Etikettarkiv: omvänd rasism

White fragility

De sju stegen av vit känslighet (i brist på bättre svensk översättning av White fragility). Ämnet ”politisk känslighet” har legat och gnagt i hjärnan några dagar bla på grund av reaktionerna över att jag i en text skrev om ”whiteys till antirasister”. Något som främst syftar till ett BETEENDE inte hudfärg. Precis som ”snubbar” eller ”snubbigt” syftar till beteenden hos män, men inte alla män så syftar whiteys precis som ”becky” på ett beteende hos vita personer men inte alla vita personer. Anyhow. Fragility/känslighet kommer i flera former. Vit känslighet blir då en faktor i frågor som rör rasism och kampen mot rasism. Manlig känslighet blir istället något som påverkar i diskussioner om jämställdhet osv. Jag kommer skriva om det utifrån rasism.

Gemensamt för politisk känslighet är att den med makt i strukturen (i detta fallet vita) inte bara förväntar sig utan KRÄVER att den utsatta skall anpassa språk, beteenden, analys och kampmetoder efter de vita. Genom att helt enkelt slå fast att om de vita inte känner sig bekväma kommer de inte hjälpa till i kampen och då kommer rasismen inte försvinna. Ansvaret för att få stopp på rasism läggs på de som utsätts och som hotas med fortsatt förtryck om de drabbade inte dansar efter de vitas pipa.

Känsligheten kan ta sig flera olika uttryck men de absolut vanligaste är att helt enkelt gå till attack mot personen som anses stå för problemet. Att anklaga personen för att cementera rasismen genom att inte hålla sig väl med vita, eller för att stå för en dubbelmoral genom att agera rasistiskt själv mot vita. I mer extrema fall kan motståndet ta sig uttryck i att helt enkelt försöka få bort personen från olika plattformar för antirasistisk kamp med hänvisning till att denna sabbar kampen genom att inte vara snäll nog mot vita.

Så kallade ”vita tårar” är troligen den mest vanliga reaktionen från vita när personer som utsätts för rasism väljer att lämna diplomatin hemma och bara säga/skriva rakt ut hur de känner eller mår. Vita tårar innebär att den som agerat rasistiskt/känner samhörighet med någon som agerat rasistiskt helt enkelt utmålar sig som det faktiska offret i situationen. Den som reagerat på rasismen pekas ut som en värre förövare än den som agerat rasistiskt. Att outa rasism blir ett värre ”brott” än rasismen i sig. Syftet är att å ena sidan avdramatisera allvaret i rasismens skadeverkningar och att å andra sidan frånta sig själv/sin vän ansvar för situationen. Ansvaret för rasismen och dess effekter läggs igen på den som drabbats och vita får fritt agera rasistiskt eftersom de anses vara offer för en kraft utanför dem själva.

Gatekeeping är en annan variant där vita både med ord och handling visar att de anser sig veta bättre än de som drabbas av rasism hur motståndet skall organiseras och därför tex ser till att främst lyfta vita antirasister genom artiklar i media, samarbeten, föreläsningar, eller namndroppning på sina plattformar. Kolla in valfri vit feminist/antirasist med större sociala medier plattform i Sverige och ni kommer förstå vad jag menar. Det handlar inte om att dessa medvetet agerar rasistiskt utan att de helt enkelt väljer att pusha personer de känner igen sig mest i, vilket blir fräsmst andra vita antirasister/feminister.

Omedveten rasism är fortfarande rasism men svårare att komma åt eftersom den ”skyldige” inte själv är medveten om det hela och dessutom mest troligt anser sig själv vara en bra person som jobbar emot rasism. Att det förekommer är ett symtom på att rasism är något strukturellt som påverkar oss alla. När det kommer till känsligheten handlar det mycket om att rasismen (omedvetet) ligger i reaktionen på ett beteende.

Tex: När jag skriver om generella mönster inom machokultur eller hos män blir det givet män som eventuellt protesterar. Som tycker att jag är för generaliserande eller anklagar mig för sexism. Samtidigt som det jag skriver får medhåll och försvar av kvinnor. Samma kvinnor som kan försvara inlägg om snubbighet kan å andra sidan bli extremt upprörda om jag skriver på liknande sätt om vita. För att det då blir en kategorisering där de inkluderas i den ”negativa” grupperingen. Istället för att se likheterna i hur jag skriver om kön och hur jag skriver om ras så går de till attack och försöker avkräva mig att ansvara för deras känslor på ett helt annat sätt än jag förväntas ansvara för mäns känslor i feministiska texter. Dvs samma personer som kan försvara att jag inte alls är en bitter feministfitta mot män kan anklaga mig för att vara en aggressiv blatte när texterna plötsligt inte stryker dem medhårs.

Att agerandet sker omedvetet är ingen ursäkt. Bara en förklaring till varifrån det kommer. Självrannsakan gör ont och är inte enkelt. Att jag skriver om vit känslighet är för att uppmana till självrannsakan. Varför känns det jobbigt att kategoriseras? Är det ovana eller är det för att kategorin som skapas också pekas ut för något generellt negativt? Varför är det okej att använda halvt skämtsamma begrepp om negativa beteenden som främst män står för men inte att göra det samma om beteenden främst vita står för?

Fundera som sagt på varifrån reaktionerna kommer och varför det plötsligt görs skillnad på om män blir utpekade eller vita blir utpekade i en text på en feministisk sida om antirasism och klasspolitik….

(Slutligen. Varken Becky eller Whitey är nedsättande begrepp för vita. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Vill ni livea förtryck pga hudfärg kan vi mötas upp och ordna ett sådant live nån gång så får vi se om ni verkligen håller med om att dessa ord för beteenden är ”lika illa” som faktiskt rasism.)

The R-Word

Igår skrev Jennifer Wegerup en krönika i Aftonbladet, med tesen att ordet rasist eller rasism överanvänds. För att föra fram sin poäng berättar hon om ett bråk i tvättstugan och hur arg hon blev av att kallas rasist. Tydligen något som verkligen satte spår eftersom det fortfarande gör henne upprörd flera år senare, så upprörd att hon måste skriva en krönika om det. Spontant tänker jag att om vita kunde bli lika upprörda över rasism, som de blir över att ordet enligt dem missbrukas, ja då kanske vi skulle kunna komma någon vart med att motarbeta rasismen i landet och världen. Nu är vi dock inte där, eftersom det värsta i världen tydligen är att kallas rasist, inte rasismen som drabbar folk runt om. Något som blir tydligt eftersom detta traumatiska minne av att kallas rasist i tvättstugan blev det första hon tänkte på när Adam Tensta försökte sig på att lyfta frågan om rasism och vilka som ges utrymme i media. (Denna text handlar dock inte om honom och jag kommer inte besvara en endaste kommentar om vad han sagt eller inte sagt för flera år sedan)

Samtidigt som Jennifer lite käckt använder sig av ”r-ordet” i sin text skriver hon ut n-ordet, i samma mening som hon slår fast att ordet är så kränkande att det ska begravas längst ner i historiens mörka arkiv. Hur vi ska kunna begrava ett ord som fortsätter användas i sin helhet för att påvisa hur hemskt det är förstår jag verkligen inte. Det är en vanlig logik hos vita ”anti”rasister att vi minsann måste säga n-ordet gång på gång för att folk ska förstå hur dåligt det är att använda. Genom detta tilltag lyckas nu Jennifer få ”rasist” att bli ett skällsord lika kränkande som n-ordet. Å andra sidan när hon skriver om vad rasist för henne ger för associationer är jag inte förvånad:

Jag minns fortfarande hur rasande jag blev. Inte främst för att hon menade sig ha rätt att bryta mot reglerna.

Utan för att hon ­miss­brukade ett av de allvarligaste ord som finns. Ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död. Och för att hon utsåg mig till förövare, på grund av min etnicitet. Så rasisten var hon, inte jag.

Detta citat är lite kärnan i hela krönikan. Att kallas rasist är hemskt, för det är tydligen ett av de allvarligaste ord vi har. Kvinnan var rasisten, inte hon, eftersom hon drog till med ”Du är rasist” i ett tvättstugetjaffs. (Hur var det nu med att rasist är det värsta ord vi har?). Mina kommentarer till detta, i punktform för överskådlighet:

  1. Vi vet inte vad som sagts i diskussionen och därmed vet vi inte alls att denna kvinna tyckte sig ha rätt att bryta mot reglerna. Detta är enbart Jennifers (fortfarande sura) tolkning. Kvinnan kanske blandat ihop dag/tid och ärligt trodde hon hade tvättid? Kanske tyckte hon därmed att Jennifer var den som snodde tvättiden, inte hon? Kanske slägnde hon ur sig rasist i en diskussion som blev ilsk för att hon kände att Jennifer hade behandlad henne med mer respekt och vilja till dialog om de båda varit vita? Ingen vet. Troligen inte heller Jennifer för hennes text ger inget som helst intryck i att hon försökt förstå kvinnan i tvättstugan.
  2. Rasism är inte bara apartheid, förintelse, död och blod. Det är inte konstigt att vita upplever att ”allt är rasism” när de har så lite förståelse för vad rasism faktiskt innebär. Förintelse, blod osv är de slutgiltiga extrema utloppen för rasism som vi får när rasismen tillåts få för mycket utrymme. Vi har sett det gång på gång men vägen dit är inte bara blod och ond bråd död. Vägen dit går genom falsk neutralitet, genom ”goda intentioner”, genom förminskande av den vardagliga rasismen och det ständiga behovet av att peka ut annat som ”verklig rasism” för att slippa göra något åt den vardagliga rasismen. Rasism är strukturer, det är strukturell diskriminering som var för sig inte är ”en stor grej” men som tillsammans leder till en rejäl utsatthet där våld kan vara en ingrediens. Rasism är saker såsom sämre betyg i skolan för lika kunskap som vita, det är att få höra att en förtjänar ett MVG i svenska men får VG eftersom svenska inte är ens modersmål, det är att rensas bort i jobbsöken pga sitt namn, eller att se den misstänksamma blicken när intervjuaren för en sökt tjänst ser att en inte har vit hy. Det är att inte kunna få bostad i lite finare hyreslägenheter eller nekas köp i en bostadsrätt för att en inte är vit. Det är att hamna i sämre områden med sämre skolor för och med sämre förutsättningar att få det eftersträvansvärda medelklasslivet. Det är glåpord och påhopp, och en ständig oro över att nedvärderas och diskrimineras. Med allt detta i ens liv är det kanske inte så jävla konstigt att i en pressad situation inte veta om personen som en har en dispyt med skulle behandla en vit på samma sätt, och då ligger det nära till hans att häva ur sig ”du är rasist!”.
  3. Nej, hon var inte rasister. NEJ NEJ NEJ NEJ! Sett utifrån det jag skrev i punkt 2 så är det inte konstigt, det är inte rasistiskt och det är inte ens nödvändigtvis sagt i illvilja att kalla någon rasist i en pressad situation. Å det är en jävla dubbelmoral att först säga att rasism hör ihop med apartheid och förintelse för att sedan säga att någon annan är rasist mot vita européer, fast de aldrig utsatts för den rasism Jennifer menar är ”verklig rasism”.

Texten i sin helhet spelar SD troll och annat pack rakt i händerna. Det spär på fördomen att Sverige inte har problem med rasism ”på riktigt”, att rasifierade som lyfter rasismen bara är gnälliga kränkys som vill få kasta skit, och det spär på bilden av vita som oskyldiga väna små lamm. Det spär helt enkelt på en verklighet som inte finns.

Det är inget stort problem att folk kallas rasist fast de inte gjort något rasistiskt. Rasism däremot ÄR ett stort problem. Att fokusera på de som säger rasism i fel situationer är att deraila diskussionen och den antirasistiska kampen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Det är ett sätt att få blunda för segregation, klassklyftor och strukturell rasism. Framförallt är det ännu ett sätt för vita att agera gatekeepers i antirasismen och flytta fokus från de som utsätts för rasism tillbaka till de vita och hur synd det är om dem som kallas rasist på fel grunder.

För att vara riktig tydlig: Jennifers krönika är en del av den rasistiska strukturen som tystar och trycker ner rasifierade, och som sådan är den också en aktiv handling för att fortsätta upprätthålla de rasistiska strukturerna. Jag tänker inte gå så långt som att säga att detta gör det till en rasistisk handling, men det är inte långt ifrån. Detta är ett bra mycket större problem än att hon kallades för rasist i en tvättstuga för flera år sedan. Jag önskar hon kunde se vilken skada detta gör, men något säger mig att det är för mycket begärt.

I grund och botten handlar detta om vita ”anti”rasisters kränkthet över att rasifierade inte kan läsa i pannan på dem att de är ”goda”. Över den där avsaknaden av tacksamhet för att de ju försöker vara snälla, även om snällheten faktiskt inte gör ett skit för att förbättra något annat än deras egen självbild.

cat

Den vita offerkoftan

Funderat flera varv på hur jag på bästa sätt kan formulera denna text sedan jag bestämde mig för att skriva den. Den vita offerkoftan. Vad kan jag mena med det? Jo detta: Som rasifierad debatterandes rasism möter en ofta, och då menar jag verkligen ofta, vita personer som försöker lägga beslag på rasismfrågan och få det att handla om dem.

Jag har pratat med vänner som också är rasifierade som liksom jag upplevt hur de får sitta och trösta vita vänner som är ledsna över att andra drabbas av rasism. Jag tar det igen: Rasifierade får trösta vita personer som gråter över att andra människor upplever rasism.

Istället för att bekräfta att det suger för oss rasifierade att bemötas utifrån vår hud och inte vår person kräver de att tyckas synd om, tröstas, få en klapp på axeln och guldstjärna för att de fattat att rasism är något jobbigt att behöva möta. Ja det är säkert tungt att inse att någon en bryr sig om får uppleva kränkingar så gott som dagligen för att de fötts med ”fel” hud, men tro mig, det är tyngre att vara den utsatta.

Att som vit ta avstånd från rasifierade vänner för att det är ”för jobbigt” att se att de drabbas av rasism. Sorry men hur mycket mer kan en försöka få sympatier för något en inte är direkt drabbad av?

Jag kräver självklart inte att vita ska tycka synd om rasifierade, tvärt om är den formen av bemötande bara nedlåtande som jag ser det. Däremot vore det på sin plats att erkänna att rasism suger, aktivt arbeta för att ändra det och att stötta de som utsätts istället för att rikta strålkastarna mot sig själv.

 

Ett annat exempel på detta är hur debatten om rasism gång på gång hamnar i att prata om rasism mot vita. Slutsatsen brukar alltid vara att rasismen mot vita är det verkliga problemet, det som får alldeles för lite fokus, det som vi måste agera mot nu-helst redan igår. Den ”vanliga” rasismen är mest överdrivna fantasifoster i rasifierades hjärnor skapade för att slippa anstränga sig för att bli en fullgod del av samhället. För det första: Rasism mot vita existerar inte. Hela världen är vithetsfokuserad även i de delar där vita är i minoritet. Detta ger vita som grupp fördelar i fråga om samhällsmakt, pengar och politiskt inflytande. De blir mer lyssnade på, har lättare att få jobb, anses mer tillförlitliga, är normen. Däremot kan vita utsättas för rasfördomar (ras f.ö handlar inte om biologi utan socialt skapade föreställningar). Rasfördomar är dock inte alls samma sak som rasism, rasism är nämligen styrt av makt. Den utan samhällsmakt har inte möjligheten till verklig rasism. Däremot som sagt rasfördomar. Båda är fel men det ena är mer strukturellt än det andra.  För det andra: Det faktum att det finns dessa personer som bara måste flytta fokus tillbaka till den vita människan visar också hur vana de är vid att vara norm, vara de samtalet handlar om och de som styr. Det är också därför renodlade rum för rasifierade ofta kritiseras hårt av vita som inte får vara med. De tror sig ha rätt att vara med, säga sin åsikt och höras i alla sammanhang de känner för, men så ser inte verkligheten ut längre.

Ok, jag vet nu att det kommer sitta folk och läsa detta som ba ”Men DU är ju den verkliga rasisten som delar upp i vit och rasifierad, som pratar ras och hudfärg, DU skapar rasism! Kan vi inte bara se alla som lika värda oavsett hudfärg och sluta fokusera på olikheterna” Mitt svar på detta är: Nej. Vi kan inte sluta fokusera på olikheterna för det är olikheterna som är problemet. Nu menar jag givetvis inte olikheter som i olika kulturer, intressen, personligheter utan olikheter i hur vi bemöts utifrån hur vi ser ut. Att ignorera att dessa skillnader existerar, att vita behandlas olika från andra är att stoppa huvudet i sanden. Rasismen kommer inte försvinna bara för att vi slutar prata om den lika lite som långt framskriden cancer försvinner bara för att läkarna låssas att den redan är borta. Att belysa de vita privilegierna är ett måste för att kunna bryta ner dem, förändra och göra saker bättre. Det är framförallt ett måste för att göra vita personer medvetna om vilka privilegier de har enbart pga sin hud så att de själva, om de vill motarbeta rasism, kan använda detta för att lyfta rasifierade, bryta ner rasism och motarbeta dessa privilegier. Det är inte vita individers fel att de fötts med sin hudfärg i ett vitfokuserat samhälle, men alla (även rasiiferade) har ett ansvar att aktivt motarbeta rasismen. Gör vi inte det är vi en del av den, då stödjer vi förtrycket, och eftersom ingen orkar vara aktiv varje stund av sin vakna tid kommer ofrånkomligen alla vita förtrycka rasifierade mer än en gång i sitt liv.

 

Sist men inte minst: Att som vit gå in och berätta att en förstår hur det känns att drabbas av rasism för att en visslades efter på Kreta eller blev kallad jävla svenne av ett gäng invandrarkillar är höjden av vit offerkofta. Du som vit vet inte hur det är, så försök inte ens. Du kan absolut ha upplevt kränkande situationer men nej, det är inte samma sak. Jag som rasifierad vet ju inte ens hur andra rasifierade upplever rasism, hur det känns för dem så hur ska då någon som inte utsatts för rasism veta? Omöjligt. Så förminska inte rasifierades berättelser av rasism med att söka sympatier för dina egna, ej rasismorsakade, upplevelser. Förminska inte heller rasism genom att bara kalla det mobbing och skylla på dålig uppfostran. Rasism är strukturellt, rasism finns i polisens rasprofileringar, de bortrensade jobbansökningarna med ”konstiga” namn, i blickarna, glåporden, slagen, spottet i ansiktet, myndigheternas förutfattade meningar och lärares bemötanden. Så snart vi kan fokusera på det och inte alla vita känslor kanske det går att komma någon vart i antirasismen på allvar.