Karin, som helst kallas Kajjan, är känd för många som en engagerad kroppsaktivist. Med en mix av humor, allvar och klokskap bearbetar hon våra föreställningar om kropp och hälsa på Instagram. I våras gav hon ut boken ”Livsviktigt” om kroppspositivt föräldraskap. Vi pratar utifrån boken om föräldraskap, attityder och kroppsaktivism. Häng med!

Jag: Hej Kajjan, vad kul att du vill vara med i min intervjuserie. Kan du börja med att berätta lite om dig själv?
Kajjan: Ja, vem är Kajjan… Jag är journalist i grunden som alltmer kommit att rikta in mig på opinionsbildande inom framför allt feministiska frågor. De senaste, kanske sex åren, har jag jobbat som kroppsaktivist på framför allt Instagram där jag just nu mest driver frågor kring kroppspositivt förhållningssätt gentemot barn utifrån min bok Livsviktigt. Jag föreläser och samtalar också om kroppspositivism. Samt försöker lägga tid på mer renodlade feministiska frågor och opinionsbildning. Privat är det inte så jävla spännande. Jag är 36 år, bor i Uppsala med min partner, två barn och en hund.
J: Jag tror alla är mer spännande privat än de tänker om sig själva! Jag vill prata föräldraskap och lite om din bok, men innan vi går in på den… har du någon generell filosofi kring ditt föräldraskap?
K: Det har jag nog egentligen, men inte någon som jag satt en etikett på. Jag tror på att prata med och förhålla sig till barn som människor som ska ges utrymme att utveckla egna uppfattningar om saker och ting (även om de inte överensstämmer med våra egna). Att vårt viktigaste jobb som föräldrar, förutom att ge kärlek och trygghet, är att ge dem verktyg till kritiskt tänkande, respekt och mångfald. Jag tycker att barn är bättre än vuxna och jag tror att vi skulle bli bra mycket bättre på att vara vuxna om vi öppnade upp för att lära oss av våra barn istället för att helt fokuserade på allt vi ska lära dem.
Jag har ju ett barn som är autistiskt med språkstörning till exempel, och allt som han har lärt mig när det kommer till acceptans, kommunikation, tålamod och att se på världen med andra ögon än de normstyrda hade jag aldrig lärt mig på annat håll.
J: Jag har definitivt sett detta i det du skrivit om föräldraskap i sociala medier. Du brukar tex skriva om olika verktyg som du använder för att underlätta er vardag, tex bildstöd och lågaffektivt bemötande. Vad tänker du om de som tycker allt sån är trams och framförallt vill motarbeta att denna form av verktyg används mer generellt även med barn som inte har någon diagnostiserad kognitiv funktionsvariation?
K: Ja, hur tänker jag om det… Som sagt, barn är bättre än vuxna och vuxna är kass på jävligt mycket. Som sånt här. Pedagogiska hjälpmedel och kommunikativa anpassningar som möter barnet där det är och hjälper dem att förstå och lära sig i situationer är en uteslutande bra sak. Hittar man som vuxen något negativt med det så handlar det enligt mig uteslutande om antingen en kass syn på barn (där de mer är hundar som ska lära sig att lyda) eller okunskap om och ovilja att ens undersöka vad anpassningar är för något. För tittar man på vad bildstöd är så handlar det om samma sak som vi får hela tiden, tex i en beskrivning till en IKEA-möbel. Eller genom trafikskyltar eller emojis. Vi vuxna använder oss av det på olika sätt hela tiden: användandet av bilder som utbyggnad av kommunikation för att ge en mer lättillgänglig förståelse. Lågaffektivt bemötande är heller inga konstigheter: istället för att agiterat peka ut och upprepa för ett barn allt hen gör fel, så kan man utan affekt peka ut vad man kan göra istället. Basic konflikthantering alltså.
Och som du säger är det här något precis alla barn mår bra av. Vuxenvärldens krav på att barn hela tiden ska förstå och förhålla sig till vuxenvärldens referensramar är vad som skapar problem. Om man istället släpper sin vuxenprestige och möter barnet där det är så komme vi att kommunicera bättre, få färre/lindrigare konflikter och barnet lär sig mer och kan uttrycka sig mer. Renodlat bra saker.
J: Ja jag håller verkligen med här. För att koppla lite till din bok, ser du några likheter mellan ditt generella synsätt på barn och det mer specifika kring kroppspositivt föräldraskap?
K: Absolut. Det här är ju något som präglar hela mitt synsätt på relationen vuxen-barn. Färre förmaningar och obegripliga förbud. Mer öppen kommunikation, anpassat kunskapsförmedlande och att ge barn möjlighet att själva resonera sig fram till och uttrycka saker så som värderingar, känslor och tankar, och det är ju verkligen något som går igen i min bok. Kanske så här om man kokar ner det: vuxenvärldens ansvar att ta hand om sin egen skit samtidigt som vi ska ge våra barn möjlighet att se den skiten och göra annorlunda för sig själva och sin generation. Att ta stora, svåra frågor och anpassa dem till ett barns referensramar så att det blir begripligt för dem. Förklara hur istället för berätta att.

J: Okej, ja det låter ganska enkelt i teorin men hur blir det i praktiken, vad är de största utmaningar för ett kroppspositivt föräldraskap i dagens samhälle med allt fokus på smalhet och dieter?
K: Det som är det svåra är att vi i det måste göra upp med våra egna värderingar och vårt eget, till viss del redan förstörda, sätt att se på kropp, vikt och hälsa. Vi kan inte själva sitta i ett aktivt kroppshat gentemot våra egna kroppar till exempel, och tro att det inte är något som spiller över på barnen i vår närhet. Så vi måste städa och laga hos oss själva innan (eller iaf samtidigt som) vi ser till att ge barn ett sunt sätt att se på de här sakerna. Och att syna sig själv och sina skadliga beteenden är bland det svåraste man kan be en vuxen att göra.
J: Ja just det, jag kommer ihåg en krönika som pekade på bantning inför barn som en bidragande faktor till ätstörningar. Den gav många arga reaktioner, bland annat frågan om det inte ska vara okej att gå ner i vikt. Hur ofta möter du liknande argument, till exempel att du vill ”förbjuda” människor att gå ner i vikt eller uppmuntrar till fetma?
K: Så fort jag skriver om det öppet i princip. Det är ju också väldigt spännande hur människor tar ”banta kring barn får konsekvenser” till ”man måste få gå ner i vikt!”. Det går bra att gå ner i vikt om man hanterar det på ett sunt sätt, bland annat att man inte pratar med alla hela tiden om allt man gör för att gå ner i vikt eller hur mycket bättre man är nu som går ner i vikt än man var innan. Bantning är dock aldrig sunt, inte ur något perspektiv. Men där har vi igen vuxenvärldens ovilja att syna vad man själv håller på med, även om det man gör går ut över och riskerar att skada barn. Jag pratar generellt sett väldigt sällan om viktuppgång eller viktminskning. Det är liksom inte relevant i det jag håller på med. Jag bryr mig extremt lite om vad folk väger. Det jag däremot gör är att jag belyser och kritiserar samhällets kollektiva krav på viktminskning samt dess bristfälliga kunskap om och aktiva skammande av tjocka kroppar. Vill man få det till att jag förbjuder människor att göra vad de vill med sina kroppar så får man nog gräva lite hos sig själv och se varför det är slutsatsen man hoppar till. För det jag pratar om är något helt annat.
J: Så bland alla dess reaktioner och argument vad gör dig mest frustrerad med att vara kroppsaktivist i dagens sociala medier?
K: Ja, för någon som generellt sett inte gillar vuxna så är det ju inte en särskilt bra idé… Jag får vatten på min kran rätt ofta. Men det mest frustrerande är nog ändå alla som med sådan självsäkerhet upprepar fördomar som vore de fakta. De har inte kollat upp dem, de har inte läst någon forskning och de vill verkligen inte ta till sig något annat. Men de är tvärsäkra på att saker som ”det är farligt att vara tjock” eller ”tjocka behöver bara sluta äta chips och börja träna så är problemet löst”. Sånt skrämmer mig. Människor som bara köper ”sanningar” för att de har upprepats länge nog. Och så klart: att de här ”sanningarna” i deras huvuden är fullgott motiv för att sprida oförklätt hat mot människor som inte ser ut som de vill. Att det har gått så pass långt att man tycker att människor ”förtjänar” hat, trakasserier och förtryck. Och att de till och med ska vara tacksamma för det.
J: De där ”sanningarna” har nog alla märkt av som nån gång försökt prata om vikt och hälsa bort från vikthetsen att vara smal. Även när samtalet utgått ifrån nya rön och väl underbyggd forskning som säger något annat än de etablerade sanningarna. Ibland verkar det hopplöst att nå fram med ny fakta, men är det verkligen så?
K: Hopplöst är det inte. Utmattande och svårt däremot. Men ska man vara positiv så har det ju hänt saker sedan kroppspositivismen började arbeta ordentligt både i Sverige och internationellt. Forskning som går emot gänse bild av frågan tas upp och syns mer, fler människor som blir utsatta för förtryck pga normavvikande kropp kan se att det inte är deras fel och något de bara måste ta, företag känner sig synade när det kommer till budskap de sprider och den representation de visar upp och anpassar sig därefter osv. Och många vuxna har ju tagit det här till sig också och hjälper inte bara till att lyfta frågan utan ser också till att utbilda sig själva och andra. Det finns ett motstånd nu och en folkbildning som inte funnits tidigare.
J: Det har skett stora förändringar, det har du verkligen rätt om. Men det finns ju en hel del kvar att göra också. Kanske framförallt i hur media skriver om kropp och hälsa. Vad tycker du media oftast gör fel/missar när de ska skriva om kroppsaktivism och kroppspositiva budskap?
K: Det är väl som med allt, att det blir ytligt och onyanserat. Det är inte sällan det förminskas till att handla om någon kvinna som ”äntligen lärt sig att omfamna sina kurvor” snarare än en rörelse som gör upp mot ett strukturellt förtryck. Det här är politik. Det är diskriminering, hatbrott, sjukdomar som missas och andra som man inte tycker ”är så farliga” trots att de kan ha dödlig utgång. Kroppspositivismen snuttifieras helt enkelt till att problemet låter som något harmlöst, ytligt. När det i själva verket är en djupt groende och skadlig struktur som grundar sig på okunskap, fördomar och hat.

J: Detta får mig att tänka på alla gånger som människor försvarar att vården gjort helt absurda fel för att patienten varit tjock. Hur ska vi bäst förändra bilden av fettfobin i vården och visa att det handlar om något djupare än ”bara” en läkare som frågar om vikt vid varje möte?
K: Vården är svår att ta sig in i. Det är en väldigt auktoritär apparat och har varit det så länge den har funnits. Men vården drivs av människor och människor har fördomar. Naturligtvis präglas även vården av fördomar och okunskap, kanske till och med än andra områden gör just eftersom man är så sluten. Jag tror på det som jag ser händer mer och mer nu, att det är fler än vi kroppsaktivister som driver de här frågorna. När överviktsexperter, läkare och professorer skriver om och prider kunskap om den mer mångfascetterade bilden av vad en övervikt kan bero på, eller vad som innefattas i någons hälsobild, eller hur bantning påverkar oss negativt tex så når vi betydligt bredare. Så jag tror på professionsöverskridande opinionsbildning där vi riktar in oss på olika perspektiv men jobbar utifrån samma bas.
J: Okej, sista frågan: Om de som läst denna intervju ska ta med sig bara en sak kring kropp, hälsa och vikt (och barn) vad skulle det vara?
K: Hmm… Bara en sak är svårt. Men det får nog bli att se över vilken kunskap det är du som vuxen faktiskt förmedlar till andra (vuxna och barn). Vad är det du säger om din egen och andras kroppar? Vad manifesterar du för syn på kroppar genom ditt kroppsspråk och agerande? Vilka värderingar och fördomar sprider du vidare till andra, medvetet eller omedvetet? Självrannsakan helt enkelt. Och att ta ansvar för sin del i det här enorma problemet som de flesta av oss bidragit till på ett eller annat sätt. Kroppsacceptans är för alla. Det är hälsofränjande och det är en rättighet som alla ska ha. Nu måste vi titta på om vi hjälper oss själva och andra till kroppsacceptans, eller om vi stjälper.
J: Tusen tack igen för att du ville vara med!
Följ Kajjan på Instagram @karinkajjan och läs/lyssna på hennes bok Livsviktigt om du inte redan gjort det. Den finns på tex Storytel, Adlibris, Bokus mfl ställen.