Kategoriarkiv: Gästbloggsinlägg

Gästbloggsinlägg

Köp svenska tomater och va lite tacksam!

Lämna en kommentar

Det kom ett Mail till mig från Jenny som å sin väns vägnar ville dela med sig av hans upplevelser av att ses som ”den andra” här i Sverige. En berättelse om mellanförskapet, om att höra till fast ändå inte. Om att vara ”den andra” både här, och i föräldrarnas hemland. Den där känslan av att inte få höra till för att andra ska definiera vem man är: 

​”I somras berättade en vän för tredje gången på kort tid om hur han blivit utsatt för rasism och fördomar på Stockholms gator, bussar och mataffärer, bara för att hans föräldrar kom hit från Iran för nästan 30 år sedan. Någon hade skrikit ”You fucking Arab, you scumbag, you are the reason for all the shit in the world, burn in hell you fucking Arab” som cyklade förbi honom, en annan hade utan orsak sagt på engelska att han inte följde de svenska reglerna på bussen och ytterligare en hade sagt att han borde köpa svenska tomater för att visa tacksamhet. Då skrev jag i ilska en text och frågade om de någonsin tänkte på vad deras ord och handlingar innebär och hur de kunde hunsa en annan människa så respektlöst. Den blev kvar i datorn. När det nu finns en folkvald president i USA som vinner makt på människors rädslor och fördomar måste jag försöka hjälpa till att ge röst åt min vän för det behövs mer än någonsin. 

De där människorna på gatan, bussen och i affären verkade inte ens tänkt tanken att han är född och har bott i Sverige hela sitt liv och tvingats leva med de här grymma beteendena lika länge. För det är väl grymt när någon annan ännu en gång skapar en känsla som han har så svårt att sätta ord på att han skickade en rad ur en sångtext, för att uttrycka det. ”Här i Sverige är vi svartskallar, invandrare, utländsk- men i mitt ”hemland” blir jag kallad för svensk…” Att möten som det här gör att han inte kan svara på frågan om han är svensk eller inte. När det händer och det gör det regelbundet, kan han inte hitta ett sätt som känns ok att reagera på. Ska han ta emot kränkningarna och gå vidare (känns extremt fel), bli arg (känns ännu mer fel och kontraproduktivt) eller starta en diskussion (man ska inte behöva försvara sig för att man har ett annat ursprung). Kommentarerna i parenteserna är hans.

Allt det han berättat visar att andra har tagit sig friheten att bestämma vem han är i hela hans liv. Vilken typ av människa och var han hör hemma, som allt för ofta blir ingenstans. Han har nog hoppats att det skulle bli bättre men idag är det värre än någonsin. Fler och fler, som får mer makt kan inte längre se människor utan hot, terrorister och fundamentalister i alla som har eller ser ut att ha ett visst ursprung. Fördomarna ger min vän den isande smärtan och tärande ilskan i att aldrig bli helt accepterad. Och han är inte min enda vän som vittnat om liknande händelser. Soran Ismail bevisade hur mycket fördomar vi bär på och hur lite de stämmer överens med verkligheten i en tv-serie nyss. Att det påverkar och lurar oss blev glasklart i hans ärliga och självutlämnande utforskande. Den borde alla se och nu! Och tänk om de på cykeln, på bussen och i affären kan öppna upp tanken för att människan de möter kanske inte alls är som de först tänker nästa gång. Då skulle vi kanske äntligen och på allvar kunna få ett slut på ”all the shit in the world”. Även om det är mycket svårt att se det hända just nu.” 

Av: Jenny Jernberg


Kort om Jenny:  

Till yrket är hon kommunikatör och projektledare, delar ansvaret för en stiftelse inom välgörenhet men gör även uppdrag som frilans. 

Hon bor i Göteborg och 43 år 

Den här texten har hon skrivit som vän och medmänniska som har mycket svårt att acceptera orättvisor. 

Hon har både i yrket och som privatperson ägnat sig åt att försöka bidra till en positiv utveckling för integration. I höstas skrev hon ett reportage på temat om en annan vän som kom från Irak nyligen, som publicerades i Röda Korsets tidning Henry. 

Gästbloggsinlägg

Rasism handlar i första hand om klass – inte pigment

Lämna en kommentar

Detta är lite funderingar som jag haft kring det relativt nya begreppet rasifiering. Rasifiering har numera ersatt begreppet invandrare i diskursen om den rasistiska maktordningen. Visst, pigment är en egenskap som rasifierar oss, men är bara en i mängden av dessa. För min egna del har jag märkt att detta tas i uttryck när folk frågar vart jag kommer ifrån och blir förvånade över mitt chilenska ursprung (efter att ha tjatat om vart jag kommer ifrån _egentligen_). Detta för att jag pratar bra svenska, och inte bara uttalar det utan också kan hantera språket bra får jag ofta höra. De blir förvånade när jag inte kan prata spanska eller när jag inte ens har besökt Chile. Detta avrasifierar på det sättet att jag distansierar mig ifrån mitt ursprung. Detta ger indikationer på att jag fostrats in i det svenska samhället, det vill säga att jag har de egenskaper som invandrare inte förväntas ha. Med dessa egenskaper menar jag ofta saker som personer längst ner i klassamhället ofta saknar: allmänbildning om det svenska samhället, kunskapen om hur utbildningssystemet, myndigheter, arbets- och bostadsmarknaden osv. fungerar, att jag har de allmänna kulturella referensramarna, en vit umgängeskrets, erfarenhet av vita subkulturer och två terminer (visserligen misslyckade pga sjukdom) universitetskurser. Jag bor nu i ett av Göteborgs invandrartätaste områden men kommer snart att flytta till område som är vitare. När jag flyttar ifrån detta område kommer jag inte att associeras med den fattiga och invandrartäta förorten. Jag kommer ytterligare att insocialiseras i de sociala koderna och jag kommer ytterligare att ta distans ifrån min rasifiering För rasifiering handlar om associationer med egenskaper som hör till arbetarklassens lägsta skikt. 

image

En person med mörka pigment som är adopterad av en medelklassfamilj kommer växa upp under andra villkor än mina grannar. Den kommer att ha andra förutsättningar när det gäller att skaffa sig de egenskaper som behövs i klassamhället på samma sätt som den vita medelklassen har det enklare än den vita arbetarklassen. Den kommer att ha ett svenskt efternamn när den söker bostad, den kommer att ha ett mer intressant och välstavat CV, den kommer att kunna prata om den allmänna kulturen på samma villkor som sina vita grannar En rasifierad person ur arbetarklassen kommer visserligen ha en underposition gentemot vita ur arbetarklassen, men kommer ändå ha mer gemensamt med en vit person i en nedlagd bruksort än vad den har med rasifierade personer i medelklassen. Det suger att vara arbetarklass och/eller rasifierad, men det är just kombinationen som gör oss så sårbara och utstötta. I den bemärkelsen är jag och många av mina vänner halvt adopterade, eller snarare halvt adapterade av det vita samhället. Vi har hamnat i något slags limbo där vi har det bättre än våra grannar i förorten men kommer ändå då och då alltid påminnas om vilka vi egentligen är i den vita offentliga miljön: Vi kommer att bli kallade för blattar, svartskallar och få uppmaningar att åka hem. Vi kommer aldrig lyckas bli så vita som samhället i någon mån ändå försöker få oss att bli. 

image

Att ha socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital är att ha makt. Med den makten följer även möjligheten att utöva makt. Att bli rasifierad är att bli utsatt för makt, och ens möjligheter att värja sig ifrån det beror på hur mycket makt du själv har. En stor majoritet av befolkningen i detta samhället är utsatta för patriarkatet, rasism, homofobi, transfobi och/eller funkfobi och jag tror att de flesta är överens om att omfattningen av den är högre ju längre ner i klassamhället man befinner sig: En hbtq-person på södermalm har bättre förutsättningar än en i Bergsjön, ifall man är rik går det att söka privat vård som vi andra bara kan drömma om och jag är ganska övertygad om att de flesta kvinnor skulle hålla med om att det är värre att jobba deltid i ett underbetalt och stressigt jobb inom omsorgen än att chansen till att bli VD är lägre pga sitt kön. Som antirasister kan vi inte bara säga att identitetspolitiska frågor hänger ihop med klass – vi måste analysera och agera därefter. Och även ifall jag vet att många har en bra analys kring detta så är ofta retoriken under all kritik. Det går inte att skriva detta för många gånger och uppenbarligen går det inte att vara tydlig nog heller. Därför avslutar jag kvällens funderingar kort och gott med: Det handlar om klass. / Kamrat Katten

Gästbloggsinlägg

Kommer vi någonsin att mötas?

5 kommentarer

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.

image

När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.

image

När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.

image

Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.

Gästbloggsinlägg

Du ska inte behöva sätta dig själv i centrum för att visa empati!

1 kommentar

Detta är en översättning av en text skriven på engelska av Kimberly Foster. Läs originalet här. Följ Kimberly på Twitter under nicket @KimberlyNFoster

Det finns många orsaker till att vara skeptisk mot vita allierade. Medan personer från marginaliserade grupper slåss för att leva och växa, så slåss allierade ofta för cred och rampljuset. De som behöver den mesta omvårdnaden har upprepade gånger blivit brända av de goda intentionerna från personer som påstår sig vara där för att hjälpa. På grund av detta har de marginaliserade grupperna kommit att få en extra börda i att sortera ut de själv centrerade allierade.

Vi behöver inte bara kriga mot apati utan också mot självpåtagen äganderätt. För många välmenande vita personer tror att deras erkännande av en kamp mot orättvisor ger dem rätten att styra den som de önskar. De tror att deras blotta närvaro är så värdefull att de fortsätter med att ta upp allt utrymme. Ungerska journalisten Boglarka Balogh säger att hon sätter fokus på den svåra situationen för Afrikanska folkgruper genom att ha någon som photoshopar in henne i deras traditionella utseenden, vilket inkluderar håruppsättningar, kroppsmålningar/markeringar för grupptillhörighet, klädsel och smycken.

boglarka_1

Denna fotoserie är chockerande i hur den bortser från betydelsen och innebörden av dessa kulturella estetiker. Balogh utförde de mest fundamentala approprierings-tabun som finns och hävdar att hon ökar medvetenheten om dessa hotade folkgrupper. Det kanske är hennes genuina intention, men projektet lyckas bara med att centrera vithet, än en gång, i en kritisk diskussion om svarta människor och svart kultur. Hon har bokstavligt talat raderat ut de kvinnor hon påstår sig stötta. Detta är objektifiering maskerad som beundran.

Hennes svaga försök att utnyttja sitt vita privilegium för något gott understryker att många vita allierade fortfarande måste arbeta för att fullt förstå vikten av deras oförtjänta sociala position. I typisk kolonial maner tror Balogh att hennes vita kropp höjer kulturerna – att hon kan kommunicera mer iklädd de traditionella dräkterna från dessa grupper än kvinnorna som detta kulturarv tillhör.

Här i ligger ihålligheten i att ”öka medvetenheten”. Om det är där det slutar så bidrar det inte till något annat än exploation eftersom, i slutändan, får Balogh återvända till tryggheten av sin vithet.

Vi behöver inte vita som utnyttjar sina privilegium för att föda
deras egen narcissism. Privilegium är bäst använd som en bro mellan de som har det och de som saknar det. Att lägga sig ner är vita människors uppgift.

Avstå från utrymme på golvet. Hjälp in de som sällan ses eller hörs. Tillåt att de människor som erfar marginalisering får berätta deras sida av berättelsen. Detta är de första stegen i att bibehålla värdigheten hos ett folk som är ständigt förbisett. Våra allierade bör inte använda rasbaserade empatiklyftor som en ursäkt för att bli ansiktet för förtryck.

Marginaliserade människor är skeptiska till de privilegierade när de erbjuder sig att hjälpa för att vi helst inte vill brickor i deras kamp för självförverkligande. Samtidigt som, vi i ärlighetens namn, måste bli bättre på att kontrollera de som vill göra detta arbete innan vi låter dem få tillgång till våra utrymmen. Stor vilja behöver inte betyda kompetens. Det finns ingen orsak att acceptera hjälp och reproducera förtryckande dynamik på vägen.

I ett samhälle med vit makt, är vi socialiserade till att tro att svarta kroppar behöver vita medhjälpare, men människorna från dessa folkgrupper ska inte behöva någon räddare. Balogh med sina resurser och vithet kunde lika enkelt ha gjort en fotoserie som innehöll de verkliga rösterna och utseendena hos kvinnorna från dessa grupper. Istället använde hon dem som rekvisita och tog ifrån dem än mer av deras mänsklighet.

Om du verkligen vill hjälpa, kom ihåg att dina fåfänge projekt inte är aktivism.

Photo Courtesy Boglarka Balogh

Gästbloggsinlägg

Var på din vakt, hela dagen varje dag, speciellt om du har mörkt hår och bruna ögon

7 kommentarer

Detta är ett gästinlägg från en läsare som vill vara anonym:

”Att få sin kväll förstörd av ett rasistiskt fyllo som trycker upp rått kött i ansiktet på en är inte ett önskat avslut på någons dag. Att ingen ingriper, utan istället väljer att titta ner och vara blinda fastän situationen eskalerar, gör det hela ännu värre.

Runt tio över sju på donken i stan kommer han fram och säger högt att han letar efter sin svenska flagga som han tappat. Alkoholsodören stinker. En kille vid bordet svarar att ingen har sett den och föreslår att han borde leta någon annanstans varpå mannen tittar över bordet och skriker ”amen klart ni inte vet hur den ser ut, ni är ju förfaan inte ens svenska. Ni är ju från utlandet för i helvete ni kan ju ingenting. Se på mig, jag är SVENSK, Swedish pride vettu!” varpå han lunkar vidare med en liten väska på hjul. Man undrar ju vad som fanns i den. En vid bordet undrar om vi borde radat upp allas utbildningar framför näsan på mannen (välj och vraka mellan medicin eller ekonomi från universitet som KTH och Uppsala). Vi väljer att inte låta hans ord påverka vår kväll alltför mycket och skojar vidare.

Vid tio på kvällen, på pendeltåget från centralen hörs en mörk, kraftigt berusad röst längre bak i vagnen. Folk som flyttar och byter platser. Tanken påminner en om det som hänt tidigare inne på donken, men inte en chans att det är samma man tänker jag. Snart kommer en varelse som viftar med ett gult paket med något rosa som hänger ut, något som liknar inälvor? Han sätter sig bredvid, viftar med paketet i ansiktet på min vän och säger högt ”Titta! Jag äter bacon. Får jag göra det hörrö?”  och börjar tugga på det råa köttet som hängde ut. Det är samma fyllo som inne på donken. Vi byter plats, han följer efter, viftar med mer bacon, alla omkring tittar men ingen yttrar ett ord. Sen får han syn på tre beslöjade kvinnor bakom och väljer att hoppa på dem istället. Han trycker upp sitt råa bacon i ansiktet på den ena kvinnan som sitter närmast och fäller nedvärderande kommentarer om slöjorna. Alla tittar men ingen yttrar ett ord. Medan jag står i först i kö i fem minuter till att få prata med någon på SL:s trygghetsnummer hinner han trakassera kvinnorna rejält och pekar finger åt dem. Min vän försöker hjälpa kvinnorna att komma därifrån. Lyckligtvis börjar en annan tjej på som satt nära säga ifrån och en till filmar hela händelsen samtidigt som de blir verbalt trakasserade av mannen.

Tåget stannar in, de tre kvinnorna är chockade och nu börjar folk fråga hur de mår. På perrongen kollar jag runt efter någon vakt som möjligtvis skulle kunna hjälpa till om mannen börjar trakassera kvinnorna igen då en av de är äldre och går långsamt. Vid ett tillfälle ställde han sig bredvid den äldre kvinnan och spydde ut nedvärderande ord. Hans blick sa dock mer än vad tusen ord kan förmedla.

Trygghetsnumret kunde inte skicka någon vakt för slutstationen låg för långt bort, men en av de två tjejerna som sa ifrån hade ringt så att polisen stod redo när vi kom ut från stationshuset. De tog mannen åt sidan och frågorna började.

Det värsta med situationen är inte bara en, utan många saker:

Att ingen gjorde något på tåget när mannen tydligt hoppade på enbart personer med mörkt hår och mörka ögon. Eller att kvinnorna han trakasserade och fällde nedvärderande kommentarer åt, var beslöjade. Eller att trygghetsnumrets personal näst intill skällde ut en för att man borde fatta att stationen ligger för långt bort (varför ha ett trygghetsnummer om man inte kan utnyttja det då?). Eller att mannen har haft samma beteende i nästan 3 timmar (hur många andra har hunnit bli trakasserade under dessa timmar?). Eller att han framför polismännen stod kontrollerad och lugnt behärskad och pratade i normal samtalston som om inget av detta hade hänt. Eller att man hela tiden måste vara på sin vakt så fort man rör sig utanför hemmet, för att undvika grovt ofredande, trots att vi lever i ett av världens bästa länder? Eller att det finns människor som tror sånt här beteende är okej. Listan kan göras lång..”

Gästbloggsinlägg

Varför n-ordet faktiskt är problematiskt

7 kommentarer

Denna text skrevs av Niklas B i eventet ”Chokladbollens dag” som en beskrivning och förklaring till varför nedsättande rasistiska ord är ett problem. den har även postats i den rasistiska motsvarigheten ”n*bollens dag” eventet. Jag håller med i texten fullt ut och igenkänningen är hög. Eftersom jag tyckte texten var så bra bad jag att få posta den här på bloggen vilket Niklas godkände. Jag har dock censurerat n-ordet som stod utskrivet i original. Om en efter denna text ändå inte förstår varför Niklas, jag och många andra mörkhyade motsätter oss användandet av n-ordet vill en helt enkelt inte fatta. Varsågoda att läsa, begrunda och gärna dela denna fantastiska text!

10 691 personer (i skrivande stund) kräver sin rätt att använda ordet n*boll i gruppen ”N*bollens dag den 11 maj”. Merparten av dessa personer hävdar att det alltid har hetat så och ser inget negativt i ordet n*. Det dem dock alla har gemensamt är att de inte vet bättre. För de kan inte förstå och sätta sig in i hur ett ord som n*, svartskalle, bl*tte eller svarting kan påverka och trycka ner en person som är mörkhyad.

Men jag kan. Jag vet. För jag är mörkhyad. Och under åren har såklart även jag blivit kallad apa, svartskalle, svarting, bl*tte och såklart, n*.

När en person tagit dessa ord i sin mun, har det inte varit i en positiv bemärkelse, typ ”du n*, det var en väldigt fin lunch du lagade till. Jag är proppmätt. Tack så hemskt mycket.” Det har istället varit spridda, negativa kommentarer, typ ”n*jävel” eller ”din jävla n*”. Alltså i ett sammanhang där personen haft som avsikt att trycka ner mig genom att anspela på min hudfärg.

Den mest oväntade och chockartade gången var när jag i 16-årsåldern cyklade hem från skolan och passerade två yngre tjejer i 8-årsåldern. Just när jag passerar den ena tjejen häver hon ur sig ”jävla n*”. Jag borde ha stannat och pratat med henne men eftersom jag blev så chockad och förvånad cyklade jag bara vidare.

Det jag försöker förmedla till er som envist fortsätter kräva er rätt att få använda ordet n*boll är att det handlar inte om dig och vad du tycker. Det handlar om personen som blir nertryckt och hur denne upplever det.

För er som fortfarande inte förstår, se filmerna ”12 Years a slave”, ”The Butler” eller ”Amistad” (alla tre är verklighetsbaserade). Ordet n* (n*gger) används ganska ofta i dessa filmer. Se dem och tänk på HUR ordet används och i vilket syfte.

För er som skiter i allt jag har skrivit, tänk över detta scenario:
Vi har för vana att ibland ge våra vänner och bekanta smeknamn som kanske följer med dem en hel livstid. Oftast baseras smeknamnet utifrån en rolig, pinsam händelse eller hur personen ser ut eller beter sig.

Tänk om din bästa vän en dag säger: ”Du, jag vill inte att ni kallar mig för det längre. Jag tycker det är taskigt och nedsättande. Jag mår dåligt”. Skulle du då fortfarande säga:

Vadå, du har ju ALLTID kallats för det!
JAG tycker inte att det är så nedsättande!