Etikettarkiv: normer

Samhälle

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

1 kommentar

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Manlighet

Mannens äckliga sexualitet

6 kommentarer

Den manliga sexualiteten är minst sagt väl omtalad. Den syns och finns överallt, ofta i en heterosexuell kontext där kvinnans sexualitet finns med i bakgrunden på männens villkor. Detta målas ofta upp som ett privilegie inom feminismen; män får prata om sin sexualitet till skillnad mot kvinnorna, de får ha sex hur de vill och när de vill (men inte riktigt med vem de vill). De får ta för sig sexuellt och har i princip rätt att kräva ständig tillgång till sex. Jag håller dock inte med om analysen, synen på manlig sexualitet är inte ett privilegie, den skadar män och allt för ofta skadar den kvinnor och det påverkar också synen på icke heterosexuella relationer.

Den manliga sexualiteten porträtteras ofta i filmer, media, böcker och det vardagliga samtalet. Problemet är inte att det talas om, utan hur. Det finns i princip två huvudlinjer för hur manlig sexualitet diskuteras  och tillåts ta sig uttryck, där ”ha kontrollen” samt ”omättligt sexbehov” ligger som en våt filt över allt, och ofta korsas dessa två linjer.
Linje ett: Som något att skratta åt. Där männen ofta utmålas som smått patetiska slavar för sin sexualitet. Exempel på detta är så gott som alla komedier hollywood någonsin skapat, från American Pie och Supersugen till Get him to the greek och Den där Mary..
Linje två: Som äcklig, något som gärna ska få oss att rysa av lättare obehag eller känna avsmak. Detta innefattar ofta porträtteringar av mannen som den sexuella förövaren på olika vis men kan också korsas med det ”humoristiska” och bli något som skall föreställa äckligt men kul.

Många typer av skällsord som avser att slå mot mäns sexualitet anspelar på dessa två linjer eller på att mannen inte har kontrollen över sexet. ”Pussy whipped”/”Toffel” är två uttryck som betyder ungefär samma sak, dvs att en man är patetisk om han ställer upp ”för mycket” för sin (kvinnliga) partner och där sex antas vara vad han styrs av. Att mannen skall ha kontrollen i det sexuella ses som A och O och påverkar hur det talas om sexuella relationer som inte är hetero. Hur många i homosexuella relationer har tex fått frågan om vem som är mannen resp kvinnan i relationen? En fråga som bygger på uppfattningen att en person måste vara ”mannen” (den med kontroll) och en ska vara ”kvinnan” (den som blir styrd).

image

Manlig sexuell kontroll ges ofta en våldsam prägel. I filmer och även i porr utmålas manlig dominans via BDSM (light eller hard core) som en norm. Att fysiskt trycka ner en kvinna, hålla fast, dra i hår etc för att visa dominans är helt enkelt hur sex anses ”ska” vara. Män som inte alls gillar den formen av sex utmålas gärna som mesiga och töntiga. Män ska vilja ha sex alltid, och vilja ha samt ha fullständig kontroll. När en man inte har det och tex blir våldtagen ses det inte som ett brott utan som något att skratta åt. Ta filmen ”Get him to the greek” som jag nämnde tidigare. Där blir huvudpersonen våldtagen av en kvinna under en fest, men hela scenen är övertydligt upplagd för att skrattas åt. Vi ska inte känna sympati eller fasas över att mannen våldtas, vi ska skratta åt den patetiska mannen som inte har kontroll över situationen och inte vill knulla eftersom han har en sambo.

Synen på mannens sexualitet som äcklig, farlig eller något att skratta åt påverkar såklart synen på kvinnlig sexualitet. Kvinnor skall vara allt det männen inte anses vara. Det vill säga lugna, sansade, och framförallt med en kontrollerad sexualitet. Eftersom männens sexualitet ses som i grunden äcklig skall kvinnor inte frivilligt åtrå sex med män. Tvärt om skall män ”jaga” sex med kvinnor och sen få möjligheten att skryta om att de trots allt fick till det. Hela tanken om att män ”erövrar” kvinnor kommer ur föreställningen att bra och vettiga kvinnor egentligen inte vill ha sex med män, men att de ställer upp för mannens skull om han gör rätt. En SD politiker symboliserade detta ganska väl genom att uttala sig såhär om feminismen och sexuellt frisläppta kvinnor:

image

Att som kvinna ”vara som män” är alltså äckligt och en styggelse. Varför? För att synen på mäns sexualitet är att den är äcklig. Vi får lära oss från barnsben att kvinnors sexualitet är hemlighetsfull, något vackert som skall bevaras och hållas skymd. Pojkar får å andra sidan lära sig att deras sexualitet inte går att tygla, att den är äcklig men helt enkelt inget som nån kan göra nått åt. De får lära sig att deras kvinnliga klasskompisar skall anpassa sig, klä sig rätt och ”akta sig” för dem, för att deras sexualitet är farlig och aggressiv och flickornas oskyldig och värd att skydda.

Samma åsikter går igen när 14-15-16 åriga pojkar som har sex med 15-20 år äldre kvinnor utmålas som hjältar. Att deras sexuella utveckling behöver skyddas och utvecklas sakta i relation med jämnåriga finns inte på kartan. En flicka i 14-16 års ålder som har sex med en snubbe på 30+ däremot ses inte som en hjältinna, utan som någon som utnyttjas av äldre snuskiga män och behöver hjälp. För oavsett ålder på killen ingår i hans sexualitet att anses ha fullständig kontroll och att inte kunna vara offer i sexuella situationer.

Allt detta är ju slutligen som upplagt för våldtäkter. Om män får lära sig att deras sexualitet inte förtjänar respekt, hur ska de kunna respektera andras? Om de får lära sig att sex är något de ska tjata sig till, hur ska de med lätthet kunna se när gränsen är passerad och det blir ett övergrepp även om kvinnan säger ja? Men framförallt hur ska män respektera kvinnor som tar sig stora sexuella friheter precis som dem när de fått lära sig att den frihet de har kommer med stämpeln att deras sexualitet är äcklig och farlig? Det går inte, och därför ser vi också stora portioner slut shaming samt åsikten att kvinnor som har mycket sex inte kan våldtas. För med en manligt kodad sexualitet försvinner möjligheten att vara ett offer för övergrepp. Faktum är att det till och med finns fall där förövare på ett bakvänt sätt tänkt att genom att våldta en kvinna så bevaras hennes sexualitet. Eftersom han är så äcklig och det inte kan vara sunt för henne att frivilligt ha sex ska hon ”skyddas” genom att våldtas och därmed kunna visa att hon i alla fall inte var med på det frivilligt.

Vad vi behöver är givetvis att kvinnlig sexualitet får diskuteras mer, men framförallt att prata mer om relationer och respekt rakt av. Vi behöver att män kan få lyftas som vackra, sensuella och mjuka i sin sexualitet. Något som idag ofta får en ”gay” stämpel direkt eftersom bara män antas kunna njuta av den manliga kroppen. Min poäng med hela texten är att om vi vill att män skall respektera varandras sexualitet, kvinnors sexualitet och andras sexualitet kan vi inte lära dem att känna förakt för sig själva. Den som inte respekterar sig själv kan inte respektera andra, därför måste vi börja med den sexuella självkänslan hos männen om vi vill påverka synen på kvinnors sexualitet.

Jag avslutar inlägget med ett kollage av konstnären David Kawena, en person som lyckas porträttera män som både mjuka, sensuella och kraftfulla på en och samma gång. Manlig sexualitet och kropp behöver få porträtteras mer på detta sätt. Män förtjänar att också bli åtrådda. 

image

Gästbloggsinlägg

Kommer vi någonsin att mötas?

5 kommentarer

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.

image

När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.

image

När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.

image

Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.

Feminismen

Förtrycket skiter i din identitet.

7 kommentarer

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Samhälle

Att vara tjock är något helt annat än att känna sig tjock.

7 kommentarer

Senaste dagarna har storbloggaren Kitty hyllats i sociala medier för sitt ”mod” att tala om att hon ”känner sig tjock” och hennes prat om att inte känna sig perfekt. För all del befriande med kända personer som talar om att de inte är perfekta i en värld som annars gärna utmålar kändisar som just perfekta. När det kommer till just att ”känna sig tjock” finns det dock en hel del problem. Problem som gör att det faktiskt inte är befriande med kändisar som pratar om hur de känner sig tjocka och därmed fula, utan istället är det något som reproducerar förtrycket mot överviktiga.

För vad är det som sägs, på riktigt, när övervikt görs till en känsla? En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad? Jo det som sägs är att vi som faktiskt ÄR överviktiga är fula, äckliga och misslyckade, vi är personer som ingen vill vara. Personer som människor hetsas för att vara rädda för att bli. Att vara tjock handlar inte om en känsla, det är inte en identitet. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, det är inget vi bara kan sätta som etikett på oss själva. Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas och hatas, att skammas och diskrimineras. Att vara smal men ”känna sig tjock” när en har en dålig dag och inte tycker en är så snygg som en önskar är extremt privilegierat. Just för att oavsett hur tjock du känner dig, så är du inte tjock. Du kommer inte diskrimineras för din vikt bara för att du känner dig tjock, du måste vara tjock för att bli utsatt.

Att som smal kunna få sympatier för att du uttrycker att du känner dig tjock och ful är bara möjligt om vi som faktiskt är tjocka utmåla som just fula, äckliga och hemska. Om det inte ansågs vara fel med övervikt och det inte hetsades mot överviktiga hade det inte gått att få sympatier som smal genom att beklaga sig över en liten valk på magen, begynnande celluliter på låren eller lite daller på armen. För vad är det för reaktioner som ges när en smal person säger ”gud vad jag känner mig tjock, titta min feta mage?” Jo ungefär följande: ”NEJ du är inte alls tjock, du är ju jättevacker!”, ”Vadå tjock? Du som ser så bra ut!”, ”Nä inte är du tjock, du behöver inte gå ner ett gram, du är redan så fin!” osv. För som sagt kopplas tjockhet ihop med att vara ful, äcklig och misslyckad. Faktum är att till och med överviktiga ofta får höra att de är fina trots allt och därmed är de ju inte så tjocka, bara lite mulliga egentligen…

whisperCitatet i bilden ovan är ingen ovanlig inställning till överviktiga. Tvärt om är detta standard, både medvetet och i vissa fall omedvetet. Detta är en inställning till överviktiga som visar sig i varje kommentarsfält, i varje diskussion där övervikt är på tapeten. Generellt genom att påtala att den överviktiga (oavsett dennes hälsostatus) kommer kosta samhället massor av pengar, kommer vara mer sjukskriven, kommer få diabetes eller att personen snart kommer att dö. Åsikter som gärna slängs fram med viss elakhet av typen ”Jaja, var du nöjd med dig själv, se hur kul det är om 5 år när du dör!”.

När smala visar upp sig på bilder varierar kommentarerna från att vara hyllande till att vara objektifierande. När överviktiga visar upp sig på bild varierar kommentarerna från försiktig pepp, till objektifierande, till rent hat. Det påstås ofta att smala också förtrycks, men smala blir inte förtryckta i egenskap av att vara smala. När det gäller smala kvinnor framförallt är det som drabbar dem en del i det allmänna kvinnohatet. Inget som drabbar smala kvinnor är dock unikt för de som är smala. Horanklagelser, ”du vill bara få uppmärksamhet”, kroppsbedömning osv drabbar nämligen överviktiga också. Den enda skillnaden är att när det drabbar oss tjocka förväntas vi vara tacksamma. Vi ska bli glada över att nån kallar oss hora för det betyder att vi fortfarande är iaf lite knullbara, och som vi alla vet är ju kvinnors främsta mål i livet att vara knullbara. *ironi*

fat bingoI diskussioner om fetthat kommer gärna ätstörningar in i bilden också. Att alla inte är smala för att de vill utan för att de är sjuka. Jag har egentligen inte jättemycket att säga här mer än att: Överviktiga kan också vara ätstörda! Helt ärligt är det enormt triggande när diskussioner om förtrycket mot feta och hur smala bygger på detta genom att beklaga sig över sin vikt helt öppet för att få sympatier gång på gång ska handla om smala med ätstörningar samtidigt som överviktiga uppmanas att äta mindre och träna mer. Utan minsta tanke på vilka som läser som kan ha ätstörningar, bland de med övervikt. Kanske för att ingen egentligen bryr sig? Om feta är ätstörda och slutar äta så är det ju lugnt, det viktigaste är att vi tappar i vikt, right?

Det virdiga är att detta faktiskt är något människor kan uttrycka helt öppet, att det inte spelar någon roll om överviktiga är ätstörda för vi förtjänar att skammas ner i vikt oavsett vad det kostar. Faktum är att det till och med går igen i vården, där läkare, psykologer etc gärna ignorerar ätstörningar hos tjocka och istället pratar dieter och viktminskning. Vem skulle med gott samvete säga till någon smal med anorexia att denna skulle må bra av att tappa lite mer i vikt? Nej precis, men ändå är det okej att göra mot överviktiga.

Som feminist bör en tänka efter en gång extra, vad är det som förmedlas och sägs när smala klagar över sina ”tjocka” kroppar, vad spär det på för fördomar om tjocka och vad reproducerar det för förtryck? Vilka kroppar hyllas, och vilka kroppar får höra att de är äckliga, vidriga, och promotar sjuka ideal av att visas? Vill ni se reaktionerna på en överviktig kvinna som visar upp sin kropp utan att skämmas kolla in bilderna hos Lady Dhamer på FB. Fettförakt, slutshaming och derailande till att handla om smala flödar rikligt där.

fat wommen

Manlighet

Ansvar är för någon annan.

9 kommentarer

En liten flicka blir knuffad och dragen i håret av en pojke. Ledsen berättar hon för en vuxen. ”Han är nog bara kär, inget att oroa sig för”. Flickans känslorna får bli någon annans ansvar.

Pojkarna i åk 5 stökar och busar på lektionerna. Läraren placerar en flicka mellan dem för att ”hålla dem lugna”. Hur pojkarnas beteende påverkar klassen blir inte deras ansvar.

Flickorna i åk 8 berättar för lärarna att killarna i klassen taffsar på dem och beter sig illa. Lärarna förklarar att killar i den åldern har så mycker hormoner, de kan inte riktigt behärska sig. Flickorna borde bara ignorera dem och kanske inte klä sig så utmanande för pojkarnas skull. Hur flickorna mår behöver pojkarna inte bry sig om, det får någon annan ta ansvar för.

En kvinna går på krogen med en vän. När hon väntar på att få beställa en öl kommer några män fram. En av dem grabbar tag om hennes rumpa. De andra männen skrattar, därefter vänder de sig om och går innan hon får en chans att försvara sig. Kvinnans känslor får bli någon annans ansvar.

Några män och kvinnor åker på gemensam semester till en stuga. Männen har kul, dricker öl och snackar. Kvinnorna fixar mat, städar, diskar. Ingen av männen reagerar ens på att kvinnorna gör allt. För det där med att hålla snyggt i gemensamma utrymmen är ju inte deras ansvar.

Män i relationer:
image
Bild av Fanny: arsinoe.se

Utanför krogen. En anna kvinna väntar på en taxi hem. En man kommer fram och försöker ragga, när hon avvisar honom försöker han tvinga sig på, taffsa och kyssa henne. Hon smäller till honom. En vakt kommer fram och ber henne lugna sig och mannen att gå tillbaka till sina vänner som stått i närheten och sett på. Kvinnans taxi kommer och hon åker hem. Vad mannens agerande gjort mot henne behöver han aldrig ta ansvar för.

På en fest. En kvinna somnar i en säng efter för mycket alkohol. En man bestämmer sig för att utnyttja situationen och våldtar henne. I rättegången som blir frias mannen eftersom kvinnan påstås ha flirtat med honom hela kvällen. Hur skulle han veta att hon inte längre ville? Bland bekanta himlas det med ögonen. ”Dumma brud, vad fan trodde hon? Bara ännu en tjej som ångrar ett fylleknull. Stackars kille”. Mannen behöver inte ta ansvar för sina handlingar, han var ju full.

En grupp manliga vänner roar sig år efter år med att dra homofobiska skämt, prata om hur äckligt det är med bögar och att de hade slagit ner en homosexuell kille som stötte på dem. I gänget finns en kille som är bög, de vet bara inte om det för han vågar inte berätta der. En dag tar han sitt liv, efter att år efter år matats med homofobi orkar han inte mer. Hans vänner kallar honom självisk, hur kunde han vara så svag? Att deras beteende kunde bidra kan de inte ens föreställa sig.

En manlig chef styr och ställer med sina anställda. Ingen vågar protestera öppet men alla känner sig pressade till max. En efter en sjukskriver sig för att de inte orkar med sin arbetsmiljö. Chefen klagar över att de är så svaga, mesiga och inte klarar att få höra sanningen om sina prestationer. Han vägrar ta ansvar för att deras måenden kan bero på hans ageranden.

Män får genom hela livet lära sig att de enbart tar ansvar för sig själv och sitt. Hur deras beteenden påverkar andra, hur andra mår eller vad någon i deras närhet gör för skada mot någon är alltid ”någon annans ansvar”. Därför blir män så arga och kränkta när de plötsligt avkrävs att ta ansvar för sin omgivning, för det går emot allt de lärt sig.

Feminismen

Kritisera mera, men lyft andra också.

Lämna en kommentar

Inom alla rörelser, alla grupper, uppstår normer för vad som är rätt sätt att vara, rätt personer att hylla eller tycka illa om. Eftersom grupperna/rörelserna är en del av samhället i stort kommer dessa normer alltid påverkas av de större strukturerna i samhället. Detta gäller givetvis även för feminismen, för även att gå emot normerna i samhället som helhet är att förhålla sig till dem. Främst vill jag dock påstå att samhällets strukturer lyser igenom kring vilka som hyllas inom feminismen och vad/vilka som möter hårdast kritik. Jag kommer ta två exempel:

För ett tag sedan gick artisten Zara Larsson ut med en bild på instagram  om att vara nöjd med sin kropp och sig själv. Hon blev genast hyllad och media lyfte upp detta som årets feministiska gärning. Tidigare har andra kända kvinnor gjort samma sak, bland annat Molly Sandén. Efter varje sådant här hyllningståg har det också kommit kritik. Kritik om hur dessa kändisar är unga, smala (om än inte alltid supersmala i smalhetsens ögon) och normsnygga och det ändå bara blir samma sorts utseenden, samma sorts kroppar som lyfts och får synas.

Denna sorts kritik brukar avfärdas ganska snabbt med fokus på individen som blivit lyft, att det är elakt mot hen att inte få synas eller ge sina åsikter. Det är som om strukturerna plötsligt bara försvinner bland feminister när någon som hör till feministiska normen får kritik. För kritiken handlar inte om de individuella artisterna som lyfts, utan om att media och feministiska rörelsen inte lyfter andra, också. Det är givetvis värt att lyfta att en ung artist står upp för sig själv, men är det inte mist lika viktigt att lyfta alla unga som inte ens får en rimlig chans att synas för att samhället och media inte är intresserad av personer som inte har rätt utseende?

För det är ju där det faktiska problemet ligger. När någon som inte hör till normen deklarerar sin stolthet över sin kropp, eller om hur schyst det är att käka ostburgare, eller att alla bara ska vara stolta över vem de är…..ja då är tystnaden närmast kompakt. Det hyllas inte, får inga rubriker i media eller hundratals delningar på facebook. Snarare får det kritik och påhopp. Människor som blir arga för att någon som tex är tjock säger att det är okej att vara tjock och glad ändå.

För det är inte okej att inte vara norm, det är inte okej att inte kämpa för att vara norm. Oavsett hur många normsnygga personer som står där och säger att alla ska vara stolta över sig själva så ringar orden tomt när allt annat talar emot. Det är inte fel att lyfta normpersoner, felet är att alla andra exkluderas och det måste kunna kritiseras när ännu en normperson hyllas för att hen är nöjd med sig själv.

På liknande sätt finns det strukturer åt andra hållet, kring vad/vilka som alltid får kritik, alltid är under lupp. Exempelvis rappen som ständigt kritiseras för sexism m.m. Där personer som lyssnar på någon form av hiphop ständigt får sitt musikintresse misstänkliggjord. När det kritiseras att det är så mycket fokus på just hiphopen sker samma sak som kritiken över normsnygga: Den viftas undan med att vi ju faktiskt måste kritisera sexism. Att den som kritiserar att bara hiphop granskas är för sexism etc etc.

Igen är det dock strukturerna som kritiseras, och som är problemet. Att bara hiphop lyfts som problematiskt ger ju sken av att annan kultur/musik är okej. Att där inte finns problem att kritisera vilket ju inte är sant. Dessutom är hiphopen väldigt rasifierad, medan tex popen är väldigt vit. Så när hiphopen lyfts som det mest sexistiska som existerar ger det också intrycket av att rasifierade är mer sexistiska än vita. När pop ses som ”ofarlig” underhållning ger det också signalen att vita är mindre problematiska. Det gör att vita inte kommer identifiera sig som sexister, eller på andra sätt problematiska personer för de identifierar sig med vita kändisar/musiker från genres som får minimalt med kritik för sin sexism. Samtidigt som rasifierade möts med större misstänksamhet för alla ”vet” ju att de lyssnar på aggressiv musik fylld av sexism och våldshyllningar.

Lösningen är inte att sluta kritisera hiphop/rasifierad kultur, utan att faktiskt granska den vita kulturen mer, för den har många skelett i garderoben. Vita kan vara sexister precis som alla andra. Speciellt inom musiken och vit kultur saknar knappast våldshyllningar.

Så för att sammanfatta behöver vi både lyfta personer som inte hör till normen och kritisera mera. För vi bryter inga strukturer genom att bara lyfta rätt personer och kritisera rätt saker.

Manlighet

”Jag kommer följa dig tills du dör”

72 kommentarer

Denna text kommer bli delvis personligt och jag kommer tala om något jag inte ens vet om mina föräldrar har full koll på att det skett.

När jag var 19 träffade jag en man på en buss, vi småpratade lite under resan (ca 15 minuter innan jag hoppade av), bara sånt där litet kallprat, om vädret, universitetet jag just börjat på. Inget personligt alls. När jag gick av sa han hejdå, och la till ”vi kanske ses”. ”Ja, hejdå” svarade jag. Ungefär 4 veckor senare får jag ett sms: ”Hej, du kanske kommer ihåg mig, vi träffades på bussen för ett tag sedan, har du lust att ses?Jag står utanför din lägenhet nu”. Var lyckligtvis inte hemma denna gång utan hos min pojkvän. Skrev tillbaka att jag inte ville ses, att jag tyckte det var obehagligt att han var vid mitt hem och att han skulle gå. Detta var inledningen på en stalking som fortsatte i 3 års tid. Spontana hembesök, telefonsamtal vid alla tider på dygnet, sms i drivor. Efter flera byten av telefonnr, 3 flyttar och försök att göra mitt nummer osökbart hos bla Eniro upphörde det hela (så vitt jag vet, har haft vissa misstänksamma händelser jag dock inte kan koppla till just denna snubbe). I början försökte jag säga ifrån, vilket bara besvarades med att jag förr eller senare kommer ge med mig, förstå att vi är ämnade att vara ett par och att han kommer ge upp först när jag är död. Hur kunde han då finna mig, han visste ju varken mitt namn, telefonnr eller något annat än staden jag bodde i och hur jag såg ut? Jo genom spridning av en bild på mig. När han väl hade mitt namn var det enkelt att finna mitt nr och min adress.

Varför skriver jag då om detta nu? Jo för i dagarna såg jag hur en bild av en kvinna mitt uppe i sitt jobb som bagagelastare för SAS delas runt av personer med kommentarer som ”så gulligt”, ”vad fint!”, ”bra gjort”, ”romantiskt!” osv. Vad var speciellt med bilden? En man hade fotat henne under arbete, lagt upp kortet på facebook med en text om hur söt han tyckte hon var och att han ville ha en fika med henne men inte vågat gå av sitt plan för att fråga henne om det. Han bad nu andra om info till vem denna kvinna var så han kunde finna henne och be om en dejt. Tom radio kanalen Mix Megapol valde att posta bilden på sin facebook sida för att hjälpa i letandet.

Detta är ett väldigt obehagligt kulturarv vi har. Att det är något romantiskt med män som fotar och jagar efter okända kvinnor för att de tyckt att de är söta på håll. Jag menar absolut inte att den man som la upp denna bild är en stalker, han är säkert en hyvens snubbe. Problemet är alla de som delat, hyllat och hjälpt till i sökandet av denna tjej, för de kan inte veta att han är schyst. De kan inte veta att han kommer ta ett nej om hon inte är intresserad. De kan inte veta vad för konsekvenser detta kan få. Vi vet heller inte om denna kvinna kanske har skyddad identitet, en identitet som kan röjas av att en påstådd kärlekskrank karl skall ha rätten att veta vem hon är.

Att detta beteende uppmuntras som just romantiskt och att kvinnor får lära sig att en man som inte tar ett nej, som är kontrollerande och svartsjuka är romantiska män är ett enormt problem. Det är en bidragande orsak till att misshandelsförhållanden kan uppstå för varningssignalerna ses inte som varningssignaler utan som romantik. Å omgivningen hejar på, tills det är för sent och det romantiska blir våldsamt.

I böcker, filmer, tv serier, ja i media har nästan alla kärleksrelationer som porträtteras inslag av män som inte tar nej, förföljer och bryter ner kvinnan tills hon säger ja och vill vara hans partner. Jag ska ge ett fåtal exempel som är toppen på isberget, obs för spoiler:

* Deliver us from Eva – En film om ett gäng män som är sura på att deras gemensamma svägerska Eva är en kvinna som inte tar skit, säger ifrån, styr och ställer. Hon utmålas som en riktig bitch. De betalar en snubbe för att dejta henne, när hon får veta sanningen flyttar hon ifrån stan för att ta drömjobbet hon var på väg att säga nej till för snubbens skull. Han har givetvis fallit för henne och följer efter henne, och gör en stor scen utanför hennes arbetsplats för att bedyra sin kärlek. För att få Eva att gå med på äktenskap (det som får henne att inse hans stora kärlek till henne) är orden: ”Not even the police can keep me from you, I will never give up!”  Stråkar och glitter, de kysser varandra, folk klappar händerna, romantiken är ett faktum och alla är glada. Efter att han just hotat med att stalka henne för livet. Sug på den en stund.

* Filmen 10 orsaker att hata dig har ungefär samma tema som Deliver us from Eva, snubbe blir betald för att dejta tjej, han följer efter henne, vägrar ta ett nej och får ut henne på dejt. Hon blir kär,sanningen kommer fram, de går skilda vägar tills han köper henne en gitarr och romantiken blomstrar.   Här är slutet inte så mkt störande som själva inledningen till relationen. Han söker upp henne på hennes favoritklubb, följer efter henne på affären, i skolan osv. Å till sist faller hon för hans ihärdighet och det ”gulliga” i att han aldrig ger upp.

* Love Actually innehåller inte bara en, utan två olika scener mot slutet där mannen letar reda på kvinnans hem (för innan hans plötsliga infall av otygland kärlek visste han inte ens var hon bodde) och bedyrar sin kärlek för henne, vilket hon gladeligen accepterar. Ack ljuva kärlek.

En liten flash till alla män (och kvinnor) där ute: Det är inte, jag upprepar inte, romantiskt att leta reda på någons bostad och objuden komma hem till hen. Det är enbart läskigt och ger klart creepy vibbar.

Vi behöver komma ifrån romaniserandet av kontrollerande män som vägrar ta ett nej som svar. Det är inte ok, det är inte romantiskt eller fint. Det går att invända mot denna text att jag är färgad av en dålig erfarenhet. Jag ser dock detta beteende ske om och om igen även om det relativt sällan blir så extremt som år av förföljelse. Jag ser det i hur mina vänner måste fejka att de har en pojkvän med för att få påflugna män på krogen att låta dem vara, eller i hur mina manliga vänner har fått hoppa in som fejkad pojkvän. Jag ser det i hur kvinnor kallas hora, luder etc för att de tackar nej till en invit, eller hur män kan skicka meddelande på meddelande för att de inte får ett svar på en dejtingsajt. Detta är vanligt förekommande, fråga vilken kvinna som helst och alla har minst ett exempel på en man som vägrat lyssna på hennes nej.

Skulle du någonsin igen se en bild delas på en anonym person någon vill ha en dejt med, dela den inte. Du vet inte vad för obehag det faktiskt kan leda till för personen på bilden. Vill du tro det bästa om folk är det såklart fint, men gör det inte om det är andras liv du spelar med.

Feminismen

Med kroppen som politiskt vapen

2 kommentarer

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.

Feminismen

Ätstörningar – inte bara bland smala

8 kommentarer

Trigger warning, text om vikt, dieter och vikthets!

På sistone har det varit lite på tapeten att prata om de privilegier smala har i samhället och att belysa diskriminering av överviktiga. Bland annat via taggen #smalaförtrycker på twitter, en tagg som snabbt togs över av smala som hånade och rent mobbade överviktiga. Detta med smalas privilegier har också bland annat tack vare detta blivit ett hett samtalsämne i olika feministiska forum, jag har själv varit inblandad i flera. Ett återkommande argument till varför smala inte alls skulle ha privilegier just för att de är smala har varit att prata om ätstörningar. Att alla smala inte alls har privilegier för de kan faktiskt vara sjuka. Nu är en eventuell sjukdom inget som gör en immun mot att ha privilegier men vad som också osynliggörs totalt, och har vägrat bemötas när det tagits upp, är det faktum att ätstörningar är en av de absolut vanligaste orsakerna bakom övervikt.

 

Den som är smal och lider av en ätstörning har betydligt lättare att få vård, av den enkla anledningen att det faktiskt ses som negativt att vilja gå ner i vikt om en redan är smal. Om du är tjock däremot och har en ätstörning är det nästan omöjligt eftersom tom vården hejar på ditt osunda matbeteende om det kan innebära att du går ner bara lite lite i vikt. För många överviktiga leder detta till ett ständigt jojobantande. Att i ena sekunden tröstäta eller försöka äta ganska ”normalt”, för att i nästa sluta äta helt. Omgivningen står på sidan av, hejat på viktnedgång samtidigt som alla matval granskas under lupp. Äter en inte kaka? Ja då är det fel, lite ska en unna sig. Äter en kaka? Borde vi inte ha lite koll på midjemåttet kanske? Är det en ren sallad i matlådan? Men det måste ju vara annat också annars blir en inte mätt! Äter en en bit kyckling till salladen med dressing? Passa så det inte blir dolda kalorier nu!

 

Diskuterar detta med andra överviktiga feminister och en starkt gemensam nämnare är hur vården bemöter oss. Nästan oavsett vad vi söker för skylls problemen på vår övervikt, vi ges dietråd och uppmanas att röra på oss mer, tom när vår situation försämras av fysisk aktivitet. När vi överviktiga faktiskt har sjukdomar som på olika sätt förhindrar oss från fysisk aktivitet i större utsträckning lyssnas vi inte på, istället ses det som ursäkter för att vi är för lata för att vilja röra på fläsket. Har vi inte ätit på en hel dag och skyller på fasta får vi nästan stående ovationer, det är ju såå bra att vi vill ta itu med våra problem och gå ner i vikt.Att även överviktiga behöver äta balanserat och regelbundet för att undvika att sabba kroppen med undernäring (vanligt bland överviktiga) är det sällan någon som reflekterar över. Försöker vi prata om våra kroppar i positiva ordalag, vara nöjda med hur vi ser ut och hur vi mår, ja då är det direkt personer där och trycker ner oss igen, talar om att vi står för ohälsosamma ideal och faktiskt måste tänka på att vår hälsa är kass om vi inte går ner i vikt. 

 

Även matmissbruk är en form av ätstörning, att tröstäta och inte kunna sluta, att hetsäta. Att bli kraftigt överviktig är inget som någon blir bara för att de tycker det är kul, det finns orsaker bakom och att ständigt påpeka att vi borde gå ner i vikt är garanterat inget som kommer hjälpa någon. Vi vet att det är bättre att väga mindre, vi vet att idealet och det bästa är att vara smal, vi vet att en borde äta hälsosamt. Samtidigt skriker media, tv och reklam ut om och om igen att bara äta nyttigare inte är bra nog, vi ska inte bara gå ner i vikt utan göra det snabbt också. Mirakelkurer omskrivs med krigsrubriker i tidningar. ”Så tappar du över 70 kg på ett år!”, ”Gå ner 5kg på 4 veckor med denna diet”, bli smal, bli lycklig, bli lyckad. Budskapet är alltid tydligt: Är du överviktig kan du inte vara glad eller nöjd med vem du är.

 

Är det då så konstigt att ätstörningar blir vanliga även hos oss som väger ”för mycket”? Nej, precis som det inte är konstigt att redan smala har svårt att se sig som just smala och fortsätter banta sig lägre ner i vikt. Bland det minst hjälpsamma som finns för överviktiga är alla dessa ”goda råd”. Seriöst, vill vi ha dem ber vi om det! Att hurtigt snacka om att springa bort den där kakan till eftermiddagskaffet, eller prata om kalorier i lunchmaten spär bara på det dåliga måendet. Släpp dietfokuset, släpp hetsen om mat! Sluta tro att du gör feta en tjänst genom att påpeka helt uppenbara saker!

 

Istället för att ständigt fokusera på siffror på en våg måste vi kunna fokusera på att må psykiskt bra. Även som överviktig måste vi kunna få må bra precis som vi är och visa det utan att det ska höja varningens fingrar om att göra tjockhet till nytt ideal osv. Vi ska inte alltid beläggas med skuld och skam över hur vi ser ut, hur våra kroppar är skapta. Får vi må bra ökar faktiskt möjligheten att vi går ner i vikt, och om det inte sker, so what? Det viktigaste måste väll ändå vara glada människor som gillar sig själva, inte vad det står på vågen?