Hej Sofia! Vad kul att du vill göra denna intervju med mig. Jag ber alltid alla jag intervjuar att börja med att presentera sig själv lite kort, vem är Sofia?

Jag är snölejoninna och urfolkskvinna från den svenska delen av Sápmi. Jag skriver och sjunger låtar och vissa kallar mig aktivist. Jag gör det sällan själv, men tycker det säger en del om andra som ser det så bara för att jag vill bevara urfolkens rätt till tex sina fiskevatten och naturen. 

Du vann nyligen ett stipendium, Evert Taube Stipendiet, hur kändes det?

Oj ja… Det kändes hur fett som helst måste jag säga! Att ett så stort traditionellt och anrikt svensk dikt/vispris gick till mig som skriver det mesta på samiska. Jag använder ju svenska och engelska också men har ett perspektiv som inte syns så ofta. Jag är otroligt stolt över att jag fått detta priset och framförallt glad över denna jury som valt att se lyrik ur nya perspektiv och lyfta fram sådan som annars inte får synas så mycket. 

Hur har det varit att slå dig in i svenska musikscenen med musik som väl många vill se som “smal” eftersom du gör mycket låtar på samiska och inte på svenska eller engelska? 

Det har varit, ja eller är, ganska ensamt faktiskt. Mycket mer än jag kunnat drömma om har handlat om att göra sig förstådd. Inte i språket men kulturellt. Jag upplever att språket egentligen inte spelar roll utan det “fastnar” mer kulturellt. Du vet majoritet vs minoritet. När jag skrev mina låtar med väldigt tydligt budskap på engelska med övertydliga budskap och titlar tex “This is my land” så var det ändå många som sa att det var synd att de inte förstod språket. Att de hade sådan klar bild av vad de tänker att jag är för artist och därför inte kunde förstås. Men priset nu tex visar ju att min dröm jag hade redan som barn att musik från Sapmi skulle kunna få plats bredvid all annan musik faktiskt kan slå in. Att vi  inte står och trampar på samma ställen fast det ibland kan kännas som jag får samma frågor och respons hela tiden. 

Det är som att “Höra med ögonen”?

Ja! Det är fascinerande! Det är som att bevaka exotiska djur, hur majoritetsfolket liksom kan göra denna form av bedömning på några sekunder och sedan inte klarar av att slå om och verkligen höra. Jag slutade tex att bära den samiska kolten för att jag ville bedömas för mitt faktiska artisteri och inte bara utifrån etnicitet.. Även om kolten är det vackraste jag vet så hindrade den mig att nå ut så som jag ville, med den jag är och inte bara som “samen”. 

Vad är den vanligaste fördomen du möter för att du valt att visa ditt arv genom musiken?

Jag vet nog vilken det är, men det är ändå jättesvårt att svara på! Jag kan nog inte säga en sak bara, det är mer som en matta av okunskap. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det…

Som en våt filt som tar bort en del av syret?

Ja lite så! Det är nog mer som ett fängelse! Det är lättare att beskriva hur det känns när någon har en fråga baserad på kunskap, antirasism och riktigt intresse. Där jag kan känna hur jag kan slappna av och andas, få vara mig själv och känna att det finns ett samförstånd. Å då kan jag märka hur det är så mycket vanligare att vilja låsa in mig. Att tycka jag är jobbig som inte vill ha renar i bild på TV när jag ska intervjuas eller dyl. Just renar är nog det vanligaste! Att alltid vilja prata om de där renarna! Jag har förvisso renar, jag kan jojka, jag har slöjden i hemmet osv, men jag är ju mycket mer också! Jag är inte bara en stereotyp same, utan en person med ett namn, med andra intressen och ett liv utanför det folk tänker som stereotyp samiskt. Ska jag prata om renar vill jag ju prata om dem utifrån den respekt vi känner inför renarna. Inte utifrån den västerländska bilden av djurhållning. Ibland känns det som om renarna har större urfolksrätt än vi samer har, vilket nästan är lite absurt. Nästan så att om vi hade fortsatt ses som djur likt läran från 1800 talet kanske vi hade haft starkare skydd än idag. Jag upprepar det i en av mina låtar att “jag är” många olika saker. För så är det ju men bilden är så stark att samer liksom bara är renskötare som bor i Norrbotten. 

Jag uppfattar en hel del av din musik som rätt mycket aktivism kring samers situation både historiskt och idag trots att du just sa att du inte ser dig själv så mycket som aktivist. Kanske framförallt i valet att inte göra låtar “lättillgängliga” för den icke samiska befolkningen.  Är jag helt ute och cyklar eller finns det någon sådan tanke i musiken? 

Aktivism ses som kontroversiellt i många avseenden, främst i massmedial aspekt. Det är något närmast negativt, du är lite bråkig å sådär. Jag ser det som självklart att rädda naturen, ha rent vatten och att samer skall ha rätt till sin kultur, sina förfäders marker och de rättigheter vi kämpat för. Att se det som kontroversiellt säger ju mer om andra än om mig. Det jag säger borde ju vara självklarheter. Jag hoppas ju att om hundra år ska det vara lika okontroversiellt och “aktivistiskt” att säga att du är för rent vatten som det är att idag säga att du är för kvinnlig rösträtt. Jag är inte emot aktivism som så, men jag ser nog min musik nästan mer som en form av journalistik som vill få fram fler perspektiv än vanlig media får till. Jag är aktivist för att jag måste, för att det är så samhället ser på mig för att jag står upp för sådant jag anser rätt kring samiska arvet och vår miljö. Om det är att vara aktivist är jag dessutom uppvuxen med det på båda sidor familjen, för detta är liksom “every day work” i vår familj. Vi är samer, inte aktivister. Många verkar se det som samma sak.

Min farmor var tidig ute som kvinnlig politiker och satt i kommunfullmäktige bla. Så jag kan känna igen mig i det där med att följa ett visst arv av att bedriva kamp. 

Åh ja, de sätter ju ribban de som gått före oss! Min morfar är en förebild för mig och den juridiska kampen han förde som renskötare. Att följa hans fotspår har gett mig en stark känsla för mig egen rätt. Att inte vika på det en tum. Min mamma var också med och stred för den första samiska förskolan! Så det är ganska stora skor att fylla men det ger också en extra kraft att veta varifrån jag kommer. 

Vad är ditt tidigaste minne kring musiken och att detta var något du ville syssla med?

Sången och Jojken, jag skilde inte på de två teknikerna som barn, de har funnits med mig sen jag var nog bara 3-4 år och jag stod med hopprep som många andra barn med sångdrömmar. I mellanstadiet började jag skriva poesi. Jag låtsades även att jag var popstjärna och intervjuade mig själv och spelade in på kassett. Detta med musiken och prosa har verkligen varit med hela livet, så jag kan nog inte ens säga att jag riktigt valt detta utan det är sången som valt mig, att detta ska vara min form av uttryck. 

Det har varit mycket rapporteringar kring Corona och effekterna på bland annat kulturbranschen och det är ju svårt att göra en intervju i detta läget och inte ta upp hela situationen med corona. Jag vet att du tex valt att inte lansera din nya skiva just nu pga corona. Vad saknar du i rapporteringarna av corona, kulturen och kanske kring vilka som drabbas?

Jag har faktiskt inte tänk så mycket på detta. Eller ja jag har tänkt på att jag inte alls är med i bräschen i debatten kring hur många som skall få gå på konserter och dyl. Jag har liksom mycket annat att fokusera på. Så för mig personligen har det inte känts som världens undergång att konsertbranschen fått ligga nere lite nu. Jag är priviligerad som fått stipendium och jag förstår paniken hos de många i branschen vars jobb är hotade. Men för både naturen och våra själar kan det nog vara riktigt nyttigt att vi tvingas pausa här, så länge vi bara får vara friska. Å då kanske vi blir mer medvetna om att kultur är något vi verkligen behöver, men kanske inte i ett fullsatt friends arena utan även på andra, mindre sätt. Om vi tar musiken så har den ju alltid funnits där. I nöd och lust, under kolonialism, tvångsförflyttningar och folkmord. Så jag kan inte se att musiken i sig är hotad just på grund av detta, den kommer alltid finnas där, det är mer de stora ekonomiska hjulen runt som påverkas. Jag har slagits av att jag inte upplevt mig så lamslagen av detta som många andra i kulturen ger uttryck för. Jag har ju alltid fått kämpa för mina platser, slitit för varje scenframträdande. Det är inte corona som är ett hot mot min kultur och utövande av den utan den strukturella rasismen som gör att jag eller andra minoritetsartister inte får synas. Men en positiv sak med restriktionerna är att kravet på att befinna sig i Stockholm lättat. Nu ska ju det mesta skötas via länk istället! 

Märker du av någon skillnad i debatten kring samers rättigheter, kultur och musik idag jämfört säg 10-20 år sedan? 

Både ja och nej. Nej på så vis att en av de första frågorna jag fick i TV när jag var 12-13 år var “Hur känns det att vara same”, vilket jag ju inte kan svara på. Jag har ju aldrig varit något annat. Den frågan kan jag fortfarande få. Ja, viss skillnad i bemötande finns ju. Kanske till viss del för att jag är mer medievan nu. Jag har blivit friare och vågar säga mer vad jag vill och inte vad jag väntas svara. Så jag kan tom tänka ut lite vad jag vill prata om och styra om samtalet lite så jag får ur mig det jag vill. Det gör ju att det blir rätt stor skillnad mot förr. Tack vare den ökade mångfalden med personer som kommit hit från andra kulturer så har det börjat bli en större medvetenhet kring samer också. Det är svårare att osynliggöra oss och samtidigt prata om andra minoriteters kulturer eller erfarenheter. Minoritetslagen tex är ett sådant exempel!

Vad vill du att läsarna skall veta om samiska artister idag?

Detta är så självklart för mig och andra insatta i samisk musik men kanske inte för alla andra men… Jojk är inte all samisk musik. Jojk är vår speciella musikform men vi har mycket mer musik än så. Jag brukar inte kalla mig själv jojkare eller samisk musiker tex utan en musiker som är same. Det ger vissa andra perspektiv och blir ju automatiskt musik från Sápmi även om det inte är förknippat med folkmusik så som stämpeln “samisk musik” gärna blir. 

Sista frågan ut. Hur ser du på KA (Kulturell appropriering)? Skulle det tex vara möjligt att lära sig jojk på ett icke problematiskt sätt?

Jag ser det lite som med upphovsrätt. Vi får inte ta hur vi vill av andras verk. Om någon målar en egen Mona Lisa så är ju inte det okej. Det syns så uppenbart. Jag tycker det är samma med musikaliskt arv. Men i västerländsk kultur vill man ju knyta rätten till en specifik person. Den som har copyright. I samisk kultur finns det tex mönster som kan användas på kläder, smycken, bälten osv som är kopplade till vissa specifika regioner eller familjer. Då blir det plötsligt okej i västerländsk syn att bara ta detta för det ägs inte av en specifik utpekbar person. Eller ja generellt verkar västerländsk kultur ha en tanke att allt som är vackert är okej att bara ta. Men se det som upphovsrätt, ta inte det som inte är ditt. Eller tjäna i alla fall inte pengar på det. Ett tydligt exempel på hur du kan göra för att absolut inte hedra en kultur är ju att ta tex ett vackert mönster och sen slänga det på en kudde och sälja på Ikea. Sen går det ju att influeras, och då är linjerna såklart inte så tydliga. Men ska du göra något så lär dig historiken bakom, vad betyder detta för kulturen? Hur är korrekta sätt att använda ett visst klädesplagg eller att framföra en viss sorts sång? Visa respekt och sätt dig in i de kulturella symbolerna innan du börjar tänka att du kan ta vad du vill. Sätt inte på dig en samisk herrmössa med tofs för att den är fin bara. Det är som att ta på sig en bröllopsklänning för en lördagskväll ute. Det är inte olagligt, men man gör det bara inte, för man vet vad plagget står för. Så visst har västvärlden också symboler som alla känner igen. Vissa verkar bli nästan lite rädda när jag pratar om mitt arv och starka känsla för min kultur. Som om det är något dåligt att vi är olika. Det är ju berikande! Vi behöver alla få en starkare känsla för vår egen kultur för att också förstå andras och deras kärlek till sina kulturer. Jag kan ju uppleva en mycket större förståelse för någon från Kameroon som kommer hit och vill bevara delar av sin kultur jämfört med en normsvensk som pratar om hur alla ska bli så lika som möjligt. Beiga kläder-snacket liksom, jag begriper inte det. Ju mer grundade vi är i våra egna kulturer desto bättre kommer vi förstå andras, och också kunna leva tillsammans i respekt för våra olikheter. 

Tusen tack för att du var med på denna intervju!