Kategoriarkiv: Samhälle

Samhälle

Ett annat perspektiv på läraren som inte säger hen…

Lämna en kommentar

Detta inlägg publiceras med tillåtelse från berörda föräldrar till det barn/familj som indirekt hängts ut i media och fått motta både hot och hat med anledning av läraren Selma som vägrar använda pronomen hen. Det har förekommit många felaktigheter i den rapportering som skett och familjen har försökt att vara tysta men känner nu att de vill bemöta en del av de felaktigheter som sprids. Detta med anledning av både artikel i Expressen, Aftonbladet, högermagasinet Bullertin, flera texter i kristna konservativa Världen Idag och att Selma idag (2/10-21) medverkar i SVT mötet. Allt med orsak av att hon fick sparken från sin lärartjänst då vägran att använda rätt pronomen om en elev bryter mot både skollagen, diskrimineringslagen och läroplanen. Nedan följer föräldrarnas egna ord:

Med anledning av att vårt barns före detta lärare har gjort uttalande i media som rör
oss vill vi bemöta några av de påståenden som framförs, dels om oss som familj
och föräldrar, men även om transpersoner i allmänhet. Om detta uttalande
publiceras vidare skall det göras så i sin helhet.


Läraren informerades vid skolstart om vårat barns pronomen, som är hen. Detta framfördes av en av oss föräldrar å barnets vägnar, eftersom det är vår plikt som föräldrar att företräda våra barns intressen. Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
Det är inte en begäran baserad på en förälders önskemål. I familjen finns fler barn, vars könsidentitet och könsuttryck överensstämmer med deras juridiska kön. Precis som vi stöttar det barn som har en könsöverskridande identitet, stöttar vi de barn som inte har det.

Informationen om pronomen lämnades i samband med samling den första skoldagen och framfördes inte som ett krav utan som relevant information om barnet, precis som vi skulle framföra att det finns en allergi eller annat att ta hänsyn till. Vi föräldrar framförde tidigt i situationens skede att det är ett brott mot diskrimineringslagen att vägra använda önskat pronomen om en elev i sin tjänst som lärare. Vi erbjöd också forskningsbaserad litteratur i olika former för att hjälpa läraren med bemötandet av vårat barn, då vi initialt uppfattade det som att det handlade om ovana eller kunskapsglapp.

Det stämmer att läraren erbjöd sig att använda barnets namn istället för ett pronomen. Vad som inte framkommer är att läraren senare ändrade sig och enligt de uppgifter vi fått
ansåg att det var att ge efter för barnets önskan om att använda korrekt pronomen. Barnet i fråga har själv rättat vuxna i skolan, inklusive den berörda läraren, när de har använt fel
pronomen. Barnet har också fått stöd och hjälp av sina vänner i detta. Påståendet att barnet aldrig själv har bett om att få sitt pronomen respekterat stämmer alltså inte.

Läraren hävdar att vårat barn är en pojke, som aldrig visat tecken på eller uttryckt någon annan könsidentitet. Detta stämmer inte. Barnet i fråga har under en lång tid haft en könsidentitet som skiljer sig från det juridiska könet hen tilldelats vid födseln. Under den tid
läraren arbetade med vårat barn använde läraren dessutom pronomen ”hon” om barnet och har först nu börjat använda ”han”.

I och med att läraren uppgett dessa uppgifter, och fler, i media har hon brutit mot tystnadsplikten.
Förutom tystnadsplikt har lärare en anmälningsplikt, alltså måste de anmäla misstänkta missförhållanden till kommunen för utredning. En utredning utförs av sakkunniga och under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte använt sig av sin anmälningsplikt, utan istället gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens
spekulationer och bedömningar, vilket har lett till hot, hat och ett stort obehag för oss som familj.

Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att få ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det. Läraren
klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.

Enligt läraren förnekar vi/transpersoner en biologisk sanning när vi tillåter barn att använda könsneutrala pronomen. Vi kan inte tala för synen på biologi hos transpersoner som grupp, eftersom det är någonting som varierar från person till person. Hos oss är dock
biologi någonting vi talar mycket om. Vi pratar om kromosomer, hormoner, könsceller, vad som händer i puberteten och hur kroppen fungerar. Om vikten av att trivas med sin kropp, att vara tacksam för att den fungerar, för att den kan springa, leka, hoppa, vila. Att kroppen är ens egen och ingen annans att bestämma över. Barnen vet vilket biologiskt och juridiskt kön de har. Det är ingenting vi förnekar dem. Det sista vi vill är att våra, och andras, barn skall känna skam och hat inför sina kroppar. Att de skall ta mediciner och opereras. Med detta sagt finns det också de som behöver få sådan hjälp för att må bra. Vi anser oavsett att stöd och acceptans är rätt väg att gå, istället för skam och förbud. Vi lär våra barn att vara stolta över sig själva. Att de är individer som inte definieras av hur deras kroppar ser
ut, utan av sina egenskaper som kännande och tänkande människor, med rätten till sin egen kropp och sin egna, unika identitet. En rätt som vi anser att alla har.

För den som vill sprida detta vidare i olika debatter kommer här också en sammanfattning i punktformat:

  • Den berörda läraren informerades på första skoldagens morgon om elevens pronomen.
  • Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
  • Barnet har sedan en lång tid tillbaka haft en könsidentitet som avviker från det juridiskt tillskrivna könet.
  • Som föräldrar företräder vi vårt barn i hens önskemål och intressen.
  • Barnet har själv rättat läraren och andra vuxna i skolan.
  • Barnets klasskamrater har försökt hjälpa sin vän genom att rätta läraren och andravuxna.
  • Läraren har gått med på att använda barnets namn istället för pronomen, men sedanvägrat då detta enligt henne skulle vara samma sak som att ge efter för barnets önskanom pronomen.
  • Läraren har tidigare enbart använt pronomen ”hon” om barnet och först nu börjat använda pronomen ”han”.
  • Vi föräldrar har flertalet gånger försökt förklara situationen så ödmjukt och pedagogiskt som möjligt för läraren, där vi bland annat erbjudit forskningsbaserad litteratur i olika former.
  • Vi som föräldrar har aldrig uppträtt hotfullt eller aggressivt gentemot läraren.
  • Det finns dokument och ljudinspelade möten som styrker våra uttalanden.
  • Det finns fler barn i familjen, vars könsidentitet stämmer överens med det juridiskt tilldelade könet.
  • Barnen vet vilket kön de tillhör biologiskt/juridiskt.
  • Barnen vet vad puberteten innebär och hur kroppen påverkas av olika könshormoner.
  • Vi har inga intentioner att sjukförklara barnen för att medicinera dem eller utsätta dem för kirurgiska ingrepp. Att barnen har en egen uppfattning om sin egen könsidentitet är långt ifrån likställt med att de kommer behöva, eller att vi som vårdnadshavare kommer söka, sjukvård åt våra barn.
  • Vi har ingen önskan om att förneka andra människor sin könsidentitet eller sina pronomen, inte heller att tvinga på någon en oönskad identitet eller pronomen.
  • Varken vi som föräldrar eller våra barn anser att barnen skulle vara ”födda i fel kropp”. De är absolut födda i rätt kropp. Sin egen kropp.
  • Läraren har brutit mot tystnadsplikten genom att uppge elevens skola, elevens årskurs, ålder, önskat pronomen och juridiskt kön.
  • Lärare har en anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa. Detta utreds då av sakkunniga yrkespersoner och hanteras under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte fullföljt sin anmälningsplikt, utan gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens spekulationer och bedömningar.
  • Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det.
  • Läraren klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.
Samhälle

SD ger rasismen luft

Lämna en kommentar

Jag får ofta frågan om folk är mer rasistiska idag än förr. Om SDs framgångar visar att fler ”blivit” rasister och vad som då skapat en situation med fler som hyser rasistiska tankar. Lite beroende på baktanken med frågan varierar det vilket svar som efterfrågas. Vissa är genuint intresserade av min åsikt, andra vill mest få en chans att skylla på invandrarna. Att vi som inte ses som äkta svenskar är de som skapat rasismen.

Så här är hur jag faktiskt tycker: Nej. Det är inte mer rasism idag än för 20 år sedan. Men rasismen har ändrat ansikte. När jag var 10-13 bast under slutet av 90 talet syntes rasismen antingen i form av öppet fullfjädrade nazister som alla tog avstånd ifrån med kraft. Eller så var det ”humor” som ingen egentligen ifrågasatte. Mer öppen rasism tystades snabbt ner. Att rasismen inte var rumsren hade både för och nackdelar. Fördelen var ju att personer som jag själv slapp höra skiten så frekvent som sker nu. Nackdelen var att många normsvenskar tyckte att det inte fanns problem med rasism hos oss, att det bästa var att promota färgblindhet och i övrigt leka struts. En taktik som fungerade så länge klyftorna i samhället minskade, det sociala skyddsnätet var starkt och staten faktiskt jobbade för att även sjuka, arbetslösa och funktionsvarierade skulle ha sitt människovärde intakt.

Denna syn ändrades sakta med reformer som började slå undan grunden för det som hade varit den svenska modellen. Ord som solidaritet och gemenskap blev omoderna och istället skulle vi prata om individualism, entreprenörskap och ”arbetslinjen”. Invandringen ökade samtidigt som högern drev igenom stora försämringar i både akassa och sjukförsäkring. Ihop med en strukturellt rasism där invandrare (speciellt flyktingar) inte skulle ha krav på landet de kom till gav en fantastisk grogrund till den segregation och klyftor vi ser idag.

För segregerat är landet. Integrationen har inte funkat, delvis för att integration så ofta ses som synonymt med assimilation men också för att det ständigt funnits en tanke om tacksamhet. Att vi som kommit hit ska vara tacksamma och därmed nöjda oavsett bostadskkick, oavsett segregation, oavsett skolsystemets misslyckande. För allt antas vara bättre än vad vi annars hade haft. En tvåa för en familj på 5 i Rinkeby är bättre än ett tält i ett flyktingläger i Iran. Så varför göra saker bättre? Var tacksamma!! Ett annat problem är att integration ständigt pratas om som något som går en väg. Där invandraren skall integreras, men svensken aldrig behöva hjälpa till. Sverige är ett närmast unikt svårt land att komma in i som nyinflyttad. För att kulturen inte inbjuder till nya bekantskaper annat än i undantag. Speciellt i mindre orter. Hur ska nya svenskar komma in i gemenskapen, få vänner som är infödda svenskar om inga svenskar räcker ut en hand för att visa vägen?

Anyhow. Med en ökad ekonomisk otrygghet och ojämlikhet börjar missnöjet. Sverige går bättre än nånsin, men det är allt färre som märker av det när pengarna tenderar att stanna hos en liten elit. Med kraftigt sänkta skatter och skattefinanseriade verksamheter som ger miljardvinster till privata aktörer som tar pengarna ur landet räcker tillgångarna allt sämre. Vård och skola blir lidande först. Sverige går allt bättre och ekonomin är stabil får vi veta igen och igen, men den vanliga medborgare får mest uppleva neddkärningar och en känsla av att allt fungerar allt sämre. I detta skapas en önskan efter en syndabock. Vem är det som gör allt sämre? Vem tar pengarna?

Här kommer SD in. Istället för att peka på de som verkligen har skulden, dvs politiker och storkapitalister, så pekar de på invandrarna. Säger att de får allt medan svenskarna inte får nått. De kostar och kostar och kräver och kräver men betalar tillbaka med kriminalitet och bidragsberoende. SD lever på miasnöjet och på rädsla. Därför tar de reella problem men skyller dem på de med minst makt att göra något åt det, och överdriver dessutom hur stora problemen egentligen är. De tar vara på den rasism som funnits under yta hela tiden, ger den luft under vingarna och en riktning. De ger enkla svar på komplexa problem och tilltalar många eftersom de dels verifierar att de rasistiska tankegods som funnits är okej, dels säger sig lyssna på människors oro (för problem som inte finns alt inte är i närheten så stora som de påstår).

SD är inte problemet. SD har inte skapat rasismen, invandringen har inte skapat rasismen. SD är symtomet på ett underliggande problem som funnits länge. Rasismen blir vi inte av med genom snack om hårdare tag mot invandrare eller bestraffning för att samhället är riggat emot dem/oss. Vi kan minska rasismen genom utbildning. Genom att prata om den, belysa dess mekanismen även när det känns svårt. Och genom att kämpa för att få tillbaka den svenska modellen avs sociala skyddsnät, trygghet och människovärde även för de svagaste.

Samhälle

Adoptera mera?

11 kommentarer

Av väldigt förklarliga skäl pratar vi för närvarande om miljön mer än vad vi gjort på länge. Trots att miljöhoten knappast är något nytt egentligen. Vi har bara kommit så långt mot stupet att det börjar bli omöjligt för gemene person att tänka ”någon annan kan fixa det där”. Undantaget en och annan SDare såklart. Många problemförmuleringar tillika lösningar har presenterats kring hur vi skall förändra den riktning vi är på väg i och förhindra att vi gör jorden obeboelig för majorieteten av människor. Majoriteten av lösningar fokuserar på micro komponenter och lägger det huvudsakliga ansvaret hos den enskilda individen istället för hos stater och storföretagare som de fakto står för de mesta utsläppen och de största möjligehterna att faktiskt göra något åt miljöföstörelsen. Ett av dessa individspår är att vi bör sluta skaffa barn. För att barn kommer innebära viss konsumtion och med det visst utsläpp. Att skaffa barn påstås tom vara det sämsta någon kan göra för miljön och alla som kämpar för miljön uppmanas därför att gå i första ledet och inte skaffa några barn öht. I kölvattnet av detta kommer såklart ”lösningen” att de som ändå gärna vill ha barn men ändå tänka på miljön bör adoptera. Adoption slängs fram som en enkel lösning, som om alla kunde adoptera och som om det finns en aldrig sinande ström av adopterbara barn som bara väntar på föräldrar. Inget av detta är sant. Inställningen är också enormt cynisk och omedvetet grovt rasistisk. Ja jag sa det, det ÄR en rasistisk tanke med att ”det går ju alltid att adoptera!”. Varför undrar ni? Låt mig förklara:

De absolut största delarna av riktigt giftiga utsläpp sker i länder med stor population fattiga människor. Länder som Indien, Pakistan, Srilanka, Peru, Chile osv. Länder som är huvudmål för dagens adoptionsmarknad och den typ av länder de flesta tänker på när de slänger ur sig adoption som en lösning på miljöproblemet. Dessa länder har stora utsläpp för att vi i väst kräver billiga varor. För att få fram dessa varor krävs låga löner, att skippa säkerhet och använda billigare men miljöfarligare ämnen vid tillverkning. Dessa typer av processer är förbjuna i väst, men tillåtet i en rad fattiga länder som är beroende av exporten och därför inte lagstadgar mot dessa vägar för produktion. Vi i väst utnyttjar alltså fattiga länder för att kunna flytta våra utsläpp till dessa länder och sen påstå att vi själva inte är en sådan stor del av problemet. När det kommer till att råka illa ut när miljöförstörningen får reella konsekvenser i form av död natur, naturkatastrofer osv så är det igen de fattiga länderna som drabbas värst. Det är dessa länder och dess befolkning som främst dör i jordbävningar, översvämningar och svår torka medan vi i väst klarar oss jämförelsevis bra. Det bidrar till att folk som de i SD svansen kan fortsätta hävda att klimatkrisen är påhitt för att vi inte sett de stora konsekvenserna av detta ännu.

Kombon av att jobba med farliga ämnen, leva i områden med högre risk för naturkatastrofer och ekonomisk utsatthet gör att många från väst tycker att föräldrar i dessa länder borde adoptera bort sina barn. Vissa blir förälralösa på grund av naturkatastroferna eller de farliga arbetena och där uppmuntras såklart också till adoption. Vad som sällan tas med i beaktande vid dessa situationer är att det kommer röra sig om äldre barn med ett bagage. Ett bagage som gör att det inte är lämpligt för vem som helst att ta hand om dessa barn. Någon som hade blivit en bra biologisk förälder till ett barn blir inte nödvändigtvis en bra förälder till ett adopterat (äldre) barn. Vi får också en situation där vi i väst skapat ohållbara liv för människor i andra länder och sedan pekar på just de omständigheterna för att kräva at få ta dera barn ifrån dem.

Kort och gott, vad som blir kontentan av argumentationen om att adoptera för miljön är att vi skall rädda den miljö vi skapat genom att adoptera barn till dem som haft allra minst med miljöförstörelsen att göra. Vi vill rädda miljön genom att utnyttja miljöförstörelsens största offer… Somliga påstår att miljöfrågan är den viktigaste av alla för utan att rädda miljön spelar saker som rasism och sexism ingen roll. Jag vill hävda motsatsen. Så länge vi tillåter rasism och sexism där vissa människors liv värderas lägre och deras utsatthet mest omvandlas till något för oss att dra nytta av så kommer miljön inte kunna räddas. För just nu ligger fokus på att vi i väst kommer drabbas i framtiden om miljön inte räddas, men faktum är ju att bruna och svarta människor redan drabbas. Varför räknas inte deras lidande? Varför kan vi inte rädda miljön för deras skull och inte bara av rädslan för att själv råka illa ut?

Att adoptera är inte lösningen på miljöproblematiken och vad det i praktiken skulle innebära är att västlänningar för att få visa sig goda krasst räknar med att bruna och svarta barn skall bli adopterbara för att deras föräldrar faller offer för ekonomsk ojämlikhet och förstörd miljö. Jag skrev tidigare att det var ett cyniskt sätt att se på det hela, men egentligen är det för milt uttryckt för den människosyn som krävs för att bygga ett helt politiskt resonemang på att kunna ha så många föräldralösa barn att det skall räcka till alla barnönskande i västvärlden. Vi behöver rädda miljön, men att ta barn från de svagaste är inte rätt väg.

Samhälle

Kulturen i ett SDs Sverige?

Lämna en kommentar

OBS: Texten innehåller beskrivningar av sexuellt våld.

”Ööööh ta tjejträt direkt, slösa inte slag på nått annat!! Ameh varför lyssnar du inte? TACK så jäkla mycket för att du sabbade spelet nu! TA TJEJTRÄT!!” Sådär lät det dag ut och dag in när det skulle spelas brännboll i skolan under mellanstadiet. Tjejträt det var det platta brännbollsträt som ansågs vara enklare att träffa med men som också gav bollar som var lättare att fånga. Tjejträt, det sämre alternativet för alla visste ju att tjejer var sämre på brännboll.

”Vafan vilken brudfotboll ni spelar, som några riktiga kärringar!!” Jag mins såväl gapet från både pappor och tränare under fotbollsturneringarna. Att tjejer spelade fotboll på planen bredvid spelade ingen roll. Tjejer= sämre fotbollsspelare, ja kanske bara sämre rent generellt?

”Ryck upp dig då, var inte en sån jäkla fitta!!” Killarnas röster i korridoren i högstadiet och gymnasiet. Var någon nere skulle de sluta vara så mesiga, kvinnliga och ta saker ”som en man”. Jag mins hur grabbarna redan vid 14-15-16 års ålder började håna varandra om någon visade hänsyn och respekt för sin flickvän. ”Pussywhipped” ”toffel”… begrepp de snappat upp från föräldrar och TV. De visste redan då att riktiga män de är såna som gör precis vad de vill oavsett vad deras partner tycker om saken. Knulla andra? Inga problem. Skita i saker en lovat? Äh vem bryr sig. Tjejer med sina känslor, det är DET som är problemet.

Jag mins hur det kvinnliga könet, påstått kvinnliga egenskaper eller bara tjejer rent generellt ständigt användes för att beskriva det som var sämre. Inte bara av jämnåriga killar utan av pappor, lärare, vuxna runt om. Ingen verkade haja till eller bry sig om hur tjejer ständigt stämplades som mindre värda. Jag mins såklart hur detta påverkade synen på tjejer som alltid lite sämre, killarna som alltid lite bättre.

Jag mins också mannen i 50 års åldern som demonstrativt vände sig mot mig och mina vänner när vi sprang förbi honom på en liten stig genom en skogsdunge. Vi var på väg till ett barndisco på en camping. Ca 12 år gamla. Han ville försäkra sig om att vi såg hur han drog sig i kuken. Jag råkade möta hans blick och han flinade…

Jag mins alla otaliga gånger män blivit aggressiva eller arga när jag avvisat deras intresse på krogen. Alla händer som tagit sig friheter, som viftats bort med att det ingår i ”spelet”. Vars regler en skriver under på bara av att vistats i en bar…

Jag mins hur killarna i skolan upprört pratade om vikten av att tjejer skulle vara tjejiga, dvs sexiga och tillåta dem att ta på deras kroppar. Tjejer som sa ifrån eller inte ansträngde sig för att vinna deras intresse var bara äckliga, okvinnliga, flator eller alla tre samtidigt. Dessa tjejer förtjänade att straffas. Genom hån, slag eller sexuellt våld.

Jag mins hur en av killarna i klassen en måndag skröt om att han fått till det på en fest. Han var kung för han hade knullat, många high fives delades ut. Tjejen å andra sidan var en hora, madrassen som låg runt med alla det visste ju vem som helst. De dubbla budskapen verkade inte störa någon. Jag mins när jag skulle ta studenten och det spreds rykten om att jag låg med lärare för att få bättre betyg. Att jag hade anmält en lärare för sexuellt övergrepp var beviset. Jag anmälde nog egentligen bara för att jävlas.. Polisen la ju ner allt så uppenbarligen gjorde han inget fel. Alltså måste skammen vara min att bära. Främmande killar jag aldrig pratat med kom fram för att tala om att jag inte förtjänade att ta studenten.

Jag mins även hur snacket gick efter att en tjej våldtagits av en arbetare på ett tivoli. Hon hade ju velat, det märkets ju. Åkte hon inte upp gratisbiljetterna han gett henne efteråt? Jo precis, så hur kan hon ha blivit våldtagen?

Jag mins leken med grannarnas pojkar några år äldre än mig själv. Vi skulle spela in en film. Den äldre brodern skulle spela livräddare som drog upp mig ur vatten. I en scen skulle jag ligga på hans mage medan han simmade ”ryggsim” in till ”land”. Hela tiden kände jag något som gned och tryckte mot mitt underliv. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var. Inte fören vi var färdiga och han ställde sig upp och snabbt stoppade tillbaka sin snopp i gylfen. Då förstod jag plötsligt varför det varit så viktigt att hans lillebror inte var med i rummet. Jag var ca 10, han ca 17.

Fast mest mins jag nog känslan när min barndom försvann. När jag stod inlåst i en stuga. Trevande händer över min kropp. Hur min anal penetrerades och han som gjorde det beordrade sina vänner att se på. Verkligen SE att kuken var inne. Hur han hånade dem att inte vara fjollor eller fittor. Att de skulle våga göra samma sak. Jag mins orden efteråt. ”Berättar du för någon är du död. Fattar du? Jag dödar dig!”. Jag var 7:

Allt detta hände i den svenska idyllen. Medelklassens ideal. Villa vovve och Volvo. Svenska vita killar, barn i ”helt vanliga” familjer, elever på helt vanliga svenska skolor. Med svenska flaggor på skolavslutningen, dans runt midsommarstång och Kalle på Julafton. Kättbullar med brunsås, lingonplockning och gröna ängar. Där ingen ville se kopplingen mellan killarnas gap om tjejers sämre värde och det faktum att vi utsattes för sexuellt våld.

De som var inblandade då är gifta och har barn idag. De som skröt om sina sexuella erövringar, håna tjejer för sina och tyckte att en hård hand mellan benen bara var något tjejer skulle stå ut med är samma män som idag högljutt gapar om att sexuella övergrepp de förekom minsann inte förr och en kass kvinnosyn är ”importerad”. De som var inblandade då är de som idag pratar om vikten av att bevara de svenska värderingarna. Att återföra Sverige till en tid som försvunnit. Att skydda kvinnorna från övergrepp genom att lära ut de fina svenska traditionerna som tydligen försvann för ca 10 år sedan.

Å jag bara frågar, hur skall det hjälpa någon alls när denna utopi var det Sverige jag växte upp i?

Samhälle

Bara i fantasin är kön en enkel binär konstruktion.

2 kommentarer

Den 24e juli skrev bloggaren Hanna Bolander en debattartikel om att kön, eller snarare könsidentitet och könsmarkörer, är en fråga om socialisering och långt ifrån en binär uppdelning. Detta fick Psykologen Magnus Wårhag att gå i taket. Att Magnus verkar tillhöra de psykologer som tycker att ständig uppdatering kring senaste rönen om psykologi är onödigt blir snabbt sorgligt tydligt. Han spaltar upp sitt debattsvar i ett antal påståenden som skall ”bevisa” att Hanna är helt ute och cyklar och att transpersoners existens bara beror på att svenskar skulle vara sådär lite extra lättkränkta och sugna på att hitta på något nytt att få vara PK kring. För min egen sinnesfrids skull tänker jag härmed besvara Magnus påståenden.

  1. Nej, uppfostran har en liten del i att pojkar utvecklas till män och flickor till kvinnor. Den genetiska påverkan är naturligtvis mycket stor. Det bevisas bland annat av att Sverige, där invånarna är som mest jämställda, drar de sig mer än någon annanstans sig till yrken som förknippas med deras biologiska kön.

 

Slutsatsen här är rent BS. Det stämmer att svenskar har en i västvärlden osedvanligt könssegregerad arbetsmarknad. Det stämmer också att uppfostran inte har så enormt stor påverkan på hur barn blir som vuxna. Magnus blandar dock ihop korten totalt. First off:  Uppfostran från föräldrarna har en relativt låg inverkan på det vuxna slutresultatet. Det är bevisat i flertal rapporter, här kan du läsa en intervju med en av de första forskarna att ifrågasätta föräldrars inverkan på sina barn. Att OMGIVNINGEN påverkar finns det däremot ingen tvekan om. Det vill säga socialiseringen som sker när barnet möter andra i sin omgivning såsom lärare, vänner, vännernas familj osv. Vänner är faktiskt en rejält stor bit i hur barn växer upp att bli som vuxna. Att svenskar har en könssegregerad arbetsmarknad är något som kallas för ”the backfire effekt”. När samhället är oroligt och allt cirkulerar kring överlevnad finns inte tid över att fundera så mycket kring vem som gör vad. Det finns helt enkelt en större förståelse för att folk gör vad de kan för att överleva och försörja sin familj. Även om det innebär kvinnor i ”mans”yrken. När samhället blir mer stabilt och jämlikheten ökar upplevs en backlash kring könsrollerna som plötsligt blir viktigare. Dels finns det tid att reflektera över dem, dels upplevs det som ”otryggt” att inte veta vad som förväntas av en om en skulle börja gå emot de könsroller som finns. Därför skapas en trygghet i att välja arbete och utbildning ”enligt kön” när valet inte längre måste ske för strikt överlevnad. Det finns dock inga som helst belägg för att detta har det minsta med biologiska mekanismer att göra. Det är helt enkelt inte sant att kvinnor är ”programmerade” biologiskt till att torka bajs, plåstra om sår eller hålla handen på en döende person. Faktum är att rätt få av de så kallade ”mansjobben” är det minsta naturliga för människan och därmed rätt svåra att skylla på ”biologi”.

 

2. Och nej, det finns verkligen inte fler än två kön. I fantasin och leken kan det naturligtvis finnas hur många som helst. Bolander visar här på hur postmodernisterna bedrar sig själva genom att skapa en egen ”verklighet” i språket istället för att låta språket beskriva verkligheten. Det är typiskt för det försvar som personer som har svårt att ta en plats i samhället ägnar sig åt.

 

Här visar Magnus på den retorik som gärna används av framförallt snubbar som tycker att deras sätt att se på omgivningen är den enda korrekta och att de som hyser en annan uppfattning än honom helt enkelt är förvirrade, oförmögna att fixa verkligheten etc. Jag skulle vilja påstå att Magnus sysslar med projicering här, för att han inte klarar av att verkligheten är mer komplex än han önskar. Jag nöjer mig med att hänvisa till denna artikel som går igenom forskningsläget kring kön av idag och tydligt visar att kön är något helt annat än ett binärt ”antingen är du man eller kvinna” .

66f49d1bc6947b8f6af5ff6227d1fc7e

3. Återigen nej, män och kvinnor är olika fysiskt och psykologiskt. De fysiska skillnaderna behöver knappast någon fö

rklaring, däremot de psykologiska. Män och kvinnor skiljer sig på gruppnivå tydligt åt vad gäller intelligens och personlighetsdrag. En enkel sökning på internet ger massvis med information för den intresserade.

 

Tydligt alltså? Om det nu är så tydligt, hur kommer det sig då att det bland biologer, psykologer och andra med expertis inom just hjärnans funktion, intelligens och psyke inte alls finns någon konsensus om att det är någon ”tydlig” skillnad mellan könen? Tvärt om är konsensus att skillnaden är minimal och att det är betydligt större skillnader INOM grupperna ”Män” och ”kvinnor” än vad det är mellan dem. Något vi kan läsa om tex här.

4. Nej, man har inte rätt att bli kallad det man vill. Könsidentitet och identitet överhuvudtaget uppstår i interaktion med omgivningen. Ingen kan till exempel kräva att bli respekterad eller omtyckt bara för att den själv vill det utan att visa prov på beteenden som andra uppskattar, lika lite som en kvinna kan kräva att bli betraktad som en man och omvänt.

 

Okej Magnus. Det är tydligt att du aldrig behövt reflektera kring ditt eget kön, din egen tillhörighet eller något annat som rör din egen innersta kärna av vem du är. Det är ett privilegium som kommer av att vara en vit cisman i dagens samhälle. Du är helt enkelt självklar, du är normen, du är mallen för alla hjältar i filmer, du är den som finns representerad precis över allt. Du är den som aldrig anses sticka ut eller provocera bara genom att finnas till. Så är inte livet för många av oss andra. Vi har helt enkelt inget annat val än att reflektera och fundera över våra identiteter, vilka vi vill vara och hur vi vill ses av vår omgivning. Var glad över att du slipper dessa funderingar, men använd inte den makten till att vara en komplett jävla rövhatt. Ja du råkar vara en vit man, men NEJ det ger dig inte rätt att hur som helst sprida ovetenskaplig dynga och tro att den bara skall accepteras som sanning.

images

Läs på för fan! Ta helst en rejäl paus från att vara psykolog och återkom inte till yrket innan du läst in dig ordentligt på dagens moderna forskning, alla nya rön kring sexualitet, kön och transpersoners hälsa. För innan dess är du livsfarlig som psykolog.
Magnus debattartikel kan du läsa här.

Samhälle

Mobbning med rasistiska motiv är fortfarande mobbning.

5 kommentarer

Jag kommer ihåg min första dag i skolan. Jag hade sett fram emot den sådär som de allra flesta ser fram emot skolstarten. Spännande, pirrigt, något nytt som betyder att en blivit stor. Dagen innan åkte vi och hämtade min farmor från hemmet hon bodde på. Hon ville absolut vara med och skicka iväg mig till min första skoldag. Det var pappa som var med mig första dagen i skolan. Jag skulle gå i en åldersmixad klass. Ca hälften av oss skulle börja ettan, den andra halvan åk två. När vi kom hem var jag glad och uppspelt och berättade för farmor att vi fått vår första läxa: slå in skolböckerna i papper så de skulle hålla bättre. Jag visste inte då att det skulle vara en av få bra dagar jag hade i skolan…. 

Ganska snabbt började nämligen barnen i klassen mobba mig. Jag var ful. Min hud var ful för den var brun. ”Walla balla n*** mamma” skrek de efter mig på rasten. Jag hade 3 vänner. Varav 2 kom och gick lite som de kände för. Ibland dög jag, ibland tog de mobbarnas sida. Jag klandrar dem inte idag för vad som hände då. Vi var barn och alla kämpade ju för att nå popularitet. Att ge sig på mig kunde ge högre status iaf för stunden. Jag mins en gång hur en av mina vänner utan förvarning tog mitt huvud och körde det hårt rakt in i en tegelvägg. Därefter ljög hon för lärarna om vad sombarnet hade hänt. De skällde på mig och tog mig sedan till sjuksköterskans kontor där jag lämnades ensam. Jag var yr, mådde illa och hade enormt ont i huvudet. Jag mins att jag somnade där på britsen när läraren gått. Hon kom tillbaka efter lektionen och slog fast att jag mådde bra nog för att vara med på resterande lektioner. Att min vän gjort fel som slog mitt huvud i väggen blev det aldrig något större samtal kring. Något av mina starkaste minnen från skolan är just kring detta, de vuxnas problem med att våga se att jag mobbades. Eftersom all mobbing hade en rasistisk botten ville de inte se. Istället skyllde de på att killen som hävdade att jag stank för att jag kletade in mig i bajs varje morgon för att göra min hud brun var kär i mig. Tjejerna som snackade skit och hotade mig var ju bara avundsjuka och i grund och botten var det bara missförsånd. Eller så var jag ju själv med och drev fram det hela genom att vara kaxig, stå på mig och slå tillbaka verbalt mot deras glåpord. 

Bilden ovan är från när jag var ca 9 år gammal, kanske yngre. Jag mins inte riktigt. Vad jaggör mins är iaf att när den bilden togs hade jag börjat ha återkommande fantasier om att ta mitt liv.. 

När jag började högstadiet gick mobbningen från hemsk till helvetet på jorden. Jag var van vid att känna ångest inför skolan. Att veta att jag skulle vara utanför och tvingas stå emot glåpord och hån. Det som förvärrade det hela var att våldet ökade. I korridoren på väg till en lektionbörjan kunde jag plötsligt få en knytnäve i bakhuvudet, i kön till maten kunde det plötsligt komma ett slag i ryggen som fick mig att tappa andan. På skåpet klottrades nazistiska symboler och ord. Det kastades sten på mig, hojtades att jag skulle dra hem till Afrika och spreds rykten. EN lärare tog det på allvar och försökte få någon ordning på det hela. Tyvärr sjukskrevs han och de övriga lärarna tittade bort. 

I åk 8 började jag självskada. Smärtan av att skära i mig var lättare att hantera än smärtan i själen. När jag började gymnasiet hade jag inga vänner kvar. Jag lyckades få två nya i klassen men i övrigt var allt somjag innan. Rasistiska glåpord och utanförskap vartill min vardag. Vid detta laget var min enda tanke att räkna ner hur lång tid jag hade kvar till studenten. Tills jag kunde flytta och börja om på nytt. När jag till sist tog studenten blev det slutet på 12 år av mörker, ångest och ensamhet. Det jag beskrivit här är bara ett axplock av allt som pågick. Att få med alla detaljer skulle bli allt för tungt att läsa. 

Idag har jag få goda vänner. Jag litar helt enkelt inte på att någon verkligen vill vara med mig för att de gillar mig för den jag är och inte för vad de tror att jag kan göra för dem. Alla åren av mobbing och övergrepp har helt enkelt skadat min tillit till människor i grunden. Jag vet att detta gör mig till en udda människa att ungås med, att jag inte är den enklaste att försöka komma nära. Samtidigt har jag idag en större säkerhet på mig själv än jag nånsin haft tidigare och betydligt enklare för att helt enkelt skita i vad andra tycker om mig. 

Resan för att bli en mer hel människa har egentligen bara börjat, men jag är iaf en bit på väg. Jag har förlåtit de somsom mobbade mig, men jag kommer aldrig fullt ut kunna förlåta de vuxna som ville vifta bort mobbningen med att rasismen ju egentligen inte var så farligt, inte var något att ta åt sig av eller berodde på missförstånd. Jag kommer aldrig förlåta att de såg, men vände mig ryggen. Ärren på mina armar, alla bulor och blåmärken har bleknat och försvunnit. Ärren påminner mig om de där åren, men det är ärren på insidan som aldrig slutar skava. Som fortfarande kan viska i mitt huvud att det jag gör inte är bra nog. Att min blogg är skit, min fb sida det sämsta någonsin, att allajag mina texter suger och att ingen egentligen gillar mig. 
Hur mycket jag än vet att det inte längre stämmer finns osäkerheten där. För detta är vad mobbning gör med en människa. Det bryter ner en totalt och de bitar som överlever räcker inte alltid till för att bygga upp en hel människa igen. Mobbning är alltid mobbning oavsett vad mobbarna skyller på. Rasism är i sig en form av mobbning och jag hoppas verkligen vuxna i dagens skola vågar ta tag i problemet. 

Till andra som just nu går igenom detta, eller har gjort det: Ge inte upp! En dag blir det bättre och ni kommer finna någon somsom uppskattar er för den ni är. Om någon vill prata går det alltid att maila mig på vardagsrasismen@hotmail.com eller via min facebooksida jag lovar att svara. Stay strong ❤ 

Samhälle

Öppet brev till Åsa Linderborg

2 kommentarer

Hej Åsa!
Du skickar många frågor till dina kollegor i din senaste krönika. Gott så, att du vill ha svar. Jag har dock några frågor tillbaka till dig (hur dina kollegor resonerat kan jag ju rimligen inte svara på). Anyhow, here it goes:
Du är inte ensam om att skriva krönikor och/eller debattartiklar om hur rasister har rätt att delta och delge sin rasism bara de kan betala för en monter på bokmässan. Ni är många som slår er för bröstet och hojtar om att ni minsann står upp för yttrandefriheten, demokratiska värden och allas rätt till en åsikt. Liksom ni gärna orerar om att det är dags att ”ta debatten”. 
Nu undrar jag lite när NI seriöst tänker börja ta den där beryktade debatten? För av vad jag ser i era texter verkar det liksom kostant som  _någon annan_ skall ta den där debatten. Någon som berörs lite mer direkt av rasismen som sprids kanske? Medan ni själva är fullt upptagna med att ta den tydligen viktigare debatten om hur ”nyvänstern” inte tar debatten….

 
Du kan inte förstå hur Nya tider kopplas till nazism när de inte uttryckligen skriver nazistiska saker i tidningen. Detta visar på just den naivitet kritiker till bokmässans agerande syftar till. Nya tider sprider förintelseförnekelse. Huvudpersonen bakom nya tider (Vavra Suk) har både uttryckt att förintelsen inte skett och att media i sitt spridande av förintelsen som ett faktum blir tydligt styrda av judarna. Nya tider samarbetar också med tex Megafonerna. En uttryckligen nazistisk gruppering som bla hetsat sina följare att tysta reportrar vars journalistik de inte gillar. Du skriver vidare att fascismen inte alls knackar på dörren för att vi ännu inte är en militärstat, har fri press och organisationsfrihet. Har du helt missat högt uppsatta SD politikers löften till sina medlemmar/fan base om att ”rensa ut” i media och tysta den fria nyhetsrapporteringen liknande det som skett i Polen? Liksom de vill förhindra organisationsfrihet genom att bla förbjuda grupperingar som är till för att bevara kulturen inom vissa invandrargrupper. Det skall tex inte vara okej att bilda en Bosnisk/Svensk förening. Jag antar att du bara helt enkelt missat att rätten att bilda parti ligger under samma rätt som att bilda valfri förening? Det är alltså inte alls så långt bort att även vilja förbjuda partier för att de står för något som SD med svans inte gillar… 


Jag som utsätts för rasism pga min bruna hy vill inte alls stå framför rasister på bokmässan och ”ta debatten” om min rätt att existera. Lika lite som jag gissar på att du frivilligt skulle ställa dig vid båset till nån extrem kvinnohatare och börja försvara varför du som kvinna skall få synas i media. Det är helt enkelt jäkligt obehagligt, och faktiskt ovärdigt en demokrati, att tvinga fram situationer där människor skall behöva debattera sin egen rätt att existera samtidigt som de som inte drabbas direkt står på sidan om och suckar om en påstådd ”nyvänster” som tror att det går att lösa problemem med att exkludera de som står för antidemokratiska åsikter. 
Nej kära Åsa. Vad sägs om att du, istället för att gnälla i krönika efter krönika faktiskt promenerar upp till Nya Tiders monter på bokmässan och tar en seriös debatt om varför det inte finns lägre stående folkgrupper, varför förintelsen visst har skett och varför deras artiklar är RASISTISKA och inte främlingsfientliga. Ja helt enkelt tar den där viktiga debatten med rasister så vi som faktiskt direkt utsätts för deras propaganda och åsikter slipper. Jag ser fram emot en krönika om hur det gick, med bildbevis. 

Lycka till!
MvH/ Paula D, Juni 2017

Samhälle

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

1 kommentar

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Samhälle

BDSM, porr och lite vanligt hederligt knullande.  

2 kommentarer

Så var vi där igen. I svårigheten att hålla flera saker i huvudet på samma gång. I det mänskliga behovet av att förenkla verkligheten så att den blir svart/vit och bekvämt rutigt istället för ett myller av färger och former.Denna gånger gäller det debatten om BDSM och porr. Eller ja denna gången får det att låta som nått nytt när diskussionen pågått länge..
 
Idag skrev en känd svensk feminist att BDSM är lika illa som pedofili och att den som tänder på förnedring och smärta behöver vård. Personen själv har bara för några år sedan försvarat den sexuella praktik hon nu finner lämplig att pissa på. Tongångarna hörs dock från fler än henne. BDSM är hemskt, all porr är hemskt, allt sex som inte är mjukt vanligt och helst samkönat är ”problematiskt”. På ena sidan står dessa feminister som verkar avsky allt vad sex heter, på andra sidan står de (män) som slår fullständigt bakut minsta lilla porr eller sex får kritik. 

Låt oss börja med BDSM debacklet…. Det har sagts förr och behöver tydligen upprepas: BDSM är långt långt mer än smärta och förnedring. Det finns så många nyanser, varianter och behov bland de som utövar att det är helt omöjligt att ens ringa in på ett vettigt sätt. Att då ständigt utmåla BDSM som bara våld och förnedring är förminskande mot alla oss som ingår i BDSM scenen. Att likställa BDSM med dominanta män som skiter i gränser och bara vill ha makt är oerhört förolämpande. BDSM scenen har sina problem absolut och de bör diskuteras nyanserat men på det stora hela är det inte mer problem bland BDSM utövare än ”vanilj” folket. 

Givetvis skall sex inte stå fri från granskning kring normer och skadliga beteenden  men det bör då gälla allt sex. För det kvittar om sexet på ytan är fritt från dominans och smisk ifall dialog och samtycke genom akten saknas. Det hela handlar om att lära sig själv och andra att rannsaka sitt sexualliv och verkligen fundera på om en har det sex en faktiskt mår bra av att ha och tänder på. Eller om en bör göra något annat. Kanske kommer en fram till att sex inte är något en ens gillar att ha oavsett form, kanske att sexet är för snällt, eller för hårt, för lite bonde eller för mycket smisk. Inget är fel så länge en hela tiden gör sig själv medveten om vad en faktiskt gillar och inte ställer upp på något bara för någon annans skull. 

Att koppla samman BDSM med våldtäkter av barn eller djur är f.ö så respektlöst att jag inte kommer på vettiga ord för det. Samtycke spelar roll, en gigantiskt stor avgörande roll. Att smiska, kitteltortera eller binda någon som njuter av det är inte fel. Att göra det mot någon som inte vill är ett övergrepp. Att tvinga någon att inte få smisk, bandage eller vad de nu tänder på mest kan beroende på kontext faktiskt också användas som medel i ett psykiskt övergrepp. Om en älskar BDSM och den andra hatar det är det ingen bra sexuell matchning. Då får en gå vidare eller inte leva monogamt. Ingen skall någonsin tvingas leva med ett sexliv de mår dåligt av. Således ska en å ena sidan aldrig kräva av sin partner att gå med på sex den personen inte gillar, men en ska heller aldrig kräva att ens partner skall trycka ner stora delar av sin sexualitet. I diskussioner om relationer idag är normen både att alla ska leva monogamt och att en ska ha sex. Då ställer det höga krav på sexuell matchning. Antingen får en helt enkelt leta till en hittar någon där preferenserna passar ihop, eller helt enkelt arbeta bort ifrån normen att monogami är det ena rätta. Att det går att ha fantastiska kärleksfulla relationer men att det sexuella tillfredsställs på annat håll där alla parter kan få ha sex på sina villkor. 

Om samtycke plötsligt kvittar inom BDSM för att någon som inte är part i sexet tycker det ”känns” fel kan detta rimligen appliceras på allt sex, för det finns alltid någon som tycker en viss form av sex känns fel. Istället för att förminska vikten av ett aktivt samtycke vid sex bör fokus ligga just där, att allt sex ska ske genom ömsesidigt aktivt samtycke i en fortlöpande dialog både före, under och efter sex (med eller utan ord). Först då kan vi börja nå en jämställd sexuell relation, oavsett formen på sexet. Först då kan vi börja bryta normer och tvingande sociala koder om hur vi bör arrangera våra sexliv så att alla kan få det sex de själva trivs bäst med, vare sig det innebär att aldrig ha sex till att bindas upp och tas i en orgie. 

När det kommer till porr så är porrindustrin något vi absolut inte får sluta kritisera. Industrin är smutsig, den skadar människor, precis som vilken mångmiljon industri som helst. Den lättillgängliga porren på nätet leder också till problem i samhället i stort där konsumenter kräver allt grövre saker för att fortsätta tända på porren och där vissa blir ”porrimpotenta” och helt enkelt slutar tända på vanligt sex eftersom det aldrig kan leva upp till det fejkade i porren. Porr i sig måste dock inte nödvändigtvis vara dåligt. Sexuella avbildningar i syfte att få tittaren kåt har existerat så länge människan haft förmågan till bild och skriftspråk. Problemet ligger i mängden konsumtion, framställningen och i vissa fall samhällets kontext. 

Det finns feministisk porr, tecknad porr där inga människor kan komma till skada osv osv. Problemet är att den genomsnittliga brukaren av porr faktiskt skiter i hur det hela framställts och vad filmer på mainstream sajter taggade med ord som ”crying” och ”rape” har för inverkan på unga tittare som inte får stöd av vuxna med att förstå vad de ser. Nyligen filmade ett gäng unga killar när de våldtog en sovande tjej och sände detta live på Facebook. De filmade för att de helt enkelt inte förstod att de gjorde något fel. Vilket kanske inte är så konstigt när varenda porrsajt av lite större popularitet har filmer på folk som  har sex med till synes sovande tjejer. Filmer där detta utmålas som coolt och åtråvärt. Jag kan inte säga att dessa killar kollat på porr och agerat från det, allt jag säger är att det inte skulle förvåna mig det minsta. 

Vill vi ha en vettig porrkonsumtion gäller det att attackera mainstream porren där filmandet sker Industriellt. Lyfta vettiga alternativ och framförallt utbilda yngre i vad de faktiskt ser på när de tittar på porr. Att bara förbjuda hjälper inte, att bara låtsas som att all form av sexuella preferenser per automatik är fritt från problem funkar inte heller. Vi måste kunna diskutera sex, hur sex beskrivs, porr och porrkonsumtion utan att antingen hamna i totalt fördömande ala ”allt heterosex är våldtäkt och BDSM är alltid misshandel” eller total frihet från ifrågasättande av typen ”den som är emot porr är en torrboll som behöver knulla mer”. Vi måste helt enkelt kunna skilja på det strukturella (rättsväsende som ex friar från våldtäktsanklagelser pga fördomar om BDSM) och det privata (två vuxna som ger aktivt samtycke och njuter av akten) för att få en fruktsam diskussion och möjlighet att göra samhället lite bättre. 

Samhälle

Några sista ord till Lotta Gröning

4 kommentarer

Hej igen Lotta! Tack för ditt svar på mitt öppna brev. Jag tänkte ta och bryta ner det du skrev bit för bit här, som en sista replik. Vi tar det från toppen och ner helt enkelt:

Hej Paula! Jag har med stort intresse läst ditt öppna brev till mig och även med viss förvåning. Om du ska vara trovärdig i din kritik bör första regeln vara att du läser min krönika ordentligt. Det är oseriöst att kritisera mig för något jag inte har sagt eller drivit. Men jag vet att ni i er krets använder er av en strategi där ni själva bestämmer vad er utsedda motståndare har sagt. Jag har inte krävt att SD ska släppas in i politiken. Jag skrev ” Jag är absolut ingen SD-anhängare men jag måste ändå ställa frågan till alla dessa offentliga gråterskor, lever vi på samma planet, delar vi samma verklighet? Vad är ert alternativ?”

Jag känner inte för någon lång utläggning i skriftspråkslära och retorik, men om någon spenderar en inte helt kort text med att besvara den retoriska frågan ”vad är ert alternativ?” (till att låta M samarbeta med SD och därmed släppa in dem i politiken på allvar) och där slutsatsen i texten blir att det inte finns något annat alternativ som är ”bra”. Ja då är det faktiskt, i praktiken, exakt samma sak som att säga SD bör släppas in i politiken. Men eftersom du verkar vara ute efter att finlira med semantiken för att hävda att den enda rimliga tolkningen av din text är felaktig så vill jag bara påpeka: Inte på ett enda ställe i min text står det att du _kräver_ att SD skall släppas in i politiken. Faktum är att jag inte ens skriver att du vill att de ska släppas in i politiken.

Ja Paula jag bor också i en liten håla, Jag bor i en kommun med knappt 5000 invånare som tog emot 900 asylsökande. Jag kan inte säga även fast kommunalrådet grät i radio att rasismen varit särskilt närvarande hos oss. Tvärtom ställer människor upp för de asylsökande. På landsbygden i små kommuner särskilt norrut välkomnas flyktingar ofta med öppna armar. Problemet blev när vi släppte in så många att kommunerna inte klarade sitt uppdrag och människorna som flytt krig och elände sattes i förvar och bröts ner. Jag har skrivit mycket om en ohuman asylpolitik. Om du tror att lösningen är att driva på kommunpolitikerna har du inte överhuvudtaget inte förstått Sveriges organisation när det gäller asylpolitiken. Det är Migrationsverket som bestämmer hur mycket folk som placeras i olika kommuner utifrån en upphandling där den som har billigast boende vinner.

Hmmm…. du startar med att anklaga mig för att inte ha läst din text ordentligt och lägga ord i din mun. Samtidigt är det ju exakt det du gör här? Det jag skrev om att bilda opinion och även lägga press på lokalpolitiken handlade inte enbart om asylinvandringen. Det handlade om _all_ politik. Du tar det så självklart att alla problem som människor upplever i sina liv beror på asylinvandringen och att det är den enda relevanta frågan att du utgår ifrån att jag inte kan ha syftat på något annat än det. Det säger en del om dig…. Jag nämnde landsbygden, lågavlönade yrken och oron bland de arbetande samtidigt som jag nämnde invandrare. Varför? Jo för att du i din text indirekt gör ett likhetstecken mellan lågavlönad=SD röstare. Landsbygd=SD röstare och helt tiger om alla de inom dessa områden som själva är invandrare och aldrig i livet skulle rösta på SD. Du debatterar som om dessa människor inte finns! Du frågar i slutet av din text om jag ens bryr mig om asylsökande. Givetvis gör jag det och just därför vägrar jag köpa en bild av samhället där deras existens osynliggörs eller bara visas upp i negativa artiklar där de utmålas som ett problem! Att du dessutom har mage att hävda att jag, som själv gång på gång hotats med allt från att mördas till grova våldtäkter skulle hota andra är beyond absurt. Jag har aldrig hotat någon och tänker inte göra det heller. Hot är inget jag någonsin står bakom, och det skulle du veta om du tagit dig tid att kolla upp vem jag är istället för tröttsam slentrian om den aggressiva bruna kvinnan. Jag tänker inte säga att du är rasist, men att reflexmässigt utmåla en rasifierad kvinna som aggressiv, hatisk och hotfull är rasism….

När det gäller kriminaliteten i förorterna har jag följt den också på nära håll. Du verkar mest ha suttit och slagit på nätet och ger en bild som passar ditt syfte.

Jag måste fråga dig har du någonsin funderat över varför väljare lägger sina röster på det som etablissemanget kallar för rasism, främlingsfientlighet och nationalism. Det finns en röd tråd som återkommer i nästan alla länder i väst. Det är folket mot etablissemanget.

Nej Lotta, jag har inte bara suttit och slagit på nätet. Men snyggt försök till att förminska min kunskap. Du fortsätter att lägga locket på om att invandrare är överrepressenterade som brottsoffer. Istället hoppar du till att köra en copy paste från din första text. Klart jag har funderat på varför vi har denna röda tråd av en framväxande fascism och rasism i samhället. Det finns flera delorsaker till detta bla:

  • Ekonomisk otrygghet när kapitalismen sviktar, vilket den gör med jämna mellanrum pga så fungerar det med kapitalism.
  • Snabbare nyhetsflöde pga internet där en falsk bild av exploderande nivåer av brott och framförallt grova brott skapas och ger en känsla av otrygghet. Detta trots att brottsnivåerna minskat sedan 90 talet.
  • Att media tagit en mer öppen opinionsbildande roll där rubriker och även innehåll byggs för att generera mest ”klick”. Detta medför paradoxalt nog att allt fler vänder sig till ”alternativa media” med tydliga agendor för att få sin information om samhället idag.

Vi kan nämligen se en annan röd tråd kring den växande rasismen och fascismen, nämligen den att dessa typer av rörelser _alltid_ vuxit i tider av oro. Vid ökade klassklyftor, krig eller ekonomisk nedgång har nationalism, högerextremism och rasism fått fäste. Det är trots allt så Daesh fått sympatier och Hitler kom till makten…. I Sverige har vi ingen ekonomisk kris, men vi _har_ ökande klyftor. Vi har vårdföretag som plockar ut hundratals miljoner i vinster samtidigt som sjukhus lägger ner för att landstinget inte har råd att driva dem. Vi har en uppgång i bostadspriser där allt fler hus passerar 10 miljoner i kostnad, samtidigt som allt fler inte ens kommer in på bostadsmarknaden. Om du faktiskt, på riktigt, ville förändra och mota SD i dörren varför nämner du inte med ett ord dessa saker? Varför ignorerar du helt den bit av min text där jag lyfter en del av allt _bra_ som gjorts politiskt och som faktiskt förtjänar att synas istället för bara ännu en rubrik om ”samhällsförfallet”. 

Du återkommer hela tiden till att det är folket mot etablissemanget. Media är en del av det. Att skriva för en av Sveriges största tidningar är att vara en del av det. DU är en del av etablissemanget. Precis som SD. Sluta försöka utmåla både dig och SD som om ni står utanför det hela.

Jag ställer samma fråga till dig som du ställt till mig; varför vill du hjälpa SD att lyckas? Begriper du inte att du är guld värt för dem? Du ger dem sin särställning du angriper och hatar du mobiliserar nättroll och utnämner människor inklusive jag till nazister. Sover du med gott samvete har du kontroll över din svans?

Denna sista del gör mig ärligt talat bara förbannad. Märker du inte själv hur hela din text bygger på att projicera på mig att jag gör vad du själv gång på gång gör dig skyldig till? Jag har ALDRIG kallat dig nazist, jag har ALDRIG mobiliserat nättroll, jag har INTE varit det minsta hatisk i min text. Jag utmålar inte alla SDs väljare som varken rasister eller nazister, men SD ÄR ett rasistiskt parti med nazistiska rötter som fortfarande hänger med. Varför vill du snacka bort det?

För bara 5 år sedan jobbade SD aktivt emot att svenskar skulle få adoptera utanför norra europa, motiverat med att barn från asien, afrika eller sydamerika var för ”kulturellt olika” för att passa in i ett svensk samhälle. SD vill införa olika regler för medborgarskap beroende på var en är född där den som är född utanför Sverige alltid skall kunna förlora sitt medborgarskap, även om denne inte har något annat medborgarskap än svenskt. SD pratar om människors nedärvda ”essens” som inte kan undertryckas utan att leda till problem och därför bör människor i mesta mån leva i samhällen som är etniskt och kulturellt homogent. Allt detta är rasism. Vet du ens vad det är för parti vars politik du försvarar som rumsren bara för att de fått väljare? För det verkar ärligt talat inte som så.

Slutligen vill jag bara göra klart att är det något jag är så enormt dödligt trött på så är det offentliga skribenter som i högsta grad är en del av det etablissemang de skriver hånfulla texter om som utmålar mista kritik som ”hat”. Sorry not sorry men kritik är inte hat, och i ett demokratiskt samhälle har vi rätt att ifrågasätta varandras åsikter. Att du inte gillade min gör mig varken hotfull, hatisk eller till ett troll. 

MvH/ Paula

Lottas svar i sin helhet hittar du här: http://forfuture.se/oppet-brev-till-paula-som-underhaller-vardagsrasismen/