Etikettarkiv: strukturer

Feminismen, Manlighet

Jag är en manshatande manstillvänd feminist

1 kommentar

Det var länge sedan jag skrev ett sånt här blogginlägg. För det mesta postar jag ju kortare enklare (i textmängd sett) analyser på Instagram. Denna gång kände jag inte för att begränsad av antalet tecken instagram tillåter (och numer även fbsidornas begränsning) utan vill kunna utveckla mina tankar lite mer fullt ut. Så here we go.

Ibland kan en få intrycket att feminismen när det kommer till hur vi ska förhålla oss till män består av två läger. Å ena sidan ”manshatarna” som gärna pratar om hur män är svin, grisar, oförbätterliga as som tex inte kan jobba med barn för de är farliga. Å sen å andra sidan de så kallat ”manstillvända” feministerna. De som funderar på hur feminismen skall locka fler män. Som gärna vill lyfta manliga förebilder och peppar manliga feminister såsom Atilla Yoldas eller Peter Rung.

Själv är jag, som så många gånger förr, den där gråskalan i mitten. Jag trivs där. Med att vara varken eller på så många sätt som möjligt. För att det ger en chans att vara en nagel i ögat på alla de som tror att det finns enkla svar och enkla indelningar i grupper. Jag är en sådan som å ena sidan frustrerat kan utropa ”Jag HATAR män!!” å då syfta på mansnormer och män som grupp. Inte enskilda individer. Å andra sidan är jag OCKSÅ en sån där dryg jävel som nu tänker komma och förklara varför jag anser det vara ett problem att utmåla män som enbart förövare och omöjliga problem att lösa.

Har ni hört begreppet ”De låga förväntningarnas rasism”? Det handlar i korta drag om att människor av välvilja ställer låga krav på personer från vissa folkgrupper för att de tror att personerna inte kan bättre. Tex att svarta unga män inte kan göra bra ifrån sig i skolan. Resultatet blir att det inte ställs rätt form av krav, samtidigt som individerna som drabbas ger upp på att försöka bevisa sig eftersom de ändå bara möts av nedlåtande klappar på huvudet och sämre betyg än de egentligen förtjänar. Detta skapar en ond spiral där svarta unga män cementeras i en roll av lågutbildad arbetarklass medan tex lärare fortsätter se på dem som ungdomar utan större aspirationer i livet. En självuppfyllande profetia så att säga.

På liknande sätt kan vi säga om synen på män som börjar få allt större fäste inom modern feminism. Män ska inte jobba i förskolan för de kan förgripa sig på barnen. Män ska inte vara ensam med sina egna barn för de kan förgripa sig på dem. Män ska inte vara ensamma med kvinnor för de kan förgripa sig på dem. Män slåss. Våldtar. Ser på porr i massor varenda vecka och absolut ingen porr utan våld utan alla kollar de på filmer där kvinnor kvävs, slås blodiga, fås att kräkas, får sina ansikten mulade i toaletter och tas i alla hål samtidigt samtidigt som andra män står i en ring och väntar på sin tur. Det finns absolut inga undantag och OM de finns är de så få att vi inte bör prata om dem.

Det jag undrar nu är vad detta gör med alla unga killar där ute eller för all del även vuxna män? Vad gör det att ständigt möta en bild som säger att dagens män frossar i våldsam BDSM eller rape porn, våldtar sina flickvänner, är inkapabla att förstå att sex inte ska göra ont eller ge blödande sår på sin partner, eller att de inte kan lämnas oövervakade för de är så farliga? Vad gör det att mötas av åsikten att det är bättre för barn att växa upp utan en manlig förebild för män är så kassa ändå?

Jag vill hävda att detta sätt att tänka är en patriarkal idé. Som sådan cementerar den machokultur och skadliga mansnomer som i förlängningen innebär våld mot kvinnor. Människan är flockdjur och de allra flesta vill bara passa in och slippa kämpa i sin vardag mot fördomar och mobbing. Om bilden av ”dagens norm-man” är att den mannen är ett våldsamt, empatistört, sexualsadistiskt as… Ja då är det också den bild framförallt unga killar kommer försöka leva upp till. För det är inte bara porren som säger att ”alla har analsex” tex utan numer säger även feminister det, personal från ungdomsmottagningar och kristna porrkritiska föreningar med stor genomslagskraft. Så den unga 16 åring som knappt sett porr (jo de finns men pga den spridda idén att alla unga killar set på porr som galningar är det få unga killar idag som erkänner att de inte ser på porr pga inte gillar innehållet) kommer ändå ha ett behov av att leva upp till den stereotypa bilden av en porrskadad ungdom. För ”alla andra” är ju sådana.

Jag jobbade som lägerledare en del för ca 16 år sedan. På lägren var ungefär hälften killar och åldern var 11-16 år. Vid flera tillfällen kom vi in på att prata porr och relationer. Vet ni en röd tråd i detta? I början av samtalen hade ALLA killarna haft sex. ALLA killarna hade sett mängder av porr. ALLA killarna visste minsann allt om analsex och gangbangs (jodå sånt var vanligt i porren för ca 20 år sedan med, det var ett jävla tjat om sånt hela högstadiet och gymnasiet för min del). Sen efter en stund när machoattityderna fått chilla och samtalet blivit mer ärligt visade det sig att den absoluta majoriteten av killarna inte alls hade haft sex. De hade inte alls sett speciellt mycket porr och flera visste inte ens att en tjej inte kan bli gravid av analsex.

Jag tror givetvis inte att detta urval av grabbar som idag är runt 25-30 års ålder visar hela sanningen. Men jag tror heller inte de var speciellt unika varken då eller nu. Å när feminister sprider vidare en bild av hur män/unga killar minsann ÄR där de snälla, icke porrskadade faktiskt schysta killarna får en etikett på sig av att vara unika undantag så tvingar vi faktiskt aktivt in unga män/killar i en roll som förövare.

Är det inte direkta motsatsen till vad vi önskar? Jag vet att det inte är det mest produktiva med mina utrop av manshat. Just för att det alienerar de män som vill, och kan, göra bättre. Samtidigt ska feminismen inte tappa sin spets och bli för mjuka. Det MÅSTE sättas press och krav på män att förbättras. Det räcker inte med att inte våldta för att räknas som en bra man, för att inte våldta är liksom lägsta möjliga nivå av ”schyst människa” vi kan ha.

Att hitta balansen mellan frustrationen över machokultur och sunkiga mansnormer å ena sidan och att inte alienera män från att utvecklas och bli bättre å andra sidan är inte lätt. Jag påstår verkligen inte det. Men vi behöver ha diskussionen om hur vi ska få till balansen. Jag är iaf helt säker på att vi inte har något att vinna på att måla upp en bild av norm-mannen som en farlig förövare omöjlig till förändring. Dels för att vi då själva stöttar den mansroll vi absolut inte vill se, och dels för att feminismen är meningslös om män ändå alltid kommer vara förövare utan potential till förändring. Å jag vill ju tro på förändring och att den börjar med oss själva här och nu. Inte med nästa generation eller generationen efter den. Utan med oss. Du och jag. Oavsett kön. Nu. Men då måste vi såklart också tro på varandras förmåga att ändra sig och den tilltron ser jag allt mer försvinna ur feminismen. Låt oss hitta tillbaka till den. För utan tro på en bättre framtid är feminismen förlorad.

Samhälle

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

1 kommentar

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Feminismen

Är någon kamp för liten att föra?

1 kommentar

I den så kallade ”internkritiken” diskuteras det ofta kring vilka frågor som får mest fokus, och om det skulle finnas frågor som är för små att bry sig om. Att göra fittkonst, synliggöra mens eller prata om att våga vara osminkad hånas lätt som ”oviktiga” frågor och en kamp som inte är värd att ta seriös.

Mer luttrade feminister tittar lite nedlåtande mot de som känner sig modiga i att de bär ett snippsmycke och frågar varför de inte snackar om våldtäkt istället? Varför kör Nyhetsmorgon ännu en kampanj om att våga vara osminkade och om separata badtider när de faktiskt hade kunnat lyfta konsekvenserna av kass förlossningsvård eller kvinnomisshandel? Den nedlåtande attityden mot ”fel” frågor har ett enda budskap: Ni bryr er inte om det jag finner viktigt så ni gör fel.

Nu kan jag för all del själv känna mig trött ibland på fokuset kring snippor och mens, eller smink och rakade/orakade armhålor. Frågan jag ställer mig är dock: Vem tjänar på att jag gör offentliga poänger på att håna dessa frågor, håna andra feministers kamp? Ju mer jag granskar dessa strömmar, ju mer jag tänkt kring det hela har jag lagt märke till att det hela verkar handla mycket om ålder.

130614_5e69z_rci-statusquo-karencho_sn6351

De som hånar är ofta äldre feminister, de som står för den sk. ”fåniga kampen” är ofta yngre, nykläckta feminister. Vad vi får är dels ett åldersförtryck, dels ett kunskapsförtryck. De äldre feministerna har haft tid att mogna i sin feminism, utveckla den och sin analys (med vissa undantag för all del, somliga utvecklas aldrig), medan de yngre just håller på att lära sig och därmed fokuserar på frågor som står dem närmast.

Jag tycker inte det är så konstigt att det bland 15-20 åriga nyblivna feminister finns ett stort fokus på frågor som rör yta, med tanke på att skönhetsindustrin och utseendehetsen är hårdast mot denna grupp. När en fortfarande är fast i föreställningen att mens och snippan inte skall omtalas och är skamligt är det heller inte märkligt att finna det oerhört befriande att få tala om sådant. Vara öppna med att en har mens, gillar sin fitta och att ha sex.

Borde inte vi som varit med i gamet lite längre kunna tillåta nyblivna feminister att ha en ytlig analys, att ha fokus på ”små” frågor som ändå är viktiga för dem? Jag tänker att en djupare feministisk analys kräver tid, det kräver tålamod från de som kommit längre och det kräver att folk orkar undervisa en. Att komma med förmaningar och pekpinnar kan skrämma bort de som just börjar förstå vitsen av feminism, att få börja i det lilla kan ge modet att orka engagera sig i det större på sikt. Bara vi ger utrymme till att växa in i feminismen och slutar kräva att alla skall ha en perfekt analys från dag 1.

Dessutom hänger det stora och det lilla ihop, så ingen kamp är onödig. Vi som anser oss kommit längre kan ju fokusera på de stora frågorna istället för att lägga energi på att tala om för andra feminister att deras fokus är på för fjuttiga problem. Antifeminister skriker ”orka se detta som ett problem, så töntigt!” så det räcker, vi behöver inte göra samma sak. Utöver det kan det vara rätt avslappnande att ibland få fokusera på enklare frågor och bara ge varandra allmänt peppande utan att hela tiden tänka ”är detta verkligen ett problem i förhållande till könsstympning och våldtäkt?”.

menarewrong

Feminister på löpande band bränner ut sig i kampen eftersom vad vi än gör är det aldrig bra nog. Det står ständigt någon och påtalar att fokus är fel, att det finns viktigare saker att bry oss om. Så låt oss inom feminismen stötta varandra, låt nybörjarna ta de enkla frågorna och växa in i de svårare med vårat stöd, istället för vårat hån. Låt människor föra en kamp de orkar med, istället för en kamp som skall se ”rätt” ut för utomstående. Tycker du att det saknas diskussion om ett visst ämne, var den som startar igång den diskussionen istället för att klaga på att andra gör fel.

Vi har inte ett problem fören alla bara bryr sig om ifall armhålor är rakade eller ej, och där är vi verkligen inte idag. Tvärt om stöts och blöts större frågor såsom hederskultur, våldtäktskultur, kvinnomisshandel etc hela tiden. Vi har utrymme för ”fåniga” frågor också. Med andra ord: Live and let live.

Sexualbrott och Prostitution

De som bryr sig mest om Köln bryr sig minst om offren.

20 kommentarer

Cirkusen runt händelserna i Köln har dragit igång rejält. Trots att media skrev om det hela kort tid efter att Polisen i Köln gått ut med vad som hänt hävdas det att händelsen mörkas. Nu har Sverige fått sitt egna Köln. Stockholms polisen har gått ut med att det varit liknande övergrepp under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Enligt en polis, som även låtit sig intervjuas av SD stödda ”Nyheter idag”, beror detta på att media förvränger information och att polisen inte vill sprida info som gynnar ”främlingsfientliga krafter”. Jag vet inte om det stämmer, oavsett varför de inte tog upp händelserna är det såklart inte bra, men att media skulle mörka brottslighet för att skydda personer med ”icke svenskt ursprung” är bara lögn.

Allt detta har såklart satt fart på de väldigt selektiva kvinnokämparna. Igen och ingen frågas det ”Var ÄR feministerna nu då?”, för tydligen är inga fördömanden starka nog. Händelserna tas som slagträ i debatten om invandring och män skriver om att det får vara nog, att vi måste skydda ”våra kvinnor”. Denna ilska och vurm för kvinnornas säkerhet är dock ytterst selektiv. Faktiskt så selektiv att det inte handlar om offren öht, enbart om att få hata på invandrare. Så selektiv att det inte krävs mer än att en svensk kvinna skriver en artikel om att detta är ett generellt problem med män för att kommentarerna från svenska vita män (de där med så fin kvinnosyn) ska se ut såhär (Bild via ”Allt som Jack Werner rör vid”)

12493775_1225589697469881_2476265678324965498_o

Så mycket för att bry sig om kvinnors säkerhet och att hata våldtäkter… Möjligen tycker de sig vara så fina fina män med en så fin kvinnosyn eftersom de ju inte vill våldta själva, de bara önskar att 100 invandrade (muslimer/svarta får vi förmoda) män ska göra det… Så de liksom sen kan skylla på att det var de männens kvinnosyn som var problemet, inte att en massa svenska män satt och hetsade om hur mycket hon förtjänade våldtäkt. (För att vara övertydlig, hade hon verkligen blivit våldtagen som straff är problemet kvinnosynen hos de som våldtog henne och vidren som hetsar om att det är vad hon förtjänar.)

De som hetsar mest om Köln, om hur invandringen är problemet och invandrarmän från arabvärlden eller Afrika de som är farliga skiter egentligen fullständigt i offer för sexuella övergrepp. Offren ges bara en plats när de kan användas som slagträ för att hata på andra, annars är de helt ointressanta. Samma som nu r upprörda över händelsen i Köln kan med lätthet anklaga kvinnor för att ljuga när de pekar ut svenska vita män som förövare, för sånt gör ju inte svenska män… Här kan vi snacka genuint kvinnohat, som tom lyckas smyga sig in i feministiska rum.

Varje dag anmäls ca 46 sexuella övergrepp, varav ungefär hälften är våldtäkt eller våldtäktsförsök. Enligt BRÅ/Polisens uppskattningar begås i själva verket ca 400 sexualbrott om dagen. Ungefär 76.000 kvinnor utsätts för sexualbrott under ett år, hur många brott dessa blir i realiteten är svårt att säga eftersom varje kvinna kan ha utsatts flera gånger. Majoriteten av förövarna är nordiska män (främst svenskar). Detta är inga enstaka händelser, inga extremfall. Det är vardag.

Hotet att utsättas för sexualbrott finns alltid där från män, såväl nära vänner, partners eller totala främlingar utgör ett hot. Att leva med detta ständiga hot är något vi kvinnor fått lära oss hantera sedan barnsben. Vi ska inte klä oss för utmanande, inte gå på fel gator, inte befinna oss i fel bostadsområden, vara försiktig när vi tar en taxi hem på kvällen från krogen osv osv osv. För män att inse hur enormt begränsat kvinnors livsutrymmen är, är ingen enkel uppgift. När det dessutom inte bara är ”de andra” som upplevs som ett hot väljer många män att istället slå ifrån sig och bli arga.

Kvinnan som inte ”tar hand om sig” får veta att hon var naiv och oförsiktig om hon utsätts för övergrepp. Kvinnan som erkänner att hon är otrygg runt män, speciellt män i grupp, får skäll för att dra alla män över samma kam. (Bild från Elin Lucassi)

11849282_902451486513405_1616090218_n

Ska vi nu faktiskt bry oss om offren för mäns sexuella övergrepp måste vi bry oss om alla offer, att utsättas för övergrepp av svenska vita män gör inte mindre ont, att utsättas av personer som inte har svensk härkomst gör det inte till ett värre brott. De män och kvinnor som vill lära ut en bra kvinnosyn till nyanlända invandrare bryr sig inte om offren i första hand, utan om att få peka ut vissa grupper som värre än andra.

Jag har pratat om närhetsprincipen förr, dvs hur människor tenderar att bry sig mer om personer som liknar dem och vars bakgrund de tror sig kunna känna igen sig i även om de bor i olika länder. Närhetsprincipen har en annan sida också, den där förövare som påminner om en själv lättare ursäktas. Det är enklare att se en person som varken till ytan eller kultur liknar en själv och säga att ”Ja, klart han är skyldig, se på bevisen!”. En person som däremot ser ut som en själv, ens förälder eller syskon… Där är det inte lika enkelt. Istället blir det lättare att skylla på annat, leta förmildrande omständigheter eller att lägga skulden på offret. ”De var ju fulla”, ”Han trodde det var BDSM”, ”Hon sa faktiskt inte nej även om hon gjorde motstånd”… Exemplen är många på hur svenska förövare ursäktas igen och igen av rättsväsendet, av omgivningen. Av de vänner som högt skanderat att de aldrig kommer acceptera våldtäktsmän i deras bekantskap.. För om de erkänner att dessa personer är brottslingar måste de också erkänna att brottslingar kan vara vita svenskar också, de kan även någon en tycker om. Detta är speciellt svårt i sexualbrott på grund av den generella bilden av sexualbrott som det värsta av alla brott som finns.

manshat-och-kvinnohat

Svenska män vill behålla bilden av sig själva som hyvens killar. Att deras tafs på krogen, opåkallade närhet eller kränkande kommentarer inte är okej vill de sällan erkänna. ”Det är ju bara skämt”. Att kvinnor säger att de faktiskt är rädda för dem gör dem förbannade, för det går emot deras bild som ”schysta snubbar”. De vill helt enkelt få peka ut ”de andra” som problemet, flytta fokus och slippa se den del de själva utgör i problemet. De kvinnor som försvarar svenska män och pekar ut ”de andra” som problemet vill invagga sig i någon form av trygghet. Att männen de har runt sig i alla fall inte kommer göra dem illa. Kanske har de rätt, kanske inte. Klart står iallafall att om de skulle utsättas för övergrepp av en svensk man kommer de ha betydligt svårare att bli trodd än om förövaren är invandrare från icke nordeuropeiska länder.

Givetvis finns det undantag bland svenska män, som ser problemen och erkänner dem. Erkänner den våldtäktskultur vi lever i. De får ändå leva med att kvinnor behandlar dem med viss skepsis, att vi inte omgående öppnar våra armar och vågar lita på att just Du kommer vara en kille som är schyst på riktigt.

Alla män bär ansvar för den våldtäktskultur vi lever i. I den struktur som gör att kvinnor inte kan vara trygga i offentliga rum. Alla män som förgriper sig på kvinnor borde straffas, oavsett varifrån de kommer. För den som bryr sig om offren är alla brott lika allvarliga, oavsett vem som gjort dem, och en kämpar mot sexuella övergrepp var det än sker, inte bara när förövarna kan användas som exempel i rasistisk retorik.

Sexualbrott och Prostitution

Så du vill snacka om hederskultur?

15 kommentarer

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

Rasism/Antirasism

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

3 kommentarer

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

 

ignore

Feminismen

Förtrycket skiter i din identitet.

7 kommentarer

Jag har skrivit lite om det tidigare, om hur intersektionaliteten har en stor brist: att den så lätt lockar till att börja se bara individer och glömma bort det större perspektivet. Vilket är ironiskt eftersom intersektionalitet i grunden har som syfte att göra det omvända, dvs se strukturerna. Kanske beror detta på att intersektionalitet har hijackats så av den mer liberala ”vänstern” där identitet och individen är allt som räknas? Där strukturerna glöms bort till förmån för vad varje enskild person finner jobbigt? Plötsligt skall allt som någon finner det minsta obehagligt eller jobbigt ha sin egna maktanalys, sitt egna förtrycksbeskrivning och sina egna förtrycksbegrepp. Från trafikmaktordningen, thinshaming och brunhetsnorm till tysthetsnormen, ageism och rikedomsförakt.

Så här är grejen: I grunden finns tre förtryck. Tre och inte fler än tre. Dessa är: Klass, Kön och ”Ras”.
Ifrån dessa tre kommer sedan ett antal ”underförtryck”, dessa agerar fristående men härstammar i grunden från dessa tre. Dessa förtryck innefattar: HBTQ+ hat/homofobi/transfobi, Kvinnohat/sexism, All form av förakt mot kroppslig avvikelse såsom fettförakt, förakt för sjuka, funkofobi etc. Förtryck av under/arbetarklassen. Kulturell appropriering, kolonialism, vithetsnorm etc.

Vad allt detta har gemensamt är att det inte handlar om identiteter. Det handlar om hur omgivningen läser oss, vad de ser i våra kroppar, ursprung, kultur. Rasism drabbar den som rasifieras av omgivningen som ”inte vit”. Antingen ses du som avvikande från den vita normen och den ”vita” kulturen eller så gör du inte det. Det är inget du väljer själv. Antingen är du en person som saknar smalhetsprivilegier, eller så är du det inte. Du bestämmer inte det själv. Grejen med förtryck är att det bestäms åt dig.

tumb(Bild från Independent.com )

När det kommer till vissa förtryck spelar identitet in till viss del. Att vara transperson handlar ju mycket om hur vi identifierar oss själva, MEN vad för förtryck vi utsätts för handlar inte om vår identitet, det handlar om hur omgivningen ser oss. Ex utsätts inte en transkvinna för förtryck bara hon säger att hon är kvinna. Hon utsätts för förtryck för att omgivningen antingen läser henne som en man (vilket innebär felköningar, risk för våld etc), eller så utsätts hon för kvinnohat för att hon läses som en kvinna. Någon som är ickebinär men har en ”normativ” kropp utsätts inte för förtryck för sin identitet som ickebinär utan för att människor ex inte vet att personen inte är man eller kvinna. Det vill säga osynliggörande. Eller utifrån hur dennes kropp läses (man/kvinna). Personer som av omgivningen inte omgående kan läsa som man eller kvinna kan möta förtryck för i att omgivningen reagerar med ilska, rädsla eller frustration av att inte direkt kunna kategorisera in personen i enkla könsfack. Detta oavsett vad personen identifierar sig som, oavsett om personen är trans eller cis.

När det kommer till klass är det en strikt fråga om att ha kapital eller inte ha kapital. Sitter du med 3 mille i besparingar och en inkomst på 70.000 i månaden spelar det ingen roll hur mycket du identifierar dig med underklassen, du är inte underklass. Samtidigt finns det klassmarkörer som kan avslöja de som gjort en klassresa upp eller ner, där den som kommer från underklassen aldrig riktigt passar in helt i de övre skikten. Detta är viktigt att minnas samtidigt som den som har pengar inte längre förtrycks som fattig, oavsett om personen varit det tidigare eller ej.

Vi kan inte identifiera oss in eller ut ur förtryck, för förtryck handlar enbart om hur vi läses. Strukturerna står över individen helt enkelt. Att dessutom försöka göra allt som är jobbigt till att det skulle vara en del i förtryck urvattnar begreppet, för att inte tala om kampen. Kampen kan inte fastna i att hela tiden prata om individer, vi måste prata om strukturerna och på strukturell nivå är det inte 500 olika förtryck, det är ett fåtal som tar sig uttryck på olika sätt. Genom att se detta kan vi ena kampen på ett helt annat sätt än om den skall splittras upp i tusentals små små fraktioner som alla kämpar mot egna förtryck, verkliga eller påhittade.

När kampen delas upp så som det ofta görs nu, för att varje individ skall definiera sitt egna förtryck, tappar vi dessutom de som står utanför och velar på att gå med i kampen. Nybörjare som precis fattat hen kommer inte bli långlivade i kampen om de snabbt får veta att de är transfobiska rövar som använder fel könsneutrala pronomen eftersom det finns en lång rad till. De kommer inte stanna om de får höra att de är rasistiska as för att de köpt en liten staty av Shiva på en resa till Indien. Vi måste lyfta blicken, till det övergripande. För även om vi kan få varenda jäkel i Sverige att lära sig alla pronomen som finns, kommer det inte att hjälpa så länge könsförtrycket är kvar och fortfarande spelar in i hur människor ser på och bemöter transpersoner.

Å helt ärligt, i dagens debattklimat är det svårt att inte känna att många bara vill appropriera förtryck. Att vita unga medelklasskidz som egentligen är så jävla privvade vill få vara arga och hata på förtryckare också och kan de inte få plats som förtryckta i de mer vedertagna kamperna, ja då ser de till att hitta på egna förtryck att kräva tolkningsföreträde, respekt och ilska inom. Detta sabbar så enormt mycket, i synnerhet när dessa unga tar över inom kamper som är nyss börjat vinna mark och som faktiskt behövs för att rädda liv.

race

( Bild av Emanu – Satir och illustration )

En kvinna är en kvinna men alla kvinnor behandlas inte på samma sätt, de har inte samma position i samhället. En man är en man men inte alla män har samma position i samhället. Vi som är varken eller syns inte för samhället är inte skapt för att rymma oss. Det i sig är ett förtryck. Att omtalas som hen istället för hyn av nån som inte ens vet att hyn existerar som pronomen, få höra att en bör äta lite mer mat för att gå upp lite i vikt, att kallas för svenne, eller borgarbracka är inte förtryck. Det är respektlöst,okunnigt, onödigt, elakt som mest men det är inte förtryck.

Vi måste jobba oss bort från detta individfokus, både när det kommer till vilka som förtrycks och vilka som förtrycker. För det är inte enskilda individer som förtrycker, det är samhället som helhet som står för förtrycket. Tänk på livet som ett TV spel där en spelledare bestämmer alla spelarnas svårighetsgrad. Vissa kommer tilldelas den lättaste, där alla fiender dör vid första slaget och sällan kommer mer än 2 åt gången. Andra kommer tilldelas den svåraste spelnivån där fienderna kommer i stora grupper och är nästan omöjliga att döda. Övriga för olika spelsvårigheter däremellan. När spelet startar spelar det ingen roll om den som har lättast nivå identifierar sig med den som har den svåraste, eller om den som har svårast nivå egentligen ser sig som en i mitten. Fienderna kommer attackera enligt svårighetsgrad ändå. Det är inte de med lättast svårighetsgrads fel att de fick det enkelt, däremot har det valet att bara bry sig om sina fiender eller hjälpa de som möter fler. Så funkar det i livet också. Vi tilldelas våra utgångspunkter mot vår vilja, men det är upp till oss själva att hjälpa eller stjälpa varandra. Att motarbeta förtryck eller understödja dem passivt eller aktivt.

Om alla i spelet plötsligt börjar hitta på sina egna fiender att slåss emot, eller slåss mot de andra spelarna för att de har mer eller mindre fiender än de själva kommer de verkliga fienderna att vinna. Är det så vi vill att spelet ska sluta?

Identitet spelar roll för oss själva, men inte för hur vi förtrycks. Identitet är viktigt för att förstå hur vi agerar, och hur andra agerar runt oss, men det är fortfarande inte vad som avgör hur vi förtrycks. Identitetspolitik har sin plats, men det får inte bli det enda vi sysslar med.

Sexualbrott och Prostitution

Därför hatar så många Hagamannen.

5 kommentarer

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen

Manlighet

Ansvar är för någon annan.

9 kommentarer

En liten flicka blir knuffad och dragen i håret av en pojke. Ledsen berättar hon för en vuxen. ”Han är nog bara kär, inget att oroa sig för”. Flickans känslorna får bli någon annans ansvar.

Pojkarna i åk 5 stökar och busar på lektionerna. Läraren placerar en flicka mellan dem för att ”hålla dem lugna”. Hur pojkarnas beteende påverkar klassen blir inte deras ansvar.

Flickorna i åk 8 berättar för lärarna att killarna i klassen taffsar på dem och beter sig illa. Lärarna förklarar att killar i den åldern har så mycker hormoner, de kan inte riktigt behärska sig. Flickorna borde bara ignorera dem och kanske inte klä sig så utmanande för pojkarnas skull. Hur flickorna mår behöver pojkarna inte bry sig om, det får någon annan ta ansvar för.

En kvinna går på krogen med en vän. När hon väntar på att få beställa en öl kommer några män fram. En av dem grabbar tag om hennes rumpa. De andra männen skrattar, därefter vänder de sig om och går innan hon får en chans att försvara sig. Kvinnans känslor får bli någon annans ansvar.

Några män och kvinnor åker på gemensam semester till en stuga. Männen har kul, dricker öl och snackar. Kvinnorna fixar mat, städar, diskar. Ingen av männen reagerar ens på att kvinnorna gör allt. För det där med att hålla snyggt i gemensamma utrymmen är ju inte deras ansvar.

Män i relationer:
image
Bild av Fanny: arsinoe.se

Utanför krogen. En anna kvinna väntar på en taxi hem. En man kommer fram och försöker ragga, när hon avvisar honom försöker han tvinga sig på, taffsa och kyssa henne. Hon smäller till honom. En vakt kommer fram och ber henne lugna sig och mannen att gå tillbaka till sina vänner som stått i närheten och sett på. Kvinnans taxi kommer och hon åker hem. Vad mannens agerande gjort mot henne behöver han aldrig ta ansvar för.

På en fest. En kvinna somnar i en säng efter för mycket alkohol. En man bestämmer sig för att utnyttja situationen och våldtar henne. I rättegången som blir frias mannen eftersom kvinnan påstås ha flirtat med honom hela kvällen. Hur skulle han veta att hon inte längre ville? Bland bekanta himlas det med ögonen. ”Dumma brud, vad fan trodde hon? Bara ännu en tjej som ångrar ett fylleknull. Stackars kille”. Mannen behöver inte ta ansvar för sina handlingar, han var ju full.

En grupp manliga vänner roar sig år efter år med att dra homofobiska skämt, prata om hur äckligt det är med bögar och att de hade slagit ner en homosexuell kille som stötte på dem. I gänget finns en kille som är bög, de vet bara inte om det för han vågar inte berätta der. En dag tar han sitt liv, efter att år efter år matats med homofobi orkar han inte mer. Hans vänner kallar honom självisk, hur kunde han vara så svag? Att deras beteende kunde bidra kan de inte ens föreställa sig.

En manlig chef styr och ställer med sina anställda. Ingen vågar protestera öppet men alla känner sig pressade till max. En efter en sjukskriver sig för att de inte orkar med sin arbetsmiljö. Chefen klagar över att de är så svaga, mesiga och inte klarar att få höra sanningen om sina prestationer. Han vägrar ta ansvar för att deras måenden kan bero på hans ageranden.

Män får genom hela livet lära sig att de enbart tar ansvar för sig själv och sitt. Hur deras beteenden påverkar andra, hur andra mår eller vad någon i deras närhet gör för skada mot någon är alltid ”någon annans ansvar”. Därför blir män så arga och kränkta när de plötsligt avkrävs att ta ansvar för sin omgivning, för det går emot allt de lärt sig.

Feminismen

Kritisera mera, men lyft andra också.

Lämna en kommentar

Inom alla rörelser, alla grupper, uppstår normer för vad som är rätt sätt att vara, rätt personer att hylla eller tycka illa om. Eftersom grupperna/rörelserna är en del av samhället i stort kommer dessa normer alltid påverkas av de större strukturerna i samhället. Detta gäller givetvis även för feminismen, för även att gå emot normerna i samhället som helhet är att förhålla sig till dem. Främst vill jag dock påstå att samhällets strukturer lyser igenom kring vilka som hyllas inom feminismen och vad/vilka som möter hårdast kritik. Jag kommer ta två exempel:

För ett tag sedan gick artisten Zara Larsson ut med en bild på instagram  om att vara nöjd med sin kropp och sig själv. Hon blev genast hyllad och media lyfte upp detta som årets feministiska gärning. Tidigare har andra kända kvinnor gjort samma sak, bland annat Molly Sandén. Efter varje sådant här hyllningståg har det också kommit kritik. Kritik om hur dessa kändisar är unga, smala (om än inte alltid supersmala i smalhetsens ögon) och normsnygga och det ändå bara blir samma sorts utseenden, samma sorts kroppar som lyfts och får synas.

Denna sorts kritik brukar avfärdas ganska snabbt med fokus på individen som blivit lyft, att det är elakt mot hen att inte få synas eller ge sina åsikter. Det är som om strukturerna plötsligt bara försvinner bland feminister när någon som hör till feministiska normen får kritik. För kritiken handlar inte om de individuella artisterna som lyfts, utan om att media och feministiska rörelsen inte lyfter andra, också. Det är givetvis värt att lyfta att en ung artist står upp för sig själv, men är det inte mist lika viktigt att lyfta alla unga som inte ens får en rimlig chans att synas för att samhället och media inte är intresserad av personer som inte har rätt utseende?

För det är ju där det faktiska problemet ligger. När någon som inte hör till normen deklarerar sin stolthet över sin kropp, eller om hur schyst det är att käka ostburgare, eller att alla bara ska vara stolta över vem de är…..ja då är tystnaden närmast kompakt. Det hyllas inte, får inga rubriker i media eller hundratals delningar på facebook. Snarare får det kritik och påhopp. Människor som blir arga för att någon som tex är tjock säger att det är okej att vara tjock och glad ändå.

För det är inte okej att inte vara norm, det är inte okej att inte kämpa för att vara norm. Oavsett hur många normsnygga personer som står där och säger att alla ska vara stolta över sig själva så ringar orden tomt när allt annat talar emot. Det är inte fel att lyfta normpersoner, felet är att alla andra exkluderas och det måste kunna kritiseras när ännu en normperson hyllas för att hen är nöjd med sig själv.

På liknande sätt finns det strukturer åt andra hållet, kring vad/vilka som alltid får kritik, alltid är under lupp. Exempelvis rappen som ständigt kritiseras för sexism m.m. Där personer som lyssnar på någon form av hiphop ständigt får sitt musikintresse misstänkliggjord. När det kritiseras att det är så mycket fokus på just hiphopen sker samma sak som kritiken över normsnygga: Den viftas undan med att vi ju faktiskt måste kritisera sexism. Att den som kritiserar att bara hiphop granskas är för sexism etc etc.

Igen är det dock strukturerna som kritiseras, och som är problemet. Att bara hiphop lyfts som problematiskt ger ju sken av att annan kultur/musik är okej. Att där inte finns problem att kritisera vilket ju inte är sant. Dessutom är hiphopen väldigt rasifierad, medan tex popen är väldigt vit. Så när hiphopen lyfts som det mest sexistiska som existerar ger det också intrycket av att rasifierade är mer sexistiska än vita. När pop ses som ”ofarlig” underhållning ger det också signalen att vita är mindre problematiska. Det gör att vita inte kommer identifiera sig som sexister, eller på andra sätt problematiska personer för de identifierar sig med vita kändisar/musiker från genres som får minimalt med kritik för sin sexism. Samtidigt som rasifierade möts med större misstänksamhet för alla ”vet” ju att de lyssnar på aggressiv musik fylld av sexism och våldshyllningar.

Lösningen är inte att sluta kritisera hiphop/rasifierad kultur, utan att faktiskt granska den vita kulturen mer, för den har många skelett i garderoben. Vita kan vara sexister precis som alla andra. Speciellt inom musiken och vit kultur saknar knappast våldshyllningar.

Så för att sammanfatta behöver vi både lyfta personer som inte hör till normen och kritisera mera. För vi bryter inga strukturer genom att bara lyfta rätt personer och kritisera rätt saker.