Vi måste prata. Detta går inte mer nu. Jag kan inte fortsätta såhär och det kan nog inte du heller. Vi har hängt ihop länge nu, många många år, men ska vi vara ärliga är det jag som fått det att funka. Det är jag som varit den aktiva och kontaktsäkande som funnits där när du velat och behövt. Jag har gett av mig själv, förklarat hur jag känner, hur jag mår, vad jag behöver. Du har aldrig lyssnat. När mina tårar rinner ser du åt ett annat håll. När mitt hjärta värker tröstar du någon annan. När jag behöver mina systrar vänder ni mig ryggen. När hatet lamslår mig skrattar ni med förövaren. När blodet flyter från min kropp av slag och våld förfäras ni och vänder sedan fokuset tillbaka till er själva innan blodet ens torkat från min kropp. Jag har förlåtit så många gånger. Tagit dig tillbaka. Hittat ursäkter och sett mellan fingrarna men nu är det nog. Jag vill inte längre finnas bara när du vill, jag vill inte lägre vara tyst, finna mig, anpassa mig efter din vilja, dina önskemål. Jag tänker inte längre gå med på att du knuffar undan mig, ber mig tystna eller anklagar mig om jag inte spelar efter din pipa.

Jag gillade dig, eller ja det gör jag egentligen fortfarande. Jag gillar dig och dina systrar och jag vill att det ska funka men nu går det inte mer. Jag ger upp och letar mina vänner på annan plats, söker mina allierade i andra grupper. Jag finner de som förstår mig, de som ser mina tårar och torkar dem, de som gråter med mig, för mig, för oss alla. De som utsätts för våldet tillsammans med mig och slår tillbaka. Det är vi nu. Du och jag är slut. Kanske kan vi mötas igen i framtiden, försöka på nytt. Det får vara upp till dig för ska det bli av är det din tur att försöka förstå, lyssna och på riktigt ta upp mig i din grupp. Det är dags att denna relation blir jämställd, men så länge den inte är det kan jag inte vara din vän. Tills dess önskar jag dig allt gott, du vita cis feminism.