Etikettarkiv: kroppar

Feminismen

Kritisera mera, men lyft andra också.

Lämna en kommentar

Inom alla rörelser, alla grupper, uppstår normer för vad som är rätt sätt att vara, rätt personer att hylla eller tycka illa om. Eftersom grupperna/rörelserna är en del av samhället i stort kommer dessa normer alltid påverkas av de större strukturerna i samhället. Detta gäller givetvis även för feminismen, för även att gå emot normerna i samhället som helhet är att förhålla sig till dem. Främst vill jag dock påstå att samhällets strukturer lyser igenom kring vilka som hyllas inom feminismen och vad/vilka som möter hårdast kritik. Jag kommer ta två exempel:

För ett tag sedan gick artisten Zara Larsson ut med en bild på instagram  om att vara nöjd med sin kropp och sig själv. Hon blev genast hyllad och media lyfte upp detta som årets feministiska gärning. Tidigare har andra kända kvinnor gjort samma sak, bland annat Molly Sandén. Efter varje sådant här hyllningståg har det också kommit kritik. Kritik om hur dessa kändisar är unga, smala (om än inte alltid supersmala i smalhetsens ögon) och normsnygga och det ändå bara blir samma sorts utseenden, samma sorts kroppar som lyfts och får synas.

Denna sorts kritik brukar avfärdas ganska snabbt med fokus på individen som blivit lyft, att det är elakt mot hen att inte få synas eller ge sina åsikter. Det är som om strukturerna plötsligt bara försvinner bland feminister när någon som hör till feministiska normen får kritik. För kritiken handlar inte om de individuella artisterna som lyfts, utan om att media och feministiska rörelsen inte lyfter andra, också. Det är givetvis värt att lyfta att en ung artist står upp för sig själv, men är det inte mist lika viktigt att lyfta alla unga som inte ens får en rimlig chans att synas för att samhället och media inte är intresserad av personer som inte har rätt utseende?

För det är ju där det faktiska problemet ligger. När någon som inte hör till normen deklarerar sin stolthet över sin kropp, eller om hur schyst det är att käka ostburgare, eller att alla bara ska vara stolta över vem de är…..ja då är tystnaden närmast kompakt. Det hyllas inte, får inga rubriker i media eller hundratals delningar på facebook. Snarare får det kritik och påhopp. Människor som blir arga för att någon som tex är tjock säger att det är okej att vara tjock och glad ändå.

För det är inte okej att inte vara norm, det är inte okej att inte kämpa för att vara norm. Oavsett hur många normsnygga personer som står där och säger att alla ska vara stolta över sig själva så ringar orden tomt när allt annat talar emot. Det är inte fel att lyfta normpersoner, felet är att alla andra exkluderas och det måste kunna kritiseras när ännu en normperson hyllas för att hen är nöjd med sig själv.

På liknande sätt finns det strukturer åt andra hållet, kring vad/vilka som alltid får kritik, alltid är under lupp. Exempelvis rappen som ständigt kritiseras för sexism m.m. Där personer som lyssnar på någon form av hiphop ständigt får sitt musikintresse misstänkliggjord. När det kritiseras att det är så mycket fokus på just hiphopen sker samma sak som kritiken över normsnygga: Den viftas undan med att vi ju faktiskt måste kritisera sexism. Att den som kritiserar att bara hiphop granskas är för sexism etc etc.

Igen är det dock strukturerna som kritiseras, och som är problemet. Att bara hiphop lyfts som problematiskt ger ju sken av att annan kultur/musik är okej. Att där inte finns problem att kritisera vilket ju inte är sant. Dessutom är hiphopen väldigt rasifierad, medan tex popen är väldigt vit. Så när hiphopen lyfts som det mest sexistiska som existerar ger det också intrycket av att rasifierade är mer sexistiska än vita. När pop ses som ”ofarlig” underhållning ger det också signalen att vita är mindre problematiska. Det gör att vita inte kommer identifiera sig som sexister, eller på andra sätt problematiska personer för de identifierar sig med vita kändisar/musiker från genres som får minimalt med kritik för sin sexism. Samtidigt som rasifierade möts med större misstänksamhet för alla ”vet” ju att de lyssnar på aggressiv musik fylld av sexism och våldshyllningar.

Lösningen är inte att sluta kritisera hiphop/rasifierad kultur, utan att faktiskt granska den vita kulturen mer, för den har många skelett i garderoben. Vita kan vara sexister precis som alla andra. Speciellt inom musiken och vit kultur saknar knappast våldshyllningar.

Så för att sammanfatta behöver vi både lyfta personer som inte hör till normen och kritisera mera. För vi bryter inga strukturer genom att bara lyfta rätt personer och kritisera rätt saker.

Feminismen

Omfamna objektifieringen?

3 kommentarer

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.

Samhälle

Den rasifierade kroppen som handelsvara.

4 kommentarer

Kolonialismen. En tid där vita skapade sig kolonier runt om i hela världen och såg sig som välgörare som drog upp ”vildarna” till en mer civiliserad (läs vit) standard. Kolonialtiden påstås avslutats ungefär samtidigt som slaveriet i USA upphörde, men är det verkligen sant?

 

I min mening pågår koloniseringen än idag, men med andra metoder och mer subtilt.

Först av allt: Kolonisering handlar främst om att vita anser sig ha de bästa samhällena, bästa kunskaperna och på grund av viss materiell och ekonomisk standard lite mer rätt att göra ganska precis vad de vill. Denna tanke om rätten att få sin vilja igenom och att vara lite förmer än andra har fått vita att gå ut i världen för att frälsa andra länder genom att dela med sig av all sin vishet. Förr skedde det genom regelrätta krig, korståg etc idag genom en helt annan metod nämligen: Att göra den rasifierade kroppen till handelsvara. Detta är något som sker både här på hemmaplan och i utlandet. Hur kanske någon frågar sig? Jo det ska jag ge exempel på nu.

 

Exempel nr 1: En marknad av svartarbete.

Vad få vet är att Sverige har en enorm marknad för svartarbete, framförallt inom lokalvårdaren och byggnadsbranschen. De som anställs som arbetare inom denna marknad är framförallt rasifierade papperslösa, personer utan skyddsnät, utan rättigheter. Denna marknad har faktiskt inte minskat av det så kallade RUT avdraget, tvärt om finns det snarare sådant som tyder på motsatsen. Företag skaffar sig nödvändiga papper för att vara ”vita”, anställer 2-3 personer med fullständiga papper och sedan ytterligare 10-20 st svart. Att ta papperslösa är enkelt för de kan inte skvallra om sin situation, de har alltid hotet om omedelbar utvisning över huvudet och får helt enkelt gå med på de regler de ges. För kvinnor som städar svart är sexuella övergrepp vanligt förekommande där hotet om att anges för polisen används som påtryckning för att tvinga dem att gå med på övergreppen. Trots detta klappar sig gärna köparna på axeln över att de är schysta människor som ger dessa personer chansen till ett bättre liv. Att de vägrar betala en levnadsduglig lön är inte så noga.

Det är inte heller bara privatpersoner som utnyttjar svart städhjälp för att få ner priset. Även restauranger, tex McDonalds och kommuner anlitar städfirmor som till stor del utnyttjar papperslösa för att på så sätt pressa priserna och vinna budgivningar. Inom byggbranschen är det lika illa. Det har höjts röster om att tillåta papperslösa att organisera sig fackligt och på det sättet hjälpa dem att få upp sina löner men än så länge verkar inga fack riktigt nappa på iden pga en rädsla att detta skulle uppmuntra fler att stanna illegalt i landet.  Oavsett står vi just nu inför det faktum att vi har en stor grupp människor som lever rättslösa i vårt land och utnyttjas för att den vita medelklassen vill spara lite till på sin städerska och dessutom anser sig ha rätten att göra det.

Exempel 2: Adoption.

Detta är något jag vet inte kommer falla i god jord alls men det får vara så. Adoption utgår ifrån vita som de goda samariterna, samtidigt som vita anses ha en rättighet i att få barn till varje pris och det även finns en viss tanke om att fattiga ska ”ställa upp” och se till att det alltid finns barn att tillgå för de rika vita som inte kan få barn på egen hand. Detta går lite hand i hand med surrogatmödraskap med skillnaden att det inte redan finns ett barn i det läget. Lite ”fun facts”: Visste ni att majoriteten av barn som adopteras faktiskt inte är varken föräldralösa eller hemlösa? De har både föräldrar och hem men föräldrarna bedömer att barnet får en bättre chans till ett vettigt liv om de ger bort det till någon annan. Hela konceptet med adoption där vita hämtar hem barn från andra länder förutsätter att dessa länder hålls i en sådan ekonomisk sits att fattigdomen är stor för en så stor andel av landets befolkning att det inte finns andra lösningar än att ge bort sina barn. Skulle vi på allvar ta itu med riktig hjälp till andra länder skulle behovet av att adoptera bort barn från dessa länder minska och plötsligt står rika vita par här utan barn. Otänkbar tanke. Denna syn märks även i abortdiskussioner där det ständigt framförs argument att den som aborterar är egoistisk som ju bara kan ge bort barnet till någon annan. Det finns helt enkelt en djupt rotad tanke om att fattiga skall finnas till för rikare och ge dem av både sina kroppar och sina barn.

(Kan passa på att påpeka här att jag inte är emot adoption per se, det är helt enkelt det bättre av två onda ting)

 

3. ”Import-fruar” (i brist på bättre ord).

Detta är en av de vidrigare och mest patriarkala aspekter av den moderna koloniseringen.  Vita, oftast äldre, män reser till fattiga länder (vanligen asiatiska sådana tex Fillipinerna) och skaffar där en betydligt yngre fru från en fattig familj. En fru som på grund av kulturen hon kommer ifrån inte fått lära sig mycket annat än att passa upp på män. Sedan anser mannen att de lever i ett ömsesidigt förhållande där hon passar upp på honom och ev barn och han ser till att hon slipper fattigdomen i hemlandet. Frågan är då, är ett  förhållande verkligen ömsesidigt om det baseras på att den ena utnyttjar den andras possition som fattig och utan utbildning för sina egna syften? Jag tycker inte det.

Nog finns det givetvis fall där relationerna är seriösa och faktiskt ömsesidiga, men jag betvivlar att något av dessa fall leder till en ung tjej som inte får plugga, knappt lämna hemmet, inte lär sig det nya språket speciellt  bra och lever för att massera sin mans fötter. En man som är 40-50 år äldre..  Se dokumentären ”Min pappas unga fru” som finns på SVT play för att se ett exempel på det jag syftar på. En 73 årig man som gifter sig med en 17 åring och tycker detta är vettigt.

 

Nä ska avrunda här, min poäng är alltså att även i modern tid, både här hos oss nära inpå och i andra länder utnyttjas rasifierade (och framförallt kvinnor) för att vita anser sig ha rätten att utnyttja deras kroppar och deras fattigdom för sina egna syften. Att prata om kolonisering som något som upphört är missvisande, vi måste se att  det pågår än idag och ibland fråga oss: Har vi verkligen rätten att göra detta bara för att vi kan och tycker att det hjälper några enstaka andra?