, med den jag är och inte bara som “samen”. 

Sofia Jannok. Foto: Elin Berge

Vad är den vanligaste fördomen du möter för att du valt att visa ditt arv genom musiken?

Jag vet nog vilken det är, men det är ändå jättesvårt att svara på! Jag kan nog inte säga en sak bara, det är mer som en matta av okunskap. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det…

Som en våt filt som tar bort en del av syret?

Ja lite så! Det är nog mer som ett fängelse! Det är lättare att beskriva hur det känns när någon har en fråga baserad på kunskap, antirasism och riktigt intresse. Där jag kan känna hur jag kan slappna av och andas, få vara mig själv och känna att det finns ett samförstånd. Å då kan jag märka hur det är så mycket vanligare att vilja låsa in mig. Att tycka jag är jobbig som inte vill ha renar i bild på TV när jag ska intervjuas eller dyl. Just renar är nog det vanligaste! Att alltid vilja prata om de där renarna! Jag har förvisso renar, jag kan jojka, jag har slöjden i hemmet osv, men jag är ju mycket mer också! Jag är inte bara en stereotyp same, utan en person med ett namn, med andra intressen och ett liv utanför det folk tänker som stereotyp samiskt. Ska jag prata om renar vill jag ju prata om dem utifrån den respekt vi känner inför renarna. Inte utifrån den västerländska bilden av djurhållning. Ibland känns det som om renarna har större urfolksrätt än vi samer har, vilket nästan är lite absurt. Nästan så att om vi hade fortsatt ses som djur likt läran från 1800 talet kanske vi hade haft starkare skydd än idag. Jag upprepar det i en av mina låtar att “jag är” många olika saker. För så är det ju men bilden är så stark att samer liksom bara är renskötare som bor i Norrbotten. 

Jag uppfattar en hel del av din musik som rätt mycket aktivism kring samers situation både historiskt och idag trots att du just sa att du inte ser dig själv så mycket som aktivist. Kanske framförallt i valet att inte göra låtar “lättillgängliga” för den icke samiska befolkningen.  Är jag helt ute och cyklar eller finns det någon sådan tanke i musiken

Aktivism ses som kontroversiellt i många avseenden, främst i massmedial aspekt. Det är något närmast negativt, du är lite bråkig å sådär. Jag ser det som självklart att rädda naturen, ha rent vatten och att samer skall ha rätt till sin kultur, sina förfäders marker och de rättigheter vi kämpat för. Att se det som kontroversiellt säger ju mer om andra än om mig. Det jag säger borde ju vara självklarheter. Jag hoppas ju att om hundra år ska det vara lika okontroversiellt och “aktivistiskt” att säga att du är för rent vatten som det är att idag säga att du är för kvinnlig rösträtt. Jag är inte emot aktivism som så, men jag ser nog min musik nästan mer som en form av journalistik som vill få fram fler perspektiv än vanlig media får till. Jag är aktivist för att jag måste, för att det är så samhället ser på mig för att jag står upp för sådant jag anser rätt kring samiska arvet och vår miljö. Om det är att vara aktivist är jag dessutom uppvuxen med det på båda sidor familjen, för detta är liksom “every day work” i vår familj. Vi är samer, inte aktivister. Många verkar se det som samma sak.

Min farmor var tidig ute som kvinnlig politiker och satt i kommunfullmäktige bla. Så jag kan känna igen mig i det där med att följa ett visst arv av att bedriva kamp. 

Åh ja, de sätter ju ribban de som gått före oss! Min morfar är en förebild för mig och den juridiska kampen han förde som renskötare. Att följa hans fotspår har gett mig en stark känsla för mig egen rätt. Att inte vika på det en tum. Min mamma var också med och stred för den första samiska förskolan! Så det är ganska stora skor att fylla men det ger också en extra kraft att veta varifrån jag kommer. 

Vad är ditt tidigaste minne kring musiken och att detta var något du ville syssla med?

Sången och Jojken, jag skilde inte på de två teknikerna som barn, de har funnits med mig sen jag var nog bara 3-4 år och jag stod med hopprep som många andra barn med sångdrömmar. I mellanstadiet började jag skriva poesi. Jag låtsades även att jag var popstjärna och intervjuade mig själv och spelade in på kassett. Detta med musiken och prosa har verkligen varit med hela livet, så jag kan nog inte ens säga att jag riktigt valt detta utan det är sången som valt mig, att detta ska vara min form av uttryck. 

Sofia Jannok, Foto: Dan Jåma

Det har varit mycket rapporteringar kring Corona och effekterna på bland annat kulturbranschen och det är ju svårt att göra en intervju i detta läget och inte ta upp hela situationen med corona. Jag vet att du tex valt att inte lansera din nya skiva just nu pga corona. Vad saknar du i rapporteringarna av corona, kulturen och kanske kring vilka som drabbas?

Jag har faktiskt inte tänk så mycket på detta. Eller ja jag har tänkt på att jag inte alls är med i bräschen i debatten kring hur många som skall få gå på konserter och dyl. Jag har liksom mycket annat att fokusera på. Så för mig personligen har det inte känts som världens undergång att konsertbranschen fått ligga nere lite nu. Jag är priviligerad som fått stipendium och jag förstår paniken hos de många i branschen vars jobb är hotade. Men för både naturen och våra själar kan det nog vara riktigt nyttigt att vi tvingas pausa här, så länge vi bara får vara friska. Å då kanske vi blir mer medvetna om att kultur är något vi verkligen behöver, men kanske inte i ett fullsatt friends arena utan även på andra, mindre sätt. Om vi tar musiken så har den ju alltid funnits där. I nöd och lust, under kolonialism, tvångsförflyttningar och folkmord. Så jag kan inte se att musiken i sig är hotad just på grund av detta, den kommer alltid finnas där, det är mer de stora ekonomiska hjulen runt som påverkas. Jag har slagits av att jag inte upplevt mig så lamslagen av detta som många andra i kulturen ger uttryck för. Jag har ju alltid fått kämpa för mina platser, slitit för varje scenframträdande. Det är inte corona som är ett hot mot min kultur och utövande av den utan den strukturella rasismen som gör att jag eller andra minoritetsartister inte får synas. Men en positiv sak med restriktionerna är att kravet på att befinna sig i Stockholm lättat. Nu ska ju det mesta skötas via länk istället! 

Märker du av någon skillnad i debatten kring samers rättigheter, kultur och musik idag jämfört säg 10-20 år sedan? 

Både ja och nej. Nej på så vis att en av de första frågorna jag fick i TV när jag var 12-13 år var “Hur känns det att vara same”, vilket jag ju inte kan svara på. Jag har ju aldrig varit något annat. Den frågan kan jag fortfarande få. Ja, viss skillnad i bemötande finns ju. Kanske till viss del för att jag är mer medievan nu. Jag har blivit friare och vågar säga mer vad jag vill och inte vad jag väntas svara. Så jag kan tom tänka ut lite vad jag vill prata om och styra om samtalet lite så jag får ur mig det jag vill. Det gör ju att det blir rätt stor skillnad mot förr. Tack vare den ökade mångfalden med personer som kommit hit från andra kulturer så har det börjat bli en större medvetenhet kring samer också. Det är svårare att osynliggöra oss och samtidigt prata om andra minoriteters kulturer eller erfarenheter. Minoritetslagen tex är ett sådant exempel!

Vad vill du att läsarna skall veta om samiska artister idag?

Detta är så självklart för mig och andra insatta i samisk musik men kanske inte för alla andra men… Jojk är inte all samisk musik. Jojk är vår speciella musikform men vi har mycket mer musik än så. Jag brukar inte kalla mig själv jojkare eller samisk musiker tex utan en musiker som är same. Det ger vissa andra perspektiv och blir ju automatiskt musik från Sápmi även om det inte är förknippat med folkmusik så som stämpeln “samisk musik” gärna blir. 

Sista frågan ut. Hur ser du på KA (Kulturell appropriering)? Skulle det tex vara möjligt att lära sig jojk på ett icke problematiskt sätt?

Jag ser det lite som med upphovsrätt. Vi får inte ta hur vi vill av andras verk. Om någon målar en egen Mona Lisa så är ju inte det okej. Det syns så uppenbart. Jag tycker det är samma med musikaliskt arv. Men i västerländsk kultur vill man ju knyta rätten till en specifik person. Den som har copyright. I samisk kultur finns det tex mönster som kan användas på kläder, smycken, bälten osv som är kopplade till vissa specifika regioner eller familjer. Då blir det plötsligt okej i västerländsk syn att bara ta detta för det ägs inte av en specifik utpekbar person. Eller ja generellt verkar västerländsk kultur ha en tanke att allt som är vackert är okej att bara ta. Men se det som upphovsrätt, ta inte det som inte är ditt. Eller tjäna i alla fall inte pengar på det. Ett tydligt exempel på hur du kan göra för att absolut inte hedra en kultur är ju att ta tex ett vackert mönster och sen slänga det på en kudde och sälja på Ikea. Sen går det ju att influeras, och då är linjerna såklart inte så tydliga. Men ska du göra något så lär dig historiken bakom, vad betyder detta för kulturen? Hur är korrekta sätt att använda ett visst klädesplagg eller att framföra en viss sorts sång? Visa respekt och sätt dig in i de kulturella symbolerna innan du börjar tänka att du kan ta vad du vill. Sätt inte på dig en samisk herrmössa med tofs för att den är fin bara. Det är som att ta på sig en bröllopsklänning för en lördagskväll ute. Det är inte olagligt, men man gör det bara inte, för man vet vad plagget står för. Så visst har västvärlden också symboler som alla känner igen. Vissa verkar bli nästan lite rädda när jag pratar om mitt arv och starka känsla för min kultur. Som om det är något dåligt att vi är olika. Det är ju berikande! Vi behöver alla få en starkare känsla för vår egen kultur för att också förstå andras och deras kärlek till sina kulturer. Jag kan ju uppleva en mycket större förståelse för någon från Kameroon som kommer hit och vill bevara delar av sin kultur jämfört med en normsvensk som pratar om hur alla ska bli så lika som möjligt. Beiga kläder-snacket liksom, jag begriper inte det. Ju mer grundade vi är i våra egna kulturer desto bättre kommer vi förstå andras, och också kunna leva tillsammans i respekt för våra olikheter. 

Tusen tack för att du var med på denna intervju!