Etikettarkiv: trans

Att ”förklara” hur det känns att vara trans… 

När transpersoner eller att vara trans kommer på tal är det tämligen snabbt någon som vill ogiltigförklara transpersoners upplevelser genom att fråga hur det egentligen känns att vara trans. När det sen inte kommer något entydigt svar på frågan slås det fast att trans bara är en fix ide och hittepå som beror på att någon är missnöjd med könsrollerna. Därefter brukar debatten falla ner i allmän transfobi, påhopp och motsägelsefulla märkligheter. (Ex att personerna själva tydligt kan säga att de ÄR sitt tilldelade kön och absolut inte det motsatta, men inte själva sätta ord på varför det är så. Samtidigt som de ändå inte kan acceptera at transpersoner kan känna att de ÄR sitt kön, utan att riktigt få ord på varför.)

Nåväl, för att få till en rimlig debatt om transpersoners rättigheter måste alla först av allt ha klart för sig vad en transperson ”är”, det finns nämligen flera olika sätt att vara trans på. Det sätt de flesta vet om är transexuella, dvs de som ex är födda med snopp men är kvinnor. Sen finns det personer som är intergender (ex jag själv), det betyder att vi ser oss som mellan könen, dvs varken man eller kvinna. Sen finns de dem som är genderfluid vilket betyder att de flyter mellan könen och kan variera sitt sätt att klä sig och uttrycka sig beroende på hur de känner sig för dagen. Sen har vi de som är agender/non gender, dvs de har inget kön alls. Å sen finns det de som definierar sig som queer/genderqueer vilket i princip betyder att de är lite av allt samtidigt men inte bekväm med ett mer fast fack. Många av de som är utanför de traditionella tvåkönsnormerna gillar att tilltalas med pronomet hen just för att de inte är varken man eller kvinna eller båda. Sen finns det ytterligare varianter på trans men dessa är de vanligaste och som de flesta transpersoner faller inom. Könsidentitet, dvs vårt psykiska kön, består helt enkelt av ett rejält spektrum. Det ärär även därför könsroller blir så skadliga då de så starkt kopplas ihop med vilket kön vi förväntas vara.

Det framförs ofta argument om att kön enbart sitter i våra könsorgan, att en man är en man så länge han har snopp, görs den om till en snippa blir han en hon men någon med snopp är alltid man och det finns bara två kön. Det anses att kön inte kan sitta i hjärnan och att påstå något sådant skulle vara att cementera könsrollerna. Transpersoner anklagas gärna för att agera bromsklossar i feminismen eftersom det förhindrar ett entydigt prat om män vs kvinnor. Det krävs helt enkelt ett perspektiv till som många inte  vill behöva blanda in. Dessa påståenden är dock allt igenom felaktiga.

Först kan vi ta det rent medicinskt: Könsorganen är inte det enda som bestämmer vad för fysiskt kön en person har, även hormonnivåer och framförallt kromosomer spelar in i att könsbestämma någon rent fysiskt. Forskningen idag är rätt enad om att det finns mer än 2 fysiska kön, det talas tom om så många som 22 olika kön om varje kombination av könsorgan och könskromosomvariation räknas som ett kön. En person med snippa kan ha manliga könskromosomer, är personen verkligen entydigt kvinna? Är det rätt att säga att den personen är en kvinna enbart pga hur könsorganet ser ut när kroppens kromosomer ger signaler i puberteten att producera testosteron, bygga muskler, få mörkare röst osv, ja en manlig pubertet helt enkelt och personen själv ser sig som man? För mig är svaret själklart att den personen är en man för det är hur han definierar sig, och i det fallet har han dessutom biologin på sin sida.
Nu är dock inte kromosomer, hormoner och könsorgan det enda som spelar in, även psyket har sin roll. Hur psyket spelar in vet ingen exakt, det är lika svårförklarligt som vår sexualitet. Faktum är dock att transindivider finns även bland djur som inte alls har samma form av sociala könsmönster som människor. Transpersoner har funnits i alla tider i exakt alla kulturer så det talar också emot att det bara är någon form av fix ide. Att det bara skulle handla om att mixa i könsrollerna är inte heller sant. Det finns ex transmän som fortfarande gillar att sminka sig och ha klänning, men skulle de behålla dessa preferenser öppet skulle de inte ses som ”riktiga” transpersoner och de skulle vägras att få den vård de behöver. Samhället tvingar transpersoner att välja ”sida” för att få en chans till vård ex hormoner eller operation. Även vi som inte är entydigt man eller kvinna tvingas ofta välja bort saker som kodas som det kön vi tilldelades vid födseln. Någon född med snippa ex som är non gender kommer fortsätta att ses som just kvinna om hen söker vård om hen fortfarande ex sminkar sig eller går i högklackade skor. Det finns en myt och ett missförstånd just att det är de olika könsrollerna som lockar och att den som vill könskorrigera sig därför helt måste förkasta könsrollen från sitt tilldelade kön till förmån för könsrollen för sitt faktiskta kön.

Att erkänna trans som något medfött som sitter i psyket är inget som motsätter att samtidigt jobba för att krossa könsrollerna i den mån det går. Även i en jämställd utopi där alla får vara precis som de vill utan att sättas i fack kommer det att finnas transpersoner. Skillnaden mot nu är bara att de kommer slippa löpa gatlopp hela sina liv för rätten att vara sig själva. Precis som det inte går att fullt förstå varför det finns olika smak i musik, varför vi inte alla gillar exakt samma mat eller varför vi har olika klädsmak går det inte att fullt ut förstå varför vissa inte kan identifiera sig med det kön de tilldelades som nyfödda. Frågan är ju om det verkligen måste få en förklaring, kan det inte bara respekteras för hur det faktiskt ser ut? I varje skolklass, i varje förskolegrupp finns minst ett barn med ett könsöverskridande beteende, minst ett barn som skulle må bäst av att slippa få höra att könsorganet definierar hens kön. Kanske är det barnet ditt, kanske är det ditt barns bästa vän. Oavsett förtjänar dessa barn all respekt och att inte ständigt få sina känslor och behov ifrågasatta.

Med kroppen som politiskt vapen

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.

Eurovision,Conchita och vinsten

Igår var det Eurovisionfinalen i Danmark. I slutet av kvällen stod artisten Conchita Wurst från Österrike som vinnare, och som genom ett trollslag såg jag sociala medier gå bananas. I vissa fall i form av totala hyllningar kring denna person som närmast beskrevs som guds gåva till människan, i andra fall som en kufisk typ, ja tom äcklig, som inte borde fått tävla öht. Bland rösterna hördes också olika transpersoner som inte alls uppskattat den röst som Conchita plötsligt tillskrivs.

Såhär: Conchita är inte en verklig person, hon är en karaktär skapad av en snoppbärare vid namn Tom. Tom verkar inte definiera sitt kön alls men har pronomen han. Vad jag kan höra/läsa i olika intervjuer kallar han sig ”könsneutral” och verkar av vad jag kan döma vara en icke binär transperson. Tyvärr är det många som inte lyckas koppla detta att han _inte_ är en transkvinna och plötsligt tillskrivs han en röst, en åsikt och en position i transkampen han inte bör ha och heller aldrig gjort anspråk på. Lika ledsamt som jag tycker det är att han görs för symbol för något han inte är, tycker jag det är att så många vill skriva ned betydelsen hans vinst ändå kan ha för att lyfta frågor om diskriminering och rätten att vara sig själv, med motiveringen att han inte är en binär transperson.

Ja, Tom kan tvätta av sig sin roll som Conchita, han kan ta av sminket och då ses som en man. Detta betyder dock inte att han inte får motta hot, att han inte kan diskrimineras eller utstå våld på grund av sitt val att vara dragshowartist eller ”könsneutral”. Faktum är ju att vi såg en enorm hatkampanj mot honom under eurovision just på grund av att han är dragartist. Tre olika länder startade upp namninsamlingar för att få honom portad från tävlingen. Det säger rätt mkt tycker jag.

Nej, Tom kommer aldrig kunna förstå hur det är att vara binär transperson, han har heller aldrig påstått det. Jag hoppas verkligen att alla som nu gör honom till en ikon för transrörelsen stannar upp lite och inser att den position han har inte är i närheten av den verklighet som (binära) transpersoner möter till vardags. Jag hoppas att de som ser detta som en ”seger” över transfobi inser att transfobin är kvar, för oss som är transpersoner har denna seger inte ändrat något alls, faktum är att det för närvarande bara innebär mer lidande och kränkningar med alla transfoba uttalanden som följer i Conchitas segerspår. Det är värt att ha i beaktande när en hyllar denna seger.

Samtidigt önskar jag att de som nu går hårt åt Conchita/Tom med motiveringen att han inte är ”riktig” trans pga växlar mellan kvinnoroll och mansroll kan stanna upp och se att ja, det kanske stämmer men samtidigt finns det många av oss som är ickebinära transpersoner som oftast passerar som cis, och vi är lika mkt trans ändå. Att som ickebinär se hur andra transpersoner bashar på Tom/Conchita utifrån bitar som passar in på en själv gör ont, väldigt ont.

Jag hoppas vi kan glädjas tillsammans åt att en artist som flera länder försökte porta lyckades vinna ändå, samtidigt som vi inte skapar oss några illusioner om att detta skulle leda till en verklig förändring för transpersoner. Dana International vann för 16 år sedan, hon är öppet trans, ändå är situationen för transpersoner idag i många fall värre än det var när hon vann, så det visar ju att även om en vinst som denna är politisk och bra är det långt ifrån ett tecken på att kampen är på väg att vara avklarad. Det behövs mycket mer än en Eurovisionsång för att ändra samhället.

Västerländsk hederskultur Del 2.

Del ett finner du här

Del tre här

Jag fortsätter mitt skrivande om den osynliga vita hederskulturen. Denna gång kommer fokus ligga på hur hederskulturen påverkar HBTQ personer så varning för triggers.

 

Först av allt: Den kristna värdegrunden som samhället påstås vila på. Vad är det egentligen? Stora delar av denna värdegrund är inget unikt för kristendomen, tvärt om något som finns i så gott som alla kulturer oavsett religion. Det finns dock framförallt två delar som tydligt syns som en kvarleva även i vårat sekulariserade samhälle, trots att inte heller dessa är unika för kristendomen. Nr 1: Sexualmoralen. Nr 2: Familjesynen.

Båda dessa är extremt heteronormativa. Kvinnor väntas vilja blir älskade av män. Män väntas vilja ha sex med kvinnor varje chans som ges. Att jag skriver älskade vs sex är av den enkla orsaken att kvinnans sexualitet inte finns i den kristna värdegrunden annat än som mål för mannens njutning. Sex för kvinnans egna skull existerar helt enkelt inte och det finns en tro på att kvinnor helt saknar förmågan att åtrå män annat än som potentiella makar och fäder. Detta brukar bland annat dras som en orsak till att kvinnor generellt inte är otrogna lika ofta som män eller har lika många sexpartners genom livet. Nå, ska inte hänga mig kvar vid detta utan gå vidare i hur detta påverkar synen på de personer som inte passar in i normen om att vara hetero och cis (cis är motsatsen till trans).

Image

 

Först av allt, äktenskapet. Äktenskapet inom kristendomen har framförallt med arv att göra, liksom dagens icke kristna äktenskap. Det blev också ett sätt för mannen att äga kvinnan och de barn som blev till inom deras äktenskap. Länge var kvinnor enbart mäns ägodelar, antingen sin faders eller sin makes. Överlämnandet som kommer från amerikansk kristen tradition symboliserar helt enkelt att pappan lämnar över ”rättigheterna” och ansvaret för kvinnan till hennes man. Eftersom fokuset har legat på att mannen ska äga kvinnan för att kontrollera sina ekonomiska tillgångar och hennes sexualitet har äktenskapet blivit synonymt med något som sker mellan en man och en kvinna. Att det skulle finnas de som inte vill ha någon av det motsatta könet eller de som är varken man eller kvinna var inte något det tänktes på då bibeln skrevs och reglerna kom till. (Den som här vill invända att det står i bibeln att homosexuella inte får gifta sig: nej, det är en tolknings och översättningsfråga)
Idag vet vi generellt sett bättre, men synen på äktenskapet som ett könskontrakt mellan personer av olika kön hänger med. Synen är dessutom väldigt könsbinär (dvs det finns en tanke om att det bara existerar två kön och enbart dessa två får äkta varandra). Det finns också en kvardröjande syn att barn som föds utanför äktenskapet, i synnerhet av ensamstående mammor, är lite sämre än barn födda till gifta föräldrar.

Dessa tankar föder ett stort motstånd mot att låta personer av samma kön, eller personer utanför den könsbinära normen, gifta sig med varandra. Det påstås vara ett hot mot äktenskapet och allt vad det står för, framförallt för att barn inte kan födas ”naturligt” inom äktenskapet. Nu är ju inte ett sam/icke norm könat äktenskap något som gör barn till en omöjlighet.

Så då kommer vi in på sexualmoralen i det hela. Eftersom män tros vara konstant kåta, alltid i behov av sex finns det en föreställning om homosexuella män som överkåta. En ofta förekommande invändning är att homosexuella män som gifter sig och skaffar barn skulle ”pådyvla” sina ungar deras sexualitet för att de inte kan hålla sig ifrån att nuppa inför barnen. Det påstås även att dessa äktenskap skulle vara mindre stabila för att homosexuella män helt enkelt inte fixar att hålla ihop på grund av sina enorma behov av sex. Jag behöver kanske inte gå in på hur befängt allt detta är, det säger sig självt kan jag tycka. När det då kommer till lesbiska par blir istället tanken den helt omvända, för kvinnor anses ju inte ha en sexualitet utan en mans inblandning så hur ska de kunna hålla ihop ett kärleksfullt förhållande om ingen vill ha sex? Det enorma osynliggörandet av asexuella i detta resonemang är en annan aspekt på det hela. Att inte vilja ha sex är liksom inte samma sak som att vara känslolös. Kvinnor har dessutom en alldeles egen sexualitet så rätt självklart kan lesbiska ha en kanonbra sexuell relation helt utan inblandning av en man. I motståndet mot äktenskap för annat än cis män och kvinnor finns inte ens transpersoner med, eftersom de helt enkelt inte finns i den kristna grundens världsbild. Så med detta går jag över till hur familj och sexualmoralen påverkar transpersoner:

 

ImageImage

 

Äktenskapet och sexualmoralen bygger på en tanke om kvinnor och män som två motpoler, biologiskt olika både till kropp och sinne. Kvinnor är de mjuka, omvårdande och känslomässiga, männen de hårda, förnuftiga och styrande. Grundtanken är att mannen ska beskydda familjen, kvinnan vårda den. På grund av detta har det skapats strikta könsroller som vi förväntas anpassa oss till. Könsrollerna börjar forma barn redan som nyfödda med olika bemötanden av bebisar och blir sedan mer och mer tydligt ju äldre barnen blir. Könsrollerna är binära, det finns en för könet man, en för könet kvinna och nåde den som inte passar in! Dessa är dessutom könsorgansfixerade .Har du snopp är du man, har du snippa är du kvinna. Punkt. Denna snäva syn på kön är (och har även här varit) så paniskt fasthållen att staten lagfört att de som avviker skall avrättas. Idag är det i Sverige lagligt att vara trans men fördomarna finns kvar och synen på transpersoner som något ”fel” är så utbredd och hårt ingrott att det kostar många transpersoner livet än idag. Hederskulturen i samhället gör det till något skamligt att vara trans, och även något skamligt att vara förälder till ett barn som är trans. I regel tom så pass att de anhöriga till en transperson får mer fokus, sympatier och stöd än transpersonen själv. Så vi kan ju slå fast här och nu, en gång för alla: Det är inte något fel, det är inte ett misslyckande, det är inte en källa till sympatier att ens barn är trans! Basta!

 

Som ni ser på bilderna ovan föder dessa könsroller även ett förakt mot transpersoner som varandes inget annat än ”fula” (läs misslyckade) personer av sitt kön, fula killar eller fula kvinnor. En transpersons beteende undersöks under lupp, minsta avvikelser från könsnormen för det kön personen tillhör ses som ett ”bevis” på att personen inte är trans, egentligen. Eller som ett bevis på att transpersonen inte är en ”äkta” kvinna/man. Ex en transman som använder smink, eller en transkvinna som inte har smink. De ickebinära transpersonerna granskas istället efter ”bevis” på att de visst är det kön samhället vill koda dem som. Ex en person med snippa könas som kvinna om hen har långt hår, eller bröst, en person med snopp könas om till man om hen har synlig skäggväxt osv. Blotta existensen av transpersoner är liksom ett stort hot mot de låsta könsrollerna, sexualmoralen och äktenskapssynen som råder och därför görs allt för att förneka deras rätt att finnas. I en hederskultur mäts lyckan i familjen, en person som lyckats i livet är en person som har en familj med barn,svärbarn, barnbarn osv. I denna bild fungerar inte samkönade par eller transpersoner och därur föds ett hat, ett avståndstagande och många gånger en förföljelse som är ytterst skadlig, ja rent dödlig. Att ta till våld för att trycka tillbaka de som sticker ut, som ett sätt att bevara ”landets heder” är……..tada: hederskultur. Den som här försöker ens med ett ord förneka att transpersoner eller de med annan läggning än hetero skulle vara utsatt för ett alltid närvarande hot om våld: Kontakta aldrig mig. Ok? Din blinda världsbild är helt enkelt inget jag har lust att ta del av.

 

En annan aspekt på det hela är hatet mot kultur riktad till unga kvinnor. Av unga (och inte fullt så unga) män kritiseras denna kultur ofta för att vara ”bögig”. Detta bottnar i både kvinnohat och homofobi. Exempel:

Image

Image

 

Jag har två teorier om varför detta argument kommer. För det första, kvinnohat. Det vill säga sådant som riktas mot kvinnor, och gillas av kvinnor/unga tjejer ses per default som sämre eller rent dåligt. Att som man medvetet rikta sig till kvinnor tolkas som feminint och är därför direkt dåligt. Eller ja, ”gay”. För det enda intresse en man kan ha i en kvinna är sex.

För det andra: Som jag redan skrivit, den kvinnliga sexualiteten existerar inte. Andra kön än man/kvinna existerar inte. Vad finns då kvar? Män och mäns sexualitet. I populär kultur som tex twilight där även manliga karaktärer visas med mycket bar hud, smekande kamerasvep och helt enkelt görs åtråvärda uppfattas dessa delar direkt som homoromantik. Att det skulle kunna vara riktat till (unga) kvinnliga tittare som faktiskt också kan vilja få ögongodis ibland är en otänkbar vinkel. Kvinnor ska dels inte vilja ha sex för sig själv, och om de ändå vill de ska de verkligen inte ha det som 16-17 åringar utan en ring på sitt finger! Alltså måste dessa ögonblick vara riktade till andra män, och är därför ”gay”. Att kalla saker för gay är också ett väldigt talande sätt för hur samhället ser på de som inte är heteros och därför inte följer den kristna grundvärderingen om sexualitet. Dvs som något avvikande, dåligt och något som bör bekämpas.

 

Jag slutar här för denna gång, finns så mycket mer att skriva på ämnet att det skulle kunna bli en hel bok 😉