Etikettarkiv: manlighet

Vardagsrasismen Intervju

Vardagsrasismen intervju: Musse Hasselvall

Lämna en kommentar

Veckans intervju! Musse Hasselvall bla känd från tv programmet ”Rallarswing” (som gick typ när jag gick i högstadiet). Vad kan passa bättre än att prata machonormer och våld med någon som själv sysslat aktivt med kampsport i olika former? Det blev i alla fall delvis temat för vårt samtal. Lets go!

Vem är Musse?

Jag är en person som är väldigt bra på att vara glad och arg men inte så bra på att vara ledsen eller rädd vilket ställt till en del problem i mitt liv. Jag har lidit av en hel del självupptagenhet som jag försöker jobba på. Jag är väldigt obegåvad i allt jag tagit mig för oavsett det varit i skolan, idrotten eller arbetslivet. Men jag är socialt begåvad och bra på att vara mig själv, på gott och ont! Jag checkar av alla tänkbara normboxar och som att inte det räckte har jag ett privilegium plusmeny eftersom jag är en offentlig kampsportare. Och med det får jag åtnjuta både kändiskapets och våldskapitalets frukter.

Musse, Bild: Privat

När jag har träffade dig upplevde jag att du kändes som en väldigt mjuk kille. Liksom lugn och ja..mjuk. Hur upplever du dig själv?

Jag är nog lite både och. Jag vill gärna vara mjuk och snäll men är en gammal  mobbare och har lättare att falla tillbaka än jag vill erkänna. Dessutom lider jag nog av en machoproblematik som tar över mig när jag minst anar det.  Jag växlar också fort mellan att vara arg och glad, vilket nog också spelar in. Men jag har försökt granska mig själv de senaste åren och vill ju inte vara en sådan som gör andra illa. Jag har ett stort behov av att vara omtyckt så det har ju bidragit till både att jag som vuxen sökt mig mer mot det mjuka men också att jag som yngre kunde tygla de fulaste sidorna hos mig. 

Jag kan inte låta blir att göra vissa jämförelser mot Paolo Roberto nu. Macho. Utövare av en sport med våldskapital. Trasslig ungdom osv. Men där han väl mer blir din motsats? 

Haha oj, nä jag går ju inte runt och tänker på mig själv som en motpol till Paolo så. Jag tror att jag har mer glädje i att se min egen “Paolo” inom mig än att tänka att han inte finns där. Jag har börjat kalla mig för nykter mansgris, att jag liksom aktivt måste påminna mig om att jag vill vara något annat och göra bättre, välja bort mansgris beteendet hos mig. Jag ser en risk att det blir en form av tröst att se till de hemskaste männen tex i metoo och tänka att “sån är ju inte jag” och då ta den lätta vägen att fördöma de männen men inte jobbat med mig självt. Så jag försöker snarare hitta likheterna med Paolo än att främja mig ifrån honom för att jag vet ju att det finns hos mig. Om jag inte jobbar med det kommer de att ploppa fram. Jag har börjat se att vi har börjat få som en Incel 2.0 med män som på ytan är lyckade, typ har barn, bra jobb å så men som nu tycker att jämlikheten gått för långt för de  inte kan ha en älskarinna. I alla dessa nya nyanser av incel behöver vi vara beredda på att någon rätt snabbt kan bli den som känner sig kränkt och utsatt. Så jag vill hålla fast vid min egen “Paolo” även om nog han inte vill förknippas med mig för att jag nog i hans värld är en riktigt feministman. 

En annan man som väl då kanske ligger närmare dig som just feministman är Peter Rung som syns en del i sociala medier. Vilka gemensamma beröringspunkter, eller åsiktskonflikter har ni? 

Oj den gjorde ont. Precis lika lite som jag vill vara Paolo, vill jag heller inte vara Peter. Men det finns många obehagliga likheter. Som t.ex. att slänga sig ut i något man inte har svinbra koll på och dessutom med ett väldigt svart/vitt förhållningssätt. Och att ta onödigt mycket plats i rum där man gör bäst i att hålla käften för att inte ta utrymmet. Men jag tror inte jag är orättvis mot Peter när jag säger att han egentligen precis som jag vill göra rätt och i någon slags process av uppvaknande brukar även jag klampa runt med skidpjäxor i klaveret. Det är lätt hänt när man vill mycket. Samtidigt har jag vid flera tillfällen haft glädje av Peter när jag sett mig själv i honom och ibland lyckats dra i handbromsen tack vare det. Av ett samtal med Peter om hans projekt Huskurage fick jag syn på mitt eget sätt att med illa dolt skryt dela med sig av sin egen utveckling. Det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag tänker att det är det viktigaste att säga om det, sen delar och odelar vi åsikter i tid och otid. 

Musse, Bild: Sebastian Jimenez

Nykter mansgris var ett spännande begrepp, kan du utveckla?

Jag tror att jag alltid kommer vara det till viss del. Det är ett arv som är djupt rotat. Jag ville ju  aldrig bli som min pappa men ändå växte jag upp och blev som honom i många avseenden. Så att inte  vara mansgris är något jag alltid kommer behöva jobba med resten av livet. Jag lärde mig en grej från en som heter Lois som tidigare jobbade för Män för jämställdhet. Han sa till mig att ta vara på min kränkthet. Det har varit otroligt viktigt för mig! Som i att  ta tillvara på när någon pekar ut att jag agerat felaktigt för att då dra nytta av min egen kränkthet över att ha pekats ut att vara något jag inte identifierar mig som. Att om jag tex använt n-ordet och någon påtalar att det är rasistiskt inte direkt slå ifrån mig bara för att jag känner mig kränkt för att pekas ut som rasistisk när jag inte alls vill vara det. Átt stanna i känslan blir ett sätt att fortsätta utvecklas och se sina mest negativa sidor för att faktiskt kunna jobba med dem istället för att tro att de ska försvinna av sig själv. Ett annat exempel är att jag aldrig sett mig som homofob men ändå använt bög som ett nedsättande ord när jag trott att ingen homosexuell finns i närheten. Det har på sin höjd  gjort mig till en jävligt bra hycklare eftersom jag släpper fram mina äckligare sidor när jag tror att det är safe. Men det gör ju att jag blir del av något större och fult som jag inte alls vill bidra till. Så därför försöker jag aktivt jobba hela tiden med dessa delar av mig själv och då är det en bra påminnelse att tex kalla mig för nykter mansgris. 

Hur lätt är det att falla tillbaka i grisigt beteende? 

Det är ju lite dubbelt. Om jag stannar kvar i en situation och försöker påverka så är det inte säker att jag är välkommen i längden. Samtidigt så tappar jag intresset för att bete mig på ett visst sätt när jag sett igenom det. Jag har försökt att se komedier som jag tidigare gillade som jag inte alls klarar längre. Liknande i umgängen, att den största risken jag tar är att bli exkluderad, men om jag stannar och låtsas hålla kvar vid sidor som inte längre känns bra så skaver det och påminner mig bara om att jag är en hycklare. Då är det kanske bättre att ses som konstig. Ibland tror Jag mig ha blivit smartare, fått bättre humor och så men i grunden är jag nog mest en välpolerad bajskorv. 

Manshat är en vanlig grej att anklaga feminister för, oavsett kön. Vad är din syn på manshat?

Jag skulle bli en asbra populist för jag faller gärna för att se saker svart och vitt med grova förenklingar. Försöker jobba med mig själv och det kan diskuteras hur bra  det funkar, framförallt när det känns så långt kvar. Men när jag  utgår ifrån mig själv och  någon då vill kalla det för manshat så är det lätt att slå bort, för det handlar ju om att jobba med mig och min egen problematik. Ibland behöver vi såklart syna varandra men framförallt behöver varje man själv se om sitt hus och jobba med sina beteenden och på det sättet vara lite självcentrerade. Det svåra är balansen. Det finns en hel del metoder idag kring män som lämnar  mycket skuld och jag tror att risken finns att vi med det skapar en massa riktigt bra posörer snarare än faktiskt förändrar beteenden i grunden. Samtidigt måste vi utmanas. Jag upplever att jag ofta blir struken medhårs där det finns utrymme att bara leka duktig istället för att utmanas i att göra ännu lite bättre. Men manshat män emellan kommer inte ta oss framåt men en sund portion självförakt kommer vi kunna ha mycket nytta av! Om det inte gör ont i morgon av det jag tränat idag så kanske jag inte gjort tillräckligt brukade jag säga när jag tränade som mest, det gäller till stor del även i arbetet med mig själv. Det måste kännas lite om det ska göra nytta! 

Går det att få en sund manlighet med någon form av balans mellan viss machoattityd/beteenden och att vara mjuk och inkännande med sin omgivning?

Jag tror det kommer finnas plats för båda. Machomannen kommer inte dö bort helt men de kommer inte vara lika relevanta längre. Tappa i makt och inflytande å sådär. Jag håller på med en bok om våld tillsammans med Robert Svensson. Vi kommer på oss med att längta tillbaka till kampsporten och våldet. Det fanns en enkelhet där. Typ dra på sig ett par kalsonger och gå ner i ringen och slå på varandra. Våldet var en dörröppnare. Även närhet mellan män, kramar, kom helt naturligt så som det inte skulle göra annars. Vi kan inte dalta med män för att få en förändring och försöka bygga broar med glitter men vi behöver se och hantera det faktum att vissa machomän kommer finnas kvar. Om vi försöker bestämma en fast manlig norm som alla män ska passa in i kommer den oundvikligen bli skadlig oavsett hur bra tankar vi har om hur den skulle formas. Jag hör ofta män säga att det ju finns män som utsätts för olika saker, våldtas eller far illa på olika sätt. Att det faktiskt finns en massa utsatta män. Men när jag försöker gå på djupet visar det sig att de bara vill prata om andras historier och väldigt sällan sina egna. Så jag kan tycka att vi inte får någon bild över vilka dessa utsatta män faktiskt är. Det saknas viktiga pusselbitar för ett bra arbete mot mäns utsatthet när det är så svårt för män att våga prata om sig själva. Ibland leder det till och med till en högljudd klagan på hur bra kvinnor har det, hur mycket uppmärksamhet de får för sin utsatthet. Som att det ens måste ställas emot kvinnors. Men det kräver ju att män törs besöka det sårbara och det känns ofta  ganska långt borta. Men så länge det ständigt blir berättelser om någon annan är det svårt att ta till sig berättelserna när det inte går att se en verklig människa bakom dem.  

Måste män stänga ute våldet för att vara bra män?

Jag har alltid predikat att jag tror att det måste finnas utrymme för att utöva våld med samtycke på säkra sätt. Jag tror kanske inte det är fullt så enkelt längre. Nuförtiden, när jag inte längre kan syssla med kampsport själv så fantiserar jag mycket mindre om våld än när jag var aktiv. Samtidigt kanske det snarare är samtalen runt som behöver förbättras mer än att vi ska ta bort möjligheterna att få utlopp för aggressioner. Ett av de första språken vi har är ju att slåss för att få gehör för våra behov. Det lär vi ju oss att  förtrycka i en tidig ålder av naturliga skäl, vilket också är fullt rimligt. Men drifterna finns ju där och vi behöver belysa det och finna sunda vägar för dem. Så även om kampsporten finns där tex som en väg för utlopp är det inte nog, vi måste problematisera också varför behovet finns där och hålla känslorna nära för att inte tappa förståelse och empati med oss själva. Vi kan ju inte utrota aggressivitet men vi kanske måste fortsätta utforska vart det tar vägen. Vi kan inte slå av det ena eller det andra utan att det leder till negativa konsekvenser.

Musse, Bild: Privat

Kan man säga att kvinnor glöms bort också i detta? 

Ja det tror jag verkligen. Kvinnor uppfostras att vända känslorna inåt och männen utåt. Skulle vi ta en klass med 50/50 pojkar och flickor och sen uppfostra tjejerna så som killar ofta fostras så skulle de efter några år anses vara de jobbigaste tjejerna som lärarna träffat. 

Finns det något slutligt du vill att läsaren tar med sig från denna intervju? 

Det sjuka är att det som alltid dyker upp i mitt huvud är ett gammalt uttryck min pappa ofta använde: “ta inga fångar”. Vilket är ett fullkomligt vidrigt uttryck som ska tolkas som att man helt enkelt ska göra saker ordentligt men som grundar sig i ett militärt språk eller talesätt. Det betyder att man ska “döda alla i byn”. Förkastligt. Men jag kan ändå inte sluta säga det. Det funkar bara så länge ingen frågar vad det betyder. Då blir det jobbigt. 

Tack för att du deltog!

Feminismen, Manlighet

Jag är en manshatande manstillvänd feminist

1 kommentar

Det var länge sedan jag skrev ett sånt här blogginlägg. För det mesta postar jag ju kortare enklare (i textmängd sett) analyser på Instagram. Denna gång kände jag inte för att begränsad av antalet tecken instagram tillåter (och numer även fbsidornas begränsning) utan vill kunna utveckla mina tankar lite mer fullt ut. Så here we go.

Ibland kan en få intrycket att feminismen när det kommer till hur vi ska förhålla oss till män består av två läger. Å ena sidan ”manshatarna” som gärna pratar om hur män är svin, grisar, oförbätterliga as som tex inte kan jobba med barn för de är farliga. Å sen å andra sidan de så kallat ”manstillvända” feministerna. De som funderar på hur feminismen skall locka fler män. Som gärna vill lyfta manliga förebilder och peppar manliga feminister såsom Atilla Yoldas eller Peter Rung.

Själv är jag, som så många gånger förr, den där gråskalan i mitten. Jag trivs där. Med att vara varken eller på så många sätt som möjligt. För att det ger en chans att vara en nagel i ögat på alla de som tror att det finns enkla svar och enkla indelningar i grupper. Jag är en sådan som å ena sidan frustrerat kan utropa ”Jag HATAR män!!” å då syfta på mansnormer och män som grupp. Inte enskilda individer. Å andra sidan är jag OCKSÅ en sån där dryg jävel som nu tänker komma och förklara varför jag anser det vara ett problem att utmåla män som enbart förövare och omöjliga problem att lösa.

Har ni hört begreppet ”De låga förväntningarnas rasism”? Det handlar i korta drag om att människor av välvilja ställer låga krav på personer från vissa folkgrupper för att de tror att personerna inte kan bättre. Tex att svarta unga män inte kan göra bra ifrån sig i skolan. Resultatet blir att det inte ställs rätt form av krav, samtidigt som individerna som drabbas ger upp på att försöka bevisa sig eftersom de ändå bara möts av nedlåtande klappar på huvudet och sämre betyg än de egentligen förtjänar. Detta skapar en ond spiral där svarta unga män cementeras i en roll av lågutbildad arbetarklass medan tex lärare fortsätter se på dem som ungdomar utan större aspirationer i livet. En självuppfyllande profetia så att säga.

På liknande sätt kan vi säga om synen på män som börjar få allt större fäste inom modern feminism. Män ska inte jobba i förskolan för de kan förgripa sig på barnen. Män ska inte vara ensam med sina egna barn för de kan förgripa sig på dem. Män ska inte vara ensamma med kvinnor för de kan förgripa sig på dem. Män slåss. Våldtar. Ser på porr i massor varenda vecka och absolut ingen porr utan våld utan alla kollar de på filmer där kvinnor kvävs, slås blodiga, fås att kräkas, får sina ansikten mulade i toaletter och tas i alla hål samtidigt samtidigt som andra män står i en ring och väntar på sin tur. Det finns absolut inga undantag och OM de finns är de så få att vi inte bör prata om dem.

Det jag undrar nu är vad detta gör med alla unga killar där ute eller för all del även vuxna män? Vad gör det att ständigt möta en bild som säger att dagens män frossar i våldsam BDSM eller rape porn, våldtar sina flickvänner, är inkapabla att förstå att sex inte ska göra ont eller ge blödande sår på sin partner, eller att de inte kan lämnas oövervakade för de är så farliga? Vad gör det att mötas av åsikten att det är bättre för barn att växa upp utan en manlig förebild för män är så kassa ändå?

Jag vill hävda att detta sätt att tänka är en patriarkal idé. Som sådan cementerar den machokultur och skadliga mansnomer som i förlängningen innebär våld mot kvinnor. Människan är flockdjur och de allra flesta vill bara passa in och slippa kämpa i sin vardag mot fördomar och mobbing. Om bilden av ”dagens norm-man” är att den mannen är ett våldsamt, empatistört, sexualsadistiskt as… Ja då är det också den bild framförallt unga killar kommer försöka leva upp till. För det är inte bara porren som säger att ”alla har analsex” tex utan numer säger även feminister det, personal från ungdomsmottagningar och kristna porrkritiska föreningar med stor genomslagskraft. Så den unga 16 åring som knappt sett porr (jo de finns men pga den spridda idén att alla unga killar set på porr som galningar är det få unga killar idag som erkänner att de inte ser på porr pga inte gillar innehållet) kommer ändå ha ett behov av att leva upp till den stereotypa bilden av en porrskadad ungdom. För ”alla andra” är ju sådana.

Jag jobbade som lägerledare en del för ca 16 år sedan. På lägren var ungefär hälften killar och åldern var 11-16 år. Vid flera tillfällen kom vi in på att prata porr och relationer. Vet ni en röd tråd i detta? I början av samtalen hade ALLA killarna haft sex. ALLA killarna hade sett mängder av porr. ALLA killarna visste minsann allt om analsex och gangbangs (jodå sånt var vanligt i porren för ca 20 år sedan med, det var ett jävla tjat om sånt hela högstadiet och gymnasiet för min del). Sen efter en stund när machoattityderna fått chilla och samtalet blivit mer ärligt visade det sig att den absoluta majoriteten av killarna inte alls hade haft sex. De hade inte alls sett speciellt mycket porr och flera visste inte ens att en tjej inte kan bli gravid av analsex.

Jag tror givetvis inte att detta urval av grabbar som idag är runt 25-30 års ålder visar hela sanningen. Men jag tror heller inte de var speciellt unika varken då eller nu. Å när feminister sprider vidare en bild av hur män/unga killar minsann ÄR där de snälla, icke porrskadade faktiskt schysta killarna får en etikett på sig av att vara unika undantag så tvingar vi faktiskt aktivt in unga män/killar i en roll som förövare.

Är det inte direkta motsatsen till vad vi önskar? Jag vet att det inte är det mest produktiva med mina utrop av manshat. Just för att det alienerar de män som vill, och kan, göra bättre. Samtidigt ska feminismen inte tappa sin spets och bli för mjuka. Det MÅSTE sättas press och krav på män att förbättras. Det räcker inte med att inte våldta för att räknas som en bra man, för att inte våldta är liksom lägsta möjliga nivå av ”schyst människa” vi kan ha.

Att hitta balansen mellan frustrationen över machokultur och sunkiga mansnormer å ena sidan och att inte alienera män från att utvecklas och bli bättre å andra sidan är inte lätt. Jag påstår verkligen inte det. Men vi behöver ha diskussionen om hur vi ska få till balansen. Jag är iaf helt säker på att vi inte har något att vinna på att måla upp en bild av norm-mannen som en farlig förövare omöjlig till förändring. Dels för att vi då själva stöttar den mansroll vi absolut inte vill se, och dels för att feminismen är meningslös om män ändå alltid kommer vara förövare utan potential till förändring. Å jag vill ju tro på förändring och att den börjar med oss själva här och nu. Inte med nästa generation eller generationen efter den. Utan med oss. Du och jag. Oavsett kön. Nu. Men då måste vi såklart också tro på varandras förmåga att ändra sig och den tilltron ser jag allt mer försvinna ur feminismen. Låt oss hitta tillbaka till den. För utan tro på en bättre framtid är feminismen förlorad.

Samhälle

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

1 kommentar

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Manlighet

Mannens äckliga sexualitet

6 kommentarer

Den manliga sexualiteten är minst sagt väl omtalad. Den syns och finns överallt, ofta i en heterosexuell kontext där kvinnans sexualitet finns med i bakgrunden på männens villkor. Detta målas ofta upp som ett privilegie inom feminismen; män får prata om sin sexualitet till skillnad mot kvinnorna, de får ha sex hur de vill och när de vill (men inte riktigt med vem de vill). De får ta för sig sexuellt och har i princip rätt att kräva ständig tillgång till sex. Jag håller dock inte med om analysen, synen på manlig sexualitet är inte ett privilegie, den skadar män och allt för ofta skadar den kvinnor och det påverkar också synen på icke heterosexuella relationer.

Den manliga sexualiteten porträtteras ofta i filmer, media, böcker och det vardagliga samtalet. Problemet är inte att det talas om, utan hur. Det finns i princip två huvudlinjer för hur manlig sexualitet diskuteras  och tillåts ta sig uttryck, där ”ha kontrollen” samt ”omättligt sexbehov” ligger som en våt filt över allt, och ofta korsas dessa två linjer.
Linje ett: Som något att skratta åt. Där männen ofta utmålas som smått patetiska slavar för sin sexualitet. Exempel på detta är så gott som alla komedier hollywood någonsin skapat, från American Pie och Supersugen till Get him to the greek och Den där Mary..
Linje två: Som äcklig, något som gärna ska få oss att rysa av lättare obehag eller känna avsmak. Detta innefattar ofta porträtteringar av mannen som den sexuella förövaren på olika vis men kan också korsas med det ”humoristiska” och bli något som skall föreställa äckligt men kul.

Många typer av skällsord som avser att slå mot mäns sexualitet anspelar på dessa två linjer eller på att mannen inte har kontrollen över sexet. ”Pussy whipped”/”Toffel” är två uttryck som betyder ungefär samma sak, dvs att en man är patetisk om han ställer upp ”för mycket” för sin (kvinnliga) partner och där sex antas vara vad han styrs av. Att mannen skall ha kontrollen i det sexuella ses som A och O och påverkar hur det talas om sexuella relationer som inte är hetero. Hur många i homosexuella relationer har tex fått frågan om vem som är mannen resp kvinnan i relationen? En fråga som bygger på uppfattningen att en person måste vara ”mannen” (den med kontroll) och en ska vara ”kvinnan” (den som blir styrd).

image

Manlig sexuell kontroll ges ofta en våldsam prägel. I filmer och även i porr utmålas manlig dominans via BDSM (light eller hard core) som en norm. Att fysiskt trycka ner en kvinna, hålla fast, dra i hår etc för att visa dominans är helt enkelt hur sex anses ”ska” vara. Män som inte alls gillar den formen av sex utmålas gärna som mesiga och töntiga. Män ska vilja ha sex alltid, och vilja ha samt ha fullständig kontroll. När en man inte har det och tex blir våldtagen ses det inte som ett brott utan som något att skratta åt. Ta filmen ”Get him to the greek” som jag nämnde tidigare. Där blir huvudpersonen våldtagen av en kvinna under en fest, men hela scenen är övertydligt upplagd för att skrattas åt. Vi ska inte känna sympati eller fasas över att mannen våldtas, vi ska skratta åt den patetiska mannen som inte har kontroll över situationen och inte vill knulla eftersom han har en sambo.

Synen på mannens sexualitet som äcklig, farlig eller något att skratta åt påverkar såklart synen på kvinnlig sexualitet. Kvinnor skall vara allt det männen inte anses vara. Det vill säga lugna, sansade, och framförallt med en kontrollerad sexualitet. Eftersom männens sexualitet ses som i grunden äcklig skall kvinnor inte frivilligt åtrå sex med män. Tvärt om skall män ”jaga” sex med kvinnor och sen få möjligheten att skryta om att de trots allt fick till det. Hela tanken om att män ”erövrar” kvinnor kommer ur föreställningen att bra och vettiga kvinnor egentligen inte vill ha sex med män, men att de ställer upp för mannens skull om han gör rätt. En SD politiker symboliserade detta ganska väl genom att uttala sig såhär om feminismen och sexuellt frisläppta kvinnor:

image

Att som kvinna ”vara som män” är alltså äckligt och en styggelse. Varför? För att synen på mäns sexualitet är att den är äcklig. Vi får lära oss från barnsben att kvinnors sexualitet är hemlighetsfull, något vackert som skall bevaras och hållas skymd. Pojkar får å andra sidan lära sig att deras sexualitet inte går att tygla, att den är äcklig men helt enkelt inget som nån kan göra nått åt. De får lära sig att deras kvinnliga klasskompisar skall anpassa sig, klä sig rätt och ”akta sig” för dem, för att deras sexualitet är farlig och aggressiv och flickornas oskyldig och värd att skydda.

Samma åsikter går igen när 14-15-16 åriga pojkar som har sex med 15-20 år äldre kvinnor utmålas som hjältar. Att deras sexuella utveckling behöver skyddas och utvecklas sakta i relation med jämnåriga finns inte på kartan. En flicka i 14-16 års ålder som har sex med en snubbe på 30+ däremot ses inte som en hjältinna, utan som någon som utnyttjas av äldre snuskiga män och behöver hjälp. För oavsett ålder på killen ingår i hans sexualitet att anses ha fullständig kontroll och att inte kunna vara offer i sexuella situationer.

Allt detta är ju slutligen som upplagt för våldtäkter. Om män får lära sig att deras sexualitet inte förtjänar respekt, hur ska de kunna respektera andras? Om de får lära sig att sex är något de ska tjata sig till, hur ska de med lätthet kunna se när gränsen är passerad och det blir ett övergrepp även om kvinnan säger ja? Men framförallt hur ska män respektera kvinnor som tar sig stora sexuella friheter precis som dem när de fått lära sig att den frihet de har kommer med stämpeln att deras sexualitet är äcklig och farlig? Det går inte, och därför ser vi också stora portioner slut shaming samt åsikten att kvinnor som har mycket sex inte kan våldtas. För med en manligt kodad sexualitet försvinner möjligheten att vara ett offer för övergrepp. Faktum är att det till och med finns fall där förövare på ett bakvänt sätt tänkt att genom att våldta en kvinna så bevaras hennes sexualitet. Eftersom han är så äcklig och det inte kan vara sunt för henne att frivilligt ha sex ska hon ”skyddas” genom att våldtas och därmed kunna visa att hon i alla fall inte var med på det frivilligt.

Vad vi behöver är givetvis att kvinnlig sexualitet får diskuteras mer, men framförallt att prata mer om relationer och respekt rakt av. Vi behöver att män kan få lyftas som vackra, sensuella och mjuka i sin sexualitet. Något som idag ofta får en ”gay” stämpel direkt eftersom bara män antas kunna njuta av den manliga kroppen. Min poäng med hela texten är att om vi vill att män skall respektera varandras sexualitet, kvinnors sexualitet och andras sexualitet kan vi inte lära dem att känna förakt för sig själva. Den som inte respekterar sig själv kan inte respektera andra, därför måste vi börja med den sexuella självkänslan hos männen om vi vill påverka synen på kvinnors sexualitet.

Jag avslutar inlägget med ett kollage av konstnären David Kawena, en person som lyckas porträttera män som både mjuka, sensuella och kraftfulla på en och samma gång. Manlig sexualitet och kropp behöver få porträtteras mer på detta sätt. Män förtjänar att också bli åtrådda. 

image

Manlighet, Sexualbrott och Prostitution

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Lämna en kommentar

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer

Sexualbrott och Prostitution

Alla känner en våldtäktsman, alla.

12 kommentarer

Efter min text om hur jag hatar män i grupp fick jag en hel del kränkta män på mig. Män som menade att de som ger sig på kvinnor, hotar, våldtar eller trakasserar är en liten liten klick av alla män. Jag fick tom siffror: 0.01-1% av männen menade dessa snubbar skulle stå för allt våld mot kvinnor och andra män. Jag vill ta och adressera denna synen på förövarna som alltid varandes ”någon annan” som inte finns i den egna bekantskapskretsen. För sanningen är att alla känner en våldtäktsman. Alla känner någon man som uppträtt hotfullt eller trakasserat en kvinna. Alla känner någon man som varit våldsam mot en kvinna. Våld mot kvinnor från män är ingen liten grej och det är inget en pyttig minoritet sysslar med.

Hur kan jag veta detta? Jo för det faller på sin absoluta orimlighet att 1% av männen skulle stå för någon form av våld, hot eller trakasserier av 100% av kvinnorna. Om vi bara ser till sexuellt våld är det orlimligt att 1% av männen utfört sexuellt våld mot ca 40% av alla kvinnor. (Med ”alla” åsyftas f.ö kvinnor mellan 18-65 år). Siffran 0.01% är rent påhitt. Siffran 1% motsvarar ungefär antalet män som anmäls för sexualbrott mot kvinnor på ett år. Då kan vi ha i beaktande att av kvinnor som uppsöker vård eller hjälp hos kvinnojour anmäler bara som mest 20%. Hur många som inte ens söker hjälp kan vi bara uppskatta utifrån de trygghetsenkäter och dyl som görs.

En sådan undersökning är ”Slagen dam” som bla brottsoffermyndigheten står bakom. Nedan två olika bilder från denna undersökning som visar hur vanligt våld i olika form av män mot kvinnor är. Obs: detta gäller bara sådant som kan vara olagligt, ”mild” form av trakasserier såsom catcalling, taffs på krogen eller dyl räknas inre in.

image

image

Som ni ser är våld mot kvinnor vardagsmat. Om vi ser till stapeln ”Våld totalt” där ca 50% av alla kvinnor uppger att de utsatts för våld, säger det sig inte självt att betydligt fler än 1% av männen har problem med sin kvinnosyn? Nej, det är dags för män att sluta försöka slingra undan och skylla problemen på nån anonym, minimal klick män. Detta är ett samhällsproblem och vare sig du eller dina vänner vill erkänna det så har ni minst en våldtäktsman i er bekantskap. Kanske är det barndomsvännen du alltid känt. Kanske är det grannen du hejar på i trappuppgången. Eller kanske det är din kusin, bror eller far. De finns över allt och vi måste alla erkänna att så är fallet. För när vi utmålar våldtäktsmän eller män som slår sina partners som udda, hemska, monster, ”någon annan”, så kan vi också upprätthålla den victim blaming som säger att kvinnor måste ta hand om sig.

För vad är det egentligen det där ”ta hand om dig” utgår ifrån? Jo att det skulle gå att se på ytan vem som kommer slå, hota eller våldta oss. Detta är helt enkelt ren och skär lögn. Vad mer detta skapar är det våldsamma behovet att ursäkta när någon en känner anklagas för våldtäkt. Jag har skivit om dessa mekanismer förr. Kort och gott: sluta ursäkta! Sluta utmåla förövare som galna kufar! Sluta tro att välvårdade, schysta, pålästa, reko killar inte skulle kunna våldta!

Faktum är att så länge statistiken ser ut såhär och så länge kvinnor får höra att de får skylla sig själva som inte ”tog hand om sig” när de blir utsatta för våld från män… ja så länge får män också leva med att vi måste behandla er alla som potentiella förövare. Om du tycker det suger sluta gnälla och hjälp oss påverka det strukturella kvinnohatet i samhället som låter män komma undan med våld, hot och sexuellt våld mot kvinnor!

Nu kanske nån undrar om jag tycker vi ska hata och mobba ut alla förövare där ute. Svaret är (ev förvånande) Nej. Att exkludera förövare från samhället och social gemenskap ökar risken för nya brott. Däremot bör alla som vet att de har både en förövare och dennes offer i samma krets se till att offret inte behöver umgås med honom. Samt givetvis vara sjujävla tydligt med att en inte accepterar personens handling och kommer hålla koll.

För de som nu vill påpeka att män också utsätts för våld och våldtäkter har jag lite mer statistik. Det stämmer. När det gäller våld och hot utsätts män oftare än kvinnor. Dock är det fortfarande främst andra män som står för våldet  (ca 87%). När det gäller sexualbrott uppger ca 7-15% av alla kvinnor att de utsatts under ett år. Motsvarande siffra för män är 0.2-0.7%. Som ni ser är

skillnaden enorm. Även i våldtäkter står män för de flesta våldtäkter mot andra män (97%). Så oavsett offret är man eller kvinna är förövaren nästan uteslutande en man. Detta är ett mansproblem oavsett hur mycket kränkta män vill förneka det.

Som avslutning får ni en fin bingobricka gjord av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Använd denna närhelst ”mäns våld” är på tapeten. Den lär bli full snabbt. Källor för inlägget är BRÅ samt  rapporten Slagen dam

image

Manlighet

Jag hatar män i grupp!

28 kommentarer

Män i grupp… jag vet knappt var jag ska börja. Det finns få saker som omgående ger mig en sådan känsla av otrygghet och irritation som att behöva vistas i närheten av en grupp med män. Ibland kan jag rent av känna att det borde vara förbjudet för män att umgås fler än 2 åt gången om det inte blandas ut med människor av annat kön. Män i grupp är buffliga, högljudda, tar en jävla massa plats de inte har rätt att ta, beter sig inte sällan som sexistiska as och framförallt utgör de allt för ofta ett reellt trygghetshot mot personer de antar är kvinnor.

Sexuellt våld/ofredande i olika grad är inte alls ovanligt när män i grupp släpps lös på gatorna. Allt ifrån sexistiska kommentarer till gruppvåldtäkter kan bli resultatet. Något alla icke-män är väl medvetna om. Tyvärr verkar däremot männen betydligt mindre medvetna om detta. För att göra det lite enklare att förstå hur jag menar ska jag ge lite exempel på typiska ageranden från män i grupp.

Ex 1: Sitter för mig själv på ett närmast tomt fik. 4 män i 50-60 års åldern kommer fram och sätter sig runt samma bord som jag sitter vid. Högljutt börjar de prata om sex, om prostituerade i Thailand och vad de kan göra med dem. När jag tittar upp en sekund för att kolla på klockan börjar de skrocka och kommentera: ”Höhöhö, ja det där reagerade du på va gumman? Får du för lite sex eller?”, ”Hörru, vad gör du här ensam, vill du inte prata lite med oss istället?”, ”Le lite nu va, vi är ju snälla, är inte du snäll? Höhöhö”. Jag svarar dem inte och går efter en liten stund därifrån, i ryggen hör jag deras fortsatta skratt och någon av dem hojtar efter mig att de snart kommer leta upp mig för en fortsatt pratstund. Detta sker mitt på dagen, bland människor (ingen reagerar) en vanlig vardag.

Ex 2: Sitter på restaurang. En grupp med män kommer in, slår sig ned vid ett bord och plötsligt är nästan alla försök att ha en konversation lönlöst. De pratar högt i munnen på varandra, skålar, hojtar efter servitrisen, halvboxas och lever rövare. Ingen verkar tycka detta är något speciellt märkligt, det är bara sådär män är…

Ex 3: Detta är nog det vanligaste agerandet från män i grupp, detta är bara en beskrivning av hur det kan gå till, har varit med om detta fler gånger än jag orkar räkna. Utanför en krog/nattklubb på natten, inväntandes en taxi. Några berusade män i grupp står i närheten. Någon av dem försöker sig på att ragga men blir avvisad. Så står de där, snackar med varandra och hojtar till en om hur otacksam en är som inte uppskattar deras uppmärkskamhet. Varför fick inte deras vän bara ragga lite på mig? De börjar hetsa på varandra. ”Va faan, varför svarar du oss inte?? Öööh, vi vill ju bara snacka lite juu”. ”Amen, vi tycker bara du är söt, bli GLAD för faen!”, ”För fan Anders, ska du verkligen låta hon komma undan med sånt där snorkigt beteende? Jävla hora som tror du är bättre än oss va??”. Okvädningsorden kommer, de blir mer aggressiva i sina kroppsspråk. Hetsar vidare. Ibland går det bra, taxin kommer i sista sekund, en vakt ingriper och ber dem lugna sig. Ibland går det mindre bra, männen tar sig rätten att taffsa, fortsätta agera hotfullt och spy ur sig sexistiska elakheter. Ibland övergår det i våld, någon drar en i håret, eller slår till en. ”Jävla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!!” Hela tiden påhejade av varandra, förenade i sitt förakt för kvinnan som inte ville ge dem den uppmärksamhet de tyckte de förtjänade. Som kvinna är att säga nej till uppmärksamheten från män i grupp något av det farligaste som finns.

Det är faktiskt ofta sådär gruppvåldtäkter startar. Någon börjar ge sig på en kvinna, hetsar andra att haka på, sen fortsätter de hetsa varandra så ingen fixar att vara den som avbryter, säger att de faktiskt gör något olagligt, något som skadar en annan människa. De hetsar varandra till värre och värre beteenden. När en läser i förhör från gruppvåldtäkter är det genomgående hur offret ofta upplever det som att männen närmast tävlar med varandra. Vem kan göra henne mest illa? Vem får stånd lättast? Vem våldtar bäst? Min poäng i detta: Män i grupp är reella faror, män i grupp inskränker kvinnors/icke-mäns rörelsefrihet och påverkar deras känsla av trygghet i det offentliga rummet. Icke-män ska inte behöva känna en klump i magen, byta sida på trottoaren eller tom dra sig för att gå ut av rädsla för att möta män i grupp. Ändå sker det dagligen och vi får lära oss att om vi inte känner så, om vi inte aktar oss, ja då har vi också en skuld i om vi råkar illa ut.

När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont.

Vi får inte prata om mäns kulturella problem, samtidigt som just dessa problem är något vi förväntas inordna hela våra liv efter. Vi får inte säga att män i grupp upplevs hotfulla, men om vi inte agerar efter ett verkligt eller inbillat hot är det vi som är naiva. Vi får inte tala om mäns våld mot kvinnor som ett mansproblem, för alla män slår inte, men samtidigt är det vi som riskerar få våra liv raserade av en våldsam man. Hela våra liv begränsas av mäns ageranden, men vi ska inte tala om det. Fuck that säger jag, vi SKA och MÅSTE tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De män som tycker detta suger, hey var med oss och gör något åt det då! Hjälp oss påverka hur män i grupp agerar, hjälp oss påverka hur det talas om offer för mäns våld! Hjälp oss påverka hur rättsväsendet ser på våldtagna kvinnor och mäns sexualitet!

Otrygghet_fordelning_kön_NTU_2012Ovan resultatet från en trygghetsundersökning, från 2012, avseende hur otrygga män resp kvinnor upplever sig vara när de befinner sig i offentliga rum. Skillnaden är markant. Vi behöver tala mer om detta, om hur män beter sig i grupp, hur de behandlar kvinnor när de kan ta stöd i varandra och framförallt den effekt detta ger på de som utsätts. En annan väldigt viktig aspekt att tala om i detta är också: Vad gör denna gruppdynamik mot männen? Hur mår män egentligen när de känner att de måste bete sig som as mot andra för att få cred i sin grupptillhörighet? För alla män i grupp är inte aktiva i att bete sig illa, men många står tysta, skrockar lite försiktigt eller visar på andra sätt att även om de inte aktivt deltar tänker de iaf inte säga emot. Vad gör det med mäns självkänsla att inte våga säga ifrån när folk far illa över hur deras vänner beter sig?

Ja det finns många aspekter i det hela, men en sak är iaf för mig given och det är att vi måste kämpa hårt för att skapa en annan kultur för de pojkar som nu växer upp och en dag kan komma att vara män i grupp. En kultur där sexism, rasism etc inte längre ska ses som ett så självklart sätt att bonda med sina vänner. En kultur där det faktiskt är okej att behandla andra väl.

För att gardera mig avslutar jag med ”Inte alla män” kortet så slipper ni börja med att kommentera att alla män i grupp inte är svin. Faktum är att tillräckligt många är det för att det ska vara ett verkligt problem som vi behöver adressera. Nu!

notallmen

Manlighet, Sexualbrott och Prostitution

Jo faktiskt, alla män.

25 kommentarer

När en inte tillhör en övergripande norm i samhället, exempelvis vithetsnormen eller heteronormen, så får en veta det i princip hela tiden. Varje dag, i de mest oväntade situationer, kommer påminnelser om att en inte hör till fullt ut, inte riktigt har samma rätt att verka i samhället som andra. Normen däremot får oftast bara vara, den finns där utan att pekas ut, ifrågasättas eller namnges. det är ett av privilegierna i att tillhöra en norm. Att en får möjligheten att representera bara sig själv och inte behöver bevisa att en hör hemma i normen (ex att heterosexuella alltid hör hemma i prat om relationer, vita alltid får plats i samhällsdiskussionen eller män inte måste motbevisa att de inte alls är irrationellt känslosamma). Med den växande feministiska kampen, med antirasismen och hbtq rörelsen och alla andra rörelser som äntligen börjar få luft så har normerna börjat belysas, namnges och avkrävas ansvar för förtryck som riktas mot de som faller utanför normen. Detta innebär även att personer som tillhör en norm nu inte bara kan glida runt under radarn, även de pekas ut och framförallt: De avkrävs ett ansvar för det förtryck normen utövar. De kan inte längre komma undan med att påpeka att de bara är en individ, de pekas ur som delar av en struktur, något som faktiskt exkluderar och skadar andra. Ju mer normer en person tillhör ju mer privilegier har personen, och ju mer har personen också att förlora på att normerna pekas ut. Det är därför de vita, heterosexuella, normfungerande medelklassmännen vrålar allra mest över att pekas ut. Framförallt vill de inom normen slippa höra talas om att ta ansvar, att klumpas ihop med andra ses som ett hån. Speciellt bland männen. Att pekas ut som en grupp, en grupp där varje man faktiskt har ett ansvar för de problem gruppen som helhet dras med ses som manshat. Det jämnställs med rasism och snabbt kommer rösterna ”inte alla män!!”. Vanan att få vara en egen individ gör att det skär sig rejält när grupptillhörigheter pekas ut.

Senaste dagarna har det varit diskussioner om våldtäkter, och om alla mäns ansvar att motarbeta dessa. Om behovet för kvinnor att behandla alla män som potentiella våldtäktsmän. Som vanligt har känslorna stormat, argumenten om manshat flödat. Varför är det så svårt att stanna upp och se vad det är som verkligen sägs, vad som faktiskt är verkligheten? För fakta är att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter utförs av män. Även om vi skulle räkna med att mörkertalet för män som offer är dubbelt mot mörkertalet hos kvinnor som offer så skulle män stå för en absolut majoritet av våldtäkterna och kvinnorna vara en absolut majoritet av offren. Nej alla män våldtar inte, alla män håller inte på med sexuella trakasserier på krogen etc etc, men _alla_ kvinnor har upplevt att inte få sin kroppsliga integritet respekterad. Alla kvinnor har varit med om något övertramp så som en oönskad hand på intim kroppsdel, eller snubben som vägrar ta ett nej och tjatar och tjatar om sex, obehaget av att gå själv en mörk kväll genom stan när två eller fler män går bakom och kommenterar ens kropp osv. Så ser verkligheten ut och det är inget som vi kommer ifrån av att påpeka att alla män inte beter sig som as.

Samtidigt handlar detta om mer än bara kvinnors upplevelser av sexuella övergrepp. Det handlar om en samhällsyn, om våldtäktskultur. När kvinnor säger att vi måste se på män som potentiella våldtäktsmän slår männen bakut. Samtidigt är det EXAKT detta som (framförallt) män inom rättsväsendet säger om och om och om igen. När kvinnor ifrågasätts för att de gick hem ensamma på natten, åkte taxi själv med en manlig chaufför eller var på efterfest bland killkompisar. När hon litade på arbetskamraten eller flirten på krogen och sen får hör att hon ”borde veta bättre”. När män häver ur sig att visst borde kvinnor kunna gå nakna genom stan, men vi skickar faktiskt signaler och borde vi inte vara mer rädda om oss, kanske inte dricka så mkt på festen eller vara så sexiga? Då säger de samtidigt att kvinnor inte kan lita på dem, eller nån annan man. Detta kallas dubbelbestraffning. En kvinna som behandlar alla män som potentiella våldtäktmän är manshatare, en kvinna som inte gör det får skylla sig själv vid en våldtäkt. Detta är också vad våldtäktskulturen till stor del skyddas av. Våldtäktskulturen finns i varje våldtäktskämt, i varje våldtäktscen i en film, eller i möjligheten att våldta i tv-spel. Så länge en man inte aktivt arbetar emot denna kultur gynnar hans beteende våldtäktskulturen. Har varje man som inte aktivt motarbetat våldtäktskulturen skuld i varje våldtäkt som sker? Nej. Däremot har varje sådan man skuld i att kvinnor inte vågar anmäla pga det hat, hån och skuldbeläggande som kan komma med det. Den som inte aktivt motarbetar våldtäktskulturen har en skuld i domsluten som leder till friande domar på grund av föreställningar om män och kvinnors sexualitet.

Visst kan vi fortsätta med mantrat ”inte alla män”, visst kan vi fortsätta påstå att männen som våldtar är individer som får ta ansvar själva, men det kommer inte ändra på något. Så länge de ”schysta männen” kan komma undan med att de ju är vettiga som inte våldtar ligger ribban alldeles för lågt. Ni män som klagar över att bli ihopklumpade med våldtäktsmän, vad sägs om att försöka ändra samhället så en kvinna kan ta en jävla taxi hem efter krogen utan att behöva drabbas av självförebråelse för att hon åkte själv med en främmande man ifall nått händer? Eller stå utanför domstolarna och protestera när ytterligare en man frias från våldtäkt för att den han våldtog inte skrek nej högt nog? Individualism i all ära, men vi har alla ett ansvar för samhället vi lever i, även alla så kallat schysta män. Det kan inte sägas nog ofta men: Varje person känner minst en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp. Ingen känner en våldtäktsman. Fundera på hur det går ihop. Våldtäkt är ingen kvinnofråga, det är ett mansproblem.

notallmen

Manlighet

”Jag kommer följa dig tills du dör”

72 kommentarer

Denna text kommer bli delvis personligt och jag kommer tala om något jag inte ens vet om mina föräldrar har full koll på att det skett.

När jag var 19 träffade jag en man på en buss, vi småpratade lite under resan (ca 15 minuter innan jag hoppade av), bara sånt där litet kallprat, om vädret, universitetet jag just börjat på. Inget personligt alls. När jag gick av sa han hejdå, och la till ”vi kanske ses”. ”Ja, hejdå” svarade jag. Ungefär 4 veckor senare får jag ett sms: ”Hej, du kanske kommer ihåg mig, vi träffades på bussen för ett tag sedan, har du lust att ses?Jag står utanför din lägenhet nu”. Var lyckligtvis inte hemma denna gång utan hos min pojkvän. Skrev tillbaka att jag inte ville ses, att jag tyckte det var obehagligt att han var vid mitt hem och att han skulle gå. Detta var inledningen på en stalking som fortsatte i 3 års tid. Spontana hembesök, telefonsamtal vid alla tider på dygnet, sms i drivor. Efter flera byten av telefonnr, 3 flyttar och försök att göra mitt nummer osökbart hos bla Eniro upphörde det hela (så vitt jag vet, har haft vissa misstänksamma händelser jag dock inte kan koppla till just denna snubbe). I början försökte jag säga ifrån, vilket bara besvarades med att jag förr eller senare kommer ge med mig, förstå att vi är ämnade att vara ett par och att han kommer ge upp först när jag är död. Hur kunde han då finna mig, han visste ju varken mitt namn, telefonnr eller något annat än staden jag bodde i och hur jag såg ut? Jo genom spridning av en bild på mig. När han väl hade mitt namn var det enkelt att finna mitt nr och min adress.

Varför skriver jag då om detta nu? Jo för i dagarna såg jag hur en bild av en kvinna mitt uppe i sitt jobb som bagagelastare för SAS delas runt av personer med kommentarer som ”så gulligt”, ”vad fint!”, ”bra gjort”, ”romantiskt!” osv. Vad var speciellt med bilden? En man hade fotat henne under arbete, lagt upp kortet på facebook med en text om hur söt han tyckte hon var och att han ville ha en fika med henne men inte vågat gå av sitt plan för att fråga henne om det. Han bad nu andra om info till vem denna kvinna var så han kunde finna henne och be om en dejt. Tom radio kanalen Mix Megapol valde att posta bilden på sin facebook sida för att hjälpa i letandet.

Detta är ett väldigt obehagligt kulturarv vi har. Att det är något romantiskt med män som fotar och jagar efter okända kvinnor för att de tyckt att de är söta på håll. Jag menar absolut inte att den man som la upp denna bild är en stalker, han är säkert en hyvens snubbe. Problemet är alla de som delat, hyllat och hjälpt till i sökandet av denna tjej, för de kan inte veta att han är schyst. De kan inte veta att han kommer ta ett nej om hon inte är intresserad. De kan inte veta vad för konsekvenser detta kan få. Vi vet heller inte om denna kvinna kanske har skyddad identitet, en identitet som kan röjas av att en påstådd kärlekskrank karl skall ha rätten att veta vem hon är.

Att detta beteende uppmuntras som just romantiskt och att kvinnor får lära sig att en man som inte tar ett nej, som är kontrollerande och svartsjuka är romantiska män är ett enormt problem. Det är en bidragande orsak till att misshandelsförhållanden kan uppstå för varningssignalerna ses inte som varningssignaler utan som romantik. Å omgivningen hejar på, tills det är för sent och det romantiska blir våldsamt.

I böcker, filmer, tv serier, ja i media har nästan alla kärleksrelationer som porträtteras inslag av män som inte tar nej, förföljer och bryter ner kvinnan tills hon säger ja och vill vara hans partner. Jag ska ge ett fåtal exempel som är toppen på isberget, obs för spoiler:

* Deliver us from Eva – En film om ett gäng män som är sura på att deras gemensamma svägerska Eva är en kvinna som inte tar skit, säger ifrån, styr och ställer. Hon utmålas som en riktig bitch. De betalar en snubbe för att dejta henne, när hon får veta sanningen flyttar hon ifrån stan för att ta drömjobbet hon var på väg att säga nej till för snubbens skull. Han har givetvis fallit för henne och följer efter henne, och gör en stor scen utanför hennes arbetsplats för att bedyra sin kärlek. För att få Eva att gå med på äktenskap (det som får henne att inse hans stora kärlek till henne) är orden: ”Not even the police can keep me from you, I will never give up!”  Stråkar och glitter, de kysser varandra, folk klappar händerna, romantiken är ett faktum och alla är glada. Efter att han just hotat med att stalka henne för livet. Sug på den en stund.

* Filmen 10 orsaker att hata dig har ungefär samma tema som Deliver us from Eva, snubbe blir betald för att dejta tjej, han följer efter henne, vägrar ta ett nej och får ut henne på dejt. Hon blir kär,sanningen kommer fram, de går skilda vägar tills han köper henne en gitarr och romantiken blomstrar.   Här är slutet inte så mkt störande som själva inledningen till relationen. Han söker upp henne på hennes favoritklubb, följer efter henne på affären, i skolan osv. Å till sist faller hon för hans ihärdighet och det ”gulliga” i att han aldrig ger upp.

* Love Actually innehåller inte bara en, utan två olika scener mot slutet där mannen letar reda på kvinnans hem (för innan hans plötsliga infall av otygland kärlek visste han inte ens var hon bodde) och bedyrar sin kärlek för henne, vilket hon gladeligen accepterar. Ack ljuva kärlek.

En liten flash till alla män (och kvinnor) där ute: Det är inte, jag upprepar inte, romantiskt att leta reda på någons bostad och objuden komma hem till hen. Det är enbart läskigt och ger klart creepy vibbar.

Vi behöver komma ifrån romaniserandet av kontrollerande män som vägrar ta ett nej som svar. Det är inte ok, det är inte romantiskt eller fint. Det går att invända mot denna text att jag är färgad av en dålig erfarenhet. Jag ser dock detta beteende ske om och om igen även om det relativt sällan blir så extremt som år av förföljelse. Jag ser det i hur mina vänner måste fejka att de har en pojkvän med för att få påflugna män på krogen att låta dem vara, eller i hur mina manliga vänner har fått hoppa in som fejkad pojkvän. Jag ser det i hur kvinnor kallas hora, luder etc för att de tackar nej till en invit, eller hur män kan skicka meddelande på meddelande för att de inte får ett svar på en dejtingsajt. Detta är vanligt förekommande, fråga vilken kvinna som helst och alla har minst ett exempel på en man som vägrat lyssna på hennes nej.

Skulle du någonsin igen se en bild delas på en anonym person någon vill ha en dejt med, dela den inte. Du vet inte vad för obehag det faktiskt kan leda till för personen på bilden. Vill du tro det bästa om folk är det såklart fint, men gör det inte om det är andras liv du spelar med.

Manlighet

Män: patriarkatets stora förlorare

5 kommentarer

Får ofta frågan hur jag kan påstå att vi lever i en partiarkal värld och att patriarkatet även finns i Sverige när jag samtidigt påtalar hur män är överrepresenterade inom självmord, hemlöshet, missbruk osv. Så jag tänket helt enkelt svara på det nu, hur jag ser patriarkatet som orsaken till att män är de som återfinns både mest i toppen och mest i botten av samhällsskiten.

Kulturellt finns ett antal egenskaper som anses ”manliga” och ett antal egenskaper som anses ”kvinnliga”. Ungefär såhär:
Manligt:                              Kvinnligt:
Ambitiös                              Vårdande
Rationell                              Känslosam
Logisk                                  Empatisk
Matematisk                          Mjuk
Stark                                    Irrationell
Bestämd                              Pedagogisk
Ledare                                 Obeslutsam

De manliga egenskaperna värderas högre och de kvinnliga lägre. Detta inverkar i hur vi även ser på män respektive kvinnor. Män ses i egenskap av män som just mer rationella, beslutsamma och som bättre ledare som inte låter känslorna styra. Kvinnor å andra sidan ses som personer i behov av omhändertagande då deras mjuka känslosamma sinnen inte klarar för mycket eget ansvar. (Tillspetsat men ni fattar) Detta leder till att vi dels ser mer män i toppen av samhället eftersom de ses som mer självklara ledare som platsar i en ledande position, samtidigt ser vi också mer män i botten av samhället eftersom män anses kapabla att ta hand om sig själva, även när de inte kan det vilket resulterar i att den hjälp de behöver uteblir.

Kort sammanfattat: Patriarkatet dubbelbestraffar män som å ena sidan kan få makt och pengar men då ofta förlora i viktiga sociala kontakter som tex ett rikt familjeliv, samtidigt som de straffas när de inte lever upp till patriarkala normer om den starka ledande mannen och därmed hamnar längst ner i botten. Hade kvinnliga egenskaper värderats lika högt som de manliga hade män inte behövt hamna i bottenskiktet på det sätt de gör nu. Då hade det inte setts som märkligt eller fel att även män kan må dåligt och behöva tas om hand. Det hade inte varit en nedgradering för män om de bejakar sina känsligare sidor eller faktiskt ber om hjälp och hjälpen hade funnits att få istället för att deras behov viftats undan med att män ska kunna ta hand om sig själv.

Patriarkatet är dessutom inte lika påverkande inom alla samhällen. I Sverige där vi kommit en bra bit mot jämställdhet är det andra samhällsstrukturer som är ett större problem än att män värderas lite högre än kvinnor. Visst patriarkala föreställningar influerar det mesta i samhället, men utan patriarkatet skulle ex klassklyftor fortfarande finnas, men utan klassklyftor skulle patriarkatet minska kraftigt. Det vill säga enligt mig är inte patriarkatet det som är grunden till allt ont som många feminister gärna påstår, jag ser snarare att klassamhället som det största problemet som skapar patriarkatet och tex rasism, ableism etc. Om vårat mål hela tiden ska vara att krossa patriarkatet i första hand missar vi så många maktaspekter på vägen som är minst lika viktiga, om inte viktigare, att krossa.

Detta är en av orsakerna till att en intersektionalitet är A och O för min feministiska analys. Om vi stirrar oss blinda på en maktordning missar vi andra förtryck och vi missar att nyansera våra politiska verktyg efter den verklighet vi faktiskt lever i. När det talas om män som förtryckarna, vinnarna i samhället som styr över kvinnorna är det inte speciellt märkligt alls att män som befinner sig i samhällets botten inte kan känna igen sig och därmed tar avstånd från feminismen. En intersektionell feminism ser jag som lösningen på våra problem, både utifrån klass, rasism, kön, hbtq osv. Förtrycken samverkar och påverkar oss alla men det är viktigt att se att kvinnor kan förtrycka män, män kan förtrycka andra män, homosexuella kan förtrycka kvinnor osv osv. Bara för att någon är i maktpossition inom en strukturell aspekt kan de vara offren i en annan. En vit man är inte nödvändigtvis överordnad en rasifierad kvinna om en tex ser till utbildning, bostadsort, inkomst.

Verklig jämställdhet och jämlikhet får vi när alla har samma skyldigheter och rättigheter, det är också grundbulten inom feminismen, men ska vi nå dit duger det inte att ständigt se på strukturer som tydliga väl definierade makthierarkier. Makt och förtyck är inte en pyramid, det är flera ihoptrasslade nystan med garn där det knappt går att se var det ena tar vid och det andra slutar.

Slutligen, och detta vet jag inte är en allt för populär ståndpunkt inom många feministiska kretsar men, för att få feminismen och jämställdheten framåt räcker det inte med en frigörels av kvinnan, vi måste frigöra mannen i samma utsträckning. Så länge män tvingas in i stereotypa könsroller kommer detta även att upprätthålla könsroller och förtryck av kvinnor. I varje aspekt där en kvinna förtrycks av könsroller förtrycks en man på andra sidan. Könsmaktsordningen är en växelverkan där vi alla bidrar till förtrycket, av andra eller oss själva, därför startar arbetet i det privata, med oss själva. Politiska reformer leder bara en bit på vägen men utan förändring på djupet, inom oss får vi bara ord på papper utan betydelse. Granska dig själv, granska dina relationer, börja arbetet i din närhet, där startar vi den största förändringen.