Etikettarkiv: sexualbrott

Vardagsrasismen Intervju

Vardagsrasismen intervju: Saga Becker

Lämna en kommentar

Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!

Bokomslag, Leopard förlag.

Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga? 

Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen  2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.

J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi? 

S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion. 

J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?

S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?

J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?

S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv.  Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.

Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder.. 

Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet. 

J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?

S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..

Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.

J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?

S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.  

J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?

S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor. 

J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?

S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …

inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor. 

Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium. 

J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?

S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller! 

J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju! 

Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel. 

Samhälle

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

1 kommentar

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Sexualbrott och Prostitution

Synen på sexualbrott, en fråga om Vi och Dem?

2 kommentarer

Detta blir mina avslutande funderingar kring de tankar som väckts i samband med debatten om händelserna i Köln. Jag har följt flera diskussioner, läst en uppsjö artiklar och fått mängder med kommentarer kring detta och i allt detta har jag slagits av hur benhårt en majoritet av debattörerna vill hålla fast vid en uppdelning av ”Vi” mot ””Dom”. Inte bara när det gäller förövare, utan också när det kommer till att beskriva offren. Jag har också lagt märke till en tydlig uppdelning i fråga om vita och rasifierades kvinnors upplevelser av vita svenska mäns sexuella övergepp och generella kvinnosyn.

Ett stort antal svenska kvinnor har tagit svenska män i försvar, kvinnor (oavsett etnicitet) som vittnar om hur svenska män i grupp begår övergrepp anklagas, mer eller mindre rakt ut, för att ljuga eller överdriva. Jag ser gång på gång vita kvinnor påstå att det är milsvid skillnad i hur svenska män beter sig jämfört tex Afghanska män. Samtidigt ser jag ser framförallt rasifierade kvinnor vittna igen och igen om svenska vita män som frågar vad de kostar, trycker upp fingrar där deras fingrar inte ska vara, klämmer hårt om kvinnors bröst, runkar på bussen osv. Berättelser som sen, av vita kvinnor, förnekas, förminskas och viftas bort för vita män är så mycket bättre än alla andra.

I en artikel går skribenten (säger ej vem pga vill inte ge onödiga sidvisningar) så långt som till att låta insuinera att alla kvinnor som hävdar att svenska män inte alls har så himla schyst kvinnosyn aldrig kan ha blivit våldtagna och därför bör vara tysta. I ivern att försvara vita kvinnor från mörka män flödar kvinnohatet mot rasifierade kvinnor…. Apropå det där med vita kvinnor och mörka män kan vi gå vidare till synen på vem som är offer och vem som är förövare.

image

I alla artiklar och i en stor portion bildgoogling har jag konstaterat följande:

Offer för våldtäkt: Vita kvinnor från västvärden. Anses stå för ”västerländska värderingar” såsom rätten till den egna kroppen, rätten att klä sig som en vill, ha sex med vem en vill, vara full och jämställdhet i största allmänhet. Hon utmålas som den som våldtas och utsätts inte på grund av mäns syn på kvinnor generellt utan på grund av att hon är just en vit västerländsk kvinna. Tropen att vita kvinnor ska ”straffas” av mörka män med hemska värderingar går igen i debatten gång på gång.

I diskussionerna om Köln tas det upp i ett flertal artiklar. Trots att polisen ännu inte har någon bild över varför övergreppen skedde hävdas det att det handlade om rasism mot vita. Att Afghanska och Iranska män utstuderat velat ge sig på ”västerländska kvinnor” för att trycka dem/oss tillbaka i fråga om frihet och jämställdhet. Händelsen i Köln utmålas som en ny form av terrorism mot vita och liknelser har gjorts till terrordåden i Paris. Att det bland kvinnorna som anmält skulle finnas rasiferade  offer finns öht inte på kartan, trots att polisen inte sagt ett ord om etnicitet hos de drabbade.

På BBC finns en serie klipp där kvinnor som drabbades vittnar om händelsen i Köln, bland dem finns rasiferade kvinnor som i den svenska debatten helt raderats ut. Händelserna i Köln var en attack mot kvinnor, inte bara vita kvinnor. Misstänkliggörandet och osynliggörandet av rasiferade kvinnor som offer för sexuella övergrepp är ett enormt problem. Här kan vi verkligen snacka om att svika offren i Köln när händelsen falskt utmålas som en attack bara mot vita kvinnor.

Synen på gärningsmännen: När det kommer till förövarna är bilden istället det omvända. Vita män exkluderas konstant som möjliga gärningsmän istället handlar det bara om att peka ut andra som de ”riktiga” förövarna. Är kan nämnas rapporteringen om ”We are Stockholm” där det påstås att enbart killar från Afghanistan och Iran var inblandade i den första versionen. En av de fältarbetate som var på plats och tog del av polisens signalement säger däremot att det inte var sant. Att pojkar med olika signalement som kan betyda en massa olika etniciteter var eftersökta.

image

Kvar blir en bild som ger vid handen att rasifierade kvinnor bara kan våldtas eller trakasseras av rasiferade män OM de öht kan vara offer alls. Samtidigt som vita män fortsätter ursäktas och få komma undan. Vill vi göra skillnad på ursprung i arbetet mot sexuella övergrepp finns klart bättre vägar att gå än att peka ut vissa som de ständiga förövarna och andra som de ständigt missförstådda. Det finns vägar att gå som inte skambelägger offer för att de våldtogs av ”fel” förövare. Viktigast av allt kanske är att vi borde sluta låssas som att allt var så bra i nått diffust ”förr”, för jag vet inte med er men jag har iaf aldrig levt i en tid där badhus inte utgjort ett orosmoment, där jag inte behövt väga in risken för sexuella trakasserier för en kväll på krogen eller där jag utan pekpinnar kunnat röra mig fritt i en stad på kvällstid.

På bilden är f.ö en ”våldtäktskondom”. Ett konstprojekt som skulle lyfta diskussionen om våldtäkt. Kondomen skulle användas av kvinnor som en form av självförsvar. När kondomen ”släpptes” uppstod ramaskri, det var ju synd om männen…..

De vitt skilda erfarenheterna och upplevelserna kring svenska mäns attityder mot kvinnor får mig också att dra slutsatsen att vem som väljs ut som offer också till viss del bottnar i ett vi och dem tänk. Kanske grunden är en form av rasism där rasifierade kvinnor i Sverige inte ses som lika mycket värda och därför är det okej att behandla oss på ett sätt som svenska kvinnor inte behandlas på i samma utsträckning? Det är iaf den enda förklaring jag kan komma på till den kompakta igenkänningen jos rasiferade kvinnor om svenska mäns beteenden som samtidigt förnekas så starkt av vita kvinnor. Slutsatsen blir iaf att rasism definitivt spelar in i synen på sexualbrott, i vem som kan utföra dem, i hur allvarliga de är och i vilka de riktiga offren är.

Sexualbrott och Prostitution

Vi lever i en våldtäktskultur

29 kommentarer

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.

kvinnohat

Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

Gästbloggsinlägg

Kommer vi någonsin att mötas?

5 kommentarer

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.

image

När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.

image

När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.

image

Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.

Sexualbrott och Prostitution

Så du vill snacka om hederskultur?

15 kommentarer

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

Sexualbrott och Prostitution

Därför hatar så många Hagamannen.

5 kommentarer

Den 25e Juli skrev Katarina Wennstam (kvinnan bakom de numer kultförklarade böckerna om våldtäkter, ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman”) en krönika i SvD där hon skriver att det är ”märkligt att så många hatar hagamannen”

Bla skriver hon såhär:

Ändå är det märkligt att så många riktar allt sitt hat inför våldtäktsmän mot just Hagamannen. Det är ju inte så att inga andra våldtäkter har begåtts i Umeå under de år då han har suttit i fängelse. Kvinnor har misshandlats, brutits ner psykiskt och utsatts för övergrepp i såväl Umeå som i andra delar av Sverige under åren då vi visste exakt var just Hagamannen befann sig.
[…]

Det är så lätt att hata Hagamannen. Det är lätt att tänka att han är ett monster. Att han borde ha försuttit alla sina chanser till att leva ute bland folk. Men det blir betydligt svårare om vi börjar tänka på att det finns många fler som han.

Det finns många andra våldtagna kvinnor som en vacker dag tvingas möta sin gärningsman i snabbköpet, som inte ens informeras av Kriminalvården om att den man som gjort dem illa är ute i det fria. Det finns många anhöriga till mördade kvinnor som inte har ett dugg att säga till om när mannen som tog deras mamma eller dotter från dem släpps ut i förtid på grund av gott uppförande.

I natt startade jag en tråd om sexuella övergrepp i en FB grupp, jag berättade om övergrepp jag själv utsatts för och frågade lite om hur andra upplevt bemötande efter att ha berättat om övergrepp. Jag själv blev oerhört ifrågasatt, fick i princip inget stöd av någon och än idag kan jag drömma mardrömmar om både övergreppet men framförallt omgivningens reaktioner. Tråden fylldes snabbt med berättelser och det i allt detta kom jag att tänka på Katarinas text. Varför hatas Hagamannen när Sverige är fylld av offer för grova övergrepp som aldrig kommer upp till ytan, för att när de tar modet till sig att berätta blir de bara ifrågasatta och misstrodda?

Egentligen tror jag det är ganska enkelt. Hagamannen hatas för att han är den perfekta förövaren. Han är den där som våldtäktsmän hela tiden utmålas att vara, den ensamma galningen som lurar på stadens gator och överfaller ensamma kvinnor på väg hem. Han är perfekt eftersom han våldtog ”rätt” offer, det vill säga offer som av omgivningen enkelt kunde ses som ”oskyldiga”. En 50+ kvinna på väg hem, en ung tjej på hundpromenad osv. Offer som inte kunde skulbeläggas och därmed kan Hagamannen hatas utan betänkligheter.

Hade Hagamannen bara våldtagit sina flickvänner, eller tjejer han raggat upp på krogen, då hade hatet mot honom inte varit lika stort. Det hade inte spelat någon roll om kvinnorna varit lika sargade efteråt som de blev nu, hatet hade ändå inte blivit detsamma. För då hade delar av skulden lagts på kvinnorna, och med det hade en del av ilskan mot hagamannen riktats mot dem. Varför följde de en främling från krogen? Varför stannade de i ett förhållande med honom? osv. Det är så lätt att ifrågasätta och undra, ”varför gjorde du inte mer motstånd”? (Exempel på artikel där rätten skuldbelägger en 13 åring för att ha gjort för lite motstånd)

ab

Hagamannen hatas för att han är säker att hata på. Det sättet han våldtog på ligger så långt ifrån ”gråzonerna” att få känner igen sig det minsta lilla i vad som skett. En man som har sex med sin flickvän när hon sover, och inte slutar när hon vaknar och säger nej kan ursäktas i absurditet. Han missförstod, han trodde hon ville, de var ju ett par! Hagamannen kan inte ursäktas, därför kan han hatas. I gråzonerna blir det också mer att känna igen sig i. De flesta har nämligen varit där i närheten, många har gått över gränsen utan att ens fatta det, många har gått över gränsen men tyckt att det var okej för det var ingen ”riktig” våldtäkt.

För när det kommer till våldtäkter finns i det sociala medvetandet väldigt tydliga riktlinjer för vad som är ”en riktig” våldtäkt. Nämligen:

  • Offret och förövaren känner inte varandra.
  • Offret är inte påverkad av alkohol eller droger.
  • Offret gör kraftigt motsånd, skriker och slåss för sitt liv.
  • Förövaren använder våld som ger synliga skador.
  • Offret anses oskyldig till att ha befunnit sig på platsen.
  • Platsen bedöms som en ”säker” plats och inte ett ”riskområde”.
  • Förövaren visar extra hänsynslöshet och likgiltighet till vad som sker med offret.

På detta passar Hagamannen in perfekt, liksom hans offer. Så vi hatar honom, hatar allt han representerar samtidigt som vi fortsätter förminska, ifrågasätta och blunda för alla de övergrepp som inte är så svartvita med perfekt förövare och perfekt offer. Till och med i kampanjer mot våldtäkt cementeras denna syn på riktiga offer och riktiga övergrepp. ”Ett nej är ett nej” tex, vilket helt osynliggör att det vanligaste faktiskt är att offret aldrig säger nej. Att offret fryser och inte klarar av att göra motstånd eller prata. Det pratas om att lära pojkar att ”ta ett nej”, men hur ofta talas det om att inte agera utan ett ja? Hela tiden läggs ansvaret på den utsatta att ha makt, och mod, att säga ifrån, när det egentligen borde vara allas ansvar att inhämta ett tydligt, säkert ja som inte föregåtts av flera nej.

I grund och botten hamnar vi tillbaka i synen på våldtäkt som något som ska vara riktigt våldsamt, med skrik och slag, där offret blir sargad för all framtid. Något som gör att ingen vill erkänna att någon i deras närhet gjort sig skyldig till detta brott. Därför letas det förmildrande omständigheter, hade offret och förövaren haft sex förr, var de berusade, var de ett par, hade de flirtat på krogen? Skuldbeläggandet av offer för sexuella övergrepp handlar egentligen inte om offret, utan om förövaren. Det är inte ett sätt att straffa offret för övergrepp, det är ett sätt att förminska att någon en känner gjort ett övergrepp. Det är också en försvarsmekanism hos förövaren, genom att skuldbelägga offret blir hen inte en förövare. Frågan är hur länge vi ska tillåta dessa undanflykter? Hur länge ska vi ursäkta förövare och låta dem fortsätta intala sig att det de gjort var okej?

Det värsta i min mening är dock inte att detta är standard bemötande av vuxna offer för sexualbrott, det värsta är att barn bemöts på samma sätt. Även när de bara är 9-10-11 år gamla (eller tom yngre) kan de anklagas av anhöriga, polisen, socialen för att de inte sa nej tydligt nog. För att de gillat att få uppmärksamhet i en början. Eller för att falskt anklaga någon för att vara elak mot en vän, släkting eller förälder. Sexuella övergrepp i olika former, från ”milda” övergrepp såsom oönskat taffsande till grova övergrepp såsom våldtäkt med grov misshandel, är så mycket vanligare än folk vill inse. Det är så mycket vanligare än många orkar att ta till sig. Så det slås bort, göms undan och talas inte om. Även när offren är barn. Hur kan vi blunda och låta barnen fara illa, bara för att slippa inse att någon en känner kan göra hemska handlingar?

barn(Amerikans bild men statistiken är densamma i Sverige)

Allt som inte sker med samtycke är ett övergrepp. Det spelar ingen roll om det inte kom ett nej så länge det heller inte kom ett ja. Det spelar ingen roll om det kom ett ja, om det innan dess var nej nej nej nej. Det spelar ingen roll vilken relation förövaren och offret hade, det spelar ingen roll hur många gånger innan de haft ömsesidigt sex. Det spelar ingen roll om alkohol eller droger var inblandade. Det spelar ingen roll vad för kön de inblandade har. Inget sådant spelar någon roll, det enda som spelar roll var huruvida båda/alla tydligt var med på att ha sex. Om inte, var det ett övergrepp. The end.

Ett problem med synen på ”riktiga” våldtäkter är också att sexuella övergrepp värderas som mer eller mindre allvarliga för offren. Som om alla reagerar exakt lika på övergrepp, att vi verkligen kan säga vad som kommer påverka ett offer mest. Kan vi sluta värdera övergrepp? Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp. Endast offret vet hur det påverkat hen. Okej? Tack.

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas för att jag blivit utsatt, jag tänker inte dölja det längre, hymla om det, försöka låssas som det inte skett. Jag kommer därför skiva ett inlägg senare om den erfarenhet som satt mest spår hos mig. Däremot avslutar jag detta inlägg här, för annars blir det alldeles för svamligt på grund av alla tankar som virvlar runt just nu. Fortsättning följer så att säga. Avslutar med en bild från polisens FB sida och en uppmaning till alla er andra där ute som också är offer för sexuella övergrepp: Prata med någon! Kontakta en kvinnojour, gå till kyrkan och be om en samtalskontakt, prata med andra offer. Prata om det om du inte redan gjort det. Ju fler vi är som pratar om det, ju mer kan vi lyfta stigmat av att ha blivit utsatt och ju mer kan vi belysa hur extremt vanligt detta faktiskt är. Sist men inte minst: Det var inte ditt fel!

polisen