Etikettarkiv: fördomar

Rasism/Antirasism

Verb är saker som en gör, till exempel Rasism.

3 kommentarer

Det pågår något märkligt med debatten om rasism i Sverige. De flesta, undantaget nån enstaka SDare, verkar tämligen överens om att det finns rasism i Sverige, och att det är ett problem. Samtidigt är absolut ingen rasist. Ja det är knappt att nån ens anses göra något rasistiskt över huvud taget och även om deras handlande kan bedömas som rasistiskt är de inte rasister på riktigt.

Ta SD tex, trots utspel efter utspel som omöjligt kan bedömas som annat än ren rasism fortsätter människor att försvara SDs väljare med att de inte är rasister egentligen. De vill ju bara röra om lite i grytan, känna sig hörda… men rasister? Nej nej, det är de inte.

När en dessutom lyfter rasism som inte är som en käftsmäll i nyllet utan lite mer subtilt blir motståndet totalt. Är det verkligen rasism? Är det inte bara missförstånd, någon som haft en dålig dag eller jag som är lite för lättkränkt? Borde jag inte istället fokusera på riktig rasism, brutal rasism, rasism som faktiskt alla kan gå med på är rasism? (Vad nu det skulle vara…)

Det verkar finnas en uppfattning om att rasism för det första bara är något som ”någon annan” står för. Typ de däringa nazisterna, eller KKK i USA. Rasism ska också vara extremt påtagligt, som en krönikör skrev en gång (obs ej direkt citat): ”Rasism smakar av apartheid, förintelsen och blod”… För att något ska ses som rasism behöver det alltså vara så tydligt påtagligt att det inte går att förneka.

naps

När rasism diskuteras ges rasismen ofta egenskapen av att vara ett eget tänkande och kännande väsen. Något som bara finns där, som har uppstått ur tomma intet och ingen vet riktigt varifrån det kom. Precis som bilden säger är rasism inte ett eget fristående väsen, det är något vi får lära oss. Rasism uppstår inte bara av sig självt utan bygger på en struktur i samhället som får sin grogrund i fördomar. När fördomarna getts så mycket utrymme att det genomsyrar hela samhället har vi rasism.

Eftersom rasism är strukturellt betyder det att det går igen i allt i samhället, små saker som stora saker. Det ger uttryck i en rad olika företeelser, tex vithetsnormen. Det vill säga den norm som förutsätter att alla är vita. Att en exempelvis menar ”en vit nordbo” när en kallar någon för ”svensk”, att någon med ”invandrarbakgrund” inte är en norrman utan en person med mörkt hår och mörkare hy än ja..vita nordbor..

Den strukturella rasismen är oftast inte alls sådär direkt påtaglig som många tänker sig ”riktig rasism”, utan mer subtil. Den vardagliga rasismen (som bloggen fått sitt namn ifrån) är smygande, försiktig, slipprigt svår att ta på och många gånger står en där och undrar vad fan det var som egentligen hände. Var det rasism att kassören pratade engelska med mig fast jag svarade på långa meningar svenska, eller var hen bara disträ? Var det rasism att säkerhetsvakten på flyget kollade just min och en annan persons väska av de 100 som var där? Är det rasism när kunden på jobbet frågar var jag är ifrån egentligen och inte nöjer sig med ”Härnösand”?

Svaret på dessa frågor är att ja, det kan bero på rasism, men det måste inte göra det. Det är det som gör det så svårt. För den som drabbas uppstår snart ett mönster av att ständigt bli misstänkliggjord, ständigt utfrågad om ursprung, ständigt utpekad som avvikande. För den som inte drabbas kan allt detta verka harmlöst. De har ju också fått frågor ibland tex för sin dialekt så det är väl inte så märkligt? Just för att denna formen av rasism är så subtil, och dessutom så ingrodd i vardagen, är det enklare att tänka att det bara är slump snarare än att det faktiskt är rasism.

Det vi måste komma ifrån är detta pratet om rasism som något eget form av väsen, och som något som måste vara uppenbart. Rasism är något vi alla aktivt skapar. Medvetet eller omedvetet, mot andra eller mot oss själva. Vi gör rasism i orden vi väljer, i våra ageranden och bemötanden av andra. Att göra rasism måste inte betyda att en är rasist, oavsett bygger det på den rasistiska struktur vi lever i. Precis som med patriarkatet påverkar rasismen oss alla och att helt bli av med de rasistiska föreställningar som finns är inte helt enkelt. Troligen kommer det inte försvinna i vår tid. Det enda vi kan göra är att vara medvetna om hur subtilt rasism kan vara, att lyssna när någon påpekar att även en ”fjantig” sak är rasistisk (ex att säga n*boll) och rannsaka oss själva. Det sista vi ska göra är att vara färgblinda och tro att rasismen försvinner bara vi ignorerar dess existens.

Rasismen är en ständigt pågående process, rasifieringen, och vi skapar och återskapar den i relationen till andra. Precis som med sexism, homofobi, transfobi osv är rasismen något som sker först i kontakt med andra, och det är något vi kan bekämpa enbart genom våra relationer till människor runt oss.

Detta gör att det viktigaste framförallt kanske är att vi börjar peka ut när någon gör rasism framför att peka ut människor som rasister. För att det är lättare att förklara vad någon gör ”fel” och hur personen kan göra ”rätt” framför att ge ett epitet få vill känna igen sig i. Vad tror ni?

 

ignore

Adoption

En n*g*rs uppväxt.

11 kommentarer

SVT har spelat in och visat Marika Carlssons stand up show ”En n*g*rs” uppväxt, den finns att titta på på SVTplay. Jag har sett showen och måste nu skriva av mig lite. Jag har sett mängder av människor (främst vita) hylla denna show, hylla Marika och mena på att den var jätterolig, att hon är så stark som vänder negativa erfarenheter till nått bra osv. Jag håller inte med över huvud taget.

När jag ser showen blir min första fråga ”Vem är detta egentligen för?”, å ena sidan verkar hon vilja vända sig till andra i liknande situationer och säga att hon vet hur de har det, att det går att skratta åt. Å andra sidan är så mycket av humorn i showen tydligt riktat åt att få vita att skratta åt rasismen Marika har mött. Gång på gång vänder hon sig till något anonymt ”ni i publiken” med en slutkläm som gör det uppenbart att hon vet, och har räknat med, att publiken är främst vit.

maric_MB_MG_6989(Bilden är från Marikas föreställningsposter)

Skämt på skämt handlar om hur knasiga människor är som inte fattat att Marika är svensk, att hon faktiskt är adopterad med vita föräldrar. Att hon därför inte alls är annorlunda, med nån konstig kultur som ”de där andra”. Hon skämtar tex om att en taxi chaffis frågar om inte hennes föräldrar är arga på henne för att hon varken är gift eller har barn. ”Nä, alltså mina föräldrar är vita, jag har inte sådana krav” ska svaret ha varit. För alla svarta med svarta föräldrar har krav på sig att gifta sig och få barn? Det händer aldrig att vita föräldrar tjatar på sina ungar att gifta sig och reproducera sig?

Efter att ha sett showen måste jag verkligen fråga de antirasister som tycker denna var så bra: Vad är det ni egentligen har tyckt om? Är det fribiljetten att viss rasism är okej för alla kan tänka rasistiskt? Är det att få skratta åt grov rasism för att den drabbade själv skrattar? Är det lättnaden av att få höra: ”Ni är bra, det är bara överkänsliga som hittar rasism i allt. Bry er inte”? För mig hade showen gärna fått byta namn till: ”Det är okej, jag är också rasist”

Jag skulle vilja säga att showen i stort är en orgie i internaliserad rasism. Det vill säga att Marika, trots att hon är svart och därmed utsatts för rasism, ändå själv reproducerar rasismen. Både mot sig själv, men även mot andra folkgrupper. Hon skämtar om att personer med muslimskt namn är terrorister, om hur asiater inte kan snusa osv. Skämt som många vita svenskar glatt skrattar med i, för det spelar på fördomar de själva har som ges legitimitet och blir okej att skratta med i eftersom Marika är svart. Genom sitt ursprung, det sätt hon ses på, legitimerar hon vitas rasism i sin show. För mig lämnar det en mycket bitter eftersmak.

because-shes-notBilden är från en dokumentär om internaliserad rasism. Den lilla flickan har tittat på bilder på barn och berättat vilka som är söta och vilka som är fula. De svarta barnen är fula, eftersom de är just svarta. Att hon själv är svart spelar ingen roll för hon har fått lära sig att vithet är vackert och med detta även att redan i låg ålder hata sig själv. Att ta avstånd från sig själv.

Liknande tendenser finns i Marikas show, men istället för att ta avstånd från sitt utseende tar hon avstånd från att vara ”riktig invandrare”. Hon är adopterad och med det mer okej. Vissa av skämten känns som om de närmast bottnar i en förvåning att människor gång på gång ser henne som invandrare och inte ”icke invandrad svensk”. Sanningen är ju att adopterade är invandrare, vi föddes inte här utan har, per definition, invandrat. Vi registreras som anhöriginvandrare och får vi barn registreras de som andra generationens invandrare. Så är det verkligen så märkligt att det inte direkt står en skylt i pannan på oss ”Adopterad, INTE invandrare”?

Jag förstår på ett sätt Marika till fullo, det där att lessna på rasistiska kommentarer och föreställningar. Samtidigt är det så jävla lätt att i tanken att skämta till det för att ta udden av det hela faktiskt bara reproducera rasismen. Som adopterad hamnar du i ett mellanförskap. En ses inte fullt ut som ”riktig svensk”, när det passar vita svenskar får en höra att en inte hör hemma här, inte ska ha åsikter eller bara kan sticka tillbaka där en kom ifrån om det inte passar. Samtidigt som en får höra att folk ”inte sett att du är svart/brun”, tänker på en ”som vit” osv. Att en visst hör hemma här och är såå svensk. Det blir en rejäl motsättning i ens identitet och för många adopterade är det svårt att hantera på ett bra sätt. Speciellt som många adoptivföräldrar själva saknar kunskapen att hantera detta och därför inte kan lära sina barn att finna en trygg identitet som inte vilar på internaliserad rasism. Tvärt om bygger tyvärr adoptivföräldrar själva ofta på denna internaliserade rasism. Många av de taktiker adopterade barn får lära sig för att hantera rasism mot dem är nämligen att internalisera den istället. Att skratta åt rasismen, skämta själva på liknande sätt (om en sagt det själv kan ju ingen annan säga samma sak på elaka vis är mottot), eller i vissa fall förneka att det elaka stämmer om just en själv eftersom den som är elak har fel om ens ursprung. Ex ”Du är ful för du är kines!” Svar: ”Nähä, jag är inte alls ful för jag är inte kines jag är korean!”

På grund av detta är det inte ovanligt att adopterade är jävligt bra på att reproducera rasism. Som uppvuxna i oftast nästan helt vit kontext måste vi ofta internalisera rasismen för att överhuvudtaget ta oss igenom barndomen eftersom vi inte får några andra verktyg att hantera rasismen med. Många av oss har spelat pajas, skämtat om vårt utseende, vårt ursprung. Gjort allt för att visa att vi också är svenskar, en del av den svenska gemenskapen med samma humor och kulturella ramar. Problemet är när denna reproduktion plötsligt skall kallas antirasism. När en adopterad svart kvinna uppvuxen i vitt samhälle plötsligt gör anspråk på att veta hur det är att växa upp som svart barn med svarta föräldrar i ett rasistiskt samhälle. För vare sig en gillar det eller ej, som barn har en ändå en del fördelar i att vara adopterad med vita föräldrar. Små fribiljetter som barn till invandrare inte har. Det ger oss olika förutsättningar och det gör att vi inte kan tro eller agera med tanken att bara för att någon är svart/rasifierad adopterad kommer denne automatiskt haft samma erfarenheter som andra med samma ursprung/hudfärg.

När Marika då dessutom passar på att raljera om att namnet på föreställningen anmäldes av Afrosvenskarnas riksförbund blir det verkligen knas. För med detta ger hon budskapet: Skit i att lyssna på de som lyfter rasism, de saknar bara självdistans och tar på sig offerkoftan. Rasism är ju faktiskt bara att skratta åt.

Jag avslutar med ett citat av Audre Lorde. Riktat delvis till Marika. Jag förstår som sagt vad mycket av detta kommer ifrån, men vi måste inte fejka tillhörighet med vita svenskar för att vara svenskar. Vi måste inte anamma den vita blicken där svensk= vit, vit = svensk, där ”invandrarpåbrå” syftar till personer med mörk hy eller där det är självklart att visa att en inte är ”en riktig invandrare”. Vi är de vi är, och det ska duga bra. Gör det inte det är det samhället som felar, inte vi och vi har kraften inom oss att påverka detta, inte skratta med i det för att slippa vara den obekväma ”blatten”. Jag hoppas Marika en dag finner insikten att hon har humor och kraft inom sig att stå på en scen och få folk att skratta utan att reproducera rasism och legitimera vitas fördomar. Jag vet att hon kan, och att Sverige är värd det.

lorde

Rasism/Antirasism

The R-Word

7 kommentarer

Igår skrev Jennifer Wegerup en krönika i Aftonbladet, med tesen att ordet rasist eller rasism överanvänds. För att föra fram sin poäng berättar hon om ett bråk i tvättstugan och hur arg hon blev av att kallas rasist. Tydligen något som verkligen satte spår eftersom det fortfarande gör henne upprörd flera år senare, så upprörd att hon måste skriva en krönika om det. Spontant tänker jag att om vita kunde bli lika upprörda över rasism, som de blir över att ordet enligt dem missbrukas, ja då kanske vi skulle kunna komma någon vart med att motarbeta rasismen i landet och världen. Nu är vi dock inte där, eftersom det värsta i världen tydligen är att kallas rasist, inte rasismen som drabbar folk runt om. Något som blir tydligt eftersom detta traumatiska minne av att kallas rasist i tvättstugan blev det första hon tänkte på när Adam Tensta försökte sig på att lyfta frågan om rasism och vilka som ges utrymme i media. (Denna text handlar dock inte om honom och jag kommer inte besvara en endaste kommentar om vad han sagt eller inte sagt för flera år sedan)

Samtidigt som Jennifer lite käckt använder sig av ”r-ordet” i sin text skriver hon ut n-ordet, i samma mening som hon slår fast att ordet är så kränkande att det ska begravas längst ner i historiens mörka arkiv. Hur vi ska kunna begrava ett ord som fortsätter användas i sin helhet för att påvisa hur hemskt det är förstår jag verkligen inte. Det är en vanlig logik hos vita ”anti”rasister att vi minsann måste säga n-ordet gång på gång för att folk ska förstå hur dåligt det är att använda. Genom detta tilltag lyckas nu Jennifer få ”rasist” att bli ett skällsord lika kränkande som n-ordet. Å andra sidan när hon skriver om vad rasist för henne ger för associationer är jag inte förvånad:

Jag minns fortfarande hur rasande jag blev. Inte främst för att hon menade sig ha rätt att bryta mot reglerna.

Utan för att hon ­miss­brukade ett av de allvarligaste ord som finns. Ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död. Och för att hon utsåg mig till förövare, på grund av min etnicitet. Så rasisten var hon, inte jag.

Detta citat är lite kärnan i hela krönikan. Att kallas rasist är hemskt, för det är tydligen ett av de allvarligaste ord vi har. Kvinnan var rasisten, inte hon, eftersom hon drog till med ”Du är rasist” i ett tvättstugetjaffs. (Hur var det nu med att rasist är det värsta ord vi har?). Mina kommentarer till detta, i punktform för överskådlighet:

  1. Vi vet inte vad som sagts i diskussionen och därmed vet vi inte alls att denna kvinna tyckte sig ha rätt att bryta mot reglerna. Detta är enbart Jennifers (fortfarande sura) tolkning. Kvinnan kanske blandat ihop dag/tid och ärligt trodde hon hade tvättid? Kanske tyckte hon därmed att Jennifer var den som snodde tvättiden, inte hon? Kanske slägnde hon ur sig rasist i en diskussion som blev ilsk för att hon kände att Jennifer hade behandlad henne med mer respekt och vilja till dialog om de båda varit vita? Ingen vet. Troligen inte heller Jennifer för hennes text ger inget som helst intryck i att hon försökt förstå kvinnan i tvättstugan.
  2. Rasism är inte bara apartheid, förintelse, död och blod. Det är inte konstigt att vita upplever att ”allt är rasism” när de har så lite förståelse för vad rasism faktiskt innebär. Förintelse, blod osv är de slutgiltiga extrema utloppen för rasism som vi får när rasismen tillåts få för mycket utrymme. Vi har sett det gång på gång men vägen dit är inte bara blod och ond bråd död. Vägen dit går genom falsk neutralitet, genom ”goda intentioner”, genom förminskande av den vardagliga rasismen och det ständiga behovet av att peka ut annat som ”verklig rasism” för att slippa göra något åt den vardagliga rasismen. Rasism är strukturer, det är strukturell diskriminering som var för sig inte är ”en stor grej” men som tillsammans leder till en rejäl utsatthet där våld kan vara en ingrediens. Rasism är saker såsom sämre betyg i skolan för lika kunskap som vita, det är att få höra att en förtjänar ett MVG i svenska men får VG eftersom svenska inte är ens modersmål, det är att rensas bort i jobbsöken pga sitt namn, eller att se den misstänksamma blicken när intervjuaren för en sökt tjänst ser att en inte har vit hy. Det är att inte kunna få bostad i lite finare hyreslägenheter eller nekas köp i en bostadsrätt för att en inte är vit. Det är att hamna i sämre områden med sämre skolor för och med sämre förutsättningar att få det eftersträvansvärda medelklasslivet. Det är glåpord och påhopp, och en ständig oro över att nedvärderas och diskrimineras. Med allt detta i ens liv är det kanske inte så jävla konstigt att i en pressad situation inte veta om personen som en har en dispyt med skulle behandla en vit på samma sätt, och då ligger det nära till hans att häva ur sig ”du är rasist!”.
  3. Nej, hon var inte rasister. NEJ NEJ NEJ NEJ! Sett utifrån det jag skrev i punkt 2 så är det inte konstigt, det är inte rasistiskt och det är inte ens nödvändigtvis sagt i illvilja att kalla någon rasist i en pressad situation. Å det är en jävla dubbelmoral att först säga att rasism hör ihop med apartheid och förintelse för att sedan säga att någon annan är rasist mot vita européer, fast de aldrig utsatts för den rasism Jennifer menar är ”verklig rasism”.

Texten i sin helhet spelar SD troll och annat pack rakt i händerna. Det spär på fördomen att Sverige inte har problem med rasism ”på riktigt”, att rasifierade som lyfter rasismen bara är gnälliga kränkys som vill få kasta skit, och det spär på bilden av vita som oskyldiga väna små lamm. Det spär helt enkelt på en verklighet som inte finns.

Det är inget stort problem att folk kallas rasist fast de inte gjort något rasistiskt. Rasism däremot ÄR ett stort problem. Att fokusera på de som säger rasism i fel situationer är att deraila diskussionen och den antirasistiska kampen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Det är ett sätt att få blunda för segregation, klassklyftor och strukturell rasism. Framförallt är det ännu ett sätt för vita att agera gatekeepers i antirasismen och flytta fokus från de som utsätts för rasism tillbaka till de vita och hur synd det är om dem som kallas rasist på fel grunder.

För att vara riktig tydlig: Jennifers krönika är en del av den rasistiska strukturen som tystar och trycker ner rasifierade, och som sådan är den också en aktiv handling för att fortsätta upprätthålla de rasistiska strukturerna. Jag tänker inte gå så långt som att säga att detta gör det till en rasistisk handling, men det är inte långt ifrån. Detta är ett bra mycket större problem än att hon kallades för rasist i en tvättstuga för flera år sedan. Jag önskar hon kunde se vilken skada detta gör, men något säger mig att det är för mycket begärt.

I grund och botten handlar detta om vita ”anti”rasisters kränkthet över att rasifierade inte kan läsa i pannan på dem att de är ”goda”. Över den där avsaknaden av tacksamhet för att de ju försöker vara snälla, även om snällheten faktiskt inte gör ett skit för att förbättra något annat än deras egen självbild.

cat

Manlighet, Sexualbrott och Prostitution

”Män kan inte bli våldtagna” – Om samhällets syn på de perfekta offren.

Lämna en kommentar

Jag har tidigare skrivit om hur våldtäkt inte måste vara det värsta som drabbar en kvinna. Om synen på kvinnor som våldtäktsoffer och hur en måste bli totalt förstörd för att omgivningen ska tro att ett övergrepp verkligen hänt. Hur detta även går igen i rättssalarna där våldtäktsoffers upplevelser ifrågasätts om de inte verkar tillräckligt traumatiserade av händelsen. Jag tänkte spinna vidare på detta tema men nu med männen i fokus. Varför kanske vissa tänker, ska detta bli ett inlägg fyllt av manlig offerkofta? Nej. Jag skriver för att detta är viktigt. För att så länge män inte kan ses som offer för övergrepp utan att förminskas och hånas kommer vi fortsätta tvinga in män i en roll av förövare. Vilket väl rimligen borde vara det sista vi feminister vill, right?

Inför denna text talade jag med ett antal män som blivit utsatta för sexuella övergrepp om deras erfarenheter. Hur hade de själva reagerat på övergreppen, men framförallt, hur reagerade omgivningen? Jag kommer att återkomma till dessa män och deras berättelser senare i texten, men först tänkte jag tala lite om övergrepp på barn.

Att barn utsätts för sexuella övergrepp är något de flesta vet men gärna inte tänker på. Ofta talas det dock nästan uteslutande om flickor som offer för sexuella övergrepp i sin barndom. Detta trots att pojkar också utsätts för sexuella övergrepp. I en trygghetsenkät från 2013 uppgav 13% av flickorna och 5% av pojkarna att de blivit utsatta för grova sexuella övergrepp. (1)

I boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” går det att läsa om hur barn som utsatts för övergrepp löper större risk att drabbas av nya övergrepp. Lika så visar forskning att barn som utsätts för fysisk bestraffning eller lever i ett på annat sätt dysfunktionellt hem oftare utsätts för sexuella övergrepp. Bild ur boken ”Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor” (2)

11705430_434727260043622_3662228208458361995_o

Orsaken till att jag nämner detta är för att tidigare sexuella övergrepp gärna används mot ett offer för att misskreditera denne och få det att verka som mindre troligt att ett nytt övergrepp ägt rum. Detta alltså trots att forskning visar att den som utsatts för övergrepp en gång löper större risk att utsättas igen.

I mina samtal med offer för sexuella övergrepp är detta något som kommer upp relativt ofta. Många har utsatts fler än en gång och detta har påverkat deras syn på övergreppen. Många anklagar sig själva, att det måste vara något fel på dem som gör att de själva orsakar flera övergrepp. När det kommer till män blir detta nästan ännu mer påtagligt. Män ses redan som närmast omöjliga offer för våldtäkt, att de då skulle utsättas upprepade gånger vill få höra talas om. Detta handlar i grunden om synen på det ideala offret. Det ideala offret skall uppfylla samtliga av dessa punkter:

  1. Offret är svagt.
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet.
  3. Offret är på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för.
  4. Gärningspersonen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer.
  5. Gärningspersonen är okänd för offret och har ingen relation till offret.
  6. Offret ska ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

Om detta uppfylls kan offret anses vara tillräckligt oskyldig för att inte klandras för övergreppet. (3)

Eftersom en man anses stark, förmögen att slå sig fri från en förövare, i synnerhet om det är en kvinna och dessutom möter fördomen av att alltid vara kåt och redo för sex blir män aldrig sedda som ideala offer. Oavsett könet på förövaren. Till och med när det manliga offret bara är ett barn tenderar omgivningen att inte tolka det som ett faktiskt övergrepp och letar mer aktivt efter ursäkter till varför barnet kanske ville ändå. Vi har tex sett många exempel på pojkar i 11-12-13 års ålder som förförts av vuxna men där förövaren om det är en kvinna snarare ses som en hjälte än den förövare denne är.

Med detta sagt tänkte jag nu delge lite citat från män som själva utsatts för övergrepp, dessa delar innehåller beskrivningar av övergrepp. Männen vill vara anonyma och jag citerar dem med tillstånd.

1. Detta var nyligen, då en kille jag är nära vän med tyckte det var en kul grej att ha sex med mig när jag var helt utslagen/däckad. Vaknade precis när han var klar. Valde att inte anmäla eftersom han är min vän. Omgivningen skrattade bort det hela eftersom ‘alla vet att jag gillar sex och ändå tycker han är snygg’.

När det kommer till att ”gilla sex” ser skambeläggande av offer lika ut oavsett könet. En man som gillar sex eller en kvinna som gillar sex kan liksom inte våldtas eller utsättas för övergrepp. Vi har alla sett det förr, i våldtäktsdomar, i medias beskrivningar osv. Någon som ses som en ”hora” har helt enkelt förbrukat sin rätt att säga nej igen. Detta eftersom någon som gillar sex i andra situationer slutar ses som ett perfekt offer. Personen är inte tillräckligt oskyldig, ren och orörd för att anses ha någon oskuld att skydda och därmed spelar övergrepp ingen roll. Eller som en våldtäktsman uttrycker det i boken ”En riktig våldtäktsman”: ”Om hon ville tidigare, varför skulle hon plötsligt säga nej nu?”.

Fler citat:

2. När jag var 19 träffade jag en kille som var 26 år på en hemmafest. Jag hade bara råkat på honom i några andra sammanhang genom en gemensam vän. Jag tyckte att han var både snygg och charmig och vi började senare under kvällen hångla en del. Han bjöd hem mig och jag ville följa med. Från början kände jag bara två personer på festen och den ena avvek när vi skulle hem medan andra följde med mig och killen hem med sin egna pojkvän. När vi kom hem till honom hade han blivit riktigt full, vad personlighetsförändrad och allmänt jobbig. Jag påpekade detta och det gjorde honom märkbart sur. Väl hemma lägger jag mig med honom i sängen medan min vän och dennes pojkvän la sig i soffan i samma rum. Killen jag ligger bredvid börjar stöta på mig och vill ligga men jag säger att jag inte vill ha sex när de andra är i samma rum. Han accepterar det och han skedar mig istället. So far, so good. Men efter någon timma vaknar jag av att han tryckt ner sin hand i mina kalsonger, tagit en hårt grepp om min kuk och drar i den riktigt hårt. Han försökte inte stimulera mig på något sätt utan var bara ute efter att skada mig, Jag försöker få bort hans hand men han trycker istället ner mig på mage och lägger sig på mig med sin tyngd. Jag får panik och blir helt stel. Han upprepar att han ska knulla mig trots att jag ber honom om att sluta. När han inte lyssnat efter ett flertal tillsägelser inser jag att jag kommer bli våldtagen ifall ajg inte gör motstånd. Han är både betydligt längre och starkare än mig så jag vet inte hur jag tar mig loss. Det blir helt svart.

Nästa minne är att jag står och drar på mig mina jeans. Min vän i soffan har vaknat och för mig är det oklart hur mycket han sett och hört. Han säger att jag kan lägga mig i soffan med honom. Men min förövare börjar gå omkring och skrika och slå i väggar och dörrar. Jag får återigen panik, drar på mig skorna och tar min tröja och springer ut ur lägenheten. Jag har panik. Det är mitt i natten och solen har börjat gå upp när jag lyckats ta mig in mer centralt där jag kan ta mig hem till mina vänner. Jag ringer och lyckas få tag på en som låter mig komma över och sova.

Nästa dag ska jag träffa några polare. Jag är fortfarande i chock så när jag står ute och röker med en bekant (som är en ”feminist” med en jävla massa cred) och bryter ihop så avbryter hon och säger att jag ska anmäla. Jag har ångest och säger att jag inte vill och befinner mig i ett tunnelseende. Hon säger då att hon inte orkar höra på sånt och lämnar mig ute. En annan vän, som också blivit neddrogad och utsatt för ett våldtäktsförsök på krogen, säger att jag inte borde vara så dum att jag följer med främlingar hem.

Det dröjer ett och ett halvt år innan jag vågar anmäla. Anmälan läggs ner. Detta på grund av min vän och hans pojkvän som ljög i förhöret. Min vän säger att han inte vill sätta min förövare i skiten trots att han tror på mig. Min väns pojkvän är ännu värre, han hånskrattar när han berättar att han ljög i förhöret för att skydda min förövare. Senare den kvällen hoppar han på mig och börjar skrika inför hela krogen att jag är en jävla hora och ett psykfall som hittar på saker för att jag tydligen ska ha legat med en kille och ångrat mig efteråt.

3. När jag var 20 så lärde jag känna en tjej. Hon var en sådan där feminist med massa creds som skulle vara så pk som möjligt så länge det inte hindrade henne ifrån att vara ett svin. Det tog mig lång tid att inse vem hon egentligen var. Jag borde ha fattat varningssignalerna när hon vid ett flertal gånger uttryckte hur synd hon tyckte att jag var bög då hon tyckte att jag var snygg och smart och att hon därför planerat att ragga på mig. När vi då sitter på krogen så kommer samtalet upp och hon frågar ut mig om mina erfarenheter och ifrågasätter varför jag aldrig testat på att ligga med tjejer. Jag tar det som ett skämt och förklarar att det inte skulle funka då jag inte kan få stånd av tjejer alls. Vi skämtar om att jag hypotetiskt kan slicka tjejer. Eller ja, jag tror att det är ett skämt men det är en del av hennes manipulativa plan att få mig i säng.

Hon hetsar mig till att bli ordentligt packad och när jag vill ta sista bussen hem så erbjuder hon mig att sova hos henne och efter ett tag har hon övertygat mig. Vi drar hem till henne där hon drogar ner mig. Jag blir helt borta och börjar få panik. Hon vill därefter få mig i säng. Jag får panik och sover istället på golvet. Dagen efteråt får jag sådan ångest att jag sjukskriver mig ifrån mitt nattpass på jobbet. Jag känner att något är fel men kan inte sätta ord på det. Killar kan ju inte bli utnyttjade av tjejer.

När jag ett år senare tar tag i detta efter att hon börjat sprida rykten om mig så hetsar hon och hennes pk-undersåtar mot mig. Allt för att svartmåla mig för att hon ska komma undan anklagelserna. Precis som jag blivit utmålad tidigare som en hora eller psykfall så utmålas jag istället som manipulativ, transfob och massa andra saker. Det är lättare i ”feministiska” kretsar att karaktärsmörda någon med att utmåla den som en transfob och manipulativ istället för en hora men det är samma koncept. Jag förlorar en hel del vänner som tar hennes parti men de flesta backar mig.

Mina ”vänner” sticker kniven i ryggen och sprider på ryktena. En ”cool” feminist med massa cred i transrörelsen som jag litat väldigt mycket på börjar totalignorera mig när jag berättade det för henne. Jag råkar på henne på krogen och frågade ifall hon var nykter nog att ta ett allvarligt och konstruktivt samtal. När hon tackar ja går vi ut och jag försöker ställa henne till svars för hennes osynliggörande. Hon blir hotfull och aggressiv när hon försöker få mig att ”inse” att detta inte var ett försök till övergrepp. Dessa rykten och handlingar har lett till att jag undviker sammanhang där jag är rädd för att folk som litar på hennes rykten befinner sig. Hennes övergrepp och hetskampanj har begränsat mitt liv.

Victimblaiming finns bland feministiska kretsar men där består ryktena av politiserade skällsord. Idag har situationen lugnat ner sig och jag vet att det finns fler som backar mig än som baktalar mig. Det är absurt att människor som jag trodde var feminister helt plötsligt börjar bete sig som svin mot mig eller accepterar att deras polare gör detta. De är inte bättre än de snubbarna de kritiserar och de inser inte att de ÄR den våldtäktskultur de pratar om.

4. Personen var säkerhetsvakt på ett stort företag. När vi väl möttes upp, ändrade jag mig och ville därifrån. Blev då fasthållen (personen var avsevärt större än jag), och tvingad till kyssar och blev tafsad på. Lyckades ta mig därifrån efter ett tag utan att det fullbordades, men fick höra från honom att ingen ändå skulle tro mig eftersom ord stod mot ord och han jobbade som säkerhetsvakt och hade befunnit mig i företagets lokaler. Valde att inte anmäla men fick bara bra stöd från mina vänner.

När jag pratat med män om hur övergreppen mot dem sett ut är det en sak som går igen gång på gång: Känslan av att de borde ha kunnat slå sig loss. Av att de borde ha kunnat säga ifrån bättre. Liknande tankar som kvinnliga offer har, men med skillnaden att för män säger samhället på ett annat sätt att de ska kunna slå sig loss. Män ska helt enkelt klara av att freda sig själva. Vilket även stigmatiserar ”gråzons” övergreppen på män mer än de på kvinnor.

En kvinna som tjatar om sex, fortsätter taffsa och inte tar ett nej ses av många, inkl feminister, som nån som vet vad hon vill. Mannen som säger nej anklagas för att vara tråkig, omanlig eftersom män alltid vill knulla, eller så börjar kvinnan ifrågasätta varför han inte tänder på henne. För om en man inte vill ha sex måste något vara fel… Tjatsex är lika fel oavsett vem som utsätts och hur kan vi som feminister med gott samvete kritisera män som inte tar ett nej och taffsar vidare, men hylla en kvinna som gör samma sak?

En vanlig reaktion vid övergrepp är att offret fryser. Att den utsatta blir oförmögen att tänka klart, agera och göra något för att motsätta sig det som är på väg att ske. När detta sker för män läggs extra skam på dem av omgivningen, speciellt om förövaren är en kvinna som är fysiskt svagare. ”Hur kunde du bli så rädd för en tjej, är du en sådan mes?”, Att frysa som offer är normalt och något som det måste talas om eftersom det fortsätts att användas mot offer för att bortförklara övergrepp. Det är även därför det inte funkar att lägga allt fokus på om offret sa nej, för alla klarar inte av att öht göra ett ljud under ett övergrepp eftersom de blivit stela av rädsla.

Fördomarna mot män som offer gör att män i ännu större utsträckning än kvinnor drar sig för att anmäla övergrepp. (5) De bortförklarar dem i större utsträckning eller håller dem helt hemliga. Synen på män som offer går hand i hand med synen på kvinnor som offer. Därför måste vi tala om båda sidorna och sluta förminska manliga offer. Ja kvinnor utsätts oftare, men andelen män som utsätts är inte försumbart. Dessutom har dessa övergrepp en gemensam nämnare: Det är fortfarande nästan uteslutande män som är förövarna. Även om kvinnliga förövare finns utgör dessa bara ca 2%, så detta är fortfarande ett mansproblem oavsett offret.

Slutligen måste vi kunna tala om offer för övergrepp utan att klistra på en ettikett av svaghet och maktlöshet. Många motsätter sig att kallas för offer för att begreppet blivit så nedlusat med fördomar om hur en ska vara att de inte kan känna igen sig i ordet. Att vara ett offer är inget val, det är en process som vi tvingas till på grund av saker andra väljer att göra mot oss. Vi kan inte välja att inte vara offer om vi utsatts för ett övergrepp. Vi kan inte styra hur vi kommer reagera på det. Att bli utsatt för ett övergrepp är däremot inte allt vi är och vi måste kunna prata om våra upplevelser utan att mötas av alla de fördomar som finns nu. Vi behöver helt enkelt prata ännu mer om sexuella övergrepp, oavsett könet på offret. Samt så måste vi se det som en feministisk fråga att hälften av alla akutmottagningar inte vet hur de ska hantera manliga våldtäktsoffer. (4)

Män som offer upplever oftare än kvinnliga offer att de är ensamma om sin upplevelse. I synnerhet när myndigheter och sjukvård inte ens vet hur de ska agera eftersom manliga offer söker hjälp så sällan. Jag hoppas med detta kunna nå någon av alla drabbade män där ute och säga ”Du är inte ensam”. Tillsammans kan vi jobba för en ökad medvetenhet.

Läs även Lars Gårfelds berättelse om det övergrepp han utsattes för som 19 åring: http://www.fria.nu/artikel/118238

Källor:

1. Detta borde alla veta om sexuella övergrepp på barn – Rädda barnen

2. Sexuella övergrepp mot pojkar och flickor – Studentliteratur

3. Offer bortom förväntningarna -BRÅ

4. http://www.friatidningen.se/artikel/118234

5. Män som våldtäktsoffer

Adoption, Rasism/Antirasism

Hejdå du vita riddare.

2 kommentarer

Skulle jag vilja fatta mig kort hade detta inlägg kunnat sammanfattas till: Hej du vita person, sluta tro att du vet bättre än alla andra.
Men jag tänker vara lite mer uttömande än så trots allt. Ämnet för dagen: White savior complex, eller som jag kallar det: Vita riddare på höga hästar.

Vita riddare fenomenet kan ytligt förklaras med att vita personer vill ”frälsa” alla andra. I botten ligger den vithetsnorm som byggts upp under decennier av kolonialisering. Vithetsnormen innebär en syn på vithet och ”vit” (aka västerländsk) kultur som mer förfinad, utvecklad, bättre än andra kulturer/hudfärger/människor. Detta bidrar till rasifieringen som gör att vi är många som utsätts för rasism. Det bidrar till ”antiblackness” vilket är något som genomsyrar i princip alla kulturer i världen där människor värderas utefter nyansen på sin hud där den med mörkast hud ges lägst värde. Vithetsnormen får också rasifierade att vända sig emot varandra och inbördes bråka om vem som är närmast eller längst ifrån att nå upp till vithetsnormen. Marknadskrafter drar nytta av detta genom att tex sälja blekningsfärg för huden.

Nåväl, tillbaka till White savior. Detta fenomenet har funnits länge men ändrat form lite genom århundradena. White savior finns i många skepnader men alla har de några saker gemensamt:
* En tro på att bara (vita) människor utifrån kan hjälpa ”de andra”
* En överlägsenhet i att det västerländska (vita) sättet alltid är det bästa
* Utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva eller andra
* Avkräver tacksamhet från dem de ”hjälper” även om insatserna skadar mer än de gör nytta

White savior går igen i både små saker och stora saker men absolut tydligast blir detta när ämnen som adoption, biståndsarbete och volontärresor diskuteras.

daenerys-targaryen-white-savior

Den vita riddaren förväntar sig att liksom Daenerys lyftas upp och höjas till skyarna ovanför de tillbedjande bruna människorna. Om någon har mage att ifrågasätta vad för effekter den vita riddarens ”hjälp” har kommer personen att bli ytterst kränkt för hur kan vi tvivla på den vites kunskap och goda vilja?

Nå, den goda viljan är det nog ingen större brist på, problemet är att god vilja inte kommer så långt om det samtidigt finns en tanke om att personerna som ska få hjälpen inte har förmågan att formulera sina behov. Det vill säga: Många gånger utgår hjälp och bistånd ifrån ett utifrånperspektiv där länder i väst ger den hjälp de tycker och tror att biståndstagarna vill ha. Jag tror de flesta förstår att detta rätt ofta slår snett. Framförallt skapar det problem då inhemska initiativ, småföretag och arbetare slås ut av biståndsorganisationerna och deras volontärarbetare.

Exempel: Det byggs en skola i en by. Istället för att utbilda eller anställa lokala förmågor till att undervisa i skolan tillåts volontärarbetare komma dit och undervisa oavsett vilka pedagogiska förkunskaper de har. Detta gör dels att undervisningen för barnen i skolan blir undermålig, barn till rikare föräldrar som kan gå i dyra skolor får en bättre undervisning och klyftorna bevaras. Dels skapar det en beroende situation där skolan räknar med att det ska komma nya volontärer med jämna mellanrum för att hålla personaltätheten. (Diskussionfråga: Hur många i Sverige hade nöjt sig med en skola där barnen nästan helt undervisas av gymnasieungdomar utan pedagogisk utbildning?)

Exempel två: Efter en naturkatastrof saknar många kläder, bostäder och mat för dagen. Lokala firmor försöker få igång en försäljning av billigare kläder och även bygga upp bostäder. Så kommer volontärer och biståndsgrupper som ger kläderna gratis, bygger hus (som är undermåliga) och ”städar upp”. De lokala firmorna går i konkurs, biståndsorganisationerna blir kvar eftersom området nu är beroende av deras hjälp då deras egna medel har knuffats undan.

Eller för att ta ett aktuellt exempel. Vice ordförande för Adoptionscentrum, en organisation som förmedlar adoptioner från en rad olika länder till Sverige har skrivit en debattartikel i metro som fått rubriken ”Adoption ska inte vara en klassfråga”. Bara en vit man kan så effektivt lyckas ”glömma” att adoption alltid är en klassfråga. Eller handlar det inte om klass att lämna bort sitt barn för att ekonomin inte räcker till, eller en är sjuk och kommer dö för att det inte finns vård att få? För svenska föräldrar ska ekonomin inte påverka att få barn, andras barn, barn som lämnas bort på grund av ekonomi. Hur dubbelt är inte det? En dubbelhet som bottnar i White savior. Hur? Jo för att grundtanken blir att barnet minsann får det bättre här, HÄR blir barnet älskat, HÄR får barnet allt hen behöver och HÄR kan barnet växa och må bra med föräldrar som älskar hen. För ”de där andra” älskar inte sina barn på samma sätt, de har inte rätta ekonomin, rätta samhället, rätta allt… För det västerländska vita är bättre än allt annat. (Länk: Adoption ska inte vara en klassfråga )

Sen som sagt på toppen av allt detta förväntas tacksamhet. Tacksamhet över att ha adopterats, tacksamhet över att få ett undermåligt hus byggt, tacksamhet för att barnen får gå i skola även om lärarna saknar all kompetens, tacksamhet tacksamhet tacksamhet. Alltid med argumentet ”jamen det är väll bättre än inget?”. Klart det är bättre än inget, men ska verkligen måttstocken vara att allt som är aningen över hemlöshet/död/noll skolgång är bra? Varför ska folk i rasifierade länder inte få önska mer och förvänta sig mer av sina liv och sin vardag än att i alla fall slippa sova på en soptipp?

Nu är det lätt att säga emot och ifrågasätta om vi bara ska skita i att hjälpa andra. Givetvis ska vi inte det, men vi måste på allvar vara öppna för att fråga vad för hjälp de som ska ha hjälpen faktiskt vill ha, vad har de för behov egentligen och hur kan vi bäst göra så att de i förlängningen kan hjälp sig själva och slippa bli beroende av volontärturister och biståndsarbetare som mest vill få en guldstjärna över vilka Fina Människor de är?
cat

Nä du vita riddare i skinande rustning på din höga häst. Kliv av hästen, snacka med dem du vill hjälpa och fråga hur de vill ha det. Du vet inte bäst, deal with it!

Samhälle

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

129 kommentarer

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Rasism/Antirasism

Do you belive in positiv rasism?

7 kommentarer

En vän till mig la upp denna bild på sin tidslinje på facebook idag, någon snubbe hade lagt upp den i en humorgrupp:

Image

När bilden fick kritik kom standardsvaret ”har ni ingen humor” samt ”det är ju positivt att asiater ses som smarta!”. Alltså first off: Asiater är en enormt stor grupp människor, det handlar om miljarder med människor. Så att liksom klumpa ihop dem till en och samma grupp med samma kultur, utseende etc är ju jäkligt vrickat. Typ lika vrickat som att SD vill påstå att hela Europa har en liknande kultur. För det andra: Det finns ingen sådan sak som en positiv rasism. Rasism är rasism och den är bajs oavsett om den används för att tala om att en hel grupp är extra smart eller extra dumma pga sitt ursprung.

Bilden ovan är dels rasistisk utifrån stereotypen att asiater (japaner?) är givet duktiga på datorer, dels utifrån stereotypen att asiater alltid pratar med en väldigt märklig brytning. Bilden på snubben med stora framtänder är bara för rasistisk för att ens bemöta känner jag. Denna form av rasism är oftast betydligt mer utbredd och accepterad än rasism som anspelar på mer uppenbart negativa fördomar. Faktum är dock som jag nyss skrev att båda är dåliga. Oavsett grunden i rasismen (”positiv” eller negativ) blir effekten att stora grupper av människor klumpas ihop och avpersonifieras på grund av sitt ursprung. Istället för att se individerna för vilka de är blir de bara representanter för de förutfattade meningarna.

Att inte få vara sig själv utan alltid en stereotyp har dessutom väldigt hämmande inverkan på individen, antingen för att en anser sig själv som oönskad i samhällets ögon och därmed annammar en internaliserad rasistisk syn på sig själv, eller så behöver en leva upp till de höga krav som ställs på ex att Japaner ska vara extra smarta. Istället för att få växa som den person en är måste en ständigt vara på vakt och representera hela sitt ursprung istället för bara sig själv.

Om en svensk klantar till det är det just en svensk som klantar till det, inte alla svenskar. Om en rasifierad klantar till det är det däremot ”alla” rasifierade som klantat till det. ”Positiv” rasism används ofta i reklamer, som ett sätt att få fram en exotisk mystik eller humor, att spela på fördomar som får de priviligierade att skratta samtidigt som de förtryckta skall vara tacksamma att de får synas öht. Ett annat exempel på sådant är Comviqs reklam med kioskägaren Karim som verkligen får anspela på alla fördomar om invandrare som driver kiosk.

Eftersom jag själv inte är Asiat är det svårt för mig att skriva om den rasism som specifikt drabbar asiater utan att börja ta mig tolknignsföreträde, men två riktigt bra bloggar som tar upp ämnet är Glitterblaster och Life according to Chip ,så jag rekommenderar er verkligen att gå in där och läsa mer.

Rasism/Antirasism, Uncategorized

Att göda ett hat

Lämna en kommentar

Alla har fördomar och tankar runt hur någon ”är” baserat på verkliga eller inbillade grupptillhörigheter. Det är inte något märkligt, människans hjärna grupperar automatiskt för vår överlevnad. Att vara medveten om sina fördomar är ett mycket bra sätt att kunna motarbeta dem, eller iaf vara så pass medveten att en inte agerar utefter dem. De som påstår sig vara fördomsfria är oftast de som agerar värst utefter sina fördomar eftersom de inte tror att de har några.

 

Eftersom vi alla letar efter mönster blir det också så att vi söker efter sådant i vår omgivning som bekräftar de fördomar vi har. Det kan tex handla om att personen som tycker att ungdomar är ohyfsade och högljudda lägger märke till alla ungdomar som är just det, stör sig på dem och registrerar dem i sitt minne som en bekräftelse på att fördomen är riktig. Samtidigt kan hen missa de där lika högljudda och störiga medelålders männen som gapar i mobiltelefon eftersom de inte ingår i hens förutfattade tankar om hur saker ligger till.

 

På samma sätt fungerar det med rasistiska fördomar. En myt slår rot och sedan gör folk allt de kan (medvetet eller omedvetet) för att finna bekräftelse för att denna myt är sann. Saker som i en annan kontext hade tolkats som något neutralt tolkas plötsligt som tecken på fuffens. Detta gör det väldigt enkelt att snabbt få spridning för texter/berättelser som anspelar på dessa myter eftersom de bekräftar en rasistisk nidbild som redan finns. På grund av detta bryr sig inte folk om att källgranska utan delar friskt. ”Ja vad var det jag sa!” både tänks och sägs det när texten/bilden/historien delas vidare. Några exempel på storys jag själv fått delat till mig på olika vis:

 

* Att invandrare med östeuropeiskt utseende skulle resa runt och kidnappa vita blonda barn i Sverige med ”starkt och friskt” utseende för att använda i ”barnkamper” där barn tvingas slåss till någon av dem dör. Som hundkamper men med barn alltså. Förvånade mig hur många gånger jag såg en text om detta delas på FB och hur många som inte kunde se det absurda i detta påstående. Hade det varit minsta uns av sanning i det hade vi kunnat vara säkra på att det stått om det i media men det påstods ”mörkas” för att inte visa på problem med invandringen.

 

* Att romer kidnappar barn på IKEA som sedan hittas på toan med rakat huvud. Detta är en så kallad ”urban legend” som ändå aldrig verkar dö. Har hört samma story från flera olika personer om flera olika IKEA både i Sverige och utomlands. Märkligt nog aldrig en enda artikel som kan bekräfta att det faktiskt hänt hur mycket folk än bedyrar att deras kompis kompis faktiskt var på platsen själv. Tydligen mörkas det för att inte romer ska åka illa ut.

 

* En annan seglivad urban legend är den om kinarestaurangen som ertappas med döda schäfrar i frysen och där tester skulle visat att det som kallades ”biff” på menyn var hundkött. Behöver jag säga att det inte finns några bevis på denna story heller? Även här hävdas media mörka sanningen. (Märker ni ett mönster?)

 

* Myten om hur mycket pengar nyanlända flyktingar kan få i bidrag. Summan som nämns brukar ligga på ca 22-30.000 efter skatt. Sanningen är att bidragen uppgår till ungefär 4-9.000. En ganska rejäl skillnad.

 

Nu senast har det delats en bild uppsatt på en anslagstavla på en ICA butik om att inte ge pengar till tiggare för de går bara till organiserade ligor. Detta om ligorna som tjänar storkovan på tiggare är något som diskuterats om och om och om igen, det har gjorts flertalet undersökningar på ämnet och ingen hittar stöd för att det skulle vara något som existerar här eller att det ens skulle vara lönt. Enligt alla dessa myter påstås tiggare tjäna ofta flera tusen om dagen, tillräckligt för att det ska vara meningslöst att arbeta. Ligornas ledare påstås i princip bada i pengar tack vare givmilda medmänniskor. Sanningen är att på en bra dag drar en tiggare ihop ungefär 200:-. Inte vidare fett. Detta är en del av lappen som skickats runt och ja, kommentaren från hen som delat säger ungefär hur de som utan att reflektera mer på saken delar detta verkar resonera:

Image

Att inte ifrågasätta en sådan här bild, uppsatt av någon anynom i en butik visar på hur lätt det är för människor att direkt köpa påståenden som passar in på vad de redan tror om en viss grupp. Just tiggare/Romer är extra utsatta och det behövs inte mycket alls för att folk ska sprida dynga utan att tänkta en sekund på sanningshalten i det hela. Tex startade snabbt ett drev mot tiggare efter att en politiker i Malmö hävdat att hon rånats av en tiggare (något som senare visade sig vara en lögn rakt igenom). Det faktum att hon kunde dra till med en sådan lögn och direkt skapa en mob mot inte bara tiggaren som var anklagad utan mot alla tiggare visar hur instabilt läget är.

 

Denna bild har givetvis dragit fram en hel del råttor ur garderoberna som passar på att spy sitt hat. Jag har velat lite fram och tillbaka kring att posta bilderna ocensurerade då jag kan tycka att dessa personer bör stå för skiten de skriver men väljer att påsta med suddade namn. Detta är alltså vad som luftas efter att en bild full av lögner får spridning (ett ytterst ytterst litet axplock bara för att visa vad jag menar):

ImageImage

Samt såklart ”bekräftaren”, personen som vet att det som står är sant baserat på anekdoter av olika slag:

Image

 

Fenomen som detta poppar upp med jämna mellanrum kring olika folkgrupper. Alla har gemensamt att de spelar på redan etablerade fördomar och förr eller senare kommer även argumentet att media mörkar och därför får vi inte läsa om det i tidningar alt motsäger tidningarna det som står. Dessa bilder har ett syfte och ett syfte endast: Att elda på rasism. Att föda det hat som gör att rasismen bevaras, sprids och når ny mark. Att bygga på de motsättningar som finns, den diskriminering det leder till och på så sätt vända folk mot varandra. Att faktakolla sådant här är sällan speciellt svårt om en bryr sig om vad som är sant och inte bara vill få sina fördomar bekräftade. De som blir de stora förlorarna är de utsatta grupper som rasismen drabbar, och i slutändan även hela samhället.

 

Nästa gång bilder/texter/”sanningar” som denna delas där du ser dem, ifrågasätt och våga vara besvärlig! Det är de som kommer med påståendet som ska kunna bevisa att det är sant, inte de som ifrågasätter som ska bevisa att det är falskt.

 

Rasism/Antirasism

Worst of- Ett samlingsverk rasistiska uttalanden

Lämna en kommentar

Bloggarna AmraHamra och Glitterblaster har gjort varsin lista över rasistiska uttalanden de mött (se länkar längst ner). Här kommer mitt bidrag till detta. Tanken är att detta ska spridas och ge en bild av hur det faktiskt är att vara rasifierad i Sverige idag, att visa att rasismen inte är något som sker någon annan stans eller bara typ SD står för. Detta är vår verklighet, något som sker än idag. Om du gör en egen lista, hojta så jag kan lägga in länk i inlägget här.

 

”Going back to my roots, born in Africa” – Ett år äldre kille sjöng detta varje gång vi möttes i korridoren dvs ca 4-5 ggr om dagen, varje dag, i två års tid. Jag är inte ens från Afrika.

 

”Öh, yo, n*mamma!” – Mitt ”smeknamn” i mellanstadiet (åk 4-6). Inte en enda vuxen reagerade på detta.

 

”Smetar du in dig i bajs innan varje skoldag eller? För det ser så ut och du luktar lika illa!” – Sagt av kille i skolan i åk 6. Lärarens reaktion? ”Han är väll bara kär i dig”

 

” Jaha, vad tar du för droger då?” – Va? Inga alls. ”Det tror jag inte på, alla Colombianer knarkar, det vet ju vem som helst” – Fördomar om droger och allehanda ”skämt” om att folk vet vem de ska komma till om de vill ha kokain, fråga om jag hör till en kokainkartell osv har jag fått höra fler gånger än jag kan räkna. Det enda många vet om Colombia är att det är vanligt med kokainförsäljning.

 

”Det blir bättre sedan, att hon inte stavar så bra nu är ju inte märkligt hon är ju inte svensk trots allt” – Sagt av lärare till mina föräldrar som oroade sig över min stavning. I åk 6 slogs det fast att jag har dyslexi men det tog flera år av kamp för mina föräldrar att få skolan at inte vifta undan allt med ”hon är ju inte svensk”.

 

”Va? Är DET dina föräldrar? Varför är de inte mörka som du?” – För att jag är adopterad, mina föräldrar är vita för de är inte mina biologiska föräldrar.

 

”Nä, säg inte att du är gift med en n*? Stackars dig, då har du fått det tufft, de har ju sådant temperament!” – Sagt av total främling på stan till min man, inför våra barn.

 

” Det är schyst med er svartingar, ni är så mkt mer frigjorda än svenskar och har så goa rövar.” – Försök till ragg av snubbe på krogen. En av alla exempel på liknande repliker jag fått.

 

”Du har tur som sökte  jobb här ,hade jag inte velat ha hit någon som dig hade jag bara behövt säga Nej tack så hade du inte fått något jobb” – Pepptalk första dagen på ny anställning.

 

”Du är ju inte invandrare, du är ju adopterad så jag ser dig som svensk för du är inte som de där andra” – Att vara som ”de andra” brukar vanligen definieras med att jag inte bränner bilar…

 

” Asså, är det så dåligt stick härifrån då, dina föräldrar är ju iaf inte dina riktiga föräldrar så varför ska du vara här?” – Sagt av många, många ggr, oftast i samband med politiska diskussioner. Kombineras gärna med åsikten att jag borde visa lite tacksamhet.

 

” Åh är du från Colombia? Kan du inte dansa som Shakira för mig?” – Ok förutom droger är detta vad folk associerar mitt födelseland med. Jag kan inte dansa som Shakira och även om jag kunde har jag ingen som helst skyldighet att visa upp det för att underhålla nyfikna vita. Ibland är det även mer rakt på där personen helt enkelt utbrister ”Jaha Colombia!” och sen börjar sjunga på en Shakiralåt, vanligen Hips dont lie.

 

”Är inte du väldigt mörk för att vara sydamerikan? Är du blandras?” – Nej, jag är bergsindian. I övrigt har du inte ett skit med det hela att göra. Att kalla någon blandras är dessutom fel på så många nivåer. Bara låt bli med det.

 

”Du borde läsa svenska för invandrare så du kommer ikapp med svenskan” – Sagt av lärare i högstadiet samtidigt som jag hade MVG i svenska… Sattes även i en klass för elever med ”dålig språkbegåvning” under samma period. Tyvärr inte speciellt ovanligt att rasifierade elever erbjuds eller tvingas till stödundervisning i språk oavsett vad de har för betyg.

 

Här kan du läsa Glitterblasters lista: http://glitterblaster.wordpress.com/2014/04/01/worst-of-ett-samlingsverk-rasistiska-uttalanden/

 

Och här finns AmraHamras lista: http://amrahamra.wordpress.com/2014/04/01/worst-of-ett-samlingsverk-av-rasistiska-uttalanden/