Etikettarkiv: våldtäkt

Om Göran L och samhällets svek.

Det finns en hel del att säga om fallet Göran Lindberg (härefter GL), polismästaren med feministstämpeln och samtidigt våldtäktsman. Fast mest vill jag nog egentligen belysa allt om efterspelen. Om samhället som sviker offren, om vuxna som resonerar att han haft sitt fängelsestraff och nu kan få vara runt unga tjejer igen. Om media som inte klarar av att rapportera utan att behandla offren som objekt osv osv. Egentligen hade jag väl behövt skriva en hel bok om det hela för att få plats med alla analyser som krävs. Jag har nu lyckats harva mig igenom TV4 dokumentären om GL och känner mig rätt uppgiven över att detta är hur GLs brott blir belyst. Egentligen är det kanske inte helt märkligt när skaparen är en person som själv erkänt sexköp med argumentet att det skulle ge en schysst konstnärlig avslutning på en dokumentär om prostitution att svika säljarnas förtroende med att plötsligt bli deras kund. Det är väl inte meningen att detta skall lysa igenom, men det gör det. Det lyser igenom i viljan att riktigt grotta ner sig i att GL skulle vara en så mycket värre förövare än andra som köper våldtäkter. Att han skulle vara våldsammare och råare än andra torskar som ger sig på minderåriga. Hela narrativet känns som upplagt för att kunna säga att någon som filmskaparen inte var så illa som köpte sex, för han behandlade iaf inte säljarna så som GL behandlade sina offer. De utsatta tjejernas situation blir en parentes i det hela. En kanvas som sagan om GL målas på, som får utgöra bakgrunden när han tar form, ges utrymmet att breda ut sig på offrens bekostnad även när tanken är att han skall falla. Deras utsatthet och vad de var med om är bara intressant när det går att få till rekonstruktioner av våldtäkter och peta runt i detaljer om övergrepp. För att riktigt understryka hur “extra” rå GL skulle ha varit får polisen uttala sig om hur de inte orkade lyssna på all bevisning mot honom trots att de specifikt jobbar med den typen av brott och därmed bör ha hört bevis mot mer än en person som våldtagit barn.

I nyhetsbevakningen och tidningarnas rapporteringar följs i princip samma spår. Det görs känsloporr av offrens vittnesmål, i övrigt handlar det om GL, men på en nivå som om han är mer av en realitystjärna än en faktisk förövare. Jag kan till viss del förstå den där önskan om detaljer. Att få verkligen veta vad han gjort, om han är så hemsk som det verkar eller ej i en jakt på att försöka förstå en förövare. Samtidigt är ju detaljerna ointressanta om de inte ger någon som helst reaktion. Vad spelar det för roll vad han sa till en 17 årig gråtande tjej samtidigt som han våldtog henne om han ändå idag kan knata runt fritt bland nya 17 åringar på hans hästgård? Vad spelar det för roll vilka attiraljer han hade i sin väska att förgripa sig på tjejerna med, när det ändå är så många som tycker att han nu skall förlåtas och få vara ifred? Vad gör det för skillnad för offren att rota runt i detaljerna om hans våld och grova språk när han ändå anser sig vara en god feminist och dessutom oskyldigt dömd och slipper svåra frågor? Hur kommer vi öht framåt när någon som GL kan sitta inne och helt slippa ifrån att rannsaka sitt beteende och därefter av samhället behandlas som om inget skett?

Vad samhället kunde eller borde gjort för att hjälpa offren pratas det däremot betydligt mindre om. Jag har varit i kontakt med ett av GLs offer. Hon kan vittna om hur samhället vände henne ryggen helt. Hon kommer vara anonym i texten. Vilket av GLs offer hon var är heller inte relevant. Det som är relevant är hur hon utan förvarning blev av med sin skyddade identitet för att skatteverket helt enkelt själva bedömde att den inte behövdes längre. När hon ville få tillbaka skyddet var svaret nej, skyddsbehovet bedömdes som för lågt. Trots den fara hon kunde utsättas för. Där psykologer som borde finnas där för att hjälpa till att bearbeta det hela plötsligt sagt ifrån att de inte orkar höra vad hon varit med om. Där de mitt i en session rest sig och lämnar rummet och sedan vägrat träffa henne igen. Som om det är hennes fel att hon har trauman att få vård för. Eller där rättsväsendet avrådde från att ansöka om rättsstöd inför rättegången och hon därför bekostade sitt egna målsägarbiträde vilket skulle vara ”en bättre lösning”… Detta trots att du skall ha rätt till den formen av juridiskt stöd vid rättegångar som rör sexualbrott och du har rätt att önska vem du vill skall företräda dig.

GL fick förkortat straff, han kom ut och lever nu som glad pensionär i Småland (Vimmerby) med hästgård och hela faderuttan. Han skrattar åt offren och åt medias frågor om ånger. Samtidigt som de han utsatte lever kvar med sviterna. Minnen, PTSD, ångest… Problem som gör att det är svårt eller tom omöjligt att ha ett heltidsjobb. Där familj eller vänner fått rycka in och hjälpa till med försörjning eftersom psykisk ohälsa inte ses som riktig sjukdom och det är svårt att få stöd från försäkringskassan. Som vi vet var flera av de drabbade minderåriga som socialen hade i sin “vård”. Ändå kunde detta ske. Hur?

Det finns många svar på det, och kanske inga enkla lösningar. Men en faktor som jag inte hittat mycket om är hur flickorna utsatts för frekvent, om än ibland mer subtil, victim blaming. Givetvis är det INTE deras fel öht att de drabbades av GL, men attityderna finns där. De attityder som vill påskina att det “bara är att säga nej” till en torsk. Som någon som själv varit i liknande situation vet jag att det inte alls är så enkelt. Kunskapen om att sälja övergrepp som självskada är otroligt låg även inom de instanser som iaf på ytan ör tänkta att de skall finnas där som stöd. Det skulle behövas ett rikstäckande rejält kunskapslyft inom både socialtjänst, skolor, sjukvård och rättsväsende kring hur självskada faktiskt fungerar. Att det inte alls är att bara säga nej när en torsk hör av sig. Speciellt inte när du själv är minderårig och i en utsatt situation och den som trakasserar dig för en “träff” är en man med makt.

Det behövs också mer kunskap om den enorma kamp som följer för att ta sig ur situationen med självskadebeteendet när stödet från samhället är så minimalt. Liksom de efterföljande åren (ev livstiden) av slit för att försöka bearbeta allt en varit med om. En kamp tillbaka till livet som alltså inte underlättas av varken samhällets vilja att förlåta förövaren, eller professionella instansers svårigheter att ta i dessa frågor utan fördomar om vad det innebär att vara ett offer.

Att GL nu är fri igen och med minimala konsekvenser för sitt agerande är milt sagt skit. Hårdare straff osv i all ära, men längre straff kostar pengar, och har dessutom ingen effekt på brottsligheten. Om ingen vård ges är risken för återfall dessutom enormt hög, nästan garanterad. Istället för längre straff för förövarna bör fokus läggas på just vården. Vård som idag är frivillig och en narcissistisk förövare som GL med lätthet tackar nej till eftersom han inte anser sig gjort något fel. Utan konsekvenser kan de som behöver vården mest skita i att ta emot den.

Mest fokus bör dock läggas på offren. Det är DÄR de stora ekonomiska satsningarna behövs nu. Det är nämligen skandal i en rättsstat som Sverige att kvinnor kan hamna på bar backe för att de utsatts av en man som GL och samhället som svar vänder dem ryggen istället för att sluta upp när de behöver oss som mest.

För dig som ev befinner dig i ett självskadebeteende där du blir sexuellt exploaterad finns föreningarna Alltid sedd, Föreningen storasyster och Inte din hora att vända dig till för stöd!

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Hey SD svansen, låt oss prata om våldtäkt. 

​Hör upp lilla SD svansen och alla ”Sverigevänner”, vi behöver snacka lite om det här med Sverige som våldtäktslandet nr 1 och hur ni får ihop det med att samtidigt hävda att tjejer ljuger om våldtäkter och att siffran 2% av svenska kvinnor våldtas varje år är ”för hög”. 
Vi börjar med det här med falska anmälningar av våldtäkter. Det brukar uppges att 7-14% av alla anmälningar är falska, ibland florerar absurda siffror upp till 80%. Sanningen är att bara ca 1-1.5% av anmälningar är bevisbart falska anmälningar. Av dessa har en majoritet ingen utpekad förövare  (vilket är en huvudorsak till att de bedöms som falska). Den vanligaste falska anmälningen är en ung tjej som hävdar sig blivit våldtagen på en offentlig plats. I många fall finns misstanke om att annat brott begåtts som tjejen inte kan/vågar anmäla. Dvs offret HAR blivit utsatt för något, bara inte den våldtäkt hon anmäler. (1,2) BRÅ beräknar att det sker ca 112 våldtäkter varje dag. Majoriteten sker i ett förhållande men det är främst våldtäkter med ytligt eller helt okänd gärningsman som offren vågar anmäla eller ens erkänna att de skett. 
Vad gäller Sverige som landet med flest våldtäkter och att detta enbart skulle bero på att invandrare våldtar. I Sverige har ca 30% av befolkningen rötter utanför Sverige. Det vill säga är själva födda utanför Sverige eller har en eller två föräldrar födda utanför Sverige. Strax över hälften av dessa är män (ca 16% av befolkningen). Ca 7% av befolkningen är män med utomeuropeisk härkomst. Samtidigt uppskattas ungefär 25% av Sveriges kvinnor blivit våldtagna någon gång i sitt liv. De 7% utomeuropeiska manliga invandrarna  (inkl 1åriga pojkar) verkar ligga i rejält för att hinna med allt det. Alternativet är att européer och svenska vita män hjälper till rätt bra med att hålla statistiken uppe… 


Nå. Det åt sidan. 25% dvs 1 av 4 kvinnor har någon gång våldtagits. Det låter enormt högt eller hur? Det är mycket. Men inte högst i världen. I Indien är siffran nästan den dubbla. I Sydafrika uppges 1 av 3 kvinnor blivit våldtagna bara senaste 12 månaderna, andra siffror uppger att ca 3600 kvinnor våldtas i sydafrika _varje dag_ (4). I Kongo uppskattas mellan 80-90% av alla flickor och kvinnor över 13 ha blivit brutalt våldtagna. I USA har lite mer än var fjärde kvinna blivit våldtagen. Jag kan fortsätta. Sveriges statistik beror på en rad saker. Exempelvis att vi är ett av få länder som räknar ALL penetration utan tillstånd som våldtäkt. Oavsett kön på den som blir utsatt, oavsett vad det är som används för penetrationen. Vi har också exakt samma regler för våldtäkt i ett äktenskap som utanför det. Något många länder inte har där våld och våldtäkt inom en relation inte räknas som olagligt. Vi har dessutom en pågående diskussion om sexuellt våld där kvinnor idag tex är rätt medvetna om att det ÄR olagligt om någon tafsar på dem på en festival eller trycker upp ett finger mellan deras ben i kön till krogtoan. Saker som i många andra samhällen (och trots allt även här) fortfarande ses som sånt kvinnor får räkna med och stå ut med. (3) Vi har också ett system där varje enskild våldtäkt registreras för sig OCH per gärningsman. Dvs om jag våldtas 30 ggr av min partner ger det 30 anmälningar i statistiken. Om en person våldtas av 4 män ger det 4 anmälningar om gruppvåldtäkt i statistiken.  Det är helt enkelt vanskligt att jämföra statistik rakt över. Men ska vi nödvändigtvis göra det så är det snarare BRA att vår anmälningsbenägenhet och vida begrepp av sexuellt våld är vad den är. Vi sticker ut, men det är inte nödvändigtvis negativt. 
Så lilla SD svansen, hur vill ni ha det? Är Sverige drabbat av en ”våg” av våldtäkter eller ljuger kvinnor om sin utsatthet? Ni vet, ni kan inte få båda delarna. Om A får ni också acceptera att svenska män våldtar mer än ni vill tro att de gör. 
(1) http://www.expressen.se/gt/falska-valdtaktsanmalningar-ytterst-ovanliga/

(2) https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2008/Nr-4-2008-Argang-74/Felaktiga-forestallningar-om-falska-valdtaktsanmalningar-gor-att-de-mest-utsatta-kvinnorna-sviks/

(3) http://www.metro.se/artikel/här-är-sanningen-bakom-statistiken-för-våldtäktslandet-sverige-xr

(4) https://www.wits.ac.za/news/latest-news/general-news/2015/2015-06/rape-stats-poorly-reflect-reality.html

Synen på sexualbrott, en fråga om Vi och Dem?

Detta blir mina avslutande funderingar kring de tankar som väckts i samband med debatten om händelserna i Köln. Jag har följt flera diskussioner, läst en uppsjö artiklar och fått mängder med kommentarer kring detta och i allt detta har jag slagits av hur benhårt en majoritet av debattörerna vill hålla fast vid en uppdelning av ”Vi” mot ””Dom”. Inte bara när det gäller förövare, utan också när det kommer till att beskriva offren. Jag har också lagt märke till en tydlig uppdelning i fråga om vita och rasifierades kvinnors upplevelser av vita svenska mäns sexuella övergepp och generella kvinnosyn.

Ett stort antal svenska kvinnor har tagit svenska män i försvar, kvinnor (oavsett etnicitet) som vittnar om hur svenska män i grupp begår övergrepp anklagas, mer eller mindre rakt ut, för att ljuga eller överdriva. Jag ser gång på gång vita kvinnor påstå att det är milsvid skillnad i hur svenska män beter sig jämfört tex Afghanska män. Samtidigt ser jag ser framförallt rasifierade kvinnor vittna igen och igen om svenska vita män som frågar vad de kostar, trycker upp fingrar där deras fingrar inte ska vara, klämmer hårt om kvinnors bröst, runkar på bussen osv. Berättelser som sen, av vita kvinnor, förnekas, förminskas och viftas bort för vita män är så mycket bättre än alla andra.

I en artikel går skribenten (säger ej vem pga vill inte ge onödiga sidvisningar) så långt som till att låta insuinera att alla kvinnor som hävdar att svenska män inte alls har så himla schyst kvinnosyn aldrig kan ha blivit våldtagna och därför bör vara tysta. I ivern att försvara vita kvinnor från mörka män flödar kvinnohatet mot rasifierade kvinnor…. Apropå det där med vita kvinnor och mörka män kan vi gå vidare till synen på vem som är offer och vem som är förövare.

image

I alla artiklar och i en stor portion bildgoogling har jag konstaterat följande:

Offer för våldtäkt: Vita kvinnor från västvärden. Anses stå för ”västerländska värderingar” såsom rätten till den egna kroppen, rätten att klä sig som en vill, ha sex med vem en vill, vara full och jämställdhet i största allmänhet. Hon utmålas som den som våldtas och utsätts inte på grund av mäns syn på kvinnor generellt utan på grund av att hon är just en vit västerländsk kvinna. Tropen att vita kvinnor ska ”straffas” av mörka män med hemska värderingar går igen i debatten gång på gång.

I diskussionerna om Köln tas det upp i ett flertal artiklar. Trots att polisen ännu inte har någon bild över varför övergreppen skedde hävdas det att det handlade om rasism mot vita. Att Afghanska och Iranska män utstuderat velat ge sig på ”västerländska kvinnor” för att trycka dem/oss tillbaka i fråga om frihet och jämställdhet. Händelsen i Köln utmålas som en ny form av terrorism mot vita och liknelser har gjorts till terrordåden i Paris. Att det bland kvinnorna som anmält skulle finnas rasiferade  offer finns öht inte på kartan, trots att polisen inte sagt ett ord om etnicitet hos de drabbade.

På BBC finns en serie klipp där kvinnor som drabbades vittnar om händelsen i Köln, bland dem finns rasiferade kvinnor som i den svenska debatten helt raderats ut. Händelserna i Köln var en attack mot kvinnor, inte bara vita kvinnor. Misstänkliggörandet och osynliggörandet av rasiferade kvinnor som offer för sexuella övergrepp är ett enormt problem. Här kan vi verkligen snacka om att svika offren i Köln när händelsen falskt utmålas som en attack bara mot vita kvinnor.

Synen på gärningsmännen: När det kommer till förövarna är bilden istället det omvända. Vita män exkluderas konstant som möjliga gärningsmän istället handlar det bara om att peka ut andra som de ”riktiga” förövarna. Är kan nämnas rapporteringen om ”We are Stockholm” där det påstås att enbart killar från Afghanistan och Iran var inblandade i den första versionen. En av de fältarbetate som var på plats och tog del av polisens signalement säger däremot att det inte var sant. Att pojkar med olika signalement som kan betyda en massa olika etniciteter var eftersökta.

image

Kvar blir en bild som ger vid handen att rasifierade kvinnor bara kan våldtas eller trakasseras av rasiferade män OM de öht kan vara offer alls. Samtidigt som vita män fortsätter ursäktas och få komma undan. Vill vi göra skillnad på ursprung i arbetet mot sexuella övergrepp finns klart bättre vägar att gå än att peka ut vissa som de ständiga förövarna och andra som de ständigt missförstådda. Det finns vägar att gå som inte skambelägger offer för att de våldtogs av ”fel” förövare. Viktigast av allt kanske är att vi borde sluta låssas som att allt var så bra i nått diffust ”förr”, för jag vet inte med er men jag har iaf aldrig levt i en tid där badhus inte utgjort ett orosmoment, där jag inte behövt väga in risken för sexuella trakasserier för en kväll på krogen eller där jag utan pekpinnar kunnat röra mig fritt i en stad på kvällstid.

På bilden är f.ö en ”våldtäktskondom”. Ett konstprojekt som skulle lyfta diskussionen om våldtäkt. Kondomen skulle användas av kvinnor som en form av självförsvar. När kondomen ”släpptes” uppstod ramaskri, det var ju synd om männen…..

De vitt skilda erfarenheterna och upplevelserna kring svenska mäns attityder mot kvinnor får mig också att dra slutsatsen att vem som väljs ut som offer också till viss del bottnar i ett vi och dem tänk. Kanske grunden är en form av rasism där rasifierade kvinnor i Sverige inte ses som lika mycket värda och därför är det okej att behandla oss på ett sätt som svenska kvinnor inte behandlas på i samma utsträckning? Det är iaf den enda förklaring jag kan komma på till den kompakta igenkänningen jos rasiferade kvinnor om svenska mäns beteenden som samtidigt förnekas så starkt av vita kvinnor. Slutsatsen blir iaf att rasism definitivt spelar in i synen på sexualbrott, i vem som kan utföra dem, i hur allvarliga de är och i vilka de riktiga offren är.

De som bryr sig mest om Köln bryr sig minst om offren.

Cirkusen runt händelserna i Köln har dragit igång rejält. Trots att media skrev om det hela kort tid efter att Polisen i Köln gått ut med vad som hänt hävdas det att händelsen mörkas. Nu har Sverige fått sitt egna Köln. Stockholms polisen har gått ut med att det varit liknande övergrepp under ungdomsfestivalen ”We are Stockholm”. Enligt en polis, som även låtit sig intervjuas av SD stödda ”Nyheter idag”, beror detta på att media förvränger information och att polisen inte vill sprida info som gynnar ”främlingsfientliga krafter”. Jag vet inte om det stämmer, oavsett varför de inte tog upp händelserna är det såklart inte bra, men att media skulle mörka brottslighet för att skydda personer med ”icke svenskt ursprung” är bara lögn.

Allt detta har såklart satt fart på de väldigt selektiva kvinnokämparna. Igen och ingen frågas det ”Var ÄR feministerna nu då?”, för tydligen är inga fördömanden starka nog. Händelserna tas som slagträ i debatten om invandring och män skriver om att det får vara nog, att vi måste skydda ”våra kvinnor”. Denna ilska och vurm för kvinnornas säkerhet är dock ytterst selektiv. Faktiskt så selektiv att det inte handlar om offren öht, enbart om att få hata på invandrare. Så selektiv att det inte krävs mer än att en svensk kvinna skriver en artikel om att detta är ett generellt problem med män för att kommentarerna från svenska vita män (de där med så fin kvinnosyn) ska se ut såhär (Bild via ”Allt som Jack Werner rör vid”)

12493775_1225589697469881_2476265678324965498_o

Så mycket för att bry sig om kvinnors säkerhet och att hata våldtäkter… Möjligen tycker de sig vara så fina fina män med en så fin kvinnosyn eftersom de ju inte vill våldta själva, de bara önskar att 100 invandrade (muslimer/svarta får vi förmoda) män ska göra det… Så de liksom sen kan skylla på att det var de männens kvinnosyn som var problemet, inte att en massa svenska män satt och hetsade om hur mycket hon förtjänade våldtäkt. (För att vara övertydlig, hade hon verkligen blivit våldtagen som straff är problemet kvinnosynen hos de som våldtog henne och vidren som hetsar om att det är vad hon förtjänar.)

De som hetsar mest om Köln, om hur invandringen är problemet och invandrarmän från arabvärlden eller Afrika de som är farliga skiter egentligen fullständigt i offer för sexuella övergrepp. Offren ges bara en plats när de kan användas som slagträ för att hata på andra, annars är de helt ointressanta. Samma som nu r upprörda över händelsen i Köln kan med lätthet anklaga kvinnor för att ljuga när de pekar ut svenska vita män som förövare, för sånt gör ju inte svenska män… Här kan vi snacka genuint kvinnohat, som tom lyckas smyga sig in i feministiska rum.

Varje dag anmäls ca 46 sexuella övergrepp, varav ungefär hälften är våldtäkt eller våldtäktsförsök. Enligt BRÅ/Polisens uppskattningar begås i själva verket ca 400 sexualbrott om dagen. Ungefär 76.000 kvinnor utsätts för sexualbrott under ett år, hur många brott dessa blir i realiteten är svårt att säga eftersom varje kvinna kan ha utsatts flera gånger. Majoriteten av förövarna är nordiska män (främst svenskar). Detta är inga enstaka händelser, inga extremfall. Det är vardag.

Hotet att utsättas för sexualbrott finns alltid där från män, såväl nära vänner, partners eller totala främlingar utgör ett hot. Att leva med detta ständiga hot är något vi kvinnor fått lära oss hantera sedan barnsben. Vi ska inte klä oss för utmanande, inte gå på fel gator, inte befinna oss i fel bostadsområden, vara försiktig när vi tar en taxi hem på kvällen från krogen osv osv osv. För män att inse hur enormt begränsat kvinnors livsutrymmen är, är ingen enkel uppgift. När det dessutom inte bara är ”de andra” som upplevs som ett hot väljer många män att istället slå ifrån sig och bli arga.

Kvinnan som inte ”tar hand om sig” får veta att hon var naiv och oförsiktig om hon utsätts för övergrepp. Kvinnan som erkänner att hon är otrygg runt män, speciellt män i grupp, får skäll för att dra alla män över samma kam. (Bild från Elin Lucassi)

11849282_902451486513405_1616090218_n

Ska vi nu faktiskt bry oss om offren för mäns sexuella övergrepp måste vi bry oss om alla offer, att utsättas för övergrepp av svenska vita män gör inte mindre ont, att utsättas av personer som inte har svensk härkomst gör det inte till ett värre brott. De män och kvinnor som vill lära ut en bra kvinnosyn till nyanlända invandrare bryr sig inte om offren i första hand, utan om att få peka ut vissa grupper som värre än andra.

Jag har pratat om närhetsprincipen förr, dvs hur människor tenderar att bry sig mer om personer som liknar dem och vars bakgrund de tror sig kunna känna igen sig i även om de bor i olika länder. Närhetsprincipen har en annan sida också, den där förövare som påminner om en själv lättare ursäktas. Det är enklare att se en person som varken till ytan eller kultur liknar en själv och säga att ”Ja, klart han är skyldig, se på bevisen!”. En person som däremot ser ut som en själv, ens förälder eller syskon… Där är det inte lika enkelt. Istället blir det lättare att skylla på annat, leta förmildrande omständigheter eller att lägga skulden på offret. ”De var ju fulla”, ”Han trodde det var BDSM”, ”Hon sa faktiskt inte nej även om hon gjorde motstånd”… Exemplen är många på hur svenska förövare ursäktas igen och igen av rättsväsendet, av omgivningen. Av de vänner som högt skanderat att de aldrig kommer acceptera våldtäktsmän i deras bekantskap.. För om de erkänner att dessa personer är brottslingar måste de också erkänna att brottslingar kan vara vita svenskar också, de kan även någon en tycker om. Detta är speciellt svårt i sexualbrott på grund av den generella bilden av sexualbrott som det värsta av alla brott som finns.

manshat-och-kvinnohat

Svenska män vill behålla bilden av sig själva som hyvens killar. Att deras tafs på krogen, opåkallade närhet eller kränkande kommentarer inte är okej vill de sällan erkänna. ”Det är ju bara skämt”. Att kvinnor säger att de faktiskt är rädda för dem gör dem förbannade, för det går emot deras bild som ”schysta snubbar”. De vill helt enkelt få peka ut ”de andra” som problemet, flytta fokus och slippa se den del de själva utgör i problemet. De kvinnor som försvarar svenska män och pekar ut ”de andra” som problemet vill invagga sig i någon form av trygghet. Att männen de har runt sig i alla fall inte kommer göra dem illa. Kanske har de rätt, kanske inte. Klart står iallafall att om de skulle utsättas för övergrepp av en svensk man kommer de ha betydligt svårare att bli trodd än om förövaren är invandrare från icke nordeuropeiska länder.

Givetvis finns det undantag bland svenska män, som ser problemen och erkänner dem. Erkänner den våldtäktskultur vi lever i. De får ändå leva med att kvinnor behandlar dem med viss skepsis, att vi inte omgående öppnar våra armar och vågar lita på att just Du kommer vara en kille som är schyst på riktigt.

Alla män bär ansvar för den våldtäktskultur vi lever i. I den struktur som gör att kvinnor inte kan vara trygga i offentliga rum. Alla män som förgriper sig på kvinnor borde straffas, oavsett varifrån de kommer. För den som bryr sig om offren är alla brott lika allvarliga, oavsett vem som gjort dem, och en kämpar mot sexuella övergrepp var det än sker, inte bara när förövarna kan användas som exempel i rasistisk retorik.

Därför hatar så många Hagamannen.

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer

Alla känner en våldtäktsman, alla.

Efter min text om hur jag hatar män i grupp fick jag en hel del kränkta män på mig. Män som menade att de som ger sig på kvinnor, hotar, våldtar eller trakasserar är en liten liten klick av alla män. Jag fick tom siffror: 0.01-1% av männen menade dessa snubbar skulle stå för allt våld mot kvinnor och andra män. Jag vill ta och adressera denna synen på förövarna som alltid varandes ”någon annan” som inte finns i den egna bekantskapskretsen. För sanningen är att alla känner en våldtäktsman. Alla känner någon man som uppträtt hotfullt eller trakasserat en kvinna. Alla känner någon man som varit våldsam mot en kvinna. Våld mot kvinnor från män är ingen liten grej och det är inget en pyttig minoritet sysslar med.

Hur kan jag veta detta? Jo för det faller på sin absoluta orimlighet att 1% av männen skulle stå för någon form av våld, hot eller trakasserier av 100% av kvinnorna. Om vi bara ser till sexuellt våld är det orlimligt att 1% av männen utfört sexuellt våld mot ca 40% av alla kvinnor. (Med ”alla” åsyftas f.ö kvinnor mellan 18-65 år). Siffran 0.01% är rent påhitt. Siffran 1% motsvarar ungefär antalet män som anmäls för sexualbrott mot kvinnor på ett år. Då kan vi ha i beaktande att av kvinnor som uppsöker vård eller hjälp hos kvinnojour anmäler bara som mest 20%. Hur många som inte ens söker hjälp kan vi bara uppskatta utifrån de trygghetsenkäter och dyl som görs.

En sådan undersökning är ”Slagen dam” som bla brottsoffermyndigheten står bakom. Nedan två olika bilder från denna undersökning som visar hur vanligt våld i olika form av män mot kvinnor är. Obs: detta gäller bara sådant som kan vara olagligt, ”mild” form av trakasserier såsom catcalling, taffs på krogen eller dyl räknas inre in.

image

image

Som ni ser är våld mot kvinnor vardagsmat. Om vi ser till stapeln ”Våld totalt” där ca 50% av alla kvinnor uppger att de utsatts för våld, säger det sig inte självt att betydligt fler än 1% av männen har problem med sin kvinnosyn? Nej, det är dags för män att sluta försöka slingra undan och skylla problemen på nån anonym, minimal klick män. Detta är ett samhällsproblem och vare sig du eller dina vänner vill erkänna det så har ni minst en våldtäktsman i er bekantskap. Kanske är det barndomsvännen du alltid känt. Kanske är det grannen du hejar på i trappuppgången. Eller kanske det är din kusin, bror eller far. De finns över allt och vi måste alla erkänna att så är fallet. För när vi utmålar våldtäktsmän eller män som slår sina partners som udda, hemska, monster, ”någon annan”, så kan vi också upprätthålla den victim blaming som säger att kvinnor måste ta hand om sig.

För vad är det egentligen det där ”ta hand om dig” utgår ifrån? Jo att det skulle gå att se på ytan vem som kommer slå, hota eller våldta oss. Detta är helt enkelt ren och skär lögn. Vad mer detta skapar är det våldsamma behovet att ursäkta när någon en känner anklagas för våldtäkt. Jag har skivit om dessa mekanismer förr. Kort och gott: sluta ursäkta! Sluta utmåla förövare som galna kufar! Sluta tro att välvårdade, schysta, pålästa, reko killar inte skulle kunna våldta!

Faktum är att så länge statistiken ser ut såhär och så länge kvinnor får höra att de får skylla sig själva som inte ”tog hand om sig” när de blir utsatta för våld från män… ja så länge får män också leva med att vi måste behandla er alla som potentiella förövare. Om du tycker det suger sluta gnälla och hjälp oss påverka det strukturella kvinnohatet i samhället som låter män komma undan med våld, hot och sexuellt våld mot kvinnor!

Nu kanske nån undrar om jag tycker vi ska hata och mobba ut alla förövare där ute. Svaret är (ev förvånande) Nej. Att exkludera förövare från samhället och social gemenskap ökar risken för nya brott. Däremot bör alla som vet att de har både en förövare och dennes offer i samma krets se till att offret inte behöver umgås med honom. Samt givetvis vara sjujävla tydligt med att en inte accepterar personens handling och kommer hålla koll.

För de som nu vill påpeka att män också utsätts för våld och våldtäkter har jag lite mer statistik. Det stämmer. När det gäller våld och hot utsätts män oftare än kvinnor. Dock är det fortfarande främst andra män som står för våldet  (ca 87%). När det gäller sexualbrott uppger ca 7-15% av alla kvinnor att de utsatts under ett år. Motsvarande siffra för män är 0.2-0.7%. Som ni ser är

skillnaden enorm. Även i våldtäkter står män för de flesta våldtäkter mot andra män (97%). Så oavsett offret är man eller kvinna är förövaren nästan uteslutande en man. Detta är ett mansproblem oavsett hur mycket kränkta män vill förneka det.

Som avslutning får ni en fin bingobricka gjord av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Använd denna närhelst ”mäns våld” är på tapeten. Den lär bli full snabbt. Källor för inlägget är BRÅ samt  rapporten Slagen dam

image

Våldtäkt är inte det värsta som kan drabba en kvinna

I text på text, artikel på artikel och debatt efter debatt utmålas våldtäkt som det värsta brotten som finns. Det värsta en kvinna kan drabbas av. Våldtagna talas om som skadade för all framtid, oförmögna att någonsin gå vidare i livet, och OM någon ändå gör det ses det nästan som ett mirakel.
Jag har tidigare skrivit lite om det i min text om våldtäktskultur men känner att jag vill skriva lite mer om det.

I dagarna kom en trailer för en ny serie som det samlas in stöd för så att den ska bli av. ”De jävlarna ska skjutas” heter det och handlar av trailern att döma om ett gäng kvinnor som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och ge sig ut på en hämndodyssé för att skada/döda odömda våldtäktsmän. Det har varit en del debatt kring detta där många kvinnor hyllar trailern och många män tyckt den varit bara obehaglig. Själv finner jag inte trailern per se speciellt obehagligt, det är inte mer våld i den än en vanlig actionrulle. Däremot finner jag den ändå problematisk då det verkar som att en lagom hämnd för våldtäkt är lemlästning eller döden. I min mening ger det två olika signaler, antingen att en våldtäkt är lika svår att hämta sig ifrån som en avhuggen kuk/att våldtäkt = att vara död iaf själsligt eller att våldtäktsmän förtjänar att utsättas för mer lidande än de orsakade själva. Båda delarna är högst problematiskt.

Att utsättas för våldtäkt är ingen dans på rosor, tro mig jag vet. Det är inget en önskar ens sin värsta fiende. Samtidigt är det något det går att komma över, eller iaf komma vidare ifrån. Det går att få ett fungerande liv igen med rätt stöd och det går att ha ett sexliv igen om en önskar efter hjälp och bearbetning. Denna ständiga fokus på att kvinnor är skadade för livet efter en våldtäkt skadar mer än det gör nytta. Det skadar eftersom många offer för våldtäkt skäms över att de inte mår dåligt nog. Eller bortförklarar övergreppet med att det nog inte var en våldtäkt trots allt för de vill ju inte ta livet av sig. Andra tänker att eftersom de inte ligger i sängen och gråter hysteriskt, oförmögen att fungera så måste de själva orsakat våldtäkten och får skylla sig själva. Givetvis finns det personer som mår fruktansvärt av en våldtäkt, jag säger inget annat, men att denna del av alla offer får stå mall för hur ”riktiga offer” beter sig är en högst skadlig del av våldtäktskulturen.

Det har hänt flera gånger att män friats från våldtäkt för att offren inte upplevts tillräckligt ”förstörda”. Rätten har resonerat att eftersom offret klarat av att ha sex med sin partner, eller fortsätta arbeta, eller visa upp en glad yta i sociala forum… ja då har personen inte blivit våldtagen. Denna syn försvårar också, och i vissa fall omöjliggör, för offer att gå vidare i livet. För om personen går vidare finns alltid risken att få sin upplevelse ifrågasatt. Även många år efter ett övergrepp kan offer ifrågasättas om de inte fortfarande mår uruselt och i princip lever i känslomässig misär.

Samtidigt så blir steget att erkänna våldtäkter i sin egna närhet längre när våldtäktsmän utmålas som monster. När det på ett sätt anses rimligt att önska kastrering av våldtäktsmän eller annat stort lidande så blir steget till att kunna se att någon i ens närhet våldtagit också längre för vem vill att ens vän skall kastreras? Det gör då även att erkänna att någon en känner blivit våldtaget blir svårare eftersom de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen. Dvs om din vän har blivit våldtagen är det troligen av någon du känner. När våldtäktsmän utmålas som fasansfulla monster, knappt värdiga att kallas människor motarbetas effektivt möjligheten att tala öppet om våldtäkt och framförallt att kunna se sanningen i vitögat att alla nog mött minst en person som vi gillat som faktistk våldtagit någon.

Faktum är ändå att de flesta lyckas gå vidare, det tar tid, det kan ta många många år, men det går. Det är faktiskt vanligare att ha blivit våldtagen än att ha blivit allvarligt skadad i en bilolycka, så hade det varit helt omöjligt att bygga upp sitt liv efter en våldtäkt hade samhället gått under för länge sedan.

Utöver aspekten att det blir svårare att bli trodd vid ett övergrepp om en inte uppvisar en helt sargad person så gör synen på våldtäkt som det värsta någonsin också att våldtäkt blir mer lockande för de som vill skada och få makt över en kvinna. För våldtäkter eller hot om våldtäkter riktas främst mot kvinnor just för att det är ansett som bland det värsta som någon kan utsättas för. När en man vill förstöra en kvinnas liv är våldtäkt bland de vanligaste vägarna att gå. Varför ska vi ge dessa förövare detta övertag? Hela synen på våldtäkt som det värsta någonsin bottnar ju i den patriarkala tanken att en våldtagen kvinna inte är oskuld mer och därför förbrukad. En patriarkal rest vi verkligen måste bli av med för allas skull. För även om en våldtäkt är hemsk så är det inget som definierar en person för all framtid. Även som offer för en våldtäkt är en så mycket mer som person, det finns så många andra sidor att se!

Så låt inte en våldtäkt säga något om vem du är, låt inte förövaraset få den makten över dig. Var arg, var ledsen, var en blöt pöl av sorg över det som skedde, ge uttryck för alla känslor du har! Kom bara ihåg att det aldrig var ditt fel och att du, med stöd, kan bli en helare människa igen! Bland det viktigaste är att tala om detta, och att inte få dåligt samvete över att må bättre. Tabut runt våldtäkt måste lyftas, vi måste arbeta för att kunna tala öppet om de övergrepp många av oss utsatts för och även våra vägar till att må bättre. Vi måste också se att detta med att gå vidare inte är detsamma som helt återställd. För helt återställd kommer ingen bli, en våldtäkt gör att en aldrig blir samma person igen. Bara att fortsätta leva, ta en dag i taget är ändå att gå vidare även när det innebär att en isolerar sig för att kunna hantera sitt mående. Kravet att en ska vara ”återställd” innan en kan sägas gå vidare är bara ännu en käpp i hjulet för alla som kämpar med men från en våldtäkt.

Det är såklart okej att hata sin förövare, att drömma om att skada hen på alla möjliga sätt men i ärlighetens namn skulle det ju inte göra mycket bättre. Våldtäkten blir inte ogjord av att förövaren får kuken avskuren eller tom dör. Det är också okej att inte önska sin förövare något ont alls. Det finns många sätt att reagera helt enkelt och inget sätt är mer rätt än någon annan och inget sätt säger något om huruvida våldtäkten var mer eller mindre grov, mer eller mindre riktig. Jag upprepar dock: Vi måste prata mer om detta, prata mer med varandra och sluta se våldtäkter som livets slut, att vi har makten att inte tillåta en våldtäktsman att förstöra våra liv för alltid. Att gå vidare är bland den bästa hämnden det går att få mot en våldtäktsman som vill se oss nedslagna och förstörda. Å hey du, om du aldrig någonsin vill ha sex igen är det faktiskt också okej. Det går att ha fina meningsfulla relationer utan att ha sex! Det går att bearbeta och gå vidare i livet efter en våldtäkt, att skapa en ny fungerande vardag och att må BRA utan att ha sex.

För den som drabbats av våldtäkt och vill ha någon att prata med går det bra att maila mig (se under kontaktfliken för info) eller finna stöd via dessa sidor:
http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/utsatt/valdtakt-9

http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=after-en-valdtakt

http://www.foreningenstorasyster.se/wordpress/om-sexuella-overgrepp/vad-ar-en-valdtakt

http://www.vjouren.se

Jo faktiskt, alla män.

När en inte tillhör en övergripande norm i samhället, exempelvis vithetsnormen eller heteronormen, så får en veta det i princip hela tiden. Varje dag, i de mest oväntade situationer, kommer påminnelser om att en inte hör till fullt ut, inte riktigt har samma rätt att verka i samhället som andra. Normen däremot får oftast bara vara, den finns där utan att pekas ut, ifrågasättas eller namnges. det är ett av privilegierna i att tillhöra en norm. Att en får möjligheten att representera bara sig själv och inte behöver bevisa att en hör hemma i normen (ex att heterosexuella alltid hör hemma i prat om relationer, vita alltid får plats i samhällsdiskussionen eller män inte måste motbevisa att de inte alls är irrationellt känslosamma). Med den växande feministiska kampen, med antirasismen och hbtq rörelsen och alla andra rörelser som äntligen börjar få luft så har normerna börjat belysas, namnges och avkrävas ansvar för förtryck som riktas mot de som faller utanför normen. Detta innebär även att personer som tillhör en norm nu inte bara kan glida runt under radarn, även de pekas ut och framförallt: De avkrävs ett ansvar för det förtryck normen utövar. De kan inte längre komma undan med att påpeka att de bara är en individ, de pekas ur som delar av en struktur, något som faktiskt exkluderar och skadar andra. Ju mer normer en person tillhör ju mer privilegier har personen, och ju mer har personen också att förlora på att normerna pekas ut. Det är därför de vita, heterosexuella, normfungerande medelklassmännen vrålar allra mest över att pekas ut. Framförallt vill de inom normen slippa höra talas om att ta ansvar, att klumpas ihop med andra ses som ett hån. Speciellt bland männen. Att pekas ut som en grupp, en grupp där varje man faktiskt har ett ansvar för de problem gruppen som helhet dras med ses som manshat. Det jämnställs med rasism och snabbt kommer rösterna ”inte alla män!!”. Vanan att få vara en egen individ gör att det skär sig rejält när grupptillhörigheter pekas ut.

Senaste dagarna har det varit diskussioner om våldtäkter, och om alla mäns ansvar att motarbeta dessa. Om behovet för kvinnor att behandla alla män som potentiella våldtäktsmän. Som vanligt har känslorna stormat, argumenten om manshat flödat. Varför är det så svårt att stanna upp och se vad det är som verkligen sägs, vad som faktiskt är verkligheten? För fakta är att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter utförs av män. Även om vi skulle räkna med att mörkertalet för män som offer är dubbelt mot mörkertalet hos kvinnor som offer så skulle män stå för en absolut majoritet av våldtäkterna och kvinnorna vara en absolut majoritet av offren. Nej alla män våldtar inte, alla män håller inte på med sexuella trakasserier på krogen etc etc, men _alla_ kvinnor har upplevt att inte få sin kroppsliga integritet respekterad. Alla kvinnor har varit med om något övertramp så som en oönskad hand på intim kroppsdel, eller snubben som vägrar ta ett nej och tjatar och tjatar om sex, obehaget av att gå själv en mörk kväll genom stan när två eller fler män går bakom och kommenterar ens kropp osv. Så ser verkligheten ut och det är inget som vi kommer ifrån av att påpeka att alla män inte beter sig som as.

Samtidigt handlar detta om mer än bara kvinnors upplevelser av sexuella övergrepp. Det handlar om en samhällsyn, om våldtäktskultur. När kvinnor säger att vi måste se på män som potentiella våldtäktsmän slår männen bakut. Samtidigt är det EXAKT detta som (framförallt) män inom rättsväsendet säger om och om och om igen. När kvinnor ifrågasätts för att de gick hem ensamma på natten, åkte taxi själv med en manlig chaufför eller var på efterfest bland killkompisar. När hon litade på arbetskamraten eller flirten på krogen och sen får hör att hon ”borde veta bättre”. När män häver ur sig att visst borde kvinnor kunna gå nakna genom stan, men vi skickar faktiskt signaler och borde vi inte vara mer rädda om oss, kanske inte dricka så mkt på festen eller vara så sexiga? Då säger de samtidigt att kvinnor inte kan lita på dem, eller nån annan man. Detta kallas dubbelbestraffning. En kvinna som behandlar alla män som potentiella våldtäktmän är manshatare, en kvinna som inte gör det får skylla sig själv vid en våldtäkt. Detta är också vad våldtäktskulturen till stor del skyddas av. Våldtäktskulturen finns i varje våldtäktskämt, i varje våldtäktscen i en film, eller i möjligheten att våldta i tv-spel. Så länge en man inte aktivt arbetar emot denna kultur gynnar hans beteende våldtäktskulturen. Har varje man som inte aktivt motarbetat våldtäktskulturen skuld i varje våldtäkt som sker? Nej. Däremot har varje sådan man skuld i att kvinnor inte vågar anmäla pga det hat, hån och skuldbeläggande som kan komma med det. Den som inte aktivt motarbetar våldtäktskulturen har en skuld i domsluten som leder till friande domar på grund av föreställningar om män och kvinnors sexualitet.

Visst kan vi fortsätta med mantrat ”inte alla män”, visst kan vi fortsätta påstå att männen som våldtar är individer som får ta ansvar själva, men det kommer inte ändra på något. Så länge de ”schysta männen” kan komma undan med att de ju är vettiga som inte våldtar ligger ribban alldeles för lågt. Ni män som klagar över att bli ihopklumpade med våldtäktsmän, vad sägs om att försöka ändra samhället så en kvinna kan ta en jävla taxi hem efter krogen utan att behöva drabbas av självförebråelse för att hon åkte själv med en främmande man ifall nått händer? Eller stå utanför domstolarna och protestera när ytterligare en man frias från våldtäkt för att den han våldtog inte skrek nej högt nog? Individualism i all ära, men vi har alla ett ansvar för samhället vi lever i, även alla så kallat schysta män. Det kan inte sägas nog ofta men: Varje person känner minst en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp. Ingen känner en våldtäktsman. Fundera på hur det går ihop. Våldtäkt är ingen kvinnofråga, det är ett mansproblem.

notallmen