Etikettarkiv: transaktivism

Vardagsrasismen intervju: Saga Becker

Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!

Bokomslag, Leopard förlag.

Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga? 

Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen  2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.

J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi? 

S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion. 

J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?

S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?

J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?

S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv.  Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.

Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder.. 

Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet. 

J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?

S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..

Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.

J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?

S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.  

J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?

S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor. 

J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?

S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …

inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor. 

Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium. 

J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?

S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller! 

J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju! 

Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel. 

Med kroppen som politiskt vapen

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.