I text på text, artikel på artikel och debatt efter debatt utmålas våldtäkt som det värsta brotten som finns. Det värsta en kvinna kan drabbas av. Våldtagna talas om som skadade för all framtid, oförmögna att någonsin gå vidare i livet, och OM någon ändå gör det ses det nästan som ett mirakel.
Jag har tidigare skrivit lite om det i min text om våldtäktskultur men känner att jag vill skriva lite mer om det.
I dagarna kom en trailer för en ny serie som det samlas in stöd för så att den ska bli av. ”De jävlarna ska skjutas” heter det och handlar av trailern att döma om ett gäng kvinnor som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och ge sig ut på en hämndodyssé för att skada/döda odömda våldtäktsmän. Det har varit en del debatt kring detta där många kvinnor hyllar trailern och många män tyckt den varit bara obehaglig. Själv finner jag inte trailern per se speciellt obehagligt, det är inte mer våld i den än en vanlig actionrulle. Däremot finner jag den ändå problematisk då det verkar som att en lagom hämnd för våldtäkt är lemlästning eller döden. I min mening ger det två olika signaler, antingen att en våldtäkt är lika svår att hämta sig ifrån som en avhuggen kuk/att våldtäkt = att vara död iaf själsligt eller att våldtäktsmän förtjänar att utsättas för mer lidande än de orsakade själva. Båda delarna är högst problematiskt.
Att utsättas för våldtäkt är ingen dans på rosor, tro mig jag vet. Det är inget en önskar ens sin värsta fiende. Samtidigt är det något det går att komma över, eller iaf komma vidare ifrån. Det går att få ett fungerande liv igen med rätt stöd och det går att ha ett sexliv igen om en önskar efter hjälp och bearbetning. Denna ständiga fokus på att kvinnor är skadade för livet efter en våldtäkt skadar mer än det gör nytta. Det skadar eftersom många offer för våldtäkt skäms över att de inte mår dåligt nog. Eller bortförklarar övergreppet med att det nog inte var en våldtäkt trots allt för de vill ju inte ta livet av sig. Andra tänker att eftersom de inte ligger i sängen och gråter hysteriskt, oförmögen att fungera så måste de själva orsakat våldtäkten och får skylla sig själva. Givetvis finns det personer som mår fruktansvärt av en våldtäkt, jag säger inget annat, men att denna del av alla offer får stå mall för hur ”riktiga offer” beter sig är en högst skadlig del av våldtäktskulturen.
Det har hänt flera gånger att män friats från våldtäkt för att offren inte upplevts tillräckligt ”förstörda”. Rätten har resonerat att eftersom offret klarat av att ha sex med sin partner, eller fortsätta arbeta, eller visa upp en glad yta i sociala forum… ja då har personen inte blivit våldtagen. Denna syn försvårar också, och i vissa fall omöjliggör, för offer att gå vidare i livet. För om personen går vidare finns alltid risken att få sin upplevelse ifrågasatt. Även många år efter ett övergrepp kan offer ifrågasättas om de inte fortfarande mår uruselt och i princip lever i känslomässig misär.
Samtidigt så blir steget att erkänna våldtäkter i sin egna närhet längre när våldtäktsmän utmålas som monster. När det på ett sätt anses rimligt att önska kastrering av våldtäktsmän eller annat stort lidande så blir steget till att kunna se att någon i ens närhet våldtagit också längre för vem vill att ens vän skall kastreras? Det gör då även att erkänna att någon en känner blivit våldtaget blir svårare eftersom de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen. Dvs om din vän har blivit våldtagen är det troligen av någon du känner. När våldtäktsmän utmålas som fasansfulla monster, knappt värdiga att kallas människor motarbetas effektivt möjligheten att tala öppet om våldtäkt och framförallt att kunna se sanningen i vitögat att alla nog mött minst en person som vi gillat som faktistk våldtagit någon.
Faktum är ändå att de flesta lyckas gå vidare, det tar tid, det kan ta många många år, men det går. Det är faktiskt vanligare att ha blivit våldtagen än att ha blivit allvarligt skadad i en bilolycka, så hade det varit helt omöjligt att bygga upp sitt liv efter en våldtäkt hade samhället gått under för länge sedan.
Utöver aspekten att det blir svårare att bli trodd vid ett övergrepp om en inte uppvisar en helt sargad person så gör synen på våldtäkt som det värsta någonsin också att våldtäkt blir mer lockande för de som vill skada och få makt över en kvinna. För våldtäkter eller hot om våldtäkter riktas främst mot kvinnor just för att det är ansett som bland det värsta som någon kan utsättas för. När en man vill förstöra en kvinnas liv är våldtäkt bland de vanligaste vägarna att gå. Varför ska vi ge dessa förövare detta övertag? Hela synen på våldtäkt som det värsta någonsin bottnar ju i den patriarkala tanken att en våldtagen kvinna inte är oskuld mer och därför förbrukad. En patriarkal rest vi verkligen måste bli av med för allas skull. För även om en våldtäkt är hemsk så är det inget som definierar en person för all framtid. Även som offer för en våldtäkt är en så mycket mer som person, det finns så många andra sidor att se!
Så låt inte en våldtäkt säga något om vem du är, låt inte förövaraset få den makten över dig. Var arg, var ledsen, var en blöt pöl av sorg över det som skedde, ge uttryck för alla känslor du har! Kom bara ihåg att det aldrig var ditt fel och att du, med stöd, kan bli en helare människa igen! Bland det viktigaste är att tala om detta, och att inte få dåligt samvete över att må bättre. Tabut runt våldtäkt måste lyftas, vi måste arbeta för att kunna tala öppet om de övergrepp många av oss utsatts för och även våra vägar till att må bättre. Vi måste också se att detta med att gå vidare inte är detsamma som helt återställd. För helt återställd kommer ingen bli, en våldtäkt gör att en aldrig blir samma person igen. Bara att fortsätta leva, ta en dag i taget är ändå att gå vidare även när det innebär att en isolerar sig för att kunna hantera sitt mående. Kravet att en ska vara ”återställd” innan en kan sägas gå vidare är bara ännu en käpp i hjulet för alla som kämpar med men från en våldtäkt.
Det är såklart okej att hata sin förövare, att drömma om att skada hen på alla möjliga sätt men i ärlighetens namn skulle det ju inte göra mycket bättre. Våldtäkten blir inte ogjord av att förövaren får kuken avskuren eller tom dör. Det är också okej att inte önska sin förövare något ont alls. Det finns många sätt att reagera helt enkelt och inget sätt är mer rätt än någon annan och inget sätt säger något om huruvida våldtäkten var mer eller mindre grov, mer eller mindre riktig. Jag upprepar dock: Vi måste prata mer om detta, prata mer med varandra och sluta se våldtäkter som livets slut, att vi har makten att inte tillåta en våldtäktsman att förstöra våra liv för alltid. Att gå vidare är bland den bästa hämnden det går att få mot en våldtäktsman som vill se oss nedslagna och förstörda. Å hey du, om du aldrig någonsin vill ha sex igen är det faktiskt också okej. Det går att ha fina meningsfulla relationer utan att ha sex! Det går att bearbeta och gå vidare i livet efter en våldtäkt, att skapa en ny fungerande vardag och att må BRA utan att ha sex.
För den som drabbats av våldtäkt och vill ha någon att prata med går det bra att maila mig (se under kontaktfliken för info) eller finna stöd via dessa sidor:
http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/utsatt/valdtakt-9
http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=after-en-valdtakt
http://www.foreningenstorasyster.se/wordpress/om-sexuella-overgrepp/vad-ar-en-valdtakt
Vardagsrasismen 
Nej livet är absolut inte slut efter en våldtäkt. Det kan ta lite underliga vägar men när man väl hittar bra killar – som respekterar traumat – kan man hitta en närhet som jag tror få förstår hur fin och nära den blir.
Jag tycker det finns två lite olika aspekter på problemet. Det är problematiskt att kvinnan skall vara ”förstörd” efter en våldtäkt. Lite dåliga vibbar av det synsättet, och vad man ”skall” vara riskerar man kanske att bli? Den andra sidan av det hela är att inte bagatellisera vad som är ett vidrigt och helt onödigt brott, att kränka och skada en annan människa bara för att man kan är så djupt hänsynslöst.
känns också ibland som att en som offer för våldtäkt eller liknande övergrepp måste ta ansvar för hela gruppen våldtäktsoffer. som att om en väljer att förlåta förövaren, och kanske rent av fortsätter älska den, är det antingen inget riktigt övergrepp, eller så förråder en alla som någonsin blivit utsatta. kanske klumpigt skriven kommentar men ja, kändes svårt att formulera. hoppas någon förstod.
Ta verkligen inte bort denna text! Jag hatar våldtäkt lika mycket som vilken kvinna som helst, men det jag känner igen mig i din text är hur samhället ger andra människor (t.ex. våldtäktsmän) kontroll över någons liv. Jag är själv inte direkt ett offer för våldtäkt (vad jag vet), men jag har långa och traumatiska erfarenheter av att vara föräldralös i ett 80-tals Hongkong, och sen bli adopterad. Jag får allt som oftast höra ”äh, var nu bara glad att du har adoptivföräldrar”, och sen inget mer. Inte ens psykologer har, i det förgångna, tagit mig seriöst, för att dom enbart sett till den DÅVARANDE situationen, och helt ignorerat allt jag hade innan. Likaså alla andra runt mig. Helt utanför min kontroll har jag (pga att andra sagt att jag har det bra) blivit styrd av samhället att må bra på ytan (plus att racism fick mig att tystna också). Det var inte före för bara några år sen (efter mer än 25 år på ”egen hand”), som jag upptäckte att jag faktiskt får ta kontroll över mitt liv och göra något åt allt som gått sönder.
Jag viker lite av ditt ämne och det du skrivit nu, för adoption är en ganska annorlunda process som spelar roll från land till land, så kan inte helt relatera till det i din text om bestraffning. Däremot det om att tala om sina problem pga att man antagligen känner personen/erna som är involverade känner jag däremot igen. Det har varit svårt för mig att kunna tala om allt jag känner inför mina adoptivföräldrar pga att jag fått lära mig av alla att jag ska vara tyst och tacksam över vad jag fått. Det enda man hela tiden bär på är skuldkänslor över att man inte kan känna det som folk tycker att man ska känna om sina adoptivföräldrar. I och med det känns det som att jag istället hela tiden är otacksam, fastän jag vet om allt gott dom också gett.
Men ja, kändes bra att läsa ditt inlägg, att någon med en helt orelaterad erfarenhet har liknande tankar. Våldtäkt, har jag ibland föreställt mig att också kunna vara, kan säkerligen också vara mentala, inte bara fysiska. Att, som nyfödd och före 5-årsåldern, vara föräldralös, hemlös och kastas mellan barnhem, känns ibland som en våldshandling av liknande mått.
Jag är själv adopterad och adoptionskritisk (har bla skrivit debattartikel för ETC på temat, finns länkat i fliken om texter i andra forum), vet precis hur svårt det är att vilja tala om sina tankar kring sådant som inte varit bra men hela tiden få höra att det är fel. Finns absolut paralleller att dra till hur våldtäktsoffer ”ska” känna. Tack för din kommenta. (P.s tips om du har instagram och inte redan följer, kolla in kontot stulen_identitet som skriver kritiskt om adoption och bemötandet av adopterade)
Professor Tom Lundin från Kunskapscentrum i katastrofpsykiatri i Uppsala är tveksam till om det är själva händelsen, tidigare erfarenheter av trauma eller en medfödd sårbarhet som utlöser posttraumatisk stress hos individen.
– Beror posttraumatisk stress på själva traumat eller på den enskilda individens sårbarhet. Det är en fråga vi ställer oss i dag, säger han.
Han pekar på att det finns mycket lite studerat vad det gäller enskilda människors psykobiologiska förutsättningar att klara katastrofer och svåra händelser.
– Det här är mycket svårt att forska omkring eftersom vi inte kan ge akutstöd till vissa i en grupp och inte till andra.
Svenska kvinnor är brats utan dess like. Var tacksamma för att ni lever i världens bäst rankade land.
http://www.liveleak.com/view?i=3fe_1421494996
Det är stora skillnader mellan våldtäkter. En handlar om hur din relation till gärningsmannen ser ut. Är ni vänner, bekanta eller är han okänd för dig? Har det funnits ett ömsesidigt givande och tagande i övrigt eller är relationen full av förnedring eller är du fullständigt otrygg och ovetande om hur denna främling fungerar och vad som väntar. En är graden av äcklighet hos honom i form av lukt, synintryck osv. En är hur pass mycket smärta som förloppet orsakar. En är om du är rädd att ha blivit gravid eller att abort tillkommer och vad den i så fall får för betydelse. En är i vilken utsträckning han önskat få dig att känna sig värdelös och vanhedrad, vilka ord och handlingar och symboler som tillkommit. En är graden av våld och graden av rädsla och närhet till döden under våldtäkten. Graden av plötslighet och handlingsutrymme; vanmakt. En är om du förlorar t ex synen på ett öga eller någon annan kroppslig funktion. En är om du haft en sexuell förhistoria som gett dig en känsla av värde eller om våldtäkten förvärrar en dålig erfarenhet. En annan om du tidigare varit med om ett sexuellt trauma eller något helt annat slags trauma eftersom sådana tenderar att haka i varandra. Hur andra bemöter dig efteråt har betydelse för din upplevelse och din personliga belägenhet i livet, om du t ex varit arbetslös och blir våldtagen på nya arbetsplatsen, och till sist hur ditt tidigare liv gestaltat sig vad avser känslan av att dina gränser respekteras och den egna kroppsuppfattningen etc. Man kan antagligen hitta fler aspekter och om man gör sig besväret att tänka på alla möjliga eventualiteter så bidrar det kanske till förståelsen av att våldtäkt kan vara det värsta och att det kan lämna en hyfsat spårlöst.
Det absolut mest avgörande är ju vad en har för psykologisk sårbarhet. Det finns personer som aldrig får ens i närheten av normalt liv efter en våldtäkt utan våld, utan skador, utan abort, utan sviket förtroende osv osv. För att personen har en annan sårbarhet i sin personlighet. Andra kan nått år senare leva ett ”vanligt” liv med knappt något men efter en våldtäkt som nästan innebar döden pga svåra skador. Det är helt enkelt individuellt vad våra psyken klarar och därmed väldigt vanskligt att leta i själva våldtäktens utförande efter orsaker till att nån går vidare och en annan inte.
Håller helt med dig! Skrev ett inlägg själv om samma sak förut:
http://moralfjant.blogg.se/2013/september/du-behover-inte-ma-daligt-over-en-valdtakt.html
Och det är liksom helt okej att vara helt traumatiserad för livet eller att knappt ens må dåligt över övergreppet. INGEN har rätt att ifrågasätta någon annans reaktion och känslor över det som hänt. Men den rådande bilden just nu är ju att en MÅSTE känna att ens liv är förstört, annars var det ingen riktig våldtäkt. Jag fick faktiskt en kommentar om att det var en tjej som inte vågade erkänna för sig själv (än mindre anmäla) att hon blivit utsatt för våldtäkt, för hon ville inte döma sig själv till det eviga lidandet som det ju sägs att en våldtäkt ALLTID innebär.
Jättebra text! Jag hoppas hon du haft kontakt med vågade erkänna att hon våldtagits utan att behöva må dåligt för livet.
Tack för bra text och bra motreflektioner av TG, ser poänger med båda era ståndpunkter. Går det att finna en syntes här? Det ska jag fundera över. Hursomhelst fint att läsa reflekterande samtal kring svåra saker.
Mycket viktig text, och mycket väl diskuterat!
Med tanke på att den rådande synen på våldtäktsoffer är den enda som tillåts finnas (vilket du problematiserar väl), är det självklart att texter som denna behövs. Förstår inte varför det uppmanas till borttagning bara för att den inte stämmer överens med någons specifika världsbild.
Jag förstår inte vad denna texten har med vardags rasism att göra utfall nu detta är vad bloggen handlar om..
Bloggen handlar även om feminism och politik i det stora hela, inte bara rasism. Så texten passar in mkt bra.
Jag vill ge ett lästips. Judith Herman, en amerikansk forskare feminist och psykiater har skrivit en bok som heter Trauma och tillfrisknande. Där visar hon i första kapitlet hur samhället har starka skäl att vilja skydda sig mot vetskap om trauman och att det går i vågor historiskt sett. Det som visat sig framgångsrikt är när brottsoffer eller exempelvis krigsveterander går samman och gör gemensam sak. Hon skriver också om fantasierna om gottgörelse, hämnd och förlåtelse som hinder från ett läkande sörjande. Jag kan inte göra henne rättvisa på några få rader men tycker hon är väl värd att fundera över.
Människor som utsätts för brott kallas ju allmänt för brottsoffer så det är ingen skillnad från att begreppet offer används för våldtagna. Människor som utsätts för inbrott kan få känslor av en dimension som de kanske inte förväntat sig. På samma sätt som det har ett värde att den typen av känslor synliggörs och erkänns så har det ett värde att andra brottsoffer får sitt erkännande. Det betyder inte att det finns en mall där man kan pricka av rätt känslor. Jag känner en kvinna som blivit våldtagen av en annan kvinna och hon ställde sig i duschen efteråt och försökte spola spola sig ren ren. Det tycker jag säger något om den karaktär brottet kan få. Skulle män som våldtas av män reagera på ett alldeles annorlunda sätt? Att heders- och kyskhetsföreställningar bör påverka därutöver och ge en extra dimension åt det hela stämmer säkert men jag håller inte med om att våldtagnas erfarenheter beskrivs på ett rakt av mytologiserande sätt. Det kan mycket väl vara det värsta som hänt en människa vilket vi också ser i det första svaret.
Tycker att det var en bra text även om det stämmer att det är svårt att säga generella saker eftersom människor kan reagera olika. Det finns absolut kvar en hyperpatriarkal idétradition kring våldtäkter som _DET_ värsta en människa kan utsätta en annan för. Att våldta är en grov kränkning. Men det är inte den enda grova kränkningen som finns. Det är en typ av kränking bland andra typer av kränkningar. Ändå behandlas våldtäkter som något närmast mytologiskt, övernaturligt som skulle skilja sig från andra sorters kränkningar. Jag tror absolut att det hänger ihop med idéer om kvinnans heder och de kopplingar som patriarkatet gör mellan kyskhet och människovärde. Våldtäkt ses inte som en handling/händelse utan upphöjs till något högre, en identitet. En person som blivit utsatt för en våldtäkt ”blir” ett våldtäktsoffer. Det pratas absolut om detta på ett sätt som inte man inte gör om folk som blivit misshandlade, eller andra grova kränkningar som kan leda till PTSD.
När det hände mig var min första tanke typ ”måste jag dö nu? Kommer jag bli självmordsbenägen?”. Men som sagt, om alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld skulle ta sitt liv skulle det ju knappt finnas några kvinnor kvar.
Precis så. Att tex bli attackerad av Nazister som Showan och nästan dödad är också en hemsk upplevelse. Att utsättas för tortyr i ett krig är en hemsk upplevelse. Men just våldtäkt har hela tiden en särställning som många gånger motarbetar offren. Eftersom våldtäkt ses som så speciellt är det ju tex skitsvårt att bli trodd tom med dokumenterade skador medan det inte är svårt att bli trodd efter en misshandel för även om det ses som hemskt ses det som en självklarhet att en kommer klara sig. Det skapar också en hel hög med regler för vad som är en riktig våldtäkt och leder till en massa skambeläggning av offren oavsett hur dåligt de mår. Skam som bidrar till dåligt mående. Många som försöker ta livet av sig efter en våldtäkt förösker pga omgivningens skammande inte pga själva övergreppet i sig. Både våldtäkt och våldtäktsmän måste sluta bli insnurrade i mytomspunnet dunkel. Det måste gå att tala öppet om Våldtäkter, både vilka som våldtar, hur de kan vara precis vem som helst och de konsekvenser de får. Både de svåra långvariga och de mer kortsiktiga.
Det är bra att inge hopp. Det håller alla med om. Men du måste också hitta balansen så att det inte tippar över i krav och ett förminskande av andras inre värld. Särskilt om du har en politisk agenda att förändra synen på våldtäkt för att uppnå vissa mål. Då tenderar du att få en instrumentell syn på andra. Deras känslor blir dina verktyg.
Som jag skrev tidigare: Skrivna ordet är inte alltid lätt. När jag gång på gång skriver ”alla känslor är okej” men ändå får ”du ställer krav på folks känslor!” blor det helt uppenbart att vi har olika sätt att uttrycka oss, olika sätt att tolka. Troligen hade vi kommit betydligt mer överrens IRL öga mot öga än nu via text på nätet.
Jo jag har sett att du skriver att alla känslor är ok. Det är bara det att människor kanske är mottagliga. De känner inte att de är ok för att du påstår det. Om du samtidigt påstår utan annan grund än vissas upplevelse att våldtäkt inte är det värsta som kan drabba säger du att känslan av att det är det värsta som hänt inte stämmer egentligen. Du sysslar med normering samtidigt som du säger att alla känslor är ok.
Våldtäkt är inte DET värsta, däremot kan det vara BLAND det värsta. Det beror helt på vad för upplevelser en haft för övrigt. Att säga att det är det värsta blir precis lika fel eftersom extremt många våldtagna förminskar sin upplevelse för att de inte upplevde våldtäkten som det värsta de varit med om. Varför ska bara de som upplever våldtäkten som värsta någonsin få ha en röst, uttrycka sina tankar, arbeta emot våldtäkt? Det blir exakt lika fel som att säga att alla borde ta det med en klackspark (vilket jag iof inte säget men du fattar hoppas jag).
Ursäkta, jag tycker att du ska ta bort den här texten. Den känns som ett led i någon slags egen bearbetning som inte är färdig. Det är genom att formulera vad du känner kring kränkningen av dig själv som du kan gå vidare i din utveckling. Inte genom att påstå saker om andras upplevelser och erfarenheter. Du avslutar med ett antal hurtiga råd. När goda råd kommer in i bilden så blir det extra tydligt att du försöker dig på normbildning. Vi ska inte ha normer kring så pass allvarliga upplevelser. De kan som bekant ge kvinnor posttraumatiskt stressyndrom och annat svårbemästrat. Att de inte behöver innebära det är egentligen en självklarhet och inget som man behöver sprida sin mening om. Det är bättre att bemötas av ödmjuk undran än förutfattade meningar. Tyvärr finns nog snarast en enkelt uppblossande ovilja hos publiken att inse vidden av de problem som kan uppstå. Man vill inte gärna se.
Jag har fått fler tack för texten än jag fått kritik. Folk som hört av sig och delgett hur dåligt de mått av att det inte är okej att prata om att det går att komma vidare efter en våldtäkt, tack för att de haft så dåligt samvete över att de inte fortsatt må dåligt, som om de sviker de som behöver stöd och hjälp mycket mer och längre.
Som sagt leder synen till våldtäkt som något en aldrig kan hämta sig ifrån direkt till friande våldtäktdomar. Det är inte okej. Nej jag avslutar inte med hurtiga råd, jag avslutar med att säga att en måste tillåta sig alla olika känslor och att prata om det som skett. Inte för att vara hurtig utan för att jag vet att det sämsta en kan göra är att lägga locket på. Det kan funka ett tag men förr eller senare kommer det bita en i baken.
Om du fått bekräftelse på dina egna känslor säger bara att andra känner som du och det var givetvis ingen nyhet. Så ser det ut för er. Jag menar att det går alldeles utmärkt att komma över ett övergrepp utan att för den skull upphöja sina egna reaktioner och bearbetandemetoder till norm. En ny unken norm av att det inte är det värsta som kan drabba en. Det blir rätt inskränkt faktiskt. Däremot ska ni givetvis kunna delge världen att ni personligen kommit över det eller inte blivit så påverkade. Det är en helt annan femma. Och om det dessutom kan påverka jurister, inte mig emot. En våldtäktsman kan givetvis inte göra sig en bedömning av vilken grad av inverkan brottet får på just denna individs liv. Det borde rätten kunna inse.
Att komma vidare betyder inte att en inte blev påverkad. Det betyder heller inte att en inte får ”återfall”. Fan jag anser mig gått vidare men drömmer fortfarande mardrömmar om det som skedde och det är 10 år sedan. Precis som att ett dödsfall av någon som står en nära går att bearbeta och komma vidare ifrån går våldtäkt att komma vidare ifrån. Att gå vidare betyder inte att vara helt återställd ,ppåverkad eller att en aldrig mår dåligt av det som hände. Om synen på att ha gått vidare är att en inte blivit berörd förstår jag varför många inte vågar berätta att de faktiskt mår bättre igen. Fär vem som verkligen våldtagits är oberärd av det?
Gå vidare är en ganska modern term från någon slags psykologtuggsfär som man kan fråga sig om den har så mycket med verkligheten att göra. Min erfarenhet av ett långt liv är att saker man trodde sig ha lämnat kan bli högst aktuella igen. Din med tydligen. Jag förstår att du vill ingjuta hopp men människors hopp kan innebära en önskan av att ha gjort sig ren och fri för gott. Jag vill inte heller att människors reaktioner ska tolkas utifrån en mall som bygger på en skala mellan fri och stark till svag och inspärrad. Det är ofta en osann berättelse. Nutiden har tillräckligt mycket av den varan. Föraktet för svaghet och drömmen om den starka individen som ångar på mot alla odds utan sidoblickar.
Sorry men det där om svag vs stark är verkligen inget jag står för eller någonsin kommer stå för. Att värdera i svag vs stark är det värsta jag vet och det är bla därför det inte står något sådant i min text.
Nej det står inte men för mig är det inte tydligt på vilket sätt du avvisar en sådan tolkning. Den går mycket väl att läsa in för du gör inte upp med det i texten. Du skriver att den bästa hämnden är att komma vidare t ex. Du skriver om sorg som något som också går att komma över. Så är det ju inte alltid! Sorg efter någons bortgång kan man komma vidare från men man kan också dö själv av sorg eller aldrig någonsin vara sitt gamla jag igen utan märkt. Kanske begär jag en genomtänkthet som du kommer att skaffa dig så småningom. Kanske via det motstånd andra ger dig.
Eller så tolkar du saker jag inte säger pga dina egna sår och förutfattade meningar. Sånt sker hela tiden, jag gör det själv allt för ofta. Det är det svåra med skriven text.
Varför i hela fridens dar är den bästa hämnden att komma vidare? Det du indirekt säger är att det handlar om en styrkemätning. Någon har visat sin makt att förstöra och du önskar att man förmår svara med en styrkedemonstration. För övrigt kommer en bekant som våldtagit inte märka av någon drabbande hämnd. Nej jag menar då inte att man bör hämnas genom att visa hur dåligt man mår istället för hur bra man mår. Jag menar att det ska finnas en rättsskipning värd namnet och om det inte går att fälla av rimliga juridiska skäl så gäller för alla rättsälskande att fortsätta delta i kampen för ett bättre samhälle. Om man är i stånd till det. Där tror jag vi är överens. Men att som du gör påstå att våldtäkt inte är det värsta som kan drabba en kvinna är provokativt och missvisande. Man kan visserligen hitta alla möjliga andra vidriga saker som kan drabba en person men alla får sitt individuella format. Det gäller för våldtäkt också.
Ja för jag anser att det finns värre saker eller iaf saker som är precis lika hemskt.
Våkdtäkter handlar om makt. Ofta handlar de i relationer om att vilja bryta ner offret. Om en då faktiskt blir nedbruten och aldrig kommer vidare från det som hänt har förövaren vunnit och fått precis vad hen ville få ut av våldtäkten. Som sagt att gå vidare är inte att bli återställd, det är inte att glömma, det är inte att alltid må bra. Det är att bygga en ny tillvaro, anpassad efter hur en mår efter våkdtäkten oavsett om det är social isolering eller att bli nästan som vanligt igen.
Det är meningslöst med den typen av jämförelser. Det finns olika gräsligheter som kan märka människor för livet eller bli möjliga att leva med. Det går inte att rangordna enkelt för det blir individuella öden precis som sjukdomar. En våldtäkt är inte en kollektiv upplevelse. Den kollektiva vetskapen om av vi kan våldtas är något helt annat än verkligheten. Det kan säkert finnas en känsla av triumf hos våldtäktsmän men det påståendet blir också alltför generaliserande. Du har ett förenklande analysverktyg som skär igenom en väv. Man kan finna styrka i känslan av att en vidrig partner inte ska få ha vunnit men det är inget recept som coacher ska dela ut utan medkänsla. Och hur ska man kunna känna medkänsla med någon man aldrig träffat och vars liv man inte deltagit i. Det är ett dilemma för den som jobbar med frågan. Hur landar ens recept? Går man för långt i sin iver? Kan man kavla ut sina vunna insikter över andras tillvaro så att de förvandlas till norm?
Det jag framförallt vill åt är att om det hela tiden sägs att våldtäkt inte går att hämta sig ifrån, inte går att leva okej efter osv ja, varför då ens försöka? Varför skapa en situation där offer närmast _tvingas_ må dåligt för all framtid. Vill du inte att folk ska må bättre? Om någon ska bestiga ett berg,vad trot du hjälper mest: Att säga ”Nej det går inte. Ingen kan bestiga det berget. Det funkar inte
så enkelt,kan aldrig nå toppen bara komma en liten bit på vägen” eller ”Klart du kan fixa det! Det kommer inte vara lätt, det kommer ta tid men jag finns här och stöttar hela vägen! Kanske ramlar du ner lite ibland men det är okej, då vilar vi och förösker igen. Å du, kommer du inte hela vägen till toppet gör det inget,du är alltid bäst oavsett!”
Alltså TACK för det här inlägget. Håller med dig. Och jag har blivit våldtagen och fått PTSD för det, så jag fattar verkligen att många lider efter en våldtäkt, men det är fortfarande viktigt att betona att det går att bli fri och att alla reagerar olika.
Håller tyvärr inte alls med. För många (bl a mej) går det inte att bli en hel människa igen. Jag blir aldrig den jag var trots år av stöd. Jag tycker inte att den här kolumnen är lämplig. Du säger att man genom att säga att en våldtäkt är det värsta en kvinna kan vara med om gör det svårt för dem som går vidare. Men vad tror du din text får oss som inte kan gå vidare att må?
Du säger också att om det hade varit så hemskt att kvinnor inte kunde ta sig vidare så skulle samhället ha gått under för länge sedan.
Har du hört talas om att känna sig levande död?
Jag finner din text väldigt kränkande. För MEJ var det det värsta jag varit med om i mitt liv och tyvärr är det nog fler än jag som känner så.
Att gå vidare i livet är inte att bli vad en var innan. Jag är inte samma person som jag var före övergreppen, men det hade jag inte varit även utan övergrepp för alla ändrar sig med tiden. Hur jag hade varit som person utan övergreppen kan jag däremot inte ens spekulera i.
Sen tror jag mycket av ”jag kan inte gå vidare” handlar om denna skeva syn på vad gå vidate vs ”må dåligt” innebär. Har en inte gått vidare om en drömer mardrömmar 10 år senare men i övrigt lever okej? Har en inte gått vidare om vissa situationer fortfarande får en att må dåligt pga minnen? Osv. Personligen tycker jag att allt som innebär att en ändå fortsätter att leva är att gå vidare i någon mån. För MIG är en våldtäkt inte det värsta, att förlora mina barn skulle vara det värsta däremot.