Etikettarkiv: vithetsnorm

Gästbloggsinlägg

Du ska inte behöva sätta dig själv i centrum för att visa empati!

1 kommentar

Detta är en översättning av en text skriven på engelska av Kimberly Foster. Läs originalet här. Följ Kimberly på Twitter under nicket @KimberlyNFoster

Det finns många orsaker till att vara skeptisk mot vita allierade. Medan personer från marginaliserade grupper slåss för att leva och växa, så slåss allierade ofta för cred och rampljuset. De som behöver den mesta omvårdnaden har upprepade gånger blivit brända av de goda intentionerna från personer som påstår sig vara där för att hjälpa. På grund av detta har de marginaliserade grupperna kommit att få en extra börda i att sortera ut de själv centrerade allierade.

Vi behöver inte bara kriga mot apati utan också mot självpåtagen äganderätt. För många välmenande vita personer tror att deras erkännande av en kamp mot orättvisor ger dem rätten att styra den som de önskar. De tror att deras blotta närvaro är så värdefull att de fortsätter med att ta upp allt utrymme. Ungerska journalisten Boglarka Balogh säger att hon sätter fokus på den svåra situationen för Afrikanska folkgruper genom att ha någon som photoshopar in henne i deras traditionella utseenden, vilket inkluderar håruppsättningar, kroppsmålningar/markeringar för grupptillhörighet, klädsel och smycken.

boglarka_1

Denna fotoserie är chockerande i hur den bortser från betydelsen och innebörden av dessa kulturella estetiker. Balogh utförde de mest fundamentala approprierings-tabun som finns och hävdar att hon ökar medvetenheten om dessa hotade folkgrupper. Det kanske är hennes genuina intention, men projektet lyckas bara med att centrera vithet, än en gång, i en kritisk diskussion om svarta människor och svart kultur. Hon har bokstavligt talat raderat ut de kvinnor hon påstår sig stötta. Detta är objektifiering maskerad som beundran.

Hennes svaga försök att utnyttja sitt vita privilegium för något gott understryker att många vita allierade fortfarande måste arbeta för att fullt förstå vikten av deras oförtjänta sociala position. I typisk kolonial maner tror Balogh att hennes vita kropp höjer kulturerna – att hon kan kommunicera mer iklädd de traditionella dräkterna från dessa grupper än kvinnorna som detta kulturarv tillhör.

Här i ligger ihålligheten i att ”öka medvetenheten”. Om det är där det slutar så bidrar det inte till något annat än exploation eftersom, i slutändan, får Balogh återvända till tryggheten av sin vithet.

Vi behöver inte vita som utnyttjar sina privilegium för att föda
deras egen narcissism. Privilegium är bäst använd som en bro mellan de som har det och de som saknar det. Att lägga sig ner är vita människors uppgift.

Avstå från utrymme på golvet. Hjälp in de som sällan ses eller hörs. Tillåt att de människor som erfar marginalisering får berätta deras sida av berättelsen. Detta är de första stegen i att bibehålla värdigheten hos ett folk som är ständigt förbisett. Våra allierade bör inte använda rasbaserade empatiklyftor som en ursäkt för att bli ansiktet för förtryck.

Marginaliserade människor är skeptiska till de privilegierade när de erbjuder sig att hjälpa för att vi helst inte vill brickor i deras kamp för självförverkligande. Samtidigt som, vi i ärlighetens namn, måste bli bättre på att kontrollera de som vill göra detta arbete innan vi låter dem få tillgång till våra utrymmen. Stor vilja behöver inte betyda kompetens. Det finns ingen orsak att acceptera hjälp och reproducera förtryckande dynamik på vägen.

I ett samhälle med vit makt, är vi socialiserade till att tro att svarta kroppar behöver vita medhjälpare, men människorna från dessa folkgrupper ska inte behöva någon räddare. Balogh med sina resurser och vithet kunde lika enkelt ha gjort en fotoserie som innehöll de verkliga rösterna och utseendena hos kvinnorna från dessa grupper. Istället använde hon dem som rekvisita och tog ifrån dem än mer av deras mänsklighet.

Om du verkligen vill hjälpa, kom ihåg att dina fåfänge projekt inte är aktivism.

Photo Courtesy Boglarka Balogh

Feminismen

Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.

38 kommentarer

Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden.  En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.

Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum  förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.

När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal?  Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.

Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:

Screenshot_2014-06-15-14-32-51

Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.

Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.

Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.

Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer.  FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?

Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.

Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.

Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat  ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.

Rasism/Antirasism

I begynnelsen var vita.

5 kommentarer

Har ni någonsin tänkt på hur enormt vittvättad världshistorien är? Läser en i historieböcker, ser på gamla tavlor osv kan en lätt få intrycket av att allt som någonsin fått historien framåt har skapats av vita. Den vita normen genomsyrar allt trots att vita faktiskt är i minoritet i världen. Denna vithetstvätt är skapad i rasismens namn, och genom detta får vi även en nedärvd rasism där det vita perspektivet alltid hamnar i första rummet, där frågor som rör andra grupper än vita hetereo cis personer ses som särintressen, lyxfrågor eller sådant vi får ”ta senare”. Detta går igen inom feminismen, hbtq kampen och tom inom antirasismen.

Vad menar jag med en vittvättad historia? Jo att historiska personer nästan alltid avbildas som vita eller med ljusare hy än de mest troligt hade, att världsomvälvande kamper anses drivna och avgjorda av vita. Det går också att se i historiska målningar, sagor, texter och sånger hur personer med mörkt utseende uteslutande utmålas som onda eller helt enkelt exkluderas totalt ur historien. Några exempel: Jesus. Avbildas som vit, ofta med blont eller ljusbrunt hår, blå ögon. Maria avbildas på liknande sätt. Jesus var med största sannolikhet varken vit, ljushårig eller blåögd och inte heller hans mor. Sett till varifrån han kom var han betydligt mer troligt mörkögd med svart hår. Trots denna vetskap fortsätter Jesus och Maria att avbildas som blonda och ljushåriga. Samtidigt avbildas judarna som avrättade Jesus som mörka. Ljus vs mörk, god vs ond, ett återkommande tema inom historiebeskrivningen. Slaveriet är en annan vittvättad historia där avskaffandet av slaveriet helt beskrivs utifrån att vita avskaffade det, vilket inte alls stämmer. Bland de som ledde kampen återfanns flertalet fria före detta slavar. Den tändande lågan kom från en frigiven slav. I inbördeskriget i USA stred många ickevita soldater på båda sidor av kriget men det är bara vita som syns på avbildningar eller beskrivs i berättelser om kriget. Lucia en flicka från Sicilien som i de svenska firandena fram till rätt nyligen haft som krav att vara ljus och blond trots att den verkliga Luca var mörk. Eller vad sägs om det faktum att romarna i skildringar om antikens rom ofta avbildas som vita och ljushåriga? Ja som sagt bara ett litet axplock för att beskriva vad jag syftar till.

Att det vita är norm är så ingrott i samhället att de flesta inte ens reflekterar över det, att många inte ens ser att det är så det ser ut eller att det skulle vara något märkligt att det är så. När Disney kritiseras för att nästan helt välja vita personer i sina tecknade filmer försvaras det med att sagorna som filmerna baseras på är från länder med vit befolkning så det är bara historiskt riktigt att huvudpersonerna är vita. Ett försvar som inte ens reflekterar över det absurda i att kräva historisk korrekthet i hudfärgen på huvudpersonen samtidigt som hen tex dansar med en levande snögubbe eller pratar med en mus, eller för den delen är en flygande älva eller boende på en helt annan planet. Detta mina vänner är precis vad vithetsnormen handlar om, att det vita är en sådan självklarhet att den inte får ifrågasättas, inte kan ifrågasättas. När det ses som märkligare att en vit person får en annan hudfärg i en modern tappning av en saga än att byta ut människorna mot djur. (Ja, tänker här på tex Lejonkungen som baserats på Hamlet, eller på Micke och Molle som är en annan variant av Romeo och Julia osv)

För att då återanknyta till feminismen och antirasismen har jag under en ganska lång period blivit allt mer frustrerad över hur fokuset hela tiden flyttar tillbaka till de vita aktivisterna, kring vad de tycker är viktigast, vad de ser som rätt väg att gå, hur det tycker ”grunden i kampen” skall definieras. Amra har skrivit bra om detta här. Vi kommer hela tiden tillbaka till en kamp som handlar om priviligierade utgångspunkter, tex fler kvinnor i bolagsstyrelser. Alltså seriöst nu, det är en jäkla ickefråga hur många kvinnor som sitter i bolagstopparna så länge vi har problem såsom att våldtäktsoffer inte blir tagna seriöst pga förlegade förebilder om vem som kan vara offer och hur de ska bete sig. Eller att kvinnor fortfarande måste låta killkompisar låssas vara deras partner för att andra män skall sluta antasta dem på krogen. Vi kan inte lägga allt krut på karriäristerna så länge det finns de som kämpar för att ens ha en lön som räcker till husrum och mat för en hel månad. Vi kan inte lägga allt fokus på nån diffus rätt för kvinnor att få vara kvinnor och samtidigt ställa transpersoners verklighet och krav på lika rättigheter som ett särintresse. Å vet ni vad, det är verkligen inte ok att gång på gång behöva se hur den antirasistiska kampen kapas av vita som vill kräva att rasifierade ber snällt om att sluta bli förtryckta. När det sitter vita personer och slår sig för bröstet om att det är sådan tur att just de är antirasister. När feminister börjar hojta om systerskapet vid kritik samtidigt som de premierar en snubbes vilja att läsa om feminism framför rasifierade feministers rätt att slippa rasism, när det ser ut på detta sätt ja då är den antirasistiska och feministiska kampen riktigt mycket ute och cyklar på fyllan.

Nej det är faktiskt dags att sluta vittvätta historien. Att sluta flytta fokus tillbaka till normen och förminska de förtrycktas kamp. Det är inte synd om normen för att de exkluderade kräver att få samma rättigheter som normen haft i årtionden. Det är inte diskriminering mot normen att förtryckta kräver att behandlas på samma villkor. Det är inte förtryck av normen att de exkluderade blir arga när de kräver att få synas och höras men tystas. Gör skillnad på sårade känslor och strukturellt förtryck, annars kan du aldrig bli en sann allierad i kampen. Kampen om hur förtryck skall upphöra kan inte definieras utifrån hur förtryckarna tycker det skall vara, för de med makten vill behålla den.

Just ja som sista sak: Att prata om att de i underläge bara skall ändra sin attityd, att det är deras uppdrag att ”ta itu” med saker för att ”jobba sig upp”, att det bara är inställningen som är problemet är väldigt mycket nonsens. Nej alla har inte samma förutsättningar, nej alla kan inte bara jobba sig upp och få en schyst liv. För vissa är livet som att åka linbana uppför en liten kulle, för andra är det som att bestiga Everest medan någon står och knuffar en tillbaka för varje steg en tar. Det är kränkande och rent av oempatiskt om den som åker linbana tittar ner på den som försöker ta sig uppför Everest och hojtar ”Hörru, du behöver bara ha en mer positiv inställning så ses vi på toppen sedan!”.

Rasism/Antirasism

Den vita offerkoftan

7 kommentarer

Funderat flera varv på hur jag på bästa sätt kan formulera denna text sedan jag bestämde mig för att skriva den. Den vita offerkoftan. Vad kan jag mena med det? Jo detta: Som rasifierad debatterandes rasism möter en ofta, och då menar jag verkligen ofta, vita personer som försöker lägga beslag på rasismfrågan och få det att handla om dem.

Jag har pratat med vänner som också är rasifierade som liksom jag upplevt hur de får sitta och trösta vita vänner som är ledsna över att andra drabbas av rasism. Jag tar det igen: Rasifierade får trösta vita personer som gråter över att andra människor upplever rasism.

Istället för att bekräfta att det suger för oss rasifierade att bemötas utifrån vår hud och inte vår person kräver de att tyckas synd om, tröstas, få en klapp på axeln och guldstjärna för att de fattat att rasism är något jobbigt att behöva möta. Ja det är säkert tungt att inse att någon en bryr sig om får uppleva kränkingar så gott som dagligen för att de fötts med ”fel” hud, men tro mig, det är tyngre att vara den utsatta.

Att som vit ta avstånd från rasifierade vänner för att det är ”för jobbigt” att se att de drabbas av rasism. Sorry men hur mycket mer kan en försöka få sympatier för något en inte är direkt drabbad av?

Jag kräver självklart inte att vita ska tycka synd om rasifierade, tvärt om är den formen av bemötande bara nedlåtande som jag ser det. Däremot vore det på sin plats att erkänna att rasism suger, aktivt arbeta för att ändra det och att stötta de som utsätts istället för att rikta strålkastarna mot sig själv.

 

Ett annat exempel på detta är hur debatten om rasism gång på gång hamnar i att prata om rasism mot vita. Slutsatsen brukar alltid vara att rasismen mot vita är det verkliga problemet, det som får alldeles för lite fokus, det som vi måste agera mot nu-helst redan igår. Den ”vanliga” rasismen är mest överdrivna fantasifoster i rasifierades hjärnor skapade för att slippa anstränga sig för att bli en fullgod del av samhället. För det första: Rasism mot vita existerar inte. Hela världen är vithetsfokuserad även i de delar där vita är i minoritet. Detta ger vita som grupp fördelar i fråga om samhällsmakt, pengar och politiskt inflytande. De blir mer lyssnade på, har lättare att få jobb, anses mer tillförlitliga, är normen. Däremot kan vita utsättas för rasfördomar (ras f.ö handlar inte om biologi utan socialt skapade föreställningar). Rasfördomar är dock inte alls samma sak som rasism, rasism är nämligen styrt av makt. Den utan samhällsmakt har inte möjligheten till verklig rasism. Däremot som sagt rasfördomar. Båda är fel men det ena är mer strukturellt än det andra.  För det andra: Det faktum att det finns dessa personer som bara måste flytta fokus tillbaka till den vita människan visar också hur vana de är vid att vara norm, vara de samtalet handlar om och de som styr. Det är också därför renodlade rum för rasifierade ofta kritiseras hårt av vita som inte får vara med. De tror sig ha rätt att vara med, säga sin åsikt och höras i alla sammanhang de känner för, men så ser inte verkligheten ut längre.

Ok, jag vet nu att det kommer sitta folk och läsa detta som ba ”Men DU är ju den verkliga rasisten som delar upp i vit och rasifierad, som pratar ras och hudfärg, DU skapar rasism! Kan vi inte bara se alla som lika värda oavsett hudfärg och sluta fokusera på olikheterna” Mitt svar på detta är: Nej. Vi kan inte sluta fokusera på olikheterna för det är olikheterna som är problemet. Nu menar jag givetvis inte olikheter som i olika kulturer, intressen, personligheter utan olikheter i hur vi bemöts utifrån hur vi ser ut. Att ignorera att dessa skillnader existerar, att vita behandlas olika från andra är att stoppa huvudet i sanden. Rasismen kommer inte försvinna bara för att vi slutar prata om den lika lite som långt framskriden cancer försvinner bara för att läkarna låssas att den redan är borta. Att belysa de vita privilegierna är ett måste för att kunna bryta ner dem, förändra och göra saker bättre. Det är framförallt ett måste för att göra vita personer medvetna om vilka privilegier de har enbart pga sin hud så att de själva, om de vill motarbeta rasism, kan använda detta för att lyfta rasifierade, bryta ner rasism och motarbeta dessa privilegier. Det är inte vita individers fel att de fötts med sin hudfärg i ett vitfokuserat samhälle, men alla (även rasiiferade) har ett ansvar att aktivt motarbeta rasismen. Gör vi inte det är vi en del av den, då stödjer vi förtrycket, och eftersom ingen orkar vara aktiv varje stund av sin vakna tid kommer ofrånkomligen alla vita förtrycka rasifierade mer än en gång i sitt liv.

 

Sist men inte minst: Att som vit gå in och berätta att en förstår hur det känns att drabbas av rasism för att en visslades efter på Kreta eller blev kallad jävla svenne av ett gäng invandrarkillar är höjden av vit offerkofta. Du som vit vet inte hur det är, så försök inte ens. Du kan absolut ha upplevt kränkande situationer men nej, det är inte samma sak. Jag som rasifierad vet ju inte ens hur andra rasifierade upplever rasism, hur det känns för dem så hur ska då någon som inte utsatts för rasism veta? Omöjligt. Så förminska inte rasifierades berättelser av rasism med att söka sympatier för dina egna, ej rasismorsakade, upplevelser. Förminska inte heller rasism genom att bara kalla det mobbing och skylla på dålig uppfostran. Rasism är strukturellt, rasism finns i polisens rasprofileringar, de bortrensade jobbansökningarna med ”konstiga” namn, i blickarna, glåporden, slagen, spottet i ansiktet, myndigheternas förutfattade meningar och lärares bemötanden. Så snart vi kan fokusera på det och inte alla vita känslor kanske det går att komma någon vart i antirasismen på allvar.