Etikettarkiv: sexuella övergrepp

Mannens äckliga sexualitet

Den manliga sexualiteten är minst sagt väl omtalad. Den syns och finns överallt, ofta i en heterosexuell kontext där kvinnans sexualitet finns med i bakgrunden på männens villkor. Detta målas ofta upp som ett privilegie inom feminismen; män får prata om sin sexualitet till skillnad mot kvinnorna, de får ha sex hur de vill och när de vill (men inte riktigt med vem de vill). De får ta för sig sexuellt och har i princip rätt att kräva ständig tillgång till sex. Jag håller dock inte med om analysen, synen på manlig sexualitet är inte ett privilegie, den skadar män och allt för ofta skadar den kvinnor och det påverkar också synen på icke heterosexuella relationer.

Den manliga sexualiteten porträtteras ofta i filmer, media, böcker och det vardagliga samtalet. Problemet är inte att det talas om, utan hur. Det finns i princip två huvudlinjer för hur manlig sexualitet diskuteras  och tillåts ta sig uttryck, där ”ha kontrollen” samt ”omättligt sexbehov” ligger som en våt filt över allt, och ofta korsas dessa två linjer.
Linje ett: Som något att skratta åt. Där männen ofta utmålas som smått patetiska slavar för sin sexualitet. Exempel på detta är så gott som alla komedier hollywood någonsin skapat, från American Pie och Supersugen till Get him to the greek och Den där Mary..
Linje två: Som äcklig, något som gärna ska få oss att rysa av lättare obehag eller känna avsmak. Detta innefattar ofta porträtteringar av mannen som den sexuella förövaren på olika vis men kan också korsas med det ”humoristiska” och bli något som skall föreställa äckligt men kul.

Många typer av skällsord som avser att slå mot mäns sexualitet anspelar på dessa två linjer eller på att mannen inte har kontrollen över sexet. ”Pussy whipped”/”Toffel” är två uttryck som betyder ungefär samma sak, dvs att en man är patetisk om han ställer upp ”för mycket” för sin (kvinnliga) partner och där sex antas vara vad han styrs av. Att mannen skall ha kontrollen i det sexuella ses som A och O och påverkar hur det talas om sexuella relationer som inte är hetero. Hur många i homosexuella relationer har tex fått frågan om vem som är mannen resp kvinnan i relationen? En fråga som bygger på uppfattningen att en person måste vara ”mannen” (den med kontroll) och en ska vara ”kvinnan” (den som blir styrd).

image

Manlig sexuell kontroll ges ofta en våldsam prägel. I filmer och även i porr utmålas manlig dominans via BDSM (light eller hard core) som en norm. Att fysiskt trycka ner en kvinna, hålla fast, dra i hår etc för att visa dominans är helt enkelt hur sex anses ”ska” vara. Män som inte alls gillar den formen av sex utmålas gärna som mesiga och töntiga. Män ska vilja ha sex alltid, och vilja ha samt ha fullständig kontroll. När en man inte har det och tex blir våldtagen ses det inte som ett brott utan som något att skratta åt. Ta filmen ”Get him to the greek” som jag nämnde tidigare. Där blir huvudpersonen våldtagen av en kvinna under en fest, men hela scenen är övertydligt upplagd för att skrattas åt. Vi ska inte känna sympati eller fasas över att mannen våldtas, vi ska skratta åt den patetiska mannen som inte har kontroll över situationen och inte vill knulla eftersom han har en sambo.

Synen på mannens sexualitet som äcklig, farlig eller något att skratta åt påverkar såklart synen på kvinnlig sexualitet. Kvinnor skall vara allt det männen inte anses vara. Det vill säga lugna, sansade, och framförallt med en kontrollerad sexualitet. Eftersom männens sexualitet ses som i grunden äcklig skall kvinnor inte frivilligt åtrå sex med män. Tvärt om skall män ”jaga” sex med kvinnor och sen få möjligheten att skryta om att de trots allt fick till det. Hela tanken om att män ”erövrar” kvinnor kommer ur föreställningen att bra och vettiga kvinnor egentligen inte vill ha sex med män, men att de ställer upp för mannens skull om han gör rätt. En SD politiker symboliserade detta ganska väl genom att uttala sig såhär om feminismen och sexuellt frisläppta kvinnor:

image

Att som kvinna ”vara som män” är alltså äckligt och en styggelse. Varför? För att synen på mäns sexualitet är att den är äcklig. Vi får lära oss från barnsben att kvinnors sexualitet är hemlighetsfull, något vackert som skall bevaras och hållas skymd. Pojkar får å andra sidan lära sig att deras sexualitet inte går att tygla, att den är äcklig men helt enkelt inget som nån kan göra nått åt. De får lära sig att deras kvinnliga klasskompisar skall anpassa sig, klä sig rätt och ”akta sig” för dem, för att deras sexualitet är farlig och aggressiv och flickornas oskyldig och värd att skydda.

Samma åsikter går igen när 14-15-16 åriga pojkar som har sex med 15-20 år äldre kvinnor utmålas som hjältar. Att deras sexuella utveckling behöver skyddas och utvecklas sakta i relation med jämnåriga finns inte på kartan. En flicka i 14-16 års ålder som har sex med en snubbe på 30+ däremot ses inte som en hjältinna, utan som någon som utnyttjas av äldre snuskiga män och behöver hjälp. För oavsett ålder på killen ingår i hans sexualitet att anses ha fullständig kontroll och att inte kunna vara offer i sexuella situationer.

Allt detta är ju slutligen som upplagt för våldtäkter. Om män får lära sig att deras sexualitet inte förtjänar respekt, hur ska de kunna respektera andras? Om de får lära sig att sex är något de ska tjata sig till, hur ska de med lätthet kunna se när gränsen är passerad och det blir ett övergrepp även om kvinnan säger ja? Men framförallt hur ska män respektera kvinnor som tar sig stora sexuella friheter precis som dem när de fått lära sig att den frihet de har kommer med stämpeln att deras sexualitet är äcklig och farlig? Det går inte, och därför ser vi också stora portioner slut shaming samt åsikten att kvinnor som har mycket sex inte kan våldtas. För med en manligt kodad sexualitet försvinner möjligheten att vara ett offer för övergrepp. Faktum är att det till och med finns fall där förövare på ett bakvänt sätt tänkt att genom att våldta en kvinna så bevaras hennes sexualitet. Eftersom han är så äcklig och det inte kan vara sunt för henne att frivilligt ha sex ska hon ”skyddas” genom att våldtas och därmed kunna visa att hon i alla fall inte var med på det frivilligt.

Vad vi behöver är givetvis att kvinnlig sexualitet får diskuteras mer, men framförallt att prata mer om relationer och respekt rakt av. Vi behöver att män kan få lyftas som vackra, sensuella och mjuka i sin sexualitet. Något som idag ofta får en ”gay” stämpel direkt eftersom bara män antas kunna njuta av den manliga kroppen. Min poäng med hela texten är att om vi vill att män skall respektera varandras sexualitet, kvinnors sexualitet och andras sexualitet kan vi inte lära dem att känna förakt för sig själva. Den som inte respekterar sig själv kan inte respektera andra, därför måste vi börja med den sexuella självkänslan hos männen om vi vill påverka synen på kvinnors sexualitet.

Jag avslutar inlägget med ett kollage av konstnären David Kawena, en person som lyckas porträttera män som både mjuka, sensuella och kraftfulla på en och samma gång. Manlig sexualitet och kropp behöver få porträtteras mer på detta sätt. Män förtjänar att också bli åtrådda. 

image

Vi lever i en våldtäktskultur

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.

kvinnohat

Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

Så du vill snacka om hederskultur?

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer