Etikettarkiv: transaktivism

Ett annat perspektiv på läraren som inte säger hen…

Detta inlägg publiceras med tillåtelse från berörda föräldrar till det barn/familj som indirekt hängts ut i media och fått motta både hot och hat med anledning av läraren Selma som vägrar använda pronomen hen. Det har förekommit många felaktigheter i den rapportering som skett och familjen har försökt att vara tysta men känner nu att de vill bemöta en del av de felaktigheter som sprids. Detta med anledning av både artikel i Expressen, Aftonbladet, högermagasinet Bullertin, flera texter i kristna konservativa Världen Idag och att Selma idag (2/10-21) medverkar i SVT mötet. Allt med orsak av att hon fick sparken från sin lärartjänst då vägran att använda rätt pronomen om en elev bryter mot både skollagen, diskrimineringslagen och läroplanen. Nedan följer föräldrarnas egna ord:

Med anledning av att vårt barns före detta lärare har gjort uttalande i media som rör
oss vill vi bemöta några av de påståenden som framförs, dels om oss som familj
och föräldrar, men även om transpersoner i allmänhet. Om detta uttalande
publiceras vidare skall det göras så i sin helhet.


Läraren informerades vid skolstart om vårat barns pronomen, som är hen. Detta framfördes av en av oss föräldrar å barnets vägnar, eftersom det är vår plikt som föräldrar att företräda våra barns intressen. Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
Det är inte en begäran baserad på en förälders önskemål. I familjen finns fler barn, vars könsidentitet och könsuttryck överensstämmer med deras juridiska kön. Precis som vi stöttar det barn som har en könsöverskridande identitet, stöttar vi de barn som inte har det.

Informationen om pronomen lämnades i samband med samling den första skoldagen och framfördes inte som ett krav utan som relevant information om barnet, precis som vi skulle framföra att det finns en allergi eller annat att ta hänsyn till. Vi föräldrar framförde tidigt i situationens skede att det är ett brott mot diskrimineringslagen att vägra använda önskat pronomen om en elev i sin tjänst som lärare. Vi erbjöd också forskningsbaserad litteratur i olika former för att hjälpa läraren med bemötandet av vårat barn, då vi initialt uppfattade det som att det handlade om ovana eller kunskapsglapp.

Det stämmer att läraren erbjöd sig att använda barnets namn istället för ett pronomen. Vad som inte framkommer är att läraren senare ändrade sig och enligt de uppgifter vi fått
ansåg att det var att ge efter för barnets önskan om att använda korrekt pronomen. Barnet i fråga har själv rättat vuxna i skolan, inklusive den berörda läraren, när de har använt fel
pronomen. Barnet har också fått stöd och hjälp av sina vänner i detta. Påståendet att barnet aldrig själv har bett om att få sitt pronomen respekterat stämmer alltså inte.

Läraren hävdar att vårat barn är en pojke, som aldrig visat tecken på eller uttryckt någon annan könsidentitet. Detta stämmer inte. Barnet i fråga har under en lång tid haft en könsidentitet som skiljer sig från det juridiska könet hen tilldelats vid födseln. Under den tid
läraren arbetade med vårat barn använde läraren dessutom pronomen ”hon” om barnet och har först nu börjat använda ”han”.

I och med att läraren uppgett dessa uppgifter, och fler, i media har hon brutit mot tystnadsplikten.
Förutom tystnadsplikt har lärare en anmälningsplikt, alltså måste de anmäla misstänkta missförhållanden till kommunen för utredning. En utredning utförs av sakkunniga och under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte använt sig av sin anmälningsplikt, utan istället gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens
spekulationer och bedömningar, vilket har lett till hot, hat och ett stort obehag för oss som familj.

Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att få ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det. Läraren
klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.

Enligt läraren förnekar vi/transpersoner en biologisk sanning när vi tillåter barn att använda könsneutrala pronomen. Vi kan inte tala för synen på biologi hos transpersoner som grupp, eftersom det är någonting som varierar från person till person. Hos oss är dock
biologi någonting vi talar mycket om. Vi pratar om kromosomer, hormoner, könsceller, vad som händer i puberteten och hur kroppen fungerar. Om vikten av att trivas med sin kropp, att vara tacksam för att den fungerar, för att den kan springa, leka, hoppa, vila. Att kroppen är ens egen och ingen annans att bestämma över. Barnen vet vilket biologiskt och juridiskt kön de har. Det är ingenting vi förnekar dem. Det sista vi vill är att våra, och andras, barn skall känna skam och hat inför sina kroppar. Att de skall ta mediciner och opereras. Med detta sagt finns det också de som behöver få sådan hjälp för att må bra. Vi anser oavsett att stöd och acceptans är rätt väg att gå, istället för skam och förbud. Vi lär våra barn att vara stolta över sig själva. Att de är individer som inte definieras av hur deras kroppar ser
ut, utan av sina egenskaper som kännande och tänkande människor, med rätten till sin egen kropp och sin egna, unika identitet. En rätt som vi anser att alla har.

För den som vill sprida detta vidare i olika debatter kommer här också en sammanfattning i punktformat:

  • Den berörda läraren informerades på första skoldagens morgon om elevens pronomen.
  • Barnet själv önskar använda ett könsneutralt pronomen.
  • Barnet har sedan en lång tid tillbaka haft en könsidentitet som avviker från det juridiskt tillskrivna könet.
  • Som föräldrar företräder vi vårt barn i hens önskemål och intressen.
  • Barnet har själv rättat läraren och andra vuxna i skolan.
  • Barnets klasskamrater har försökt hjälpa sin vän genom att rätta läraren och andravuxna.
  • Läraren har gått med på att använda barnets namn istället för pronomen, men sedanvägrat då detta enligt henne skulle vara samma sak som att ge efter för barnets önskanom pronomen.
  • Läraren har tidigare enbart använt pronomen ”hon” om barnet och först nu börjat använda pronomen ”han”.
  • Vi föräldrar har flertalet gånger försökt förklara situationen så ödmjukt och pedagogiskt som möjligt för läraren, där vi bland annat erbjudit forskningsbaserad litteratur i olika former.
  • Vi som föräldrar har aldrig uppträtt hotfullt eller aggressivt gentemot läraren.
  • Det finns dokument och ljudinspelade möten som styrker våra uttalanden.
  • Det finns fler barn i familjen, vars könsidentitet stämmer överens med det juridiskt tilldelade könet.
  • Barnen vet vilket kön de tillhör biologiskt/juridiskt.
  • Barnen vet vad puberteten innebär och hur kroppen påverkas av olika könshormoner.
  • Vi har inga intentioner att sjukförklara barnen för att medicinera dem eller utsätta dem för kirurgiska ingrepp. Att barnen har en egen uppfattning om sin egen könsidentitet är långt ifrån likställt med att de kommer behöva, eller att vi som vårdnadshavare kommer söka, sjukvård åt våra barn.
  • Vi har ingen önskan om att förneka andra människor sin könsidentitet eller sina pronomen, inte heller att tvinga på någon en oönskad identitet eller pronomen.
  • Varken vi som föräldrar eller våra barn anser att barnen skulle vara ”födda i fel kropp”. De är absolut födda i rätt kropp. Sin egen kropp.
  • Läraren har brutit mot tystnadsplikten genom att uppge elevens skola, elevens årskurs, ålder, önskat pronomen och juridiskt kön.
  • Lärare har en anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa. Detta utreds då av sakkunniga yrkespersoner och hanteras under sekretess. Den berörda läraren har likställt respekt för barnets pronomen med barnmisshandel och uttryckt en tydlig oro för barnet. Trots detta har läraren inte fullföljt sin anmälningsplikt, utan gått ut offentligt med sin historia där enbart hennes personliga åsikter lyfts fram. Här har då ”utredningen” fått överlämnas till allmänhetens spekulationer och bedömningar.
  • Under åtta månaders tid bröt läraren aktivt mot diskrimineringslagen i sin roll som lärare, genom att medvetet använda fel pronomen om vårat barn. När skolan slutligen meddelande läraren att hon för att ha kvar sin tjänst behöver följa de lagar och riktlinjer som finns inom svensk skola gjorde läraren ett aktivt val att inte göra det.
  • Läraren klargjorde i ett mail till samtliga vårdnadshavare i klassen att hon medvetet bryter mot lagen och var beredd att ta konsekvenserna för det. Därmed var hennes tjänst tvungen att avslutas.

Fredagsintervju Edward Summanen

Edward Summanen är sakkunnig i transfrågor för RFSL och har lång erfarenhet av arbete i frågor som rör bland annat transpersoners hälsa och rättigheter. Vilket ger en rätt naturlig ingång för vårt samtal om bla transfrågor.

Mina läsare börjar nog vänja sig vid denna starten på mina intervjuer nu men… Vem är Edward? 

Haha, vilket borde vara en lätt fråga, inte minst för att man får den titt som tätt. Men ändå lite svår. Men när jag ska berätta vem jag är blir det ofta i relation till mitt yrke och mitt engagemang. Så därför är svaret att jag är sakkunnig i transfrågor på RFSL – förbundet för hbtqi-personers rättigheter. Förutom att jag jobbar med transfrågor jobbar jag även med psykisk hälsa och suicidprevention där. Vid sidan av mitt arbete skriver jag en hel del. Jag har gett ut några böcker och kommer ut med en ny bok i januari, om hbtqi i Sverige genom historien. Rent utbildningsmässigt är jag socionom och genusvetare. Jag har även ett långt ideellt engagemang som feministisk aktivist.

Vad kul och spännande med ny bok! Hur länge har du jobbat för RFSL? 

Sen 2008. Jag har jobbat på RFSL Stockholm, RFSL Ungdom och är sedan 4 år tillbaka på RFSL:s förbundskansli. Under de här snart 13 åren har jag jobbat med flera olika saker, men allra mest med transfrågor. 

En hel del erfarenhet av denna typen av frågor med andra ord! 

Ja, det kan man säga. Jag har ju varit med under de år när transfrågor blivit synliga på ett helt nytt sätt. Det innebär att jag följt utveckling i lagar och rättigheter, men också i forskning, populärkultur eller hur folk helt enkelt pratar. Jag har utbildat en hel del, och det är stor skillnad på kunskap nu och säg år 2010. År 2010 var det många inom skola eller hälso- och sjukvård som inte ens visste att ordet ”transperson” fanns. Och ”hen-debatten” kom ju inte förrän 2012, om jag minns rätt. Vilket ju gjorde ickebinära synliga på ett helt nytt sätt.

Ja det har verkligen skett en förändring i kunskap, gällande trans generellt men kanske i synnerhet avs ickebinära och vår existens. Men innan vi pratar vidare om det kan du berätta något mer om din bok? 

Boken heter Queera Tider – hbtqi då och nu och kommer som sagt ut i januari. Den tar upp många av de viktiga förändringar som skett i Sverige när det kommer till rättigheter och synliggörande av hbtqi-personer. Det är en mix av berättande texter, intervjuer och skildringar av hbtqi-personer som gjort avtryck. Den innehåller även en hel del fakta om vad som gäller idag, t.ex. ifråga om diskrimineringslagen eller om du vill byta förnamn. Boken riktar sig till personer som är 12 år och uppåt. Den har illustrerats av Adrian Malmgren och jag är otroligt glad över att få ge ut denna tjusiga bok! Jag tror att den kommer att vara värdefull för hbtqi-personer i alla åldrar, närstående, ungdomsmottagningar och skolbibliotek.

Hur nära i arbete är RFSL med RFSU? Jag upplever att ni ganska ofta blandas ihop i debatter?

Vi har en del kontakt med RFSU.. Självklart förs det ofta en dialog i de fall där vi jobbar med samma frågor. T.ex. tog vi fram en gemensam broschyr om BDSM i år, som ju är ett ämne som får en del kritik i den tid vi just nu lever i.

Ja det är verkligen ett hett ämne. Hur känner du personligen inför att bedriva arbete kanske framförallt som skribent kring så pass heta frågor med mycket fördomar och tyvärr även hat inom feminismen?

Rent personligen tycker jag att det är extremt tungt att möta hat från feminister. Särskilt svårt är det när det inte går att diskutera med personer: man har exempelvis bestämt sig för att BDSM är skadligt och dåligt, punkt slut. Det finns en tendens att sprida förenklade förklaringar eller bara en enda klatschig rubrik i sociala medier. Överlag tycker jag att personer är dåliga på källkritik. Men sen finns det såklart personer som aldrig kommer att sympatisera med min kamp. Den som tänker att transkvinnor är förklädda män, utsända av patriarkatet för att söndra kvinnorörelsen, ja den personen kommer jag nog aldrig att kunna nå fram till eller kunna ha ett nyanserat samtal med. 

Edward, bild: Rabén

Vad är din generella åsikt om den här nymoralistiska synen på sexualitet som börjat växa fram inom feminismen och ofta går hand i hand med transexkluderande retorik?

Jag tycker att den är skrämmande. Och ofeministisk. Men ja, konservativa krafter växer överallt just nu och minoritetsgruppers rättigheter ifrågasätts. Så jag är inte förvånad att det även sker bland oss feminister.

Men okej. Till knäckfrågan nu då. Feminism och transaktivism. Hur fan ska vi komma åt att knäcka nöten med feminister som är helt övertygade att feminism och transkamp inte går ihop? Å kanske framförallt, kan vi få bort fokuset på transkvinnor (och är det önskvärt)?

En mycket viktig fråga, och jag önskar att jag hade ett färdigt svar. Men kanske att vi helt enkelt får lämna dessa feminister bakom oss? En del av dom kommer ju sedan att inse att det fungerar alldeles utmärkt (och har gjort det länge) att kombinera feminism och transaktivism. Det motstånd som transpersoner möter är ju till stor del en del av könsmaktsordningen. Transkamp ÄR en del av feminismen, feminismen ÄR en del av transkampen. Jag vet inte vad de är så rädda för. Eller, jag hör ju att de är rädda för att transkvinnor ska ”ta över” alla sammanhang. Men jag förstår inte exakt vilka sammanhang de är rädda att förlora. Jag tänker att det finns en fantasi om Den Läskiga Transpersonen, som mest grundas på tankar som uppkommit i cispersoners slutna rum. Men mycket handlar ju också om okunskap. Jag tänker att feminister med dålig kännedom om transpersoners livsvillkor behöver läsa på. En del verkar inte ens känna till att ickebinära personer kan uppleva könsdysfori och har rätt till könsbekräftande vård.

Skäggiga stora mörka personer med snopp i kvinnornas omklädningsrum är väl standard oro?

Ja, den där oron finns absolut. Och då har ju folk missat att personer med snopp redan har rätt att vara i kvinnors omklädningsrum. Det finns en massa juridiska kvinnor som inte genomgått underlivskirurgi. Det finns en fixering vid könsorgan som är helt absurd. Jag har sällan mött personer som är mer fixerade vid vad folk har innanför trosan än dessa “transkritiska”  feminister. Men med det sagt: det är rimligt att vara rädd för vad män kan hitta på. Män begår mängder av sexuella övergrepp. Men transkvinnor är inte män.

Behöver vi skapa tryggare omklädningsrum? Absolut, det låter som det. Men lösningen är inte, som en del föreslagit, att dela upp folk utifrån hur deras könsorgan ser ut. Det tycker jag låter helt absurt. Istället tänker jag att det måste finnas personalnärvaro, möjlighet att byta om enskilt och se över hur omklädningsrummen är utformade. Jag är kanske naiv men jag tror att det går att skapa omklädningsrum där cis- och transpersoner samsas om utrymmet utan att det är någon stor grej. 

Å den här invändningen att transkampen är misogyn och försöker tvinga lesbiska ciskvinnor att suga kuk? 

INGEN ska behöva ha sex med någon som den inte vill ha sex med. Det är ett övergrepp att bli tvingad till sex. Ingen kan heller tvinga någon att tända på någon. Vad du tänder på är individuellt. MEN att säga till någon ”Jag vill inte ligga med dig, för jag är lesbisk och du som är transkvinna är ingen riktig kvinna”, ja då är den sista delen av meningen transfobi. Du har rätt till dina preferenser, men vad du säger till andra personer eller skriker ut i versaler på sociala medier, det är det som gör skillnaden. Och för att vara tydlig:, självklart finns det även transpersoner som begår sexuella övergrepp. Ingen påstår att exakt alla transpersoner är helgon.

Ja det finns ju givetvis personer från alla kön som gör övergrepp. Det är inte helt unheard of på kvinnoanstalter tex fast typ 99.99% där är ciskvinnor.

Exakt. Jag vet att du redan lyft detta men ja, det finns självklart transpersoner som är elaka, otrevliga, mobbare, våldtäktsmän, partnermisshandlare etc. Så den anekdotiska bevisföring som dyker upp (”jag läste om en transkvinna som våldtog en person”), den tycker jag är märklig. 

Vad är ditt bästa svar till de då som påstår att biologin är enkel och binär? Att det finns två kön eller ”defekter”/avvikelser som utgår ifrån dessa två kön?

Till att börja med tycker jag att det är respektlöst och extremt oempatiskt att prata om ”defekter” (som jag sett att vissa gör) när det kommer till att ha en intersexvaration.

Sen tänker jag så här: rent kroppsligt finns det olika könsvariationer, men det är precis lika viktigt att förstå att det rent könsidentitetsmässigt finns variationer. Du behöver inte förstå hur det känns att vara transperson, men du behöver respektera och acceptera att vi finns. Biologin är mångfacetterad, våra identiteter likaså. Den som påstår något annat förnekar hundratusentals (eller kanske miljontals?) människors existens. Det finns fler kön än två, men vi lever i ett samhälle som är uppbyggt kring en tvåkönsmodell. Många passar in i modellen, andra gör det inte. 

Men jag tycker att det är konstigt att vilja jämföra med resten av djurvärlden. ”Inga andra djur är trans” eller ”inga andra djur är homosexuella”. Dels stämmer det inte, dels kan vi inte applicera mänskliga termer på andra djur. Och i vilka andra sammanhang hänvisar vi till djur? ”Djur gör inte abort” – okej, ska vi ta bort aborträtten då? ”Djur äter upp några av sina ungar om de inte har möjlighet att ge alla mat” – jaha, ska vi börja med det då? Jag tycker att vi ska sluta filosofera om vad kön är och istället börja prata om hur vi rent konkret kan förbättra livet för transpersoner.

Hur tänker du om osynliggörandet av transmän? För väldigt ofta handlar ju debatten bara om transkvinnors rätt att ses som kvinnor och vissa feminister har tex slängt till med att transmän minsann inte kräver att ses som män, eller att det aldrig hänt att cisbögar kallas transfober om de inte vill ha sex med en transman. Å nästan tagit detta som bevis på att transmän ju i grunden är kvinnor och därmed mer hänsynsfulla.

På ett sätt är det ju skönt att vara osynlig och slippa ifrågasättas/hatas på. Men en del hat får vi ju.  Som att kallas ”könsförrädare” eftersom vi gått över till den onda sidan (dvs ”blivit” män). Det verkar som att de som påstår detta har väldigt liten inblick i vilka samtal som förs i transseparatistiska forum eller hur transmän pratar om hur vi bemöts t.ex. på Grindr (som är en app för män som söker män). Det finns mycket transfobi bland cisbögar. Och samma sak gäller såklart där som för lesbiska som inte vill ha sex med någon med en penis: alla ska samtycka! Men det finns en hel del cisbögar som uttrycker sig riktigt transfobiskt när det kommer till transmän. Det finns också forum för bögar/bisexuella män som inte välkomnar transkillar för vi är inte ”riktiga män”. Och det är såklart inte okej. Så det är trams att påstå att ingen klagar på cisbögars transförakt: då har man helt enkelt inte tagit del av samtalen som faktiskt förs. Och det räcker inte att bara ha lyssnat på Buck Angel, vars åsikter många andra transmän starkt tar avstånd från. Man behöver istället ta del av flera olika berättelser, och gärna berättelser från transmän i Sverige och kontexten här. 

Edward, Bild: Privat

Apropå Buck Angel och andra inom ”truescum” falangen, varför är det så lockande tror du att göra gemensam sak med transexkluderande feminister mot oss som är ickebinära?

Jag tänker att tvåkönsnormen är stark även bland vissa transpersoner. Transrörelsen är inte en enad rörelse: det finns t.ex. de som menar att transsexualism är en psykisk sjukdom man blir botad från genom könsbekräftande vård och som inte vill förknippas med begreppet ”transperson”. Det finns också en del transpersoner som tycker att de är ”mer trans” eller ”bättre trans” än andra transpersoner. T.ex. att man är “mer trans” om man genomgått könsbekräftande vård än den som inte gjort det. Precis som att en del machobögar ser ner på eller ifrågasätter fjolliga bögar, eller andra normer inom minoriteter. Var dessa normer kommer ifrån är svårt att veta, men de finns. Kanske för att folk gillar makt och att få fördelar på andras bekostnad? Och ickebinära ses ibland som ”mindre trans” eller ”trans på fel sätt” av en del. Men så är det ju inte. Och vi behöver alla säga ifrån när sådant sker.

Tänkte att vi avslutar om transvården. Står vi inför en vårdskandal pga för lätt tillgång på hormoner och operationer och är det verkligen ett enda experiment utan stöd i forskning att könsbekräftande vård har en effekt för det psykiska välbefinnandet?

Nej, det gör vi inte. Den stora vårdskandalen här är att det idag är 2 års väntetid för ett första möte hos de flesta könsdysforiteam och att unga ickebinära nekas vård hos flera team. DET är skandalerna som vi borde prata om tycker jag. Det är inte lätt att få hormoner eller kirurgi.

Saknas forskning? Ja, det gör det till stor del, även om vi också har en del forskning, särskilt gällande vuxna binära transpersoner. Saknas erfarenhet? Nej, det gör det inte. Forskning är inte svaret på allt. Men att hävda att vården är ett enda stort experiment är magstarkt.  Då vet man inte hur könsdysforiteamen faktiskt arbetar. Väldigt många mår bättre av könsbekräftande vård, eftersom det minskar könsdysfori. Men en del mår också sämre, t.ex. för att ens omgivning tar avstånd från en när man kommer ut som transperson. Dvs transfobi skapar ohälsa. Det pratar vi alldeles för lite om.

Något som är relevant i sammanhanget är att jag, genom mitt jobb på RFSL, jobbar med hemsidan Transformering och den stöd- och infomejl som är knuten till sidan. Verksamheten drivs ihop med RFSL Ungdom som var den organisation som startade det hela. Och då var det jag som jobbade med det, eftersom jag var anställd på RFSL Ungdom då. Vi tar emot omkring 1000 mejl om året, främst från transpersoner i alla åldrar, men också närstående och yrkesverksamma. Verksamheten har funnits sedan 2010, och jag tror faktiskt att ingen annan i Sverige har haft kontakt med så många olika transpersoner som vi som jobbar med Transformering. Varje år mejlar jag med cirka 200-300 unika personer. Den erfarenheten är helt unik och ger oss en kännedom om målgruppens bredd som få andra har. Då är det frustrerande när en läkare som träffat 10 personer med könsdysfori tror sig vara expert på området och veta något om ”gruppens komplexitet eller behov” eller hur saker förändrats över tid. Vi möter både personer i behov av könsbekräftande vård och personer som inte har det behovet. Och personer i alla åldrar, runt om i landet, med olika könsidentiteter.

Men vad är det viktigaste att veta om transrörelsen idag?

Jag tror att det viktigaste att veta om den svenska transrörelsen (för det ser såklart olika ut i olika länder) är att det är en spretig rörelse, med olika grupper, men att de stora frågor som förenar väldigt många är frustration över okunskap om transfrågor. Men också  bristen på trygghet och relevant vård. Det omfattar t.ex. de långa väntetiderna för att få vård, förlöjligande och hat från alla möjliga håll och att ständigt tvingas utbilda andra. Det finns även ett stort ansvarstagande: man tar hand om varandra. När resten av samhället inte tar sitt ansvar hjälps man åt internt istället.

Men det är väldigt tungt: många bär andras psykiska hälsa och engagerar sig stort för att andra transpersoner ska må bättre. Det är inte ett ansvar som en rörelse ska behöva ta, men som vi ofta tar ändå. Många transpersoner drar sig för att söka vård och stöd, eftersom man har tidigare erfarenheter av dåligt bemötande. Men: alla transpersoner mår såklart inte dåligt. Och det finns också en glädje och kreativitet inom rörelsen, där saker ständigt utvecklas. Nya flaggor, nya arbetssätt, nya ord. Som ordet könseufori, vilket är positiva känslor av att bli bekräftad och sedd som det kön man är.

Har du något sista du vill tillägga?

Att alla behöver hjälpas åt just nu och gränsa mot transhatet som väller fram. För det gäller våra liv och vår trygghet. Säg ifrån, ta avstånd, avfölj. Eller informera. Sök kunskap om du känner dig osäker på vad som gäller. Och var källkritisk. Jag förstår att RFSL kanske inte ses som opartiska (vi arbetar ju för transpersoners mänskliga rättigheter, även om det vi lyfter såklart är grundat i kunskap och erfarenhet) men då finns det saker att läsa hos Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten eller andra myndigheter.

Håll utkik efter Edwards nya bok som kommer efter nyår. Ni kan också följa honom på Instagram som @edward.summanen 🥰

Vardagsrasismen intervju: Saga Becker

Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!

Bokomslag, Leopard förlag.

Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga? 

Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen  2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.

J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi? 

S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion. 

J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?

S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?

J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?

S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv.  Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.

Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder.. 

Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet. 

J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?

S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..

Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.

J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?

S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.  

J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?

S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor. 

J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?

S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …

inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor. 

Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium. 

J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?

S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller! 

J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju! 

Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel. 

Med kroppen som politiskt vapen

Att använda sin kropp för att göra politiska ställningstaganden är en väl beprövad metod. Nu menar jag inte att använda kläder med tryck eller så, vilket iof också är en form av bruk av sin kropp, nej jag tänker mer på ex hungerstrejker eller ”slutwalks”. Jag tycker det är ganska förståeligt att dessa aktioner behövs, men samtidigt ser jag stora problem med dem också, framförallt för att hur vi än vrider på det underblåser dessa former av aktioner det förtryck de kämpar emot. Jag ska förklara hur jag tänker:

Ok, de vanligaste aktioner som sker med kroppen som vapen just nu är feministiska sådana, aktioner som syftar till att ge kvinnor större rättigheter till sina kroppar. En bra tanke givetvis men frågan är om vi får större rättigheter av att helt spela med i partiarkatets regler? Den kvinnliga kroppen är alltid politiserad. Om en kvinna inte rakar sig ses det som ett politiskt ställningstagande, lika så om hon inte sminkar sig, en kvinna som klär sig utstuderat ”kvinnligt” ses också som någon som tar politisk ställning med sin kropp. Alla val kvinnor gör värderas utifrån en verklig eller inbillad politisk åsikt. Kvinnors val är aldrig fria. Den ständigt politiserade kroppen gäller dessutom i ännu högre grad för transpersoner. En ciskvinna anses ju bara vara så som ”naturen” ämnat, en transkvinna har ”valt” sin kvinnlighet enligt samhällets skeva normer. Detta gör att transpersonernas kroppar ständigt sätts under lupp. Varje andetag, varje steg, varje blink med ett ögonlock är ett politiskt ställningstagande. Istället för att tillåtas vara en människa med känslor och tankar blir vi transpersoner vandrande levande reklampelare för politiska åsikter vi tillskrivs utan att någon ens frågar om det är så vi tycker.

När ens handlingar ständigt ses som politiska ställningstaganden och inget vi gör uppfattas som något vi gör får oss själva är det nära till hands att vilja använda sin kropp som ett politiskt vapen för att reclaima rätten att själv definiera sina handlingar. Problemet som jag ser det är att detta faktiskt ger de som tillskriver ens kropp ett ständigt politiskt läge rätt. Vi bekräftar deras syn på vår kropp som politisk om vi nyttjar den just som politiskt ställningstagande. Ett exempel på detta är när det gjordes en kampanj av att visa sin orakade armhåla till stöd för den kvinna som fick motta hat och hot efter att ha visat sin orakade armhåla under melodifestivalen. En god tanke, alla ska få välja själva om de rakar sig eller ej, men i spåret av detta följde också att personer som inte rakar sig bara för att de inte vill/orkar bemöts med skepsis då folk tror att de väljer bort rakhyveln för att göra ett politiskt statement. Istället för att avpolitisera den orakade armhålan blev effekten tvärt om och orakade armhålor blev ännu mer sett som ett ställningstagande.

Varje gång våra kroppar används som ett politiskt vapen lägger vi fokus på kroppen, när vi själva använder våra kroppar som politiska vapen öppnar vi också för att andra kan göra det på sätt vi inte önskar oss. Så kallade ”slutwalks” sker med jämna mellanrum i USA, här har vi haft ett ytterst fåtal. I USA har kampanjen dels fått kritik för att vara transexkluderande, men den har även slått tillbaka på kampen då den använts som exempel på just varför kvinnor bör klä sig ”rätt” för att undvika våldtäkt. Kvinnor som deltagit har hängts ut bla med kränkande kommentarer att de får skylla sig själva om de hade liknande klädsel under demonstrationen som vid våldtäkten. Istället för att få fokus på att våldtäktsmännen gör fel har fokus hamnat på att det är kvinnorna som gör fel och deras kroppar har avhumaniserats och gjorts till politiskt vapen för de konservativa makterna. Jag menar givetvis inte att det är demonstranternas fel att reaktionerna blivit dessa, tvärt om är det den våldtäktsbejakande kontext vi lever i som står för skulden. Dock är det en sak att föra en kamp utifrån hur vi önskar att samhället var som om vi redan var där, och en annan att driva kampen mot det mål vi önskar. I ett samhälle där kvinnor och transpersoners kroppar ständigt ses som politiska fungerar det inte på ett önskvärt sätt att använda kropparna för politisk makt.

Det finns så många mer exempel jag kan ta på kroppsliga aktioner där slutresultatet blir omvänt från det önskade men jag tror ni förstår min poäng. Med det sagt är det inte alltid misslyckat med kroppen som vapen, den gemensamma nämnaren för lyckade aktioner är dock att det är saker som inte redan ses som en norm eller politik. Givetvis svårt att finna när kroppen redan är så politiserat men ett exempel är Hijabuppropet. Den kampanjen blev lyckad just för att det inte är norm att vilja ta på en slöja eftersom kampen brukar gå åt andra hållet, kring rätten att slippa slöjan för de som inte vill ha den. Just nu pågår ett omvänt hijabupprop där Iranska kvinnor tar av sig sina slöjor eftersom de tvingas ha dem. Där fungerar också kroppen som vapen eftersom normen är att ha slöja. Även om dessa kampanjer kan ses som lyckade hade det dock setts som precis lika politiskt även om ingen hade gjort det som en kampanj. Att ta på slöja i Sverige och ta av den i Iran blir en politisk handling oavsett intentioner. Att spela på detta fungerade denna gång, men skall valen sluta ses som politiska motiv måste vi försöka komma bort ifrån att använda kroppen som vapen.

Att leva i den samhälle vi gör och driva en feministisk kamp är inte enkelt. Hur vi än gör blir våra kroppar en del i kampen på ett eller annat sätt och det är svårt att inte falla för detta och underblåsa det ytterligare genom att medvetet använda sin kropp som ett politiskt reklamplank. Jag faller själv i fällan nu och då för samtidigt som jag inte vill att min kropp skall ses som politisk och alla val jag gör som politiskt motiverade vill jag gärna visa att min kropp är min, att jag bestämmer över den och ingen annan. När kroppen används som politik blir ju dock frågan, är det verkligen jag som bestämmer över min kropp när jag använder den precis så som omgivningen förväntar sig att jag ska göra? Att ha kroppen som vapen i dagens politiska värld blir att spela på patriarkatets villkor, att ge patriarkatet makt över ens kropp, att godkänna patriarkatets blickar och politiska utgångspunkt. Våra kroppar behöver inte bli mer politiska, de behöver avpolitiseras och få vara bara just kroppar och inte politiska slagträn.