Alla inlägg av Paula D

Samhälle

Ett annat perspektiv på läraren som inte säger hen…

Lämna en kommentar

Detta inlägg publiceras med tillåtelse från berörda föräldrar till det barn/familj som indirekt hängts ut i media och fått motta både hot och hat med anledning av läraren Selma som vägrar använda pronomen hen. Det har förekommit många felaktigheter i den rapportering som skett och familjen har försökt att vara tysta men känner nu att de vill bemöta en del av de felaktigheter som sprids. Detta med anledning av både artikel i Expressen, Aftonbladet, högermagasinet Bullertin, flera texter i kristna konservativa Världen Idag och att Selma idag (2/10-21) medverkar i SVT mötet. Allt med orsak av att hon fick sparken från sin lärartjänst då vägran att använda rätt pronomen om en elev bryter mot både skollagen, diskrimineringslagen och läroplanen. Nedan följer föräldrarnas egna ord:

Med anledning av att vårt barns före detta lärare har gjort uttalande i media som rör
oss vill vi bemöta några av de påståenden som framförs, dels om oss som familj
och föräldrar, men även om transpersoner i allmänhet. Om detta uttalande
publiceras vidare skall det göras så i sin helhet.


Läraren informerades vid skolstart om vårat barns pronomen, som är hen. Detta framfördes av en av oss föräldrar å barnets vägnar, eftersom det är vår plikt som föräldrar att företräda våra barns intressen. Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
Det är inte en begäran baserad på en förälders önskemål. I familjen finns fler barn, vars könsidentitet och könsuttryck överensstämmer med deras juridiska kön. Precis som vi stöttar det barn som har en könsöverskridande identitet, stöttar vi de barn som inte har det.

Informationen om pronomen lämnades i samband med samling den första skoldagen och framfördes inte som ett krav utan som relevant information om barnet, precis som vi skulle framföra att det finns en allergi eller annat att ta hänsyn till. Vi föräldrar framförde tidigt i situationens skede att det är ett brott mot diskrimineringslagen att vägra använda önskat pronomen om en elev i sin tjänst som lärare. Vi erbjöd också forskningsbaserad litteratur i olika former för att hjälpa läraren med bemötandet av vårat barn, då vi initialt uppfattade det som att det handlade om ovana eller kunskapsglapp.

Det stämmer att läraren erbjöd sig att använda barnets namn istället för ett pronomen. Vad som inte framkommer är att läraren senare ändrade sig och enligt de uppgifter vi fått
ansåg att det var att ge efter för barnets önskan om att använda korrekt pronomen. Barnet i fråga har själv rättat vuxna i skolan, inklusive den berörda läraren, när de har använt fel
pronomen. Barnet har också fått stöd och hjälp av sina vänner i detta. Påståendet att barnet aldrig själv har bett om att få sitt pronomen respekterat stämmer alltså inte.

Läraren hävdar att vårat barn är en pojke, som aldrig visat tecken på eller uttryckt någon annan könsidentitet. Detta stämmer inte. Barnet i fråga har under en lång tid haft en könsidentitet som skiljer sig från det juridiska könet hen tilldelats vid födseln. Under den tid
läraren arbetade med vårat barn använde läraren dessutom pronomen ”hon” om barnet och har först nu börjat använda ”han”.

I och med att läraren uppgett dessa uppgifter, och fler, i media har hon brutit mot tystnadsplikten.
Förutom tystnadsplikt har lärare en anmälningsplikt, alltså måste de anmäla misstänkta missförhållanden till kommunen för utredning. En utredning utförs av sakkunniga och under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte använt sig av sin anmälningsplikt, utan istället gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens
spekulationer och bedömningar, vilket har lett till hot, hat och ett stort obehag för oss som familj.

Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att få ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det. Läraren
klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.

Enligt läraren förnekar vi/transpersoner en biologisk sanning när vi tillåter barn att använda könsneutrala pronomen. Vi kan inte tala för synen på biologi hos transpersoner som grupp, eftersom det är någonting som varierar från person till person. Hos oss är dock
biologi någonting vi talar mycket om. Vi pratar om kromosomer, hormoner, könsceller, vad som händer i puberteten och hur kroppen fungerar. Om vikten av att trivas med sin kropp, att vara tacksam för att den fungerar, för att den kan springa, leka, hoppa, vila. Att kroppen är ens egen och ingen annans att bestämma över. Barnen vet vilket biologiskt och juridiskt kön de har. Det är ingenting vi förnekar dem. Det sista vi vill är att våra, och andras, barn skall känna skam och hat inför sina kroppar. Att de skall ta mediciner och opereras. Med detta sagt finns det också de som behöver få sådan hjälp för att må bra. Vi anser oavsett att stöd och acceptans är rätt väg att gå, istället för skam och förbud. Vi lär våra barn att vara stolta över sig själva. Att de är individer som inte definieras av hur deras kroppar ser
ut, utan av sina egenskaper som kännande och tänkande människor, med rätten till sin egen kropp och sin egna, unika identitet. En rätt som vi anser att alla har.

För den som vill sprida detta vidare i olika debatter kommer här också en sammanfattning i punktformat:

  • Den berörda läraren informerades på första skoldagens morgon om elevens pronomen.
  • Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
  • Barnet har sedan en lång tid tillbaka haft en könsidentitet som avviker från det juridiskt tillskrivna könet.
  • Som föräldrar företräder vi vårt barn i hens önskemål och intressen.
  • Barnet har själv rättat läraren och andra vuxna i skolan.
  • Barnets klasskamrater har försökt hjälpa sin vän genom att rätta läraren och andravuxna.
  • Läraren har gått med på att använda barnets namn istället för pronomen, men sedanvägrat då detta enligt henne skulle vara samma sak som att ge efter för barnets önskanom pronomen.
  • Läraren har tidigare enbart använt pronomen ”hon” om barnet och först nu börjat använda pronomen ”han”.
  • Vi föräldrar har flertalet gånger försökt förklara situationen så ödmjukt och pedagogiskt som möjligt för läraren, där vi bland annat erbjudit forskningsbaserad litteratur i olika former.
  • Vi som föräldrar har aldrig uppträtt hotfullt eller aggressivt gentemot läraren.
  • Det finns dokument och ljudinspelade möten som styrker våra uttalanden.
  • Det finns fler barn i familjen, vars könsidentitet stämmer överens med det juridiskt tilldelade könet.
  • Barnen vet vilket kön de tillhör biologiskt/juridiskt.
  • Barnen vet vad puberteten innebär och hur kroppen påverkas av olika könshormoner.
  • Vi har inga intentioner att sjukförklara barnen för att medicinera dem eller utsätta dem för kirurgiska ingrepp. Att barnen har en egen uppfattning om sin egen könsidentitet är långt ifrån likställt med att de kommer behöva, eller att vi som vårdnadshavare kommer söka, sjukvård åt våra barn.
  • Vi har ingen önskan om att förneka andra människor sin könsidentitet eller sina pronomen, inte heller att tvinga på någon en oönskad identitet eller pronomen.
  • Varken vi som föräldrar eller våra barn anser att barnen skulle vara ”födda i fel kropp”. De är absolut födda i rätt kropp. Sin egen kropp.
  • Läraren har brutit mot tystnadsplikten genom att uppge elevens skola, elevens årskurs, ålder, önskat pronomen och juridiskt kön.
  • Lärare har en anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa. Detta utreds då av sakkunniga yrkespersoner och hanteras under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte fullföljt sin anmälningsplikt, utan gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens spekulationer och bedömningar.
  • Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det.
  • Läraren klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.
Vardagsrasismen Intervju

Intervju: Henrik Johansson

Lämna en kommentar

Hej! Jag startar gärna mina intervjuer med att den som intervjuas får beskriva sig själv lite. Så, vem är Henrik?

Jag är 38 år och från Avesta. I grund och botten industrielektriker, lite olika jobb men el är basen. Alltid haft ideella engagemang, från fackligt, IRM (inte rasist men…) till thai boxing m.m. Är sedan ca 3 åren även engagerad i Haveristerna om än inte ideellt. Ombudsman för fastighetsanställdas förbund. (Städerskor, samhall, fastighetsskötare etc, mycket kvinnor bland medlemmarna). 

Ja vi har ju lite historia vilket de som följt mig längre vet on. Det har nu gått drygt 6 år sedan mitt blogginlägg om IRM. Hur mycket idiot tyckte du jag var då? 

Hahaha stor idiot just då. Jag störde mig mest på att du tex skrev att jag gullade med Chang Frick för att han var taggad i en tweet. Eller det om att jag skulle vägra föreläsa om strukturell rasism? Fattade aldrig var du fått det ifrån! Jag kan ta att kallas idiot eller dyl men när det är något som handlar om att jag tycker du har regelrätt fel så blir jag en riktig haverist och det kan hänga kvar länge och skava. Men det är så länge sedan nu så har faktiskt släppt det. 

Henrik Johansson, Foto: Nyheter24

Hur ser du på att ta/ge kritik?

Det här har alltid varit tudelat. Ser vi på det utifrån så tex hur många grupper har du sett där medlemmar fått föra kritik och tom ”sparka” på de som leder gruppen för att alla ska få höras? Jag kan vara ödmjuk när jag tycker att någon kommer med bra argument för att jag gjort fel, men kan också blir enormt envis när jag tycker någon har fel. Det kan uppfattas som arrogant att jag inte ändrar mig men jag lyssnar faktiskt. 

Respekt, vad tänker du om det? Jag har tex alltid haft en viss respekt för dig även när jag tyckte som mest illa om dig för att det liksom gick att ta bråken med dig om du förstår hur jag menar?

Det är nog mycket internetkulturen. Det är lättare att spy galla över vänner irl än på nätet. Men förstår vad du menar. 

Du har ju varit engagerad i aktivism via nätet länge nu. Vad har varit det svåraste med internetaktivism under åren?

Humm… Svårast…jadu… Vi har lärt oss mycket på vägen. Förr var det nog att få ett community att faktiskt komma utanför internet och göra saker ute i vardagen på olika sätt istället för att bara ge likes. Själva internet idag har jag inte många problem med, utan det är mer det runt om. Att kunna samarbeta och ändå jobba hårt för att saker ska ske. Om andra inte drar sitt lass så blir det tuffare när du räknar med att de ska göra sin del. Du måste fortfarande vårda relationer och liksom hitta rätt personer att jobba ihop med så ni funkar ihop. Samt göra skillnad på internet och livet utanför eftersom det kan finnas saker som du gör på nätet som inte funkar utanför det. 

Vilken utveckling av aktivismen på nätet har du märkt över tid? Jag upplever tex att vänstern generellt är ganska kass på att få till riktigt bra nätaktivism. Vad tänker du om det?

I breda lag är vänstern överkörd på nätet. Jag fick nyligen en fråga av en journalist som gjort en liknande analys. I forskning tex har de fått kämpa hårt för att hitta något om vänstern i radikalisering. Min teori är att när vänstern ska tala om vänstern så är det någon som pratar om hur de är vänstern fast de bara är ca 5% av befolkningen och ligger i närheten av Vänsterpartiet politiskt. Sen har vi hela socialdemokratin. Å där har vi den stora vänstern men den arbetarrörelsen suger musten ur folk. Det är så noga att vara försiktig och allt ska gå i linjen med sossarna att det inte blir något rimligt av det. Många känner sig hämmade för att inte förstöra deras politiska karriär eller dyl och sen vittrar de bort. Så då försvinner de och är inte med och driver kamp på tex nätet. Så istället blir det mycket godhetssymbolik. Jag ska vara lite spetsig och dra exemplet #jagärhär. Folk får en gemenskap och ska gå in i olika kommentarsfält och visa att de finns. Men sen slarvas det bort. Vad blir nästa steg osv? De får pengar men dessa går till de i toppen och sen tar det slut. ”Lyckade” projekt är de som får många anhängare, men kanske inte så mycket resultat. IRM är lyckad i det avseendet men vi är ju inte lyckade egentligen, för mest blev vi ju bara ett arkiv över SDs dumhet och ingen förändrande kraft. Vi saknar rösterna som vågar provocera, utmana och skapa diskussion för att nå framåt. Sossarna har ju även vänt kappan otroligt mycket och då blir det ännu svårare. 

Henrik, foto: DT

Det saknas tydliga visioner vilket tex SD har? 

Ja jag håller med helt! Blev uppringd av en som ville ha info om vad SD sagt för rasistiskt på sistone när Ardalan (S) skulle debattera mot Åkesson. Frågade varför de skulle ha den informationen när de skulle debattera välfärd. Efter en del debatt körde de på linjen att diskutera egen politik istället för att fokusera på Åkessons rasism. Det blir nästan en hopplöshet när det sägs en sak, görs en annan och den egna politiken inte står fast på en bra grund utan byts ut hela tiden efter hur opinionen svänger. Tex när Löfven säger att inga murar ska byggas mot flyktingar och sen svänger om och inför bland EUs hårdastr regler istället för att gå på EU om bättre samarbete mellan länderna för att inte vara några få ska ta störst ansvar för människor på flykt. 

Och högern? 

De har varit supersmarta! Håll koll på Wallenstein, han är en mastermind inom SD. Sen har vi ju de olika frifräsarna som hoppar av lite hit och dit. Många olika mediesatsningar just nu. (Det är ironiskt att de skriker om hur alla statliga stöd skall läggas ner men är snabba på att ansöka om dem själv). De vill skapa en form av medieimperium där de vill kunna slänga all form av objektivitet över bord. De växer och är duktiga. NMR har tappat det men skiktet mellan SD och NMR går det bra för. 

Kan SD ha stagnerat lite och fler gå mot tex AfS med argument om att även SD blivit ”pk”? 

Nej jag håller inte med. Utan det är mer att de lyft exakt samma fråga i riksdagen nu i snart 12 år. Det är lång tid och sen alla åren innan de kom in i riksdagen. AfS tar bara väljare från SD och de kommer aldrig få tag i 4% från SD. Mer intressant är ju att se till KD och M och vad de gör. Sen kommer ju det nya från ungdomarna också som vi är för gamla för att se ordentligt, men det vore kul om det kom en rejäl vänstervåg men då måste det till en stark(are) vänster. 

Vad saknas då för att bygga en starkare vänsterrörelse? 

De sociala reformerna! Vi tjänade massor på dem förr men nu vågar inte vänstern längre ta för sig och kräva sociala reformer och förklara varför de behövs. Det finns mycket nya innovationer och teknik som vi hade kunnat anpassa reformerna efter. Visionslöst. 

För att avrunda, kan du beskriva vägen från IRM till Haveristerna? 

Det skedde väldigt naturligt. Efter så lång tid med IRM (drygt 7 år ideellt) så kändes det inte lika kul längre när jag fått familj bland annat. Vi hade bestämt i förväg att aldrig ta betalt för IRM och jag ville helt enkelt testa något annat också. Få nörda ner mig i något nytt. Med Haveristerna var det ingen som sa stopp. Jag har fått göra lite som jag vill och samtidigt har det tagits emot väl. Podden växter och vi tjänar också pengar på det. Även om pengarna inte är prio så känns det ju kul och motiverande att utveckla det hela när vi märker att det uppskattas. I början sög podden verkligen och det fanns ingen egentlig tanke bakom den. Men när vi började styra upp det lite blev det snabbt bättre och jag fick tex utrymmet att göra konstiga intervjuer som jag gillade även i IRM. Jag har tagit med mycket kunskap från tiden med IRM in i Haveristerna. 

Hur ser framtiden ut? 

Vi ska granska Vulverine/Jenny Koos tex och det kommer bli en rejäl utmaning att få till snyggt.(Denna granskning har släppts efter att intervjun gjordes). Hon är verkligen komplex! Sen ska vi bli bättre rent generellt. Det är ingen hemlighet att mot slutet var vi rätt slutkörda på varandra med hela grejen runt Myra osv. Nu kör Myra sitt race och vi vårat. Det har blivit bättre nu med nystart och jag ser fram emot att se hur Sanna kommer utvecklas och vad hon kommer göra med sin del av Haveristerna. Det har varit viktigt att Sanna ska vara Sanna. Inte ”en ny Myra”. Jag ser ljust på framtiden. 

Tusen tack för din medverkan! 

Henrik och Haveristerna kan ni följa via @haveristerna både på Instagram och Facebook och avsnitten kan ni lyssna på där poddar finns!

Vardagsrasismen Intervju

Vardagsrasismen intervju: Musse Hasselvall

Lämna en kommentar

Veckans intervju! Musse Hasselvall bla känd från tv programmet ”Rallarswing” (som gick typ när jag gick i högstadiet). Vad kan passa bättre än att prata machonormer och våld med någon som själv sysslat aktivt med kampsport i olika former? Det blev i alla fall delvis temat för vårt samtal. Lets go!

Vem är Musse?

Jag är en person som är väldigt bra på att vara glad och arg men inte så bra på att vara ledsen eller rädd vilket ställt till en del problem i mitt liv. Jag har lidit av en hel del självupptagenhet som jag försöker jobba på. Jag är väldigt obegåvad i allt jag tagit mig för oavsett det varit i skolan, idrotten eller arbetslivet. Men jag är socialt begåvad och bra på att vara mig själv, på gott och ont! Jag checkar av alla tänkbara normboxar och som att inte det räckte har jag ett privilegium plusmeny eftersom jag är en offentlig kampsportare. Och med det får jag åtnjuta både kändiskapets och våldskapitalets frukter.

Musse, Bild: Privat

När jag har träffade dig upplevde jag att du kändes som en väldigt mjuk kille. Liksom lugn och ja..mjuk. Hur upplever du dig själv?

Jag är nog lite både och. Jag vill gärna vara mjuk och snäll men är en gammal  mobbare och har lättare att falla tillbaka än jag vill erkänna. Dessutom lider jag nog av en machoproblematik som tar över mig när jag minst anar det.  Jag växlar också fort mellan att vara arg och glad, vilket nog också spelar in. Men jag har försökt granska mig själv de senaste åren och vill ju inte vara en sådan som gör andra illa. Jag har ett stort behov av att vara omtyckt så det har ju bidragit till både att jag som vuxen sökt mig mer mot det mjuka men också att jag som yngre kunde tygla de fulaste sidorna hos mig. 

Jag kan inte låta blir att göra vissa jämförelser mot Paolo Roberto nu. Macho. Utövare av en sport med våldskapital. Trasslig ungdom osv. Men där han väl mer blir din motsats? 

Haha oj, nä jag går ju inte runt och tänker på mig själv som en motpol till Paolo så. Jag tror att jag har mer glädje i att se min egen “Paolo” inom mig än att tänka att han inte finns där. Jag har börjat kalla mig för nykter mansgris, att jag liksom aktivt måste påminna mig om att jag vill vara något annat och göra bättre, välja bort mansgris beteendet hos mig. Jag ser en risk att det blir en form av tröst att se till de hemskaste männen tex i metoo och tänka att “sån är ju inte jag” och då ta den lätta vägen att fördöma de männen men inte jobbat med mig självt. Så jag försöker snarare hitta likheterna med Paolo än att främja mig ifrån honom för att jag vet ju att det finns hos mig. Om jag inte jobbar med det kommer de att ploppa fram. Jag har börjat se att vi har börjat få som en Incel 2.0 med män som på ytan är lyckade, typ har barn, bra jobb å så men som nu tycker att jämlikheten gått för långt för de  inte kan ha en älskarinna. I alla dessa nya nyanser av incel behöver vi vara beredda på att någon rätt snabbt kan bli den som känner sig kränkt och utsatt. Så jag vill hålla fast vid min egen “Paolo” även om nog han inte vill förknippas med mig för att jag nog i hans värld är en riktigt feministman. 

En annan man som väl då kanske ligger närmare dig som just feministman är Peter Rung som syns en del i sociala medier. Vilka gemensamma beröringspunkter, eller åsiktskonflikter har ni? 

Oj den gjorde ont. Precis lika lite som jag vill vara Paolo, vill jag heller inte vara Peter. Men det finns många obehagliga likheter. Som t.ex. att slänga sig ut i något man inte har svinbra koll på och dessutom med ett väldigt svart/vitt förhållningssätt. Och att ta onödigt mycket plats i rum där man gör bäst i att hålla käften för att inte ta utrymmet. Men jag tror inte jag är orättvis mot Peter när jag säger att han egentligen precis som jag vill göra rätt och i någon slags process av uppvaknande brukar även jag klampa runt med skidpjäxor i klaveret. Det är lätt hänt när man vill mycket. Samtidigt har jag vid flera tillfällen haft glädje av Peter när jag sett mig själv i honom och ibland lyckats dra i handbromsen tack vare det. Av ett samtal med Peter om hans projekt Huskurage fick jag syn på mitt eget sätt att med illa dolt skryt dela med sig av sin egen utveckling. Det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag tänker att det är det viktigaste att säga om det, sen delar och odelar vi åsikter i tid och otid. 

Musse, Bild: Sebastian Jimenez

Nykter mansgris var ett spännande begrepp, kan du utveckla?

Jag tror att jag alltid kommer vara det till viss del. Det är ett arv som är djupt rotat. Jag ville ju  aldrig bli som min pappa men ändå växte jag upp och blev som honom i många avseenden. Så att inte  vara mansgris är något jag alltid kommer behöva jobba med resten av livet. Jag lärde mig en grej från en som heter Lois som tidigare jobbade för Män för jämställdhet. Han sa till mig att ta vara på min kränkthet. Det har varit otroligt viktigt för mig! Som i att  ta tillvara på när någon pekar ut att jag agerat felaktigt för att då dra nytta av min egen kränkthet över att ha pekats ut att vara något jag inte identifierar mig som. Att om jag tex använt n-ordet och någon påtalar att det är rasistiskt inte direkt slå ifrån mig bara för att jag känner mig kränkt för att pekas ut som rasistisk när jag inte alls vill vara det. Átt stanna i känslan blir ett sätt att fortsätta utvecklas och se sina mest negativa sidor för att faktiskt kunna jobba med dem istället för att tro att de ska försvinna av sig själv. Ett annat exempel är att jag aldrig sett mig som homofob men ändå använt bög som ett nedsättande ord när jag trott att ingen homosexuell finns i närheten. Det har på sin höjd  gjort mig till en jävligt bra hycklare eftersom jag släpper fram mina äckligare sidor när jag tror att det är safe. Men det gör ju att jag blir del av något större och fult som jag inte alls vill bidra till. Så därför försöker jag aktivt jobba hela tiden med dessa delar av mig själv och då är det en bra påminnelse att tex kalla mig för nykter mansgris. 

Hur lätt är det att falla tillbaka i grisigt beteende? 

Det är ju lite dubbelt. Om jag stannar kvar i en situation och försöker påverka så är det inte säker att jag är välkommen i längden. Samtidigt så tappar jag intresset för att bete mig på ett visst sätt när jag sett igenom det. Jag har försökt att se komedier som jag tidigare gillade som jag inte alls klarar längre. Liknande i umgängen, att den största risken jag tar är att bli exkluderad, men om jag stannar och låtsas hålla kvar vid sidor som inte längre känns bra så skaver det och påminner mig bara om att jag är en hycklare. Då är det kanske bättre att ses som konstig. Ibland tror Jag mig ha blivit smartare, fått bättre humor och så men i grunden är jag nog mest en välpolerad bajskorv. 

Manshat är en vanlig grej att anklaga feminister för, oavsett kön. Vad är din syn på manshat?

Jag skulle bli en asbra populist för jag faller gärna för att se saker svart och vitt med grova förenklingar. Försöker jobba med mig själv och det kan diskuteras hur bra  det funkar, framförallt när det känns så långt kvar. Men när jag  utgår ifrån mig själv och  någon då vill kalla det för manshat så är det lätt att slå bort, för det handlar ju om att jobba med mig och min egen problematik. Ibland behöver vi såklart syna varandra men framförallt behöver varje man själv se om sitt hus och jobba med sina beteenden och på det sättet vara lite självcentrerade. Det svåra är balansen. Det finns en hel del metoder idag kring män som lämnar  mycket skuld och jag tror att risken finns att vi med det skapar en massa riktigt bra posörer snarare än faktiskt förändrar beteenden i grunden. Samtidigt måste vi utmanas. Jag upplever att jag ofta blir struken medhårs där det finns utrymme att bara leka duktig istället för att utmanas i att göra ännu lite bättre. Men manshat män emellan kommer inte ta oss framåt men en sund portion självförakt kommer vi kunna ha mycket nytta av! Om det inte gör ont i morgon av det jag tränat idag så kanske jag inte gjort tillräckligt brukade jag säga när jag tränade som mest, det gäller till stor del även i arbetet med mig själv. Det måste kännas lite om det ska göra nytta! 

Går det att få en sund manlighet med någon form av balans mellan viss machoattityd/beteenden och att vara mjuk och inkännande med sin omgivning?

Jag tror det kommer finnas plats för båda. Machomannen kommer inte dö bort helt men de kommer inte vara lika relevanta längre. Tappa i makt och inflytande å sådär. Jag håller på med en bok om våld tillsammans med Robert Svensson. Vi kommer på oss med att längta tillbaka till kampsporten och våldet. Det fanns en enkelhet där. Typ dra på sig ett par kalsonger och gå ner i ringen och slå på varandra. Våldet var en dörröppnare. Även närhet mellan män, kramar, kom helt naturligt så som det inte skulle göra annars. Vi kan inte dalta med män för att få en förändring och försöka bygga broar med glitter men vi behöver se och hantera det faktum att vissa machomän kommer finnas kvar. Om vi försöker bestämma en fast manlig norm som alla män ska passa in i kommer den oundvikligen bli skadlig oavsett hur bra tankar vi har om hur den skulle formas. Jag hör ofta män säga att det ju finns män som utsätts för olika saker, våldtas eller far illa på olika sätt. Att det faktiskt finns en massa utsatta män. Men när jag försöker gå på djupet visar det sig att de bara vill prata om andras historier och väldigt sällan sina egna. Så jag kan tycka att vi inte får någon bild över vilka dessa utsatta män faktiskt är. Det saknas viktiga pusselbitar för ett bra arbete mot mäns utsatthet när det är så svårt för män att våga prata om sig själva. Ibland leder det till och med till en högljudd klagan på hur bra kvinnor har det, hur mycket uppmärksamhet de får för sin utsatthet. Som att det ens måste ställas emot kvinnors. Men det kräver ju att män törs besöka det sårbara och det känns ofta  ganska långt borta. Men så länge det ständigt blir berättelser om någon annan är det svårt att ta till sig berättelserna när det inte går att se en verklig människa bakom dem.  

Måste män stänga ute våldet för att vara bra män?

Jag har alltid predikat att jag tror att det måste finnas utrymme för att utöva våld med samtycke på säkra sätt. Jag tror kanske inte det är fullt så enkelt längre. Nuförtiden, när jag inte längre kan syssla med kampsport själv så fantiserar jag mycket mindre om våld än när jag var aktiv. Samtidigt kanske det snarare är samtalen runt som behöver förbättras mer än att vi ska ta bort möjligheterna att få utlopp för aggressioner. Ett av de första språken vi har är ju att slåss för att få gehör för våra behov. Det lär vi ju oss att  förtrycka i en tidig ålder av naturliga skäl, vilket också är fullt rimligt. Men drifterna finns ju där och vi behöver belysa det och finna sunda vägar för dem. Så även om kampsporten finns där tex som en väg för utlopp är det inte nog, vi måste problematisera också varför behovet finns där och hålla känslorna nära för att inte tappa förståelse och empati med oss själva. Vi kan ju inte utrota aggressivitet men vi kanske måste fortsätta utforska vart det tar vägen. Vi kan inte slå av det ena eller det andra utan att det leder till negativa konsekvenser.

Musse, Bild: Privat

Kan man säga att kvinnor glöms bort också i detta? 

Ja det tror jag verkligen. Kvinnor uppfostras att vända känslorna inåt och männen utåt. Skulle vi ta en klass med 50/50 pojkar och flickor och sen uppfostra tjejerna så som killar ofta fostras så skulle de efter några år anses vara de jobbigaste tjejerna som lärarna träffat. 

Finns det något slutligt du vill att läsaren tar med sig från denna intervju? 

Det sjuka är att det som alltid dyker upp i mitt huvud är ett gammalt uttryck min pappa ofta använde: “ta inga fångar”. Vilket är ett fullkomligt vidrigt uttryck som ska tolkas som att man helt enkelt ska göra saker ordentligt men som grundar sig i ett militärt språk eller talesätt. Det betyder att man ska “döda alla i byn”. Förkastligt. Men jag kan ändå inte sluta säga det. Det funkar bara så länge ingen frågar vad det betyder. Då blir det jobbigt. 

Tack för att du deltog!

Vardagsrasismen Intervju

Vardagsrasismen intervju: Myra Åhbeck Öhrman

3 kommentarer

Myra är känd för många som porrdebattör, och givetvis blir det ett ämne vi kommer diskutera. Hon är också känd som ”den där tjejen i Inte rasist men”, som den osynliga föredetta medlemmen i podden ”Haveristerna” och som skribent i bla Opulens. Som fun fact har vi gått på samma gymnasium en gång i tiden. Nåväl. Till intervjun!

Myra i IRM demo. Foto: Privat

Vem är Myra? 

Ja, det vete tusan. Enklast är nog att titulera mig “skribent och debattör”, kanske. Det är i och för sig mer vad jag gör än vad jag är. Jag *är* en ganska dampig och spretig person som vill avskaffa kapitalismen och könsmaktsordningen (gärna genus i största allmänhet, faktiskt). Jag gillar internet och fulkultur, men också politik- och idédebatt.

Det finns väldigt mixade åsikter om dig i feministiska kretsar kanske främst på grund av dina åsikter om porr och sälja sexuella tjänster. Vad är det folk generellt reagerar på? 

De starkaste reaktionerna kommer nog från att jag varit öppet kritisk mot delar av sexköpslagen och hur vi länge tagit den för given som något odelat positivt och feministiskt. Samt att jag stuckit ut hakan i debatten där porr utmålas som det värsta och mest skadliga som finns, och menar att båda hållningar är som bäst onyanserade och som sämst rent antifeministiska.

Så vad är tex din uppfattning om PornHub, bra eller anus? 

Anus på i stort sett alla sätt – men inga av dem har att göra med att de förmedlar porr. Jag har snarare invändningar mot hur de profiterar på de personer som faktiskt producerar porren, och saknar respekt för dem. Samma sorts kritik jag skulle applicera på väldigt många storföretag. 

På den positiva sidan har de mer reglering än flera andra streamingsajter för porr, och verkar i alla fall delvis ta någon sorts samhälleligt ansvar. Bara inte tillräckligt.

Vad frustrerad dig mest kring diskussionen om porr, sexualitet och skadliga ideal som pågår just nu? 

Främst att det finns en så okritisk hållning till olika typer av propaganda som saknar empiriskt stöd, och att den verkar föras i ett uppskruvat alarmistiskt tonfall som skadar både debatt och individer. Vi skulle kunna ha ett normkritiskt samtal om kön, media och arbetsvillkor, istället för att falla tillbaka i någon sorts sexualmoralistisk skrikdebatt som sett exakt likadan ut i flera generationer.

Varför är det så kontroversiellt tror du att det finns vi som inte är odelat kritiska till existensen av porr? 

Jag tror att det helt enkelt finns många som har väldigt starka känslor kopplade till sexualitet, på gott och ont. Har du utsatts för övergrepp eller varit med om att någon inte respekterat dina gränser i sängen, kan det så klart vara obehagligt att se den sortens bildspråk reproduceras i porr, till exempel. Det är omgärdat av massor av väldigt personliga känslor, och det måste sexualitet få vara. Jag önskar bara att färre projicerade sina subjektiva idéer om vad som är hälsosamt på andra.

Myra. Foto: SVT

Jag skulle vilja se en omarbetning av både sexköpslagen och kopplerilagen. Framförallt med fokus på att skydda säljarna bättre utan att häva förbudet att köpa sex. Är det en utopi att få till? För ibland verkar det liksom fastna i allt eller inget… 

Just nu, mitt i vad jag upplever som en oerhört reaktionär sexuell backlash, känns det onekligen ganska långt borta. Men det känns ändå som att den amerikanska debatten gett mer utrymme åt att diskutera de här frågorna på senare år, och sånt brukar ju röra sig hitåt med tiden. Jag ser många likheter mellan hur vi pratar om vår narkotikalagstiftning och sexköpslagen – som heliga, moraliskt uppstående kor som inte kan ifrågasättas oavsett hur mycket skada de gör. Till och med folkhälsomyndigheten vill ju nu utreda den förstnämnda, då den bevisligen kostar folk livet. Så, omöjligt vill jag inte tro att det är. Ju fler länder som inför “vår” sexköpslag, desto fler blir det ju som kommer att undersöka och testa den.

Vilka positiva sidor kan porr ha, och hur kan vi stärka dem och samtidigt motarbeta de negativa aspekterna? 

Porr, i mina ögon, är ett sexuellt hjälpmedel. Det kan inspirera dig, du kan njuta av den och prova på saker du är nyfiken på utan att faktiskt själv sätta dig i en situation du inte är trygg i. 

I bästa fall, ska understrykas. Den kan så klart också skapa felaktiga föreställningar och normer, men det motverkar vi bäst med saklig information och inte minst mångfald inom erotik. Vi borde också prata mer om etisk produktion, allt från tecknat eller noveller till feministisk porr, och hur vi bäst bygger en bransch som förhindrar att folk far illa även framför kameran. 

Det är ett otroligt fokus just nu på hur porren eventuellt påverkar människor som tittar, men vad hände med klassperspektiv och diskussionen om kapitalismens krafter inom porr? 

Vad hände med klassperspektiv över huvud taget? Jag saknar det något fruktansvärt i svensk debatt just nu. Varför pratar vi inte mer om saker som hur ekonomiska förutsättningar, bostadspolitik och utbildning påverkar människors frihet – inte minst när det kommer till svagare grupper? Att det 2020 är en grej att kvinnor tvingas stanna i dåliga förhållanden för att de helt enkelt inte har råd med eget boende, exempelvis. Istället får vi företag som ICA-banken eller den privata vårdcentral Läckberg var iblandad i, som gör låtsasfeministiska utspel om hur de ska rädda ensamstående mammor. Det nyliberala helvetet.

Hur kommer vi vidare från den nuvarande förenklade debatten med många snärtiga slagord men litet djup? 

Genom att mötas och prata om frågor på djupet, istället för att ändlöst scrolla oss igenom flöden av slagkraftiga nyheter och åsikter som bara gör oss utmattade. Vill vi förändra något i grunden är det vårt ansvar att bilda oss, på det sätt vi tycker är bäst. För mig är det ofta att lyssna och prata. Det jag jobbar med nu, en videoserie om feminism, kan förhoppningsvis hjälpa andra med det, men framför allt ger det mig en ursäkt att påminna mig om ideologi och politiska frågor.

Myra. Foto: Privat

Är porrberoende en grej? 

Nej, inte enligt någon som helst etablerad forskning eller psykologiska bedömningar. Däremot finns det många beroendeterapeuter med två veckors onlineutbildning som tjänar pengar på att få folk att tro det. 

Däremot finns det säkert personer som har ett komplext förhållande till eller mår dåligt av sin konsumtion av porr, precis som med det mesta. Folk tar pauser från sociala medier titt som tätt av såna anledningar, till exempel. De personerna ska givetvis få kompetent hjälp att reda ut de underliggande problemen som gör att de mår dåligt, men inte av någon mormonpredikant eller ormoljeförsäljare.

Vad är det viktigaste att ha i åtanke i fortsatt porrdebatt? 

Att på samma sätt som vissa har starka känslor av avsmak eller oro inför porren, kan andras personliga sexualitet skadas väldigt mycket av hårda normativa påståenden om porrkonsumtion och vad det gör med människor. Till exempel om du ger dig på att bedöma vissa sexuella praktiker som ohälsosamma eller fula bara för att du inte vill syssla med dem. 

Sluta lyssna på personer med en agenda bara för att det de säger känns bra eller extra dåligt i magen. Var kritisk när någon utmålar frågan som enkel och svartvit, och rikta för guds skull ilskan åt rätt håll. Kritisera för all del porrbolag som blåser sina skådespelare, eller konsumenter som okritiskt ger dem pengar, men sluta sprida propaganda från okunniga alarmister. Det skadar helt fel personer. 

Tusen tack för denna intervju! Myras skrivande kan ni kolla in på Instagram under nicket @myrling eller på twitter som myrannosaurus.

Vardagsrasismen Intervju

Fredagsintervju: Sofia Jannok!

Lämna en kommentar

Hej Sofia! Vad kul att du vill göra denna intervju med mig. Jag ber alltid alla jag intervjuar att börja med att presentera sig själv lite kort, vem är Sofia?

Jag är snölejoninna och urfolkskvinna från den svenska delen av Sápmi. Jag skriver och sjunger låtar och vissa kallar mig aktivist. Jag gör det sällan själv, men tycker det säger en del om andra som ser det så bara för att jag vill bevara urfolkens rätt till tex sina fiskevatten och naturen. 

Du vann nyligen ett stipendium, Evert Taube Stipendiet, hur kändes det?

Oj ja… Det kändes hur fett som helst måste jag säga! Att ett så stort traditionellt och anrikt svensk dikt/vispris gick till mig som skriver det mesta på samiska. Jag använder ju svenska och engelska också men har ett perspektiv som inte syns så ofta. Jag är otroligt stolt över att jag fått detta priset och framförallt glad över denna jury som valt att se lyrik ur nya perspektiv och lyfta fram sådan som annars inte får synas så mycket. 

Hur har det varit att slå dig in i svenska musikscenen med musik som väl många vill se som “smal” eftersom du gör mycket låtar på samiska och inte på svenska eller engelska? 

Det har varit, ja eller är, ganska ensamt faktiskt. Mycket mer än jag kunnat drömma om har handlat om att göra sig förstådd. Inte i språket men kulturellt. Jag upplever att språket egentligen inte spelar roll utan det “fastnar” mer kulturellt. Du vet majoritet vs minoritet. När jag skrev mina låtar med väldigt tydligt budskap på engelska med övertydliga budskap och titlar tex “This is my land” så var det ändå många som sa att det var synd att de inte förstod språket. Att de hade sådan klar bild av vad de tänker att jag är för artist och därför inte kunde förstås. Men priset nu tex visar ju att min dröm jag hade redan som barn att musik från Sapmi skulle kunna få plats bredvid all annan musik faktiskt kan slå in. Att vi  inte står och trampar på samma ställen fast det ibland kan kännas som jag får samma frågor och respons hela tiden. 

Det är som att “Höra med ögonen”?

Ja! Det är fascinerande! Det är som att bevaka exotiska djur, hur majoritetsfolket liksom kan göra denna form av bedömning på några sekunder och sedan inte klarar av att slå om och verkligen höra. Jag slutade tex att bära den samiska kolten för att jag ville bedömas för mitt faktiska artisteri och inte bara utifrån etnicitet.. Även om kolten är det vackraste jag vet så hindrade den mig att nå ut så som jag ville, med den jag är och inte bara som “samen”. 

Sofia Jannok. Foto: Elin Berge

Vad är den vanligaste fördomen du möter för att du valt att visa ditt arv genom musiken?

Jag vet nog vilken det är, men det är ändå jättesvårt att svara på! Jag kan nog inte säga en sak bara, det är mer som en matta av okunskap. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det…

Som en våt filt som tar bort en del av syret?

Ja lite så! Det är nog mer som ett fängelse! Det är lättare att beskriva hur det känns när någon har en fråga baserad på kunskap, antirasism och riktigt intresse. Där jag kan känna hur jag kan slappna av och andas, få vara mig själv och känna att det finns ett samförstånd. Å då kan jag märka hur det är så mycket vanligare att vilja låsa in mig. Att tycka jag är jobbig som inte vill ha renar i bild på TV när jag ska intervjuas eller dyl. Just renar är nog det vanligaste! Att alltid vilja prata om de där renarna! Jag har förvisso renar, jag kan jojka, jag har slöjden i hemmet osv, men jag är ju mycket mer också! Jag är inte bara en stereotyp same, utan en person med ett namn, med andra intressen och ett liv utanför det folk tänker som stereotyp samiskt. Ska jag prata om renar vill jag ju prata om dem utifrån den respekt vi känner inför renarna. Inte utifrån den västerländska bilden av djurhållning. Ibland känns det som om renarna har större urfolksrätt än vi samer har, vilket nästan är lite absurt. Nästan så att om vi hade fortsatt ses som djur likt läran från 1800 talet kanske vi hade haft starkare skydd än idag. Jag upprepar det i en av mina låtar att “jag är” många olika saker. För så är det ju men bilden är så stark att samer liksom bara är renskötare som bor i Norrbotten. 

Jag uppfattar en hel del av din musik som rätt mycket aktivism kring samers situation både historiskt och idag trots att du just sa att du inte ser dig själv så mycket som aktivist. Kanske framförallt i valet att inte göra låtar “lättillgängliga” för den icke samiska befolkningen.  Är jag helt ute och cyklar eller finns det någon sådan tanke i musiken? 

Aktivism ses som kontroversiellt i många avseenden, främst i massmedial aspekt. Det är något närmast negativt, du är lite bråkig å sådär. Jag ser det som självklart att rädda naturen, ha rent vatten och att samer skall ha rätt till sin kultur, sina förfäders marker och de rättigheter vi kämpat för. Att se det som kontroversiellt säger ju mer om andra än om mig. Det jag säger borde ju vara självklarheter. Jag hoppas ju att om hundra år ska det vara lika okontroversiellt och “aktivistiskt” att säga att du är för rent vatten som det är att idag säga att du är för kvinnlig rösträtt. Jag är inte emot aktivism som så, men jag ser nog min musik nästan mer som en form av journalistik som vill få fram fler perspektiv än vanlig media får till. Jag är aktivist för att jag måste, för att det är så samhället ser på mig för att jag står upp för sådant jag anser rätt kring samiska arvet och vår miljö. Om det är att vara aktivist är jag dessutom uppvuxen med det på båda sidor familjen, för detta är liksom “every day work” i vår familj. Vi är samer, inte aktivister. Många verkar se det som samma sak.

Min farmor var tidig ute som kvinnlig politiker och satt i kommunfullmäktige bla. Så jag kan känna igen mig i det där med att följa ett visst arv av att bedriva kamp. 

Åh ja, de sätter ju ribban de som gått före oss! Min morfar är en förebild för mig och den juridiska kampen han förde som renskötare. Att följa hans fotspår har gett mig en stark känsla för mig egen rätt. Att inte vika på det en tum. Min mamma var också med och stred för den första samiska förskolan! Så det är ganska stora skor att fylla men det ger också en extra kraft att veta varifrån jag kommer. 

Vad är ditt tidigaste minne kring musiken och att detta var något du ville syssla med?

Sången och Jojken, jag skilde inte på de två teknikerna som barn, de har funnits med mig sen jag var nog bara 3-4 år och jag stod med hopprep som många andra barn med sångdrömmar. I mellanstadiet började jag skriva poesi. Jag låtsades även att jag var popstjärna och intervjuade mig själv och spelade in på kassett. Detta med musiken och prosa har verkligen varit med hela livet, så jag kan nog inte ens säga att jag riktigt valt detta utan det är sången som valt mig, att detta ska vara min form av uttryck. 

Sofia Jannok, Foto: Dan Jåma

Det har varit mycket rapporteringar kring Corona och effekterna på bland annat kulturbranschen och det är ju svårt att göra en intervju i detta läget och inte ta upp hela situationen med corona. Jag vet att du tex valt att inte lansera din nya skiva just nu pga corona. Vad saknar du i rapporteringarna av corona, kulturen och kanske kring vilka som drabbas?

Jag har faktiskt inte tänk så mycket på detta. Eller ja jag har tänkt på att jag inte alls är med i bräschen i debatten kring hur många som skall få gå på konserter och dyl. Jag har liksom mycket annat att fokusera på. Så för mig personligen har det inte känts som världens undergång att konsertbranschen fått ligga nere lite nu. Jag är priviligerad som fått stipendium och jag förstår paniken hos de många i branschen vars jobb är hotade. Men för både naturen och våra själar kan det nog vara riktigt nyttigt att vi tvingas pausa här, så länge vi bara får vara friska. Å då kanske vi blir mer medvetna om att kultur är något vi verkligen behöver, men kanske inte i ett fullsatt friends arena utan även på andra, mindre sätt. Om vi tar musiken så har den ju alltid funnits där. I nöd och lust, under kolonialism, tvångsförflyttningar och folkmord. Så jag kan inte se att musiken i sig är hotad just på grund av detta, den kommer alltid finnas där, det är mer de stora ekonomiska hjulen runt som påverkas. Jag har slagits av att jag inte upplevt mig så lamslagen av detta som många andra i kulturen ger uttryck för. Jag har ju alltid fått kämpa för mina platser, slitit för varje scenframträdande. Det är inte corona som är ett hot mot min kultur och utövande av den utan den strukturella rasismen som gör att jag eller andra minoritetsartister inte får synas. Men en positiv sak med restriktionerna är att kravet på att befinna sig i Stockholm lättat. Nu ska ju det mesta skötas via länk istället! 

Märker du av någon skillnad i debatten kring samers rättigheter, kultur och musik idag jämfört säg 10-20 år sedan? 

Både ja och nej. Nej på så vis att en av de första frågorna jag fick i TV när jag var 12-13 år var “Hur känns det att vara same”, vilket jag ju inte kan svara på. Jag har ju aldrig varit något annat. Den frågan kan jag fortfarande få. Ja, viss skillnad i bemötande finns ju. Kanske till viss del för att jag är mer medievan nu. Jag har blivit friare och vågar säga mer vad jag vill och inte vad jag väntas svara. Så jag kan tom tänka ut lite vad jag vill prata om och styra om samtalet lite så jag får ur mig det jag vill. Det gör ju att det blir rätt stor skillnad mot förr. Tack vare den ökade mångfalden med personer som kommit hit från andra kulturer så har det börjat bli en större medvetenhet kring samer också. Det är svårare att osynliggöra oss och samtidigt prata om andra minoriteters kulturer eller erfarenheter. Minoritetslagen tex är ett sådant exempel!

Vad vill du att läsarna skall veta om samiska artister idag?

Detta är så självklart för mig och andra insatta i samisk musik men kanske inte för alla andra men… Jojk är inte all samisk musik. Jojk är vår speciella musikform men vi har mycket mer musik än så. Jag brukar inte kalla mig själv jojkare eller samisk musiker tex utan en musiker som är same. Det ger vissa andra perspektiv och blir ju automatiskt musik från Sápmi även om det inte är förknippat med folkmusik så som stämpeln “samisk musik” gärna blir. 

Sista frågan ut. Hur ser du på KA (Kulturell appropriering)? Skulle det tex vara möjligt att lära sig jojk på ett icke problematiskt sätt?

Jag ser det lite som med upphovsrätt. Vi får inte ta hur vi vill av andras verk. Om någon målar en egen Mona Lisa så är ju inte det okej. Det syns så uppenbart. Jag tycker det är samma med musikaliskt arv. Men i västerländsk kultur vill man ju knyta rätten till en specifik person. Den som har copyright. I samisk kultur finns det tex mönster som kan användas på kläder, smycken, bälten osv som är kopplade till vissa specifika regioner eller familjer. Då blir det plötsligt okej i västerländsk syn att bara ta detta för det ägs inte av en specifik utpekbar person. Eller ja generellt verkar västerländsk kultur ha en tanke att allt som är vackert är okej att bara ta. Men se det som upphovsrätt, ta inte det som inte är ditt. Eller tjäna i alla fall inte pengar på det. Ett tydligt exempel på hur du kan göra för att absolut inte hedra en kultur är ju att ta tex ett vackert mönster och sen slänga det på en kudde och sälja på Ikea. Sen går det ju att influeras, och då är linjerna såklart inte så tydliga. Men ska du göra något så lär dig historiken bakom, vad betyder detta för kulturen? Hur är korrekta sätt att använda ett visst klädesplagg eller att framföra en viss sorts sång? Visa respekt och sätt dig in i de kulturella symbolerna innan du börjar tänka att du kan ta vad du vill. Sätt inte på dig en samisk herrmössa med tofs för att den är fin bara. Det är som att ta på sig en bröllopsklänning för en lördagskväll ute. Det är inte olagligt, men man gör det bara inte, för man vet vad plagget står för. Så visst har västvärlden också symboler som alla känner igen. Vissa verkar bli nästan lite rädda när jag pratar om mitt arv och starka känsla för min kultur. Som om det är något dåligt att vi är olika. Det är ju berikande! Vi behöver alla få en starkare känsla för vår egen kultur för att också förstå andras och deras kärlek till sina kulturer. Jag kan ju uppleva en mycket större förståelse för någon från Kameroon som kommer hit och vill bevara delar av sin kultur jämfört med en normsvensk som pratar om hur alla ska bli så lika som möjligt. Beiga kläder-snacket liksom, jag begriper inte det. Ju mer grundade vi är i våra egna kulturer desto bättre kommer vi förstå andras, och också kunna leva tillsammans i respekt för våra olikheter. 

Tusen tack för att du var med på denna intervju!

Vardagsrasismen Intervju

Fredagsintervjun: The trans experience

Lämna en kommentar

I dagens intervju samtalar jag med ”Skogsrå” aka ”thetransexperience” eller som hen egentligen heter: Pietro. Vi pratar om att vara ickebinär och känslan av att vara ”för mycket” på en gång. 

Hej! Standard start men… börja med en kort presentation av dig själv?! 

Jag heter Pietro och jag är 21 år gammal. Jag är egentligen från USA och har bott här i Sverige i sex år. Jag kom ut som transperson för fem år sedan och har kämpat för könsbekräftande vård sen dess. Jag är queer, poly, och ickebinär! Jag är också konstnär och har pluggat kultur på humanistiska.

Pietro Bild: Privat

Hur kom det sig att du hamnade i Sverige av alla länder? 

Min farsa är härifrån! Och vi var ganska tvungna på grund av ekonomin och hans home sickness (hemlängtan). 

Ok, då förstår jag hur ni landade här. Du är som jag förstått det rätt engagerad i kampen för samerna/svenska urfolk. Kan du berätta lite mer om det?

Absolut!! Som unge så berättade min farsa att vi var samer men jag litade inte på honom så mycket 😝. Men jag har bråkat mycket med lärare här för att vi skulle iallafall få lära oss om samisk historia oberoende, för jag vill vara intersektionell av mig. För ungefär ett år sedan, kring årets första norrsken, så pratade jag med min farmor om hennes mamma och det kom upp äntligen att vi ”levde som samer”. Och det var så skönt att få höra det. Hon har haft så himla svårt med att ens prata om hennes familj så jag tog åt mig allt hon sa och läste på ännu mer! Och jag har läst ganska mycket om våran historia och den förtrycket vi får uppleva varje dag, och jag själv har varit utsatt vilket är så himla synd.

Det är otroligt sorgligt att vi är inne på 2020 och rasismen mot samer fortfarande är utbredd! Hur har det varit att ”komma ut” som både same och queer?

Ett av Pietros konstverk. Bild: Privat

Wooof öh, tufft men givande! Gömde min trans identitet ganska länge, typ ett helt år, visste redan för 6 år sen att jag var transperson,men väntade så länge på grund av den smällen jag visste skulle komma. Förlorade många kompisar under tiden, förlorade familjemedlemmar, finns en del av familjen som jag kommer förmodligen aldrig komma ut till fortfarande. Har haft tur att hitta så många ickebinära som också har varit med om detta. Stödet är otroligt viktigt,och att veta att en inte är själv i världen. 

Att komma ut som same var annorlunda, på grund av att jag hade många i kompisgänget som är också samer, eller ickevita. Vilket var så otroligt skönt, för de blev så jävla glada, och har introducerat mig till så många coola människor. Det har tyvärr inte bara kommit bra med att acceptera att jag är same. Många i familjen har behandlat mig så otroligt illa på grund av att jag har sameflaggan hemma. 

Blandat sött och surt låter det som. Har du mött på de som tycker att du är ”för många ” saker samtidigt?

Absolut! En vill bara skratta ibland, för det är inte riktigt som att jag har valt att vara alla de här sakerna. Tro oftast att de tänker att jag har ”valt” den här livsstilen för att få uppmärksamhet medans jag försöker bara att inte bli trakasserad.

Känner igen det där. Vad är det bästa med att vara allt ihop på samma gång då?

Ingen är precis som mig. Det kan vara otroligt stärkande på ett sätt. Att ingen kan vara precis som jag, vi kan ha mycket gemensamt, men nånstans är vi annorlunda! Å det är otroligt vackert.

Vad är det svåraste med att kombinera alla kamper som du ändå är med i?

Åh ibland kan det vara mycket för mig psykiskt att få läsa om allt som sker runt om, det kan kännas överväldigande. Om hur samer förtrycks och hotas, om hur hbtq+ personer blir förtryckta, att se polisbrutalitet i USA bara fortsätta. Det kan vara skrämmande och mycket. Allt på en gång.

Hur gör du för att skydda dig själv och hämta ny kraft?

Jag gillar att dra till skogen, dricka te, hänga med kompisar, skapa massor och ta pauser från sociala medier då jag behöver. Skogen är mitt favorit ställe att slappna av och få kreativitet. Just ja, och jag älskar laga mat och baka! 

Sapmi trans/pride/anti rasism flagga.

Är din aktivism ett val eller något du ser som en nödvändighet?

Jag önskar att jag kunde få säga att det var ett val, och jag tro dels att jag har valt att vara politisk aktiv på detta sätt, men samtidigt… så känns det nödvändigt. 

Vissa tror ju att transexistensen ,speciellt som ickebinär, är ett val eftersom det kallas för könsidentitet. Att vi liksom kan kliva i och ur att vara trans och bara sluta identifiera oss på ett visst sätt så tar det slut. Dessa personer trycker ju också att transkampen blir ett val. Vad tänker du om det? 

Jag blir så förbannad, för det är inte att jag ”väljer att vara ickebinär”, jag är bara ickebinär, det är som att säga att en cis person väljer att vara cis och behöver inte rättigheter därför. Och jag som ickebinär förtjänar att bli tagen på allvar som alla andra.

Vad tycker du saknas i dagens mer breda feministiska rörelsen?

Ooooh…. Vi behöver verkligen börja med att utesluta TERFs mer. Det blir så normaliserat att feminism handlar om vita cis kvinnor, att det skapas otroligt otrygga rum för alla personer som inte passar i den ramen. Och det har blivit så normaliserat till den punkten att många som förtrycker icke cis, icke vita, samt personer med funktionsvariationer, fortfarande kan anses vara Woke Queens ™.

Vad är styrkan i den feministiska kampen idag som du ser det?

Att vi som ÄR intersektionella tar upp detta och kritiserar transfober. Samt stödjer samt backar varandra!

Vill du tillägga någon sista sak?

Beftia Sapmì! Håll ihop! 

Tack för denna intervju! 

Vill du läsa mer av Pietro eller se hens konst följ hen på Instagram som thetransexperience!

Feminismen, Manlighet

Jag är en manshatande manstillvänd feminist

1 kommentar

Det var länge sedan jag skrev ett sånt här blogginlägg. För det mesta postar jag ju kortare enklare (i textmängd sett) analyser på Instagram. Denna gång kände jag inte för att begränsad av antalet tecken instagram tillåter (och numer även fbsidornas begränsning) utan vill kunna utveckla mina tankar lite mer fullt ut. Så here we go.

Ibland kan en få intrycket att feminismen när det kommer till hur vi ska förhålla oss till män består av två läger. Å ena sidan ”manshatarna” som gärna pratar om hur män är svin, grisar, oförbätterliga as som tex inte kan jobba med barn för de är farliga. Å sen å andra sidan de så kallat ”manstillvända” feministerna. De som funderar på hur feminismen skall locka fler män. Som gärna vill lyfta manliga förebilder och peppar manliga feminister såsom Atilla Yoldas eller Peter Rung.

Själv är jag, som så många gånger förr, den där gråskalan i mitten. Jag trivs där. Med att vara varken eller på så många sätt som möjligt. För att det ger en chans att vara en nagel i ögat på alla de som tror att det finns enkla svar och enkla indelningar i grupper. Jag är en sådan som å ena sidan frustrerat kan utropa ”Jag HATAR män!!” å då syfta på mansnormer och män som grupp. Inte enskilda individer. Å andra sidan är jag OCKSÅ en sån där dryg jävel som nu tänker komma och förklara varför jag anser det vara ett problem att utmåla män som enbart förövare och omöjliga problem att lösa.

Har ni hört begreppet ”De låga förväntningarnas rasism”? Det handlar i korta drag om att människor av välvilja ställer låga krav på personer från vissa folkgrupper för att de tror att personerna inte kan bättre. Tex att svarta unga män inte kan göra bra ifrån sig i skolan. Resultatet blir att det inte ställs rätt form av krav, samtidigt som individerna som drabbas ger upp på att försöka bevisa sig eftersom de ändå bara möts av nedlåtande klappar på huvudet och sämre betyg än de egentligen förtjänar. Detta skapar en ond spiral där svarta unga män cementeras i en roll av lågutbildad arbetarklass medan tex lärare fortsätter se på dem som ungdomar utan större aspirationer i livet. En självuppfyllande profetia så att säga.

På liknande sätt kan vi säga om synen på män som börjar få allt större fäste inom modern feminism. Män ska inte jobba i förskolan för de kan förgripa sig på barnen. Män ska inte vara ensam med sina egna barn för de kan förgripa sig på dem. Män ska inte vara ensamma med kvinnor för de kan förgripa sig på dem. Män slåss. Våldtar. Ser på porr i massor varenda vecka och absolut ingen porr utan våld utan alla kollar de på filmer där kvinnor kvävs, slås blodiga, fås att kräkas, får sina ansikten mulade i toaletter och tas i alla hål samtidigt samtidigt som andra män står i en ring och väntar på sin tur. Det finns absolut inga undantag och OM de finns är de så få att vi inte bör prata om dem.

Det jag undrar nu är vad detta gör med alla unga killar där ute eller för all del även vuxna män? Vad gör det att ständigt möta en bild som säger att dagens män frossar i våldsam BDSM eller rape porn, våldtar sina flickvänner, är inkapabla att förstå att sex inte ska göra ont eller ge blödande sår på sin partner, eller att de inte kan lämnas oövervakade för de är så farliga? Vad gör det att mötas av åsikten att det är bättre för barn att växa upp utan en manlig förebild för män är så kassa ändå?

Jag vill hävda att detta sätt att tänka är en patriarkal idé. Som sådan cementerar den machokultur och skadliga mansnomer som i förlängningen innebär våld mot kvinnor. Människan är flockdjur och de allra flesta vill bara passa in och slippa kämpa i sin vardag mot fördomar och mobbing. Om bilden av ”dagens norm-man” är att den mannen är ett våldsamt, empatistört, sexualsadistiskt as… Ja då är det också den bild framförallt unga killar kommer försöka leva upp till. För det är inte bara porren som säger att ”alla har analsex” tex utan numer säger även feminister det, personal från ungdomsmottagningar och kristna porrkritiska föreningar med stor genomslagskraft. Så den unga 16 åring som knappt sett porr (jo de finns men pga den spridda idén att alla unga killar set på porr som galningar är det få unga killar idag som erkänner att de inte ser på porr pga inte gillar innehållet) kommer ändå ha ett behov av att leva upp till den stereotypa bilden av en porrskadad ungdom. För ”alla andra” är ju sådana.

Jag jobbade som lägerledare en del för ca 16 år sedan. På lägren var ungefär hälften killar och åldern var 11-16 år. Vid flera tillfällen kom vi in på att prata porr och relationer. Vet ni en röd tråd i detta? I början av samtalen hade ALLA killarna haft sex. ALLA killarna hade sett mängder av porr. ALLA killarna visste minsann allt om analsex och gangbangs (jodå sånt var vanligt i porren för ca 20 år sedan med, det var ett jävla tjat om sånt hela högstadiet och gymnasiet för min del). Sen efter en stund när machoattityderna fått chilla och samtalet blivit mer ärligt visade det sig att den absoluta majoriteten av killarna inte alls hade haft sex. De hade inte alls sett speciellt mycket porr och flera visste inte ens att en tjej inte kan bli gravid av analsex.

Jag tror givetvis inte att detta urval av grabbar som idag är runt 25-30 års ålder visar hela sanningen. Men jag tror heller inte de var speciellt unika varken då eller nu. Å när feminister sprider vidare en bild av hur män/unga killar minsann ÄR där de snälla, icke porrskadade faktiskt schysta killarna får en etikett på sig av att vara unika undantag så tvingar vi faktiskt aktivt in unga män/killar i en roll som förövare.

Är det inte direkta motsatsen till vad vi önskar? Jag vet att det inte är det mest produktiva med mina utrop av manshat. Just för att det alienerar de män som vill, och kan, göra bättre. Samtidigt ska feminismen inte tappa sin spets och bli för mjuka. Det MÅSTE sättas press och krav på män att förbättras. Det räcker inte med att inte våldta för att räknas som en bra man, för att inte våldta är liksom lägsta möjliga nivå av ”schyst människa” vi kan ha.

Att hitta balansen mellan frustrationen över machokultur och sunkiga mansnormer å ena sidan och att inte alienera män från att utvecklas och bli bättre å andra sidan är inte lätt. Jag påstår verkligen inte det. Men vi behöver ha diskussionen om hur vi ska få till balansen. Jag är iaf helt säker på att vi inte har något att vinna på att måla upp en bild av norm-mannen som en farlig förövare omöjlig till förändring. Dels för att vi då själva stöttar den mansroll vi absolut inte vill se, och dels för att feminismen är meningslös om män ändå alltid kommer vara förövare utan potential till förändring. Å jag vill ju tro på förändring och att den börjar med oss själva här och nu. Inte med nästa generation eller generationen efter den. Utan med oss. Du och jag. Oavsett kön. Nu. Men då måste vi såklart också tro på varandras förmåga att ändra sig och den tilltron ser jag allt mer försvinna ur feminismen. Låt oss hitta tillbaka till den. För utan tro på en bättre framtid är feminismen förlorad.

Vardagsrasismen Intervju

Fredagsintervju: Hannah Lemoine

2 kommentarer

Hannah är någon som funnits i min bekantskapskrets i ungefär 10 år. Tiden har verkligen gått snabbt! Vi har bloggat ihop en period på bloggen ”Rimlighetens” och var till och med på väg att bilda ett nytt parti! Idag kommer vi dock inte prata något om just dessa saker, utan om det fascinerande ämnet Basinkomst! 

Hej Hannah! Du får börja som alla andra jag intervjuar och presentera dig själv lite, vem är du? 

Haha, ja, vem är jag ens? Jag är genusvetare och media- och kommunikationsvetare, har arbetat som frilansande konsult inom inkluderande kommunikation sedan 2012, och gick för ett par år sedan ihop med tre andra frilansande konsulter inom ”jämställdhetsbranschen” och startade ett bolag ihop, PkByrån. Ska nån gång i framtiden skriva en bok med titeln ”Den ofrivillige entreprenören” för den första fasta heltidsanställning jag någonsin haft är den jag gav mig själv i mitt eget bolag, trots att jag aldrig haft några drömmar alls om egenföretagande. Jag hade en gång en blogg som nån kanske kommer ihåg, One-Way Communication, det var kul medan det varade.

Jag är ordförande i BIEN Sverige som är en ganska nystartad lokal del av det globala nätverket för basinkomst, Basic Income Earth Network, som startades upp på 80-talet redan. Jag skriver ledare i tidningen Syre vars profil är Frihetlig Grön, och på något sätt lyckas jag få varenda ämne jag skriver om att handla om basinkomst. Det har blivit ett innestående skämt på redaktionen nu. Ursprungligen kommer jag från Dalsland (ja, strax utanför Fucking Åmål, och ja, filmen ger en mycket rättvisande bild), men bor nu utanför Lund i Skåne efter att nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter 10 år i Danmark. Jag har tre barn i åldrarna 3 till 12. Och som person skulle jag nog beskriva mig som jävligt effektiv. 

PK Byrån. Hannah längst till vänster. Fotograf: Stina Gränfors

Wow, det var en presentation som hette duga! Tack för den! Vi ska givetvis fokusera på basinkomst för denna intervju. Måste ju ta chansen med någon som brinner så för ämnet! För den med noll koll, vad är egentligen basinkomst i korta drag? 

Basinkomst, om man ska vara petig, och det ska man, ska uppfylla följande fem kriterier:

Den ska

1. garantera alla en inkomst som går att leva på

2. betalas ut till individer, inte till hushåll

3. betalas ut utan krav på motprestation

4. betalas ut regelbundet (månadsvis)

5. betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger

Men redan där har vi liksom ett definitionsproblem, för vilka ingår i gruppen ”alla”?

 Ja det brukar ju rätt fort komma invändningar om att ”alla” inte kan inkluderas pga ska även turister få pengar av staten då? Men om vi drar gränsen vid uppehållstillstånd/beviljad asyl. Finns det något land med basinkomst idag?

Nej, det finns det inte. Inte någon som uppfyller de fem kriterierna ovan iallafall. Och det är verkligen jättekonstigt med tanke på hur många försök och pilotprojekt och experiment med basinkomst som har utförts genom åren, från 60-talet liksom.

Ja, Finland hade väl ett projekt tex. Hur gick det med det?

Det gick väldigt bra faktiskt, även om media valde att felrapportera in absurdum. Det man kan ta med sig mest från den lilla studien är att långtidsarbetslösa inte jobbar mindre utan tvärtom lite mer om de får basinkomst utan krav på att de ska ingå i olika aktiviteter eller ska söka si eller så många jobb per månad, och att mottagarna dels mådde väldigt mycket bättre och – kanske det bästa av allt – fick större tillit till både samhället, staten och framtiden.

Men läser man bara svensk gammelmedia får man ju helt klart uppfattningen att projektet var ett misslyckande för att de inte arbetade MYCKET mer med basinkomst. Som dessutom bara var en partiell basinkomst, det vill säga inte nog att leva på.

Varför tror du det finns ett sådant motstånd mot basinkomst? Vore det inte skitnice för alla att veta att de inte riskerar att svälta om de tappar jobbet?

I Europa i stort är ju stödet för basinkomst enormt mycket större än i Sverige, vi sticker verkligen ut i den frågan. Jag tror att det dels har att göra med att arbetslinjen är så starkt ingjuten i det svenska samhället, och dels med att vi faktiskt tycker att det system vi har idag är välfungerande. Men det räcker ju att gå med i Facebook-gruppen Försäkringskassanupproret för att se att säkerhetsnätet vi har idag har alldeles för stora hål. En basinkomst skulle istället bli ett säkerhetsgolv som ingen kan riskera att falla igenom.

Kan vårt Lutherska arv spela in lite?

Ja det tror jag verkligen. Vi har väldigt stor tillit till stat och auktoriteter i Sverige, vilket absolut inte är någon dålig sak, det är ju det som exempelvis gör att vi kunnat ha en helt annan strategi i coronakrisen än ungefär hela resten av världen. Men vi har samtidigt inte så värst mycket tillit till varandra, eller till att människorna i ett samhälle skulle kunna ha andra incitament än de rent monitära att vilja bidra till det gemensamma.

Ja ett vanligt motargument är ju att människor inte skulle arbeta om basinkomst infördes och då finns ju ingen som betalar skatt. Men är det en realistisk farhåga?

Nej, det är ju inte det. Och det är ju något som alla studier kring hur basinkomst påverkar människors beteenden överallt visar; människor slutar inte jobba. Och i de få fall de slutar jobba är det för att gå tillbaka till skolan eller vara hemma med sina barn längre. Däremot är det väl realistiskt att tänka sig att folk i högre grad skulle säga upp sig från jobb de inte trivs med för att istället starta egna företag, när de vet att de har basinkomsten som grundtrygghet. Speciellt kvinnors företagande ökar mycket i pilotprojekten.

Hannah Lemoine, Fotograf: Stina Gränfors

Jag har hört invändningen att basinkomst skulle vara döden för fackförbunden. Får du ihop den logiken? (För jag lyckas inte)

Jag förstår logiken, men inte invändningen. Såhär: Om arbetare får basinkomst så ökar deras egna förhandlingsmöjligheter, eftersom det skulle bli mycket lättare att säga upp sig från en arbetsplats där man inte får igenom sina villkor om man inte, som idag, straffas med karensdagar på 10 arbetsveckor från a-kassan vid egen uppsägning. Så, med egen förhandlingsmakt, varför skulle arbetare gå med i facket? Är resonemanget. Jag köper det ju dock inte riktigt, av flera anledningar. Dels är folk med i facket av solidariska anledningar, inte bara för egen vinnings skull, dels är fackförbunden så mycket mer än bara förhandlare av kollektivavtal, och dessutom – även om det VAR så att fackförbunden blev onödiga med basinkomst för att arbetarna fick bättre möjligheter att förhandla själva – borde inte det vara fackförbundens egentliga slutmål, att de inte längre ska behövas? Det låter liksom rätt illa när fackförbunden är emot basinkomst för att de vill bevara sin egna organisation på bekostnad av arbetarnas frihet.

Aha ja det låter ändå typ halvt logiskt. Spontant tänker jag att även om det finns en trygghet att kunna säga upp sig så vill väl de flesta gärna stanna där de är om ev brister förändras? Och det är ju alltid lättare att förbättra om man är många som vill samma sak… Så då bör väl facken vara rätt safe ändå?

Ja, jag tycker inte de ska vara så osäkra på sin betydelse! Och dessutom kommer basinkomst i första hand hjälpa de som facken ändå inte kan hjälpa med något, nämligen alla de i gigekonomin. (Gigekonomi= när du får lön för varje kort uppdrag du gör. Tex per måltid du levererar för foodora. Min anm.)

Sant. Hur tänker du om basinkomst som en feministisk fråga?

Det var faktiskt min ingång till basinkomst från första början, för en grupp som verkligen skulle gynnas av basinkomst är människor som lever i destruktiva relationer. Att veta att man har egna fuck-off-pengar kan vara precis det som avgör huruvida man stannar eller tar sig ur det. Dessutom skulle basinkomst kunna bryta kopplingen mellan lönearbete och inkomst, och på så vis tillskriva även det obetalda arbete som främst kvinnor utför ett reellt värde.

Det låter verkligen superbra men ändå är motståndet rätt stort… Vad är den vanligaste myten kring basinkomst? 

Det är väl egentligen en myt om människan: att vi i grunden är lata och egoistiska och måste piskas till att arbeta…Näst vanligaste myten, som faktiskt är om basinkomst, är att vi inte skulle ha råd att införa den. Det är inte sant överhuvudtaget.

Hannah Lemoine, Fotograf: Stina Gränfors

Så hur skulle finansieringen kunna se ut? 

Det finns många olika uträkningar på det. För det första så är det väl här läge att påpeka att basinkomst inte behöver innebära att alla människor, oavsett inkomst, ska få extra pengar in på kontot varje månad – en sådan reform är de facto nästan helt omöjlig att räkna hem finansieringen till. Men så länge alla människor är GARANTERADE en basinkomst om de behöver den, och den delas ut utan krav på motprestation eller behovsprövning, så går det. Och det låter kanske motsägelsefullt – hur ska man veta vilka som behöver basinkomst om man inte ska behovspröva dem? Men det är faktiskt inte så svårt, och systemet finns där redan. Varje månad registreras det nämligen hos skatteverket hur mycket inkomst du har. Och om man inte har någon inkomst så får man helt enkelt basinkomst utbetalad istället.

Vad jag sett i uträkningar på just svenska förutsättningar så är det ju framförallt byråkratin kring föräkringskassa, akassa och csn som vi kan spara in pengar på?

Ja absolut, den utgör en stor del. Och sen kan man i princip få ihop resten genom att återinföra enhetlig moms på 25%. Sen finns det ju en massa andra saker man kan införa, det finns otroligt många förslag. Skatt på transaktioner är en sak, eller skatt på produktion på samma nivåer som skatten på mänskligt arbete – vilket också kommer behövas om robotarna kommer och tar våra jobb (gud vad jag hoppas att robotarna tar våra jobb!).

Haha tänk paniken hos arbetslinjehetsarna om robotar snott alla jobb. SD fast mot robotar. ”De kommer HIT, de tar våra JOBB, de betalar ingen SKATT”… Om läsarna ska ta med sig bara en sak ang basinkomst vad skulle det vara? 

Att när olika förnuftiga basinkomsthaters sitter på internet och menar att det är en ekonomiskt omöjlig idé – kom ihåg att åtminstone tio nobelprisvinnare i ekonomi öppet stöttar idéen om basinkomst! 

Plus också: bli gärna medlemmar i BIEN Sverige så vi kan få lite ordning på rörelsens aktivism i Sverige någon gång!

Stort tack för denna intervju!

Vill du läsa mer om BIEN, deras arbete och ev bli medlem kan du kika in på hemsidan: https://www.biensverige.se/ 

Vardagsrasismen Intervju

Fredagsintervju Edward Summanen

Lämna en kommentar

Edward Summanen är sakkunnig i transfrågor för RFSL och har lång erfarenhet av arbete i frågor som rör bland annat transpersoners hälsa och rättigheter. Vilket ger en rätt naturlig ingång för vårt samtal om bla transfrågor.

Mina läsare börjar nog vänja sig vid denna starten på mina intervjuer nu men… Vem är Edward? 

Haha, vilket borde vara en lätt fråga, inte minst för att man får den titt som tätt. Men ändå lite svår. Men när jag ska berätta vem jag är blir det ofta i relation till mitt yrke och mitt engagemang. Så därför är svaret att jag är sakkunnig i transfrågor på RFSL – förbundet för hbtqi-personers rättigheter. Förutom att jag jobbar med transfrågor jobbar jag även med psykisk hälsa och suicidprevention där. Vid sidan av mitt arbete skriver jag en hel del. Jag har gett ut några böcker och kommer ut med en ny bok i januari, om hbtqi i Sverige genom historien. Rent utbildningsmässigt är jag socionom och genusvetare. Jag har även ett långt ideellt engagemang som feministisk aktivist.

Vad kul och spännande med ny bok! Hur länge har du jobbat för RFSL? 

Sen 2008. Jag har jobbat på RFSL Stockholm, RFSL Ungdom och är sedan 4 år tillbaka på RFSL:s förbundskansli. Under de här snart 13 åren har jag jobbat med flera olika saker, men allra mest med transfrågor. 

En hel del erfarenhet av denna typen av frågor med andra ord! 

Ja, det kan man säga. Jag har ju varit med under de år när transfrågor blivit synliga på ett helt nytt sätt. Det innebär att jag följt utveckling i lagar och rättigheter, men också i forskning, populärkultur eller hur folk helt enkelt pratar. Jag har utbildat en hel del, och det är stor skillnad på kunskap nu och säg år 2010. År 2010 var det många inom skola eller hälso- och sjukvård som inte ens visste att ordet ”transperson” fanns. Och ”hen-debatten” kom ju inte förrän 2012, om jag minns rätt. Vilket ju gjorde ickebinära synliga på ett helt nytt sätt.

Ja det har verkligen skett en förändring i kunskap, gällande trans generellt men kanske i synnerhet avs ickebinära och vår existens. Men innan vi pratar vidare om det kan du berätta något mer om din bok? 

Boken heter Queera Tider – hbtqi då och nu och kommer som sagt ut i januari. Den tar upp många av de viktiga förändringar som skett i Sverige när det kommer till rättigheter och synliggörande av hbtqi-personer. Det är en mix av berättande texter, intervjuer och skildringar av hbtqi-personer som gjort avtryck. Den innehåller även en hel del fakta om vad som gäller idag, t.ex. ifråga om diskrimineringslagen eller om du vill byta förnamn. Boken riktar sig till personer som är 12 år och uppåt. Den har illustrerats av Adrian Malmgren och jag är otroligt glad över att få ge ut denna tjusiga bok! Jag tror att den kommer att vara värdefull för hbtqi-personer i alla åldrar, närstående, ungdomsmottagningar och skolbibliotek.

Hur nära i arbete är RFSL med RFSU? Jag upplever att ni ganska ofta blandas ihop i debatter?

Vi har en del kontakt med RFSU.. Självklart förs det ofta en dialog i de fall där vi jobbar med samma frågor. T.ex. tog vi fram en gemensam broschyr om BDSM i år, som ju är ett ämne som får en del kritik i den tid vi just nu lever i.

Ja det är verkligen ett hett ämne. Hur känner du personligen inför att bedriva arbete kanske framförallt som skribent kring så pass heta frågor med mycket fördomar och tyvärr även hat inom feminismen?

Rent personligen tycker jag att det är extremt tungt att möta hat från feminister. Särskilt svårt är det när det inte går att diskutera med personer: man har exempelvis bestämt sig för att BDSM är skadligt och dåligt, punkt slut. Det finns en tendens att sprida förenklade förklaringar eller bara en enda klatschig rubrik i sociala medier. Överlag tycker jag att personer är dåliga på källkritik. Men sen finns det såklart personer som aldrig kommer att sympatisera med min kamp. Den som tänker att transkvinnor är förklädda män, utsända av patriarkatet för att söndra kvinnorörelsen, ja den personen kommer jag nog aldrig att kunna nå fram till eller kunna ha ett nyanserat samtal med. 

Edward, bild: Rabén

Vad är din generella åsikt om den här nymoralistiska synen på sexualitet som börjat växa fram inom feminismen och ofta går hand i hand med transexkluderande retorik?

Jag tycker att den är skrämmande. Och ofeministisk. Men ja, konservativa krafter växer överallt just nu och minoritetsgruppers rättigheter ifrågasätts. Så jag är inte förvånad att det även sker bland oss feminister.

Men okej. Till knäckfrågan nu då. Feminism och transaktivism. Hur fan ska vi komma åt att knäcka nöten med feminister som är helt övertygade att feminism och transkamp inte går ihop? Å kanske framförallt, kan vi få bort fokuset på transkvinnor (och är det önskvärt)?

En mycket viktig fråga, och jag önskar att jag hade ett färdigt svar. Men kanske att vi helt enkelt får lämna dessa feminister bakom oss? En del av dom kommer ju sedan att inse att det fungerar alldeles utmärkt (och har gjort det länge) att kombinera feminism och transaktivism. Det motstånd som transpersoner möter är ju till stor del en del av könsmaktsordningen. Transkamp ÄR en del av feminismen, feminismen ÄR en del av transkampen. Jag vet inte vad de är så rädda för. Eller, jag hör ju att de är rädda för att transkvinnor ska ”ta över” alla sammanhang. Men jag förstår inte exakt vilka sammanhang de är rädda att förlora. Jag tänker att det finns en fantasi om Den Läskiga Transpersonen, som mest grundas på tankar som uppkommit i cispersoners slutna rum. Men mycket handlar ju också om okunskap. Jag tänker att feminister med dålig kännedom om transpersoners livsvillkor behöver läsa på. En del verkar inte ens känna till att ickebinära personer kan uppleva könsdysfori och har rätt till könsbekräftande vård.

Skäggiga stora mörka personer med snopp i kvinnornas omklädningsrum är väl standard oro?

Ja, den där oron finns absolut. Och då har ju folk missat att personer med snopp redan har rätt att vara i kvinnors omklädningsrum. Det finns en massa juridiska kvinnor som inte genomgått underlivskirurgi. Det finns en fixering vid könsorgan som är helt absurd. Jag har sällan mött personer som är mer fixerade vid vad folk har innanför trosan än dessa “transkritiska”  feminister. Men med det sagt: det är rimligt att vara rädd för vad män kan hitta på. Män begår mängder av sexuella övergrepp. Men transkvinnor är inte män.

Behöver vi skapa tryggare omklädningsrum? Absolut, det låter som det. Men lösningen är inte, som en del föreslagit, att dela upp folk utifrån hur deras könsorgan ser ut. Det tycker jag låter helt absurt. Istället tänker jag att det måste finnas personalnärvaro, möjlighet att byta om enskilt och se över hur omklädningsrummen är utformade. Jag är kanske naiv men jag tror att det går att skapa omklädningsrum där cis- och transpersoner samsas om utrymmet utan att det är någon stor grej. 

Å den här invändningen att transkampen är misogyn och försöker tvinga lesbiska ciskvinnor att suga kuk? 

INGEN ska behöva ha sex med någon som den inte vill ha sex med. Det är ett övergrepp att bli tvingad till sex. Ingen kan heller tvinga någon att tända på någon. Vad du tänder på är individuellt. MEN att säga till någon ”Jag vill inte ligga med dig, för jag är lesbisk och du som är transkvinna är ingen riktig kvinna”, ja då är den sista delen av meningen transfobi. Du har rätt till dina preferenser, men vad du säger till andra personer eller skriker ut i versaler på sociala medier, det är det som gör skillnaden. Och för att vara tydlig:, självklart finns det även transpersoner som begår sexuella övergrepp. Ingen påstår att exakt alla transpersoner är helgon.

Ja det finns ju givetvis personer från alla kön som gör övergrepp. Det är inte helt unheard of på kvinnoanstalter tex fast typ 99.99% där är ciskvinnor.

Exakt. Jag vet att du redan lyft detta men ja, det finns självklart transpersoner som är elaka, otrevliga, mobbare, våldtäktsmän, partnermisshandlare etc. Så den anekdotiska bevisföring som dyker upp (”jag läste om en transkvinna som våldtog en person”), den tycker jag är märklig. 

Vad är ditt bästa svar till de då som påstår att biologin är enkel och binär? Att det finns två kön eller ”defekter”/avvikelser som utgår ifrån dessa två kön?

Till att börja med tycker jag att det är respektlöst och extremt oempatiskt att prata om ”defekter” (som jag sett att vissa gör) när det kommer till att ha en intersexvaration.

Sen tänker jag så här: rent kroppsligt finns det olika könsvariationer, men det är precis lika viktigt att förstå att det rent könsidentitetsmässigt finns variationer. Du behöver inte förstå hur det känns att vara transperson, men du behöver respektera och acceptera att vi finns. Biologin är mångfacetterad, våra identiteter likaså. Den som påstår något annat förnekar hundratusentals (eller kanske miljontals?) människors existens. Det finns fler kön än två, men vi lever i ett samhälle som är uppbyggt kring en tvåkönsmodell. Många passar in i modellen, andra gör det inte. 

Men jag tycker att det är konstigt att vilja jämföra med resten av djurvärlden. ”Inga andra djur är trans” eller ”inga andra djur är homosexuella”. Dels stämmer det inte, dels kan vi inte applicera mänskliga termer på andra djur. Och i vilka andra sammanhang hänvisar vi till djur? ”Djur gör inte abort” – okej, ska vi ta bort aborträtten då? ”Djur äter upp några av sina ungar om de inte har möjlighet att ge alla mat” – jaha, ska vi börja med det då? Jag tycker att vi ska sluta filosofera om vad kön är och istället börja prata om hur vi rent konkret kan förbättra livet för transpersoner.

Hur tänker du om osynliggörandet av transmän? För väldigt ofta handlar ju debatten bara om transkvinnors rätt att ses som kvinnor och vissa feminister har tex slängt till med att transmän minsann inte kräver att ses som män, eller att det aldrig hänt att cisbögar kallas transfober om de inte vill ha sex med en transman. Å nästan tagit detta som bevis på att transmän ju i grunden är kvinnor och därmed mer hänsynsfulla.

På ett sätt är det ju skönt att vara osynlig och slippa ifrågasättas/hatas på. Men en del hat får vi ju.  Som att kallas ”könsförrädare” eftersom vi gått över till den onda sidan (dvs ”blivit” män). Det verkar som att de som påstår detta har väldigt liten inblick i vilka samtal som förs i transseparatistiska forum eller hur transmän pratar om hur vi bemöts t.ex. på Grindr (som är en app för män som söker män). Det finns mycket transfobi bland cisbögar. Och samma sak gäller såklart där som för lesbiska som inte vill ha sex med någon med en penis: alla ska samtycka! Men det finns en hel del cisbögar som uttrycker sig riktigt transfobiskt när det kommer till transmän. Det finns också forum för bögar/bisexuella män som inte välkomnar transkillar för vi är inte ”riktiga män”. Och det är såklart inte okej. Så det är trams att påstå att ingen klagar på cisbögars transförakt: då har man helt enkelt inte tagit del av samtalen som faktiskt förs. Och det räcker inte att bara ha lyssnat på Buck Angel, vars åsikter många andra transmän starkt tar avstånd från. Man behöver istället ta del av flera olika berättelser, och gärna berättelser från transmän i Sverige och kontexten här. 

Edward, Bild: Privat

Apropå Buck Angel och andra inom ”truescum” falangen, varför är det så lockande tror du att göra gemensam sak med transexkluderande feminister mot oss som är ickebinära?

Jag tänker att tvåkönsnormen är stark även bland vissa transpersoner. Transrörelsen är inte en enad rörelse: det finns t.ex. de som menar att transsexualism är en psykisk sjukdom man blir botad från genom könsbekräftande vård och som inte vill förknippas med begreppet ”transperson”. Det finns också en del transpersoner som tycker att de är ”mer trans” eller ”bättre trans” än andra transpersoner. T.ex. att man är “mer trans” om man genomgått könsbekräftande vård än den som inte gjort det. Precis som att en del machobögar ser ner på eller ifrågasätter fjolliga bögar, eller andra normer inom minoriteter. Var dessa normer kommer ifrån är svårt att veta, men de finns. Kanske för att folk gillar makt och att få fördelar på andras bekostnad? Och ickebinära ses ibland som ”mindre trans” eller ”trans på fel sätt” av en del. Men så är det ju inte. Och vi behöver alla säga ifrån när sådant sker.

Tänkte att vi avslutar om transvården. Står vi inför en vårdskandal pga för lätt tillgång på hormoner och operationer och är det verkligen ett enda experiment utan stöd i forskning att könsbekräftande vård har en effekt för det psykiska välbefinnandet?

Nej, det gör vi inte. Den stora vårdskandalen här är att det idag är 2 års väntetid för ett första möte hos de flesta könsdysforiteam och att unga ickebinära nekas vård hos flera team. DET är skandalerna som vi borde prata om tycker jag. Det är inte lätt att få hormoner eller kirurgi.

Saknas forskning? Ja, det gör det till stor del, även om vi också har en del forskning, särskilt gällande vuxna binära transpersoner. Saknas erfarenhet? Nej, det gör det inte. Forskning är inte svaret på allt. Men att hävda att vården är ett enda stort experiment är magstarkt.  Då vet man inte hur könsdysforiteamen faktiskt arbetar. Väldigt många mår bättre av könsbekräftande vård, eftersom det minskar könsdysfori. Men en del mår också sämre, t.ex. för att ens omgivning tar avstånd från en när man kommer ut som transperson. Dvs transfobi skapar ohälsa. Det pratar vi alldeles för lite om.

Något som är relevant i sammanhanget är att jag, genom mitt jobb på RFSL, jobbar med hemsidan Transformering och den stöd- och infomejl som är knuten till sidan. Verksamheten drivs ihop med RFSL Ungdom som var den organisation som startade det hela. Och då var det jag som jobbade med det, eftersom jag var anställd på RFSL Ungdom då. Vi tar emot omkring 1000 mejl om året, främst från transpersoner i alla åldrar, men också närstående och yrkesverksamma. Verksamheten har funnits sedan 2010, och jag tror faktiskt att ingen annan i Sverige har haft kontakt med så många olika transpersoner som vi som jobbar med Transformering. Varje år mejlar jag med cirka 200-300 unika personer. Den erfarenheten är helt unik och ger oss en kännedom om målgruppens bredd som få andra har. Då är det frustrerande när en läkare som träffat 10 personer med könsdysfori tror sig vara expert på området och veta något om ”gruppens komplexitet eller behov” eller hur saker förändrats över tid. Vi möter både personer i behov av könsbekräftande vård och personer som inte har det behovet. Och personer i alla åldrar, runt om i landet, med olika könsidentiteter.

Men vad är det viktigaste att veta om transrörelsen idag?

Jag tror att det viktigaste att veta om den svenska transrörelsen (för det ser såklart olika ut i olika länder) är att det är en spretig rörelse, med olika grupper, men att de stora frågor som förenar väldigt många är frustration över okunskap om transfrågor. Men också  bristen på trygghet och relevant vård. Det omfattar t.ex. de långa väntetiderna för att få vård, förlöjligande och hat från alla möjliga håll och att ständigt tvingas utbilda andra. Det finns även ett stort ansvarstagande: man tar hand om varandra. När resten av samhället inte tar sitt ansvar hjälps man åt internt istället.

Men det är väldigt tungt: många bär andras psykiska hälsa och engagerar sig stort för att andra transpersoner ska må bättre. Det är inte ett ansvar som en rörelse ska behöva ta, men som vi ofta tar ändå. Många transpersoner drar sig för att söka vård och stöd, eftersom man har tidigare erfarenheter av dåligt bemötande. Men: alla transpersoner mår såklart inte dåligt. Och det finns också en glädje och kreativitet inom rörelsen, där saker ständigt utvecklas. Nya flaggor, nya arbetssätt, nya ord. Som ordet könseufori, vilket är positiva känslor av att bli bekräftad och sedd som det kön man är.

Har du något sista du vill tillägga?

Att alla behöver hjälpas åt just nu och gränsa mot transhatet som väller fram. För det gäller våra liv och vår trygghet. Säg ifrån, ta avstånd, avfölj. Eller informera. Sök kunskap om du känner dig osäker på vad som gäller. Och var källkritisk. Jag förstår att RFSL kanske inte ses som opartiska (vi arbetar ju för transpersoners mänskliga rättigheter, även om det vi lyfter såklart är grundat i kunskap och erfarenhet) men då finns det saker att läsa hos Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten eller andra myndigheter.

Håll utkik efter Edwards nya bok som kommer efter nyår. Ni kan också följa honom på Instagram som @edward.summanen 🥰

Vardagsrasismen Intervju

Fredagsintervjun: Araia Ghirmai Sebhatu

Lämna en kommentar

Araia Ghirmai Sebhatu kom jag i kontakt med första gången genom hans arbete med Black coffee och debatten som då uppstod kring separatism och en plats för de som drabbas av rasism att mötas, andas och organisera sig utan att ständigt behöva förklara vad rasism faktiskt innebär. Sen dess har jag främst följt Araia genom de stegutmaningar vi kör via fitbit 😉 I denna intervju pratar vi rasism, mat och kultur!

Araia. Foto: Privat

Vi börjar på liknande sätt som alla andra får börja. Nämligen såhär: Berätta lite om dig själv, vem är Araia?

Jag är en aktivist och folkbildare, brukar jag säga. Aktiverat mig kring antirasism under en längre tid och särskilt frågor som rör anti-svart rasism. 

Jag kom ju i kontakt med dig vid uppstarten av Black Coffee. Varför var det ett viktigt projekt för dig?

Black coffee var viktigt av flera anledningar. 

  • För att skapa ett kontinuerligt internt samtal mellan afrikaner i Sverige, afrikansvenskar.
  • För att aktivera och mobilisera afrikansvenskar i politik, kultur och nyheter. Öka vår synlighet helt enkelt. 
  • För att lyfta den afrikansvenska frågan i ovannämnda områden .
  • Slutligen (och det viktigaste) för att förändra vår situation. Egenmakt. 

Jag vet att det blev lite rabalder kring detta när det var helt nytt, vad har hänt sedan?

Uppmärksamheten från majoritetssamhället märktes av efter att vi bedrivit verksamhet i minst ett år. Det var i samband med att SSU hade bjudit in Rashi Musa, SUM:s ordförande, för ett separatistiskt samtal. Arrangemanget väckte ilska hos högern som ville kritisera vänstern och då bjöd SVT in till en debatt om separatism. Problemet var att SSU inte tidigare jobbat med separatism, utan blivit inspirerade av rörelser som Black Coffee. De ställde in arrangemanget i slutändan efter kritikstormen. Rashid som inte heller jobbat separatistiskt utan bara var inbjuden till arrangemanget kände inte heller att han ville föra den frågan vidare. Då kom jag in i bilden som då aktivt använt separatism som verktyg en längre tid i Black Coffee. Jag var med i debatt i SVT opinion och det hela föll platt och ja…resten är väl historia. 

Det finns onekligen många som har problem med separatism som verktyg för kamp. Vad har hänt med Black Coffee, är ni fortfarande aktiva?

Nej inte så som 2015-16 då vi hade träffar och så. Men forumet på facebook finns kvar. 

Åh, vad tråkigt! Men förstår att det blir svårt att driva i längden när du bollat så många olika saker. Du har ju haft podd också, vad handlade den om?

Ja just det, Mat och prat med Araia heter den. Just nu är den vilande. Podden består av två avdelningar. Avdelning ett är intervjuer med afrikansvenska konstnärer. Avdelning två heter “vänstern vad händer” där jag intervjuar politiskt aktiva inom den brada vänstern om vart vänstern är på väg och var den borde vara. 

Jag gillar din podd och hoppas såklart du ska orka ta upp den igen! Men… du får nog förklara hur mat kommer in i bilden här?

Maten kommer med eftersom jag 1. älskar mat och faktiskt gick kock/restauranglinjen på gymnasiet och 2 är sådan grundläggande beståndsdel i den kollektiva rikedom vi har som uppväxta tillsammans i exempelvis förorten osv. Samt 3 måltiden blir ett väldigt bra sätt att skapa en familjär och en personlig prägel på samtalet. (Och 4 det blir ett legit sätt för mig att be folk att ordna spännande mat åt mig!!)

Araia, Foto:Privat

Din utbildning inom restaurang hade jag ingen aning om, vad kul! Borde vi inte använda mat mer i det antirasistiska arbetet? Det är trots allt en sådan enormt källa till både glädje och information om olika kulturer.

Det tycker jag definitivt. Jag tror att vägen till hjärtat många gånger går genom magen!

Haha ja det tror jag också! Har du något favoritkök? 

Hmm måste ju säga det eritreanska köket. Men jag klarar inte att säga bara ett. Älskar turkisk mat som man haft nära till som uppvuxen i Västerort i Stockholm. Älskar också maten från Mellanöstern med det grillade, alla rörorna, brödet och dolma i alla tänkbara ljuvliga varianter! Å allt i det indiska köket! Mexianska köket såklart med bönorna, grönsakerna och osten..och majsbrödet! Chilenska köket med sina empanadas! De fantastiska grytorna från det Gambiska och Senegalesiska köken. Persiska maten med riset och sin ghorme sabzi! Älskar även det italienska köket och dör för pasta och pizza i alla tänkbara former. Kinesiska dumplings, stekt ris och ramen! Å sist men inte minst svensk husmanskost! Nu tog jag kanske hälften men detta var det jag spontant kom på!

Du låter som mig, en sann älskare av mat helt enkelt! Finns det någon mat som du tycker är underskattad? 

Den svenska husmanskosten är klart underskattad. Jag besöker olika restauranger med vänner en gång i månaden faktiskt. Vi är alla föräldrar så vi hinner med det genom att rotera ansvaret för att boka bord. Jag hade hand om det först och bokade in oss på Pelikan på Söder som bara har husmanskost av historiska skäl. De blev lite arga först men uppskattade maten sen! Hahaha.

För mig är husmanskost lite synonymt med mat gjort på inälvsdelar/slaktrester som andra kanske inte så gärna äter. Tex kokt tunga, oxsvanssoppa, pölsa och dyl. Vilken typ av husmans är det du tänker på? 

Nja jag är dålig på inälvsmat faktiskt. Tänker mer på mat som kött och potatis. Köttbullar, pannbiff, falukorv i alla former, Ungspannkaka. Köttfärslimpa! Det du nämner låter mer som julbord, haha! 

Haha nja julbord är väl mer köttbullar och revben.. och prinskorv? 

Ja kanske… Men oxtunga brukar man traditionellt servera på julbordet har jag fått lära mig. Men jag har aldrig haft det på julbord i det privata! 

Det är lite olika lokala traditioner kring det där. Jag är uppvuxen med tunga till jul men här i Småland har jag bara träffat andra från norrland som också haft det, andra har typ inte hört talas om tunga till jul. 

Ja Sverige har verkligen en stor variation, lätt att glömma bort. Finns mycket god mat som är lokalt för södra Sverige och jag gillar norra Sveriges brödtradition!

Finns det någon mat du saknar i Sverige?

Sverige har ju av naturliga skäl (klimatet) inte så mycket “to go” käk. Vi behöver mer mat som kan tas med enkelt å då menar jag inte snabbmat typ Max utan god bra mat du kan köpa i ett hål i en vägg. Luncherna är också väldigt stabbiga vilket jag antar också beror på klimatet. Korv och bröd har ju varit en klassiker men här i Stockholm verkar det på väg att dö ut. Det tycker jag är synd men Göteborg verkar hålla liv i korvmojen ännu. Vi behöver mer mat som man får med sig i rullat tidningspapper om du förstår vad jag menar. Samt mackor, grillade i olika varianter som är lätta att köpa och äta på språng. Så är väl kanske mest formatet jag är ute efter!

Ah. Samtidigt är ju sådan mat som gjort för att låta många olika kulturella kök få en plats i rampljuset! Hur ser du på svenskarnas historiskt koloniala approach till ny mat? Du vet den som kan sammanfatta med SDs “Du behöver inte ta hit kocken för att laga maten”… 

Ja det är väldigt historielöst att naivt att tro att Sveriges mat inte påverkats av andra infuenser. Men å andra sidan vet vi ju att SD inte direkt gillar fakta och historia. 

Om du fick önska en sak kopplat till mat och integration vad skulle det vara?

Att vi slutar fokusera på nation och istället pratar mer om folklighet!

Tusen tack för att du ville vara med i denna intervju! Den som vill och inte redan gör det kan följa Araia på instagram som araiaghirmaisebhatu 🙂