Veckans intervju! Musse Hasselvall bla känd från tv programmet ”Rallarswing” (som gick typ när jag gick i högstadiet). Vad kan passa bättre än att prata machonormer och våld med någon som själv sysslat aktivt med kampsport i olika former? Det blev i alla fall delvis temat för vårt samtal. Lets go!

Vem är Musse?

Jag är en person som är väldigt bra på att vara glad och arg men inte så bra på att vara ledsen eller rädd vilket ställt till en del problem i mitt liv. Jag har lidit av en hel del självupptagenhet som jag försöker jobba på. Jag är väldigt obegåvad i allt jag tagit mig för oavsett det varit i skolan, idrotten eller arbetslivet. Men jag är socialt begåvad och bra på att vara mig själv, på gott och ont! Jag checkar av alla tänkbara normboxar och som att inte det räckte har jag ett privilegium plusmeny eftersom jag är en offentlig kampsportare. Och med det får jag åtnjuta både kändiskapets och våldskapitalets frukter.

När jag har träffade dig upplevde jag att du kändes som en väldigt mjuk kille. Liksom lugn och ja..mjuk. Hur upplever du dig själv?

Jag är nog lite både och. Jag vill gärna vara mjuk och snäll men är en gammal  mobbare och har lättare att falla tillbaka än jag vill erkänna. Dessutom lider jag nog av en machoproblematik som tar över mig när jag minst anar det.  Jag växlar också fort mellan att vara arg och glad, vilket nog också spelar in. Men jag har försökt granska mig själv de senaste åren och vill ju inte vara en sådan som gör andra illa. Jag har ett stort behov av att vara omtyckt så det har ju bidragit till både att jag som vuxen sökt mig mer mot det mjuka men också att jag som yngre kunde tygla de fulaste sidorna hos mig. 

Jag kan inte låta blir att göra vissa jämförelser mot Paolo Roberto nu. Macho. Utövare av en sport med våldskapital. Trasslig ungdom osv. Men där han väl mer blir din motsats? 

Haha oj, nä jag går ju inte runt och tänker på mig själv som en motpol till Paolo så. Jag tror att jag har mer glädje i att se min egen “Paolo” inom mig än att tänka att han inte finns där. Jag har börjat kalla mig för nykter mansgris, att jag liksom aktivt måste påminna mig om att jag vill vara något annat och göra bättre, välja bort mansgris beteendet hos mig. Jag ser en risk att det blir en form av tröst att se till de hemskaste männen tex i metoo och tänka att “sån är ju inte jag” och då ta den lätta vägen att fördöma de männen men inte jobbat med mig självt. Så jag försöker snarare hitta likheterna med Paolo än att främja mig ifrån honom för att jag vet ju att det finns hos mig. Om jag inte jobbar med det kommer de att ploppa fram. Jag har börjat se att vi har börjat få som en Incel 2.0 med män som på ytan är lyckade, typ har barn, bra jobb å så men som nu tycker att jämlikheten gått för långt för de  inte kan ha en älskarinna. I alla dessa nya nyanser av incel behöver vi vara beredda på att någon rätt snabbt kan bli den som känner sig kränkt och utsatt. Så jag vill hålla fast vid min egen “Paolo” även om nog han inte vill förknippas med mig för att jag nog i hans värld är en riktigt feministman. 

En annan man som väl då kanske ligger närmare dig som just feministman är Peter Rung som syns en del i sociala medier. Vilka gemensamma beröringspunkter, eller åsiktskonflikter har ni? 

Oj den gjorde ont. Precis lika lite som jag vill vara Paolo, vill jag heller inte vara Peter. Men det finns många obehagliga likheter. Som t.ex. att slänga sig ut i något man inte har svinbra koll på och dessutom med ett väldigt svart/vitt förhållningssätt. Och att ta onödigt mycket plats i rum där man gör bäst i att hålla käften för att inte ta utrymmet. Men jag tror inte jag är orättvis mot Peter när jag säger att han egentligen precis som jag vill göra rätt och i någon slags process av uppvaknande brukar även jag klampa runt med skidpjäxor i klaveret. Det är lätt hänt när man vill mycket. Samtidigt har jag vid flera tillfällen haft glädje av Peter när jag sett mig själv i honom och ibland lyckats dra i handbromsen tack vare det. Av ett samtal med Peter om hans projekt Huskurage fick jag syn på mitt eget sätt att med illa dolt skryt dela med sig av sin egen utveckling. Det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag tänker att det är det viktigaste att säga om det, sen delar och odelar vi åsikter i tid och otid. 

Nykter mansgris var ett spännande begrepp, kan du utveckla?

Jag tror att jag alltid kommer vara det till viss del. Det är ett arv som är djupt rotat. Jag ville ju  aldrig bli som min pappa men ändå växte jag upp och blev som honom i många avseenden. Så att inte  vara mansgris är något jag alltid kommer behöva jobba med resten av livet. Jag lärde mig en grej från en som heter Lois som tidigare jobbade för Män för jämställdhet. Han sa till mig att ta vara på min kränkthet. Det har varit otroligt viktigt för mig! Som i att  ta tillvara på när någon pekar ut att jag agerat felaktigt för att då dra nytta av min egen kränkthet över att ha pekats ut att vara något jag inte identifierar mig som. Att om jag tex använt n-ordet och någon påtalar att det är rasistiskt inte direkt slå ifrån mig bara för att jag känner mig kränkt för att pekas ut som rasistisk när jag inte alls vill vara det. Átt stanna i känslan blir ett sätt att fortsätta utvecklas och se sina mest negativa sidor för att faktiskt kunna jobba med dem istället för att tro att de ska försvinna av sig själv. Ett annat exempel är att jag aldrig sett mig som homofob men ändå använt bög som ett nedsättande ord när jag trott att ingen homosexuell finns i närheten. Det har på sin höjd  gjort mig till en jävligt bra hycklare eftersom jag släpper fram mina äckligare sidor när jag tror att det är safe. Men det gör ju att jag blir del av något större och fult som jag inte alls vill bidra till. Så därför försöker jag aktivt jobba hela tiden med dessa delar av mig själv och då är det en bra påminnelse att tex kalla mig för nykter mansgris. 

Hur lätt är det att falla tillbaka i grisigt beteende? 

Det är ju lite dubbelt. Om jag stannar kvar i en situation och försöker påverka så är det inte säker att jag är välkommen i längden. Samtidigt så tappar jag intresset för att bete mig på ett visst sätt när jag sett igenom det. Jag har försökt att se komedier som jag tidigare gillade som jag inte alls klarar längre. Liknande i umgängen, att den största risken jag tar är att bli exkluderad, men om jag stannar och låtsas hålla kvar vid sidor som inte längre känns bra så skaver det och påminner mig bara om att jag är en hycklare. Då är det kanske bättre att ses som konstig. Ibland tror Jag mig ha blivit smartare, fått bättre humor och så men i grunden är jag nog mest en välpolerad bajskorv. 

Manshat är en vanlig grej att anklaga feminister för, oavsett kön. Vad är din syn på manshat?

Jag skulle bli en asbra populist för jag faller gärna för att se saker svart och vitt med grova förenklingar. Försöker jobba med mig själv och det kan diskuteras hur bra  det funkar, framförallt när det känns så långt kvar. Men när jag  utgår ifrån mig själv och  någon då vill kalla det för manshat så är det lätt att slå bort, för det handlar ju om att jobba med mig och min egen problematik. Ibland behöver vi såklart syna varandra men framförallt behöver varje man själv se om sitt hus och jobba med sina beteenden och på det sättet vara lite självcentrerade. Det svåra är balansen. Det finns en hel del metoder idag kring män som lämnar  mycket skuld och jag tror att risken finns att vi med det skapar en massa riktigt bra posörer snarare än faktiskt förändrar beteenden i grunden. Samtidigt måste vi utmanas. Jag upplever att jag ofta blir struken medhårs där det finns utrymme att bara leka duktig istället för att utmanas i att göra ännu lite bättre. Men manshat män emellan kommer inte ta oss framåt men en sund portion självförakt kommer vi kunna ha mycket nytta av! Om det inte gör ont i morgon av det jag tränat idag så kanske jag inte gjort tillräckligt brukade jag säga när jag tränade som mest, det gäller till stor del även i arbetet med mig själv. Det måste kännas lite om det ska göra nytta! 

Går det att få en sund manlighet med någon form av balans mellan viss machoattityd/beteenden och att vara mjuk och inkännande med sin omgivning?

Jag tror det kommer finnas plats för båda. Machomannen kommer inte dö bort helt men de kommer inte vara lika relevanta längre. Tappa i makt och inflytande å sådär. Jag håller på med en bok om våld tillsammans med Robert Svensson. Vi kommer på oss med att längta tillbaka till kampsporten och våldet. Det fanns en enkelhet där. Typ dra på sig ett par kalsonger och gå ner i ringen och slå på varandra. Våldet var en dörröppnare. Även närhet mellan män, kramar, kom helt naturligt så som det inte skulle göra annars. Vi kan inte dalta med män för att få en förändring och försöka bygga broar med glitter men vi behöver se och hantera det faktum att vissa machomän kommer finnas kvar. Om vi försöker bestämma en fast manlig norm som alla män ska passa in i kommer den oundvikligen bli skadlig oavsett hur bra tankar vi har om hur den skulle formas. Jag hör ofta män säga att det ju finns män som utsätts för olika saker, våldtas eller far illa på olika sätt. Att det faktiskt finns en massa utsatta män. Men när jag försöker gå på djupet visar det sig att de bara vill prata om andras historier och väldigt sällan sina egna. Så jag kan tycka att vi inte får någon bild över vilka dessa utsatta män faktiskt är. Det saknas viktiga pusselbitar för ett bra arbete mot mäns utsatthet när det är så svårt för män att våga prata om sig själva. Ibland leder det till och med till en högljudd klagan på hur bra kvinnor har det, hur mycket uppmärksamhet de får för sin utsatthet. Som att det ens måste ställas emot kvinnors. Men det kräver ju att män törs besöka det sårbara och det känns ofta  ganska långt borta. Men så länge det ständigt blir berättelser om någon annan är det svårt att ta till sig berättelserna när det inte går att se en verklig människa bakom dem.  

Måste män stänga ute våldet för att vara bra män?

Jag har alltid predikat att jag tror att det måste finnas utrymme för att utöva våld med samtycke på säkra sätt. Jag tror kanske inte det är fullt så enkelt längre. Nuförtiden, när jag inte längre kan syssla med kampsport själv så fantiserar jag mycket mindre om våld än när jag var aktiv. Samtidigt kanske det snarare är samtalen runt som behöver förbättras mer än att vi ska ta bort möjligheterna att få utlopp för aggressioner. Ett av de första språken vi har är ju att slåss för att få gehör för våra behov. Det lär vi ju oss att  förtrycka i en tidig ålder av naturliga skäl, vilket också är fullt rimligt. Men drifterna finns ju där och vi behöver belysa det och finna sunda vägar för dem. Så även om kampsporten finns där tex som en väg för utlopp är det inte nog, vi måste problematisera också varför behovet finns där och hålla känslorna nära för att inte tappa förståelse och empati med oss själva. Vi kan ju inte utrota aggressivitet men vi kanske måste fortsätta utforska vart det tar vägen. Vi kan inte slå av det ena eller det andra utan att det leder till negativa konsekvenser.

Kan man säga att kvinnor glöms bort också i detta? 

Ja det tror jag verkligen. Kvinnor uppfostras att vända känslorna inåt och männen utåt. Skulle vi ta en klass med 50/50 pojkar och flickor och sen uppfostra tjejerna så som killar ofta fostras så skulle de efter några år anses vara de jobbigaste tjejerna som lärarna träffat. 

Finns det något slutligt du vill att läsaren tar med sig från denna intervju? 

Det sjuka är att det som alltid dyker upp i mitt huvud är ett gammalt uttryck min pappa ofta använde: “ta inga fångar”. Vilket är ett fullkomligt vidrigt uttryck som ska tolkas som att man helt enkelt ska göra saker ordentligt men som grundar sig i ett militärt språk eller talesätt. Det betyder att man ska “döda alla i byn”. Förkastligt. Men jag kan ändå inte sluta säga det. Det funkar bara så länge ingen frågar vad det betyder. Då blir det jobbigt. 

Tack för att du deltog!