Kategoriarkiv: Sexualbrott och Prostitution

Sexualbrott och Prostitution

Om Göran L och samhällets svek.

1 kommentar

Det finns en hel del att säga om fallet Göran Lindberg (härefter GL), polismästaren med feministstämpeln och samtidigt våldtäktsman. Fast mest vill jag nog egentligen belysa allt om efterspelen. Om samhället som sviker offren, om vuxna som resonerar att han haft sitt fängelsestraff och nu kan få vara runt unga tjejer igen. Om media som inte klarar av att rapportera utan att behandla offren som objekt osv osv. Egentligen hade jag väl behövt skriva en hel bok om det hela för att få plats med alla analyser som krävs. Jag har nu lyckats harva mig igenom TV4 dokumentären om GL och känner mig rätt uppgiven över att detta är hur GLs brott blir belyst. Egentligen är det kanske inte helt märkligt när skaparen är en person som själv erkänt sexköp med argumentet att det skulle ge en schysst konstnärlig avslutning på en dokumentär om prostitution att svika säljarnas förtroende med att plötsligt bli deras kund. Det är väl inte meningen att detta skall lysa igenom, men det gör det. Det lyser igenom i viljan att riktigt grotta ner sig i att GL skulle vara en så mycket värre förövare än andra som köper våldtäkter. Att han skulle vara våldsammare och råare än andra torskar som ger sig på minderåriga. Hela narrativet känns som upplagt för att kunna säga att någon som filmskaparen inte var så illa som köpte sex, för han behandlade iaf inte säljarna så som GL behandlade sina offer. De utsatta tjejernas situation blir en parentes i det hela. En kanvas som sagan om GL målas på, som får utgöra bakgrunden när han tar form, ges utrymmet att breda ut sig på offrens bekostnad även när tanken är att han skall falla. Deras utsatthet och vad de var med om är bara intressant när det går att få till rekonstruktioner av våldtäkter och peta runt i detaljer om övergrepp. För att riktigt understryka hur “extra” rå GL skulle ha varit får polisen uttala sig om hur de inte orkade lyssna på all bevisning mot honom trots att de specifikt jobbar med den typen av brott och därmed bör ha hört bevis mot mer än en person som våldtagit barn.

I nyhetsbevakningen och tidningarnas rapporteringar följs i princip samma spår. Det görs känsloporr av offrens vittnesmål, i övrigt handlar det om GL, men på en nivå som om han är mer av en realitystjärna än en faktisk förövare. Jag kan till viss del förstå den där önskan om detaljer. Att få verkligen veta vad han gjort, om han är så hemsk som det verkar eller ej i en jakt på att försöka förstå en förövare. Samtidigt är ju detaljerna ointressanta om de inte ger någon som helst reaktion. Vad spelar det för roll vad han sa till en 17 årig gråtande tjej samtidigt som han våldtog henne om han ändå idag kan knata runt fritt bland nya 17 åringar på hans hästgård? Vad spelar det för roll vilka attiraljer han hade i sin väska att förgripa sig på tjejerna med, när det ändå är så många som tycker att han nu skall förlåtas och få vara ifred? Vad gör det för skillnad för offren att rota runt i detaljerna om hans våld och grova språk när han ändå anser sig vara en god feminist och dessutom oskyldigt dömd och slipper svåra frågor? Hur kommer vi öht framåt när någon som GL kan sitta inne och helt slippa ifrån att rannsaka sitt beteende och därefter av samhället behandlas som om inget skett?

Vad samhället kunde eller borde gjort för att hjälpa offren pratas det däremot betydligt mindre om. Jag har varit i kontakt med ett av GLs offer. Hon kan vittna om hur samhället vände henne ryggen helt. Hon kommer vara anonym i texten. Vilket av GLs offer hon var är heller inte relevant. Det som är relevant är hur hon utan förvarning blev av med sin skyddade identitet för att skatteverket helt enkelt själva bedömde att den inte behövdes längre. När hon ville få tillbaka skyddet var svaret nej, skyddsbehovet bedömdes som för lågt. Trots den fara hon kunde utsättas för. Där psykologer som borde finnas där för att hjälpa till att bearbeta det hela plötsligt sagt ifrån att de inte orkar höra vad hon varit med om. Där de mitt i en session rest sig och lämnar rummet och sedan vägrat träffa henne igen. Som om det är hennes fel att hon har trauman att få vård för. Eller där rättsväsendet avrådde från att ansöka om rättsstöd inför rättegången och hon därför bekostade sitt egna målsägarbiträde vilket skulle vara ”en bättre lösning”… Detta trots att du skall ha rätt till den formen av juridiskt stöd vid rättegångar som rör sexualbrott och du har rätt att önska vem du vill skall företräda dig.

GL fick förkortat straff, han kom ut och lever nu som glad pensionär i Småland (Vimmerby) med hästgård och hela faderuttan. Han skrattar åt offren och åt medias frågor om ånger. Samtidigt som de han utsatte lever kvar med sviterna. Minnen, PTSD, ångest… Problem som gör att det är svårt eller tom omöjligt att ha ett heltidsjobb. Där familj eller vänner fått rycka in och hjälpa till med försörjning eftersom psykisk ohälsa inte ses som riktig sjukdom och det är svårt att få stöd från försäkringskassan. Som vi vet var flera av de drabbade minderåriga som socialen hade i sin “vård”. Ändå kunde detta ske. Hur?

Det finns många svar på det, och kanske inga enkla lösningar. Men en faktor som jag inte hittat mycket om är hur flickorna utsatts för frekvent, om än ibland mer subtil, victim blaming. Givetvis är det INTE deras fel öht att de drabbades av GL, men attityderna finns där. De attityder som vill påskina att det “bara är att säga nej” till en torsk. Som någon som själv varit i liknande situation vet jag att det inte alls är så enkelt. Kunskapen om att sälja övergrepp som självskada är otroligt låg även inom de instanser som iaf på ytan ör tänkta att de skall finnas där som stöd. Det skulle behövas ett rikstäckande rejält kunskapslyft inom både socialtjänst, skolor, sjukvård och rättsväsende kring hur självskada faktiskt fungerar. Att det inte alls är att bara säga nej när en torsk hör av sig. Speciellt inte när du själv är minderårig och i en utsatt situation och den som trakasserar dig för en “träff” är en man med makt.

Det behövs också mer kunskap om den enorma kamp som följer för att ta sig ur situationen med självskadebeteendet när stödet från samhället är så minimalt. Liksom de efterföljande åren (ev livstiden) av slit för att försöka bearbeta allt en varit med om. En kamp tillbaka till livet som alltså inte underlättas av varken samhällets vilja att förlåta förövaren, eller professionella instansers svårigheter att ta i dessa frågor utan fördomar om vad det innebär att vara ett offer.

Att GL nu är fri igen och med minimala konsekvenser för sitt agerande är milt sagt skit. Hårdare straff osv i all ära, men längre straff kostar pengar, och har dessutom ingen effekt på brottsligheten. Om ingen vård ges är risken för återfall dessutom enormt hög, nästan garanterad. Istället för längre straff för förövarna bör fokus läggas på just vården. Vård som idag är frivillig och en narcissistisk förövare som GL med lätthet tackar nej till eftersom han inte anser sig gjort något fel. Utan konsekvenser kan de som behöver vården mest skita i att ta emot den.

Mest fokus bör dock läggas på offren. Det är DÄR de stora ekonomiska satsningarna behövs nu. Det är nämligen skandal i en rättsstat som Sverige att kvinnor kan hamna på bar backe för att de utsatts av en man som GL och samhället som svar vänder dem ryggen istället för att sluta upp när de behöver oss som mest.

För dig som ev befinner dig i ett självskadebeteende där du blir sexuellt exploaterad finns föreningarna Alltid sedd, Föreningen storasyster och Inte din hora att vända dig till för stöd!

Sexualbrott och Prostitution

Synen på sexualbrott, en fråga om Vi och Dem?

2 kommentarer

Detta blir mina avslutande funderingar kring de tankar som väckts i samband med debatten om händelserna i Köln. Jag har följt flera diskussioner, läst en uppsjö artiklar och fått mängder med kommentarer kring detta och i allt detta har jag slagits av hur benhårt en majoritet av debattörerna vill hålla fast vid en uppdelning av ”Vi” mot ””Dom”. Inte bara när det gäller förövare, utan också när det kommer till att beskriva offren. Jag har också lagt märke till en tydlig uppdelning i fråga om vita och rasifierades kvinnors upplevelser av vita svenska mäns sexuella övergepp och generella kvinnosyn.

Ett stort antal svenska kvinnor har tagit svenska män i försvar, kvinnor (oavsett etnicitet) som vittnar om hur svenska män i grupp begår övergrepp anklagas, mer eller mindre rakt ut, för att ljuga eller överdriva. Jag ser gång på gång vita kvinnor påstå att det är milsvid skillnad i hur svenska män beter sig jämfört tex Afghanska män. Samtidigt ser jag ser framförallt rasifierade kvinnor vittna igen och igen om svenska vita män som frågar vad de kostar, trycker upp fingrar där deras fingrar inte ska vara, klämmer hårt om kvinnors bröst, runkar på bussen osv. Berättelser som sen, av vita kvinnor, förnekas, förminskas och viftas bort för vita män är så mycket bättre än alla andra.

I en artikel går skribenten (säger ej vem pga vill inte ge onödiga sidvisningar) så långt som till att låta insuinera att alla kvinnor som hävdar att svenska män inte alls har så himla schyst kvinnosyn aldrig kan ha blivit våldtagna och därför bör vara tysta. I ivern att försvara vita kvinnor från mörka män flödar kvinnohatet mot rasifierade kvinnor…. Apropå det där med vita kvinnor och mörka män kan vi gå vidare till synen på vem som är offer och vem som är förövare.

image

I alla artiklar och i en stor portion bildgoogling har jag konstaterat följande:

Offer för våldtäkt: Vita kvinnor från västvärden. Anses stå för ”västerländska värderingar” såsom rätten till den egna kroppen, rätten att klä sig som en vill, ha sex med vem en vill, vara full och jämställdhet i största allmänhet. Hon utmålas som den som våldtas och utsätts inte på grund av mäns syn på kvinnor generellt utan på grund av att hon är just en vit västerländsk kvinna. Tropen att vita kvinnor ska ”straffas” av mörka män med hemska värderingar går igen i debatten gång på gång.

I diskussionerna om Köln tas det upp i ett flertal artiklar. Trots att polisen ännu inte har någon bild över varför övergreppen skedde hävdas det att det handlade om rasism mot vita. Att Afghanska och Iranska män utstuderat velat ge sig på ”västerländska kvinnor” för att trycka dem/oss tillbaka i fråga om frihet och jämställdhet. Händelsen i Köln utmålas som en ny form av terrorism mot vita och liknelser har gjorts till terrordåden i Paris. Att det bland kvinnorna som anmält skulle finnas rasiferade  offer finns öht inte på kartan, trots att polisen inte sagt ett ord om etnicitet hos de drabbade.

På BBC finns en serie klipp där kvinnor som drabbades vittnar om händelsen i Köln, bland dem finns rasiferade kvinnor som i den svenska debatten helt raderats ut. Händelserna i Köln var en attack mot kvinnor, inte bara vita kvinnor. Misstänkliggörandet och osynliggörandet av rasiferade kvinnor som offer för sexuella övergrepp är ett enormt problem. Här kan vi verkligen snacka om att svika offren i Köln när händelsen falskt utmålas som en attack bara mot vita kvinnor.

Synen på gärningsmännen: När det kommer till förövarna är bilden istället det omvända. Vita män exkluderas konstant som möjliga gärningsmän istället handlar det bara om att peka ut andra som de ”riktiga” förövarna. Är kan nämnas rapporteringen om ”We are Stockholm” där det påstås att enbart killar från Afghanistan och Iran var inblandade i den första versionen. En av de fältarbetate som var på plats och tog del av polisens signalement säger däremot att det inte var sant. Att pojkar med olika signalement som kan betyda en massa olika etniciteter var eftersökta.

image

Kvar blir en bild som ger vid handen att rasifierade kvinnor bara kan våldtas eller trakasseras av rasiferade män OM de öht kan vara offer alls. Samtidigt som vita män fortsätter ursäktas och få komma undan. Vill vi göra skillnad på ursprung i arbetet mot sexuella övergrepp finns klart bättre vägar att gå än att peka ut vissa som de ständiga förövarna och andra som de ständigt missförstådda. Det finns vägar att gå som inte skambelägger offer för att de våldtogs av ”fel” förövare. Viktigast av allt kanske är att vi borde sluta låssas som att allt var så bra i nått diffust ”förr”, för jag vet inte med er men jag har iaf aldrig levt i en tid där badhus inte utgjort ett orosmoment, där jag inte behövt väga in risken för sexuella trakasserier för en kväll på krogen eller där jag utan pekpinnar kunnat röra mig fritt i en stad på kvällstid.

På bilden är f.ö en ”våldtäktskondom”. Ett konstprojekt som skulle lyfta diskussionen om våldtäkt. Kondomen skulle användas av kvinnor som en form av självförsvar. När kondomen ”släpptes” uppstod ramaskri, det var ju synd om männen…..

De vitt skilda erfarenheterna och upplevelserna kring svenska mäns attityder mot kvinnor får mig också att dra slutsatsen att vem som väljs ut som offer också till viss del bottnar i ett vi och dem tänk. Kanske grunden är en form av rasism där rasifierade kvinnor i Sverige inte ses som lika mycket värda och därför är det okej att behandla oss på ett sätt som svenska kvinnor inte behandlas på i samma utsträckning? Det är iaf den enda förklaring jag kan komma på till den kompakta igenkänningen jos rasiferade kvinnor om svenska mäns beteenden som samtidigt förnekas så starkt av vita kvinnor. Slutsatsen blir iaf att rasism definitivt spelar in i synen på sexualbrott, i vem som kan utföra dem, i hur allvarliga de är och i vilka de riktiga offren är.

Sexualbrott och Prostitution

Vi lever i en våldtäktskultur

29 kommentarer

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.

kvinnohat

Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

Sexualbrott och Prostitution

De som bryr sig mest om Köln bryr sig minst om offren.

20 kommentarer

Cirkusen runt händelserna i Köln har dragit igång rejält. Trots att media skrev om det hela kort tid efter att Polisen i Köln gått ut med vad som hänt hävdas det att händelsen mörkas. Nu har Sverige fått sitt egna Köln. Stockholms polisen har gått ut med att det varit liknande övergrepp under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Enligt en polis, som även låtit sig intervjuas av SD stödda ”Nyheter idag”, beror detta på att media förvränger information och att polisen inte vill sprida info som gynnar ”främlingsfientliga krafter”. Jag vet inte om det stämmer, oavsett varför de inte tog upp händelserna är det såklart inte bra, men att media skulle mörka brottslighet för att skydda personer med ”icke svenskt ursprung” är bara lögn.

Allt detta har såklart satt fart på de väldigt selektiva kvinnokämparna. Igen och ingen frågas det ”Var ÄR feministerna nu då?”, för tydligen är inga fördömanden starka nog. Händelserna tas som slagträ i debatten om invandring och män skriver om att det får vara nog, att vi måste skydda ”våra kvinnor”. Denna ilska och vurm för kvinnornas säkerhet är dock ytterst selektiv. Faktiskt så selektiv att det inte handlar om offren öht, enbart om att få hata på invandrare. Så selektiv att det inte krävs mer än att en svensk kvinna skriver en artikel om att detta är ett generellt problem med män för att kommentarerna från svenska vita män (de där med så fin kvinnosyn) ska se ut såhär (Bild via ”Allt som Jack Werner rör vid”)

12493775_1225589697469881_2476265678324965498_o

Så mycket för att bry sig om kvinnors säkerhet och att hata våldtäkter… Möjligen tycker de sig vara så fina fina män med en så fin kvinnosyn eftersom de ju inte vill våldta själva, de bara önskar att 100 invandrade (muslimer/svarta får vi förmoda) män ska göra det… Så de liksom sen kan skylla på att det var de männens kvinnosyn som var problemet, inte att en massa svenska män satt och hetsade om hur mycket hon förtjänade våldtäkt. (För att vara övertydlig, hade hon verkligen blivit våldtagen som straff är problemet kvinnosynen hos de som våldtog henne och vidren som hetsar om att det är vad hon förtjänar.)

De som hetsar mest om Köln, om hur invandringen är problemet och invandrarmän från arabvärlden eller Afrika de som är farliga skiter egentligen fullständigt i offer för sexuella övergrepp. Offren ges bara en plats när de kan användas som slagträ för att hata på andra, annars är de helt ointressanta. Samma som nu r upprörda över händelsen i Köln kan med lätthet anklaga kvinnor för att ljuga när de pekar ut svenska vita män som förövare, för sånt gör ju inte svenska män… Här kan vi snacka genuint kvinnohat, som tom lyckas smyga sig in i feministiska rum.

Varje dag anmäls ca 46 sexuella övergrepp, varav ungefär hälften är våldtäkt eller våldtäktsförsök. Enligt BRÅ/Polisens uppskattningar begås i själva verket ca 400 sexualbrott om dagen. Ungefär 76.000 kvinnor utsätts för sexualbrott under ett år, hur många brott dessa blir i realiteten är svårt att säga eftersom varje kvinna kan ha utsatts flera gånger. Majoriteten av förövarna är nordiska män (främst svenskar). Detta är inga enstaka händelser, inga extremfall. Det är vardag.

Hotet att utsättas för sexualbrott finns alltid där från män, såväl nära vänner, partners eller totala främlingar utgör ett hot. Att leva med detta ständiga hot är något vi kvinnor fått lära oss hantera sedan barnsben. Vi ska inte klä oss för utmanande, inte gå på fel gator, inte befinna oss i fel bostadsområden, vara försiktig när vi tar en taxi hem på kvällen från krogen osv osv osv. För män att inse hur enormt begränsat kvinnors livsutrymmen är, är ingen enkel uppgift. När det dessutom inte bara är ”de andra” som upplevs som ett hot väljer många män att istället slå ifrån sig och bli arga.

Kvinnan som inte ”tar hand om sig” får veta att hon var naiv och oförsiktig om hon utsätts för övergrepp. Kvinnan som erkänner att hon är otrygg runt män, speciellt män i grupp, får skäll för att dra alla män över samma kam. (Bild från Elin Lucassi)

11849282_902451486513405_1616090218_n

Ska vi nu faktiskt bry oss om offren för mäns sexuella övergrepp måste vi bry oss om alla offer, att utsättas för övergrepp av svenska vita män gör inte mindre ont, att utsättas av personer som inte har svensk härkomst gör det inte till ett värre brott. De män och kvinnor som vill lära ut en bra kvinnosyn till nyanlända invandrare bryr sig inte om offren i första hand, utan om att få peka ut vissa grupper som värre än andra.

Jag har pratat om närhetsprincipen förr, dvs hur människor tenderar att bry sig mer om personer som liknar dem och vars bakgrund de tror sig kunna känna igen sig i även om de bor i olika länder. Närhetsprincipen har en annan sida också, den där förövare som påminner om en själv lättare ursäktas. Det är enklare att se en person som varken till ytan eller kultur liknar en själv och säga att ”Ja, klart han är skyldig, se på bevisen!”. En person som däremot ser ut som en själv, ens förälder eller syskon… Där är det inte lika enkelt. Istället blir det lättare att skylla på annat, leta förmildrande omständigheter eller att lägga skulden på offret. ”De var ju fulla”, ”Han trodde det var BDSM”, ”Hon sa faktiskt inte nej även om hon gjorde motstånd”… Exemplen är många på hur svenska förövare ursäktas igen och igen av rättsväsendet, av omgivningen. Av de vänner som högt skanderat att de aldrig kommer acceptera våldtäktsmän i deras bekantskap.. För om de erkänner att dessa personer är brottslingar måste de också erkänna att brottslingar kan vara vita svenskar också, de kan även någon en tycker om. Detta är speciellt svårt i sexualbrott på grund av den generella bilden av sexualbrott som det värsta av alla brott som finns.

manshat-och-kvinnohat

Svenska män vill behålla bilden av sig själva som hyvens killar. Att deras tafs på krogen, opåkallade närhet eller kränkande kommentarer inte är okej vill de sällan erkänna. ”Det är ju bara skämt”. Att kvinnor säger att de faktiskt är rädda för dem gör dem förbannade, för det går emot deras bild som ”schysta snubbar”. De vill helt enkelt få peka ut ”de andra” som problemet, flytta fokus och slippa se den del de själva utgör i problemet. De kvinnor som försvarar svenska män och pekar ut ”de andra” som problemet vill invagga sig i någon form av trygghet. Att männen de har runt sig i alla fall inte kommer göra dem illa. Kanske har de rätt, kanske inte. Klart står iallafall att om de skulle utsättas för övergrepp av en svensk man kommer de ha betydligt svårare att bli trodd än om förövaren är invandrare från icke nordeuropeiska länder.

Givetvis finns det undantag bland svenska män, som ser problemen och erkänner dem. Erkänner den våldtäktskultur vi lever i. De får ändå leva med att kvinnor behandlar dem med viss skepsis, att vi inte omgående öppnar våra armar och vågar lita på att just Du kommer vara en kille som är schyst på riktigt.

Alla män bär ansvar för den våldtäktskultur vi lever i. I den struktur som gör att kvinnor inte kan vara trygga i offentliga rum. Alla män som förgriper sig på kvinnor borde straffas, oavsett varifrån de kommer. För den som bryr sig om offren är alla brott lika allvarliga, oavsett vem som gjort dem, och en kämpar mot sexuella övergrepp var det än sker, inte bara när förövarna kan användas som exempel i rasistisk retorik.

Sexualbrott och Prostitution

Så du vill snacka om hederskultur?

15 kommentarer

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

Sexualbrott och Prostitution

Liten grundkurs i lagarna runt sexköp.

15 kommentarer

Senaste dagarnas debatter har visat på en viss förvirring i vad lagen egentligen säger om sexköp, och framförallt vilka delar i lagen det är som påverkar sexsäljare negativt. Många skyller som bekant på den delen som förbjuder köp av sexuella tjänster. Att det är denna biten av brottsbalken som leder till allt stigma mot sexsäljare. Som jag påtalat tidigare är det är omöjlighet att sexköpslagen är orsaken till stigmat mot sexsäljare eftersom stigmat mot den som säljer sex är något vi haft sedan urminnes tider, ja i princip så länge som detta ”världens äldsta yrke” har existerat. Med andra ord är det helt andra strukturer som ligger bakom. Med det sagt är lagen givetvis inte helt oskyldig till att det finns ett stigma men jag vill påstå att det är andra passager i lagen som ligger bakom.

Sexualbrottslagen reglerar först vad som gäller kring våldtäkt, sexuellt utnyttjande, våldtäkt av barn etc för att sedan komma ner till själva biten som reglerar köp av sexuella tjänster. Den delen lyder:

Brottsbalken kap 6 11§ Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan. Lag (2011:517).

Ja som ni ser, endast den som betalar eller har någon annan som ger betalt gör sig skyldig till ett brott. Säljaren är oskyldig. Det finns heller inget varken i förarbete eller i lagen som anger att den som säljer sex skulle göra sig skyldig till att uppmuntra brott. Det finns helt enkelt inget stöd i lagen för att trakassera säljare för att de säljer sex. Att då avkriminalisera sexköpet gör varken till eller från, stigmat beror på annat. Jag vill påstå att det är kopplerilagen som bär den största skulden till trakasserier, stigmatisering och diskriminering av sexsäljare. Den lagen lyder såhär:

Brottsbalken kap 6 12§ Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. Lag (2005:90).

Min fetmarkering. Just denna passage är viktig. När poliser outar sexsäljare för dennes grannar eller hyresvärd måste hyresvärden vräka säljaren eller på annat sätt trakassera säljaren för att denne inte skall använda sin lägenhet till att möta kunder. Om hyresvärden inte gör detta riskerar denne att dömas för koppleri. Detta gör att poliser använder outning av sexsäljare för hyresvärdar för att få säljarna vräkta i ett billigt försök att stoppa säljaren från att ha kunder. Istället för att sätta dit kunderna sätts säljaren dit med hjälp av kopplerilagen.

Denna lag gör också att säljare inte kan gå ihop och skydda varandra eftersom de då riskerar att dömas för koppleri. De kan inte använda samma lokal, ha koll på varandra genom att jobba i grupp och många vågar knappt ha kontakt med andra säljare alls av rädsla för att anklagas för koppleri. Här skapas en verklig otrygghet för säljarna! Att jobba ihop med andra är annars ett bra sätt att kunna kolla av potentiella kunder ihop, ha koll så att ens vän kommer tillbaka på utsatt tid etc. Säkerhetsåtgärder som omöjliggörs av dagens lagstiftning.

Denna del av lagen kan ändras utan att göra det lagligt att köpa sex. Samtidigt kan denna del av lagen förbli oförändrad även om sexsäljande görs lagligt, vilket lämnar säljarna i en nästan exakt lika dålig sits som innan. Det förvånar mig att så mycket fokus och krut läggs på att häva den del i lagen som påverkar säljarna minst, medan den del av lagen som möjliggör trakasserier och vräkningar av säljare hela tiden förbises och accepteras. En kopplerilag är samtidigt viktigt, för utan den står säljare helt utan skydd om de väljer att sälja sex i en bordell eller ha en hallick. Lagen skulle däremot behöva en rejäl omarbetning där det görs skillnad på att sälja sex i egen lägenhet, att gå samman flera säljare eller att ha en hallick osv. En lag som helt enkelt skyddar de som bör skyddas: Säljarna.

amnestyNär det kommer till Amnestys uttalande i dagarna är det också viktigt att minnas att de talar om både avkriminalisering av sexköp och säljande! Mycket av vad de skriver om avkriminaliseringen handlar om situationer där säljandet i sig är kriminellt. Det är ganska självklart att säljare stigmatiseras mer när de gör något olagligt. Problemet är att den retorik och de slutsatser som dras av att göra säljande lagligt appliceras nästan rakt av på att göra köp lagligt. Trots att detta är två helt olika saker.

Om vi ska göra det lagligt med sexköp finns det två vägar att gå. Avkriminalisering eller legalisering. OM det skulle bli aktuellt att ta bort sexköpslagen har båda dessa vägar för och nackdelar.

Avkriminalisering släpper säljande och köpande helt fritt. Staten har inga restriktioner eller direktiv för hur säljandet ska gå till. Detta har fördelen att säljare själva kan bestämma hur det vill göra. Det har samtidigt den stora, enorma, nackdelen att staten i princip saknar insyn. Vem som helst kan då starta bordell, hur dessa ska se ut, vilken standard som bör finnas, hur betalning ska ske etc får staten inte lägga sig i, det är upp till bordellägaren och de som säljer sex där. Denna modell ger en stor frihet till de privvade säljarna med god makt över sina liv. Däremot lämnar de övriga säljare, den där stora majoriteten, helt utan skydd. För även om det finns lagar mot misshandel, våldtäkter och trafficking ändå är dessa nästan omöjliga för polisen att agera efter. Ja, om vi låssas som att polisen ens vill agera när en säljare anmäler en våldtäkt…den generella synen är att en säljare inte kan våldtas, denne har ju tagit betalt för att ge sitt samtycke.

Utan minsta reglering bildas ofta en ond spiral där säljaren tvingas ta emot allt fler kunder till allt lägre priser eftersom dessa nu har gott om tid på sig att förhandla om pris, sätta press på säljaren eller helt enkelt gå till någon annan om den första inte ställer upp på vad köparen vill till ett pris denne går med på. Så länge vi har ett så pass ojämställt samhälle som vi har kommer det alltid finnas  de som inte har råd och möjlighet att säga nej. Säljarna med mer spelrum kommer därför hänvisa alla våldsamma, farliga köpare till de säljare som helt enkelt måste ta emot dem hen får.

Legalisering innebär att staten tillåter sexsäljande och köp, men sätter upp direktiv kring hur detta får gå till. Detta kan tex innebär strikta regler för hur en bordell får utformas och köpas, minimipriser för köp etc. Risken med legalisering är att staten sätter in sådana sanktioner mot säljarna att de stigmatiseras ännu värre, eller knappt kan klara sig hur många köpare de än får. Fördelen är att en rätt utformad legalisering kan ge mer trygghet till säljarna avseende vilka rättigheter de har i förhållande till andra säljare, bordeller, hallickar, stripklubbar osv, Trots möjligheten att göra en legalisering säkrare för säljarna förespråkar ändå de flesta avkriminalisering, trots att detta lämnar säljaren helt utan skyddsnät.

Som jag skrev i gårdagens inlägg leder en normalisering av sexköp också till en ökad efterfrågan. Någon måste fylla denna efterfrågan vilket ökar införseln av kvinnor (och barn), från andra länder. Trafficking ökar således, inte minskar, av att tillåta sexköp. Detta beror framförallt på att det faktiskt inte finns några som helt belägg för att stigmat skulle minska mot sexsäöjarna bara köparna har fri lejd. Tvärt om tyder allt på att stigmat kvarstår, vilket gör att personer i landet bara i undantagsfall kommer välja att sälja sex om de har andra alternativ. När efterfrågan går förbi utbudet skapas en marknad och ett behov av att ta in säljare utifrån.

maxresdefaultDe som vurmar för avkriminalisering tror att detta skulle få köparna att kolla upp vilka de köper sex av. Jag vill här ta tillfälle i akt och påpeka att det är enormt naivt. Faktum är att majoriteten av köpare högaktningsfullt skiter i vilket. De kunde inte bry sig mindre om varför personen säljer sex. De vill få vad de betalat för och om säljaren är i branschen via tvång är inget som köparen kommer lägga vikt vid. Det är därför trafficking kan öka även när köparna teoretiskt har större möjlighet att kolla upp att säljarna verkligen vill. Besides, rätt få säljare kommer medge inför en kund att de är tvingade att sälja. Kunden betalar för myten om den lyckliga horan och de som är offer för trafficking har allt att förlora på att kunden klagar om att hon beklagat sig om sin position i livet.

Jag vill också påpeka igen att organisationer som STRASS och Rose Allience som pratar om ”sexarbetare” i detta inkluderar inte bara de som säljer sex till kunder utan det inkluderar också glamourmodeller, webcam tjejer, telefonsexförsäljare, strippor och porrskådisar. Dessa personer har redan en situation där deras kunder inte agerar olagligt, de har också en helt annan position och makt än säljaren på gatan. Det bör säga sig själv att dessa har ett annat behov, och en annan agenda, än personerna som säljer sex på gatan för att ha råd med mat för dagen.

Att sälja sex är inte som vilket jobb som helst. De allra flesta som säljer sex far illa av det, även de som valt det själv. När personer som aktivt säljer sex blivit tillfrågade om de vill fortsätta svarar i snitt 90% nej, de vill ta sig ur men kan inte. De vill ha hjälp att lämna säljandet men vet inte hur. Många känner att de inte har någon annan utväg längre, många har börjat med droger eller alkohol för att klara av att sälja sex i längden, ett missbruk de nu måste finansiera. Detta är verkligheten i att sälja sex, oavsett hur mycket en liten minoritet högljudda aktivister försöker påstå annat. Jag kan inte och kommer aldrig kunna gå med på att det mest solidariska med de som säljer sex är att göra livet enklare för en liten minoritet som mår bra samtidigt som den stora majoriteten som far illa får det oförändrat eller sämre än de hade det.

Vad vi behöver är att krossa patriarkatet, inte gynna det genom att slå fast att män har rätt till sex. Horstigmat kommer vi inte förbi genom att låta män köpa sex som de önskar, det kommer vi förbi genom feministisk kamp för att påverka synen på kvinnor som haft många sexpartners. Vad gäller polisen, socialen och andra myndigheter gäller fortbildning. Redan idag finns direktiv kring hur tex socialen skall agera kring personer som säljer sex (hint: de får inte stigmatisera personen). Att dessa inte följs är en fråga om utbildning, inte om sexköpslagen.

Framförallt behöver vi verka för en ny kopplerilag, inte en ny sexköpslag.

Här kan ni läsa mer om myter kring avkriminalisering och legalisering av sexköp: http://www.prostitutionresearch.com

legalize-it

Sexualbrott och Prostitution

Amnesty International jobbar för MÄNS(kliga) rättigheter.

2 kommentarer

Det har nog inte undgått så många att Amnesty International (AI) i dagarna röstade igenom att arbeta för att avkriminalisera sexköp globalt. De har helt gått på myten att avkriminalisering skulle göra att sexsäljare får större rättigheter, möter mindre stigma och således får det bättre. För att inte tala om att de tror på att detta skulle minska trafficking och kriminalitet i samband med sexköp. I sitt utlåtande kring detta beslut beskriver AI sexsäljandet med ord som kopierade från prostitutionslobbyns egna propaganda. De framställer sexsäljandet som något som primärt sker frivilligt, utan minsta ”påtryckningar” i form av droger, tidigare övergrepp, svår fattigdom, eller utanförskap. Samtidigt som de erkänner att just diskriminering av utsatta grupper, ex transpersoner, kan driva människor att sälja sex i en desperat situation omtalas dessa personer ändå som om de gör detta för att de verkligen vill och tycker det är ett okej arbete.

Faktum är att 9 av 10 sexsäljare far illa av att sälja sex. De gör det för att skada sig själva, eller för att de inte ser att de har någon annan utväg. Det handlar inte om fri vilja, eller om ett ”kul och varierande arbete” som lobbyisterna vill få det till. Fundera på siffran igen, 9 av 10…90%. Dessa 90% slängs nu under bussen, deras behov av skydd och möjlighet att komma loss från sexsäljandet tänker AI skita i för att tillfredsställa de 10% som vill få sälja sex öppet och fritt.

När en diskuterar sexsäljande lyfts gärna vissa organisationer fram som röster för de som säljer sex. Bland dessa är franska prostitutionslobbyn STRASS. En organisation som i princip består av 4 personer, varav två stycken är män som själv aldrig sålt sex… De har även startat vad de menar är en fackförening för sexsäljare. Bara det att denna förening inte gör något som helst fackligt arbete utan gör ungefär detsamma som STRASS, dvs springer torskarnas ärende för att göra sexköp så enkelt som möjligt.

AI påstår att deras beslut är taget efter att noga överväga fakta om prostitution. Vilken fakta redovisar de däremot inte vilket hade varit rätt intressant att veta. Vilka länder har de egentligen granskat? I en studie som granskar 150 länder där prostitution är lagligt visar att trafficking ökar, inte minskar. Att göra sexköp lagligt har alltså ingen som helst effekt för att minska på trafficking och därmed heller ingen effekt på det som AI kallar ”ofrivilligt sexarbete”. Detta tycker alltså AI är acceptabelt…

I en genomgång av situationen i Tyskland får vi veta att sexsäljarna är mer utsatta nu än innan sexköp blev lagligt. Trafficking har ökat, samtidigt som polisen har mindre resurser att sätta in för att stävja det hela. Polisen får tex inte ha telefonövervakning av bordeller vilket gör att de har en nästan omöjlig uppgift i att bevisa att trafficking förekommer. Flickorna (ja de är många gånger minderåriga) tvingas till att luras och dra historier om hur de kom till Tyskland, där det trycks noga på att de är där helt frivilligt. Bordellägare säger själva att den Tyska lagen underlättar för dem att få in kvinnor från andra länder att sälja eftersom polisen gör färre räder och har mindre övervakning än förr. Samtidigt har bara ca 1% av säljarna någon form av juridiskt avtal kring sitt säljande, många bor i samma rum på bordellen som de säljer sex i och på 11 år har det bara varit ca 3 fall av säljare som stämt en bordell för att få ut rätt lön. Kvinnor utnyttjas hänsynslöst och helt öppet för köparna behöver inte oroa sig för några konsekvenser. Detta har i sin tur lett till att säljarna tvingats gå ner i pris för att konkurrera, vilket kräver att de säger ja till fler kunder per dag, för att sedan behöva minska priserna ytterligare eftersom köparna ser dem som ”förbrukade”. Det blir en ond spiral. Vems rättigheter är det egentligen som skyddas här? Jo hallickarnas och köparnas.

Tyskland kritiseras för att de legaliserade sexköp inte bara avkriminaliserade det. Kritikerna menar på att felet skulle vara att säljarna måste registrera sig och att detta är varför Tysklands lag misslyckats. Tyskland har testar olika varianter för att få säljarna att betala in skatt, för faktum är att de allra flesta inte registrerar sig. De enda som hör av sig till myndigheterna för att tala om att de startar verksamhet är bordellerna. Kanske för stt de har absolut noll direktiv för hur deras verksamhet ska skötas? Anyhow, när avkriminalisering promotas är det bla med motiveringen att säljare då kan betala skatt och organisera sig. Något som kräver…just det: registrering. Så om nu registrering i någon form i sig är lika illa som att förbjuda sexköp, bad hjälper då avkriminalisering när säljarna ändå inte kan betala skatt, få pension, akassa etc för att allt sådant kräver registrering. Skillnaden mellan avkriminalisering och legalisering är främst på papperet, men i verkligheten blir skillnaden minimal. Faktum är att en avkriminalisering tom kan vara sämre för säljarna eftersom deras villkor inte regleras alls.

Nya Zeeland lyfts ofta som ett land med en ”bra” lag kring sexköp, där är sexköp avkriminaliserat och staten lägger sig öht inte i sexsäljandet. Varför blundas det då för vad denna lag fått för konsekvenser, inte bara för sexsäljarna utan för kvinnor generellt? Sexköp har normaliserats men inte att sälja sex. Polisen rycker mest på axlarna och ser det som besvärligt om en säljare anmäler våldsbrott eller annat form av brott mot denne. Om en säljare våldtas är det inte ens på det klara med om detta ska rubriceras som våldtäkt eller stöld (en diskussion som f.ö även pågår i Tyskland). Säljarna ses inte som människor utan som varor, objekt rakt igenom. Att våldtas, misshandlas eller till och med mördas ses närmast som en del i arbetsbeskrivningen. Hur är detta att skydda säljarna? Samtidigt påverkar synen på säljarna även synen på icke säljande (kvinnor). Dessa hamnar i en mer utsatt situation där de i större utsträckning ses som mannens rättighet, att de ska ställa upp på sex annars kan han lika gärna köpa sig sex från någon annan osv.

Det är många som nu höjer rösten och kritiserar AI ställningstagande, samtidigt som andra höjer rösten ännu mer och menar ”Lyssna på säljarna!!”. Vilka säljares röster är det som ska höras? Den lilla procent som tycker de har det bra? Eller den stora massan som far illa? Jag har kollat upp lite av de mest högljudda svenska rösterna kring att avkriminalisera sexköp, majoriteten är personer som aldrig någonsin rört sig bland gatusäljarna, eller de som inte har råd att säga nej till en kund. De som hörs och syns mest är erotikmodeller, strippor och någon enstaka porrskådis. Personer som rör sig i en del av sexbranchen som redan idag är avkriminaliserad. Personer som lever i en helt annan verklighet än de som blir direkt drabbade av att vi får en syn på sexköp som en rättighet. Vad somliga verkar glömma är nämligen detta: Om sexköp är en rättighet har någon en skyldighet att tillhandahålla detta. De personer som mer privvade säljare säger nej till för att de verkar ”obehagliga” kommer gå till någon annan, någon som inte har råd att säga nej. Det finns alltid någon längre ner i näringskedjan och vad prostitutionslobbyn och AI vill är att vi ska glömma de på botten för att boosta de på toppen.

Organisationen SPACE som samlar fd säljare från en rad olika länder har skrivit ett uttalande om AI beslut. De är allt annat än positiva. SPACE består av fd säljare som tagit sig ur prostitutionen men de är också en organisation som arbetar aktivt med att stötta säljare som fortfarande är kvar i sexhandeln. De säger bla följande:

We know, through the experiences of our own lives, that the Sex-Trade is a damaging, dehumanising and demeaning system of exploitation which should *never* be decriminalised. We support and endorse the Swedish Model, which decriminalises only the exploited person in a prostitution exchange. This is very different in approach to the model currently being floated by Amnesty International, which is the complete and total decriminalisation of all parties in the sex trade, including those who exploit for sexual gain (punters/johns) and those who exploit for financial gain (pimps/traffickers.)

It is scarcely believable to us that you, Amnesty International, would be prepared to endorse a legal model that gives free reign to pimps and johns. In doing so, you would be prepared to actively work against your own human rights principles and compromise your integrity as an organisation with a stated human rights mission, yet this is exactly the mystifying and incredible situation you have presented us with.

It must be pointed out that this proposed policy is in direct contravention to at least three UN conventions that address women’s rights. The UN convention of 1949 articulates specifically that prostitution and trafficking and such slavery like practices “… are incompatible with the dignity and worth of the human person….” Article 6 of  CEDAW  states that ” State Parties shall take all appropriate measures, including legislation, to suppress all forms of traffic in women and exploitation of prostitution of women.” Article 9.5 in the Palermo Protocol calls on State Parties to take measures to discourage the demand that fosters the exploitation of persons that lead to trafficking. Decriminalizing the johns and traffickers is in direct contravention of the Palermo Protocol the UNs most recent instrument that addresses human trafficking.

Läs hela deras uttalande här: http://spaceinternational.ie/public-statements/

Om det nu är viktigt att lyssna på de med egen erfarenhet bör det ju vara precis lika viktigt att lyssna på rösterna som vill ha en lag som förbjuder sexköp som det är att lyssna till de som fått för sig att hundraåriga förtryck och horstigman skulle lösas av att göra det lättare för sexköpare…

Sist men verkligen inte minst har en avkriminalisering av sexköp effekten att det är lättare för unga att dras in i sexhandeln samtidigt som de får det svårare att komma ur det hela igen. Detta betyder att personer som kanske vill helt frivilligt i början kan bli kvar långt efter att viljan att sälja sex tagit slut. Är det frivilligt då, bara för att det var det i början? Är det frivillighet att inte kunna sluta? Vad AI nu konmer jobba för är en lagstiftning som tvingar fler att stanna i en situation de far illa av för att de får färre vägar ut och därmed tvingar fler till ofrivilligt säljande. Det vill säga totala motsatsen mot vad AI påstår sig vara ute efter.

Hela detta agerande från AI är att handla i männens intressen, för oavsett könet på säljaren är köparen nästan alltid en man. Vad AI gör med detta agerande är att underlätta säljandet, utnyttjandet och våldet mot redan utsatta vuxna och kanske viktigare ändå: barn. För när det kommer till denna debatten är barnen nästan helt bortglömda. Många av de som säljer sex i vuxen ålder hamnade i säljandet som barn, ofta redan vid 13-14 års ålder. Inom trafficking säljs barn yngre än så till bordeller där män betalar höga priser för att ha sex med ett barn. Barnen påstås sedan tillhöra någon av de vuxna säljarna om en räd skulle ske för att dölja sanningen.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att hela denna diskussion och den påverkan som fått AI att klubba detta beslut är både kvinno och barnhatiskt. Detta är dock inte första gången AI valt att agera på ett sätt som lämnar utsatta kvinnor (och transpersoner) i sticket. Bland annat har AI tidigare uttalat sig om att kvinnlig könsstympning är en kulturell utlevnad och inget de kan påverka. Något de senare tog tillbaka tack och lov. Vad de däremot håller fast vid är deras ”neutrala” inställning till abort. Där de vägrar att aktivt arbeta för att alla gravida ska ha rätt till en säker abort om de önskar det. De menar på att de skulle göra sig för mycket ovän med katolska kyrkan och därmed få svårare att agera i katolska länder om de var tydliga med att abort är en rättighet. Tydligen är mänskliga rättigheter som rör framförallt kvinnor något som kan ställas åt sidan lite hur som helst…

Ja, det är kanske ganska tydligt att jag är djupt besviken på AI? Jag är även djupt besviken på alla de feminister som nu gapar sig varma över ”rätten” att sälja sex, utan att en sekund fundera på vad den rätten kommer kosta andra i mänskligt lidande. Jag skriver denna texten för alla de säljare (fd eller aktiva) som inte orkar ta detta själva. Som mår för dåligt av de trauman sexsäljande allt för ofta innebär. För de som inte har den mentala orken att synas och höras. Samt för alla de som måste hålla käften och verka glada så deras kunder ska vara nöjda. Sexsäljande är ingen frihet, det är ett gift. Ett gift som skadar hela samhället och alla oss som lever i det.

Sexualbrott och Prostitution

Därför hatar så många Hagamannen.

5 kommentarer

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen

Manlighet, Sexualbrott och Prostitution

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Lämna en kommentar

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer

Sexualbrott och Prostitution

Alla känner en våldtäktsman, alla.

12 kommentarer

Efter min text om hur jag hatar män i grupp fick jag en hel del kränkta män på mig. Män som menade att de som ger sig på kvinnor, hotar, våldtar eller trakasserar är en liten liten klick av alla män. Jag fick tom siffror: 0.01-1% av männen menade dessa snubbar skulle stå för allt våld mot kvinnor och andra män. Jag vill ta och adressera denna synen på förövarna som alltid varandes ”någon annan” som inte finns i den egna bekantskapskretsen. För sanningen är att alla känner en våldtäktsman. Alla känner någon man som uppträtt hotfullt eller trakasserat en kvinna. Alla känner någon man som varit våldsam mot en kvinna. Våld mot kvinnor från män är ingen liten grej och det är inget en pyttig minoritet sysslar med.

Hur kan jag veta detta? Jo för det faller på sin absoluta orimlighet att 1% av männen skulle stå för någon form av våld, hot eller trakasserier av 100% av kvinnorna. Om vi bara ser till sexuellt våld är det orlimligt att 1% av männen utfört sexuellt våld mot ca 40% av alla kvinnor. (Med ”alla” åsyftas f.ö kvinnor mellan 18-65 år). Siffran 0.01% är rent påhitt. Siffran 1% motsvarar ungefär antalet män som anmäls för sexualbrott mot kvinnor på ett år. Då kan vi ha i beaktande att av kvinnor som uppsöker vård eller hjälp hos kvinnojour anmäler bara som mest 20%. Hur många som inte ens söker hjälp kan vi bara uppskatta utifrån de trygghetsenkäter och dyl som görs.

En sådan undersökning är ”Slagen dam” som bla brottsoffermyndigheten står bakom. Nedan två olika bilder från denna undersökning som visar hur vanligt våld i olika form av män mot kvinnor är. Obs: detta gäller bara sådant som kan vara olagligt, ”mild” form av trakasserier såsom catcalling, taffs på krogen eller dyl räknas inre in.

image

image

Som ni ser är våld mot kvinnor vardagsmat. Om vi ser till stapeln ”Våld totalt” där ca 50% av alla kvinnor uppger att de utsatts för våld, säger det sig inte självt att betydligt fler än 1% av männen har problem med sin kvinnosyn? Nej, det är dags för män att sluta försöka slingra undan och skylla problemen på nån anonym, minimal klick män. Detta är ett samhällsproblem och vare sig du eller dina vänner vill erkänna det så har ni minst en våldtäktsman i er bekantskap. Kanske är det barndomsvännen du alltid känt. Kanske är det grannen du hejar på i trappuppgången. Eller kanske det är din kusin, bror eller far. De finns över allt och vi måste alla erkänna att så är fallet. För när vi utmålar våldtäktsmän eller män som slår sina partners som udda, hemska, monster, ”någon annan”, så kan vi också upprätthålla den victim blaming som säger att kvinnor måste ta hand om sig.

För vad är det egentligen det där ”ta hand om dig” utgår ifrån? Jo att det skulle gå att se på ytan vem som kommer slå, hota eller våldta oss. Detta är helt enkelt ren och skär lögn. Vad mer detta skapar är det våldsamma behovet att ursäkta när någon en känner anklagas för våldtäkt. Jag har skivit om dessa mekanismer förr. Kort och gott: sluta ursäkta! Sluta utmåla förövare som galna kufar! Sluta tro att välvårdade, schysta, pålästa, reko killar inte skulle kunna våldta!

Faktum är att så länge statistiken ser ut såhär och så länge kvinnor får höra att de får skylla sig själva som inte ”tog hand om sig” när de blir utsatta för våld från män… ja så länge får män också leva med att vi måste behandla er alla som potentiella förövare. Om du tycker det suger sluta gnälla och hjälp oss påverka det strukturella kvinnohatet i samhället som låter män komma undan med våld, hot och sexuellt våld mot kvinnor!

Nu kanske nån undrar om jag tycker vi ska hata och mobba ut alla förövare där ute. Svaret är (ev förvånande) Nej. Att exkludera förövare från samhället och social gemenskap ökar risken för nya brott. Däremot bör alla som vet att de har både en förövare och dennes offer i samma krets se till att offret inte behöver umgås med honom. Samt givetvis vara sjujävla tydligt med att en inte accepterar personens handling och kommer hålla koll.

För de som nu vill påpeka att män också utsätts för våld och våldtäkter har jag lite mer statistik. Det stämmer. När det gäller våld och hot utsätts män oftare än kvinnor. Dock är det fortfarande främst andra män som står för våldet  (ca 87%). När det gäller sexualbrott uppger ca 7-15% av alla kvinnor att de utsatts under ett år. Motsvarande siffra för män är 0.2-0.7%. Som ni ser är

skillnaden enorm. Även i våldtäkter står män för de flesta våldtäkter mot andra män (97%). Så oavsett offret är man eller kvinna är förövaren nästan uteslutande en man. Detta är ett mansproblem oavsett hur mycket kränkta män vill förneka det.

Som avslutning får ni en fin bingobricka gjord av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Använd denna närhelst ”mäns våld” är på tapeten. Den lär bli full snabbt. Källor för inlägget är BRÅ samt  rapporten Slagen dam

image