Fredagsintervjun: The trans experience

I dagens intervju samtalar jag med ”Skogsrå” aka ”thetransexperience” eller som hen egentligen heter: Pietro. Vi pratar om att vara ickebinär och känslan av att vara ”för mycket” på en gång. 

Hej! Standard start men… börja med en kort presentation av dig själv?! 

Jag heter Pietro och jag är 21 år gammal. Jag är egentligen från USA och har bott här i Sverige i sex år. Jag kom ut som transperson för fem år sedan och har kämpat för könsbekräftande vård sen dess. Jag är queer, poly, och ickebinär! Jag är också konstnär och har pluggat kultur på humanistiska.

Pietro Bild: Privat

Hur kom det sig att du hamnade i Sverige av alla länder? 

Min farsa är härifrån! Och vi var ganska tvungna på grund av ekonomin och hans home sickness (hemlängtan). 

Ok, då förstår jag hur ni landade här. Du är som jag förstått det rätt engagerad i kampen för samerna/svenska urfolk. Kan du berätta lite mer om det?

Absolut!! Som unge så berättade min farsa att vi var samer men jag litade inte på honom så mycket 😝. Men jag har bråkat mycket med lärare här för att vi skulle iallafall få lära oss om samisk historia oberoende, för jag vill vara intersektionell av mig. För ungefär ett år sedan, kring årets första norrsken, så pratade jag med min farmor om hennes mamma och det kom upp äntligen att vi ”levde som samer”. Och det var så skönt att få höra det. Hon har haft så himla svårt med att ens prata om hennes familj så jag tog åt mig allt hon sa och läste på ännu mer! Och jag har läst ganska mycket om våran historia och den förtrycket vi får uppleva varje dag, och jag själv har varit utsatt vilket är så himla synd.

Det är otroligt sorgligt att vi är inne på 2020 och rasismen mot samer fortfarande är utbredd! Hur har det varit att ”komma ut” som både same och queer?

Ett av Pietros konstverk. Bild: Privat

Wooof öh, tufft men givande! Gömde min trans identitet ganska länge, typ ett helt år, visste redan för 6 år sen att jag var transperson,men väntade så länge på grund av den smällen jag visste skulle komma. Förlorade många kompisar under tiden, förlorade familjemedlemmar, finns en del av familjen som jag kommer förmodligen aldrig komma ut till fortfarande. Har haft tur att hitta så många ickebinära som också har varit med om detta. Stödet är otroligt viktigt,och att veta att en inte är själv i världen. 

Att komma ut som same var annorlunda, på grund av att jag hade många i kompisgänget som är också samer, eller ickevita. Vilket var så otroligt skönt, för de blev så jävla glada, och har introducerat mig till så många coola människor. Det har tyvärr inte bara kommit bra med att acceptera att jag är same. Många i familjen har behandlat mig så otroligt illa på grund av att jag har sameflaggan hemma. 

Blandat sött och surt låter det som. Har du mött på de som tycker att du är ”för många ” saker samtidigt?

Absolut! En vill bara skratta ibland, för det är inte riktigt som att jag har valt att vara alla de här sakerna. Tro oftast att de tänker att jag har ”valt” den här livsstilen för att få uppmärksamhet medans jag försöker bara att inte bli trakasserad.

Känner igen det där. Vad är det bästa med att vara allt ihop på samma gång då?

Ingen är precis som mig. Det kan vara otroligt stärkande på ett sätt. Att ingen kan vara precis som jag, vi kan ha mycket gemensamt, men nånstans är vi annorlunda! Å det är otroligt vackert.

Vad är det svåraste med att kombinera alla kamper som du ändå är med i?

Åh ibland kan det vara mycket för mig psykiskt att få läsa om allt som sker runt om, det kan kännas överväldigande. Om hur samer förtrycks och hotas, om hur hbtq+ personer blir förtryckta, att se polisbrutalitet i USA bara fortsätta. Det kan vara skrämmande och mycket. Allt på en gång.

Hur gör du för att skydda dig själv och hämta ny kraft?

Jag gillar att dra till skogen, dricka te, hänga med kompisar, skapa massor och ta pauser från sociala medier då jag behöver. Skogen är mitt favorit ställe att slappna av och få kreativitet. Just ja, och jag älskar laga mat och baka! 

Sapmi trans/pride/anti rasism flagga.

Är din aktivism ett val eller något du ser som en nödvändighet?

Jag önskar att jag kunde få säga att det var ett val, och jag tro dels att jag har valt att vara politisk aktiv på detta sätt, men samtidigt… så känns det nödvändigt. 

Vissa tror ju att transexistensen ,speciellt som ickebinär, är ett val eftersom det kallas för könsidentitet. Att vi liksom kan kliva i och ur att vara trans och bara sluta identifiera oss på ett visst sätt så tar det slut. Dessa personer trycker ju också att transkampen blir ett val. Vad tänker du om det? 

Jag blir så förbannad, för det är inte att jag ”väljer att vara ickebinär”, jag är bara ickebinär, det är som att säga att en cis person väljer att vara cis och behöver inte rättigheter därför. Och jag som ickebinär förtjänar att bli tagen på allvar som alla andra.

Vad tycker du saknas i dagens mer breda feministiska rörelsen?

Ooooh…. Vi behöver verkligen börja med att utesluta TERFs mer. Det blir så normaliserat att feminism handlar om vita cis kvinnor, att det skapas otroligt otrygga rum för alla personer som inte passar i den ramen. Och det har blivit så normaliserat till den punkten att många som förtrycker icke cis, icke vita, samt personer med funktionsvariationer, fortfarande kan anses vara Woke Queens ™.

Vad är styrkan i den feministiska kampen idag som du ser det?

Att vi som ÄR intersektionella tar upp detta och kritiserar transfober. Samt stödjer samt backar varandra!

Vill du tillägga någon sista sak?

Beftia Sapmì! Håll ihop! 

Tack för denna intervju! 

Vill du läsa mer av Pietro eller se hens konst följ hen på Instagram som thetransexperience!

Jag är en manshatande manstillvänd feminist

Det var länge sedan jag skrev ett sånt här blogginlägg. För det mesta postar jag ju kortare enklare (i textmängd sett) analyser på Instagram. Denna gång kände jag inte för att begränsad av antalet tecken instagram tillåter (och numer även fbsidornas begränsning) utan vill kunna utveckla mina tankar lite mer fullt ut. Så here we go.

Ibland kan en få intrycket att feminismen när det kommer till hur vi ska förhålla oss till män består av två läger. Å ena sidan ”manshatarna” som gärna pratar om hur män är svin, grisar, oförbätterliga as som tex inte kan jobba med barn för de är farliga. Å sen å andra sidan de så kallat ”manstillvända” feministerna. De som funderar på hur feminismen skall locka fler män. Som gärna vill lyfta manliga förebilder och peppar manliga feminister såsom Atilla Yoldas eller Peter Rung.

Själv är jag, som så många gånger förr, den där gråskalan i mitten. Jag trivs där. Med att vara varken eller på så många sätt som möjligt. För att det ger en chans att vara en nagel i ögat på alla de som tror att det finns enkla svar och enkla indelningar i grupper. Jag är en sådan som å ena sidan frustrerat kan utropa ”Jag HATAR män!!” å då syfta på mansnormer och män som grupp. Inte enskilda individer. Å andra sidan är jag OCKSÅ en sån där dryg jävel som nu tänker komma och förklara varför jag anser det vara ett problem att utmåla män som enbart förövare och omöjliga problem att lösa.

Har ni hört begreppet ”De låga förväntningarnas rasism”? Det handlar i korta drag om att människor av välvilja ställer låga krav på personer från vissa folkgrupper för att de tror att personerna inte kan bättre. Tex att svarta unga män inte kan göra bra ifrån sig i skolan. Resultatet blir att det inte ställs rätt form av krav, samtidigt som individerna som drabbas ger upp på att försöka bevisa sig eftersom de ändå bara möts av nedlåtande klappar på huvudet och sämre betyg än de egentligen förtjänar. Detta skapar en ond spiral där svarta unga män cementeras i en roll av lågutbildad arbetarklass medan tex lärare fortsätter se på dem som ungdomar utan större aspirationer i livet. En självuppfyllande profetia så att säga.

På liknande sätt kan vi säga om synen på män som börjar få allt större fäste inom modern feminism. Män ska inte jobba i förskolan för de kan förgripa sig på barnen. Män ska inte vara ensam med sina egna barn för de kan förgripa sig på dem. Män ska inte vara ensamma med kvinnor för de kan förgripa sig på dem. Män slåss. Våldtar. Ser på porr i massor varenda vecka och absolut ingen porr utan våld utan alla kollar de på filmer där kvinnor kvävs, slås blodiga, fås att kräkas, får sina ansikten mulade i toaletter och tas i alla hål samtidigt samtidigt som andra män står i en ring och väntar på sin tur. Det finns absolut inga undantag och OM de finns är de så få att vi inte bör prata om dem.

Det jag undrar nu är vad detta gör med alla unga killar där ute eller för all del även vuxna män? Vad gör det att ständigt möta en bild som säger att dagens män frossar i våldsam BDSM eller rape porn, våldtar sina flickvänner, är inkapabla att förstå att sex inte ska göra ont eller ge blödande sår på sin partner, eller att de inte kan lämnas oövervakade för de är så farliga? Vad gör det att mötas av åsikten att det är bättre för barn att växa upp utan en manlig förebild för män är så kassa ändå?

Jag vill hävda att detta sätt att tänka är en patriarkal idé. Som sådan cementerar den machokultur och skadliga mansnomer som i förlängningen innebär våld mot kvinnor. Människan är flockdjur och de allra flesta vill bara passa in och slippa kämpa i sin vardag mot fördomar och mobbing. Om bilden av ”dagens norm-man” är att den mannen är ett våldsamt, empatistört, sexualsadistiskt as… Ja då är det också den bild framförallt unga killar kommer försöka leva upp till. För det är inte bara porren som säger att ”alla har analsex” tex utan numer säger även feminister det, personal från ungdomsmottagningar och kristna porrkritiska föreningar med stor genomslagskraft. Så den unga 16 åring som knappt sett porr (jo de finns men pga den spridda idén att alla unga killar set på porr som galningar är det få unga killar idag som erkänner att de inte ser på porr pga inte gillar innehållet) kommer ändå ha ett behov av att leva upp till den stereotypa bilden av en porrskadad ungdom. För ”alla andra” är ju sådana.

Jag jobbade som lägerledare en del för ca 16 år sedan. På lägren var ungefär hälften killar och åldern var 11-16 år. Vid flera tillfällen kom vi in på att prata porr och relationer. Vet ni en röd tråd i detta? I början av samtalen hade ALLA killarna haft sex. ALLA killarna hade sett mängder av porr. ALLA killarna visste minsann allt om analsex och gangbangs (jodå sånt var vanligt i porren för ca 20 år sedan med, det var ett jävla tjat om sånt hela högstadiet och gymnasiet för min del). Sen efter en stund när machoattityderna fått chilla och samtalet blivit mer ärligt visade det sig att den absoluta majoriteten av killarna inte alls hade haft sex. De hade inte alls sett speciellt mycket porr och flera visste inte ens att en tjej inte kan bli gravid av analsex.

Jag tror givetvis inte att detta urval av grabbar som idag är runt 25-30 års ålder visar hela sanningen. Men jag tror heller inte de var speciellt unika varken då eller nu. Å när feminister sprider vidare en bild av hur män/unga killar minsann ÄR där de snälla, icke porrskadade faktiskt schysta killarna får en etikett på sig av att vara unika undantag så tvingar vi faktiskt aktivt in unga män/killar i en roll som förövare.

Är det inte direkta motsatsen till vad vi önskar? Jag vet att det inte är det mest produktiva med mina utrop av manshat. Just för att det alienerar de män som vill, och kan, göra bättre. Samtidigt ska feminismen inte tappa sin spets och bli för mjuka. Det MÅSTE sättas press och krav på män att förbättras. Det räcker inte med att inte våldta för att räknas som en bra man, för att inte våldta är liksom lägsta möjliga nivå av ”schyst människa” vi kan ha.

Att hitta balansen mellan frustrationen över machokultur och sunkiga mansnormer å ena sidan och att inte alienera män från att utvecklas och bli bättre å andra sidan är inte lätt. Jag påstår verkligen inte det. Men vi behöver ha diskussionen om hur vi ska få till balansen. Jag är iaf helt säker på att vi inte har något att vinna på att måla upp en bild av norm-mannen som en farlig förövare omöjlig till förändring. Dels för att vi då själva stöttar den mansroll vi absolut inte vill se, och dels för att feminismen är meningslös om män ändå alltid kommer vara förövare utan potential till förändring. Å jag vill ju tro på förändring och att den börjar med oss själva här och nu. Inte med nästa generation eller generationen efter den. Utan med oss. Du och jag. Oavsett kön. Nu. Men då måste vi såklart också tro på varandras förmåga att ändra sig och den tilltron ser jag allt mer försvinna ur feminismen. Låt oss hitta tillbaka till den. För utan tro på en bättre framtid är feminismen förlorad.

Fredagsintervju: Hannah Lemoine

Hannah är någon som funnits i min bekantskapskrets i ungefär 10 år. Tiden har verkligen gått snabbt! Vi har bloggat ihop en period på bloggen ”Rimlighetens” och var till och med på väg att bilda ett nytt parti! Idag kommer vi dock inte prata något om just dessa saker, utan om det fascinerande ämnet Basinkomst! 

Hej Hannah! Du får börja som alla andra jag intervjuar och presentera dig själv lite, vem är du? 

Haha, ja, vem är jag ens? Jag är genusvetare och media- och kommunikationsvetare, har arbetat som frilansande konsult inom inkluderande kommunikation sedan 2012, och gick för ett par år sedan ihop med tre andra frilansande konsulter inom ”jämställdhetsbranschen” och startade ett bolag ihop, PkByrån. Ska nån gång i framtiden skriva en bok med titeln ”Den ofrivillige entreprenören” för den första fasta heltidsanställning jag någonsin haft är den jag gav mig själv i mitt eget bolag, trots att jag aldrig haft några drömmar alls om egenföretagande. Jag hade en gång en blogg som nån kanske kommer ihåg, One-Way Communication, det var kul medan det varade.

Jag är ordförande i BIEN Sverige som är en ganska nystartad lokal del av det globala nätverket för basinkomst, Basic Income Earth Network, som startades upp på 80-talet redan. Jag skriver ledare i tidningen Syre vars profil är Frihetlig Grön, och på något sätt lyckas jag få varenda ämne jag skriver om att handla om basinkomst. Det har blivit ett innestående skämt på redaktionen nu. Ursprungligen kommer jag från Dalsland (ja, strax utanför Fucking Åmål, och ja, filmen ger en mycket rättvisande bild), men bor nu utanför Lund i Skåne efter att nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter 10 år i Danmark. Jag har tre barn i åldrarna 3 till 12. Och som person skulle jag nog beskriva mig som jävligt effektiv. 

PK Byrån. Hannah längst till vänster. Fotograf: Stina Gränfors

Wow, det var en presentation som hette duga! Tack för den! Vi ska givetvis fokusera på basinkomst för denna intervju. Måste ju ta chansen med någon som brinner så för ämnet! För den med noll koll, vad är egentligen basinkomst i korta drag? 

Basinkomst, om man ska vara petig, och det ska man, ska uppfylla följande fem kriterier:

Den ska

1. garantera alla en inkomst som går att leva på

2. betalas ut till individer, inte till hushåll

3. betalas ut utan krav på motprestation

4. betalas ut regelbundet (månadsvis)

5. betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger

Men redan där har vi liksom ett definitionsproblem, för vilka ingår i gruppen ”alla”?

 Ja det brukar ju rätt fort komma invändningar om att ”alla” inte kan inkluderas pga ska även turister få pengar av staten då? Men om vi drar gränsen vid uppehållstillstånd/beviljad asyl. Finns det något land med basinkomst idag?

Nej, det finns det inte. Inte någon som uppfyller de fem kriterierna ovan iallafall. Och det är verkligen jättekonstigt med tanke på hur många försök och pilotprojekt och experiment med basinkomst som har utförts genom åren, från 60-talet liksom.

Ja, Finland hade väl ett projekt tex. Hur gick det med det?

Det gick väldigt bra faktiskt, även om media valde att felrapportera in absurdum. Det man kan ta med sig mest från den lilla studien är att långtidsarbetslösa inte jobbar mindre utan tvärtom lite mer om de får basinkomst utan krav på att de ska ingå i olika aktiviteter eller ska söka si eller så många jobb per månad, och att mottagarna dels mådde väldigt mycket bättre och – kanske det bästa av allt – fick större tillit till både samhället, staten och framtiden.

Men läser man bara svensk gammelmedia får man ju helt klart uppfattningen att projektet var ett misslyckande för att de inte arbetade MYCKET mer med basinkomst. Som dessutom bara var en partiell basinkomst, det vill säga inte nog att leva på.

Varför tror du det finns ett sådant motstånd mot basinkomst? Vore det inte skitnice för alla att veta att de inte riskerar att svälta om de tappar jobbet?

I Europa i stort är ju stödet för basinkomst enormt mycket större än i Sverige, vi sticker verkligen ut i den frågan. Jag tror att det dels har att göra med att arbetslinjen är så starkt ingjuten i det svenska samhället, och dels med att vi faktiskt tycker att det system vi har idag är välfungerande. Men det räcker ju att gå med i Facebook-gruppen Försäkringskassanupproret för att se att säkerhetsnätet vi har idag har alldeles för stora hål. En basinkomst skulle istället bli ett säkerhetsgolv som ingen kan riskera att falla igenom.

Kan vårt Lutherska arv spela in lite?

Ja det tror jag verkligen. Vi har väldigt stor tillit till stat och auktoriteter i Sverige, vilket absolut inte är någon dålig sak, det är ju det som exempelvis gör att vi kunnat ha en helt annan strategi i coronakrisen än ungefär hela resten av världen. Men vi har samtidigt inte så värst mycket tillit till varandra, eller till att människorna i ett samhälle skulle kunna ha andra incitament än de rent monitära att vilja bidra till det gemensamma.

Ja ett vanligt motargument är ju att människor inte skulle arbeta om basinkomst infördes och då finns ju ingen som betalar skatt. Men är det en realistisk farhåga?

Nej, det är ju inte det. Och det är ju något som alla studier kring hur basinkomst påverkar människors beteenden överallt visar; människor slutar inte jobba. Och i de få fall de slutar jobba är det för att gå tillbaka till skolan eller vara hemma med sina barn längre. Däremot är det väl realistiskt att tänka sig att folk i högre grad skulle säga upp sig från jobb de inte trivs med för att istället starta egna företag, när de vet att de har basinkomsten som grundtrygghet. Speciellt kvinnors företagande ökar mycket i pilotprojekten.

Hannah Lemoine, Fotograf: Stina Gränfors

Jag har hört invändningen att basinkomst skulle vara döden för fackförbunden. Får du ihop den logiken? (För jag lyckas inte)

Jag förstår logiken, men inte invändningen. Såhär: Om arbetare får basinkomst så ökar deras egna förhandlingsmöjligheter, eftersom det skulle bli mycket lättare att säga upp sig från en arbetsplats där man inte får igenom sina villkor om man inte, som idag, straffas med karensdagar på 10 arbetsveckor från a-kassan vid egen uppsägning. Så, med egen förhandlingsmakt, varför skulle arbetare gå med i facket? Är resonemanget. Jag köper det ju dock inte riktigt, av flera anledningar. Dels är folk med i facket av solidariska anledningar, inte bara för egen vinnings skull, dels är fackförbunden så mycket mer än bara förhandlare av kollektivavtal, och dessutom – även om det VAR så att fackförbunden blev onödiga med basinkomst för att arbetarna fick bättre möjligheter att förhandla själva – borde inte det vara fackförbundens egentliga slutmål, att de inte längre ska behövas? Det låter liksom rätt illa när fackförbunden är emot basinkomst för att de vill bevara sin egna organisation på bekostnad av arbetarnas frihet.

Aha ja det låter ändå typ halvt logiskt. Spontant tänker jag att även om det finns en trygghet att kunna säga upp sig så vill väl de flesta gärna stanna där de är om ev brister förändras? Och det är ju alltid lättare att förbättra om man är många som vill samma sak… Så då bör väl facken vara rätt safe ändå?

Ja, jag tycker inte de ska vara så osäkra på sin betydelse! Och dessutom kommer basinkomst i första hand hjälpa de som facken ändå inte kan hjälpa med något, nämligen alla de i gigekonomin. (Gigekonomi= när du får lön för varje kort uppdrag du gör. Tex per måltid du levererar för foodora. Min anm.)

Sant. Hur tänker du om basinkomst som en feministisk fråga?

Det var faktiskt min ingång till basinkomst från första början, för en grupp som verkligen skulle gynnas av basinkomst är människor som lever i destruktiva relationer. Att veta att man har egna fuck-off-pengar kan vara precis det som avgör huruvida man stannar eller tar sig ur det. Dessutom skulle basinkomst kunna bryta kopplingen mellan lönearbete och inkomst, och på så vis tillskriva även det obetalda arbete som främst kvinnor utför ett reellt värde.

Det låter verkligen superbra men ändå är motståndet rätt stort… Vad är den vanligaste myten kring basinkomst? 

Det är väl egentligen en myt om människan: att vi i grunden är lata och egoistiska och måste piskas till att arbeta…Näst vanligaste myten, som faktiskt är om basinkomst, är att vi inte skulle ha råd att införa den. Det är inte sant överhuvudtaget.

Hannah Lemoine, Fotograf: Stina Gränfors

Så hur skulle finansieringen kunna se ut? 

Det finns många olika uträkningar på det. För det första så är det väl här läge att påpeka att basinkomst inte behöver innebära att alla människor, oavsett inkomst, ska få extra pengar in på kontot varje månad – en sådan reform är de facto nästan helt omöjlig att räkna hem finansieringen till. Men så länge alla människor är GARANTERADE en basinkomst om de behöver den, och den delas ut utan krav på motprestation eller behovsprövning, så går det. Och det låter kanske motsägelsefullt – hur ska man veta vilka som behöver basinkomst om man inte ska behovspröva dem? Men det är faktiskt inte så svårt, och systemet finns där redan. Varje månad registreras det nämligen hos skatteverket hur mycket inkomst du har. Och om man inte har någon inkomst så får man helt enkelt basinkomst utbetalad istället.

Vad jag sett i uträkningar på just svenska förutsättningar så är det ju framförallt byråkratin kring föräkringskassa, akassa och csn som vi kan spara in pengar på?

Ja absolut, den utgör en stor del. Och sen kan man i princip få ihop resten genom att återinföra enhetlig moms på 25%. Sen finns det ju en massa andra saker man kan införa, det finns otroligt många förslag. Skatt på transaktioner är en sak, eller skatt på produktion på samma nivåer som skatten på mänskligt arbete – vilket också kommer behövas om robotarna kommer och tar våra jobb (gud vad jag hoppas att robotarna tar våra jobb!).

Haha tänk paniken hos arbetslinjehetsarna om robotar snott alla jobb. SD fast mot robotar. ”De kommer HIT, de tar våra JOBB, de betalar ingen SKATT”… Om läsarna ska ta med sig bara en sak ang basinkomst vad skulle det vara? 

Att när olika förnuftiga basinkomsthaters sitter på internet och menar att det är en ekonomiskt omöjlig idé – kom ihåg att åtminstone tio nobelprisvinnare i ekonomi öppet stöttar idéen om basinkomst! 

Plus också: bli gärna medlemmar i BIEN Sverige så vi kan få lite ordning på rörelsens aktivism i Sverige någon gång!

Stort tack för denna intervju!

Vill du läsa mer om BIEN, deras arbete och ev bli medlem kan du kika in på hemsidan: https://www.biensverige.se/ 

Fredagsintervju Edward Summanen

Edward Summanen är sakkunnig i transfrågor för RFSL och har lång erfarenhet av arbete i frågor som rör bland annat transpersoners hälsa och rättigheter. Vilket ger en rätt naturlig ingång för vårt samtal om bla transfrågor.

Mina läsare börjar nog vänja sig vid denna starten på mina intervjuer nu men… Vem är Edward? 

Haha, vilket borde vara en lätt fråga, inte minst för att man får den titt som tätt. Men ändå lite svår. Men när jag ska berätta vem jag är blir det ofta i relation till mitt yrke och mitt engagemang. Så därför är svaret att jag är sakkunnig i transfrågor på RFSL – förbundet för hbtqi-personers rättigheter. Förutom att jag jobbar med transfrågor jobbar jag även med psykisk hälsa och suicidprevention där. Vid sidan av mitt arbete skriver jag en hel del. Jag har gett ut några böcker och kommer ut med en ny bok i januari, om hbtqi i Sverige genom historien. Rent utbildningsmässigt är jag socionom och genusvetare. Jag har även ett långt ideellt engagemang som feministisk aktivist.

Vad kul och spännande med ny bok! Hur länge har du jobbat för RFSL? 

Sen 2008. Jag har jobbat på RFSL Stockholm, RFSL Ungdom och är sedan 4 år tillbaka på RFSL:s förbundskansli. Under de här snart 13 åren har jag jobbat med flera olika saker, men allra mest med transfrågor. 

En hel del erfarenhet av denna typen av frågor med andra ord! 

Ja, det kan man säga. Jag har ju varit med under de år när transfrågor blivit synliga på ett helt nytt sätt. Det innebär att jag följt utveckling i lagar och rättigheter, men också i forskning, populärkultur eller hur folk helt enkelt pratar. Jag har utbildat en hel del, och det är stor skillnad på kunskap nu och säg år 2010. År 2010 var det många inom skola eller hälso- och sjukvård som inte ens visste att ordet ”transperson” fanns. Och ”hen-debatten” kom ju inte förrän 2012, om jag minns rätt. Vilket ju gjorde ickebinära synliga på ett helt nytt sätt.

Ja det har verkligen skett en förändring i kunskap, gällande trans generellt men kanske i synnerhet avs ickebinära och vår existens. Men innan vi pratar vidare om det kan du berätta något mer om din bok? 

Boken heter Queera Tider – hbtqi då och nu och kommer som sagt ut i januari. Den tar upp många av de viktiga förändringar som skett i Sverige när det kommer till rättigheter och synliggörande av hbtqi-personer. Det är en mix av berättande texter, intervjuer och skildringar av hbtqi-personer som gjort avtryck. Den innehåller även en hel del fakta om vad som gäller idag, t.ex. ifråga om diskrimineringslagen eller om du vill byta förnamn. Boken riktar sig till personer som är 12 år och uppåt. Den har illustrerats av Adrian Malmgren och jag är otroligt glad över att få ge ut denna tjusiga bok! Jag tror att den kommer att vara värdefull för hbtqi-personer i alla åldrar, närstående, ungdomsmottagningar och skolbibliotek.

Hur nära i arbete är RFSL med RFSU? Jag upplever att ni ganska ofta blandas ihop i debatter?

Vi har en del kontakt med RFSU.. Självklart förs det ofta en dialog i de fall där vi jobbar med samma frågor. T.ex. tog vi fram en gemensam broschyr om BDSM i år, som ju är ett ämne som får en del kritik i den tid vi just nu lever i.

Ja det är verkligen ett hett ämne. Hur känner du personligen inför att bedriva arbete kanske framförallt som skribent kring så pass heta frågor med mycket fördomar och tyvärr även hat inom feminismen?

Rent personligen tycker jag att det är extremt tungt att möta hat från feminister. Särskilt svårt är det när det inte går att diskutera med personer: man har exempelvis bestämt sig för att BDSM är skadligt och dåligt, punkt slut. Det finns en tendens att sprida förenklade förklaringar eller bara en enda klatschig rubrik i sociala medier. Överlag tycker jag att personer är dåliga på källkritik. Men sen finns det såklart personer som aldrig kommer att sympatisera med min kamp. Den som tänker att transkvinnor är förklädda män, utsända av patriarkatet för att söndra kvinnorörelsen, ja den personen kommer jag nog aldrig att kunna nå fram till eller kunna ha ett nyanserat samtal med. 

Edward, bild: Rabén

Vad är din generella åsikt om den här nymoralistiska synen på sexualitet som börjat växa fram inom feminismen och ofta går hand i hand med transexkluderande retorik?

Jag tycker att den är skrämmande. Och ofeministisk. Men ja, konservativa krafter växer överallt just nu och minoritetsgruppers rättigheter ifrågasätts. Så jag är inte förvånad att det även sker bland oss feminister.

Men okej. Till knäckfrågan nu då. Feminism och transaktivism. Hur fan ska vi komma åt att knäcka nöten med feminister som är helt övertygade att feminism och transkamp inte går ihop? Å kanske framförallt, kan vi få bort fokuset på transkvinnor (och är det önskvärt)?

En mycket viktig fråga, och jag önskar att jag hade ett färdigt svar. Men kanske att vi helt enkelt får lämna dessa feminister bakom oss? En del av dom kommer ju sedan att inse att det fungerar alldeles utmärkt (och har gjort det länge) att kombinera feminism och transaktivism. Det motstånd som transpersoner möter är ju till stor del en del av könsmaktsordningen. Transkamp ÄR en del av feminismen, feminismen ÄR en del av transkampen. Jag vet inte vad de är så rädda för. Eller, jag hör ju att de är rädda för att transkvinnor ska ”ta över” alla sammanhang. Men jag förstår inte exakt vilka sammanhang de är rädda att förlora. Jag tänker att det finns en fantasi om Den Läskiga Transpersonen, som mest grundas på tankar som uppkommit i cispersoners slutna rum. Men mycket handlar ju också om okunskap. Jag tänker att feminister med dålig kännedom om transpersoners livsvillkor behöver läsa på. En del verkar inte ens känna till att ickebinära personer kan uppleva könsdysfori och har rätt till könsbekräftande vård.

Skäggiga stora mörka personer med snopp i kvinnornas omklädningsrum är väl standard oro?

Ja, den där oron finns absolut. Och då har ju folk missat att personer med snopp redan har rätt att vara i kvinnors omklädningsrum. Det finns en massa juridiska kvinnor som inte genomgått underlivskirurgi. Det finns en fixering vid könsorgan som är helt absurd. Jag har sällan mött personer som är mer fixerade vid vad folk har innanför trosan än dessa “transkritiska”  feminister. Men med det sagt: det är rimligt att vara rädd för vad män kan hitta på. Män begår mängder av sexuella övergrepp. Men transkvinnor är inte män.

Behöver vi skapa tryggare omklädningsrum? Absolut, det låter som det. Men lösningen är inte, som en del föreslagit, att dela upp folk utifrån hur deras könsorgan ser ut. Det tycker jag låter helt absurt. Istället tänker jag att det måste finnas personalnärvaro, möjlighet att byta om enskilt och se över hur omklädningsrummen är utformade. Jag är kanske naiv men jag tror att det går att skapa omklädningsrum där cis- och transpersoner samsas om utrymmet utan att det är någon stor grej. 

Å den här invändningen att transkampen är misogyn och försöker tvinga lesbiska ciskvinnor att suga kuk? 

INGEN ska behöva ha sex med någon som den inte vill ha sex med. Det är ett övergrepp att bli tvingad till sex. Ingen kan heller tvinga någon att tända på någon. Vad du tänder på är individuellt. MEN att säga till någon ”Jag vill inte ligga med dig, för jag är lesbisk och du som är transkvinna är ingen riktig kvinna”, ja då är den sista delen av meningen transfobi. Du har rätt till dina preferenser, men vad du säger till andra personer eller skriker ut i versaler på sociala medier, det är det som gör skillnaden. Och för att vara tydlig:, självklart finns det även transpersoner som begår sexuella övergrepp. Ingen påstår att exakt alla transpersoner är helgon.

Ja det finns ju givetvis personer från alla kön som gör övergrepp. Det är inte helt unheard of på kvinnoanstalter tex fast typ 99.99% där är ciskvinnor.

Exakt. Jag vet att du redan lyft detta men ja, det finns självklart transpersoner som är elaka, otrevliga, mobbare, våldtäktsmän, partnermisshandlare etc. Så den anekdotiska bevisföring som dyker upp (”jag läste om en transkvinna som våldtog en person”), den tycker jag är märklig. 

Vad är ditt bästa svar till de då som påstår att biologin är enkel och binär? Att det finns två kön eller ”defekter”/avvikelser som utgår ifrån dessa två kön?

Till att börja med tycker jag att det är respektlöst och extremt oempatiskt att prata om ”defekter” (som jag sett att vissa gör) när det kommer till att ha en intersexvaration.

Sen tänker jag så här: rent kroppsligt finns det olika könsvariationer, men det är precis lika viktigt att förstå att det rent könsidentitetsmässigt finns variationer. Du behöver inte förstå hur det känns att vara transperson, men du behöver respektera och acceptera att vi finns. Biologin är mångfacetterad, våra identiteter likaså. Den som påstår något annat förnekar hundratusentals (eller kanske miljontals?) människors existens. Det finns fler kön än två, men vi lever i ett samhälle som är uppbyggt kring en tvåkönsmodell. Många passar in i modellen, andra gör det inte. 

Men jag tycker att det är konstigt att vilja jämföra med resten av djurvärlden. ”Inga andra djur är trans” eller ”inga andra djur är homosexuella”. Dels stämmer det inte, dels kan vi inte applicera mänskliga termer på andra djur. Och i vilka andra sammanhang hänvisar vi till djur? ”Djur gör inte abort” – okej, ska vi ta bort aborträtten då? ”Djur äter upp några av sina ungar om de inte har möjlighet att ge alla mat” – jaha, ska vi börja med det då? Jag tycker att vi ska sluta filosofera om vad kön är och istället börja prata om hur vi rent konkret kan förbättra livet för transpersoner.

Hur tänker du om osynliggörandet av transmän? För väldigt ofta handlar ju debatten bara om transkvinnors rätt att ses som kvinnor och vissa feminister har tex slängt till med att transmän minsann inte kräver att ses som män, eller att det aldrig hänt att cisbögar kallas transfober om de inte vill ha sex med en transman. Å nästan tagit detta som bevis på att transmän ju i grunden är kvinnor och därmed mer hänsynsfulla.

På ett sätt är det ju skönt att vara osynlig och slippa ifrågasättas/hatas på. Men en del hat får vi ju.  Som att kallas ”könsförrädare” eftersom vi gått över till den onda sidan (dvs ”blivit” män). Det verkar som att de som påstår detta har väldigt liten inblick i vilka samtal som förs i transseparatistiska forum eller hur transmän pratar om hur vi bemöts t.ex. på Grindr (som är en app för män som söker män). Det finns mycket transfobi bland cisbögar. Och samma sak gäller såklart där som för lesbiska som inte vill ha sex med någon med en penis: alla ska samtycka! Men det finns en hel del cisbögar som uttrycker sig riktigt transfobiskt när det kommer till transmän. Det finns också forum för bögar/bisexuella män som inte välkomnar transkillar för vi är inte ”riktiga män”. Och det är såklart inte okej. Så det är trams att påstå att ingen klagar på cisbögars transförakt: då har man helt enkelt inte tagit del av samtalen som faktiskt förs. Och det räcker inte att bara ha lyssnat på Buck Angel, vars åsikter många andra transmän starkt tar avstånd från. Man behöver istället ta del av flera olika berättelser, och gärna berättelser från transmän i Sverige och kontexten här. 

Edward, Bild: Privat

Apropå Buck Angel och andra inom ”truescum” falangen, varför är det så lockande tror du att göra gemensam sak med transexkluderande feminister mot oss som är ickebinära?

Jag tänker att tvåkönsnormen är stark även bland vissa transpersoner. Transrörelsen är inte en enad rörelse: det finns t.ex. de som menar att transsexualism är en psykisk sjukdom man blir botad från genom könsbekräftande vård och som inte vill förknippas med begreppet ”transperson”. Det finns också en del transpersoner som tycker att de är ”mer trans” eller ”bättre trans” än andra transpersoner. T.ex. att man är “mer trans” om man genomgått könsbekräftande vård än den som inte gjort det. Precis som att en del machobögar ser ner på eller ifrågasätter fjolliga bögar, eller andra normer inom minoriteter. Var dessa normer kommer ifrån är svårt att veta, men de finns. Kanske för att folk gillar makt och att få fördelar på andras bekostnad? Och ickebinära ses ibland som ”mindre trans” eller ”trans på fel sätt” av en del. Men så är det ju inte. Och vi behöver alla säga ifrån när sådant sker.

Tänkte att vi avslutar om transvården. Står vi inför en vårdskandal pga för lätt tillgång på hormoner och operationer och är det verkligen ett enda experiment utan stöd i forskning att könsbekräftande vård har en effekt för det psykiska välbefinnandet?

Nej, det gör vi inte. Den stora vårdskandalen här är att det idag är 2 års väntetid för ett första möte hos de flesta könsdysforiteam och att unga ickebinära nekas vård hos flera team. DET är skandalerna som vi borde prata om tycker jag. Det är inte lätt att få hormoner eller kirurgi.

Saknas forskning? Ja, det gör det till stor del, även om vi också har en del forskning, särskilt gällande vuxna binära transpersoner. Saknas erfarenhet? Nej, det gör det inte. Forskning är inte svaret på allt. Men att hävda att vården är ett enda stort experiment är magstarkt.  Då vet man inte hur könsdysforiteamen faktiskt arbetar. Väldigt många mår bättre av könsbekräftande vård, eftersom det minskar könsdysfori. Men en del mår också sämre, t.ex. för att ens omgivning tar avstånd från en när man kommer ut som transperson. Dvs transfobi skapar ohälsa. Det pratar vi alldeles för lite om.

Något som är relevant i sammanhanget är att jag, genom mitt jobb på RFSL, jobbar med hemsidan Transformering och den stöd- och infomejl som är knuten till sidan. Verksamheten drivs ihop med RFSL Ungdom som var den organisation som startade det hela. Och då var det jag som jobbade med det, eftersom jag var anställd på RFSL Ungdom då. Vi tar emot omkring 1000 mejl om året, främst från transpersoner i alla åldrar, men också närstående och yrkesverksamma. Verksamheten har funnits sedan 2010, och jag tror faktiskt att ingen annan i Sverige har haft kontakt med så många olika transpersoner som vi som jobbar med Transformering. Varje år mejlar jag med cirka 200-300 unika personer. Den erfarenheten är helt unik och ger oss en kännedom om målgruppens bredd som få andra har. Då är det frustrerande när en läkare som träffat 10 personer med könsdysfori tror sig vara expert på området och veta något om ”gruppens komplexitet eller behov” eller hur saker förändrats över tid. Vi möter både personer i behov av könsbekräftande vård och personer som inte har det behovet. Och personer i alla åldrar, runt om i landet, med olika könsidentiteter.

Men vad är det viktigaste att veta om transrörelsen idag?

Jag tror att det viktigaste att veta om den svenska transrörelsen (för det ser såklart olika ut i olika länder) är att det är en spretig rörelse, med olika grupper, men att de stora frågor som förenar väldigt många är frustration över okunskap om transfrågor. Men också  bristen på trygghet och relevant vård. Det omfattar t.ex. de långa väntetiderna för att få vård, förlöjligande och hat från alla möjliga håll och att ständigt tvingas utbilda andra. Det finns även ett stort ansvarstagande: man tar hand om varandra. När resten av samhället inte tar sitt ansvar hjälps man åt internt istället.

Men det är väldigt tungt: många bär andras psykiska hälsa och engagerar sig stort för att andra transpersoner ska må bättre. Det är inte ett ansvar som en rörelse ska behöva ta, men som vi ofta tar ändå. Många transpersoner drar sig för att söka vård och stöd, eftersom man har tidigare erfarenheter av dåligt bemötande. Men: alla transpersoner mår såklart inte dåligt. Och det finns också en glädje och kreativitet inom rörelsen, där saker ständigt utvecklas. Nya flaggor, nya arbetssätt, nya ord. Som ordet könseufori, vilket är positiva känslor av att bli bekräftad och sedd som det kön man är.

Har du något sista du vill tillägga?

Att alla behöver hjälpas åt just nu och gränsa mot transhatet som väller fram. För det gäller våra liv och vår trygghet. Säg ifrån, ta avstånd, avfölj. Eller informera. Sök kunskap om du känner dig osäker på vad som gäller. Och var källkritisk. Jag förstår att RFSL kanske inte ses som opartiska (vi arbetar ju för transpersoners mänskliga rättigheter, även om det vi lyfter såklart är grundat i kunskap och erfarenhet) men då finns det saker att läsa hos Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten eller andra myndigheter.

Håll utkik efter Edwards nya bok som kommer efter nyår. Ni kan också följa honom på Instagram som @edward.summanen 🥰

Fredagsintervjun: Araia Ghirmai Sebhatu

Araia Ghirmai Sebhatu kom jag i kontakt med första gången genom hans arbete med Black coffee och debatten som då uppstod kring separatism och en plats för de som drabbas av rasism att mötas, andas och organisera sig utan att ständigt behöva förklara vad rasism faktiskt innebär. Sen dess har jag främst följt Araia genom de stegutmaningar vi kör via fitbit 😉 I denna intervju pratar vi rasism, mat och kultur!

Araia. Foto: Privat

Vi börjar på liknande sätt som alla andra får börja. Nämligen såhär: Berätta lite om dig själv, vem är Araia?

Jag är en aktivist och folkbildare, brukar jag säga. Aktiverat mig kring antirasism under en längre tid och särskilt frågor som rör anti-svart rasism. 

Jag kom ju i kontakt med dig vid uppstarten av Black Coffee. Varför var det ett viktigt projekt för dig?

Black coffee var viktigt av flera anledningar. 

  • För att skapa ett kontinuerligt internt samtal mellan afrikaner i Sverige, afrikansvenskar.
  • För att aktivera och mobilisera afrikansvenskar i politik, kultur och nyheter. Öka vår synlighet helt enkelt. 
  • För att lyfta den afrikansvenska frågan i ovannämnda områden .
  • Slutligen (och det viktigaste) för att förändra vår situation. Egenmakt. 

Jag vet att det blev lite rabalder kring detta när det var helt nytt, vad har hänt sedan?

Uppmärksamheten från majoritetssamhället märktes av efter att vi bedrivit verksamhet i minst ett år. Det var i samband med att SSU hade bjudit in Rashi Musa, SUM:s ordförande, för ett separatistiskt samtal. Arrangemanget väckte ilska hos högern som ville kritisera vänstern och då bjöd SVT in till en debatt om separatism. Problemet var att SSU inte tidigare jobbat med separatism, utan blivit inspirerade av rörelser som Black Coffee. De ställde in arrangemanget i slutändan efter kritikstormen. Rashid som inte heller jobbat separatistiskt utan bara var inbjuden till arrangemanget kände inte heller att han ville föra den frågan vidare. Då kom jag in i bilden som då aktivt använt separatism som verktyg en längre tid i Black Coffee. Jag var med i debatt i SVT opinion och det hela föll platt och ja…resten är väl historia. 

Det finns onekligen många som har problem med separatism som verktyg för kamp. Vad har hänt med Black Coffee, är ni fortfarande aktiva?

Nej inte så som 2015-16 då vi hade träffar och så. Men forumet på facebook finns kvar. 

Åh, vad tråkigt! Men förstår att det blir svårt att driva i längden när du bollat så många olika saker. Du har ju haft podd också, vad handlade den om?

Ja just det, Mat och prat med Araia heter den. Just nu är den vilande. Podden består av två avdelningar. Avdelning ett är intervjuer med afrikansvenska konstnärer. Avdelning två heter “vänstern vad händer” där jag intervjuar politiskt aktiva inom den brada vänstern om vart vänstern är på väg och var den borde vara. 

Jag gillar din podd och hoppas såklart du ska orka ta upp den igen! Men… du får nog förklara hur mat kommer in i bilden här?

Maten kommer med eftersom jag 1. älskar mat och faktiskt gick kock/restauranglinjen på gymnasiet och 2 är sådan grundläggande beståndsdel i den kollektiva rikedom vi har som uppväxta tillsammans i exempelvis förorten osv. Samt 3 måltiden blir ett väldigt bra sätt att skapa en familjär och en personlig prägel på samtalet. (Och 4 det blir ett legit sätt för mig att be folk att ordna spännande mat åt mig!!)

Araia, Foto:Privat

Din utbildning inom restaurang hade jag ingen aning om, vad kul! Borde vi inte använda mat mer i det antirasistiska arbetet? Det är trots allt en sådan enormt källa till både glädje och information om olika kulturer.

Det tycker jag definitivt. Jag tror att vägen till hjärtat många gånger går genom magen!

Haha ja det tror jag också! Har du något favoritkök? 

Hmm måste ju säga det eritreanska köket. Men jag klarar inte att säga bara ett. Älskar turkisk mat som man haft nära till som uppvuxen i Västerort i Stockholm. Älskar också maten från Mellanöstern med det grillade, alla rörorna, brödet och dolma i alla tänkbara ljuvliga varianter! Å allt i det indiska köket! Mexianska köket såklart med bönorna, grönsakerna och osten..och majsbrödet! Chilenska köket med sina empanadas! De fantastiska grytorna från det Gambiska och Senegalesiska köken. Persiska maten med riset och sin ghorme sabzi! Älskar även det italienska köket och dör för pasta och pizza i alla tänkbara former. Kinesiska dumplings, stekt ris och ramen! Å sist men inte minst svensk husmanskost! Nu tog jag kanske hälften men detta var det jag spontant kom på!

Du låter som mig, en sann älskare av mat helt enkelt! Finns det någon mat som du tycker är underskattad? 

Den svenska husmanskosten är klart underskattad. Jag besöker olika restauranger med vänner en gång i månaden faktiskt. Vi är alla föräldrar så vi hinner med det genom att rotera ansvaret för att boka bord. Jag hade hand om det först och bokade in oss på Pelikan på Söder som bara har husmanskost av historiska skäl. De blev lite arga först men uppskattade maten sen! Hahaha.

För mig är husmanskost lite synonymt med mat gjort på inälvsdelar/slaktrester som andra kanske inte så gärna äter. Tex kokt tunga, oxsvanssoppa, pölsa och dyl. Vilken typ av husmans är det du tänker på? 

Nja jag är dålig på inälvsmat faktiskt. Tänker mer på mat som kött och potatis. Köttbullar, pannbiff, falukorv i alla former, Ungspannkaka. Köttfärslimpa! Det du nämner låter mer som julbord, haha! 

Haha nja julbord är väl mer köttbullar och revben.. och prinskorv? 

Ja kanske… Men oxtunga brukar man traditionellt servera på julbordet har jag fått lära mig. Men jag har aldrig haft det på julbord i det privata! 

Det är lite olika lokala traditioner kring det där. Jag är uppvuxen med tunga till jul men här i Småland har jag bara träffat andra från norrland som också haft det, andra har typ inte hört talas om tunga till jul. 

Ja Sverige har verkligen en stor variation, lätt att glömma bort. Finns mycket god mat som är lokalt för södra Sverige och jag gillar norra Sveriges brödtradition!

Finns det någon mat du saknar i Sverige?

Sverige har ju av naturliga skäl (klimatet) inte så mycket “to go” käk. Vi behöver mer mat som kan tas med enkelt å då menar jag inte snabbmat typ Max utan god bra mat du kan köpa i ett hål i en vägg. Luncherna är också väldigt stabbiga vilket jag antar också beror på klimatet. Korv och bröd har ju varit en klassiker men här i Stockholm verkar det på väg att dö ut. Det tycker jag är synd men Göteborg verkar hålla liv i korvmojen ännu. Vi behöver mer mat som man får med sig i rullat tidningspapper om du förstår vad jag menar. Samt mackor, grillade i olika varianter som är lätta att köpa och äta på språng. Så är väl kanske mest formatet jag är ute efter!

Ah. Samtidigt är ju sådan mat som gjort för att låta många olika kulturella kök få en plats i rampljuset! Hur ser du på svenskarnas historiskt koloniala approach till ny mat? Du vet den som kan sammanfatta med SDs “Du behöver inte ta hit kocken för att laga maten”… 

Ja det är väldigt historielöst att naivt att tro att Sveriges mat inte påverkats av andra infuenser. Men å andra sidan vet vi ju att SD inte direkt gillar fakta och historia. 

Om du fick önska en sak kopplat till mat och integration vad skulle det vara?

Att vi slutar fokusera på nation och istället pratar mer om folklighet!

Tusen tack för att du ville vara med i denna intervju! Den som vill och inte redan gör det kan följa Araia på instagram som araiaghirmaisebhatu 🙂 

Vardagsrasismen intervju: Negar Mottaghi

Neg (Egentligen Negar) Mottaghi är mamma och relativt nybliven aktivist på sociala medier som framförallt bedriver utbildning och opinion kring funkofobi och rättigheter för personer med olika funktionsvariationer/nedsättningar. Hon driver dels sitt eget konto om sin vardag och dels de två kontona “saduprecis” (om funkofobi) och “lika.unika” som sammanför personer med olika ovanliga diagnoser. Vi pratar föga förvånande om funkofobi och attityder kring människor som inte fungerar som normen. 

Vem är Neg?

Oj, vilken svår fråga. Jag har tänkt mycket på detta under senaste åren och känner att ju äldre jag blir ju mindre vet jag om mig själv. Jag analyserar liksom mig själv mycket mer. När jag var ung var det lättare att beskriva vem jag var. Men jag känner väl att jag är någon som står upp mot orättvisor, hatar allt sådant. Jag är också för snäll och ger med mig för lätt. Mer allmänt så är jag gift, har två barn, är utbildad socionom och jobbar som kurator.

Neg, Bild:Privat

När började du med sociala medier?

Tidigt! Antagligen för tidigt sett till mina första inlägg. I början kunde jag skriva sånt där fånigt som “Oj jag är trött” som att någon ville veta det utan kontext!  När jag fick barn och sen flyttade från Malmö till Stockholm började jag med Instagram för att behålla kontakten med mitt nätverk. 

Du har startar två ”aktivist”/utbildningskonton. Kan du berätta om dem?

Jag var först med och startade Saduprecis som visar hur funkofobi ser ut och hur vanligt det är. Sen en liten tid tillbaka roddar jag det kontot själv. Sen startade jag kontot lika.unika som fungerar som en matchmaking sida för barn och vuxna med olika diagnoser. 

Har ni fått in någon berättelse till saduprecis som riktigt chockat dig? 

Ja, varje gång personer har uttryckt att det vore bättre att barnet dog så de vuxna skulle slippa livet som förälder till ett svårt sjukt/funktionsvarierat barn. Eller när vissa tror att föräldrarna inte älskar sitt barn så som de skulle ha älskat ett normfungerande barn. 

Jag känner igen det där med att älska sina barn från attityder kring adoption och flyktingar. Att människor från icke västerländska länder har så många barn så de kommer inte sakna 1-2 barn om de dör eller lämnas bort… Hur ser du på likheterna mellan rasism och funkofobi?

En av skälen jag ville starta saduprecis är för att belysa funkofobin och hur lätt det är att komma undan med funkofobi jämfört tex rasism. Båda finns ju helt klart men jag har upplevt att ingen riktigt fått gehör i frågan för att lyfta funkofobi så som det finns aktivister som syns kring antirasism. Samtidigt vet jag inte hur bra jag når ut pga algoritmerna i sociala medier. Det känns mycket som att vi har mer krig för att visa att vi har rätt än faktiskt har en dialog för att ändra negativa normer och beteenden. Där behöver kampen mot både rasism och funkofobi bli bättre på att nå ut. Mycket handlar ju om fördomar och rädsla för det som ser annorlunda ut mot normen.

Stenar u förgrunden, i bakgrunden Neg med sin son. Bild: Privat

Hur ser ditt mål med aktivismen ut framåt, drömmer du om nått utför sociala medier?

Jag vill se att fler delar förutom de direkt berörda. Att stora medier skall skriva/visa personer med massor av olika funktionsvariationer, multisjuka osv. Visa att det finns många olika livsöden, att alla mer någon diagnos/funktionsvariation/nedsättning/sjukdom är en individ precis som normfungerande är. Helst också såklart i ämnen som inte berör deras funktionsvariation. Typ ha med någon med CP skada att prata politik eller nått och inte bara om sin vardag. 

Hur tänker du kring de som omtalat personer med tex npf diagnos eller nån funktionsvariation som typ superhjältar eller speciella inspirationskällor?

Jag kunde säga så om min son i början, men då kring att klara tuffa behandlingar på sjukhus å så, men inte pga diagnosen i sig. Jag har svårt att förstå tex program om kortväxta på TV med typ budskapet ”titta de har en vardag”, för det borde väl vara självklart? Ännu värre är de som uttrycker att JAG är en hjälte som orkar med, som säger att de aldrig hade klarat ett barn med diagnos. Men vad skulle alternativet vara?

Första gången jag märkte av en debatt om funkofobi var när programmet ”The undateables” kom, minns du den debatten? 

Nej, men jag har sett att det finns på Netflix om ”Love on The spektrum”. Jag tycker det hade varit okej om det fanns ett program som visade att det inte är något speciellt att dejta någon med diagnos/funktionsvariation men ofta blir ju dessa program mer att skratta åt de som försöker hitta kärleken ”trots” diagnoser. Som om det verkligen vore nåt alldeles otroligt att dessa människor är älskvärda och har känslor och liv som alla andra. 

Neg. Bild:Privat

Har du märkt av någon attitydförändring kring funkofobi? 

Ja absolut! Framförallt att det faktiskt börjar finnas en diskussion och att personer som vill väl verkligen anstränger sig för att inte använda diagnoser som skällsord och liknande. I min närhet märker jag att fler vågar säga ifrån. Det borde såklart vara självklart men blir ändå glad när det händer. 

Om du fick en önskan vad skulle det vara då? 

Oj bara en sak… om jag får koppla det till mig själv så.. En drivkraft för mig med att lyfta och prata öppet om livet med min son och hans diagnos är att jag kommer från en kultur där du inte får prata om sådant. Barn med diagnos ska gömmas undan och skämmas för. Jag vill att det ska ändras så att tabut att ha barn med en diagnos inte är något att skämmas för. Vi älskar våra  barn precis lika mycket som vem som helst och ska aldrig känna skam! Så jag vill att alla ska kunna vara stolta över sina barn och att barnen ska få växa upp och känna sig älskad. Jag vill att alla barn ska kunna finnas i samhället och bemötas med respekt även om de av något skäl inte har en eller flera föräldrar som slåss för dem. 

Tack för denna intervju Neg!

Glöm inte att följa Neg på Instagram!

Vardagsrasismen intervju: Ina Omma

Ny fredagsintervju här på Vardagarasismen! Denna gång har jag fått äran att prata med Ina. Ina hittade jag via hennes och hennes mans konto där de visar upp sin fantastiska samiska slöjd och kom därifrån till Inas egna konto som berör samisk kultur, rasism och samisk aktivism. Så det faller sig ganska naturligt att vi kom att prata om just det samiska arvet och hantverk. Enjoy!

Jag: Hej Ina! Vi börjar med att du får berätta lite om dig själv, vem är du? 

Ina: Ina är en 29 år gammal sydsame, bosatt i Skellefteå. Studerar sydsamiska på Umeå universitet och arbetar i verkstaden en gata bort med samisk slöjd (mjukslöjd). Just nu är det också väldigt mycket kring mitt Instagramkonto och jag ska snart hålla ett seminarium om samisk identitet! Det blir premiär för mig!

J: Åh vad spännande! Jag hittade ju till dig via den samiska slöjden då jag själv är väldigt intresserad av hantverk. Vilken slöjdform är din favorit? Dvs finns det något arbete du tycker är lite extra kul att sätta tänderna i?

I: Jag tycker att det är extra kul att få göra små detaljer med tennteåd, pärlor och ringar osv… Jag gjorde en superdekorerad sked-pung för ett tag sedan, det var roligt! Jag får nog säga tenntrådsbroderi trots allt, om jag måste välja.

Skedpung. Bild: Privat

J: Just tennbroderi i form av armband är väl bland det första många tänker på när de hör samiskt hantverk. Vad mer brukar vara sånt som anses defininiera samiskt hantverk?

I: Det samiska slöjdandet har sitt ursprung i bruksföremål och kläder men också smycken och annat som föremål som ska skydda eller föra med sig tur.  Det har gjorts försökt att kontrollera vad som ska få kallas samisk slöjd, bland annat genom ”duodji-märket”. Syftet är ju att skydda den samiska slöjden men det råder lite skilda meningar kring huruvida det fungerar eller inte. Men kort kan en säga att samisk slöjd ska vara tillverkad av samer! Såna armband med en fläta i tenntråd är något många är bekanta med. Det har nästan blivit som en symbol för- och ett väldigt bra exempel på hur samisk kultur exploateras! Dessa armband säljs nämligen världen över av alla möjliga. Tråd av tenn är samer ensamma om att ha använt på det här sättet och har inte återfunnits någon annanstans! Att andra än samer tillverkar och säljer dessa armband är alltså en form av exploatering av kulturen. En ska därför vara noga när en köper samisk slöjd att det är från en same som livnär sig på sin egen kultur! Sen är ju samisk slöjd enormt bred idag! Allt från återskapande av gamla föremål till supermodernt och innovativt nyskapande!

J: Jag har länge förknippat samisk slöjd med att vara användbara bruksföremål, men liksom extra vackra. Hantverk av alla de former är ju verkligen en kulturbärare! Jag lärde mig virka och sticka av min farmor i låg ålder. Hur började din bana?

I: En äldre släkting till mig introducerade mig till just tenntrådsbroderi. Riktigt när kommer jag inte ihåg, men jag var iallafall barn och jag tyckte det var svårt och det blev fult. Det var tungt att sy i skinnet och få det rakt kommer jag ihåg. Jag övergav det ganska snabbt. Sen har jag mer och mer som vuxen börjat plocka upp det igen och nu på sista åren är det något jag sitter med nästan dagligen, iallafall i långa perioder! Jag tänker ofta att det skulle ha varit roligt om hon levde så jag kunde få visa att det hon lärde mig som jag bara tyckte var tråkigt och jobbigt då betyder så mycket för mig idag!

Ina i ateljén. Bild: Privat

J: Vilka likheter kan du se mellan samiskt hantverk och annat etniskt präglat hantverk?

I:  Jag vet inte om det egentligen är unikt för just etniskt präglat hantverk, men min uppfattning är att teknikerna som används i tillvekandet ofta har ärvts från generation till generation sedan urminnes tider. Att varje liten detalj är genomtänkt och formad genom historien. Jag tycker att hantverken ofta går att jämföra och en kan se både det lika som med återkommande mönster och liknande symboler, men också det unika som hur föremålet anpassats efter traditioner och miljö!

J: Jag ser samma mönster inom folkmusiken. När jag träffat folkmusiken från andra länder har det relativt lätt gått att lära av varandra och infoga ny kunskap i det befintliga och ändå behålla den egna kulturens särprägel. Hur ser du på riskerna med KA (kulturell appropriering) och de som inte alls tycker det finns några problem med att ”låna” från andra kulturer?

I: Den samiska kulturen är ju precis som alla (så vitt jag vet) andra kulturer uppbyggd på traditioner! Det är traditioner som vuxit fram genom tusentals år och är vad som utgör det samiska kulturarvet. Samer har under århundraden förbjudits att utöva sin egen kultur, alltså sina traditioner. Samer förföljdes, torterades och mördades till följd av detta. Det har lämnat djupa spår som den samiska kulturen troligen aldrig kommer återhämta sig från. Förtrycket pågår fortfarande och det samiska folket håller fortfarande på att resa sig. Att andra än samer praktiserar samisk kultur (exempelvis bär kolt, ägnar sig åt samisk slöjd eller andra samiska traditioner) är därför kränkande. Att däremot ta del av samisk kultur genom att exempelvis bära samiska smycken, lyssna på samisk musik eller delta i samiska evenemang kan ju däremot utgöra ett stöd, förutsatt att personen har förståelsen och kunskap om vad det är den tar del av.

J: Hur skulle vi kunna använda hantverk som en väg att bygga broar mellan kulturer utan att det blir exploatering?

I: Jag tror på kunskap, utbildning och gemenskap! Slöjda tillsammans, visa och berätta! Lyssna och jämföra. Ett syfte med det kan ju vara att respektera och bevara de traditioner som finns! Jag kom att tänka på att jag har fått ett jättevacker tyg av en väninna som hon köpt i sitt hemland Burundi. Jag planerar att sy en kolt av den! Det blir ett sätt för mig att ta vara på den vackra gåvan med hjälp av min kulturs traditioner. En kan se på en del dräkter i Dalarna att de ibland är prydda med tenntrådsbroderi. Det har dock alltid varit en same som står bakom arbetet. Samer har ju funnits ”i krokarna” och därför syns det också ibland att folkens traditioner färgat av sig på varann. Vilka kulturer (exempelvis) syftade du på? 

J: Egentligen alla kulturer. Alla har ju sin historik av hantverk, byggteknik osv.

I: Precis! Jag upplever att när det handlar om CA är det ofta folk som inte har kunskap om ”sina egna” (eller andras) traditioner. Det handlar ofta enligt min erfarenhet om någon sorts ”rotlöshet” och exotifiering. Utan det hade CA nog varit ett betydligt mindre problem.

J: Ja det tror jag också. Med mer grundad respekt och kunskap om sitt eget arv ökar chansen för respekt även för andras kulturella arv.

I: Nu börjar jag bli lite trött, så säg till om jag blir otydlig… Men  jag tror väldigt få som förstår sin egen och andra folks traditioner och historia vill utsätta någon annan för exploatering. Botemedlet är alltså utbildning, utbildning, utbildning!

Ina. Bild: Privat.

J: Nästa sista frågan, sen får du sova. Har du någon speciell källa till inspiration?

I: Nej, faktiskt inte! Jag ”inspireras” bara från ingenstans. Jag har en lista på saker jag bara kommer på att jag ska göra. Den växer och växer och tar givetvis aldrig slut. Jag har aldrig varit bra på att följa instruktioner eller ett tema/stil…

Däremot kan jag ju känna och klämma på material och inspireras den vägen… Som med det vackra tyget från Burundi! 

Men jag har ingen särskild förebild eller så.

J: Jag kan känna igen mig i det, jag har ev lite mkt garner pga gillat dem men inte ännu hittat det rätta projektet för dem!

Om de som läser intervjun ska ta med sig bara en sak kring samiskt hantverk och/eller kultur vad ska det vara då?

I: Se till att det samiska hantverket tillverkas och handlas med på bra villkor och av samer! 

J: Tusen track för att jag fick göra denna intervju med dig!

Du som är intresserad av att veta mer om Ina och läsa hennes kloka och ibland provocerande inlägg om samer och rasismen mot samer kan följa henne på Instagram under namnet Ina.omma 🙂

Vardagsrasismen intervju: Saga Becker

Fredagsintervju med Saga Becker, känd från bland annat filmen ”Nånting måste gå sönder”. Vi pratar om flera djupa frågor men viss varning utfärdas kring att samtalet även inbegriper diskussion om sexuellt våld. Nu börjar vi!

Bokomslag, Leopard förlag.

Jag: Hej Saga. Vi börjar med att du beskriver dig själv lite. Vem är Saga? 

Saga: Oj, stor fråga… Jag är en drömmande konstnärssjäl, de flesta känner igen mig från guldbaggen  2015 då jag vann för bästa kvinnliga huvudroll och blev den första öppet transindentifierade personen att vinna det priset. Sedan dess har jag gjort en massa olika saker i det offentliga men identifierar mig mest nu som författare. Jobbar mycket med och brinner för frågor som rör identitet, sexualitet och psykisk ohälsa.

J: Jag vill börja vid din nya bok! Har just läst den och tyckte väldigt mycket om den. Blev dock nyfiken och ”måste” fråga, är det något av den som är självbiografi? 

S: Åh vad glad jag blir av att höra det! Efter mitt sommarprat 2015 var det flera förlag som kontaktade mig och ville att jag skulle skriva en självbiografi. Jag hade också då börjat föreläsa en del och är än idag ute och föreläser och delar ”min historia” och jag kände att jag var lite trött på mig själv och ville göra något annat så valde då att jobba med autofiktionen istället. Jag utgick mycket från mig själv, upplevelser, känslor och tankar och gick genom alla mina dagböcker osv. Jag ville skriva en fiktionaliserad verklighet som utgick från mig men att jag genom fiktionen kunde vara mer ärlig än om jag skulle skriva en självbiografi. Mycket av det i ”Våra Tungor Smakar Våld” (Sagas bok, min anm) kommer från mitt mest sårbara innersta och är det ärligaste jag någonsin skrivit, men den är fiktion. 

J: Okej, jag förstår! Det var verkligen en gripande berättelse! Både i boken och i ditt sommarprat så tar du upp sex som självskadebeteende. Det är något jag också har erfarenhet av bla genom flera år i prostitution. Vad är din upplevelse om kunskapen/attityderna kring detta problem från tex vård eller socialen?

S: Jag har själv dålig erfarenhet av just kontakt med vård och social i mitt eget fall för detta var något som jag hållt för mig själv, men möter många unga personer och personal inom skola och inom psykiatrin när jag är ute och föreläser och jag upplever att det fortfarande finns ganska stor okunskap och stor skam kring ämnet, att det är svårt att prata om.. Vi snackar ofta och förstår andra beroenden och vi behöver prata om att detta också är en form av beroende. Det känns som att skola och vård och privatpersoner vill hjälpa men det är svårt med att få fram verktygen att kunna hjälpa om du förstår?

J: Ja jag förstår precis. Jag delar den upplevelsen kring vården också tyvärr. Det finns ju en viss koppling mellan att vara trans och just sexuellt självskadande. Transpersoner börja sälja sex både oftare än övriga befolkningen och i yngre åldrar. Tror du detta delvis kan bidra till skammen och okunskapen runt sex som självskada?

S: Jag är född och uppvuxen i en liten småstad i Blekinge och jag märkte väl tidigt att det var farligt att vara annorlunda. Det fanns ett stort normaliserat homohat vilket gjorde att jag blev rädd att våga vara mig själv.  Jag började leva ut på internet och började utforska mig själv, min sexualitet och identitet med äldre män för de var lättast att träffa. Jag var 15 första gången jag sålde mig. Det var då mest pga nyfikenhet och det var så mycket skam kring allting som hade med sexualitet att göra som queer i en småstad.

Jag vågade inte komma ut som trans förens efter jag flyttat från min hemstad vid 19 års ålder.. 

Jag tänker att det är så många olika faktorer som spelar in men att inte finnas på samma villkor som alla andra gör att det kan bli mer destruktivt än för andra. Jag kunde ju inte prata om det jag var med om för att det var hemligt. När jag kom ur som trans var det väldigt viktigt för mig med just femininitet, att vara femme, att vara sexig och då blev sexismen och att bli utsatt också något bekräftande för mig och min identitet. 

J: Något som verkligen slog an en sträng hos mig både i din bok och i sommarpratet var beskrivningen av att längta efter att inte känna sig annorlunda. Det är ju ganska vanligt i den framväxande transexkluderande feminismen att anklaga oss transpersoner för att vilja cementera könsrollerna. Vad tänker du om denna oförståelse inför känslorna många av oss brottas med om att bara vilja ses som ”vem som helst” där anpassning till könsroller då hjälper både i omvärldens bemötande och känslorna inombords?

S: Jag tycker det är sorgligt.. Det är många personer i min omgivning som är genuint ledsna och skadas av hur klimatet ser ut nu.. Det är inte feminism om man skadar och förtrycker andra och det är läskigt vilka lögner och påhitt som nu sprids..

Många vill bara få finnas på sina egna villkor och jag begär inte att människor ska förstå men vi skulle ha en mycket finare värld om vi försökte inkludera och lyssna på varandra.

J: Jag är ju växlande ledsen och rejält förbannad över de strömningar som börjat få luft inom feminismen just kring transpersoner. Vad vill du säga till dem som tror att vi utgör en fara, antingen för feminismen som rörelse eller fysiskt för ciskvinnor?

S: Det har aldrig handlat om att ta bort någonting. Det handlar om att lägga till så alla får plats. För om vi ska skapa en framtid som tillhör oss alla så kan vi börja med att inkludera alla i feminismen. Vi är inget hot.. Vi är alla i det här tillsammans, kvinnor, män, ickebinära, cis, trans.. Vi blir alla förlorare i detta om vi fortsätter jämföra lidande och ställer grupper mot varandra.  

J: Så, hur ska vi börja just nu för att öka förståelsen och bearbeta det motståndet som finns? Vi som är trans och de som är allierade?

S: Det som varit viktigt i mitt liv är gemenskap och att vara en del av något större och att kunna känna igen sig i och spegla sig. Vi måste synas, höras och finnas. Våra historier och våra röster är lika viktiga och allmängiltiga som alla andras! Jag vet att många av oss bara vill få finnas och inte vill vara öppna och hela tiden kämpa och behöva möta världen, samhället och dess exkludering. Dessutom är det så att alla har en könsidentitet. Det är inte bara transpersoner som har en och det är svårt att vara människa och ta reda på vem man är vilken plats man får och ska ta i den här världen.. Vi borde visa mer förståelse och vara mer empatiska och öppna för nya känslor och människor. 

J: Om du fick önska en sak av den feministiska rörelsen framåt, vad skulle det vara?

S: Att inte glömma bort att vi är människor och att det är människors liv det handlar om. Vi sitter i samma båt. Vi är mänskliga och vi kommer alla göra fel, ingenting är svart eller vitt. Det handlar om nyanser. Vi måste lyssna på varandra och sluta ställa olika grupper mot varandra …

inkludering leder inte till exkludering .. Att vara dubbel inför saker är också okej.. jag brottas dagligen med mig själv i jättemånga olika frågor, men att man aldrig får sluta vara nyfiken och skaffa sig kunskap, vara källkritiskt men också lyssna på sina känslor. 

Det handlar också om att våga möta dig själv på riktigt, både de bra och de dåliga sidorna, reflektera och analysera sig själv och sina beteenden, lyssna på andra och stå upp för det man själv tror på, följa sina drömmar och reflektera över sina privilegium. 

J: Det där sista är nog det svåraste för de flesta av oss, men jag hoppas verkligen vi kan få med oss fler i en feminism som vill inkludera istället för att exkludera. Vill du tillägga något?

S: Det är det svåraste och det kräver aktivt arbete hela tiden, men jag vill att alla ska försöka vara de bästa versionerna av sig själva. Våga utforska och prova sig fram oavsett vad det gäller! 

J: Detta känns som en perfekt avslutning. Tusen tack för att du deltog i denna intervju! 

Saga Beckers nya roman ”Våra tungor smakar våld” kan du hitta där böcker finns, den finns också som ljudbok inläst av Saga själv på bla Storytel. 

Vardagsrasismen intervju: Karin Kajjan Andersson

Karin, som helst kallas Kajjan, är känd för många som en engagerad kroppsaktivist. Med en mix av humor, allvar och klokskap bearbetar hon våra föreställningar om kropp och hälsa på Instagram. I våras gav hon ut boken ”Livsviktigt” om kroppspositivt föräldraskap. Vi pratar utifrån boken om föräldraskap, attityder och kroppsaktivism. Häng med!

Fotograf: Lisbet Spörndly

Jag:  Hej Kajjan, vad kul att du vill vara med i min intervjuserie. Kan du börja med att berätta lite om dig själv?

Kajjan:  Ja, vem är Kajjan… Jag är journalist i grunden som alltmer kommit att rikta in mig på opinionsbildande inom framför allt feministiska frågor. De senaste, kanske sex åren, har jag jobbat som kroppsaktivist på framför allt Instagram där jag just nu mest driver frågor kring kroppspositivt förhållningssätt gentemot barn utifrån min bok Livsviktigt. Jag föreläser och samtalar också om kroppspositivism. Samt försöker lägga tid på mer renodlade feministiska frågor och opinionsbildning. Privat är det inte så jävla spännande. Jag är 36 år, bor i Uppsala med min partner, två barn och en hund.

J: Jag tror alla är mer spännande privat än de tänker om sig själva! Jag vill prata föräldraskap och lite om din bok, men innan vi går in på den… har du någon generell filosofi kring ditt föräldraskap?

K: Det har jag nog egentligen, men inte någon som jag satt en etikett på. Jag tror på att prata med och förhålla sig till barn som människor som ska ges utrymme att utveckla egna uppfattningar om saker och ting (även om de inte överensstämmer med våra egna). Att vårt viktigaste jobb som föräldrar, förutom att ge kärlek och trygghet, är att ge dem verktyg till kritiskt tänkande, respekt och mångfald. Jag tycker att barn är bättre än vuxna och jag tror att vi skulle bli bra mycket bättre på att vara vuxna om vi öppnade upp för att lära oss av våra barn istället för att helt fokuserade på allt vi ska lära dem.

Jag har ju ett barn som är autistiskt med språkstörning till exempel, och allt som han har lärt mig när det kommer till acceptans, kommunikation, tålamod och att se på världen med andra ögon än de normstyrda hade jag aldrig lärt mig på annat håll.

J: Jag har definitivt sett detta i det du skrivit om föräldraskap i sociala medier. Du brukar tex skriva om olika verktyg som du använder för att underlätta er vardag, tex bildstöd och lågaffektivt bemötande. Vad tänker du om de som tycker allt sån är trams och framförallt vill motarbeta att denna form av verktyg används mer generellt även med barn som inte har någon diagnostiserad kognitiv funktionsvariation? 

K: Ja, hur tänker jag om det… Som sagt, barn är bättre än vuxna och vuxna är kass på jävligt mycket. Som sånt här. Pedagogiska hjälpmedel och kommunikativa anpassningar som möter barnet där det är och hjälper dem att förstå och lära sig i situationer är en uteslutande bra sak. Hittar man som vuxen något negativt med det så handlar det enligt mig uteslutande om antingen en kass syn på barn (där de mer är hundar som ska lära sig att lyda) eller okunskap om och ovilja att ens undersöka vad anpassningar är för något. För tittar man på vad bildstöd är så handlar det om samma sak som vi får hela tiden, tex i en beskrivning till en IKEA-möbel. Eller genom trafikskyltar eller emojis. Vi vuxna använder oss av det på olika sätt hela tiden: användandet av bilder som utbyggnad av kommunikation för att ge en mer lättillgänglig förståelse. Lågaffektivt bemötande är heller inga konstigheter: istället för att agiterat peka ut och upprepa för ett barn allt hen gör fel, så kan man utan affekt peka ut vad man kan göra istället. Basic konflikthantering alltså.

Och som du säger är det här något precis alla barn mår bra av. Vuxenvärldens krav på att barn hela tiden ska förstå och förhålla sig till vuxenvärldens referensramar är vad som skapar problem. Om man istället släpper sin vuxenprestige och möter barnet där det är så komme vi att kommunicera bättre, få färre/lindrigare konflikter och barnet lär sig mer och kan uttrycka sig mer. Renodlat bra saker.

J: Ja jag håller verkligen med här. För att koppla lite till din bok, ser du några likheter mellan ditt generella synsätt på barn och det mer specifika kring kroppspositivt föräldraskap? 

K: Absolut. Det här är ju något som präglar hela mitt synsätt på relationen vuxen-barn. Färre förmaningar och obegripliga förbud. Mer öppen kommunikation, anpassat kunskapsförmedlande och att ge barn möjlighet att själva resonera sig fram till och uttrycka saker så som värderingar, känslor och tankar, och det är ju verkligen något som går igen i min bok. Kanske så här om man kokar ner det: vuxenvärldens ansvar att ta hand om sin egen skit samtidigt som vi ska ge våra barn möjlighet att se den skiten och göra annorlunda för sig själva och sin generation. Att ta stora, svåra frågor och anpassa dem till ett barns referensramar så att det blir begripligt för dem. Förklara hur istället för berätta att.

Foto: Privat

J: Okej, ja det låter ganska enkelt i teorin men hur blir det i praktiken, vad är de största utmaningar för ett kroppspositivt föräldraskap i dagens samhälle med allt fokus på smalhet och dieter? 

K: Det som är det svåra är att vi i det måste göra upp med våra egna värderingar och vårt eget, till viss del redan förstörda, sätt att se på kropp, vikt och hälsa. Vi kan inte själva sitta i ett aktivt kroppshat gentemot våra egna kroppar till exempel, och tro att det inte är något som spiller över på barnen i vår närhet. Så vi måste städa och laga hos oss själva innan (eller iaf samtidigt som) vi ser till att ge barn ett sunt sätt att se på de här sakerna. Och att syna sig själv och sina skadliga beteenden är bland det svåraste man kan be en vuxen att göra.

J: Ja just det, jag kommer ihåg en krönika som pekade på bantning inför barn som en bidragande faktor till ätstörningar. Den gav många arga reaktioner, bland annat frågan om det inte ska vara okej att gå ner i vikt. Hur ofta möter du liknande argument, till exempel att du vill ”förbjuda” människor att gå ner i vikt eller uppmuntrar till fetma? 

K: Så fort jag skriver om det öppet i princip. Det är ju också väldigt spännande hur människor tar ”banta kring barn får konsekvenser” till ”man måste få gå ner i vikt!”. Det går bra att gå ner i vikt om man hanterar det på ett sunt sätt, bland annat att man inte pratar med alla hela tiden om allt man gör för att gå ner i vikt eller hur mycket bättre man är nu som går ner i vikt än man var innan. Bantning är dock aldrig sunt, inte ur något perspektiv. Men där har vi igen vuxenvärldens ovilja att syna vad man själv håller på med, även om det man gör går ut över och riskerar att skada barn. Jag pratar generellt sett väldigt sällan om viktuppgång eller viktminskning. Det är liksom inte relevant i det jag håller på med. Jag bryr mig extremt lite om vad folk väger. Det jag däremot gör är att jag belyser och kritiserar samhällets kollektiva krav på viktminskning samt dess bristfälliga kunskap om och aktiva skammande av tjocka kroppar. Vill man få det till att jag förbjuder människor att göra vad de vill med sina kroppar så får man nog gräva lite hos sig själv och se varför det är slutsatsen man hoppar till. För det jag pratar om är något helt annat.

J: Så bland alla dess reaktioner och argument vad gör dig mest frustrerad med att vara kroppsaktivist i dagens sociala medier? 

K: Ja, för någon som generellt sett inte gillar vuxna så är det ju inte en särskilt bra idé… Jag får vatten på min kran rätt ofta. Men det mest frustrerande är nog ändå alla som med sådan självsäkerhet upprepar fördomar som vore de fakta. De har inte kollat upp dem, de har inte läst någon forskning och de vill verkligen inte ta till sig något annat. Men de är tvärsäkra på att saker som ”det är farligt att vara tjock” eller ”tjocka behöver bara sluta äta chips och börja träna så är problemet löst”. Sånt skrämmer mig. Människor som bara köper ”sanningar” för att de har upprepats länge nog. Och så klart: att de här ”sanningarna” i deras huvuden är fullgott motiv för att sprida oförklätt hat mot människor som inte ser ut som de vill. Att det har gått så pass långt att man tycker att människor ”förtjänar” hat, trakasserier och förtryck. Och att de till och med ska vara tacksamma för det.

J: De där ”sanningarna” har nog alla märkt av som nån gång försökt prata om vikt och hälsa bort från vikthetsen att vara smal. Även när samtalet utgått ifrån nya rön och väl underbyggd forskning som säger något annat än de etablerade sanningarna. Ibland verkar det hopplöst att nå fram med ny fakta, men är det verkligen så? 

K: Hopplöst är det inte. Utmattande och svårt däremot. Men ska man vara positiv så har det ju hänt saker sedan kroppspositivismen började arbeta ordentligt både i Sverige och internationellt. Forskning som går emot gänse bild av frågan tas upp och syns mer, fler människor som blir utsatta för förtryck pga normavvikande kropp kan se att det inte är deras fel och något de bara måste ta, företag känner sig synade när det kommer till budskap de sprider och den representation de visar upp och anpassar sig därefter osv. Och många vuxna har ju tagit det här till sig också och hjälper inte bara till att lyfta frågan utan ser också till att utbilda sig själva och andra. Det finns ett motstånd nu och en folkbildning som inte funnits tidigare.

J: Det har skett stora förändringar, det har du verkligen rätt om. Men det finns ju en hel del kvar att göra också. Kanske framförallt i hur media skriver om kropp och hälsa. Vad tycker du media oftast gör fel/missar när de ska skriva om kroppsaktivism och kroppspositiva budskap? 

K: Det är väl som med allt, att det blir ytligt och onyanserat. Det är inte sällan det förminskas till att handla om någon kvinna som ”äntligen lärt sig att omfamna sina kurvor” snarare än en rörelse som gör upp mot ett strukturellt förtryck. Det här är politik. Det är diskriminering, hatbrott, sjukdomar som missas och andra som man inte tycker ”är så farliga” trots att de kan ha dödlig utgång. Kroppspositivismen snuttifieras helt enkelt till att problemet låter som något harmlöst, ytligt. När det i själva verket är en djupt groende och skadlig struktur som grundar sig på okunskap, fördomar och hat.

Foto: Privat

J: Detta får mig att tänka på alla gånger som människor försvarar att vården gjort helt absurda fel för att patienten varit tjock. Hur ska vi bäst förändra bilden av fettfobin i vården och visa att det handlar om något djupare än ”bara” en läkare som frågar om vikt vid varje möte? 

K: Vården är svår att ta sig in i. Det är en väldigt auktoritär apparat och har varit det så länge den har funnits. Men vården drivs av människor och människor har fördomar. Naturligtvis präglas även vården av fördomar och okunskap, kanske till och med än andra områden gör just eftersom man är så sluten. Jag tror på det som jag ser händer mer och mer nu, att det är fler än vi kroppsaktivister som driver de här frågorna. När överviktsexperter, läkare och professorer skriver om och prider kunskap om den mer mångfascetterade bilden av vad en övervikt kan bero på, eller vad som innefattas i någons hälsobild, eller hur bantning påverkar oss negativt tex så når vi betydligt bredare. Så jag tror på professionsöverskridande opinionsbildning där vi riktar in oss på olika perspektiv men jobbar utifrån samma bas.

J: Okej, sista frågan: Om de som läst denna intervju ska ta med sig bara en sak kring kropp, hälsa och vikt (och barn) vad skulle det vara? 

K: Hmm… Bara en sak är svårt. Men det får nog bli att se över vilken kunskap det är du som vuxen faktiskt förmedlar till andra (vuxna och barn). Vad är det du säger om din egen och andras kroppar? Vad manifesterar du för syn på kroppar genom ditt kroppsspråk och agerande? Vilka värderingar och fördomar sprider du vidare till andra, medvetet eller omedvetet? Självrannsakan helt enkelt. Och att ta ansvar för sin del i det här enorma problemet som de flesta av oss bidragit till på ett eller annat sätt. Kroppsacceptans är för alla. Det är hälsofränjande och det är en rättighet som alla ska ha. Nu måste vi titta på om vi hjälper oss själva och andra till kroppsacceptans, eller om vi stjälper.

J: Tusen tack igen för att du ville vara med! 

Följ Kajjan på Instagram @karinkajjan och läs/lyssna på hennes bok Livsviktigt om du inte redan gjort det. Den finns på tex Storytel, Adlibris, Bokus mfl ställen. 

SD ♡ Nazismen

SDs rötter till nazismen är inte något som ”skedde förr”. Det är inget som ”hör till historien” och som skall glömmas bort pga ”så länge sedan”. Många vill hävda att SD är ett nytt parti fritt från sitt nazistiska arv. Samtidigt som varje ny historia om judehat, rasism och nazisympatier skylls på enskilda ruttna äpplen. Frågan är ju hur många äpplen som får vara ruttna innan hela skörden anses fördärvad?

Sveriges största parti har länge haft ett tydligt positivt förhållande till förintelsen och nazismen. 1988 grundades SD av uteslutande nazister, dels unga nynazister men också nazistiska veteraner som själva deltog i nazityskland via bla Waffen SS.

Bland grundarna fanns Malmönazisten Gösta Bergquist. Bara året efter att SD grundades deltog han i en SS-träff i Tyskland. För bara 24 år sedan (1996) deltig han i en nazistisk marsch i Trollhättan till hyllning för Rudolf Hess, som var en av Hitlers närmaste män.

En annan var Gustav Ekström, en nazist som frivilligt reste till Nazi-Tyskland och anslöt sig till Waffen-SS. Han arbetade åt Heinrich Himmler. Ekström motiverade sin närvaro i Waffen SS med att hans mål var att ”bekämpa världsjudendomen”.

Anders Klarström var SDs första partiledare. Relativt ung 1988 men med gedigen historia som nazist. Han hade bla en bakgrund i det nazistiska Nordiska Rikspartiet och varit dömd för mordhot mot en judisk man. Han promotade i partiet ett hat mot ”ZOG”, dvs en judisk konspiration som han menade styrde världen i hemlighet.

Jimmie Åkesson gick med i SD medan Anders Klarström fortfarande var partiledare. Anders K avgick samma år, dvs 1995. Tio år senare, medan partier fortfarande hade aktiva kontakter med nazister blev Jimmie Å partiledare.

SDs kopplingar till nazism slutar inte 95 med byte av partiledare, här är ett fortsatt axplock:

1996 håller sverigedemokratiska politikern Tina Hallgren Bengtsson tal iklädd nazistuniform. I talet hetsar hon mot judar och manifestationen avslutas med bokbränning. På manifestationen deltog även henne man. På filmer från händelser kan man höra hur han hyllar Adolf Hitler och skandera ”Sieg heil”. Han försvann en period för att vars aktiv i Nationalsocialistisk Front, som var uttalade nazister. Han återgick senare till SD och valdes 2013 in i styrelsen i Höör.

1998 poserar Björn Söder med den tyske nazistveteranen Franz Schönhuber under ett partimöte. Samma år sponsras även SD:s valkampanj av franska Front National och partiledaren Jean-Marie Le Pen som är välkänd förnekare av förintelsen.

2004 sponsras SD:s kampanj till Europaparlamentet av den ökände belgiske antisemiten Bernad Mengal.

2008 kommer det ut att flera högt uppsatta i SD ekonomiskt stöttat och samarbetat med bla Nationalsocialistisk Front och Svenska Motståndsrörelsen (numera Nordiska Motståndsrörelsen/NMR).

2009 uttrycker Joel Ankar sitt hat mot ”judesvin”. Trots at Jimmie vid denna tidpunkt börjat prata om SDs nolltolerans mot rasism och antisemitism anställs Joel som politisk sekreterare åt SD i Bryssel trots sina uttalanden om judar.

2010 avslöjas att 45 av valbara kandidater i riksdags eller kommunval uttryckt öppet nazistiska sympatier och/eller stöttat nazistiska grupper. Samma år kallar Göteborgs SD ordförande Jörgen Fågelklou judarna fär roten till allt ont och menar att gasen som bla läkaren Josef Mengele tog fram i förintelsen borde användas mot flyktingar i nutid.

Året efter (2011) läcker privata mail mellan två SDare ut där politikern Erik T Johansson bla uttrycker att ”tyskarna vidtog tillbörliga åtgärder mot judarna”.
Senare 2011 skämtar Oscar Sjöstedt om att döda judar. Han väljs, fortfarande med SDs ”nolltolerans” i spel, till SD:s ekonomisk-politiske talesperson efter sina uttalanden.

2012 poserar Catharina Strandqvist, SD Halmstad, med en nazistisk armbindel.

2015 skriver Ronny Edlund, SD:s gruppledare i Örnsköldsvik, hur det är ”Zionist judarna som har den osynliga makten här i Världen, även här i lilla Sverige”.

2016 föreslår Anna Hagwall, inkl motion till riskdagen, att ”etniska grupper” inte skall få äga mer än ett begränsat livsutrymme. Detta motiveras internt med påståendet om att 80% av alla tidningar i Sverige utgår ifrån den svensk-judiska familjen Bonnier.

2018 påstår Björn Söder att judar inte kan bli svenskar. Samma Björn Söder alltså som 20 år tidigare glatt poserade med en SS veteran…. 2018 framkommer också igen att en stor andel SD representanter i valet har uttryckt stöd till eller varit aktiva i nazistiska grupperingar.

Igår var förintelsens minnesdag. I riksdagen hölls en minnesstund. Förintelseöverlevaren Hédi Fried har uttryckt sitt obehag över att Sverigedemokraterna bjöds in att medverka. Riksdagsledamoten Björn Söder (SD) svarade att det är ”tråkigt att hon [Fried] gör partipolitik av det här”. En kan då tro att Söder skulle vilja motbevisa de som hävdar att SD fortfarande har nazismen nära genom att gå på denna minnesstund. Men icke. Han dök inte upp….

Källa: konkrt.se, expo, SVT.

Inget är heligt.

MKLCRLSSN

Ett nödvändigt tankeflöde mitt i nuet

Politifonen

Idéer i skrift