Detta inlägg kommer handla om pedofili, jag vet att det är ett känsligt ämne så viss varning utfärdas.

Alla har vi fått höra om pedofiler sedan rätt låg ålder, att akta oss för ”fula gubbar”, att inte gå med okända när vi är ute, att ropa hjälp om någon försöker locka oss iväg någon stans. Pedofiler som utmålas som de hemskaste av moster, lurandes i varje buske och vrå. När jag ser filmer idag där pedofiler förekommer porträtteras de oftast som sluga enstöringar redo att våldta allt i sin närhet. Att skrämma upp barn kring ”fula gubben” är något som ses som en självklarhet, men för vems skull gör vi det?

Att se på pedofiler som annorlunda och hemska är ett bra sätt att få distans till dem, att riktigt peka ut dem som annorlunda både till personlighet och utseende och samtidigt göra sig trygg i att ingen i ens egna närhet kan vara pedofil för ingen är ju ”sådär som de är”. Detta är att lura sig själv. Det är dags att vi faktiskt på allvar tar itu med myten om hur en pedofil är, att vi på allvar faktiskt jobbar med att minska stigmat att vara pedofil (ja, du läste rätt, förklarar närmare snart). För om vi verkligen vill göra allt i vår makt för att skydda våra barn, ja då duger det inte med att tala om fula gubbar vid lekplatserna.

Först av allt vill jag göra detta klart: Nej, jag menar absolut inte att sexuella övergrepp på barn skall göras mindre stigmatiserat. Tvärt om. I en tid där företag i princip har barnporr som reklam skulle det snarare behövas mer fördömande av att sexualisera barn. Däremot behöver vi minska stigmat att erkänna att en har sexuella tankar om barn. Varför? För att med erkännande finns en möjlighet att få hjälp, och med det en minskad risk att personen går över gränsen och skadar ett barn. För det är såhär: Pedofili är inte samma sak som att ha sex med barn. Pedofili är en sexuell dragning till barn, sexuella övergrepp på barn är något annat. Faktum är tom att de flesta som förgriper sig på barn inte är pedofiler, de har ingen sexuell dragning till barn, de vill bara ha makt och barn är lätta byten men de kan lika gärna ge sig på äldre pensionärer eller någon de lyckas få kontroll över. De är så kallade opportunistiska förövare. Pedofiler däremot lider av en sexuell störning (nej, det är inte en läggning, pedofiler är hetero/homo/bi/pan som alla andra) som gör att de helt, eller delvis, dras till barn som ännu inte kommit in i puberteten. Det rör sig alltså inte om pedofili om en 40 åring tänder på en 15 åring, däremot handlar det om hebifili, men det är en annan story.

Det finns hjälp att få mot pedofili men i Sverige har denna hjälp nedprioriterats och troligen tas snart den sista instansen bort för att det anses ”för dyrt”. Att göra vad samhället kan för att skydda våra barn är tydligen som så mycket annat bara en fråga om pengar. Nåväl, vi vuxna får försöka det vi kan ändå genom att tala med våra barn, men hur? Först av allt: Tala inte om fula gubbar. Dels kan pedofiler ha alla kön, det är inte bara män. För det andra är de inte nödvändigtvis fula. Tvärt om är många väldigt karismatiska och snygga.  Att prata om personer som förgriper sig på barn som främlingar är en annan miss som tvärt om kan öka risken för övergrepp snarare än skydda från det. För faktum är att de flesta övergrepp sker av en släkting. Ingen av oss vill tro att någon i vår familj som vi håller kär kan utföra övergrepp på vårt barn men så ser verkligheten ut.

Samtidigt som vi vill lära barn att akta sig för de som kan göra dem illa vill vi inte skrämma dem för hela världen. Det är en svår balansgång att finna. Jag har valt att tala om hur mina barn har fullständig rätt till sin kropp. Att allt någon gör med dem skall ske på deras villkor och allt skall de kunna tala om med oss föräldrar. Om någon vill göra något med dem som de inte får berätta för oss är det något som är fel. Vi har även lagt stor vikt vid att det finns saker vuxna aldrig får göra på barn, någonsin. Pedofiler och förövare som utför övergrepp på barn är smarta, de vet hur de skall få barnet att vara med på noterna och därför är det inte lämpligt att prata med barn om att övergrepp bara sker mot deras vilja, gör ont eller är hemskt. För det gör att barnet kanske inte förstår att det som en vuxen gjorde var fel.

Även om det tar emot att se att en pedofil kan vara vem som helst runt om oss, en granne, vår pappa eller mamma, en farmor eller morfar, närmaste vännen eller barnets bästa väns förälder, så är det så det ser ut. Just därför får vi inte falla i fällan att blåsa upp pedofiler till att vara monster utan likheter med människor. För våra barns skull får vi inte se på pedofiler som ”den där skumma typen”. Vi får inte tro att bara män kan vara pedofiler eller att bara flickor kan vara offer. Om vi hela tiden talat med våra barn om att de som kan göra dem illa är främmande människor, skuma typer som ser fula ut. Ja hur ska de då förstå, och våga tala om, ifall den där fula typen visade sig vara en högt älskad släkting, eller ledare på sportklubben? De flesta pedofiler som kommer undan med massor av övergrepp under lång tid kommer undan just för att de har ett sätt och en personlighet som gör att ingen tänker att hen är märklig.

Jag säger det igen: Vi måste arbeta bort stigmat att vara pedofil, men öka stigmat av att sexualisera barn och begå övergrepp. Vi kan inte förbjuda tankar, och bara tankar kan inte skada någon annan, men en person som inte får hjälp för sina skadliga tankar kan skada andra. Våga tala om sex och vad som är ok och vad som inte är det i relationer med barn från låg ålder så det direkt får med sig en känsla för sin kropps värde och rätt, men även för andras. På så sätt kan vi förebygga att något sker, men även förhoppningsvis skapa en miljö där  barnet vågar berätta direkt om något trots allt sker. Lås oss tala nyanserat om pedofili.