Etikettarkiv: sexism

Sexualbrott och Prostitution

Vi lever i en våldtäktskultur

29 kommentarer

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.

kvinnohat

Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

Manlighet

Jag hatar män i grupp!

28 kommentarer

Män i grupp… jag vet knappt var jag ska börja. Det finns få saker som omgående ger mig en sådan känsla av otrygghet och irritation som att behöva vistas i närheten av en grupp med män. Ibland kan jag rent av känna att det borde vara förbjudet för män att umgås fler än 2 åt gången om det inte blandas ut med människor av annat kön. Män i grupp är buffliga, högljudda, tar en jävla massa plats de inte har rätt att ta, beter sig inte sällan som sexistiska as och framförallt utgör de allt för ofta ett reellt trygghetshot mot personer de antar är kvinnor.

Sexuellt våld/ofredande i olika grad är inte alls ovanligt när män i grupp släpps lös på gatorna. Allt ifrån sexistiska kommentarer till gruppvåldtäkter kan bli resultatet. Något alla icke-män är väl medvetna om. Tyvärr verkar däremot männen betydligt mindre medvetna om detta. För att göra det lite enklare att förstå hur jag menar ska jag ge lite exempel på typiska ageranden från män i grupp.

Ex 1: Sitter för mig själv på ett närmast tomt fik. 4 män i 50-60 års åldern kommer fram och sätter sig runt samma bord som jag sitter vid. Högljutt börjar de prata om sex, om prostituerade i Thailand och vad de kan göra med dem. När jag tittar upp en sekund för att kolla på klockan börjar de skrocka och kommentera: ”Höhöhö, ja det där reagerade du på va gumman? Får du för lite sex eller?”, ”Hörru, vad gör du här ensam, vill du inte prata lite med oss istället?”, ”Le lite nu va, vi är ju snälla, är inte du snäll? Höhöhö”. Jag svarar dem inte och går efter en liten stund därifrån, i ryggen hör jag deras fortsatta skratt och någon av dem hojtar efter mig att de snart kommer leta upp mig för en fortsatt pratstund. Detta sker mitt på dagen, bland människor (ingen reagerar) en vanlig vardag.

Ex 2: Sitter på restaurang. En grupp med män kommer in, slår sig ned vid ett bord och plötsligt är nästan alla försök att ha en konversation lönlöst. De pratar högt i munnen på varandra, skålar, hojtar efter servitrisen, halvboxas och lever rövare. Ingen verkar tycka detta är något speciellt märkligt, det är bara sådär män är…

Ex 3: Detta är nog det vanligaste agerandet från män i grupp, detta är bara en beskrivning av hur det kan gå till, har varit med om detta fler gånger än jag orkar räkna. Utanför en krog/nattklubb på natten, inväntandes en taxi. Några berusade män i grupp står i närheten. Någon av dem försöker sig på att ragga men blir avvisad. Så står de där, snackar med varandra och hojtar till en om hur otacksam en är som inte uppskattar deras uppmärkskamhet. Varför fick inte deras vän bara ragga lite på mig? De börjar hetsa på varandra. ”Va faan, varför svarar du oss inte?? Öööh, vi vill ju bara snacka lite juu”. ”Amen, vi tycker bara du är söt, bli GLAD för faen!”, ”För fan Anders, ska du verkligen låta hon komma undan med sånt där snorkigt beteende? Jävla hora som tror du är bättre än oss va??”. Okvädningsorden kommer, de blir mer aggressiva i sina kroppsspråk. Hetsar vidare. Ibland går det bra, taxin kommer i sista sekund, en vakt ingriper och ber dem lugna sig. Ibland går det mindre bra, männen tar sig rätten att taffsa, fortsätta agera hotfullt och spy ur sig sexistiska elakheter. Ibland övergår det i våld, någon drar en i håret, eller slår till en. ”Jävla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!!” Hela tiden påhejade av varandra, förenade i sitt förakt för kvinnan som inte ville ge dem den uppmärksamhet de tyckte de förtjänade. Som kvinna är att säga nej till uppmärksamheten från män i grupp något av det farligaste som finns.

Det är faktiskt ofta sådär gruppvåldtäkter startar. Någon börjar ge sig på en kvinna, hetsar andra att haka på, sen fortsätter de hetsa varandra så ingen fixar att vara den som avbryter, säger att de faktiskt gör något olagligt, något som skadar en annan människa. De hetsar varandra till värre och värre beteenden. När en läser i förhör från gruppvåldtäkter är det genomgående hur offret ofta upplever det som att männen närmast tävlar med varandra. Vem kan göra henne mest illa? Vem får stånd lättast? Vem våldtar bäst? Min poäng i detta: Män i grupp är reella faror, män i grupp inskränker kvinnors/icke-mäns rörelsefrihet och påverkar deras känsla av trygghet i det offentliga rummet. Icke-män ska inte behöva känna en klump i magen, byta sida på trottoaren eller tom dra sig för att gå ut av rädsla för att möta män i grupp. Ändå sker det dagligen och vi får lära oss att om vi inte känner så, om vi inte aktar oss, ja då har vi också en skuld i om vi råkar illa ut.

När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont.

Vi får inte prata om mäns kulturella problem, samtidigt som just dessa problem är något vi förväntas inordna hela våra liv efter. Vi får inte säga att män i grupp upplevs hotfulla, men om vi inte agerar efter ett verkligt eller inbillat hot är det vi som är naiva. Vi får inte tala om mäns våld mot kvinnor som ett mansproblem, för alla män slår inte, men samtidigt är det vi som riskerar få våra liv raserade av en våldsam man. Hela våra liv begränsas av mäns ageranden, men vi ska inte tala om det. Fuck that säger jag, vi SKA och MÅSTE tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De män som tycker detta suger, hey var med oss och gör något åt det då! Hjälp oss påverka hur män i grupp agerar, hjälp oss påverka hur det talas om offer för mäns våld! Hjälp oss påverka hur rättsväsendet ser på våldtagna kvinnor och mäns sexualitet!

Otrygghet_fordelning_kön_NTU_2012Ovan resultatet från en trygghetsundersökning, från 2012, avseende hur otrygga män resp kvinnor upplever sig vara när de befinner sig i offentliga rum. Skillnaden är markant. Vi behöver tala mer om detta, om hur män beter sig i grupp, hur de behandlar kvinnor när de kan ta stöd i varandra och framförallt den effekt detta ger på de som utsätts. En annan väldigt viktig aspekt att tala om i detta är också: Vad gör denna gruppdynamik mot männen? Hur mår män egentligen när de känner att de måste bete sig som as mot andra för att få cred i sin grupptillhörighet? För alla män i grupp är inte aktiva i att bete sig illa, men många står tysta, skrockar lite försiktigt eller visar på andra sätt att även om de inte aktivt deltar tänker de iaf inte säga emot. Vad gör det med mäns självkänsla att inte våga säga ifrån när folk far illa över hur deras vänner beter sig?

Ja det finns många aspekter i det hela, men en sak är iaf för mig given och det är att vi måste kämpa hårt för att skapa en annan kultur för de pojkar som nu växer upp och en dag kan komma att vara män i grupp. En kultur där sexism, rasism etc inte längre ska ses som ett så självklart sätt att bonda med sina vänner. En kultur där det faktiskt är okej att behandla andra väl.

För att gardera mig avslutar jag med ”Inte alla män” kortet så slipper ni börja med att kommentera att alla män i grupp inte är svin. Faktum är att tillräckligt många är det för att det ska vara ett verkligt problem som vi behöver adressera. Nu!

notallmen

Feminismen

Omfamna objektifieringen?

3 kommentarer

Det finns ett rätt intressant fenomen inom feminismen och generellt bland personer som diskuterar normer och jämställdhet. Det här med synen på att objektifiera personer, döma dem för deras yta. När det kommer till normsnygga kvinnor, vita kvinnor anses objektifiering vara något dåligt, något det arbetas emot. Reklambilder, filmer osv granskas och protesteras emot så länge kvinnan på bilden är smal och snygg. Objektifiering anses då underminera möjligheten att ses som en människa och motverka att en behandlas som människa. Objektifieringen av normpersoner utmålas som en av grundproblemen till saker som ojämlik lön, sexism etc.

Om personen däremot är tjock, eller mörkhyad, eller tillhörande någon annan underpriviligerad grupp sker något annat. Då ses det som framsteg att personen ses som ett objekt. Då hojtas det om representation och vi ska vara glada att någon som tex är tjock får synas i en underklädeskampanj. Vi ska tacksamt ta emot att synas i samanhang normfeministen skriker upprört över att representeras i. Då är objektifieringen plötsligt styrka och att synas, kopplingen till förtryck blir som bortblåst och istället förväntas vi känna oss stärkta av att representeras som objekt.

Det är som att vi tjocka, eller mörka, eller funkisar med synliga variationer ska vara glada över att ses som objekt, för annars ses vi inte alls. Medan normisarna jobbar för självklarheten att ses som en människa med individuella drag förväntas vi andra jobba för att ses som objekt, som saker, för annars får vi leva med att vara osynliga. I stället för att jobba för att vi alla ska få ses som individer och människor behöver vi ta omvägen om objektifieringen, och vi förväntas uppskatta den.

Bra objektifiering?
image

Dålig objektifiering?
image

I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet.

Visst, vissa vill här påstå att de har makten över sina selfies, makten över hur de presenterar sig själva och makten att bestämma när de ska bli bedömda. Att selfies därför är bra för makten ligger hos den som tar bilden. Jag vill påstå att detta är naivt. För vi har aldrig makten att styra hur andra bedömer oss. För bedömningen sker utifrån den bedömande personens smak och egna bagage. Selfies kan användas som egoboost om de som ser bilden gör valet att lyfta personen på bilden, men det kan även användas som ett medel för att trycka ner personen på bilden.

För i ärlighetens namn, vad vinner vi på att fortsätta bli objekt, eller kämpa för att bli objekt? Blir självförtroendet verkligen bättre av att lämna över till andra att bedöma ens yta? Vad sker med de personer som lägger upp en selfie i hopp om lite positivt bemötande om sitt utseende men istället möts av kommentarer som inte alls har med kroppen och yta att göra? För oavsett hur peppande vissa vill påstå att selfies är går det inte att låssas som att selfies är för alla, för alla kommer inte få höra att de är vackra, eller snygga. Många är vi som kan lägga upp selfies och istället mötas av att vi har fin person, är coola, eller har snygg komposition av bild. Allt för att komma undan att säga sanningen: att vi inte bedöms som snygga. På ett sätt är det kanske bättre, vi ses inte bara som objekt, å andra sidan ges utrymme och status att visa sin person främst till de som anses snygga.

Fundera tex på att majoriteten av mer namnkunniga feminister är normsnygga feminister, personer som gör sig bra på bild. Personer som rätt lätt kan lägga ut en selfie i allt annat än smickrande poser och ändå mötas av hurrarop om hur fina de är. Varför blir det såhär? Jo för att patriarkatet fortfarande styr, och i patriarkatet bedöms framförallt kvinnor efter yta, även om kvinnan är feminist. Feminister är också barn av sin tid och ytan blir viktig, oavsett hur mycket folk försöker påstå att den inte är det. Därför lyfts de snygga feministerna, därför hyllas selfien som ett sätt att bli vän med sin kropp, därför ses det som något att glädjas över när en tjock kvinna ses på reklambilder även om reklambilden är högst sexistisk.

Även utanför feminismen förväntas vi icke normisar vara tacksamma att bli objekt. Jag har tex blivit utskälld av män för att jag sagt nej till vidrigt framförda sexuella inviter. Jag borde vara tacksam att någon vill ha mig. Jag borde bli glad att någon kan se igenom min bruna hy och extra kilon och vilja ha mig ändå. Att jag och andra med mörkare hy borde bli glada och se det som en komplimang när folk vill ha sex med oss enbart pga vår hudfärg. Vi förväntas helt enkelt vara glada över att gå från noll människovärde till att iaf ha ett värde som sexobjekt.

Jag vill inte gå med på detta. Jag vill få vara en synlig individ utan att gå omvägen via att vara objekt. Jag vägrar le tacksamt när min hy jämförs med chokladpraliner och jag vägrar selfies som feministiskt vapen. Faktum är att jag vill slå ett slag för färre selfies och mindre utseendefixerad feminism. För vårt värde ligger aldrig i ytan, inte ens när ytan får beröm.

Manlighet

Låt oss prata om män.

14 kommentarer

”Men, men, men, men, manly men, men, men.” *Nynnar lite på introt till 2 2/1 men*

Män, manlighet, mansnorm… låt oss snacka lite om detta för det verkar behövas. ”Amen, ni feminister ser ju bara män som jordens avskum som gör allt fel, våldtar och slåss. Ni hatar ju män!”. Är du feminist? Ja då har du hört den förut. Tänkte ta och bryta ner manlighetsnormen lite i några olika aspekter, delar som feministen ofta beskylls för att smutskasta män med.

Vi börjar med: Män, sexualiteten och våldtäkter.

Att feminister skulle anse att alla män är våldtäktsmän stämmer inte, faktum är att det är tvärt om. Det är vi som menar att män förmår mer, fattar bättre och kan behärska sig och inte våldta. Det är det icke feministiska samhället som ständigt ursäktar mäns beteenden med att de inte förstod, var för kåta och inte kunde stoppa det som skedde. Vi ser detta om och om igen i våldtäktsdomar, kunde verkligen mannen förstå att den gråtande kvinnan inte ville? Kunde han förväntas behärska sig när han var där med en naken kvinna? Hela synen på mäns agerande vid våldtäkter bygger på synen på mäns sexualitet som något djuriskt och omöjligt att tygla. Män ska alltid vara på hugget, villiga, kåta. Ser de en sexig tjej ska de vilja ha sex med henne, får de chansen ska de inte säga nej. En man som haft få sexpartners ses ofta ner på, han är lite mesig, lite mindre man än de som knullat runt.

Det finns en syn på män som att hela deras liv cirkulerar runt sex (och sport men mer om det senare). Sex sex sex, det är allt män tänker på någonsin så är det då så konstigt att de tappar behärskningen och våldtar ibland? Varje gång prostitution är på tapeten kommer någon och försvara det med att män måste kunna få köpa sex annars kanske de våldtar någon istället. Mäns oförmåga att ta ansvar för sin sexualitet ses som en självklarhet. Kvinnor ska akta sig, anpassa sig, inte locka fel män, vara för sexiga, skicka fel signaler osv men aldrig att män skall läras in att inte ha sex med någon som inte gett ett tydligt medgivande.

Denna bild har jag sett cirkulera ofta och visar lite på samhällsynen runt hur män ser ut:

mannenshjarna-300x270

Men synen på män som sexuella djur skadar inte bara kvinnor som faller offer för män som tror sig ha rätt att ta sex av vem de vill när de vill, det drabbar också män och icke-binära transpersoner som offer och de som faller offer för förövare som inte är män.

Eftersom män tros vara alltid på att ha sex tas det sällan på allvar när en man anmäler sexuella övergrepp. En man kan knappt bli våldtagen i samhällets ögon. Ex har jag läst flera artiklar/domar där en kvinnlig lärare haft sex med en manlig elev yngre än 16 år. Kommentarer av typen ”va fan vadå övergrepp? bruden gjorde grabben en tjänst!” eller ”det där är ju alla killars dröm, är fan ingen våldtäkt!” osv haglar i sådana artiklar. Är situationen omvänd, läraren en man och offret en tjej däremot är reaktionerna en hel annan. Sexuella övergrepp tas helt enkelt inte på allvar om offret är en man. Samtidigt osynliggörs offer för kvinnliga förövare grovt då kvinnor knappt ses som innehavare av dominanta sidor som kan ge utslag i övergrepp eller så ursäktas det som ovan med att det är klart offret måste ha velat, vilken kille vill inte knulla? När de kommer till transpersoner är förminskandet ännu värre. Vi har tex fått se domar där förövare frias med motiveringen att de inte visste att personen de försökte våldta var trans. För hade de vetat att det ”egentligen” var en man de försökte våldta hade de inte fortsatt. (Ja, så jävla skevt transfobiskt språk brukas i dessa domar). Ja, att män tänder på just kvinnor ses ju som en självklarhet, homofobin i mansnormen är total.

 

Den riktiga mannen och ”halvkvinnan”

Mansnormen bygger ju på föreställningen om hur ”riktiga män” är. Det där med riktiga män ändrar också lite innebörd beroende på vad den som sätter upp ramarna vill få ut av det hela. Det har tex blivit allt vanligare att använda ”riktiga män” argument för att försöka pusha mot önskvärda beteenden. Ex kampanjen ”riktiga män köper inte flickor” som cirkulerat. Nu är ju faktum det att alla som definierar sig som en man är en riktig man, oavsett brottsliga förehavanden, kroppshydda, intressen, genetalier osv. Detta förhindrar iof inte att tex texter som dessa ses som roliga: 26051sib306_helsidormedlogo_sida_2 118814004_1 johnnysstor

Riktiga män grillar, äter massor av mat och pysslar med bilar och motorer som får dem att lukta diesel. Så ni vet liksom. Riktiga män är hårda, okänsliga, och stora. Iaf om vi ska tro mansnormen. En riktig man kan också både tåla och ge lite stryk. Viktiga saker det där. De som inte följer normen, tex smala/slanka män, korta män, eller män som inte har kuk ses som halvmän, eller snarare halvkvinnor. De är helt enkelt inte ”riktiga” och gudarna vet att de får höra det också.

För att återanknyta lite till det här om våldtäkt så är faktiskt ”riktiga män” stämpeln starkt bidragande i gruppvåldtäkter, eftersom riktiga män inte säger nej till sex är det extremt vanligt med deltagare i gruppvåldtäkter som finner situationen obehaglig, som inte kan få stånd, som fejkar att de genomför en penetrerande våldtäkt för att inte ses som mesar inför de som tittar på. Gruppvåldtäkter används ofta som ett sätt för dysfunktionella kill/mansgrupper att göra en form av manlighetsrit genom att utöva makt och förnedring på en annan person. Det är också på detta sätt överfall och misshandel i grupp ofta går till. En person är drivande, andra hakar på för ingen vill vara mesen som säger ifrån, som är ”omanlig” och inte vågar vara tuff. I denna del av mansnormen döljer sig också ett rejält kvinnoförakt. ”Riktiga män” ska nämligen vara allt de anser att kvinnor inte är.

Som feminist anser jag som sagt att det inte finns något sådant som ”riktiga män” baserat på beteenden/intressen etc. Denna norm skadar både män och de som kommer i vägen för dessa män. Det är något som hela samhället blir lidande för och det förminskar män till så mycket mindre än vad de faktiskt kan vara.

Män, känslor och kroppsideal:

Sista punkten nu. Män är de som oftast tar livet av sig, även om kvinnor toppar självmordsförsöksstatistiken är det män som i störst utsträckning gör allvar av sina självmord och dör. Detta bottnar i synen på män och känslor. Redan som små små barn lärs pojkar in i att de inte ska visa känslor på samma sätt som flickor, de ska inte gråta, inte prata om det som gör ont utan rycka upp sig. ”Stora pojkar gråter inte”. Män förväntas varken kunna eller vilja prata om känslor. När en man söker hjälp för psykiskt lidande möts han mycket oftare av oförstående, uppmaningar att bita ihop och att vara stark.  ”Manly men men…”

På likande vis ser vi sämre hjälp för män på glid ner i ekonomiska problem, de förväntas kunna ta hand om sig själva och reda ut situationerna lättare än kvinnor. Män är de förnuftiga, kvinnorna de känslosamma utan riktig koll. En syn båda förlorar stort på. Samhället erkänner helt enkelt inte att män också kan vara svaga och i behov av hjälp. Igen något vi alla förlorar på och som är en fara för både män och andra runt om.

När det kommer till män och skönhetsideal är de rätt få och sällan speciellt uttalade. I reklam får män gärna vara muskulösa men det är inte de enda män som syns. Män tillåts ha många olika former och utseenden. Detta gör att när män faktiskt uttrycker osäkerhet över sitt utseende tas det inte på allvar, vad har de att oroa sig för? Deras kroppar är osynliga i samhället och deras eventuella funderingar om kropparna lika så. Unga killar i tonåren har massor av frågor runt sina kroppar precis som tjejer men de får sällan höras förderas kroppar ses redan som normala och rätt även om de själva inte får höra det. Idag skriver Amra bra om just hur den manliga kroppen osynliggörs och istället bara ”är” med allt det innebär.

Vi måste kunna tala om mansnormen och vad den gör med män, varför det bara är män som går runt och vandaliserar i städer i samband med fotbollsmatcher, varför det är just män som slår ner varandra på krogen, varför män är så överrepresenterade i våldsstatistiken. Det är ingen slump att det är så och jag tror vi gör män en enorm otjänst om vi förklarar det i att ”män är så”. Det är inte att smutskasta alla män att belysa dessa saker, däremot förlorar alla män på att mansnormens våldsideal och sexnorm får fortsätta stå oemotsagd. Kom igen män, upp på barrikaderan nu och kämpa för att ni ska få ses som de individer ni är och inte sexgalna våldsmän!