Etikettarkiv: män

Kära män, sluta utmåla er som potentiella våldtäktsmän.

Till de män som surnar till när kvinnor hävdar att de måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän: 
Jag fattar att det suger att generaliseras, tro mig, jag gör verkligen det. Jag fattar att just du, mannen som läser detta och instinktivt vill hejda mig och säga ”inte alla män”, tycker att du är reko. Att vi kvinnor borde fatta det och inte vara rädda eller misstänksamma i din närhet. Om du tycker det är jobbigt att generaliseras kanske du kan försöka förstå hur jobbigt det är att vara den som ständigt har en liten gnagande röst som påpekar när en tar ”risker”, som ständigt kalkylera risken att bli våldtagen eller trakasserad av en ny bekantskap. För hur jobbigt du än tycker det är att inkluderas i en struktur du inte gillar, är det sjujävla mycket jobbigare att vara den som samhället tvingar till rädsla.
”Behandla alla män som potentiella våldtäktsmän” är faktiskt inget från början kvinnligt påfund (även om det finns kvinnor som gärna upprätthåller detta för att vagga in sig i en falsk trygghet om att de är för smarta för att bli våldtagna). Det är öht inte vi som först började påstå att det är ett rimligt sätt att se på män. Nej, det är i grunden MÄN som myntat detta. Så blir du som man sur på en kvinna som säger detta riktar du egentligen ilskan fel, bli arg på männen runt dig istället som envetet håller fast vid bilden av mannen som vid kåthet inte kan tygla sig själv. 
Visste du tex att kyskhetsbälten inte alls kom till för att män skulle bevara kvinnors oskuld utan för att kvinnor BAD om dem för att skydda sig mot gruppvåldtäkter eller sexuella övergrepp om de behövde vara ensamma hemma när mannen drog ut i krig? 


Det är män som hävdar att en kvinna som följer med på en efterfest borde ”vetat vad som förväntas”. Det är män som kallar kvinnor för horor, luder och teasers om de säger nej till sex efter en drink på krogen för hon borde vetat vad drinken betydde. Det är män som hotar med våld och/eller våldtäkt när kvinnor tackar nej till en drink _just för_ att de vet vad drinken implicerar. Det är män som i domstolar vill fria andra män från våldtäkt för att kvinna  hade svarta trosor, hade flirtar flera timmar tidigare, haft ett rikt sexliv eller pratat om BDSM. Män som anser att andra män med detta som bakgrund inte ”kunde förstå” att kvinnan som grät, slogs, skrek eller låg helt apatisk inte ville ha sex. 
Det är män som kallar sin flickvän gnällig för att hon inte uppskattade att väckas genom en anal våldtäkt. ”Hon borde ha vetat vad som gällde….”, ”Om hon inte vill knulla varför sover hon naken bredvid mig?”, ”Vi är tillsammans, då ingår faktiskt sex i dealen!”. Det är män som ursäktar detta beteende med att de nån gång faktiskt träffat en kvinna som också tjurar när hon inte fått sex.  
Faktum är att när kvinnor INTE behandlar alla män, inkl partners, som potentiella våldtäktsmän får de veta att de själva har skuld i en våldtäkt om en sådan sker. Vare sig det är en främling på väg hem från krogen eller pojkvännen sen 5 år tillbaka som står för övergreppet, och det är MÄN som är snabbast på att ropa att kvinnan borde ha fattat bättre och därmed i samma veva själva säga att alla män bör behandlas som potentiella våldtäktsmän. 


Män anser mao att kvinnor ska agera som att alla män, utom just dem själva, är våldtäktsmän. Så istället för att hoppa på kvinnor som berättar om verkligheten och göra ännu en töntig jämförelse till rasism: bli sur på Männen. Männen som våldtar (du känner garanterat minst en), männen som tafsar och trakasserar och männen som skyller sexuellt våld på kvinnor. För det är DE männen som säger att du är en av dem, att du också är en potentiell våldtäktsman som kvinnor bör vara rädd för.
(Båda bilderna via LillaBerlin, följ Ellen på instagram eller Facebook för fler liknande roliga serier!) 

Synen på sexualbrott, en fråga om Vi och Dem?

Detta blir mina avslutande funderingar kring de tankar som väckts i samband med debatten om händelserna i Köln. Jag har följt flera diskussioner, läst en uppsjö artiklar och fått mängder med kommentarer kring detta och i allt detta har jag slagits av hur benhårt en majoritet av debattörerna vill hålla fast vid en uppdelning av ”Vi” mot ””Dom”. Inte bara när det gäller förövare, utan också när det kommer till att beskriva offren. Jag har också lagt märke till en tydlig uppdelning i fråga om vita och rasifierades kvinnors upplevelser av vita svenska mäns sexuella övergepp och generella kvinnosyn.

Ett stort antal svenska kvinnor har tagit svenska män i försvar, kvinnor (oavsett etnicitet) som vittnar om hur svenska män i grupp begår övergrepp anklagas, mer eller mindre rakt ut, för att ljuga eller överdriva. Jag ser gång på gång vita kvinnor påstå att det är milsvid skillnad i hur svenska män beter sig jämfört tex Afghanska män. Samtidigt ser jag ser framförallt rasifierade kvinnor vittna igen och igen om svenska vita män som frågar vad de kostar, trycker upp fingrar där deras fingrar inte ska vara, klämmer hårt om kvinnors bröst, runkar på bussen osv. Berättelser som sen, av vita kvinnor, förnekas, förminskas och viftas bort för vita män är så mycket bättre än alla andra.

I en artikel går skribenten (säger ej vem pga vill inte ge onödiga sidvisningar) så långt som till att låta insuinera att alla kvinnor som hävdar att svenska män inte alls har så himla schyst kvinnosyn aldrig kan ha blivit våldtagna och därför bör vara tysta. I ivern att försvara vita kvinnor från mörka män flödar kvinnohatet mot rasifierade kvinnor…. Apropå det där med vita kvinnor och mörka män kan vi gå vidare till synen på vem som är offer och vem som är förövare.

image

I alla artiklar och i en stor portion bildgoogling har jag konstaterat följande:

Offer för våldtäkt: Vita kvinnor från västvärden. Anses stå för ”västerländska värderingar” såsom rätten till den egna kroppen, rätten att klä sig som en vill, ha sex med vem en vill, vara full och jämställdhet i största allmänhet. Hon utmålas som den som våldtas och utsätts inte på grund av mäns syn på kvinnor generellt utan på grund av att hon är just en vit västerländsk kvinna. Tropen att vita kvinnor ska ”straffas” av mörka män med hemska värderingar går igen i debatten gång på gång.

I diskussionerna om Köln tas det upp i ett flertal artiklar. Trots att polisen ännu inte har någon bild över varför övergreppen skedde hävdas det att det handlade om rasism mot vita. Att Afghanska och Iranska män utstuderat velat ge sig på ”västerländska kvinnor” för att trycka dem/oss tillbaka i fråga om frihet och jämställdhet. Händelsen i Köln utmålas som en ny form av terrorism mot vita och liknelser har gjorts till terrordåden i Paris. Att det bland kvinnorna som anmält skulle finnas rasiferade  offer finns öht inte på kartan, trots att polisen inte sagt ett ord om etnicitet hos de drabbade.

På BBC finns en serie klipp där kvinnor som drabbades vittnar om händelsen i Köln, bland dem finns rasiferade kvinnor som i den svenska debatten helt raderats ut. Händelserna i Köln var en attack mot kvinnor, inte bara vita kvinnor. Misstänkliggörandet och osynliggörandet av rasiferade kvinnor som offer för sexuella övergrepp är ett enormt problem. Här kan vi verkligen snacka om att svika offren i Köln när händelsen falskt utmålas som en attack bara mot vita kvinnor.

Synen på gärningsmännen: När det kommer till förövarna är bilden istället det omvända. Vita män exkluderas konstant som möjliga gärningsmän istället handlar det bara om att peka ut andra som de ”riktiga” förövarna. Är kan nämnas rapporteringen om ”We are Stockholm” där det påstås att enbart killar från Afghanistan och Iran var inblandade i den första versionen. En av de fältarbetate som var på plats och tog del av polisens signalement säger däremot att det inte var sant. Att pojkar med olika signalement som kan betyda en massa olika etniciteter var eftersökta.

image

Kvar blir en bild som ger vid handen att rasifierade kvinnor bara kan våldtas eller trakasseras av rasiferade män OM de öht kan vara offer alls. Samtidigt som vita män fortsätter ursäktas och få komma undan. Vill vi göra skillnad på ursprung i arbetet mot sexuella övergrepp finns klart bättre vägar att gå än att peka ut vissa som de ständiga förövarna och andra som de ständigt missförstådda. Det finns vägar att gå som inte skambelägger offer för att de våldtogs av ”fel” förövare. Viktigast av allt kanske är att vi borde sluta låssas som att allt var så bra i nått diffust ”förr”, för jag vet inte med er men jag har iaf aldrig levt i en tid där badhus inte utgjort ett orosmoment, där jag inte behövt väga in risken för sexuella trakasserier för en kväll på krogen eller där jag utan pekpinnar kunnat röra mig fritt i en stad på kvällstid.

På bilden är f.ö en ”våldtäktskondom”. Ett konstprojekt som skulle lyfta diskussionen om våldtäkt. Kondomen skulle användas av kvinnor som en form av självförsvar. När kondomen ”släpptes” uppstod ramaskri, det var ju synd om männen…..

De vitt skilda erfarenheterna och upplevelserna kring svenska mäns attityder mot kvinnor får mig också att dra slutsatsen att vem som väljs ut som offer också till viss del bottnar i ett vi och dem tänk. Kanske grunden är en form av rasism där rasifierade kvinnor i Sverige inte ses som lika mycket värda och därför är det okej att behandla oss på ett sätt som svenska kvinnor inte behandlas på i samma utsträckning? Det är iaf den enda förklaring jag kan komma på till den kompakta igenkänningen jos rasiferade kvinnor om svenska mäns beteenden som samtidigt förnekas så starkt av vita kvinnor. Slutsatsen blir iaf att rasism definitivt spelar in i synen på sexualbrott, i vem som kan utföra dem, i hur allvarliga de är och i vilka de riktiga offren är.

Vi lever i en våldtäktskultur

Det kanske känns lite tjatigt att jag börjar det nya året såhär med att nästan bara skriva om sexuella övergrepp. Deal with it, det är en fråga som aldrig kan diskuteras för mycket. Dessutom gäller det att passa på nu när så många män för en gångs skull helt frivilligt vill snacka om kvinnors situation. Att de flesta gärna skyller på andra är iof en helt annan femma men tja…vi måste ju börja nån stans antar jag.

Något som de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur. Att i princip alla män vid en direkt fråga kommer ta avstånd från allt vad våldtäkt heter ses som ett ”bevis” på att våldtäkt inte alls är accepterat och att någon våldtäktskultur inte skulle finnas. Om vi skulle acceptera den retoriken som sann vill jag bara påpeka att det inte finns någon våldtäktskultur i tex Indien, Afghanistan, Eritrea, Sudan etc heller. För även där är våldtäkt något som ses på med avsky och i flera länder resulterar i livstidsstraff eller offentlig piskning. Saken med en våldtäktskultur är inte hur samhället ser på våldtäkt i teorin, utan hur offren blir behandlande samt vad som ses som en våldtäkt.

Det hjälps ju föga att hata våldtäkter men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte kan våldtas utan helt enkelt får vad de förtjänar. Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter. Att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteende under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses få skylla sig själv är något som det svenska samhället är genomsyrat av. Det syns i reaktioner på anmälda våldtäkter, i skämt, och givetvis i hur domstolarna dömer.

kvinnohat

Vad tror ni, kommer dessa killar verkligen fatta gränsen för våldtäkt i en relation om de tror att sånt här beteende är okej? Att någon som sover i deras närhet automatiskt sagt ja till sex? Nej knappast. Detta är heller ingen ovanlig syn på sex i relationer och att kvinnor har en skyldighet att ”ställa upp för husfriden” är en åsikt som fortfarande är väl utbredd. Sex mot någons vilja är alltid våldtäkt, ändå kan till och med professionella inom vården ge kvinnor till råd att bita ihop och låta mannen få sitt fast hon inte vill.

När det kommer till domar kring våldtäkt är det nästan magiskt hur rättsväsendet gör krumbukter för att kunna ursäkta män från våldtäkt. Att kvinnan sagt nej, skrikit sig hes att hon inte vill, försökt komma loss osv kan fortfarande ge friande domar med hänvisning till att killen inte förstod, trodde det var lek eller att det ”bara är tjatsex, inte våldtäkt”. Här kommer ett litet axplock med exempel på friande domar.

Fint va? Detta är en stor del i en våldtäktskultur. Den sista biten är skuldbeläggande av offret. Något som är vardagsmat när det kommer till sexuella övergrepp i Sverige. Till sånt här hör också de ”välmenande råd” och varningar som bla polisen kommer med så gott som varje sommar kring hur kvinnor ska bete sig ute i det offentliga, samtidigt som inte restriktioner ges till män. Ofta tas det som exempel att alkohol påverkar risken för sexuella övergrepp under sommaren. Både offer och förövare är berusade och då sker övergrepp i parker, gruppvåldtäkter under efterfester osv. Här är det alltid kvinnorna som varnas om att de inte ska dricka för mycket, inte vara ensamma med män osv. Varför varnas aldrig männen att de bör ta det lugnt med drickat och inte vara själv med en ensam kvinna så de låter bli att våldta? Nej, för att i en våldtäktskultur förväntas kvinnorna ta ansvar för männens beteenden. Ofta med ursäkten att det ju är kvinnan som far illa och därför bör det vara i hennes intresse att inte skadas. För det är ju inte i mäns intresse att inte skada kvinnor….

Att sexualbrott ses på med sådan avsky bidrar också paradoxalt nog till den våldtäktskultur vi lever i. Dels gör synen på våldtäkt att våldtäkt ses om en rimlig utväg för att visa makt och använda för att kränka någon maximalt. Det används också som ett ständigt hot mot kvinnor, bla i media genom att skriva hur kvinnor med ”fel” åsikter bör våldtas. Hotet om sexuellt våld är en vardag alla kvinnor fått lära sig att ta hänsyn till, och det börjar i snacket om våldtäkt som det värsta av brott som vi måste akta oss för. Vidare gör synen på våldtäkt att ingen frivilligt kommer tro att någon de känner faktiskt våldtagit någon annan. Då är det betydligt lättare att skambelägga och ge sig på offret som anmält än att se att offret faktiskt kan tala sanning. I detta sprids myten om att kvinnor systematiskt skulle ljuga om våldtäkter. I en artikel på en högerextrem sida påstods tex att 8 av 10 våldtäkter där förövaren inte kunde pekas ut direkt var falska anmälningar. Enligt ”anonym källa hos polisen”. Om nu poliser verkligen tror detta så kan det ju iof förklara lite kring varför så få anmälningar leder till åtal, än mindre till fällande dom….

De flesta känner till det som hände i den lilla orten Bjästa där ett helt samhälle valde att hota, förfölja och hata på två unga tjejer som anmält en kille för våldtäkt. Att han fälldes för brotten hindrade inte hatet mot tjejerna, en av dem fick flytta 50 mil bort för att komma undan från förföljelsen. Även om Bjästa var aningen mer extremt än  normalt så är det inte något unikt att tjejer skammas, hotas och hatas så pass att de tvingas lämna orten de bodde i.

När en våldtäkt ägt rum är det standard att rykten startar om tjejen som anmält, att hon är en hora, att hon inte kan ha våldtagits eftersom hon fortfarande umgås med killar, eller att hon bara hittar på för att få uppmärksamhet. Dessa rykten sprids lika mycket av tjejer som av killar som vill underminera den som anmält. Att tjejer hakar på denna form av ryktesspridning beror dels på att de söker acceptans hos killar, dels att de skapar en trygghet hos sig själva att just de aldrig kommer utsättas för de kommer inte vara dumma nog att hamna i ”fel” situation. En falsk trygghet minst sagt.

Såhär bla blev reaktionerna på det sexuella övergrepp jag själv anmälde efter vad som idag hade klassats som en våldtäkt av en lärare.

Det är så självklart att jag ljög för alla vet ju hur tjejer i gymnasiet beter sig mot lärare…. Liknande saker sades i media och även jag utsattes för en smutskastningskampanj bland eleverna i skolan jag gick. Jag söker inte sympatier här, utan jag vill bara visa att detta sker, och det är vanligt.

Det är detta som är en våldtäktskultur. Att fördöma våldtäkt i teorin har inte ett skit att göra med om våldtäktskultur finns eller ej, utan allt handlar om hur offren faktiskt behandlas när en våldtäkt ägt rum. I dagens samhälle är det, milt uttryckt, under all kritik. De män och kvinnor som förnekar denna situation, som förnekar att en våldtäktskultur finns och förnekar att kvinnor ses som fritt fram för män att nyttja efter eget tycke är en del i att detta kan fortsätta. De bär nästan lika stort ansvar som männen som våldtar, och de borde skämmas. Att förneka våldtäktskulturen är att sparka på offren.

Kommer vi någonsin att mötas?

Vet män att många kvinnors första
reaktion på övergreppen i Köln inte är
förvåning utan igenkänning?

Vi träffas. Dagligen. Hela tiden. På jobbet. I skolan. På gatan. I sporthallen. På krogen. I affären. På middagar hos varandra. I trapphuset. På släktträffarna. I mataffären. På nätet. I föreningslivet. På bussen. I sängkammaren.
Kommer vi någonsin att mötas..?

Vi lever i samma värld, i samma land, i samma samhälle. Och ändå på helt olika planeter. Åtminstone känns avståndet så. Så obegripligt långt ifrån varandra.
Vi lever i samma värld, men ändå i olika verkligheter. Vi pratar samma språk. Jag ser det. Du ser det. Och ändå kan vi inte prata om det.

När du och jag läser samma artikel läser vi två helt olika budskap. Jag reagerar med igenkänning. Du reagerar med oförståelse. Jag reagerar med fruktan på din oförståelse. Du reagerar med ilska på min igenkänning. Jag ifrågasätter din ilska. Du ifrågasätter min upplevelse.

Du säger att du läst och förstått. Jag säger att jag läst och förstått. Jag försöker förstå vad du läser och försöker förklara hur jag läser. Du försöker förklara hur jag läser och hur jag inte förstår.

Jag öppnar upp mitt innersta, för att du ska förstå den sorg och smärta jag bär med mig genom livet. Mina begränsningar av att vara den jag är. Du säger att jag överreagerar, att jag är överkänslig. Du förminskar och förlöjligar min upplevelse av verkligheten. Jag säger att du underreagerar, att du är underkänslig. Du blir kränkt, för att jag inte förstår hur överkänslig jag är, hur fel jag känner, hur fräck jag är som får dig att känna dig kränkt.

image

När vi båda är fem år vill du ”knulla” med mig i kuddrummet på dagis. Jag vet inte vad det är, men du säger att jag ska ta av mig mina trosor. Du tar också av dig, säger att jag ska ligga under dig och du ska ligga på mig. Jag har lärt mig att du bestämmer, för annars blir du arg och kanske slåss, så jag gör det. Du lägger dig på mig och dunkar ditt underliv hårt mot mitt, så att det gör ont. När personalen kommer säger de att vi ska sluta, att vi ska klä på oss och att du ska springa och leka någon annanstans. Jag klär på mig och blir ledd till pysselbordet. Dagen efter, när jag gungar på gården, kommer du och dina kompisar och kallar mig för ”knullunge” och skrattar. När ni går – tillsammans – för att leka krig, blir jag ensam kvar med min skam.

När jag är 11 år tränger du och dina kompisar in mig på skolans toalett och tar på de där ömma knopparna som är mina bröst. Hårt tar ni. Och skrattar. Och hejar på varandra. När personalen kommer säger de att ni ska springa och leka någon annanstans. Till mig säger de att jag inte ska bry mig om det, att ni bara skojar och förmodligen är förtjusta i mig, att jag ska ta det som en komplimang. Och jag blir ensam kvar med den tysta smärtan i både bröst och själ, för jag kan inte tala om den med någon. Jag har lärt mig att ingen kommer att höra vad jag säger.

När jag är fjorton blir jag full för första gången. Du är också full. Du kysser mig och jag kysser tillbaka. Det är spännande, pirrigt och det känns bra att du har valt just mig att ge din uppmärksamhet. Jag tänker att jag också är kär i dig. Efteråt har jag lärt mig, att min kyss var mitt tysta medgivande till att du skulle få ta på min kropp (fast jag säger nej), att du skulle få stoppa ner handen innanför mina trosor (fast jag säger nej), knäppa upp mina byxor (fast jag säger nej), ta av mig min tröja (fast jag säger nej) och tillfredsställa dig med mig (när jag inte längre orkar säga nej). Och att jag inte skulle bli tillfredsställd, utan bara finnas till för att tillfredsställa dina behov. Mina vänner visar förståelse, men bakom min rygg kallar de mig för “slampa”. De har precis som jag – och du – lärt sig hur världen är beskaffad. Den där första gången lär jag mig, att min kropp är till för din sexuella njutning, inte för min och att sådan är världsordningen. Jag har dock ännu inga ord för det.

När jag är sjutton kommer jag över till dig för att lyssna på musik. När du utan förvarning trycker ner mig på sängen, flåsande skrattar att jag ju kan försöka döda dig med den kulspetspenna du räcker mig, i fall jag inte ställer upp på det du vill göra, ser jag i dina ögon att du har slutat se mig för den jag är, slutat höra det jag säger dig, slutat känna. Jag känner din kropps muskulöst målmedvetna styrka – och stänger av. Jag har för länge sedan lärt mig, att jag inte har någon talan, att mitt liv och min hälsa hänger på att jag inte retar upp dig, utan gör som du vill.

Jag har, precis som du, lärt mig att du har rättigheter, som jag inte har. Jag har lärt mig att du har makt, som jag inte har. Som du inte reflekterar över för att den är så självklar, men som jag konstant måste förhålla mig till varje sekund av mitt liv, utan att alltid vara medveten om det. Och jag har ännu inga ord för det.
När jag berättar för de vuxna vad du har gjort med mig, då frågar de varför jag ens varit hemma hos dig, varför jag inte försökte komma loss, varför jag bara hade ett linne och ett par korta shorts på mig. Hur jag kunde vara så tanklös. Och jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och naiv. Jag förstår att skulden är min.

image

När jag är 25 kommer du fram till mig och min bästa kompis på dansgolvet, ställer dig bakom mig och börjar gnida ditt underliv mot mig. När jag flyttar på mig, för att markera att jag inte vill att du gör så, följer du efter. Och fortsätter. Du viskar i mitt öra att jag är så jävla het och vad du vill göra med min kropp. Jag flyttar mig igen, ler och försöker på ett trevligt sätt tala om för dig att jag vill vara ifred. Då talar du om för mig att jag är en ”teaser” för att jag dansat sexigt och lockat dig, att jag är ett fult och äckligt jävla luder, som ingen ändå vill ha. Och jag får bekräftat att sådan är världsordningen. Och fastän jag har orden nu, vågar jag inte formulera dem. Jag vet att jag ska förväntas bära skulden. Jag vill inte vara besvärlig.

När jag är 33 är vi på en fest. Jag dansar med någon som inte är du. Du kommer fram och börjar bråka och säger till den jag dansar med att den ska ge fan i mig, för att jag är din. Efteråt talar du om för mig att jag beter mig som en hora. Jag vet att sådan är världsordningen. Jag vet att jag förväntas bära skulden. “Jag borde inte ha…” Jag har dock börjat fundera över ”varför?”

När jag är 37 klagar du på att jag inte vill ha sex längre. När jag försöker förklara att jag behöver känna mig omtyckt och bekräftad för den jag är för att känna lust, och inte har lust att ”ställa upp”, anklagar du mig för att ha blivit sexuellt rigid och asexuell. Jag känner att jag kanske har blivit det, att det är jag som är ”fel”, att de tankar om orättvisa jag känner är en överreaktion, som jag måste hantera och ta ansvar för.

När jag är 42 träffar jag dig på nätet. Du verkar trevlig, intressant och vi börjar prata med varandra. En dag ber du mig skicka en nakenbild av mig själv. När jag säger att jag inte vill, säger du att jag är tråkig, pryd och ointressant. Du slutar att höra av dig. Jag vill inte åter bli lämnad med en känsla av att jag har gjort något fel och jag har ju sett fina saker hos dig jag vill hitta tillbaka till, försöker få en förklaring, försöker förklara, men du ber mig sluta höra av mig, för vi vill tydligen inte samma saker… Jag vet att detta är världsordningen, men den gör mig arg. Min ilska förväntas jag dock hålla för mig själv. Det vet jag också.

När jag är 45 ber du mig åter om en nakenbild, för att du är kåt. Jag svarar med att skicka en bild på en skivad banan. Du anklagar mig för att ha blivit så jävla arg av mig, en sådan jävla rabiat feminist. Jag raderar dig från min kontaktlista på telefonen. Jag tar bort dig från min vänlista och blockar dig på sociala medier. Du går obekymrat vidare i livet. Jag blir kvar med den ständigt kvardröjande känslan att jag har gjort något fel. Att jag borde ha ställt upp. Att jag överdrivit mina känslor. Jag ältar dem, mina överdrivna känslor, men blir inte av med dem.

När jag är 47 har jag levt ett liv. Jag har haft många, många möten. Jag har på olika platser, i olika sammanhang mött mängder av människor som är som jag, som tänker som jag, som förstår varifrån jag kommer, hur min resa sett ut, vilka erfarenheter jag gjort – för de kommer från samma platser, har gjort samma resa och har likadana erfarenheter. Och de har alla fått samma bemötande. Att skulden är deras. Att deras tystnad är förväntad. Att deras röst kommer att bestraffas.

image

Kommer vi någonsin mötas, du och jag?

Jag har ägnat mitt liv åt att försöka möta dig, förstå hur du vill ha det – förstå hur du vill ha mig. Jag har låtit dig använda min kropp, jag har gett dig min omtanke, min förståelse, min kärlek. Mitt omdöme och sunda förnuft. Du har fått komma in i min själ och ta de bitar av den som passat dig. Under hela mitt liv har jag fått lära mig hur jag ska ge dig så mycket som möjligt av mig själv och begära intet tillbaka, men bli glad och tacksam för den uppmärksamhet du trots allt velat ge mig i form av att värdera mig utifrån mina fysiska attribut, min tacksamhet, min förmåga att stå tillbaka, min förmåga att älska och vilja ge.

Nu är jag trött. På givandet. På dina kränkta känslor när jag säger att min undergivenhet har nått vägs ände. På din upprördhet över att jag slutat vara tyst och tar plats där du är van att få breda ut dig. På ditt hat, när jag uttrycker att jag har fått nog.
Vi har träffats. Jag hälsade artigt och tillmötesgående, som jag fått lära mig. Du ignorerade mig, med förakt, som du fått lära dig.

Kommer vi någonsin att mötas..?

Skrivet av Ewa F.

Så du vill snacka om hederskultur?

Okej, låt oss prata om hederskultur. I dyningarna efter överfallen i Köln och att flera badhus i Sverige gått ut med att de inför separata pooler för män och kvinnor pga sexuella trakasserier har allt fler höjt sina röster om att vi ”måste börja tala om hederskultur”. I min mening är det en debatt som  aldrig upphört inom feminismen, men jag kanske bara har rätt folk runt mig. Däremot är det absolut en fråga som behöver diskuteras mer i samhället i stort. Fast innan vi börjar måste vi komma förbi några hinder på vägen:

Män med utseenden som påminner om detta: beard

Ni vet, mörkt skägg, mörkare hy än vita svenskar osv. Eller för all del svarta män. Män med dessa utseenden gör inte skit mot kvinnor enbart pga ”hederskultur”. Så fort en person som bedöms ha ”arabiskt eller nordafrikansk härkomst” har gjort något oönskat sexuellt mot en kvinna ropas det ”hederskultur”. Låt oss  vara klara med att män från områden som pekas ut för hederskultur kan vara svin ändå. Okej? Bra. Kom också ihåg att majoriteten män med dessa utseenden/ursprung inte beter sig som as.

Nästa grej, män som ser ut såhär:

White

Ni vet, ”vanliga vita män”, kan också agera utifrån en hederskontext. De är inte alltid ursäktade pga ”för fulla”, ”missförstådda” eller ”enstaka dumma individer”. Vita män kan också vara svin mot kvinnor och ha en allt annat än schyst kvinnosyn.

Så nu när vi lite enkelt slagit fast dessa två saker kan vi gå vidare till nästa steg: Religion har inte med hederskultur att göra! Hederskultur kopplas 9 av 10 ggr ihop med att vara en muslimsk företeelse, vilket helt enkelt inte sant. Jag har påpekat detta förr men gör det igen: vi har två välkända fall av erkända hedersmord i Sverige, det ena var på Fadime, det andra på Pela. Pela och hennes familj var muslimer, Fadimes närmaste familj var Aleviter (andra i familjen icke troende muslimer etc). Varje gång muslimer och enbart muslimer utmålas som hederskultursbärare och Fadime felaktigt utmålas som muslim raderas hennes verkliga bakgrund, och vad som orsakade hennes död. Det är inte schyst, sluta med det.

Så till den faktiska frågan om att diskutera hederskultur. Vad är hederskultur? Hederskultur är när en familj med stöd i samhället runt om anser att framförallt kvinnornas beteende, och i synnerhet deras sexualitet, avspeglar familjens (mannens) heder. För att upprätthålla sin heder skall därför män kontrollera kvinnorna i familjen. Om de misslyckas skall kvinnorna straffas.

Det finns olika nivåer av hederskultur där de mest extrema formerna kan sluta i mord på de kvinnor (men även män) som inte lever upp till kraven på korrekt beteende enligt familjens normer. Hederskultur är INTE en religiös grej som jag redan påpekat, utan ett patrarkalt fenomen. Däremot händer det att det att religion används som en förevändning till att upprätthålla en hederskultur.

Alla patriarkala samhällen har hederskultur i någon form, inklusive Sverige. Även här kan det ta den mer extrema formen av att sluta i mord, men när det sker ses det ofta som något helt annat, ex ”familjedrama”. Mekanismerna är dock densamma och det som generellt skiljer ”svensk” hederskultur mot ex Iransk hederskultur är att den svenska sker mer i det dolda och samhället accepterar genom att se bort. Medan i den Iranska kan det ske helt öppet och samhället godkänner det också helt öppet.

Oavsett form är de som far mest illa barn och kvinnor. Att peka ut vissa grupper som värre, eller de som har en ”äkta” hederskultur gynnar inte någon. Varför? För att det dels gör att de som utsätts från ”icke typiska” gärningsmän inte blir trodda och tvingas kvar i helvetet. Samtidigt som de som kommer från kulturer där folk tror att _alla_ män står för hederskultur inte vågar anmäla för att de inte vill spä på stereotyper. De riskerar också att bli offer för kulturrelativism och helt enkelt inte få hjälp för att det ju bara är sådär män ”från sånna ställen” är…

Ska vi tala om hederskultur bör vi därför lämna ursprung på förövaren borta från det hela och istället snacka om hur det faktiskt tar sig uttryck, hur vi kan känna igen det när vi ser det oavsett hudfärg eller religion hos förövaren och diskutera hur vi kan påverka det.

tXny

Ett första steg är att diskutera hur vi talar om sexuella trakasserier. Är det ”Obesvarad kärlek” som anmäls, eller trakasserier tex? När vita män är föremål för kritiken är det ständiga undanflykter om att missförstånd skett, att män måste få flirta, att kvinnor inte ska vara så lättkränkta när de får lite uppmärksamhet. Även om uppmärksamheten består i flera män i ring som garvar och kommer med kränkande ord och kroppslig beröring.

När rasifierade män gör samma sak skriks det hederskultur. Om vi nu ska utgå ifrån att nyanlända i Sverige måste lära sig behandla kvinnor bra, kan vi ju knappast förvänta oss att de kommer bete sig schyst om de samtidigt ser svenska män bete sig som svin. Vi kan helt enkelt inte köra på ett beteende som godkänt för svenska män men inte för andra. Vi måste alltså prata om sexuella trakasserier mot kvinnor på krogen, på stan osv som det MANS problem det är istället för att låta svenska vita män tro att de är oskyldiga och bara peka ut andra som förövarna.

brandbilsleken

En annan del i att freda kvinnor från sexuella övergrepp och trakasserier i offentliga rum är att helt enkelt sluta skämta om övergrepp som om det är nått kul eller häftigt. Skämt påverkar oss och hur vi ser på allvaret i händelser. Att acceptera skämt om sexuella övergrepp som nått coolt är att acceptera en syn på sexuella övergrepp som nått som inte är så allvarligt trots allt. Det skapar en bild av att de enda riktiga övergreppen är grova överfallsvåldtäkter och också en bild av den vita svenska mannen som missförstådd när han anmäls för övergrepp som ”bara var skämt”.

När vi sen har hela samhällen som vänder offren ryggen, anklagar dem för att vara horor etc för att de anmält övergrepp har hederskulturen fått fullt spelutrymme. Hederskulturen skall alltid skydda männen, och anklaga kvinnorna. Att då ge sig på offren istället för förövarna är en del i detta.

Givetvis ska vi kunna tala om hur hederskulturen skiljer sig åt från olika områden, olika länder eller tom olika bostadsområden inom samma stad. Detta kan dock göras utan att utmåla vissa områden som om de vore rena krigszonerna, eller utmåla vissa män som helt oförmögna till minsta självkontroll. Ska vi kunna föra debatten måste den vara nyanserad och det blir den inte när en unison kör skyller allt på muslimska invandrare.

Vi får inte tillåta oss att fasta i att ursäkta invandrare med att de har en unken kvinnosyn just pga att de är invandrare, men inte heller i atr ursäkta vita svenska mäns kvinnohat med att de skämtar, eller att det kunde vara värre.

Vi måste kunna tala om situationerna på badhusen (som f.ö inte är något nytt, det var samma sak när jag var barn), om sexuella övergrepp i offentliga rum, om kvinnors utsatthet både i hemmet och i det offentliga. Men vi måste kunna göra det utan att skylla på härkomst, hudfärg eller religion. Vi måste kunna prata om hur religionen används som en undanflykt för ett beteende som handlar om patriarkatet. Vi kan aldrig komma förbi hederskulturen om vi tillåter männen att skylla beteendet på annat än vad som faktiskt är grunden: Patriarkatet.

Framförallt måste vi vara tydliga med att detta handlar om ett problem med män. Med mansrollen, med machokulturen. För oavsett härkomst på förövarna, oavsett deras religion, oavsett vilket land övergreppen sker i har de alla en sak gemensamt: De är män.

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer

Ansvar är för någon annan.

En liten flicka blir knuffad och dragen i håret av en pojke. Ledsen berättar hon för en vuxen. ”Han är nog bara kär, inget att oroa sig för”. Flickans känslorna får bli någon annans ansvar.

Pojkarna i åk 5 stökar och busar på lektionerna. Läraren placerar en flicka mellan dem för att ”hålla dem lugna”. Hur pojkarnas beteende påverkar klassen blir inte deras ansvar.

Flickorna i åk 8 berättar för lärarna att killarna i klassen taffsar på dem och beter sig illa. Lärarna förklarar att killar i den åldern har så mycker hormoner, de kan inte riktigt behärska sig. Flickorna borde bara ignorera dem och kanske inte klä sig så utmanande för pojkarnas skull. Hur flickorna mår behöver pojkarna inte bry sig om, det får någon annan ta ansvar för.

En kvinna går på krogen med en vän. När hon väntar på att få beställa en öl kommer några män fram. En av dem grabbar tag om hennes rumpa. De andra männen skrattar, därefter vänder de sig om och går innan hon får en chans att försvara sig. Kvinnans känslor får bli någon annans ansvar.

Några män och kvinnor åker på gemensam semester till en stuga. Männen har kul, dricker öl och snackar. Kvinnorna fixar mat, städar, diskar. Ingen av männen reagerar ens på att kvinnorna gör allt. För det där med att hålla snyggt i gemensamma utrymmen är ju inte deras ansvar.

Män i relationer:
image
Bild av Fanny: arsinoe.se

Utanför krogen. En anna kvinna väntar på en taxi hem. En man kommer fram och försöker ragga, när hon avvisar honom försöker han tvinga sig på, taffsa och kyssa henne. Hon smäller till honom. En vakt kommer fram och ber henne lugna sig och mannen att gå tillbaka till sina vänner som stått i närheten och sett på. Kvinnans taxi kommer och hon åker hem. Vad mannens agerande gjort mot henne behöver han aldrig ta ansvar för.

På en fest. En kvinna somnar i en säng efter för mycket alkohol. En man bestämmer sig för att utnyttja situationen och våldtar henne. I rättegången som blir frias mannen eftersom kvinnan påstås ha flirtat med honom hela kvällen. Hur skulle han veta att hon inte längre ville? Bland bekanta himlas det med ögonen. ”Dumma brud, vad fan trodde hon? Bara ännu en tjej som ångrar ett fylleknull. Stackars kille”. Mannen behöver inte ta ansvar för sina handlingar, han var ju full.

En grupp manliga vänner roar sig år efter år med att dra homofobiska skämt, prata om hur äckligt det är med bögar och att de hade slagit ner en homosexuell kille som stötte på dem. I gänget finns en kille som är bög, de vet bara inte om det för han vågar inte berätta der. En dag tar han sitt liv, efter att år efter år matats med homofobi orkar han inte mer. Hans vänner kallar honom självisk, hur kunde han vara så svag? Att deras beteende kunde bidra kan de inte ens föreställa sig.

En manlig chef styr och ställer med sina anställda. Ingen vågar protestera öppet men alla känner sig pressade till max. En efter en sjukskriver sig för att de inte orkar med sin arbetsmiljö. Chefen klagar över att de är så svaga, mesiga och inte klarar att få höra sanningen om sina prestationer. Han vägrar ta ansvar för att deras måenden kan bero på hans ageranden.

Män får genom hela livet lära sig att de enbart tar ansvar för sig själv och sitt. Hur deras beteenden påverkar andra, hur andra mår eller vad någon i deras närhet gör för skada mot någon är alltid ”någon annans ansvar”. Därför blir män så arga och kränkta när de plötsligt avkrävs att ta ansvar för sin omgivning, för det går emot allt de lärt sig.

Alla känner en våldtäktsman, alla.

Efter min text om hur jag hatar män i grupp fick jag en hel del kränkta män på mig. Män som menade att de som ger sig på kvinnor, hotar, våldtar eller trakasserar är en liten liten klick av alla män. Jag fick tom siffror: 0.01-1% av männen menade dessa snubbar skulle stå för allt våld mot kvinnor och andra män. Jag vill ta och adressera denna synen på förövarna som alltid varandes ”någon annan” som inte finns i den egna bekantskapskretsen. För sanningen är att alla känner en våldtäktsman. Alla känner någon man som uppträtt hotfullt eller trakasserat en kvinna. Alla känner någon man som varit våldsam mot en kvinna. Våld mot kvinnor från män är ingen liten grej och det är inget en pyttig minoritet sysslar med.

Hur kan jag veta detta? Jo för det faller på sin absoluta orimlighet att 1% av männen skulle stå för någon form av våld, hot eller trakasserier av 100% av kvinnorna. Om vi bara ser till sexuellt våld är det orlimligt att 1% av männen utfört sexuellt våld mot ca 40% av alla kvinnor. (Med ”alla” åsyftas f.ö kvinnor mellan 18-65 år). Siffran 0.01% är rent påhitt. Siffran 1% motsvarar ungefär antalet män som anmäls för sexualbrott mot kvinnor på ett år. Då kan vi ha i beaktande att av kvinnor som uppsöker vård eller hjälp hos kvinnojour anmäler bara som mest 20%. Hur många som inte ens söker hjälp kan vi bara uppskatta utifrån de trygghetsenkäter och dyl som görs.

En sådan undersökning är ”Slagen dam” som bla brottsoffermyndigheten står bakom. Nedan två olika bilder från denna undersökning som visar hur vanligt våld i olika form av män mot kvinnor är. Obs: detta gäller bara sådant som kan vara olagligt, ”mild” form av trakasserier såsom catcalling, taffs på krogen eller dyl räknas inre in.

image

image

Som ni ser är våld mot kvinnor vardagsmat. Om vi ser till stapeln ”Våld totalt” där ca 50% av alla kvinnor uppger att de utsatts för våld, säger det sig inte självt att betydligt fler än 1% av männen har problem med sin kvinnosyn? Nej, det är dags för män att sluta försöka slingra undan och skylla problemen på nån anonym, minimal klick män. Detta är ett samhällsproblem och vare sig du eller dina vänner vill erkänna det så har ni minst en våldtäktsman i er bekantskap. Kanske är det barndomsvännen du alltid känt. Kanske är det grannen du hejar på i trappuppgången. Eller kanske det är din kusin, bror eller far. De finns över allt och vi måste alla erkänna att så är fallet. För när vi utmålar våldtäktsmän eller män som slår sina partners som udda, hemska, monster, ”någon annan”, så kan vi också upprätthålla den victim blaming som säger att kvinnor måste ta hand om sig.

För vad är det egentligen det där ”ta hand om dig” utgår ifrån? Jo att det skulle gå att se på ytan vem som kommer slå, hota eller våldta oss. Detta är helt enkelt ren och skär lögn. Vad mer detta skapar är det våldsamma behovet att ursäkta när någon en känner anklagas för våldtäkt. Jag har skivit om dessa mekanismer förr. Kort och gott: sluta ursäkta! Sluta utmåla förövare som galna kufar! Sluta tro att välvårdade, schysta, pålästa, reko killar inte skulle kunna våldta!

Faktum är att så länge statistiken ser ut såhär och så länge kvinnor får höra att de får skylla sig själva som inte ”tog hand om sig” när de blir utsatta för våld från män… ja så länge får män också leva med att vi måste behandla er alla som potentiella förövare. Om du tycker det suger sluta gnälla och hjälp oss påverka det strukturella kvinnohatet i samhället som låter män komma undan med våld, hot och sexuellt våld mot kvinnor!

Nu kanske nån undrar om jag tycker vi ska hata och mobba ut alla förövare där ute. Svaret är (ev förvånande) Nej. Att exkludera förövare från samhället och social gemenskap ökar risken för nya brott. Däremot bör alla som vet att de har både en förövare och dennes offer i samma krets se till att offret inte behöver umgås med honom. Samt givetvis vara sjujävla tydligt med att en inte accepterar personens handling och kommer hålla koll.

För de som nu vill påpeka att män också utsätts för våld och våldtäkter har jag lite mer statistik. Det stämmer. När det gäller våld och hot utsätts män oftare än kvinnor. Dock är det fortfarande främst andra män som står för våldet  (ca 87%). När det gäller sexualbrott uppger ca 7-15% av alla kvinnor att de utsatts under ett år. Motsvarande siffra för män är 0.2-0.7%. Som ni ser är

skillnaden enorm. Även i våldtäkter står män för de flesta våldtäkter mot andra män (97%). Så oavsett offret är man eller kvinna är förövaren nästan uteslutande en man. Detta är ett mansproblem oavsett hur mycket kränkta män vill förneka det.

Som avslutning får ni en fin bingobricka gjord av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Använd denna närhelst ”mäns våld” är på tapeten. Den lär bli full snabbt. Källor för inlägget är BRÅ samt  rapporten Slagen dam

image

Jag hatar män i grupp!

Män i grupp… jag vet knappt var jag ska börja. Det finns få saker som omgående ger mig en sådan känsla av otrygghet och irritation som att behöva vistas i närheten av en grupp med män. Ibland kan jag rent av känna att det borde vara förbjudet för män att umgås fler än 2 åt gången om det inte blandas ut med människor av annat kön. Män i grupp är buffliga, högljudda, tar en jävla massa plats de inte har rätt att ta, beter sig inte sällan som sexistiska as och framförallt utgör de allt för ofta ett reellt trygghetshot mot personer de antar är kvinnor.

Sexuellt våld/ofredande i olika grad är inte alls ovanligt när män i grupp släpps lös på gatorna. Allt ifrån sexistiska kommentarer till gruppvåldtäkter kan bli resultatet. Något alla icke-män är väl medvetna om. Tyvärr verkar däremot männen betydligt mindre medvetna om detta. För att göra det lite enklare att förstå hur jag menar ska jag ge lite exempel på typiska ageranden från män i grupp.

Ex 1: Sitter för mig själv på ett närmast tomt fik. 4 män i 50-60 års åldern kommer fram och sätter sig runt samma bord som jag sitter vid. Högljutt börjar de prata om sex, om prostituerade i Thailand och vad de kan göra med dem. När jag tittar upp en sekund för att kolla på klockan börjar de skrocka och kommentera: ”Höhöhö, ja det där reagerade du på va gumman? Får du för lite sex eller?”, ”Hörru, vad gör du här ensam, vill du inte prata lite med oss istället?”, ”Le lite nu va, vi är ju snälla, är inte du snäll? Höhöhö”. Jag svarar dem inte och går efter en liten stund därifrån, i ryggen hör jag deras fortsatta skratt och någon av dem hojtar efter mig att de snart kommer leta upp mig för en fortsatt pratstund. Detta sker mitt på dagen, bland människor (ingen reagerar) en vanlig vardag.

Ex 2: Sitter på restaurang. En grupp med män kommer in, slår sig ned vid ett bord och plötsligt är nästan alla försök att ha en konversation lönlöst. De pratar högt i munnen på varandra, skålar, hojtar efter servitrisen, halvboxas och lever rövare. Ingen verkar tycka detta är något speciellt märkligt, det är bara sådär män är…

Ex 3: Detta är nog det vanligaste agerandet från män i grupp, detta är bara en beskrivning av hur det kan gå till, har varit med om detta fler gånger än jag orkar räkna. Utanför en krog/nattklubb på natten, inväntandes en taxi. Några berusade män i grupp står i närheten. Någon av dem försöker sig på att ragga men blir avvisad. Så står de där, snackar med varandra och hojtar till en om hur otacksam en är som inte uppskattar deras uppmärkskamhet. Varför fick inte deras vän bara ragga lite på mig? De börjar hetsa på varandra. ”Va faan, varför svarar du oss inte?? Öööh, vi vill ju bara snacka lite juu”. ”Amen, vi tycker bara du är söt, bli GLAD för faen!”, ”För fan Anders, ska du verkligen låta hon komma undan med sånt där snorkigt beteende? Jävla hora som tror du är bättre än oss va??”. Okvädningsorden kommer, de blir mer aggressiva i sina kroppsspråk. Hetsar vidare. Ibland går det bra, taxin kommer i sista sekund, en vakt ingriper och ber dem lugna sig. Ibland går det mindre bra, männen tar sig rätten att taffsa, fortsätta agera hotfullt och spy ur sig sexistiska elakheter. Ibland övergår det i våld, någon drar en i håret, eller slår till en. ”Jävla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!!” Hela tiden påhejade av varandra, förenade i sitt förakt för kvinnan som inte ville ge dem den uppmärksamhet de tyckte de förtjänade. Som kvinna är att säga nej till uppmärksamheten från män i grupp något av det farligaste som finns.

Det är faktiskt ofta sådär gruppvåldtäkter startar. Någon börjar ge sig på en kvinna, hetsar andra att haka på, sen fortsätter de hetsa varandra så ingen fixar att vara den som avbryter, säger att de faktiskt gör något olagligt, något som skadar en annan människa. De hetsar varandra till värre och värre beteenden. När en läser i förhör från gruppvåldtäkter är det genomgående hur offret ofta upplever det som att männen närmast tävlar med varandra. Vem kan göra henne mest illa? Vem får stånd lättast? Vem våldtar bäst? Min poäng i detta: Män i grupp är reella faror, män i grupp inskränker kvinnors/icke-mäns rörelsefrihet och påverkar deras känsla av trygghet i det offentliga rummet. Icke-män ska inte behöva känna en klump i magen, byta sida på trottoaren eller tom dra sig för att gå ut av rädsla för att möta män i grupp. Ändå sker det dagligen och vi får lära oss att om vi inte känner så, om vi inte aktar oss, ja då har vi också en skuld i om vi råkar illa ut.

När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont.

Vi får inte prata om mäns kulturella problem, samtidigt som just dessa problem är något vi förväntas inordna hela våra liv efter. Vi får inte säga att män i grupp upplevs hotfulla, men om vi inte agerar efter ett verkligt eller inbillat hot är det vi som är naiva. Vi får inte tala om mäns våld mot kvinnor som ett mansproblem, för alla män slår inte, men samtidigt är det vi som riskerar få våra liv raserade av en våldsam man. Hela våra liv begränsas av mäns ageranden, men vi ska inte tala om det. Fuck that säger jag, vi SKA och MÅSTE tala om hur verkligheten faktiskt ser ut. De män som tycker detta suger, hey var med oss och gör något åt det då! Hjälp oss påverka hur män i grupp agerar, hjälp oss påverka hur det talas om offer för mäns våld! Hjälp oss påverka hur rättsväsendet ser på våldtagna kvinnor och mäns sexualitet!

Otrygghet_fordelning_kön_NTU_2012Ovan resultatet från en trygghetsundersökning, från 2012, avseende hur otrygga män resp kvinnor upplever sig vara när de befinner sig i offentliga rum. Skillnaden är markant. Vi behöver tala mer om detta, om hur män beter sig i grupp, hur de behandlar kvinnor när de kan ta stöd i varandra och framförallt den effekt detta ger på de som utsätts. En annan väldigt viktig aspekt att tala om i detta är också: Vad gör denna gruppdynamik mot männen? Hur mår män egentligen när de känner att de måste bete sig som as mot andra för att få cred i sin grupptillhörighet? För alla män i grupp är inte aktiva i att bete sig illa, men många står tysta, skrockar lite försiktigt eller visar på andra sätt att även om de inte aktivt deltar tänker de iaf inte säga emot. Vad gör det med mäns självkänsla att inte våga säga ifrån när folk far illa över hur deras vänner beter sig?

Ja det finns många aspekter i det hela, men en sak är iaf för mig given och det är att vi måste kämpa hårt för att skapa en annan kultur för de pojkar som nu växer upp och en dag kan komma att vara män i grupp. En kultur där sexism, rasism etc inte längre ska ses som ett så självklart sätt att bonda med sina vänner. En kultur där det faktiskt är okej att behandla andra väl.

För att gardera mig avslutar jag med ”Inte alla män” kortet så slipper ni börja med att kommentera att alla män i grupp inte är svin. Faktum är att tillräckligt många är det för att det ska vara ett verkligt problem som vi behöver adressera. Nu!

notallmen

Jämställdhet = Manlighet?

Feminismen och feminister anklagas ofta av så kallade ”vita kränkta män” (VKM)för att stå för en enorm dubbelmoral. Jag uppmanar nu den känslige att sätta sig ner inför vad jag kommer skriva nu men….. Dessa vita kränkta män har en fet jävla poäng.
Yupp, jag sa det. Feminismen och feminister har ett gigantiskt problem med en dubbelmoral vi helt ärligt måste ta itu med, tala om, dissekera och döda. För det börjar bli lite pinsamt att försvara om jag ska vara ärlig.

Jag har tangerat ämnet tidigare, men inte riktigt vågat säga rakt ut hur jag känner. Mycket för att jag inte känt att jag pallar med alla de som nu kommer blir kränkta över att jag har mage att påstå att VKM har poänger värda att beakta. De senaste dagarna har jag dock betraktat en hel del diskussioner i feministiska forum avseende lite olika ämnen främst rörande relationer och sex. Dessa dagar har varit intressanta, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag undrar var den rörelse jag så gärna vill vara del av faktiskt är på väg? För fortsätter den riktning jag sett dessa dagar kommer jag inte vilja vara med. För vad jag sett har irriterat mig, gjort mig arg, ledsen och många gånger rent av äcklad. Så vad är det jag sett och stört mig på? Jag ska försöka beskriva mina tankar och ämnena som upprört mig.

Rent generellt för alla dessa situationer är att kvinnor gjort saker som faktiskt inte är okej. Saker feminister hänger ut män för, lynchar män för eller bara i största allmänhet påtalar som vidrigt/hemskt/fel om en man gör det. Fast nu har det inte varit hemskt, det har varit coolt, häftigt, något att peppa och heja på , för den som gjort sakerna var kvinna. Jag har sett beteenden omskrivas som går över precis alla gränser för socialt accepterade företeelser, men som hyllats för att en kvinna gjort det. För att sammanfatta det: Jag har sett kvinnor bete sig som de sluskigaste av män och hyllats för det.

Jag antar att kvinnor i historien varit så vana vid att inte få ta plats, synas, kräva saker och ta för sig att det inom feminismen slagit över totalt. Precis allt män gör ska kvinnor också göra nu, även när det är dåliga saker. Istället för att kritiskt välja vad av manligt kodat beteende som är värt att bevara skall allt, precis allt göras av kvinnor och då ses som något att hyllas för.  Detta blir nu rätt luddigt så jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

När män skriver till okända kvinnor att de tycker hon är snygg är det äckligt stalkingbeteende i feminsitiska kretsar, mannen kan hängas ut, med uppmaning att akta sig för honom/blocka eller tips på svidande svar att ge. Svaren får gärna anspela på att han är ful/äcklig/snuskig/gammal. När en kvinna däremot skriver till en okänd man att han är snygg, tom addar honom som vän fast de aldrig pratat så är det coolt. Hon är STARK som satsar på att försöka få vad hon vill ha. Hon är häftig som vågar ta kontakt. Vet ni vad? Det är faktiskt inte ett dugg häftigt. Det är precis lika skumt som när män kontaktar kvinnor. (Ja jag vet, strukturer bla bla. Strukturer kan inte appliceras på enskilda individer! Kasst beteende hos män är kasst beteende hos kvinnor ,punkt.)

Double

Eller den medelålders kvinnan som raggat upp en precis myndig kille och har en sexuell relation med honom. Värd att hylla, fantastisk och girl power! Kritik besvaras med: Unga killar vill ju ändå pippa äldre så det är ju bara win win! För män kan aldrig vara offer, kvinnor aldrig förövare, eller? Dessutom är det rätt känt att unga tjejer vill pippa äldre män också, men då är det inget snack om ömsesidig sex, fina relationer eller Power. Då är det gubbsjuka, män som borde fatta bättre och inte utnyttja unga tjejer. För även inom feminismen antas tjejer vara mindre kapabla att fatta beslut rörande sig själva än män. En 18 årig kille antas ha full koll, en 18 årig tjej antas bli utnyttjad för att hon ”inte vet bättre”.

Ingen antar att en 18 årig kille kommer ångra att ha haft sex med en medelålders kvinna men alla unga tjejer som någonsin dejtat en äldre man vet att det där med att till sist ångra den relationen är något de flesta närmast förväntar sig av en. Vi har Cougar fenomenet där äldre kvinnor närmast framstår som hjältinnor för att de har sexuella relationer med 20, 30,40 år yngre män. Att det skulle finnas en motsvarighet med äldre män som gör en grej av att dejta unga tjejer finns inte på kartan. Även om männen delvis kan utmålas som virila och lite häftiga kommer tjejerna däremot ifrågasättas i vad de ser hos den äldre mannen, vad för barndomstrauman som ligger bakom eller huruvida hon behöver en fadersfigur i sitt liv. För kvinnor är offer, män är förövare, aldrig omvänt.

Eller vad sägs om den feministiska porren? Porr där kvinnor och män ortfarande blir objekt, ses på som saker. Porr som likt förbannat agerar inom den patriarkala kontexten och dessutom ofta är extremt rippad av minsta agerande som kan tolkas hotfullt, hårdhänt eller aggressivt. Den som gillar BDSM, hårda tag eller dominans kan sällan se på feministisk porr såvida det inte är en kvinna som dominerar en man de är ute efter. Det verkar råda en tanke att bara kvinnor gör vad män tidigare gjort så blir det automatiskt bättre (feminismens motsvarighet till ”marknaden sköter allt bäst” ?). Så om kvinnor regisserar porr blir det bra porr som inte objektifierar eller framställer kvinnor som sexobjekt. Samtidigt som hårda tag eller BDSM anses vara patriarkala saker kvinnor måste befrias ifrån och något ingen kvinna vill göra annat än under halvt tvång av en man. Det blir en märklig mix av sexuell befrielse och sexualmoral i ett.

Egentligen finns det fler exempel att ta men detta börjar dra iväg så för att avrunda. Min poäng är alltså att vi måste sluta hylla kvinnor som beter sig på sätt som inte är acceptabelt av män. Samma ”regler” i hur vi beter oss måste gälla oss alla. Kvinnor ska inte bete sig mer som män bara för sakens skull, vi måste se vad för beteenden som kan vara önskvärda och vilka som inte är det oavsett kön. Att göra kvinnor till snubbiga snubbar kommer inte göra ett jota för jämställdheten på sikt, det kommer bara leda till ett samhälle med en massa narcissistiska as som vandrar runt och tror de har rätt till hela världen. Låt dubbelmoralen vara för rasisterna, kämpa för en feminism som på allvar betyder samma skyldigheter och rättigheter till alla.