A report from:
Mardin Kakaweisi
Kategoriarkiv: Samhälle
Javed Rahman’s final report to the UN Human Rights Council; The alarming situation of human rights and the 43% increase in executions in Iran
The United Nations special rapporteur for monitoring the human rights situation in Iran, on Monday March 28, in his final report to the United Nations Human Rights Council, announced a 43 percent increase in executions in 2023 and the continuation of the alarming human rights situation in the Islamic Republic of Iran.
While expressing his regret that despite continuous requests during his mission, he was never given permission to travel to Iran by the Islamic Republic, he called the human rights situation in this country extremely worrying.
”The ongoing executions and the increase in death sentences during my reporting period are deeply disturbing,” he said at the beginning of his report. At least 834 people were executed in 2023, which has increased by 43% compared to 2022. Of the number of executions reported in 2023, 471 executions—approximately 56.5 percent—were on drug-related charges. As of December 31, 2023, since the nationwide protests began in September 2022, Iranian authorities have unfortunately executed 9 people for participating in the protests.
The UN Special Rapporteur added: ”Despite the serious concerns expressed by me and the international community, the execution of children continues in Iran and at least one execution has been reported in 2023. One of the highest rates of execution of women has been recorded in this country, at least 22 women have been executed in 2023.
Continuing his report, Javed Rahman criticized the illegal process and unfair trial in Iran and said: ”The number of death sentences without a legal process and the right to a fair trial is extremely worrying. There are also allegations of torture and ill-treatment of the ”accused” in custody, and they have been repeatedly denied access to lawyers, and lawyers have not been allowed to defend their clients.”
In another part of his report, he addressed the situation of ethnic and religious minorities in Iran and said: ”The situation of ethnic and religious minorities is still very worrying, the number of executed people from ethnic and religious minorities is disproportionately high, especially for crimes related to drugs or security.” »
According to Javed Rahman, ”the Baloch and Kurdish minorities, especially the Kolbers and fuel collectors, have been the target of arbitrary deprivation of the right to life by the government authorities through executions and killings outside of the fair judicial process.”
The United Nations Special Rapporteur added: ”The continued persecution, arbitrary arrests, and harassment of members of the Baha’i community, as well as the targeting and harassment of religious minorities, especially Christian converts and Sufis, including the Gonabadi sect, are extremely worrying.”
In the continuation of his report, referring to the arrest and harassment of civil rights activists and human rights defenders, he said: ”Harassment, threats, targeting, arrest and imprisonment of human rights defenders, lawyers, journalists and labor union activists to The severity is alarming. Narges Mohammadi, a prominent imprisoned human rights defender, suffers from severe health problems, including serious heart and lung conditions, and labor rights activists and journalists who report on working conditions are imprisoned for exercising their freedom of expression and peaceful assembly. have became.”
Javed Rehman added: ”In 2023, there were at least 1,266 trade union protests, four cases of protest suppression and 32 trade union strikes.”
The United Nations Special Rapporteur on Human Rights Affairs of Iran also addressed the suppression of the ”Women, Life, Freedom” movement by the government of the Islamic Republic and said: ”It is very disturbing and deadly that the government officials, with complete immunity, at least 48 women and 68 children have been unlawfully killed and a large number of women and girls have been injured, raped and brutalized during the ”Women, Life, Freedom” movement, and there are very disturbing reports of rape, torture and other forms of sexual violence in order to punish these Protesters have been released.”
Referring to ”gender apartheid in Iran” under the shadow of the government of the Islamic Republic, he said: ”Last week we celebrated International Women’s Day, however, women and girls in Iran are subjected to continuous repression, discrimination and the use of more repressive and violent police methods. against girls and women who violate the mandatory hijab laws. ”The Iranian authorities maintain a system of gender apartheid and insist on strict laws, administrative policies and practices that increasingly violate the human rights and human dignity of Iranian girls and women.”
According to Javed Rahman, more than one million text messages were sent to women with the theme that if they travel without hijab, their vehicles will be seized and thousands of times these threats have been carried out.
This senior United Nations human rights official also pointed to the closure of businesses in Iran due to the non-implementation of ”mandatory hijab laws” and as a result, the denial of a large number of women from access to education, public transportation, and banking services, and added: ”The security police Ethical has been re-established and a bill called Family Protection Bill by Promoting the Culture of Chastity and Hijab has been submitted by the Majlis to the Guardian Council. ”The bill will intensify gender segregation and introduce strict measures for ‘improper clothing’, including limiting socio-economic rights and using whipping as a form of punishment.”
In this part of his report, Javed Rahman once again requested the Islamic Republic to cancel the mandatory hijab law and remove all forms of harassment, discrimination and violence against women and girls in law and practice, and take all necessary measures to promote their equal participation. in public life and ensure that the rights of women, including human rights defenders, are protected.
He also demanded that the Islamic Republic approve and fully implement the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women.
In the final part of his report, the UN Special Rapporteur said: ”In this report, the general situation of human rights in Iran over the past six years and the extent to which the Iranian authorities have paid attention to the recommendations presented have been examined. Positive actions have been taken, such as the amendment of the drug trafficking law in 2017, which led to a reduction in drug-related executions by 2020. In the field of girls’ and women’s rights, advances such as equal access to education and increasing women’s literacy, as well as the amendment of the Nationality Law in 2019, which gives Iranian women married to non-Iranian men the right to apply for Iranian citizenship for their children under 18 years of age, have been recognized. Is.”
”However, my report shows precisely how these initiatives and achievements have been undone, rendered ineffective or have led to negative consequences due to persistent and systematic human rights violations,” he added. Unfortunately, none of the key recommendations made by the authorities have been implemented. Serious and ongoing concerns remain, such as the widespread and arbitrary deprivation of the right to life through ongoing executions, the use of force against protesters, violations of the right to a fair trial, systematic discrimination, and attacks on minorities, women and girls.
According to Javed Rahman, ”Immunity and lack of accountability for serious violations of human rights is a fundamental problem in Iran’s legal system, constitution and political environment.”
The UN special rapporteur for monitoring the situation of human rights in Iran continued: ”In addition to the need to answer the perpetrators of crimes in the ”Women, Life, Freedom” movement, the international community has been asked to establish mechanisms to answer for past events, including disappearances. Forced deportations, extrajudicial and arbitrary executions in 1981 and 1988 and protests in November 2019.
In the end, Javed Rahman pointed out that his report served as a platform for highlighting and reporting serious violations of human rights and abuses by the government officials of the Islamic Republic, and expressed his hope that the mission of the special human rights rapporteur on the situation in Iran will continue to be a voice ”Millions of Iranians who have been targeted, victimized and harassed, and whose fundamental rights have been violated continuously and with impunity, should continue.”
At the end of his six-year mission, he thanked and appreciated the people of Iran for their courage, determination, flexibility, as well as their support and positive participation in this mission.
Javed Rahman’s mission as the United Nations Special Rapporteur on Iran’s human rights affairs began on 15 July 2018 (6 July 2018) by the United Nations Human Rights Council. His mission was extended in 1400 and 1401.
During his six-year mission, he submitted six reports to the Human Rights Council and in his reports, he has consistently condemned human rights violations in Iran.
Javed Rahman has repeatedly asked the authorities of the Islamic Republic of Iran to fulfill their human rights obligations and has also asked the international community to take action to improve the human rights situation in Iran.
Reporter: Mardin Kakaweisi
16 mars 1988 spred sig doften av äpple över staden #Halabja i södra #Kurdistan.
16 mars 1988 spred sig doften av äpple över staden #Halabja i södra #Kurdistan.
Det tog inte lång tid innan civilbefolkningen försent insåg att det som luktade var giftig gas. Iraks president #Saddam Hussein hade beordrat detta dödliga kemiska bombanfall mot staden. Militärflygplanen från #Irak släppte ner nerv och senapsgas över den försvarslösa #kurdiska befolkningen.
Efter ca 15 minuter hade mer än 5000 civila människor mist sina liv och minst 10 000 hade skadats. Många år efter attacken, ända till idag har tusentals fler insjuknat och dött av gasens efterverkningar.
Nu är det 36 år sen attacken och runt om i hela Kurdistan och i världen hålls det minnesstunder, av den kurdiska diasporan, för att hedra dödsoffren.
Gasattacken mot Halabja var den irakiska regimens folkmordskampanj al-Anfal under 1980-talet gentemot kurderna. Totalt förlorade mellan 150000 och 200000 #kurder sina liv i kampanjen.
Skrivet av Mardin Kakaweisi
Ett annat perspektiv på läraren som inte säger hen…
Detta inlägg publiceras med tillåtelse från berörda föräldrar till det barn/familj som indirekt hängts ut i media och fått motta både hot och hat med anledning av läraren Selma som vägrar använda pronomen hen. Det har förekommit många felaktigheter i den rapportering som skett och familjen har försökt att vara tysta men känner nu att de vill bemöta en del av de felaktigheter som sprids. Detta med anledning av både artikel i Expressen, Aftonbladet, högermagasinet Bullertin, flera texter i kristna konservativa Världen Idag och att Selma idag (2/10-21) medverkar i SVT mötet. Allt med orsak av att hon fick sparken från sin lärartjänst då vägran att använda rätt pronomen om en elev bryter mot både skollagen, diskrimineringslagen och läroplanen. Nedan följer föräldrarnas egna ord:
Med anledning av att vårt barns före detta lärare har gjort uttalande i media som rör
oss vill vi bemöta några av de påståenden som framförs, dels om oss som familj
och föräldrar, men även om transpersoner i allmänhet. Om detta uttalande
publiceras vidare skall det göras så i sin helhet.
Läraren informerades vid skolstart om vårat barns pronomen, som är hen. Detta framfördes av en av oss föräldrar å barnets vägnar, eftersom det är vår plikt som föräldrar att företräda våra barns intressen. Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
Det är inte en begäran baserad på en förälders önskemål. I familjen finns fler barn, vars könsidentitet och könsuttryck överensstämmer med deras juridiska kön. Precis som vi stöttar det barn som har en könsöverskridande identitet, stöttar vi de barn som inte har det.
Informationen om pronomen lämnades i samband med samling den första skoldagen och framfördes inte som ett krav utan som relevant information om barnet, precis som vi skulle framföra att det finns en allergi eller annat att ta hänsyn till. Vi föräldrar framförde tidigt i situationens skede att det är ett brott mot diskrimineringslagen att vägra använda önskat pronomen om en elev i sin tjänst som lärare. Vi erbjöd också forskningsbaserad litteratur i olika former för att hjälpa läraren med bemötandet av vårat barn, då vi initialt uppfattade det som att det handlade om ovana eller kunskapsglapp.
Det stämmer att läraren erbjöd sig att använda barnets namn istället för ett pronomen. Vad som inte framkommer är att läraren senare ändrade sig och enligt de uppgifter vi fått
ansåg att det var att ge efter för barnets önskan om att använda korrekt pronomen. Barnet i fråga har själv rättat vuxna i skolan, inklusive den berörda läraren, när de har använt fel
pronomen. Barnet har också fått stöd och hjälp av sina vänner i detta. Påståendet att barnet aldrig själv har bett om att få sitt pronomen respekterat stämmer alltså inte.
Läraren hävdar att vårat barn är en pojke, som aldrig visat tecken på eller uttryckt någon annan könsidentitet. Detta stämmer inte. Barnet i fråga har under en lång tid haft en könsidentitet som skiljer sig från det juridiska könet hen tilldelats vid födseln. Under den tid
läraren arbetade med vårat barn använde läraren dessutom pronomen ”hon” om barnet och har först nu börjat använda ”han”.
I och med att läraren uppgett dessa uppgifter, och fler, i media har hon brutit mot tystnadsplikten.
Förutom tystnadsplikt har lärare en anmälningsplikt, alltså måste de anmäla misstänkta missförhållanden till kommunen för utredning. En utredning utförs av sakkunniga och under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte använt sig av sin anmälningsplikt, utan istället gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens
spekulationer och bedömningar, vilket har lett till hot, hat och ett stort obehag för oss som familj.
Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att få ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det. Läraren
klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.
Enligt läraren förnekar vi/transpersoner en biologisk sanning när vi tillåter barn att använda könsneutrala pronomen. Vi kan inte tala för synen på biologi hos transpersoner som grupp, eftersom det är någonting som varierar från person till person. Hos oss är dock
biologi någonting vi talar mycket om. Vi pratar om kromosomer, hormoner, könsceller, vad som händer i puberteten och hur kroppen fungerar. Om vikten av att trivas med sin kropp, att vara tacksam för att den fungerar, för att den kan springa, leka, hoppa, vila. Att kroppen är ens egen och ingen annans att bestämma över. Barnen vet vilket biologiskt och juridiskt kön de har. Det är ingenting vi förnekar dem. Det sista vi vill är att våra, och andras, barn skall känna skam och hat inför sina kroppar. Att de skall ta mediciner och opereras. Med detta sagt finns det också de som behöver få sådan hjälp för att må bra. Vi anser oavsett att stöd och acceptans är rätt väg att gå, istället för skam och förbud. Vi lär våra barn att vara stolta över sig själva. Att de är individer som inte definieras av hur deras kroppar ser
ut, utan av sina egenskaper som kännande och tänkande människor, med rätten till sin egen kropp och sin egna, unika identitet. En rätt som vi anser att alla har.
För den som vill sprida detta vidare i olika debatter kommer här också en sammanfattning i punktformat:
- Den berörda läraren informerades på första skoldagens morgon om elevens pronomen.
- Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
- Barnet har sedan en lång tid tillbaka haft en könsidentitet som avviker från det juridiskt tillskrivna könet.
- Som föräldrar företräder vi vårt barn i hens önskemål och intressen.
- Barnet har själv rättat läraren och andra vuxna i skolan.
- Barnets klasskamrater har försökt hjälpa sin vän genom att rätta läraren och andravuxna.
- Läraren har gått med på att använda barnets namn istället för pronomen, men sedanvägrat då detta enligt henne skulle vara samma sak som att ge efter för barnets önskanom pronomen.
- Läraren har tidigare enbart använt pronomen ”hon” om barnet och först nu börjat använda pronomen ”han”.
- Vi föräldrar har flertalet gånger försökt förklara situationen så ödmjukt och pedagogiskt som möjligt för läraren, där vi bland annat erbjudit forskningsbaserad litteratur i olika former.
- Vi som föräldrar har aldrig uppträtt hotfullt eller aggressivt gentemot läraren.
- Det finns dokument och ljudinspelade möten som styrker våra uttalanden.
- Det finns fler barn i familjen, vars könsidentitet stämmer överens med det juridiskt tilldelade könet.
- Barnen vet vilket kön de tillhör biologiskt/juridiskt.
- Barnen vet vad puberteten innebär och hur kroppen påverkas av olika könshormoner.
- Vi har inga intentioner att sjukförklara barnen för att medicinera dem eller utsätta dem för kirurgiska ingrepp. Att barnen har en egen uppfattning om sin egen könsidentitet är långt ifrån likställt med att de kommer behöva, eller att vi som vårdnadshavare kommer söka, sjukvård åt våra barn.
- Vi har ingen önskan om att förneka andra människor sin könsidentitet eller sina pronomen, inte heller att tvinga på någon en oönskad identitet eller pronomen.
- Varken vi som föräldrar eller våra barn anser att barnen skulle vara ”födda i fel kropp”. De är absolut födda i rätt kropp. Sin egen kropp.
- Läraren har brutit mot tystnadsplikten genom att uppge elevens skola, elevens årskurs, ålder, önskat pronomen och juridiskt kön.
- Lärare har en anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa. Detta utreds då av sakkunniga yrkespersoner och hanteras under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte fullföljt sin anmälningsplikt, utan gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens spekulationer och bedömningar.
- Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det.
- Läraren klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.
SD ger rasismen luft
Jag får ofta frågan om folk är mer rasistiska idag än förr. Om SDs framgångar visar att fler ”blivit” rasister och vad som då skapat en situation med fler som hyser rasistiska tankar. Lite beroende på baktanken med frågan varierar det vilket svar som efterfrågas. Vissa är genuint intresserade av min åsikt, andra vill mest få en chans att skylla på invandrarna. Att vi som inte ses som äkta svenskar är de som skapat rasismen.
Så här är hur jag faktiskt tycker: Nej. Det är inte mer rasism idag än för 20 år sedan. Men rasismen har ändrat ansikte. När jag var 10-13 bast under slutet av 90 talet syntes rasismen antingen i form av öppet fullfjädrade nazister som alla tog avstånd ifrån med kraft. Eller så var det ”humor” som ingen egentligen ifrågasatte. Mer öppen rasism tystades snabbt ner. Att rasismen inte var rumsren hade både för och nackdelar. Fördelen var ju att personer som jag själv slapp höra skiten så frekvent som sker nu. Nackdelen var att många normsvenskar tyckte att det inte fanns problem med rasism hos oss, att det bästa var att promota färgblindhet och i övrigt leka struts. En taktik som fungerade så länge klyftorna i samhället minskade, det sociala skyddsnätet var starkt och staten faktiskt jobbade för att även sjuka, arbetslösa och funktionsvarierade skulle ha sitt människovärde intakt.
Denna syn ändrades sakta med reformer som började slå undan grunden för det som hade varit den svenska modellen. Ord som solidaritet och gemenskap blev omoderna och istället skulle vi prata om individualism, entreprenörskap och ”arbetslinjen”. Invandringen ökade samtidigt som högern drev igenom stora försämringar i både akassa och sjukförsäkring. Ihop med en strukturellt rasism där invandrare (speciellt flyktingar) inte skulle ha krav på landet de kom till gav en fantastisk grogrund till den segregation och klyftor vi ser idag.
För segregerat är landet. Integrationen har inte funkat, delvis för att integration så ofta ses som synonymt med assimilation men också för att det ständigt funnits en tanke om tacksamhet. Att vi som kommit hit ska vara tacksamma och därmed nöjda oavsett bostadskkick, oavsett segregation, oavsett skolsystemets misslyckande. För allt antas vara bättre än vad vi annars hade haft. En tvåa för en familj på 5 i Rinkeby är bättre än ett tält i ett flyktingläger i Iran. Så varför göra saker bättre? Var tacksamma!! Ett annat problem är att integration ständigt pratas om som något som går en väg. Där invandraren skall integreras, men svensken aldrig behöva hjälpa till. Sverige är ett närmast unikt svårt land att komma in i som nyinflyttad. För att kulturen inte inbjuder till nya bekantskaper annat än i undantag. Speciellt i mindre orter. Hur ska nya svenskar komma in i gemenskapen, få vänner som är infödda svenskar om inga svenskar räcker ut en hand för att visa vägen?
Anyhow. Med en ökad ekonomisk otrygghet och ojämlikhet börjar missnöjet. Sverige går bättre än nånsin, men det är allt färre som märker av det när pengarna tenderar att stanna hos en liten elit. Med kraftigt sänkta skatter och skattefinanseriade verksamheter som ger miljardvinster till privata aktörer som tar pengarna ur landet räcker tillgångarna allt sämre. Vård och skola blir lidande först. Sverige går allt bättre och ekonomin är stabil får vi veta igen och igen, men den vanliga medborgare får mest uppleva neddkärningar och en känsla av att allt fungerar allt sämre. I detta skapas en önskan efter en syndabock. Vem är det som gör allt sämre? Vem tar pengarna?
Här kommer SD in. Istället för att peka på de som verkligen har skulden, dvs politiker och storkapitalister, så pekar de på invandrarna. Säger att de får allt medan svenskarna inte får nått. De kostar och kostar och kräver och kräver men betalar tillbaka med kriminalitet och bidragsberoende. SD lever på miasnöjet och på rädsla. Därför tar de reella problem men skyller dem på de med minst makt att göra något åt det, och överdriver dessutom hur stora problemen egentligen är. De tar vara på den rasism som funnits under yta hela tiden, ger den luft under vingarna och en riktning. De ger enkla svar på komplexa problem och tilltalar många eftersom de dels verifierar att de rasistiska tankegods som funnits är okej, dels säger sig lyssna på människors oro (för problem som inte finns alt inte är i närheten så stora som de påstår).
SD är inte problemet. SD har inte skapat rasismen, invandringen har inte skapat rasismen. SD är symtomet på ett underliggande problem som funnits länge. Rasismen blir vi inte av med genom snack om hårdare tag mot invandrare eller bestraffning för att samhället är riggat emot dem/oss. Vi kan minska rasismen genom utbildning. Genom att prata om den, belysa dess mekanismen även när det känns svårt. Och genom att kämpa för att få tillbaka den svenska modellen avs sociala skyddsnät, trygghet och människovärde även för de svagaste.
Adoptera mera?
Av väldigt förklarliga skäl pratar vi för närvarande om miljön mer än vad vi gjort på länge. Trots att miljöhoten knappast är något nytt egentligen. Vi har bara kommit så långt mot stupet att det börjar bli omöjligt för gemene person att tänka ”någon annan kan fixa det där”. Undantaget en och annan SDare såklart. Många problemförmuleringar tillika lösningar har presenterats kring hur vi skall förändra den riktning vi är på väg i och förhindra att vi gör jorden obeboelig för majorieteten av människor. Majoriteten av lösningar fokuserar på micro komponenter och lägger det huvudsakliga ansvaret hos den enskilda individen istället för hos stater och storföretagare som de fakto står för de mesta utsläppen och de största möjligehterna att faktiskt göra något åt miljöföstörelsen. Ett av dessa individspår är att vi bör sluta skaffa barn. För att barn kommer innebära viss konsumtion och med det visst utsläpp. Att skaffa barn påstås tom vara det sämsta någon kan göra för miljön och alla som kämpar för miljön uppmanas därför att gå i första ledet och inte skaffa några barn öht. I kölvattnet av detta kommer såklart ”lösningen” att de som ändå gärna vill ha barn men ändå tänka på miljön bör adoptera. Adoption slängs fram som en enkel lösning, som om alla kunde adoptera och som om det finns en aldrig sinande ström av adopterbara barn som bara väntar på föräldrar. Inget av detta är sant. Inställningen är också enormt cynisk och omedvetet grovt rasistisk. Ja jag sa det, det ÄR en rasistisk tanke med att ”det går ju alltid att adoptera!”. Varför undrar ni? Låt mig förklara:
De absolut största delarna av riktigt giftiga utsläpp sker i länder med stor population fattiga människor. Länder som Indien, Pakistan, Srilanka, Peru, Chile osv. Länder som är huvudmål för dagens adoptionsmarknad och den typ av länder de flesta tänker på när de slänger ur sig adoption som en lösning på miljöproblemet. Dessa länder har stora utsläpp för att vi i väst kräver billiga varor. För att få fram dessa varor krävs låga löner, att skippa säkerhet och använda billigare men miljöfarligare ämnen vid tillverkning. Dessa typer av processer är förbjuna i väst, men tillåtet i en rad fattiga länder som är beroende av exporten och därför inte lagstadgar mot dessa vägar för produktion. Vi i väst utnyttjar alltså fattiga länder för att kunna flytta våra utsläpp till dessa länder och sen påstå att vi själva inte är en sådan stor del av problemet. När det kommer till att råka illa ut när miljöförstörningen får reella konsekvenser i form av död natur, naturkatastrofer osv så är det igen de fattiga länderna som drabbas värst. Det är dessa länder och dess befolkning som främst dör i jordbävningar, översvämningar och svår torka medan vi i väst klarar oss jämförelsevis bra. Det bidrar till att folk som de i SD svansen kan fortsätta hävda att klimatkrisen är påhitt för att vi inte sett de stora konsekvenserna av detta ännu.
Kombon av att jobba med farliga ämnen, leva i områden med högre risk för naturkatastrofer och ekonomisk utsatthet gör att många från väst tycker att föräldrar i dessa länder borde adoptera bort sina barn. Vissa blir förälralösa på grund av naturkatastroferna eller de farliga arbetena och där uppmuntras såklart också till adoption. Vad som sällan tas med i beaktande vid dessa situationer är att det kommer röra sig om äldre barn med ett bagage. Ett bagage som gör att det inte är lämpligt för vem som helst att ta hand om dessa barn. Någon som hade blivit en bra biologisk förälder till ett barn blir inte nödvändigtvis en bra förälder till ett adopterat (äldre) barn. Vi får också en situation där vi i väst skapat ohållbara liv för människor i andra länder och sedan pekar på just de omständigheterna för att kräva at få ta dera barn ifrån dem.
Kort och gott, vad som blir kontentan av argumentationen om att adoptera för miljön är att vi skall rädda den miljö vi skapat genom att adoptera barn till dem som haft allra minst med miljöförstörelsen att göra. Vi vill rädda miljön genom att utnyttja miljöförstörelsens största offer… Somliga påstår att miljöfrågan är den viktigaste av alla för utan att rädda miljön spelar saker som rasism och sexism ingen roll. Jag vill hävda motsatsen. Så länge vi tillåter rasism och sexism där vissa människors liv värderas lägre och deras utsatthet mest omvandlas till något för oss att dra nytta av så kommer miljön inte kunna räddas. För just nu ligger fokus på att vi i väst kommer drabbas i framtiden om miljön inte räddas, men faktum är ju att bruna och svarta människor redan drabbas. Varför räknas inte deras lidande? Varför kan vi inte rädda miljön för deras skull och inte bara av rädslan för att själv råka illa ut?
Att adoptera är inte lösningen på miljöproblematiken och vad det i praktiken skulle innebära är att västlänningar för att få visa sig goda krasst räknar med att bruna och svarta barn skall bli adopterbara för att deras föräldrar faller offer för ekonomsk ojämlikhet och förstörd miljö. Jag skrev tidigare att det var ett cyniskt sätt att se på det hela, men egentligen är det för milt uttryckt för den människosyn som krävs för att bygga ett helt politiskt resonemang på att kunna ha så många föräldralösa barn att det skall räcka till alla barnönskande i västvärlden. Vi behöver rädda miljön, men att ta barn från de svagaste är inte rätt väg.
Kulturen i ett SDs Sverige?
OBS: Texten innehåller beskrivningar av sexuellt våld.
”Ööööh ta tjejträt direkt, slösa inte slag på nått annat!! Ameh varför lyssnar du inte? TACK så jäkla mycket för att du sabbade spelet nu! TA TJEJTRÄT!!” Sådär lät det dag ut och dag in när det skulle spelas brännboll i skolan under mellanstadiet. Tjejträt det var det platta brännbollsträt som ansågs vara enklare att träffa med men som också gav bollar som var lättare att fånga. Tjejträt, det sämre alternativet för alla visste ju att tjejer var sämre på brännboll.
”Vafan vilken brudfotboll ni spelar, som några riktiga kärringar!!” Jag mins såväl gapet från både pappor och tränare under fotbollsturneringarna. Att tjejer spelade fotboll på planen bredvid spelade ingen roll. Tjejer= sämre fotbollsspelare, ja kanske bara sämre rent generellt?
”Ryck upp dig då, var inte en sån jäkla fitta!!” Killarnas röster i korridoren i högstadiet och gymnasiet. Var någon nere skulle de sluta vara så mesiga, kvinnliga och ta saker ”som en man”. Jag mins hur grabbarna redan vid 14-15-16 års ålder började håna varandra om någon visade hänsyn och respekt för sin flickvän. ”Pussywhipped” ”toffel”… begrepp de snappat upp från föräldrar och TV. De visste redan då att riktiga män de är såna som gör precis vad de vill oavsett vad deras partner tycker om saken. Knulla andra? Inga problem. Skita i saker en lovat? Äh vem bryr sig. Tjejer med sina känslor, det är DET som är problemet.
Jag mins hur det kvinnliga könet, påstått kvinnliga egenskaper eller bara tjejer rent generellt ständigt användes för att beskriva det som var sämre. Inte bara av jämnåriga killar utan av pappor, lärare, vuxna runt om. Ingen verkade haja till eller bry sig om hur tjejer ständigt stämplades som mindre värda. Jag mins såklart hur detta påverkade synen på tjejer som alltid lite sämre, killarna som alltid lite bättre.
Jag mins också mannen i 50 års åldern som demonstrativt vände sig mot mig och mina vänner när vi sprang förbi honom på en liten stig genom en skogsdunge. Vi var på väg till ett barndisco på en camping. Ca 12 år gamla. Han ville försäkra sig om att vi såg hur han drog sig i kuken. Jag råkade möta hans blick och han flinade…
Jag mins alla otaliga gånger män blivit aggressiva eller arga när jag avvisat deras intresse på krogen. Alla händer som tagit sig friheter, som viftats bort med att det ingår i ”spelet”. Vars regler en skriver under på bara av att vistats i en bar…
Jag mins hur killarna i skolan upprört pratade om vikten av att tjejer skulle vara tjejiga, dvs sexiga och tillåta dem att ta på deras kroppar. Tjejer som sa ifrån eller inte ansträngde sig för att vinna deras intresse var bara äckliga, okvinnliga, flator eller alla tre samtidigt. Dessa tjejer förtjänade att straffas. Genom hån, slag eller sexuellt våld.
Jag mins hur en av killarna i klassen en måndag skröt om att han fått till det på en fest. Han var kung för han hade knullat, många high fives delades ut. Tjejen å andra sidan var en hora, madrassen som låg runt med alla det visste ju vem som helst. De dubbla budskapen verkade inte störa någon. Jag mins när jag skulle ta studenten och det spreds rykten om att jag låg med lärare för att få bättre betyg. Att jag hade anmält en lärare för sexuellt övergrepp var beviset. Jag anmälde nog egentligen bara för att jävlas.. Polisen la ju ner allt så uppenbarligen gjorde han inget fel. Alltså måste skammen vara min att bära. Främmande killar jag aldrig pratat med kom fram för att tala om att jag inte förtjänade att ta studenten.
Jag mins även hur snacket gick efter att en tjej våldtagits av en arbetare på ett tivoli. Hon hade ju velat, det märkets ju. Åkte hon inte upp gratisbiljetterna han gett henne efteråt? Jo precis, så hur kan hon ha blivit våldtagen?
Jag mins leken med grannarnas pojkar några år äldre än mig själv. Vi skulle spela in en film. Den äldre brodern skulle spela livräddare som drog upp mig ur vatten. I en scen skulle jag ligga på hans mage medan han simmade ”ryggsim” in till ”land”. Hela tiden kände jag något som gned och tryckte mot mitt underliv. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var. Inte fören vi var färdiga och han ställde sig upp och snabbt stoppade tillbaka sin snopp i gylfen. Då förstod jag plötsligt varför det varit så viktigt att hans lillebror inte var med i rummet. Jag var ca 10, han ca 17.
Fast mest mins jag nog känslan när min barndom försvann. När jag stod inlåst i en stuga. Trevande händer över min kropp. Hur min anal penetrerades och han som gjorde det beordrade sina vänner att se på. Verkligen SE att kuken var inne. Hur han hånade dem att inte vara fjollor eller fittor. Att de skulle våga göra samma sak. Jag mins orden efteråt. ”Berättar du för någon är du död. Fattar du? Jag dödar dig!”. Jag var 7:
Allt detta hände i den svenska idyllen. Medelklassens ideal. Villa vovve och Volvo. Svenska vita killar, barn i ”helt vanliga” familjer, elever på helt vanliga svenska skolor. Med svenska flaggor på skolavslutningen, dans runt midsommarstång och Kalle på Julafton. Kättbullar med brunsås, lingonplockning och gröna ängar. Där ingen ville se kopplingen mellan killarnas gap om tjejers sämre värde och det faktum att vi utsattes för sexuellt våld.
De som var inblandade då är gifta och har barn idag. De som skröt om sina sexuella erövringar, håna tjejer för sina och tyckte att en hård hand mellan benen bara var något tjejer skulle stå ut med är samma män som idag högljutt gapar om att sexuella övergrepp de förekom minsann inte förr och en kass kvinnosyn är ”importerad”. De som var inblandade då är de som idag pratar om vikten av att bevara de svenska värderingarna. Att återföra Sverige till en tid som försvunnit. Att skydda kvinnorna från övergrepp genom att lära ut de fina svenska traditionerna som tydligen försvann för ca 10 år sedan.
Å jag bara frågar, hur skall det hjälpa någon alls när denna utopi var det Sverige jag växte upp i?
Bara i fantasin är kön en enkel binär konstruktion.
Den 24e juli skrev bloggaren Hanna Bolander en debattartikel om att kön, eller snarare könsidentitet och könsmarkörer, är en fråga om socialisering och långt ifrån en binär uppdelning. Detta fick Psykologen Magnus Wårhag att gå i taket. Att Magnus verkar tillhöra de psykologer som tycker att ständig uppdatering kring senaste rönen om psykologi är onödigt blir snabbt sorgligt tydligt. Han spaltar upp sitt debattsvar i ett antal påståenden som skall ”bevisa” att Hanna är helt ute och cyklar och att transpersoners existens bara beror på att svenskar skulle vara sådär lite extra lättkränkta och sugna på att hitta på något nytt att få vara PK kring. För min egen sinnesfrids skull tänker jag härmed besvara Magnus påståenden.
- Nej, uppfostran har en liten del i att pojkar utvecklas till män och flickor till kvinnor. Den genetiska påverkan är naturligtvis mycket stor. Det bevisas bland annat av att Sverige, där invånarna är som mest jämställda, drar de sig mer än någon annanstans sig till yrken som förknippas med deras biologiska kön.
Slutsatsen här är rent BS. Det stämmer att svenskar har en i västvärlden osedvanligt könssegregerad arbetsmarknad. Det stämmer också att uppfostran inte har så enormt stor påverkan på hur barn blir som vuxna. Magnus blandar dock ihop korten totalt. First off: Uppfostran från föräldrarna har en relativt låg inverkan på det vuxna slutresultatet. Det är bevisat i flertal rapporter, här kan du läsa en intervju med en av de första forskarna att ifrågasätta föräldrars inverkan på sina barn. Att OMGIVNINGEN påverkar finns det däremot ingen tvekan om. Det vill säga socialiseringen som sker när barnet möter andra i sin omgivning såsom lärare, vänner, vännernas familj osv. Vänner är faktiskt en rejält stor bit i hur barn växer upp att bli som vuxna. Att svenskar har en könssegregerad arbetsmarknad är något som kallas för ”the backfire effekt”. När samhället är oroligt och allt cirkulerar kring överlevnad finns inte tid över att fundera så mycket kring vem som gör vad. Det finns helt enkelt en större förståelse för att folk gör vad de kan för att överleva och försörja sin familj. Även om det innebär kvinnor i ”mans”yrken. När samhället blir mer stabilt och jämlikheten ökar upplevs en backlash kring könsrollerna som plötsligt blir viktigare. Dels finns det tid att reflektera över dem, dels upplevs det som ”otryggt” att inte veta vad som förväntas av en om en skulle börja gå emot de könsroller som finns. Därför skapas en trygghet i att välja arbete och utbildning ”enligt kön” när valet inte längre måste ske för strikt överlevnad. Det finns dock inga som helst belägg för att detta har det minsta med biologiska mekanismer att göra. Det är helt enkelt inte sant att kvinnor är ”programmerade” biologiskt till att torka bajs, plåstra om sår eller hålla handen på en döende person. Faktum är att rätt få av de så kallade ”mansjobben” är det minsta naturliga för människan och därmed rätt svåra att skylla på ”biologi”.
2. Och nej, det finns verkligen inte fler än två kön. I fantasin och leken kan det naturligtvis finnas hur många som helst. Bolander visar här på hur postmodernisterna bedrar sig själva genom att skapa en egen ”verklighet” i språket istället för att låta språket beskriva verkligheten. Det är typiskt för det försvar som personer som har svårt att ta en plats i samhället ägnar sig åt.
Här visar Magnus på den retorik som gärna används av framförallt snubbar som tycker att deras sätt att se på omgivningen är den enda korrekta och att de som hyser en annan uppfattning än honom helt enkelt är förvirrade, oförmögna att fixa verkligheten etc. Jag skulle vilja påstå att Magnus sysslar med projicering här, för att han inte klarar av att verkligheten är mer komplex än han önskar. Jag nöjer mig med att hänvisa till denna artikel som går igenom forskningsläget kring kön av idag och tydligt visar att kön är något helt annat än ett binärt ”antingen är du man eller kvinna” .
3. Återigen nej, män och kvinnor är olika fysiskt och psykologiskt. De fysiska skillnaderna behöver knappast någon fö
rklaring, däremot de psykologiska. Män och kvinnor skiljer sig på gruppnivå tydligt åt vad gäller intelligens och personlighetsdrag. En enkel sökning på internet ger massvis med information för den intresserade.
Tydligt alltså? Om det nu är så tydligt, hur kommer det sig då att det bland biologer, psykologer och andra med expertis inom just hjärnans funktion, intelligens och psyke inte alls finns någon konsensus om att det är någon ”tydlig” skillnad mellan könen? Tvärt om är konsensus att skillnaden är minimal och att det är betydligt större skillnader INOM grupperna ”Män” och ”kvinnor” än vad det är mellan dem. Något vi kan läsa om tex här.
4. Nej, man har inte rätt att bli kallad det man vill. Könsidentitet och identitet överhuvudtaget uppstår i interaktion med omgivningen. Ingen kan till exempel kräva att bli respekterad eller omtyckt bara för att den själv vill det utan att visa prov på beteenden som andra uppskattar, lika lite som en kvinna kan kräva att bli betraktad som en man och omvänt.
Okej Magnus. Det är tydligt att du aldrig behövt reflektera kring ditt eget kön, din egen tillhörighet eller något annat som rör din egen innersta kärna av vem du är. Det är ett privilegium som kommer av att vara en vit cisman i dagens samhälle. Du är helt enkelt självklar, du är normen, du är mallen för alla hjältar i filmer, du är den som finns representerad precis över allt. Du är den som aldrig anses sticka ut eller provocera bara genom att finnas till. Så är inte livet för många av oss andra. Vi har helt enkelt inget annat val än att reflektera och fundera över våra identiteter, vilka vi vill vara och hur vi vill ses av vår omgivning. Var glad över att du slipper dessa funderingar, men använd inte den makten till att vara en komplett jävla rövhatt. Ja du råkar vara en vit man, men NEJ det ger dig inte rätt att hur som helst sprida ovetenskaplig dynga och tro att den bara skall accepteras som sanning.
Läs på för fan! Ta helst en rejäl paus från att vara psykolog och återkom inte till yrket innan du läst in dig ordentligt på dagens moderna forskning, alla nya rön kring sexualitet, kön och transpersoners hälsa. För innan dess är du livsfarlig som psykolog.
Magnus debattartikel kan du läsa här.
Mobbning med rasistiska motiv är fortfarande mobbning.
Jag kommer ihåg min första dag i skolan. Jag hade sett fram emot den sådär som de allra flesta ser fram emot skolstarten. Spännande, pirrigt, något nytt som betyder att en blivit stor. Dagen innan åkte vi och hämtade min farmor från hemmet hon bodde på. Hon ville absolut vara med och skicka iväg mig till min första skoldag. Det var pappa som var med mig första dagen i skolan. Jag skulle gå i en åldersmixad klass. Ca hälften av oss skulle börja ettan, den andra halvan åk två. När vi kom hem var jag glad och uppspelt och berättade för farmor att vi fått vår första läxa: slå in skolböckerna i papper så de skulle hålla bättre. Jag visste inte då att det skulle vara en av få bra dagar jag hade i skolan….
Ganska snabbt började nämligen barnen i klassen mobba mig. Jag var ful. Min hud var ful för den var brun. ”Walla balla n*** mamma” skrek de efter mig på rasten. Jag hade 3 vänner. Varav 2 kom och gick lite som de kände för. Ibland dög jag, ibland tog de mobbarnas sida. Jag klandrar dem inte idag för vad som hände då. Vi var barn och alla kämpade ju för att nå popularitet. Att ge sig på mig kunde ge högre status iaf för stunden. Jag mins en gång hur en av mina vänner utan förvarning tog mitt huvud och körde det hårt rakt in i en tegelvägg. Därefter ljög hon för lärarna om vad sombarnet hade hänt. De skällde på mig och tog mig sedan till sjuksköterskans kontor där jag lämnades ensam. Jag var yr, mådde illa och hade enormt ont i huvudet. Jag mins att jag somnade där på britsen när läraren gått. Hon kom tillbaka efter lektionen och slog fast att jag mådde bra nog för att vara med på resterande lektioner. Att min vän gjort fel som slog mitt huvud i väggen blev det aldrig något större samtal kring. Något av mina starkaste minnen från skolan är just kring detta, de vuxnas problem med att våga se att jag mobbades. Eftersom all mobbing hade en rasistisk botten ville de inte se. Istället skyllde de på att killen som hävdade att jag stank för att jag kletade in mig i bajs varje morgon för att göra min hud brun var kär i mig. Tjejerna som snackade skit och hotade mig var ju bara avundsjuka och i grund och botten var det bara missförsånd. Eller så var jag ju själv med och drev fram det hela genom att vara kaxig, stå på mig och slå tillbaka verbalt mot deras glåpord.
Bilden ovan är från när jag var ca 9 år gammal, kanske yngre. Jag mins inte riktigt. Vad jaggör mins är iaf att när den bilden togs hade jag börjat ha återkommande fantasier om att ta mitt liv..
När jag började högstadiet gick mobbningen från hemsk till helvetet på jorden. Jag var van vid att känna ångest inför skolan. Att veta att jag skulle vara utanför och tvingas stå emot glåpord och hån. Det som förvärrade det hela var att våldet ökade. I korridoren på väg till en lektionbörjan kunde jag plötsligt få en knytnäve i bakhuvudet, i kön till maten kunde det plötsligt komma ett slag i ryggen som fick mig att tappa andan. På skåpet klottrades nazistiska symboler och ord. Det kastades sten på mig, hojtades att jag skulle dra hem till Afrika och spreds rykten. EN lärare tog det på allvar och försökte få någon ordning på det hela. Tyvärr sjukskrevs han och de övriga lärarna tittade bort.
I åk 8 började jag självskada. Smärtan av att skära i mig var lättare att hantera än smärtan i själen. När jag började gymnasiet hade jag inga vänner kvar. Jag lyckades få två nya i klassen men i övrigt var allt somjag innan. Rasistiska glåpord och utanförskap vartill min vardag. Vid detta laget var min enda tanke att räkna ner hur lång tid jag hade kvar till studenten. Tills jag kunde flytta och börja om på nytt. När jag till sist tog studenten blev det slutet på 12 år av mörker, ångest och ensamhet. Det jag beskrivit här är bara ett axplock av allt som pågick. Att få med alla detaljer skulle bli allt för tungt att läsa.
Idag har jag få goda vänner. Jag litar helt enkelt inte på att någon verkligen vill vara med mig för att de gillar mig för den jag är och inte för vad de tror att jag kan göra för dem. Alla åren av mobbing och övergrepp har helt enkelt skadat min tillit till människor i grunden. Jag vet att detta gör mig till en udda människa att ungås med, att jag inte är den enklaste att försöka komma nära. Samtidigt har jag idag en större säkerhet på mig själv än jag nånsin haft tidigare och betydligt enklare för att helt enkelt skita i vad andra tycker om mig.
Resan för att bli en mer hel människa har egentligen bara börjat, men jag är iaf en bit på väg. Jag har förlåtit de somsom mobbade mig, men jag kommer aldrig fullt ut kunna förlåta de vuxna som ville vifta bort mobbningen med att rasismen ju egentligen inte var så farligt, inte var något att ta åt sig av eller berodde på missförstånd. Jag kommer aldrig förlåta att de såg, men vände mig ryggen. Ärren på mina armar, alla bulor och blåmärken har bleknat och försvunnit. Ärren påminner mig om de där åren, men det är ärren på insidan som aldrig slutar skava. Som fortfarande kan viska i mitt huvud att det jag gör inte är bra nog. Att min blogg är skit, min fb sida det sämsta någonsin, att allajag mina texter suger och att ingen egentligen gillar mig.
Hur mycket jag än vet att det inte längre stämmer finns osäkerheten där. För detta är vad mobbning gör med en människa. Det bryter ner en totalt och de bitar som överlever räcker inte alltid till för att bygga upp en hel människa igen. Mobbning är alltid mobbning oavsett vad mobbarna skyller på. Rasism är i sig en form av mobbning och jag hoppas verkligen vuxna i dagens skola vågar ta tag i problemet.
Till andra som just nu går igenom detta, eller har gjort det: Ge inte upp! En dag blir det bättre och ni kommer finna någon somsom uppskattar er för den ni är. Om någon vill prata går det alltid att maila mig på vardagsrasismen@hotmail.com eller via min facebooksida jag lovar att svara. Stay strong ❤
Öppet brev till Åsa Linderborg
Hej Åsa!
Du skickar många frågor till dina kollegor i din senaste krönika. Gott så, att du vill ha svar. Jag har dock några frågor tillbaka till dig (hur dina kollegor resonerat kan jag ju rimligen inte svara på). Anyhow, here it goes:
Du är inte ensam om att skriva krönikor och/eller debattartiklar om hur rasister har rätt att delta och delge sin rasism bara de kan betala för en monter på bokmässan. Ni är många som slår er för bröstet och hojtar om att ni minsann står upp för yttrandefriheten, demokratiska värden och allas rätt till en åsikt. Liksom ni gärna orerar om att det är dags att ”ta debatten”.
Nu undrar jag lite när NI seriöst tänker börja ta den där beryktade debatten? För av vad jag ser i era texter verkar det liksom kostant som _någon annan_ skall ta den där debatten. Någon som berörs lite mer direkt av rasismen som sprids kanske? Medan ni själva är fullt upptagna med att ta den tydligen viktigare debatten om hur ”nyvänstern” inte tar debatten….
Du kan inte förstå hur Nya tider kopplas till nazism när de inte uttryckligen skriver nazistiska saker i tidningen. Detta visar på just den naivitet kritiker till bokmässans agerande syftar till. Nya tider sprider förintelseförnekelse. Huvudpersonen bakom nya tider (Vavra Suk) har både uttryckt att förintelsen inte skett och att media i sitt spridande av förintelsen som ett faktum blir tydligt styrda av judarna. Nya tider samarbetar också med tex Megafonerna. En uttryckligen nazistisk gruppering som bla hetsat sina följare att tysta reportrar vars journalistik de inte gillar. Du skriver vidare att fascismen inte alls knackar på dörren för att vi ännu inte är en militärstat, har fri press och organisationsfrihet. Har du helt missat högt uppsatta SD politikers löften till sina medlemmar/fan base om att ”rensa ut” i media och tysta den fria nyhetsrapporteringen liknande det som skett i Polen? Liksom de vill förhindra organisationsfrihet genom att bla förbjuda grupperingar som är till för att bevara kulturen inom vissa invandrargrupper. Det skall tex inte vara okej att bilda en Bosnisk/Svensk förening. Jag antar att du bara helt enkelt missat att rätten att bilda parti ligger under samma rätt som att bilda valfri förening? Det är alltså inte alls så långt bort att även vilja förbjuda partier för att de står för något som SD med svans inte gillar…
Jag som utsätts för rasism pga min bruna hy vill inte alls stå framför rasister på bokmässan och ”ta debatten” om min rätt att existera. Lika lite som jag gissar på att du frivilligt skulle ställa dig vid båset till nån extrem kvinnohatare och börja försvara varför du som kvinna skall få synas i media. Det är helt enkelt jäkligt obehagligt, och faktiskt ovärdigt en demokrati, att tvinga fram situationer där människor skall behöva debattera sin egen rätt att existera samtidigt som de som inte drabbas direkt står på sidan om och suckar om en påstådd ”nyvänster” som tror att det går att lösa problemem med att exkludera de som står för antidemokratiska åsikter.
Nej kära Åsa. Vad sägs om att du, istället för att gnälla i krönika efter krönika faktiskt promenerar upp till Nya Tiders monter på bokmässan och tar en seriös debatt om varför det inte finns lägre stående folkgrupper, varför förintelsen visst har skett och varför deras artiklar är RASISTISKA och inte främlingsfientliga. Ja helt enkelt tar den där viktiga debatten med rasister så vi som faktiskt direkt utsätts för deras propaganda och åsikter slipper. Jag ser fram emot en krönika om hur det gick, med bildbevis.
Lycka till!
MvH/ Paula D, Juni 2017
Vardagsrasismen 