Kategoriarkiv: Vardagsrasismen Intervju

Vardagsrasismen intervju: Musse Hasselvall

Veckans intervju! Musse Hasselvall bla känd från tv programmet ”Rallarswing” (som gick typ när jag gick i högstadiet). Vad kan passa bättre än att prata machonormer och våld med någon som själv sysslat aktivt med kampsport i olika former? Det blev i alla fall delvis temat för vårt samtal. Lets go!

Vem är Musse?

Jag är en person som är väldigt bra på att vara glad och arg men inte så bra på att vara ledsen eller rädd vilket ställt till en del problem i mitt liv. Jag har lidit av en hel del självupptagenhet som jag försöker jobba på. Jag är väldigt obegåvad i allt jag tagit mig för oavsett det varit i skolan, idrotten eller arbetslivet. Men jag är socialt begåvad och bra på att vara mig själv, på gott och ont! Jag checkar av alla tänkbara normboxar och som att inte det räckte har jag ett privilegium plusmeny eftersom jag är en offentlig kampsportare. Och med det får jag åtnjuta både kändiskapets och våldskapitalets frukter.

Musse, Bild: Privat

När jag har träffade dig upplevde jag att du kändes som en väldigt mjuk kille. Liksom lugn och ja..mjuk. Hur upplever du dig själv?

Jag är nog lite både och. Jag vill gärna vara mjuk och snäll men är en gammal  mobbare och har lättare att falla tillbaka än jag vill erkänna. Dessutom lider jag nog av en machoproblematik som tar över mig när jag minst anar det.  Jag växlar också fort mellan att vara arg och glad, vilket nog också spelar in. Men jag har försökt granska mig själv de senaste åren och vill ju inte vara en sådan som gör andra illa. Jag har ett stort behov av att vara omtyckt så det har ju bidragit till både att jag som vuxen sökt mig mer mot det mjuka men också att jag som yngre kunde tygla de fulaste sidorna hos mig. 

Jag kan inte låta blir att göra vissa jämförelser mot Paolo Roberto nu. Macho. Utövare av en sport med våldskapital. Trasslig ungdom osv. Men där han väl mer blir din motsats? 

Haha oj, nä jag går ju inte runt och tänker på mig själv som en motpol till Paolo så. Jag tror att jag har mer glädje i att se min egen “Paolo” inom mig än att tänka att han inte finns där. Jag har börjat kalla mig för nykter mansgris, att jag liksom aktivt måste påminna mig om att jag vill vara något annat och göra bättre, välja bort mansgris beteendet hos mig. Jag ser en risk att det blir en form av tröst att se till de hemskaste männen tex i metoo och tänka att “sån är ju inte jag” och då ta den lätta vägen att fördöma de männen men inte jobbat med mig självt. Så jag försöker snarare hitta likheterna med Paolo än att främja mig ifrån honom för att jag vet ju att det finns hos mig. Om jag inte jobbar med det kommer de att ploppa fram. Jag har börjat se att vi har börjat få som en Incel 2.0 med män som på ytan är lyckade, typ har barn, bra jobb å så men som nu tycker att jämlikheten gått för långt för de  inte kan ha en älskarinna. I alla dessa nya nyanser av incel behöver vi vara beredda på att någon rätt snabbt kan bli den som känner sig kränkt och utsatt. Så jag vill hålla fast vid min egen “Paolo” även om nog han inte vill förknippas med mig för att jag nog i hans värld är en riktigt feministman. 

En annan man som väl då kanske ligger närmare dig som just feministman är Peter Rung som syns en del i sociala medier. Vilka gemensamma beröringspunkter, eller åsiktskonflikter har ni? 

Oj den gjorde ont. Precis lika lite som jag vill vara Paolo, vill jag heller inte vara Peter. Men det finns många obehagliga likheter. Som t.ex. att slänga sig ut i något man inte har svinbra koll på och dessutom med ett väldigt svart/vitt förhållningssätt. Och att ta onödigt mycket plats i rum där man gör bäst i att hålla käften för att inte ta utrymmet. Men jag tror inte jag är orättvis mot Peter när jag säger att han egentligen precis som jag vill göra rätt och i någon slags process av uppvaknande brukar även jag klampa runt med skidpjäxor i klaveret. Det är lätt hänt när man vill mycket. Samtidigt har jag vid flera tillfällen haft glädje av Peter när jag sett mig själv i honom och ibland lyckats dra i handbromsen tack vare det. Av ett samtal med Peter om hans projekt Huskurage fick jag syn på mitt eget sätt att med illa dolt skryt dela med sig av sin egen utveckling. Det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag tänker att det är det viktigaste att säga om det, sen delar och odelar vi åsikter i tid och otid. 

Musse, Bild: Sebastian Jimenez

Nykter mansgris var ett spännande begrepp, kan du utveckla?

Jag tror att jag alltid kommer vara det till viss del. Det är ett arv som är djupt rotat. Jag ville ju  aldrig bli som min pappa men ändå växte jag upp och blev som honom i många avseenden. Så att inte  vara mansgris är något jag alltid kommer behöva jobba med resten av livet. Jag lärde mig en grej från en som heter Lois som tidigare jobbade för Män för jämställdhet. Han sa till mig att ta vara på min kränkthet. Det har varit otroligt viktigt för mig! Som i att  ta tillvara på när någon pekar ut att jag agerat felaktigt för att då dra nytta av min egen kränkthet över att ha pekats ut att vara något jag inte identifierar mig som. Att om jag tex använt n-ordet och någon påtalar att det är rasistiskt inte direkt slå ifrån mig bara för att jag känner mig kränkt för att pekas ut som rasistisk när jag inte alls vill vara det. Átt stanna i känslan blir ett sätt att fortsätta utvecklas och se sina mest negativa sidor för att faktiskt kunna jobba med dem istället för att tro att de ska försvinna av sig själv. Ett annat exempel är att jag aldrig sett mig som homofob men ändå använt bög som ett nedsättande ord när jag trott att ingen homosexuell finns i närheten. Det har på sin höjd  gjort mig till en jävligt bra hycklare eftersom jag släpper fram mina äckligare sidor när jag tror att det är safe. Men det gör ju att jag blir del av något större och fult som jag inte alls vill bidra till. Så därför försöker jag aktivt jobba hela tiden med dessa delar av mig själv och då är det en bra påminnelse att tex kalla mig för nykter mansgris. 

Hur lätt är det att falla tillbaka i grisigt beteende? 

Det är ju lite dubbelt. Om jag stannar kvar i en situation och försöker påverka så är det inte säker att jag är välkommen i längden. Samtidigt så tappar jag intresset för att bete mig på ett visst sätt när jag sett igenom det. Jag har försökt att se komedier som jag tidigare gillade som jag inte alls klarar längre. Liknande i umgängen, att den största risken jag tar är att bli exkluderad, men om jag stannar och låtsas hålla kvar vid sidor som inte längre känns bra så skaver det och påminner mig bara om att jag är en hycklare. Då är det kanske bättre att ses som konstig. Ibland tror Jag mig ha blivit smartare, fått bättre humor och så men i grunden är jag nog mest en välpolerad bajskorv. 

Manshat är en vanlig grej att anklaga feminister för, oavsett kön. Vad är din syn på manshat?

Jag skulle bli en asbra populist för jag faller gärna för att se saker svart och vitt med grova förenklingar. Försöker jobba med mig själv och det kan diskuteras hur bra  det funkar, framförallt när det känns så långt kvar. Men när jag  utgår ifrån mig själv och  någon då vill kalla det för manshat så är det lätt att slå bort, för det handlar ju om att jobba med mig och min egen problematik. Ibland behöver vi såklart syna varandra men framförallt behöver varje man själv se om sitt hus och jobba med sina beteenden och på det sättet vara lite självcentrerade. Det svåra är balansen. Det finns en hel del metoder idag kring män som lämnar  mycket skuld och jag tror att risken finns att vi med det skapar en massa riktigt bra posörer snarare än faktiskt förändrar beteenden i grunden. Samtidigt måste vi utmanas. Jag upplever att jag ofta blir struken medhårs där det finns utrymme att bara leka duktig istället för att utmanas i att göra ännu lite bättre. Men manshat män emellan kommer inte ta oss framåt men en sund portion självförakt kommer vi kunna ha mycket nytta av! Om det inte gör ont i morgon av det jag tränat idag så kanske jag inte gjort tillräckligt brukade jag säga när jag tränade som mest, det gäller till stor del även i arbetet med mig själv. Det måste kännas lite om det ska göra nytta! 

Går det att få en sund manlighet med någon form av balans mellan viss machoattityd/beteenden och att vara mjuk och inkännande med sin omgivning?

Jag tror det kommer finnas plats för båda. Machomannen kommer inte dö bort helt men de kommer inte vara lika relevanta längre. Tappa i makt och inflytande å sådär. Jag håller på med en bok om våld tillsammans med Robert Svensson. Vi kommer på oss med att längta tillbaka till kampsporten och våldet. Det fanns en enkelhet där. Typ dra på sig ett par kalsonger och gå ner i ringen och slå på varandra. Våldet var en dörröppnare. Även närhet mellan män, kramar, kom helt naturligt så som det inte skulle göra annars. Vi kan inte dalta med män för att få en förändring och försöka bygga broar med glitter men vi behöver se och hantera det faktum att vissa machomän kommer finnas kvar. Om vi försöker bestämma en fast manlig norm som alla män ska passa in i kommer den oundvikligen bli skadlig oavsett hur bra tankar vi har om hur den skulle formas. Jag hör ofta män säga att det ju finns män som utsätts för olika saker, våldtas eller far illa på olika sätt. Att det faktiskt finns en massa utsatta män. Men när jag försöker gå på djupet visar det sig att de bara vill prata om andras historier och väldigt sällan sina egna. Så jag kan tycka att vi inte får någon bild över vilka dessa utsatta män faktiskt är. Det saknas viktiga pusselbitar för ett bra arbete mot mäns utsatthet när det är så svårt för män att våga prata om sig själva. Ibland leder det till och med till en högljudd klagan på hur bra kvinnor har det, hur mycket uppmärksamhet de får för sin utsatthet. Som att det ens måste ställas emot kvinnors. Men det kräver ju att män törs besöka det sårbara och det känns ofta  ganska långt borta. Men så länge det ständigt blir berättelser om någon annan är det svårt att ta till sig berättelserna när det inte går att se en verklig människa bakom dem.  

Måste män stänga ute våldet för att vara bra män?

Jag har alltid predikat att jag tror att det måste finnas utrymme för att utöva våld med samtycke på säkra sätt. Jag tror kanske inte det är fullt så enkelt längre. Nuförtiden, när jag inte längre kan syssla med kampsport själv så fantiserar jag mycket mindre om våld än när jag var aktiv. Samtidigt kanske det snarare är samtalen runt som behöver förbättras mer än att vi ska ta bort möjligheterna att få utlopp för aggressioner. Ett av de första språken vi har är ju att slåss för att få gehör för våra behov. Det lär vi ju oss att  förtrycka i en tidig ålder av naturliga skäl, vilket också är fullt rimligt. Men drifterna finns ju där och vi behöver belysa det och finna sunda vägar för dem. Så även om kampsporten finns där tex som en väg för utlopp är det inte nog, vi måste problematisera också varför behovet finns där och hålla känslorna nära för att inte tappa förståelse och empati med oss själva. Vi kan ju inte utrota aggressivitet men vi kanske måste fortsätta utforska vart det tar vägen. Vi kan inte slå av det ena eller det andra utan att det leder till negativa konsekvenser.

Musse, Bild: Privat

Kan man säga att kvinnor glöms bort också i detta? 

Ja det tror jag verkligen. Kvinnor uppfostras att vända känslorna inåt och männen utåt. Skulle vi ta en klass med 50/50 pojkar och flickor och sen uppfostra tjejerna så som killar ofta fostras så skulle de efter några år anses vara de jobbigaste tjejerna som lärarna träffat. 

Finns det något slutligt du vill att läsaren tar med sig från denna intervju? 

Det sjuka är att det som alltid dyker upp i mitt huvud är ett gammalt uttryck min pappa ofta använde: “ta inga fångar”. Vilket är ett fullkomligt vidrigt uttryck som ska tolkas som att man helt enkelt ska göra saker ordentligt men som grundar sig i ett militärt språk eller talesätt. Det betyder att man ska “döda alla i byn”. Förkastligt. Men jag kan ändå inte sluta säga det. Det funkar bara så länge ingen frågar vad det betyder. Då blir det jobbigt. 

Tack för att du deltog!

Vardagsrasismen intervju: Myra Åhbeck Öhrman

Myra är känd för många som porrdebattör, och givetvis blir det ett ämne vi kommer diskutera. Hon är också känd som ”den där tjejen i Inte rasist men”, som den osynliga föredetta medlemmen i podden ”Haveristerna” och som skribent i bla Opulens. Som fun fact har vi gått på samma gymnasium en gång i tiden. Nåväl. Till intervjun!

Myra i IRM demo. Foto: Privat

Vem är Myra? 

Ja, det vete tusan. Enklast är nog att titulera mig “skribent och debattör”, kanske. Det är i och för sig mer vad jag gör än vad jag är. Jag *är* en ganska dampig och spretig person som vill avskaffa kapitalismen och könsmaktsordningen (gärna genus i största allmänhet, faktiskt). Jag gillar internet och fulkultur, men också politik- och idédebatt.

Det finns väldigt mixade åsikter om dig i feministiska kretsar kanske främst på grund av dina åsikter om porr och sälja sexuella tjänster. Vad är det folk generellt reagerar på? 

De starkaste reaktionerna kommer nog från att jag varit öppet kritisk mot delar av sexköpslagen och hur vi länge tagit den för given som något odelat positivt och feministiskt. Samt att jag stuckit ut hakan i debatten där porr utmålas som det värsta och mest skadliga som finns, och menar att båda hållningar är som bäst onyanserade och som sämst rent antifeministiska.

Så vad är tex din uppfattning om PornHub, bra eller anus? 

Anus på i stort sett alla sätt – men inga av dem har att göra med att de förmedlar porr. Jag har snarare invändningar mot hur de profiterar på de personer som faktiskt producerar porren, och saknar respekt för dem. Samma sorts kritik jag skulle applicera på väldigt många storföretag. 

På den positiva sidan har de mer reglering än flera andra streamingsajter för porr, och verkar i alla fall delvis ta någon sorts samhälleligt ansvar. Bara inte tillräckligt.

Vad frustrerad dig mest kring diskussionen om porr, sexualitet och skadliga ideal som pågår just nu? 

Främst att det finns en så okritisk hållning till olika typer av propaganda som saknar empiriskt stöd, och att den verkar föras i ett uppskruvat alarmistiskt tonfall som skadar både debatt och individer. Vi skulle kunna ha ett normkritiskt samtal om kön, media och arbetsvillkor, istället för att falla tillbaka i någon sorts sexualmoralistisk skrikdebatt som sett exakt likadan ut i flera generationer.

Varför är det så kontroversiellt tror du att det finns vi som inte är odelat kritiska till existensen av porr? 

Jag tror att det helt enkelt finns många som har väldigt starka känslor kopplade till sexualitet, på gott och ont. Har du utsatts för övergrepp eller varit med om att någon inte respekterat dina gränser i sängen, kan det så klart vara obehagligt att se den sortens bildspråk reproduceras i porr, till exempel. Det är omgärdat av massor av väldigt personliga känslor, och det måste sexualitet få vara. Jag önskar bara att färre projicerade sina subjektiva idéer om vad som är hälsosamt på andra.

Myra. Foto: SVT

Jag skulle vilja se en omarbetning av både sexköpslagen och kopplerilagen. Framförallt med fokus på att skydda säljarna bättre utan att häva förbudet att köpa sex. Är det en utopi att få till? För ibland verkar det liksom fastna i allt eller inget… 

Just nu, mitt i vad jag upplever som en oerhört reaktionär sexuell backlash, känns det onekligen ganska långt borta. Men det känns ändå som att den amerikanska debatten gett mer utrymme åt att diskutera de här frågorna på senare år, och sånt brukar ju röra sig hitåt med tiden. Jag ser många likheter mellan hur vi pratar om vår narkotikalagstiftning och sexköpslagen – som heliga, moraliskt uppstående kor som inte kan ifrågasättas oavsett hur mycket skada de gör. Till och med folkhälsomyndigheten vill ju nu utreda den förstnämnda, då den bevisligen kostar folk livet. Så, omöjligt vill jag inte tro att det är. Ju fler länder som inför “vår” sexköpslag, desto fler blir det ju som kommer att undersöka och testa den.

Vilka positiva sidor kan porr ha, och hur kan vi stärka dem och samtidigt motarbeta de negativa aspekterna? 

Porr, i mina ögon, är ett sexuellt hjälpmedel. Det kan inspirera dig, du kan njuta av den och prova på saker du är nyfiken på utan att faktiskt själv sätta dig i en situation du inte är trygg i. 

I bästa fall, ska understrykas. Den kan så klart också skapa felaktiga föreställningar och normer, men det motverkar vi bäst med saklig information och inte minst mångfald inom erotik. Vi borde också prata mer om etisk produktion, allt från tecknat eller noveller till feministisk porr, och hur vi bäst bygger en bransch som förhindrar att folk far illa även framför kameran. 

Det är ett otroligt fokus just nu på hur porren eventuellt påverkar människor som tittar, men vad hände med klassperspektiv och diskussionen om kapitalismens krafter inom porr? 

Vad hände med klassperspektiv över huvud taget? Jag saknar det något fruktansvärt i svensk debatt just nu. Varför pratar vi inte mer om saker som hur ekonomiska förutsättningar, bostadspolitik och utbildning påverkar människors frihet – inte minst när det kommer till svagare grupper? Att det 2020 är en grej att kvinnor tvingas stanna i dåliga förhållanden för att de helt enkelt inte har råd med eget boende, exempelvis. Istället får vi företag som ICA-banken eller den privata vårdcentral Läckberg var iblandad i, som gör låtsasfeministiska utspel om hur de ska rädda ensamstående mammor. Det nyliberala helvetet.

Hur kommer vi vidare från den nuvarande förenklade debatten med många snärtiga slagord men litet djup? 

Genom att mötas och prata om frågor på djupet, istället för att ändlöst scrolla oss igenom flöden av slagkraftiga nyheter och åsikter som bara gör oss utmattade. Vill vi förändra något i grunden är det vårt ansvar att bilda oss, på det sätt vi tycker är bäst. För mig är det ofta att lyssna och prata. Det jag jobbar med nu, en videoserie om feminism, kan förhoppningsvis hjälpa andra med det, men framför allt ger det mig en ursäkt att påminna mig om ideologi och politiska frågor.

Myra. Foto: Privat

Är porrberoende en grej? 

Nej, inte enligt någon som helst etablerad forskning eller psykologiska bedömningar. Däremot finns det många beroendeterapeuter med två veckors onlineutbildning som tjänar pengar på att få folk att tro det. 

Däremot finns det säkert personer som har ett komplext förhållande till eller mår dåligt av sin konsumtion av porr, precis som med det mesta. Folk tar pauser från sociala medier titt som tätt av såna anledningar, till exempel. De personerna ska givetvis få kompetent hjälp att reda ut de underliggande problemen som gör att de mår dåligt, men inte av någon mormonpredikant eller ormoljeförsäljare.

Vad är det viktigaste att ha i åtanke i fortsatt porrdebatt

Att på samma sätt som vissa har starka känslor av avsmak eller oro inför porren, kan andras personliga sexualitet skadas väldigt mycket av hårda normativa påståenden om porrkonsumtion och vad det gör med människor. Till exempel om du ger dig på att bedöma vissa sexuella praktiker som ohälsosamma eller fula bara för att du inte vill syssla med dem. 

Sluta lyssna på personer med en agenda bara för att det de säger känns bra eller extra dåligt i magen. Var kritisk när någon utmålar frågan som enkel och svartvit, och rikta för guds skull ilskan åt rätt håll. Kritisera för all del porrbolag som blåser sina skådespelare, eller konsumenter som okritiskt ger dem pengar, men sluta sprida propaganda från okunniga alarmister. Det skadar helt fel personer. 

Tusen tack för denna intervju! Myras skrivande kan ni kolla in på Instagram under nicket @myrling eller på twitter som myrannosaurus.

Fredagsintervju: Sofia Jannok!

Hej Sofia! Vad kul att du vill göra denna intervju med mig. Jag ber alltid alla jag intervjuar att börja med att presentera sig själv lite kort, vem är Sofia?

Jag är snölejoninna och urfolkskvinna från den svenska delen av Sápmi. Jag skriver och sjunger låtar och vissa kallar mig aktivist. Jag gör det sällan själv, men tycker det säger en del om andra som ser det så bara för att jag vill bevara urfolkens rätt till tex sina fiskevatten och naturen. 

Du vann nyligen ett stipendium, Evert Taube Stipendiet, hur kändes det?

Oj ja… Det kändes hur fett som helst måste jag säga! Att ett så stort traditionellt och anrikt svensk dikt/vispris gick till mig som skriver det mesta på samiska. Jag använder ju svenska och engelska också men har ett perspektiv som inte syns så ofta. Jag är otroligt stolt över att jag fått detta priset och framförallt glad över denna jury som valt att se lyrik ur nya perspektiv och lyfta fram sådan som annars inte får synas så mycket. 

Hur har det varit att slå dig in i svenska musikscenen med musik som väl många vill se som “smal” eftersom du gör mycket låtar på samiska och inte på svenska eller engelska? 

Det har varit, ja eller är, ganska ensamt faktiskt. Mycket mer än jag kunnat drömma om har handlat om att göra sig förstådd. Inte i språket men kulturellt. Jag upplever att språket egentligen inte spelar roll utan det “fastnar” mer kulturellt. Du vet majoritet vs minoritet. När jag skrev mina låtar med väldigt tydligt budskap på engelska med övertydliga budskap och titlar tex “This is my land” så var det ändå många som sa att det var synd att de inte förstod språket. Att de hade sådan klar bild av vad de tänker att jag är för artist och därför inte kunde förstås. Men priset nu tex visar ju att min dröm jag hade redan som barn att musik från Sapmi skulle kunna få plats bredvid all annan musik faktiskt kan slå in. Att vi  inte står och trampar på samma ställen fast det ibland kan kännas som jag får samma frågor och respons hela tiden. 

Det är som att “Höra med ögonen”?

Ja! Det är fascinerande! Det är som att bevaka exotiska djur, hur majoritetsfolket liksom kan göra denna form av bedömning på några sekunder och sedan inte klarar av att slå om och verkligen höra. Jag slutade tex att bära den samiska kolten för att jag ville bedömas för mitt faktiska artisteri och inte bara utifrån etnicitet.. Även om kolten är det vackraste jag vet så hindrade den mig att nå ut så som jag ville, med den jag är och inte bara som “samen”. 

Sofia Jannok. Foto: Elin Berge

Vad är den vanligaste fördomen du möter för att du valt att visa ditt arv genom musiken?

Jag vet nog vilken det är, men det är ändå jättesvårt att svara på! Jag kan nog inte säga en sak bara, det är mer som en matta av okunskap. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det…

Som en våt filt som tar bort en del av syret?

Ja lite så! Det är nog mer som ett fängelse! Det är lättare att beskriva hur det känns när någon har en fråga baserad på kunskap, antirasism och riktigt intresse. Där jag kan känna hur jag kan slappna av och andas, få vara mig själv och känna att det finns ett samförstånd. Å då kan jag märka hur det är så mycket vanligare att vilja låsa in mig. Att tycka jag är jobbig som inte vill ha renar i bild på TV när jag ska intervjuas eller dyl. Just renar är nog det vanligaste! Att alltid vilja prata om de där renarna! Jag har förvisso renar, jag kan jojka, jag har slöjden i hemmet osv, men jag är ju mycket mer också! Jag är inte bara en stereotyp same, utan en person med ett namn, med andra intressen och ett liv utanför det folk tänker som stereotyp samiskt. Ska jag prata om renar vill jag ju prata om dem utifrån den respekt vi känner inför renarna. Inte utifrån den västerländska bilden av djurhållning. Ibland känns det som om renarna har större urfolksrätt än vi samer har, vilket nästan är lite absurt. Nästan så att om vi hade fortsatt ses som djur likt läran från 1800 talet kanske vi hade haft starkare skydd än idag. Jag upprepar det i en av mina låtar att “jag är” många olika saker. För så är det ju men bilden är så stark att samer liksom bara är renskötare som bor i Norrbotten. 

Jag uppfattar en hel del av din musik som rätt mycket aktivism kring samers situation både historiskt och idag trots att du just sa att du inte ser dig själv så mycket som aktivist. Kanske framförallt i valet att inte göra låtar “lättillgängliga” för den icke samiska befolkningen.  Är jag helt ute och cyklar eller finns det någon sådan tanke i musiken

Aktivism ses som kontroversiellt i många avseenden, främst i massmedial aspekt. Det är något närmast negativt, du är lite bråkig å sådär. Jag ser det som självklart att rädda naturen, ha rent vatten och att samer skall ha rätt till sin kultur, sina förfäders marker och de rättigheter vi kämpat för. Att se det som kontroversiellt säger ju mer om andra än om mig. Det jag säger borde ju vara självklarheter. Jag hoppas ju att om hundra år ska det vara lika okontroversiellt och “aktivistiskt” att säga att du är för rent vatten som det är att idag säga att du är för kvinnlig rösträtt. Jag är inte emot aktivism som så, men jag ser nog min musik nästan mer som en form av journalistik som vill få fram fler perspektiv än vanlig media får till. Jag är aktivist för att jag måste, för att det är så samhället ser på mig för att jag står upp för sådant jag anser rätt kring samiska arvet och vår miljö. Om det är att vara aktivist är jag dessutom uppvuxen med det på båda sidor familjen, för detta är liksom “every day work” i vår familj. Vi är samer, inte aktivister. Många verkar se det som samma sak.

Min farmor var tidig ute som kvinnlig politiker och satt i kommunfullmäktige bla. Så jag kan känna igen mig i det där med att följa ett visst arv av att bedriva kamp. 

Åh ja, de sätter ju ribban de som gått före oss! Min morfar är en förebild för mig och den juridiska kampen han förde som renskötare. Att följa hans fotspår har gett mig en stark känsla för mig egen rätt. Att inte vika på det en tum. Min mamma var också med och stred för den första samiska förskolan! Så det är ganska stora skor att fylla men det ger också en extra kraft att veta varifrån jag kommer. 

Vad är ditt tidigaste minne kring musiken och att detta var något du ville syssla med?

Sången och Jojken, jag skilde inte på de två teknikerna som barn, de har funnits med mig sen jag var nog bara 3-4 år och jag stod med hopprep som många andra barn med sångdrömmar. I mellanstadiet började jag skriva poesi. Jag låtsades även att jag var popstjärna och intervjuade mig själv och spelade in på kassett. Detta med musiken och prosa har verkligen varit med hela livet, så jag kan nog inte ens säga att jag riktigt valt detta utan det är sången som valt mig, att detta ska vara min form av uttryck. 

Sofia Jannok, Foto: Dan Jåma

Det har varit mycket rapporteringar kring Corona och effekterna på bland annat kulturbranschen och det är ju svårt att göra en intervju i detta läget och inte ta upp hela situationen med corona. Jag vet att du tex valt att inte lansera din nya skiva just nu pga corona. Vad saknar du i rapporteringarna av corona, kulturen och kanske kring vilka som drabbas?

Jag har faktiskt inte tänk så mycket på detta. Eller ja jag har tänkt på att jag inte alls är med i bräschen i debatten kring hur många som skall få gå på konserter och dyl. Jag har liksom mycket annat att fokusera på. Så för mig personligen har det inte känts som världens undergång att konsertbranschen fått ligga nere lite nu. Jag är priviligerad som fått stipendium och jag förstår paniken hos de många i branschen vars jobb är hotade. Men för både naturen och våra själar kan det nog vara riktigt nyttigt att vi tvingas pausa här, så länge vi bara får vara friska. Å då kanske vi blir mer medvetna om att kultur är något vi verkligen behöver, men kanske inte i ett fullsatt friends arena utan även på andra, mindre sätt. Om vi tar musiken så har den ju alltid funnits där. I nöd och lust, under kolonialism, tvångsförflyttningar och folkmord. Så jag kan inte se att musiken i sig är hotad just på grund av detta, den kommer alltid finnas där, det är mer de stora ekonomiska hjulen runt som påverkas. Jag har slagits av att jag inte upplevt mig så lamslagen av detta som många andra i kulturen ger uttryck för. Jag har ju alltid fått kämpa för mina platser, slitit för varje scenframträdande. Det är inte corona som är ett hot mot min kultur och utövande av den utan den strukturella rasismen som gör att jag eller andra minoritetsartister inte får synas. Men en positiv sak med restriktionerna är att kravet på att befinna sig i Stockholm lättat. Nu ska ju det mesta skötas via länk istället! 

Märker du av någon skillnad i debatten kring samers rättigheter, kultur och musik idag jämfört säg 10-20 år sedan? 

Både ja och nej. Nej på så vis att en av de första frågorna jag fick i TV när jag var 12-13 år var “Hur känns det att vara same”, vilket jag ju inte kan svara på. Jag har ju aldrig varit något annat. Den frågan kan jag fortfarande få. Ja, viss skillnad i bemötande finns ju. Kanske till viss del för att jag är mer medievan nu. Jag har blivit friare och vågar säga mer vad jag vill och inte vad jag väntas svara. Så jag kan tom tänka ut lite vad jag vill prata om och styra om samtalet lite så jag får ur mig det jag vill. Det gör ju att det blir rätt stor skillnad mot förr. Tack vare den ökade mångfalden med personer som kommit hit från andra kulturer så har det börjat bli en större medvetenhet kring samer också. Det är svårare att osynliggöra oss och samtidigt prata om andra minoriteters kulturer eller erfarenheter. Minoritetslagen tex är ett sådant exempel!

Vad vill du att läsarna skall veta om samiska artister idag?

Detta är så självklart för mig och andra insatta i samisk musik men kanske inte för alla andra men… Jojk är inte all samisk musik. Jojk är vår speciella musikform men vi har mycket mer musik än så. Jag brukar inte kalla mig själv jojkare eller samisk musiker tex utan en musiker som är same. Det ger vissa andra perspektiv och blir ju automatiskt musik från Sápmi även om det inte är förknippat med folkmusik så som stämpeln “samisk musik” gärna blir. 

Sista frågan ut. Hur ser du på KA (Kulturell appropriering)? Skulle det tex vara möjligt att lära sig jojk på ett icke problematiskt sätt?

Jag ser det lite som med upphovsrätt. Vi får inte ta hur vi vill av andras verk. Om någon målar en egen Mona Lisa så är ju inte det okej. Det syns så uppenbart. Jag tycker det är samma med musikaliskt arv. Men i västerländsk kultur vill man ju knyta rätten till en specifik person. Den som har copyright. I samisk kultur finns det tex mönster som kan användas på kläder, smycken, bälten osv som är kopplade till vissa specifika regioner eller familjer. Då blir det plötsligt okej i västerländsk syn att bara ta detta för det ägs inte av en specifik utpekbar person. Eller ja generellt verkar västerländsk kultur ha en tanke att allt som är vackert är okej att bara ta. Men se det som upphovsrätt, ta inte det som inte är ditt. Eller tjäna i alla fall inte pengar på det. Ett tydligt exempel på hur du kan göra för att absolut inte hedra en kultur är ju att ta tex ett vackert mönster och sen slänga det på en kudde och sälja på Ikea. Sen går det ju att influeras, och då är linjerna såklart inte så tydliga. Men ska du göra något så lär dig historiken bakom, vad betyder detta för kulturen? Hur är korrekta sätt att använda ett visst klädesplagg eller att framföra en viss sorts sång? Visa respekt och sätt dig in i de kulturella symbolerna innan du börjar tänka att du kan ta vad du vill. Sätt inte på dig en samisk herrmössa med tofs för att den är fin bara. Det är som att ta på sig en bröllopsklänning för en lördagskväll ute. Det är inte olagligt, men man gör det bara inte, för man vet vad plagget står för. Så visst har västvärlden också symboler som alla känner igen. Vissa verkar bli nästan lite rädda när jag pratar om mitt arv och starka känsla för min kultur. Som om det är något dåligt att vi är olika. Det är ju berikande! Vi behöver alla få en starkare känsla för vår egen kultur för att också förstå andras och deras kärlek till sina kulturer. Jag kan ju uppleva en mycket större förståelse för någon från Kameroon som kommer hit och vill bevara delar av sin kultur jämfört med en normsvensk som pratar om hur alla ska bli så lika som möjligt. Beiga kläder-snacket liksom, jag begriper inte det. Ju mer grundade vi är i våra egna kulturer desto bättre kommer vi förstå andras, och också kunna leva tillsammans i respekt för våra olikheter. 

Tusen tack för att du var med på denna intervju!

Fredagsintervjun: The trans experience

I dagens intervju samtalar jag med ”Skogsrå” aka ”thetransexperience” eller som hen egentligen heter: Pietro. Vi pratar om att vara ickebinär och känslan av att vara ”för mycket” på en gång. 

Hej! Standard start men… börja med en kort presentation av dig själv?! 

Jag heter Pietro och jag är 21 år gammal. Jag är egentligen från USA och har bott här i Sverige i sex år. Jag kom ut som transperson för fem år sedan och har kämpat för könsbekräftande vård sen dess. Jag är queer, poly, och ickebinär! Jag är också konstnär och har pluggat kultur på humanistiska.

Pietro Bild: Privat

Hur kom det sig att du hamnade i Sverige av alla länder? 

Min farsa är härifrån! Och vi var ganska tvungna på grund av ekonomin och hans home sickness (hemlängtan). 

Ok, då förstår jag hur ni landade här. Du är som jag förstått det rätt engagerad i kampen för samerna/svenska urfolk. Kan du berätta lite mer om det?

Absolut!! Som unge så berättade min farsa att vi var samer men jag litade inte på honom så mycket 😝. Men jag har bråkat mycket med lärare här för att vi skulle iallafall få lära oss om samisk historia oberoende, för jag vill vara intersektionell av mig. För ungefär ett år sedan, kring årets första norrsken, så pratade jag med min farmor om hennes mamma och det kom upp äntligen att vi ”levde som samer”. Och det var så skönt att få höra det. Hon har haft så himla svårt med att ens prata om hennes familj så jag tog åt mig allt hon sa och läste på ännu mer! Och jag har läst ganska mycket om våran historia och den förtrycket vi får uppleva varje dag, och jag själv har varit utsatt vilket är så himla synd.

Det är otroligt sorgligt att vi är inne på 2020 och rasismen mot samer fortfarande är utbredd! Hur har det varit att ”komma ut” som både same och queer?

Ett av Pietros konstverk. Bild: Privat

Wooof öh, tufft men givande! Gömde min trans identitet ganska länge, typ ett helt år, visste redan för 6 år sen att jag var transperson,men väntade så länge på grund av den smällen jag visste skulle komma. Förlorade många kompisar under tiden, förlorade familjemedlemmar, finns en del av familjen som jag kommer förmodligen aldrig komma ut till fortfarande. Har haft tur att hitta så många ickebinära som också har varit med om detta. Stödet är otroligt viktigt,och att veta att en inte är själv i världen. 

Att komma ut som same var annorlunda, på grund av att jag hade många i kompisgänget som är också samer, eller ickevita. Vilket var så otroligt skönt, för de blev så jävla glada, och har introducerat mig till så många coola människor. Det har tyvärr inte bara kommit bra med att acceptera att jag är same. Många i familjen har behandlat mig så otroligt illa på grund av att jag har sameflaggan hemma. 

Blandat sött och surt låter det som. Har du mött på de som tycker att du är ”för många ” saker samtidigt?

Absolut! En vill bara skratta ibland, för det är inte riktigt som att jag har valt att vara alla de här sakerna. Tro oftast att de tänker att jag har ”valt” den här livsstilen för att få uppmärksamhet medans jag försöker bara att inte bli trakasserad.

Känner igen det där. Vad är det bästa med att vara allt ihop på samma gång då?

Ingen är precis som mig. Det kan vara otroligt stärkande på ett sätt. Att ingen kan vara precis som jag, vi kan ha mycket gemensamt, men nånstans är vi annorlunda! Å det är otroligt vackert.

Vad är det svåraste med att kombinera alla kamper som du ändå är med i?

Åh ibland kan det vara mycket för mig psykiskt att få läsa om allt som sker runt om, det kan kännas överväldigande. Om hur samer förtrycks och hotas, om hur hbtq+ personer blir förtryckta, att se polisbrutalitet i USA bara fortsätta. Det kan vara skrämmande och mycket. Allt på en gång.

Hur gör du för att skydda dig själv och hämta ny kraft?

Jag gillar att dra till skogen, dricka te, hänga med kompisar, skapa massor och ta pauser från sociala medier då jag behöver. Skogen är mitt favorit ställe att slappna av och få kreativitet. Just ja, och jag älskar laga mat och baka! 

Sapmi trans/pride/anti rasism flagga.

Är din aktivism ett val eller något du ser som en nödvändighet?

Jag önskar att jag kunde få säga att det var ett val, och jag tro dels att jag har valt att vara politisk aktiv på detta sätt, men samtidigt… så känns det nödvändigt. 

Vissa tror ju att transexistensen ,speciellt som ickebinär, är ett val eftersom det kallas för könsidentitet. Att vi liksom kan kliva i och ur att vara trans och bara sluta identifiera oss på ett visst sätt så tar det slut. Dessa personer trycker ju också att transkampen blir ett val. Vad tänker du om det? 

Jag blir så förbannad, för det är inte att jag ”väljer att vara ickebinär”, jag är bara ickebinär, det är som att säga att en cis person väljer att vara cis och behöver inte rättigheter därför. Och jag som ickebinär förtjänar att bli tagen på allvar som alla andra.

Vad tycker du saknas i dagens mer breda feministiska rörelsen?

Ooooh…. Vi behöver verkligen börja med att utesluta TERFs mer. Det blir så normaliserat att feminism handlar om vita cis kvinnor, att det skapas otroligt otrygga rum för alla personer som inte passar i den ramen. Och det har blivit så normaliserat till den punkten att många som förtrycker icke cis, icke vita, samt personer med funktionsvariationer, fortfarande kan anses vara Woke Queens ™.

Vad är styrkan i den feministiska kampen idag som du ser det?

Att vi som ÄR intersektionella tar upp detta och kritiserar transfober. Samt stödjer samt backar varandra!

Vill du tillägga någon sista sak?

Beftia Sapmì! Håll ihop! 

Tack för denna intervju! 

Vill du läsa mer av Pietro eller se hens konst följ hen på Instagram som thetransexperience!

Fredagsintervju: Hannah Lemoine

Hannah är någon som funnits i min bekantskapskrets i ungefär 10 år. Tiden har verkligen gått snabbt! Vi har bloggat ihop en period på bloggen ”Rimlighetens” och var till och med på väg att bilda ett nytt parti! Idag kommer vi dock inte prata något om just dessa saker, utan om det fascinerande ämnet Basinkomst! 

Hej Hannah! Du får börja som alla andra jag intervjuar och presentera dig själv lite, vem är du? 

Haha, ja, vem är jag ens? Jag är genusvetare och media- och kommunikationsvetare, har arbetat som frilansande konsult inom inkluderande kommunikation sedan 2012, och gick för ett par år sedan ihop med tre andra frilansande konsulter inom ”jämställdhetsbranschen” och startade ett bolag ihop, PkByrån. Ska nån gång i framtiden skriva en bok med titeln ”Den ofrivillige entreprenören” för den första fasta heltidsanställning jag någonsin haft är den jag gav mig själv i mitt eget bolag, trots att jag aldrig haft några drömmar alls om egenföretagande. Jag hade en gång en blogg som nån kanske kommer ihåg, One-Way Communication, det var kul medan det varade.

Jag är ordförande i BIEN Sverige som är en ganska nystartad lokal del av det globala nätverket för basinkomst, Basic Income Earth Network, som startades upp på 80-talet redan. Jag skriver ledare i tidningen Syre vars profil är Frihetlig Grön, och på något sätt lyckas jag få varenda ämne jag skriver om att handla om basinkomst. Det har blivit ett innestående skämt på redaktionen nu. Ursprungligen kommer jag från Dalsland (ja, strax utanför Fucking Åmål, och ja, filmen ger en mycket rättvisande bild), men bor nu utanför Lund i Skåne efter att nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter 10 år i Danmark. Jag har tre barn i åldrarna 3 till 12. Och som person skulle jag nog beskriva mig som jävligt effektiv. 

PK Byrån. Hannah längst till vänster. Fotograf: Stina Gränfors

Wow, det var en presentation som hette duga! Tack för den! Vi ska givetvis fokusera på basinkomst för denna intervju. Måste ju ta chansen med någon som brinner så för ämnet! För den med noll koll, vad är egentligen basinkomst i korta drag? 

Basinkomst, om man ska vara petig, och det ska man, ska uppfylla följande fem kriterier:

Den ska

1. garantera alla en inkomst som går att leva på

2. betalas ut till individer, inte till hushåll

3. betalas ut utan krav på motprestation

4. betalas ut regelbundet (månadsvis)

5. betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger

Men redan där har vi liksom ett definitionsproblem, för vilka ingår i gruppen ”alla”?

 Ja det brukar ju rätt fort komma invändningar om att ”alla” inte kan inkluderas pga ska även turister få pengar av staten då? Men om vi drar gränsen vid uppehållstillstånd/beviljad asyl. Finns det något land med basinkomst idag?

Nej, det finns det inte. Inte någon som uppfyller de fem kriterierna ovan iallafall. Och det är verkligen jättekonstigt med tanke på hur många försök och pilotprojekt och experiment med basinkomst som har utförts genom åren, från 60-talet liksom.

Ja, Finland hade väl ett projekt tex. Hur gick det med det?

Det gick väldigt bra faktiskt, även om media valde att felrapportera in absurdum. Det man kan ta med sig mest från den lilla studien är att långtidsarbetslösa inte jobbar mindre utan tvärtom lite mer om de får basinkomst utan krav på att de ska ingå i olika aktiviteter eller ska söka si eller så många jobb per månad, och att mottagarna dels mådde väldigt mycket bättre och – kanske det bästa av allt – fick större tillit till både samhället, staten och framtiden.

Men läser man bara svensk gammelmedia får man ju helt klart uppfattningen att projektet var ett misslyckande för att de inte arbetade MYCKET mer med basinkomst. Som dessutom bara var en partiell basinkomst, det vill säga inte nog att leva på.

Varför tror du det finns ett sådant motstånd mot basinkomst? Vore det inte skitnice för alla att veta att de inte riskerar att svälta om de tappar jobbet?

I Europa i stort är ju stödet för basinkomst enormt mycket större än i Sverige, vi sticker verkligen ut i den frågan. Jag tror att det dels har att göra med att arbetslinjen är så starkt ingjuten i det svenska samhället, och dels med att vi faktiskt tycker att det system vi har idag är välfungerande. Men det räcker ju att gå med i Facebook-gruppen Försäkringskassanupproret för att se att säkerhetsnätet vi har idag har alldeles för stora hål. En basinkomst skulle istället bli ett säkerhetsgolv som ingen kan riskera att falla igenom.

Kan vårt Lutherska arv spela in lite?

Ja det tror jag verkligen. Vi har väldigt stor tillit till stat och auktoriteter i Sverige, vilket absolut inte är någon dålig sak, det är ju det som exempelvis gör att vi kunnat ha en helt annan strategi i coronakrisen än ungefär hela resten av världen. Men vi har samtidigt inte så värst mycket tillit till varandra, eller till att människorna i ett samhälle skulle kunna ha andra incitament än de rent monitära att vilja bidra till det gemensamma.

Ja ett vanligt motargument är ju att människor inte skulle arbeta om basinkomst infördes och då finns ju ingen som betalar skatt. Men är det en realistisk farhåga?

Nej, det är ju inte det. Och det är ju något som alla studier kring hur basinkomst påverkar människors beteenden överallt visar; människor slutar inte jobba. Och i de få fall de slutar jobba är det för att gå tillbaka till skolan eller vara hemma med sina barn längre. Däremot är det väl realistiskt att tänka sig att folk i högre grad skulle säga upp sig från jobb de inte trivs med för att istället starta egna företag, när de vet att de har basinkomsten som grundtrygghet. Speciellt kvinnors företagande ökar mycket i pilotprojekten.

Hannah Lemoine, Fotograf: Stina Gränfors

Jag har hört invändningen att basinkomst skulle vara döden för fackförbunden. Får du ihop den logiken? (För jag lyckas inte)

Jag förstår logiken, men inte invändningen. Såhär: Om arbetare får basinkomst så ökar deras egna förhandlingsmöjligheter, eftersom det skulle bli mycket lättare att säga upp sig från en arbetsplats där man inte får igenom sina villkor om man inte, som idag, straffas med karensdagar på 10 arbetsveckor från a-kassan vid egen uppsägning. Så, med egen förhandlingsmakt, varför skulle arbetare gå med i facket? Är resonemanget. Jag köper det ju dock inte riktigt, av flera anledningar. Dels är folk med i facket av solidariska anledningar, inte bara för egen vinnings skull, dels är fackförbunden så mycket mer än bara förhandlare av kollektivavtal, och dessutom – även om det VAR så att fackförbunden blev onödiga med basinkomst för att arbetarna fick bättre möjligheter att förhandla själva – borde inte det vara fackförbundens egentliga slutmål, att de inte längre ska behövas? Det låter liksom rätt illa när fackförbunden är emot basinkomst för att de vill bevara sin egna organisation på bekostnad av arbetarnas frihet.

Aha ja det låter ändå typ halvt logiskt. Spontant tänker jag att även om det finns en trygghet att kunna säga upp sig så vill väl de flesta gärna stanna där de är om ev brister förändras? Och det är ju alltid lättare att förbättra om man är många som vill samma sak… Så då bör väl facken vara rätt safe ändå?

Ja, jag tycker inte de ska vara så osäkra på sin betydelse! Och dessutom kommer basinkomst i första hand hjälpa de som facken ändå inte kan hjälpa med något, nämligen alla de i gigekonomin. (Gigekonomi= när du får lön för varje kort uppdrag du gör. Tex per måltid du levererar för foodora. Min anm.)

Sant. Hur tänker du om basinkomst som en feministisk fråga?

Det var faktiskt min ingång till basinkomst från första början, för en grupp som verkligen skulle gynnas av basinkomst är människor som lever i destruktiva relationer. Att veta att man har egna fuck-off-pengar kan vara precis det som avgör huruvida man stannar eller tar sig ur det. Dessutom skulle basinkomst kunna bryta kopplingen mellan lönearbete och inkomst, och på så vis tillskriva även det obetalda arbete som främst kvinnor utför ett reellt värde.

Det låter verkligen superbra men ändå är motståndet rätt stort… Vad är den vanligaste myten kring basinkomst? 

Det är väl egentligen en myt om människan: att vi i grunden är lata och egoistiska och måste piskas till att arbeta…Näst vanligaste myten, som faktiskt är om basinkomst, är att vi inte skulle ha råd att införa den. Det är inte sant överhuvudtaget.

Hannah Lemoine, Fotograf: Stina Gränfors

Så hur skulle finansieringen kunna se ut? 

Det finns många olika uträkningar på det. För det första så är det väl här läge att påpeka att basinkomst inte behöver innebära att alla människor, oavsett inkomst, ska få extra pengar in på kontot varje månad – en sådan reform är de facto nästan helt omöjlig att räkna hem finansieringen till. Men så länge alla människor är GARANTERADE en basinkomst om de behöver den, och den delas ut utan krav på motprestation eller behovsprövning, så går det. Och det låter kanske motsägelsefullt – hur ska man veta vilka som behöver basinkomst om man inte ska behovspröva dem? Men det är faktiskt inte så svårt, och systemet finns där redan. Varje månad registreras det nämligen hos skatteverket hur mycket inkomst du har. Och om man inte har någon inkomst så får man helt enkelt basinkomst utbetalad istället.

Vad jag sett i uträkningar på just svenska förutsättningar så är det ju framförallt byråkratin kring föräkringskassa, akassa och csn som vi kan spara in pengar på?

Ja absolut, den utgör en stor del. Och sen kan man i princip få ihop resten genom att återinföra enhetlig moms på 25%. Sen finns det ju en massa andra saker man kan införa, det finns otroligt många förslag. Skatt på transaktioner är en sak, eller skatt på produktion på samma nivåer som skatten på mänskligt arbete – vilket också kommer behövas om robotarna kommer och tar våra jobb (gud vad jag hoppas att robotarna tar våra jobb!).

Haha tänk paniken hos arbetslinjehetsarna om robotar snott alla jobb. SD fast mot robotar. ”De kommer HIT, de tar våra JOBB, de betalar ingen SKATT”… Om läsarna ska ta med sig bara en sak ang basinkomst vad skulle det vara? 

Att när olika förnuftiga basinkomsthaters sitter på internet och menar att det är en ekonomiskt omöjlig idé – kom ihåg att åtminstone tio nobelprisvinnare i ekonomi öppet stöttar idéen om basinkomst! 

Plus också: bli gärna medlemmar i BIEN Sverige så vi kan få lite ordning på rörelsens aktivism i Sverige någon gång!

Stort tack för denna intervju!

Vill du läsa mer om BIEN, deras arbete och ev bli medlem kan du kika in på hemsidan: https://www.biensverige.se/ 

Fredagsintervju Edward Summanen

Edward Summanen är sakkunnig i transfrågor för RFSL och har lång erfarenhet av arbete i frågor som rör bland annat transpersoners hälsa och rättigheter. Vilket ger en rätt naturlig ingång för vårt samtal om bla transfrågor.

Mina läsare börjar nog vänja sig vid denna starten på mina intervjuer nu men… Vem är Edward? 

Haha, vilket borde vara en lätt fråga, inte minst för att man får den titt som tätt. Men ändå lite svår. Men när jag ska berätta vem jag är blir det ofta i relation till mitt yrke och mitt engagemang. Så därför är svaret att jag är sakkunnig i transfrågor på RFSL – förbundet för hbtqi-personers rättigheter. Förutom att jag jobbar med transfrågor jobbar jag även med psykisk hälsa och suicidprevention där. Vid sidan av mitt arbete skriver jag en hel del. Jag har gett ut några böcker och kommer ut med en ny bok i januari, om hbtqi i Sverige genom historien. Rent utbildningsmässigt är jag socionom och genusvetare. Jag har även ett långt ideellt engagemang som feministisk aktivist.

Vad kul och spännande med ny bok! Hur länge har du jobbat för RFSL? 

Sen 2008. Jag har jobbat på RFSL Stockholm, RFSL Ungdom och är sedan 4 år tillbaka på RFSL:s förbundskansli. Under de här snart 13 åren har jag jobbat med flera olika saker, men allra mest med transfrågor. 

En hel del erfarenhet av denna typen av frågor med andra ord! 

Ja, det kan man säga. Jag har ju varit med under de år när transfrågor blivit synliga på ett helt nytt sätt. Det innebär att jag följt utveckling i lagar och rättigheter, men också i forskning, populärkultur eller hur folk helt enkelt pratar. Jag har utbildat en hel del, och det är stor skillnad på kunskap nu och säg år 2010. År 2010 var det många inom skola eller hälso- och sjukvård som inte ens visste att ordet ”transperson” fanns. Och ”hen-debatten” kom ju inte förrän 2012, om jag minns rätt. Vilket ju gjorde ickebinära synliga på ett helt nytt sätt.

Ja det har verkligen skett en förändring i kunskap, gällande trans generellt men kanske i synnerhet avs ickebinära och vår existens. Men innan vi pratar vidare om det kan du berätta något mer om din bok? 

Boken heter Queera Tider – hbtqi då och nu och kommer som sagt ut i januari. Den tar upp många av de viktiga förändringar som skett i Sverige när det kommer till rättigheter och synliggörande av hbtqi-personer. Det är en mix av berättande texter, intervjuer och skildringar av hbtqi-personer som gjort avtryck. Den innehåller även en hel del fakta om vad som gäller idag, t.ex. ifråga om diskrimineringslagen eller om du vill byta förnamn. Boken riktar sig till personer som är 12 år och uppåt. Den har illustrerats av Adrian Malmgren och jag är otroligt glad över att få ge ut denna tjusiga bok! Jag tror att den kommer att vara värdefull för hbtqi-personer i alla åldrar, närstående, ungdomsmottagningar och skolbibliotek.

Hur nära i arbete är RFSL med RFSU? Jag upplever att ni ganska ofta blandas ihop i debatter?

Vi har en del kontakt med RFSU.. Självklart förs det ofta en dialog i de fall där vi jobbar med samma frågor. T.ex. tog vi fram en gemensam broschyr om BDSM i år, som ju är ett ämne som får en del kritik i den tid vi just nu lever i.

Ja det är verkligen ett hett ämne. Hur känner du personligen inför att bedriva arbete kanske framförallt som skribent kring så pass heta frågor med mycket fördomar och tyvärr även hat inom feminismen?

Rent personligen tycker jag att det är extremt tungt att möta hat från feminister. Särskilt svårt är det när det inte går att diskutera med personer: man har exempelvis bestämt sig för att BDSM är skadligt och dåligt, punkt slut. Det finns en tendens att sprida förenklade förklaringar eller bara en enda klatschig rubrik i sociala medier. Överlag tycker jag att personer är dåliga på källkritik. Men sen finns det såklart personer som aldrig kommer att sympatisera med min kamp. Den som tänker att transkvinnor är förklädda män, utsända av patriarkatet för att söndra kvinnorörelsen, ja den personen kommer jag nog aldrig att kunna nå fram till eller kunna ha ett nyanserat samtal med. 

Edward, bild: Rabén

Vad är din generella åsikt om den här nymoralistiska synen på sexualitet som börjat växa fram inom feminismen och ofta går hand i hand med transexkluderande retorik?

Jag tycker att den är skrämmande. Och ofeministisk. Men ja, konservativa krafter växer överallt just nu och minoritetsgruppers rättigheter ifrågasätts. Så jag är inte förvånad att det även sker bland oss feminister.

Men okej. Till knäckfrågan nu då. Feminism och transaktivism. Hur fan ska vi komma åt att knäcka nöten med feminister som är helt övertygade att feminism och transkamp inte går ihop? Å kanske framförallt, kan vi få bort fokuset på transkvinnor (och är det önskvärt)?

En mycket viktig fråga, och jag önskar att jag hade ett färdigt svar. Men kanske att vi helt enkelt får lämna dessa feminister bakom oss? En del av dom kommer ju sedan att inse att det fungerar alldeles utmärkt (och har gjort det länge) att kombinera feminism och transaktivism. Det motstånd som transpersoner möter är ju till stor del en del av könsmaktsordningen. Transkamp ÄR en del av feminismen, feminismen ÄR en del av transkampen. Jag vet inte vad de är så rädda för. Eller, jag hör ju att de är rädda för att transkvinnor ska ”ta över” alla sammanhang. Men jag förstår inte exakt vilka sammanhang de är rädda att förlora. Jag tänker att det finns en fantasi om Den Läskiga Transpersonen, som mest grundas på tankar som uppkommit i cispersoners slutna rum. Men mycket handlar ju också om okunskap. Jag tänker att feminister med dålig kännedom om transpersoners livsvillkor behöver läsa på. En del verkar inte ens känna till att ickebinära personer kan uppleva könsdysfori och har rätt till könsbekräftande vård.

Skäggiga stora mörka personer med snopp i kvinnornas omklädningsrum är väl standard oro?

Ja, den där oron finns absolut. Och då har ju folk missat att personer med snopp redan har rätt att vara i kvinnors omklädningsrum. Det finns en massa juridiska kvinnor som inte genomgått underlivskirurgi. Det finns en fixering vid könsorgan som är helt absurd. Jag har sällan mött personer som är mer fixerade vid vad folk har innanför trosan än dessa “transkritiska”  feminister. Men med det sagt: det är rimligt att vara rädd för vad män kan hitta på. Män begår mängder av sexuella övergrepp. Men transkvinnor är inte män.

Behöver vi skapa tryggare omklädningsrum? Absolut, det låter som det. Men lösningen är inte, som en del föreslagit, att dela upp folk utifrån hur deras könsorgan ser ut. Det tycker jag låter helt absurt. Istället tänker jag att det måste finnas personalnärvaro, möjlighet att byta om enskilt och se över hur omklädningsrummen är utformade. Jag är kanske naiv men jag tror att det går att skapa omklädningsrum där cis- och transpersoner samsas om utrymmet utan att det är någon stor grej. 

Å den här invändningen att transkampen är misogyn och försöker tvinga lesbiska ciskvinnor att suga kuk? 

INGEN ska behöva ha sex med någon som den inte vill ha sex med. Det är ett övergrepp att bli tvingad till sex. Ingen kan heller tvinga någon att tända på någon. Vad du tänder på är individuellt. MEN att säga till någon ”Jag vill inte ligga med dig, för jag är lesbisk och du som är transkvinna är ingen riktig kvinna”, ja då är den sista delen av meningen transfobi. Du har rätt till dina preferenser, men vad du säger till andra personer eller skriker ut i versaler på sociala medier, det är det som gör skillnaden. Och för att vara tydlig:, självklart finns det även transpersoner som begår sexuella övergrepp. Ingen påstår att exakt alla transpersoner är helgon.

Ja det finns ju givetvis personer från alla kön som gör övergrepp. Det är inte helt unheard of på kvinnoanstalter tex fast typ 99.99% där är ciskvinnor.

Exakt. Jag vet att du redan lyft detta men ja, det finns självklart transpersoner som är elaka, otrevliga, mobbare, våldtäktsmän, partnermisshandlare etc. Så den anekdotiska bevisföring som dyker upp (”jag läste om en transkvinna som våldtog en person”), den tycker jag är märklig. 

Vad är ditt bästa svar till de då som påstår att biologin är enkel och binär? Att det finns två kön eller ”defekter”/avvikelser som utgår ifrån dessa två kön?

Till att börja med tycker jag att det är respektlöst och extremt oempatiskt att prata om ”defekter” (som jag sett att vissa gör) när det kommer till att ha en intersexvaration.

Sen tänker jag så här: rent kroppsligt finns det olika könsvariationer, men det är precis lika viktigt att förstå att det rent könsidentitetsmässigt finns variationer. Du behöver inte förstå hur det känns att vara transperson, men du behöver respektera och acceptera att vi finns. Biologin är mångfacetterad, våra identiteter likaså. Den som påstår något annat förnekar hundratusentals (eller kanske miljontals?) människors existens. Det finns fler kön än två, men vi lever i ett samhälle som är uppbyggt kring en tvåkönsmodell. Många passar in i modellen, andra gör det inte. 

Men jag tycker att det är konstigt att vilja jämföra med resten av djurvärlden. ”Inga andra djur är trans” eller ”inga andra djur är homosexuella”. Dels stämmer det inte, dels kan vi inte applicera mänskliga termer på andra djur. Och i vilka andra sammanhang hänvisar vi till djur? ”Djur gör inte abort” – okej, ska vi ta bort aborträtten då? ”Djur äter upp några av sina ungar om de inte har möjlighet att ge alla mat” – jaha, ska vi börja med det då? Jag tycker att vi ska sluta filosofera om vad kön är och istället börja prata om hur vi rent konkret kan förbättra livet för transpersoner.

Hur tänker du om osynliggörandet av transmän? För väldigt ofta handlar ju debatten bara om transkvinnors rätt att ses som kvinnor och vissa feminister har tex slängt till med att transmän minsann inte kräver att ses som män, eller att det aldrig hänt att cisbögar kallas transfober om de inte vill ha sex med en transman. Å nästan tagit detta som bevis på att transmän ju i grunden är kvinnor och därmed mer hänsynsfulla.

På ett sätt är det ju skönt att vara osynlig och slippa ifrågasättas/hatas på. Men en del hat får vi ju.  Som att kallas ”könsförrädare” eftersom vi gått över till den onda sidan (dvs ”blivit” män). Det verkar som att de som påstår detta har väldigt liten inblick i vilka samtal som förs i transseparatistiska forum eller hur transmän pratar om hur vi bemöts t.ex. på Grindr (som är en app för män som söker män). Det finns mycket transfobi bland cisbögar. Och samma sak gäller såklart där som för lesbiska som inte vill ha sex med någon med en penis: alla ska samtycka! Men det finns en hel del cisbögar som uttrycker sig riktigt transfobiskt när det kommer till transmän. Det finns också forum för bögar/bisexuella män som inte välkomnar transkillar för vi är inte ”riktiga män”. Och det är såklart inte okej. Så det är trams att påstå att ingen klagar på cisbögars transförakt: då har man helt enkelt inte tagit del av samtalen som faktiskt förs. Och det räcker inte att bara ha lyssnat på Buck Angel, vars åsikter många andra transmän starkt tar avstånd från. Man behöver istället ta del av flera olika berättelser, och gärna berättelser från transmän i Sverige och kontexten här. 

Edward, Bild: Privat

Apropå Buck Angel och andra inom ”truescum” falangen, varför är det så lockande tror du att göra gemensam sak med transexkluderande feminister mot oss som är ickebinära?

Jag tänker att tvåkönsnormen är stark även bland vissa transpersoner. Transrörelsen är inte en enad rörelse: det finns t.ex. de som menar att transsexualism är en psykisk sjukdom man blir botad från genom könsbekräftande vård och som inte vill förknippas med begreppet ”transperson”. Det finns också en del transpersoner som tycker att de är ”mer trans” eller ”bättre trans” än andra transpersoner. T.ex. att man är “mer trans” om man genomgått könsbekräftande vård än den som inte gjort det. Precis som att en del machobögar ser ner på eller ifrågasätter fjolliga bögar, eller andra normer inom minoriteter. Var dessa normer kommer ifrån är svårt att veta, men de finns. Kanske för att folk gillar makt och att få fördelar på andras bekostnad? Och ickebinära ses ibland som ”mindre trans” eller ”trans på fel sätt” av en del. Men så är det ju inte. Och vi behöver alla säga ifrån när sådant sker.

Tänkte att vi avslutar om transvården. Står vi inför en vårdskandal pga för lätt tillgång på hormoner och operationer och är det verkligen ett enda experiment utan stöd i forskning att könsbekräftande vård har en effekt för det psykiska välbefinnandet?

Nej, det gör vi inte. Den stora vårdskandalen här är att det idag är 2 års väntetid för ett första möte hos de flesta könsdysforiteam och att unga ickebinära nekas vård hos flera team. DET är skandalerna som vi borde prata om tycker jag. Det är inte lätt att få hormoner eller kirurgi.

Saknas forskning? Ja, det gör det till stor del, även om vi också har en del forskning, särskilt gällande vuxna binära transpersoner. Saknas erfarenhet? Nej, det gör det inte. Forskning är inte svaret på allt. Men att hävda att vården är ett enda stort experiment är magstarkt.  Då vet man inte hur könsdysforiteamen faktiskt arbetar. Väldigt många mår bättre av könsbekräftande vård, eftersom det minskar könsdysfori. Men en del mår också sämre, t.ex. för att ens omgivning tar avstånd från en när man kommer ut som transperson. Dvs transfobi skapar ohälsa. Det pratar vi alldeles för lite om.

Något som är relevant i sammanhanget är att jag, genom mitt jobb på RFSL, jobbar med hemsidan Transformering och den stöd- och infomejl som är knuten till sidan. Verksamheten drivs ihop med RFSL Ungdom som var den organisation som startade det hela. Och då var det jag som jobbade med det, eftersom jag var anställd på RFSL Ungdom då. Vi tar emot omkring 1000 mejl om året, främst från transpersoner i alla åldrar, men också närstående och yrkesverksamma. Verksamheten har funnits sedan 2010, och jag tror faktiskt att ingen annan i Sverige har haft kontakt med så många olika transpersoner som vi som jobbar med Transformering. Varje år mejlar jag med cirka 200-300 unika personer. Den erfarenheten är helt unik och ger oss en kännedom om målgruppens bredd som få andra har. Då är det frustrerande när en läkare som träffat 10 personer med könsdysfori tror sig vara expert på området och veta något om ”gruppens komplexitet eller behov” eller hur saker förändrats över tid. Vi möter både personer i behov av könsbekräftande vård och personer som inte har det behovet. Och personer i alla åldrar, runt om i landet, med olika könsidentiteter.

Men vad är det viktigaste att veta om transrörelsen idag?

Jag tror att det viktigaste att veta om den svenska transrörelsen (för det ser såklart olika ut i olika länder) är att det är en spretig rörelse, med olika grupper, men att de stora frågor som förenar väldigt många är frustration över okunskap om transfrågor. Men också  bristen på trygghet och relevant vård. Det omfattar t.ex. de långa väntetiderna för att få vård, förlöjligande och hat från alla möjliga håll och att ständigt tvingas utbilda andra. Det finns även ett stort ansvarstagande: man tar hand om varandra. När resten av samhället inte tar sitt ansvar hjälps man åt internt istället.

Men det är väldigt tungt: många bär andras psykiska hälsa och engagerar sig stort för att andra transpersoner ska må bättre. Det är inte ett ansvar som en rörelse ska behöva ta, men som vi ofta tar ändå. Många transpersoner drar sig för att söka vård och stöd, eftersom man har tidigare erfarenheter av dåligt bemötande. Men: alla transpersoner mår såklart inte dåligt. Och det finns också en glädje och kreativitet inom rörelsen, där saker ständigt utvecklas. Nya flaggor, nya arbetssätt, nya ord. Som ordet könseufori, vilket är positiva känslor av att bli bekräftad och sedd som det kön man är.

Har du något sista du vill tillägga?

Att alla behöver hjälpas åt just nu och gränsa mot transhatet som väller fram. För det gäller våra liv och vår trygghet. Säg ifrån, ta avstånd, avfölj. Eller informera. Sök kunskap om du känner dig osäker på vad som gäller. Och var källkritisk. Jag förstår att RFSL kanske inte ses som opartiska (vi arbetar ju för transpersoners mänskliga rättigheter, även om det vi lyfter såklart är grundat i kunskap och erfarenhet) men då finns det saker att läsa hos Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten eller andra myndigheter.

Håll utkik efter Edwards nya bok som kommer efter nyår. Ni kan också följa honom på Instagram som @edward.summanen 🥰

Fredagsintervjun: Araia Ghirmai Sebhatu

Araia Ghirmai Sebhatu kom jag i kontakt med första gången genom hans arbete med Black coffee och debatten som då uppstod kring separatism och en plats för de som drabbas av rasism att mötas, andas och organisera sig utan att ständigt behöva förklara vad rasism faktiskt innebär. Sen dess har jag främst följt Araia genom de stegutmaningar vi kör via fitbit 😉 I denna intervju pratar vi rasism, mat och kultur!

Araia. Foto: Privat

Vi börjar på liknande sätt som alla andra får börja. Nämligen såhär: Berätta lite om dig själv, vem är Araia?

Jag är en aktivist och folkbildare, brukar jag säga. Aktiverat mig kring antirasism under en längre tid och särskilt frågor som rör anti-svart rasism. 

Jag kom ju i kontakt med dig vid uppstarten av Black Coffee. Varför var det ett viktigt projekt för dig?

Black coffee var viktigt av flera anledningar. 

  • För att skapa ett kontinuerligt internt samtal mellan afrikaner i Sverige, afrikansvenskar.
  • För att aktivera och mobilisera afrikansvenskar i politik, kultur och nyheter. Öka vår synlighet helt enkelt. 
  • För att lyfta den afrikansvenska frågan i ovannämnda områden .
  • Slutligen (och det viktigaste) för att förändra vår situation. Egenmakt. 

Jag vet att det blev lite rabalder kring detta när det var helt nytt, vad har hänt sedan?

Uppmärksamheten från majoritetssamhället märktes av efter att vi bedrivit verksamhet i minst ett år. Det var i samband med att SSU hade bjudit in Rashi Musa, SUM:s ordförande, för ett separatistiskt samtal. Arrangemanget väckte ilska hos högern som ville kritisera vänstern och då bjöd SVT in till en debatt om separatism. Problemet var att SSU inte tidigare jobbat med separatism, utan blivit inspirerade av rörelser som Black Coffee. De ställde in arrangemanget i slutändan efter kritikstormen. Rashid som inte heller jobbat separatistiskt utan bara var inbjuden till arrangemanget kände inte heller att han ville föra den frågan vidare. Då kom jag in i bilden som då aktivt använt separatism som verktyg en längre tid i Black Coffee. Jag var med i debatt i SVT opinion och det hela föll platt och ja…resten är väl historia. 

Det finns onekligen många som har problem med separatism som verktyg för kamp. Vad har hänt med Black Coffee, är ni fortfarande aktiva?

Nej inte så som 2015-16 då vi hade träffar och så. Men forumet på facebook finns kvar. 

Åh, vad tråkigt! Men förstår att det blir svårt att driva i längden när du bollat så många olika saker. Du har ju haft podd också, vad handlade den om?

Ja just det, Mat och prat med Araia heter den. Just nu är den vilande. Podden består av två avdelningar. Avdelning ett är intervjuer med afrikansvenska konstnärer. Avdelning två heter “vänstern vad händer” där jag intervjuar politiskt aktiva inom den brada vänstern om vart vänstern är på väg och var den borde vara. 

Jag gillar din podd och hoppas såklart du ska orka ta upp den igen! Men… du får nog förklara hur mat kommer in i bilden här?

Maten kommer med eftersom jag 1. älskar mat och faktiskt gick kock/restauranglinjen på gymnasiet och 2 är sådan grundläggande beståndsdel i den kollektiva rikedom vi har som uppväxta tillsammans i exempelvis förorten osv. Samt 3 måltiden blir ett väldigt bra sätt att skapa en familjär och en personlig prägel på samtalet. (Och 4 det blir ett legit sätt för mig att be folk att ordna spännande mat åt mig!!)

Araia, Foto:Privat

Din utbildning inom restaurang hade jag ingen aning om, vad kul! Borde vi inte använda mat mer i det antirasistiska arbetet? Det är trots allt en sådan enormt källa till både glädje och information om olika kulturer.

Det tycker jag definitivt. Jag tror att vägen till hjärtat många gånger går genom magen!

Haha ja det tror jag också! Har du något favoritkök? 

Hmm måste ju säga det eritreanska köket. Men jag klarar inte att säga bara ett. Älskar turkisk mat som man haft nära till som uppvuxen i Västerort i Stockholm. Älskar också maten från Mellanöstern med det grillade, alla rörorna, brödet och dolma i alla tänkbara ljuvliga varianter! Å allt i det indiska köket! Mexianska köket såklart med bönorna, grönsakerna och osten..och majsbrödet! Chilenska köket med sina empanadas! De fantastiska grytorna från det Gambiska och Senegalesiska köken. Persiska maten med riset och sin ghorme sabzi! Älskar även det italienska köket och dör för pasta och pizza i alla tänkbara former. Kinesiska dumplings, stekt ris och ramen! Å sist men inte minst svensk husmanskost! Nu tog jag kanske hälften men detta var det jag spontant kom på!

Du låter som mig, en sann älskare av mat helt enkelt! Finns det någon mat som du tycker är underskattad? 

Den svenska husmanskosten är klart underskattad. Jag besöker olika restauranger med vänner en gång i månaden faktiskt. Vi är alla föräldrar så vi hinner med det genom att rotera ansvaret för att boka bord. Jag hade hand om det först och bokade in oss på Pelikan på Söder som bara har husmanskost av historiska skäl. De blev lite arga först men uppskattade maten sen! Hahaha.

För mig är husmanskost lite synonymt med mat gjort på inälvsdelar/slaktrester som andra kanske inte så gärna äter. Tex kokt tunga, oxsvanssoppa, pölsa och dyl. Vilken typ av husmans är det du tänker på? 

Nja jag är dålig på inälvsmat faktiskt. Tänker mer på mat som kött och potatis. Köttbullar, pannbiff, falukorv i alla former, Ungspannkaka. Köttfärslimpa! Det du nämner låter mer som julbord, haha! 

Haha nja julbord är väl mer köttbullar och revben.. och prinskorv? 

Ja kanske… Men oxtunga brukar man traditionellt servera på julbordet har jag fått lära mig. Men jag har aldrig haft det på julbord i det privata! 

Det är lite olika lokala traditioner kring det där. Jag är uppvuxen med tunga till jul men här i Småland har jag bara träffat andra från norrland som också haft det, andra har typ inte hört talas om tunga till jul. 

Ja Sverige har verkligen en stor variation, lätt att glömma bort. Finns mycket god mat som är lokalt för södra Sverige och jag gillar norra Sveriges brödtradition!

Finns det någon mat du saknar i Sverige?

Sverige har ju av naturliga skäl (klimatet) inte så mycket “to go” käk. Vi behöver mer mat som kan tas med enkelt å då menar jag inte snabbmat typ Max utan god bra mat du kan köpa i ett hål i en vägg. Luncherna är också väldigt stabbiga vilket jag antar också beror på klimatet. Korv och bröd har ju varit en klassiker men här i Stockholm verkar det på väg att dö ut. Det tycker jag är synd men Göteborg verkar hålla liv i korvmojen ännu. Vi behöver mer mat som man får med sig i rullat tidningspapper om du förstår vad jag menar. Samt mackor, grillade i olika varianter som är lätta att köpa och äta på språng. Så är väl kanske mest formatet jag är ute efter!

Ah. Samtidigt är ju sådan mat som gjort för att låta många olika kulturella kök få en plats i rampljuset! Hur ser du på svenskarnas historiskt koloniala approach till ny mat? Du vet den som kan sammanfatta med SDs “Du behöver inte ta hit kocken för att laga maten”… 

Ja det är väldigt historielöst att naivt att tro att Sveriges mat inte påverkats av andra infuenser. Men å andra sidan vet vi ju att SD inte direkt gillar fakta och historia. 

Om du fick önska en sak kopplat till mat och integration vad skulle det vara?

Att vi slutar fokusera på nation och istället pratar mer om folklighet!

Tusen tack för att du ville vara med i denna intervju! Den som vill och inte redan gör det kan följa Araia på instagram som araiaghirmaisebhatu 🙂 

Vardagsrasismen intervju: Negar Mottaghi

Neg (Egentligen Negar) Mottaghi är mamma och relativt nybliven aktivist på sociala medier som framförallt bedriver utbildning och opinion kring funkofobi och rättigheter för personer med olika funktionsvariationer/nedsättningar. Hon driver dels sitt eget konto om sin vardag och dels de två kontona “saduprecis” (om funkofobi) och “lika.unika” som sammanför personer med olika ovanliga diagnoser. Vi pratar föga förvånande om funkofobi och attityder kring människor som inte fungerar som normen. 

Vem är Neg?

Oj, vilken svår fråga. Jag har tänkt mycket på detta under senaste åren och känner att ju äldre jag blir ju mindre vet jag om mig själv. Jag analyserar liksom mig själv mycket mer. När jag var ung var det lättare att beskriva vem jag var. Men jag känner väl att jag är någon som står upp mot orättvisor, hatar allt sådant. Jag är också för snäll och ger med mig för lätt. Mer allmänt så är jag gift, har två barn, är utbildad socionom och jobbar som kurator.

Neg, Bild:Privat

När började du med sociala medier?

Tidigt! Antagligen för tidigt sett till mina första inlägg. I början kunde jag skriva sånt där fånigt som “Oj jag är trött” som att någon ville veta det utan kontext!  När jag fick barn och sen flyttade från Malmö till Stockholm började jag med Instagram för att behålla kontakten med mitt nätverk. 

Du har startar två ”aktivist”/utbildningskonton. Kan du berätta om dem?

Jag var först med och startade Saduprecis som visar hur funkofobi ser ut och hur vanligt det är. Sen en liten tid tillbaka roddar jag det kontot själv. Sen startade jag kontot lika.unika som fungerar som en matchmaking sida för barn och vuxna med olika diagnoser. 

Har ni fått in någon berättelse till saduprecis som riktigt chockat dig? 

Ja, varje gång personer har uttryckt att det vore bättre att barnet dog så de vuxna skulle slippa livet som förälder till ett svårt sjukt/funktionsvarierat barn. Eller när vissa tror att föräldrarna inte älskar sitt barn så som de skulle ha älskat ett normfungerande barn. 

Jag känner igen det där med att älska sina barn från attityder kring adoption och flyktingar. Att människor från icke västerländska länder har så många barn så de kommer inte sakna 1-2 barn om de dör eller lämnas bort… Hur ser du på likheterna mellan rasism och funkofobi?

En av skälen jag ville starta saduprecis är för att belysa funkofobin och hur lätt det är att komma undan med funkofobi jämfört tex rasism. Båda finns ju helt klart men jag har upplevt att ingen riktigt fått gehör i frågan för att lyfta funkofobi så som det finns aktivister som syns kring antirasism. Samtidigt vet jag inte hur bra jag når ut pga algoritmerna i sociala medier. Det känns mycket som att vi har mer krig för att visa att vi har rätt än faktiskt har en dialog för att ändra negativa normer och beteenden. Där behöver kampen mot både rasism och funkofobi bli bättre på att nå ut. Mycket handlar ju om fördomar och rädsla för det som ser annorlunda ut mot normen.

Stenar u förgrunden, i bakgrunden Neg med sin son. Bild: Privat

Hur ser ditt mål med aktivismen ut framåt, drömmer du om nått utför sociala medier?

Jag vill se att fler delar förutom de direkt berörda. Att stora medier skall skriva/visa personer med massor av olika funktionsvariationer, multisjuka osv. Visa att det finns många olika livsöden, att alla mer någon diagnos/funktionsvariation/nedsättning/sjukdom är en individ precis som normfungerande är. Helst också såklart i ämnen som inte berör deras funktionsvariation. Typ ha med någon med CP skada att prata politik eller nått och inte bara om sin vardag. 

Hur tänker du kring de som omtalat personer med tex npf diagnos eller nån funktionsvariation som typ superhjältar eller speciella inspirationskällor?

Jag kunde säga så om min son i början, men då kring att klara tuffa behandlingar på sjukhus å så, men inte pga diagnosen i sig. Jag har svårt att förstå tex program om kortväxta på TV med typ budskapet ”titta de har en vardag”, för det borde väl vara självklart? Ännu värre är de som uttrycker att JAG är en hjälte som orkar med, som säger att de aldrig hade klarat ett barn med diagnos. Men vad skulle alternativet vara?

Första gången jag märkte av en debatt om funkofobi var när programmet ”The undateables” kom, minns du den debatten? 

Nej, men jag har sett att det finns på Netflix om ”Love on The spektrum”. Jag tycker det hade varit okej om det fanns ett program som visade att det inte är något speciellt att dejta någon med diagnos/funktionsvariation men ofta blir ju dessa program mer att skratta åt de som försöker hitta kärleken ”trots” diagnoser. Som om det verkligen vore nåt alldeles otroligt att dessa människor är älskvärda och har känslor och liv som alla andra. 

Neg. Bild:Privat

Har du märkt av någon attitydförändring kring funkofobi? 

Ja absolut! Framförallt att det faktiskt börjar finnas en diskussion och att personer som vill väl verkligen anstränger sig för att inte använda diagnoser som skällsord och liknande. I min närhet märker jag att fler vågar säga ifrån. Det borde såklart vara självklart men blir ändå glad när det händer. 

Om du fick en önskan vad skulle det vara då? 

Oj bara en sak… om jag får koppla det till mig själv så.. En drivkraft för mig med att lyfta och prata öppet om livet med min son och hans diagnos är att jag kommer från en kultur där du inte får prata om sådant. Barn med diagnos ska gömmas undan och skämmas för. Jag vill att det ska ändras så att tabut att ha barn med en diagnos inte är något att skämmas för. Vi älskar våra  barn precis lika mycket som vem som helst och ska aldrig känna skam! Så jag vill att alla ska kunna vara stolta över sina barn och att barnen ska få växa upp och känna sig älskad. Jag vill att alla barn ska kunna finnas i samhället och bemötas med respekt även om de av något skäl inte har en eller flera föräldrar som slåss för dem. 

Tack för denna intervju Neg!

Glöm inte att följa Neg på Instagram!

Vardagsrasismen intervju: Ina Omma

Ny fredagsintervju här på Vardagarasismen! Denna gång har jag fått äran att prata med Ina. Ina hittade jag via hennes och hennes mans konto där de visar upp sin fantastiska samiska slöjd och kom därifrån till Inas egna konto som berör samisk kultur, rasism och samisk aktivism. Så det faller sig ganska naturligt att vi kom att prata om just det samiska arvet och hantverk. Enjoy!

Jag: Hej Ina! Vi börjar med att du får berätta lite om dig själv, vem är du? 

Ina: Ina är en 29 år gammal sydsame, bosatt i Skellefteå. Studerar sydsamiska på Umeå universitet och arbetar i verkstaden en gata bort med samisk slöjd (mjukslöjd). Just nu är det också väldigt mycket kring mitt Instagramkonto och jag ska snart hålla ett seminarium om samisk identitet! Det blir premiär för mig!

J: Åh vad spännande! Jag hittade ju till dig via den samiska slöjden då jag själv är väldigt intresserad av hantverk. Vilken slöjdform är din favorit? Dvs finns det något arbete du tycker är lite extra kul att sätta tänderna i?

I: Jag tycker att det är extra kul att få göra små detaljer med tennteåd, pärlor och ringar osv… Jag gjorde en superdekorerad sked-pung för ett tag sedan, det var roligt! Jag får nog säga tenntrådsbroderi trots allt, om jag måste välja.

Skedpung. Bild: Privat

J: Just tennbroderi i form av armband är väl bland det första många tänker på när de hör samiskt hantverk. Vad mer brukar vara sånt som anses defininiera samiskt hantverk?

I: Det samiska slöjdandet har sitt ursprung i bruksföremål och kläder men också smycken och annat som föremål som ska skydda eller föra med sig tur.  Det har gjorts försökt att kontrollera vad som ska få kallas samisk slöjd, bland annat genom ”duodji-märket”. Syftet är ju att skydda den samiska slöjden men det råder lite skilda meningar kring huruvida det fungerar eller inte. Men kort kan en säga att samisk slöjd ska vara tillverkad av samer! Såna armband med en fläta i tenntråd är något många är bekanta med. Det har nästan blivit som en symbol för- och ett väldigt bra exempel på hur samisk kultur exploateras! Dessa armband säljs nämligen världen över av alla möjliga. Tråd av tenn är samer ensamma om att ha använt på det här sättet och har inte återfunnits någon annanstans! Att andra än samer tillverkar och säljer dessa armband är alltså en form av exploatering av kulturen. En ska därför vara noga när en köper samisk slöjd att det är från en same som livnär sig på sin egen kultur! Sen är ju samisk slöjd enormt bred idag! Allt från återskapande av gamla föremål till supermodernt och innovativt nyskapande!

J: Jag har länge förknippat samisk slöjd med att vara användbara bruksföremål, men liksom extra vackra. Hantverk av alla de former är ju verkligen en kulturbärare! Jag lärde mig virka och sticka av min farmor i låg ålder. Hur började din bana?

I: En äldre släkting till mig introducerade mig till just tenntrådsbroderi. Riktigt när kommer jag inte ihåg, men jag var iallafall barn och jag tyckte det var svårt och det blev fult. Det var tungt att sy i skinnet och få det rakt kommer jag ihåg. Jag övergav det ganska snabbt. Sen har jag mer och mer som vuxen börjat plocka upp det igen och nu på sista åren är det något jag sitter med nästan dagligen, iallafall i långa perioder! Jag tänker ofta att det skulle ha varit roligt om hon levde så jag kunde få visa att det hon lärde mig som jag bara tyckte var tråkigt och jobbigt då betyder så mycket för mig idag!

Ina i ateljén. Bild: Privat

J: Vilka likheter kan du se mellan samiskt hantverk och annat etniskt präglat hantverk?

I:  Jag vet inte om det egentligen är unikt för just etniskt präglat hantverk, men min uppfattning är att teknikerna som används i tillvekandet ofta har ärvts från generation till generation sedan urminnes tider. Att varje liten detalj är genomtänkt och formad genom historien. Jag tycker att hantverken ofta går att jämföra och en kan se både det lika som med återkommande mönster och liknande symboler, men också det unika som hur föremålet anpassats efter traditioner och miljö!

J: Jag ser samma mönster inom folkmusiken. När jag träffat folkmusiken från andra länder har det relativt lätt gått att lära av varandra och infoga ny kunskap i det befintliga och ändå behålla den egna kulturens särprägel. Hur ser du på riskerna med KA (kulturell appropriering) och de som inte alls tycker det finns några problem med att ”låna” från andra kulturer?

I: Den samiska kulturen är ju precis som alla (så vitt jag vet) andra kulturer uppbyggd på traditioner! Det är traditioner som vuxit fram genom tusentals år och är vad som utgör det samiska kulturarvet. Samer har under århundraden förbjudits att utöva sin egen kultur, alltså sina traditioner. Samer förföljdes, torterades och mördades till följd av detta. Det har lämnat djupa spår som den samiska kulturen troligen aldrig kommer återhämta sig från. Förtrycket pågår fortfarande och det samiska folket håller fortfarande på att resa sig. Att andra än samer praktiserar samisk kultur (exempelvis bär kolt, ägnar sig åt samisk slöjd eller andra samiska traditioner) är därför kränkande. Att däremot ta del av samisk kultur genom att exempelvis bära samiska smycken, lyssna på samisk musik eller delta i samiska evenemang kan ju däremot utgöra ett stöd, förutsatt att personen har förståelsen och kunskap om vad det är den tar del av.

J: Hur skulle vi kunna använda hantverk som en väg att bygga broar mellan kulturer utan att det blir exploatering?

I: Jag tror på kunskap, utbildning och gemenskap! Slöjda tillsammans, visa och berätta! Lyssna och jämföra. Ett syfte med det kan ju vara att respektera och bevara de traditioner som finns! Jag kom att tänka på att jag har fått ett jättevacker tyg av en väninna som hon köpt i sitt hemland Burundi. Jag planerar att sy en kolt av den! Det blir ett sätt för mig att ta vara på den vackra gåvan med hjälp av min kulturs traditioner. En kan se på en del dräkter i Dalarna att de ibland är prydda med tenntrådsbroderi. Det har dock alltid varit en same som står bakom arbetet. Samer har ju funnits ”i krokarna” och därför syns det också ibland att folkens traditioner färgat av sig på varann. Vilka kulturer (exempelvis) syftade du på? 

J: Egentligen alla kulturer. Alla har ju sin historik av hantverk, byggteknik osv.

I: Precis! Jag upplever att när det handlar om CA är det ofta folk som inte har kunskap om ”sina egna” (eller andras) traditioner. Det handlar ofta enligt min erfarenhet om någon sorts ”rotlöshet” och exotifiering. Utan det hade CA nog varit ett betydligt mindre problem.

J: Ja det tror jag också. Med mer grundad respekt och kunskap om sitt eget arv ökar chansen för respekt även för andras kulturella arv.

I: Nu börjar jag bli lite trött, så säg till om jag blir otydlig… Men  jag tror väldigt få som förstår sin egen och andra folks traditioner och historia vill utsätta någon annan för exploatering. Botemedlet är alltså utbildning, utbildning, utbildning!

Ina. Bild: Privat.

J: Nästa sista frågan, sen får du sova. Har du någon speciell källa till inspiration?

I: Nej, faktiskt inte! Jag ”inspireras” bara från ingenstans. Jag har en lista på saker jag bara kommer på att jag ska göra. Den växer och växer och tar givetvis aldrig slut. Jag har aldrig varit bra på att följa instruktioner eller ett tema/stil…

Däremot kan jag ju känna och klämma på material och inspireras den vägen… Som med det vackra tyget från Burundi! 

Men jag har ingen särskild förebild eller så.

J: Jag kan känna igen mig i det, jag har ev lite mkt garner pga gillat dem men inte ännu hittat det rätta projektet för dem!

Om de som läser intervjun ska ta med sig bara en sak kring samiskt hantverk och/eller kultur vad ska det vara då?

I: Se till att det samiska hantverket tillverkas och handlas med på bra villkor och av samer! 

J: Tusen track för att jag fick göra denna intervju med dig!

Du som är intresserad av att veta mer om Ina och läsa hennes kloka och ibland provocerande inlägg om samer och rasismen mot samer kan följa henne på Instagram under namnet Ina.omma 🙂

Vardagsrasismen intervju: Saga Becker

Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!

Bokomslag, Leopard förlag.

Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga? 

Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen  2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.

J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi? 

S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion. 

J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?

S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?

J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?

S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv.  Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.

Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder.. 

Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet. 

J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?

S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..

Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.

J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?

S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.  

J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?

S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor. 

J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?

S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …

inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor. 

Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium. 

J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?

S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller! 

J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju! 

Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel.