Etikettarkiv: antirasim

SD ger rasismen luft

Jag får ofta frågan om folk är mer rasistiska idag än förr. Om SDs framgångar visar att fler ”blivit” rasister och vad som då skapat en situation med fler som hyser rasistiska tankar. Lite beroende på baktanken med frågan varierar det vilket svar som efterfrågas. Vissa är genuint intresserade av min åsikt, andra vill mest få en chans att skylla på invandrarna. Att vi som inte ses som äkta svenskar är de som skapat rasismen.

Så här är hur jag faktiskt tycker: Nej. Det är inte mer rasism idag än för 20 år sedan. Men rasismen har ändrat ansikte. När jag var 10-13 bast under slutet av 90 talet syntes rasismen antingen i form av öppet fullfjädrade nazister som alla tog avstånd ifrån med kraft. Eller så var det ”humor” som ingen egentligen ifrågasatte. Mer öppen rasism tystades snabbt ner. Att rasismen inte var rumsren hade både för och nackdelar. Fördelen var ju att personer som jag själv slapp höra skiten så frekvent som sker nu. Nackdelen var att många normsvenskar tyckte att det inte fanns problem med rasism hos oss, att det bästa var att promota färgblindhet och i övrigt leka struts. En taktik som fungerade så länge klyftorna i samhället minskade, det sociala skyddsnätet var starkt och staten faktiskt jobbade för att även sjuka, arbetslösa och funktionsvarierade skulle ha sitt människovärde intakt.

Denna syn ändrades sakta med reformer som började slå undan grunden för det som hade varit den svenska modellen. Ord som solidaritet och gemenskap blev omoderna och istället skulle vi prata om individualism, entreprenörskap och ”arbetslinjen”. Invandringen ökade samtidigt som högern drev igenom stora försämringar i både akassa och sjukförsäkring. Ihop med en strukturellt rasism där invandrare (speciellt flyktingar) inte skulle ha krav på landet de kom till gav en fantastisk grogrund till den segregation och klyftor vi ser idag.

För segregerat är landet. Integrationen har inte funkat, delvis för att integration så ofta ses som synonymt med assimilation men också för att det ständigt funnits en tanke om tacksamhet. Att vi som kommit hit ska vara tacksamma och därmed nöjda oavsett bostadskkick, oavsett segregation, oavsett skolsystemets misslyckande. För allt antas vara bättre än vad vi annars hade haft. En tvåa för en familj på 5 i Rinkeby är bättre än ett tält i ett flyktingläger i Iran. Så varför göra saker bättre? Var tacksamma!! Ett annat problem är att integration ständigt pratas om som något som går en väg. Där invandraren skall integreras, men svensken aldrig behöva hjälpa till. Sverige är ett närmast unikt svårt land att komma in i som nyinflyttad. För att kulturen inte inbjuder till nya bekantskaper annat än i undantag. Speciellt i mindre orter. Hur ska nya svenskar komma in i gemenskapen, få vänner som är infödda svenskar om inga svenskar räcker ut en hand för att visa vägen?

Anyhow. Med en ökad ekonomisk otrygghet och ojämlikhet börjar missnöjet. Sverige går bättre än nånsin, men det är allt färre som märker av det när pengarna tenderar att stanna hos en liten elit. Med kraftigt sänkta skatter och skattefinanseriade verksamheter som ger miljardvinster till privata aktörer som tar pengarna ur landet räcker tillgångarna allt sämre. Vård och skola blir lidande först. Sverige går allt bättre och ekonomin är stabil får vi veta igen och igen, men den vanliga medborgare får mest uppleva neddkärningar och en känsla av att allt fungerar allt sämre. I detta skapas en önskan efter en syndabock. Vem är det som gör allt sämre? Vem tar pengarna?

Här kommer SD in. Istället för att peka på de som verkligen har skulden, dvs politiker och storkapitalister, så pekar de på invandrarna. Säger att de får allt medan svenskarna inte får nått. De kostar och kostar och kräver och kräver men betalar tillbaka med kriminalitet och bidragsberoende. SD lever på miasnöjet och på rädsla. Därför tar de reella problem men skyller dem på de med minst makt att göra något åt det, och överdriver dessutom hur stora problemen egentligen är. De tar vara på den rasism som funnits under yta hela tiden, ger den luft under vingarna och en riktning. De ger enkla svar på komplexa problem och tilltalar många eftersom de dels verifierar att de rasistiska tankegods som funnits är okej, dels säger sig lyssna på människors oro (för problem som inte finns alt inte är i närheten så stora som de påstår).

SD är inte problemet. SD har inte skapat rasismen, invandringen har inte skapat rasismen. SD är symtomet på ett underliggande problem som funnits länge. Rasismen blir vi inte av med genom snack om hårdare tag mot invandrare eller bestraffning för att samhället är riggat emot dem/oss. Vi kan minska rasismen genom utbildning. Genom att prata om den, belysa dess mekanismen även när det känns svårt. Och genom att kämpa för att få tillbaka den svenska modellen avs sociala skyddsnät, trygghet och människovärde även för de svagaste.

Öppet brev till Malena, Sanna och Robert.

Hej Malena, Hej Sanna och Hej Robert. 

Vi som skriver detta brev är alla personer som på olika sätt drabbas av rasism. Vi är dessutom alla personer som gärna dras fram när man vill visa upp att det går att integreras i det Svenska samhället. Vi är adopterade och får ofta agera alibis för vita svenskars rasism där vi förväntas hålla med i egenskap av ”inte riktiga invandrare”. Samtidigt som vi möter glåpord, påhopp och ibland även fysiskt våld när vi rör oss i samhället, för det står inte i våra pannor att vi kom till Sverige via adoption. 

Vi riktar oss till er då ni alla sagt er vara emot rasism och rasistiska stereotyper. För att ni hävdar att ni vill vara på vår sida. Ord som just nu klingar extremt falskt. 

Först av allt undrar vi hur ni, Robert och Sanna, tänkte med att reproducera rasism för att visa att rasism är fel? Det är som kring barn, de gör vad vi gör inte vad vi säger. Visar vi rasism genom nidbilder blir rasismen okej oavsett om poängen i slutet är att rasism är fel. Flera av oss bakom denna text har fått uppleva rasisistisk mobbing och trakasserier där populära sketcher och scener ur filmer eller böcker använts som inspiration och som maktmedel för att säga att vi varit för känsliga eller humorlösa när gliringar och hån gjort för ont.

Oscarsteatern: Varför fortsätter ni använda nästan enbart vita skådisar/musiker i era uppsättningar? I en revy om inkludering varför saknas just inkludering och en bredare representation? Det råder ingen brist på duktiga artister som inte är vita, så vari ligger egentligen problemet? Att det bara ”råkat” bli så är inte svar nog.

Robert, vad för vinst finns det för dig att klä ut dig till en stereotyp bild av arab i syfte att säga att alla araber inte är sådär? Vore det inte bättre att gestalta araber på helt andra sätt än stereotyperna föreskriver för att ge publiken en aha upplevelse mitt i skratten? Efter alla år av rasistiska nidbilder i den humor du förmedlar, ex kring samer, är det inte dags att gå vidare nu och bli lite modern? Att du kunnat slinka undan kritiken genom att ligga lågt och inte själv posta något om detta ursäktar inte din utklädnad till ”araben med kamelen”. Att ni alla som arbetar med revyn på Oscars kallar er antirasister är heller ingen ursäkt för detta beteende för du/ni reproducerar rasism, oavsett hur ”god” tanken bakom varit. 

Sanna, du som står upp mot mobbing, varför reflekterade du inte ens en gång över vad din bild kunde skicka för signaler när den delades helt utan bakgrundsinfo? Det är faktiskt din skyldighet att ge kontext till en rasistisk stereotyp, inte att läsaren ska behöva börja googla på vilken revy du är med i och vad bilden kan vara tagen ifrån. (Info som f.ö inte alls är så speciellt tydlig av det som finns på nätet). Varför skriver du om hur arg du blir över att människor pekar på att ditt _handlande_ är rasistiskt (inte att du är rasist) istället för att faktiskt försöka lyssna till kritiken? Vi var flera som backade dig när det drevades om din tröja. Personer som stöttade dig mot nätthatet som nu kallas epitet som sinnessjuka på din facebooksida. Borde inte någon som kämpar så mot mobbing försöka motarbeta det även om det drabbar någon som gett dig kritik? 

Slutligen riktat till Malena. På din Facebook är det lätt att få intrycket att riktig rasism, rasism värd att bekämpa enbart är rasism riktat mot flyktingar. Tror du det gör mindre ont för en adopterad från Korea att höra ”jävla guling, stick tillbaka där du kom ifrån!” än för en flykting? Tror du slagen känns mindre, lämnar färre blåmärken, mindre oro och rädsla eller mindre sår på själen för att ens föräldrar är vita svenskar och du själv adopterad? Rasism är rasism vare sig den riktas mot adopterade, personer som inte ses som svenskar men är födda i Sverige eller nyanlända invandrare och flyktingar. Den gör inte mindre skada vem av oss den än riktas mot. Att skriva att rasism mot östasiater ”kanske” är ett problem, något vi eventuellt får prata om ”i framtiden” är att förminska rasism mot vissa folkgrupper något enormt. Det visar också en stor oförstående över hur rasism fungerar för rasism är så mycket mer än SD och brända flyktingboenden. SD är inte ens problemet, de är symtomet. 

Till sist riktat mot er alla: Rasism är saker som man gör, inte bara något man är. Det går att göra rasism utan att vara rasist. Oscarsteaterns revy gör rasism. Det betyder inte att alla i revyn är rasister. Även med goda intentioner kan det slå fel. Det stora att göra då, om en verkligen är en antirasist, är att be om ursäkt. Läsa på lite mer om rasistiska nidbilders historia och tänka igenom sina handlingar en gång extra. Detta handlar egentligen om något större än er alla tre. Stereotyper med glimten i ögat är helt okej om det i övrigt finns en bred representation av andra gestaltningar. Så är inte fallet med rasistiska nidbilder. 9 av 10 gånger är dessa de enda som lyfts fram och då gör de skada, i vissa extrema fall till och med med en dödlig utgång. 

Självkritik är den svåraste delen av politisk aktivism oavsett vad den gäller, men det är enda vägen till en sann förändring. Vi förstår att det inte är lätt att få kritik när en menat väl men kanske är det just då kritiken egentligen är som mest befogad. Den som gör fel medvetet vet redan att det är fel, det är de omedvetna handlingarna som skadar som vi alla måste vara vaksam mot. När ens största försvarare dessutom är de en normalt tar avstånd från (läs SD svansen) känns det extra angeläget att fundera vad för budskap det är som kommit ut. Rasism börjar inte i brinnande byggnader och våld, det börjar i de små sakerna som en ”kåt geisha” och en arab med sin kamel…. 

Hälsningar: 

Paula (Colombia), Marie (Forna Jugoslavien), Yvonne (Sri-lanka), Katarina (Sydkorea), Markus (Sri-lanka), Lii (Sri-lanka), Bonnie (Chile), Freddy (Ecuador), Maria (Sydkorea), Tarik (Etiopien). 

(Länderna vi adopterats ifrån inom parentes) 

Hejdå du vita riddare.

Skulle jag vilja fatta mig kort hade detta inlägg kunnat sammanfattas till: Hej du vita person, sluta tro att du vet bättre än alla andra.
Men jag tänker vara lite mer uttömande än så trots allt. Ämnet för dagen: White savior complex, eller som jag kallar det: Vita riddare på höga hästar.

Vita riddare fenomenet kan ytligt förklaras med att vita personer vill ”frälsa” alla andra. I botten ligger den vithetsnorm som byggts upp under decennier av kolonialisering. Vithetsnormen innebär en syn på vithet och ”vit” (aka västerländsk) kultur som mer förfinad, utvecklad, bättre än andra kulturer/hudfärger/människor. Detta bidrar till rasifieringen som gör att vi är många som utsätts för rasism. Det bidrar till ”antiblackness” vilket är något som genomsyrar i princip alla kulturer i världen där människor värderas utefter nyansen på sin hud där den med mörkast hud ges lägst värde. Vithetsnormen får också rasifierade att vända sig emot varandra och inbördes bråka om vem som är närmast eller längst ifrån att nå upp till vithetsnormen. Marknadskrafter drar nytta av detta genom att tex sälja blekningsfärg för huden.

Nåväl, tillbaka till White savior. Detta fenomenet har funnits länge men ändrat form lite genom århundradena. White savior finns i många skepnader men alla har de några saker gemensamt:
* En tro på att bara (vita) människor utifrån kan hjälpa ”de andra”
* En överlägsenhet i att det västerländska (vita) sättet alltid är det bästa
* Utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva eller andra
* Avkräver tacksamhet från dem de ”hjälper” även om insatserna skadar mer än de gör nytta

White savior går igen i både små saker och stora saker men absolut tydligast blir detta när ämnen som adoption, biståndsarbete och volontärresor diskuteras.

daenerys-targaryen-white-savior

Den vita riddaren förväntar sig att liksom Daenerys lyftas upp och höjas till skyarna ovanför de tillbedjande bruna människorna. Om någon har mage att ifrågasätta vad för effekter den vita riddarens ”hjälp” har kommer personen att bli ytterst kränkt för hur kan vi tvivla på den vites kunskap och goda vilja?

Nå, den goda viljan är det nog ingen större brist på, problemet är att god vilja inte kommer så långt om det samtidigt finns en tanke om att personerna som ska få hjälpen inte har förmågan att formulera sina behov. Det vill säga: Många gånger utgår hjälp och bistånd ifrån ett utifrånperspektiv där länder i väst ger den hjälp de tycker och tror att biståndstagarna vill ha. Jag tror de flesta förstår att detta rätt ofta slår snett. Framförallt skapar det problem då inhemska initiativ, småföretag och arbetare slås ut av biståndsorganisationerna och deras volontärarbetare.

Exempel: Det byggs en skola i en by. Istället för att utbilda eller anställa lokala förmågor till att undervisa i skolan tillåts volontärarbetare komma dit och undervisa oavsett vilka pedagogiska förkunskaper de har. Detta gör dels att undervisningen för barnen i skolan blir undermålig, barn till rikare föräldrar som kan gå i dyra skolor får en bättre undervisning och klyftorna bevaras. Dels skapar det en beroende situation där skolan räknar med att det ska komma nya volontärer med jämna mellanrum för att hålla personaltätheten. (Diskussionfråga: Hur många i Sverige hade nöjt sig med en skola där barnen nästan helt undervisas av gymnasieungdomar utan pedagogisk utbildning?)

Exempel två: Efter en naturkatastrof saknar många kläder, bostäder och mat för dagen. Lokala firmor försöker få igång en försäljning av billigare kläder och även bygga upp bostäder. Så kommer volontärer och biståndsgrupper som ger kläderna gratis, bygger hus (som är undermåliga) och ”städar upp”. De lokala firmorna går i konkurs, biståndsorganisationerna blir kvar eftersom området nu är beroende av deras hjälp då deras egna medel har knuffats undan.

Eller för att ta ett aktuellt exempel. Vice ordförande för Adoptionscentrum, en organisation som förmedlar adoptioner från en rad olika länder till Sverige har skrivit en debattartikel i metro som fått rubriken ”Adoption ska inte vara en klassfråga”. Bara en vit man kan så effektivt lyckas ”glömma” att adoption alltid är en klassfråga. Eller handlar det inte om klass att lämna bort sitt barn för att ekonomin inte räcker till, eller en är sjuk och kommer dö för att det inte finns vård att få? För svenska föräldrar ska ekonomin inte påverka att få barn, andras barn, barn som lämnas bort på grund av ekonomi. Hur dubbelt är inte det? En dubbelhet som bottnar i White savior. Hur? Jo för att grundtanken blir att barnet minsann får det bättre här, HÄR blir barnet älskat, HÄR får barnet allt hen behöver och HÄR kan barnet växa och må bra med föräldrar som älskar hen. För ”de där andra” älskar inte sina barn på samma sätt, de har inte rätta ekonomin, rätta samhället, rätta allt… För det västerländska vita är bättre än allt annat. (Länk: Adoption ska inte vara en klassfråga )

Sen som sagt på toppen av allt detta förväntas tacksamhet. Tacksamhet över att ha adopterats, tacksamhet över att få ett undermåligt hus byggt, tacksamhet för att barnen får gå i skola även om lärarna saknar all kompetens, tacksamhet tacksamhet tacksamhet. Alltid med argumentet ”jamen det är väll bättre än inget?”. Klart det är bättre än inget, men ska verkligen måttstocken vara att allt som är aningen över hemlöshet/död/noll skolgång är bra? Varför ska folk i rasifierade länder inte få önska mer och förvänta sig mer av sina liv och sin vardag än att i alla fall slippa sova på en soptipp?

Nu är det lätt att säga emot och ifrågasätta om vi bara ska skita i att hjälpa andra. Givetvis ska vi inte det, men vi måste på allvar vara öppna för att fråga vad för hjälp de som ska ha hjälpen faktiskt vill ha, vad har de för behov egentligen och hur kan vi bäst göra så att de i förlängningen kan hjälp sig själva och slippa bli beroende av volontärturister och biståndsarbetare som mest vill få en guldstjärna över vilka Fina Människor de är?
cat

Nä du vita riddare i skinande rustning på din höga häst. Kliv av hästen, snacka med dem du vill hjälpa och fråga hur de vill ha det. Du vet inte bäst, deal with it!

Var på din vakt, hela dagen varje dag, speciellt om du har mörkt hår och bruna ögon

Detta är ett gästinlägg från en läsare som vill vara anonym:

”Att få sin kväll förstörd av ett rasistiskt fyllo som trycker upp rått kött i ansiktet på en är inte ett önskat avslut på någons dag. Att ingen ingriper, utan istället väljer att titta ner och vara blinda fastän situationen eskalerar, gör det hela ännu värre.

Runt tio över sju på donken i stan kommer han fram och säger högt att han letar efter sin svenska flagga som han tappat. Alkoholsodören stinker. En kille vid bordet svarar att ingen har sett den och föreslår att han borde leta någon annanstans varpå mannen tittar över bordet och skriker ”amen klart ni inte vet hur den ser ut, ni är ju förfaan inte ens svenska. Ni är ju från utlandet för i helvete ni kan ju ingenting. Se på mig, jag är SVENSK, Swedish pride vettu!” varpå han lunkar vidare med en liten väska på hjul. Man undrar ju vad som fanns i den. En vid bordet undrar om vi borde radat upp allas utbildningar framför näsan på mannen (välj och vraka mellan medicin eller ekonomi från universitet som KTH och Uppsala). Vi väljer att inte låta hans ord påverka vår kväll alltför mycket och skojar vidare.

Vid tio på kvällen, på pendeltåget från centralen hörs en mörk, kraftigt berusad röst längre bak i vagnen. Folk som flyttar och byter platser. Tanken påminner en om det som hänt tidigare inne på donken, men inte en chans att det är samma man tänker jag. Snart kommer en varelse som viftar med ett gult paket med något rosa som hänger ut, något som liknar inälvor? Han sätter sig bredvid, viftar med paketet i ansiktet på min vän och säger högt ”Titta! Jag äter bacon. Får jag göra det hörrö?”  och börjar tugga på det råa köttet som hängde ut. Det är samma fyllo som inne på donken. Vi byter plats, han följer efter, viftar med mer bacon, alla omkring tittar men ingen yttrar ett ord. Sen får han syn på tre beslöjade kvinnor bakom och väljer att hoppa på dem istället. Han trycker upp sitt råa bacon i ansiktet på den ena kvinnan som sitter närmast och fäller nedvärderande kommentarer om slöjorna. Alla tittar men ingen yttrar ett ord. Medan jag står i först i kö i fem minuter till att få prata med någon på SL:s trygghetsnummer hinner han trakassera kvinnorna rejält och pekar finger åt dem. Min vän försöker hjälpa kvinnorna att komma därifrån. Lyckligtvis börjar en annan tjej på som satt nära säga ifrån och en till filmar hela händelsen samtidigt som de blir verbalt trakasserade av mannen.

Tåget stannar in, de tre kvinnorna är chockade och nu börjar folk fråga hur de mår. På perrongen kollar jag runt efter någon vakt som möjligtvis skulle kunna hjälpa till om mannen börjar trakassera kvinnorna igen då en av de är äldre och går långsamt. Vid ett tillfälle ställde han sig bredvid den äldre kvinnan och spydde ut nedvärderande ord. Hans blick sa dock mer än vad tusen ord kan förmedla.

Trygghetsnumret kunde inte skicka någon vakt för slutstationen låg för långt bort, men en av de två tjejerna som sa ifrån hade ringt så att polisen stod redo när vi kom ut från stationshuset. De tog mannen åt sidan och frågorna började.

Det värsta med situationen är inte bara en, utan många saker:

Att ingen gjorde något på tåget när mannen tydligt hoppade på enbart personer med mörkt hår och mörka ögon. Eller att kvinnorna han trakasserade och fällde nedvärderande kommentarer åt, var beslöjade. Eller att trygghetsnumrets personal näst intill skällde ut en för att man borde fatta att stationen ligger för långt bort (varför ha ett trygghetsnummer om man inte kan utnyttja det då?). Eller att mannen har haft samma beteende i nästan 3 timmar (hur många andra har hunnit bli trakasserade under dessa timmar?). Eller att han framför polismännen stod kontrollerad och lugnt behärskad och pratade i normal samtalston som om inget av detta hade hänt. Eller att man hela tiden måste vara på sin vakt så fort man rör sig utanför hemmet, för att undvika grovt ofredande, trots att vi lever i ett av världens bästa länder? Eller att det finns människor som tror sånt här beteende är okej. Listan kan göras lång..”

Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂

 

 

 

Nej, det är inte invandringens fel.

Tänkte ta och utveckla mitt inlägg kring hur många flyktingar Sverige faktiskt tar emot till lite mer matnyttig statistik, denna gång kring ekonomi och brottslighet. Två av rasisternas favoritargument är att dels påpeka att brottsligheten ”exploderat” för att vi har invandrare i landet, och såklart ”de lever bara på bidrag så Agda på hemmet inte kan få mat!”. Hur ligger det då till med dessa saker, egentligen?

Vi kan börja med att titta på brottsligheten: I statistik från BRÅ kan vi tex se att det 1950 anmäldes 195.261 brott. 2013 var siffran 1.401.985 brott. En enorm ökning om vi ser till enbart dessa siffror. För sig säger dock dessa tal inte speciellt mycket, ser vi till anmälda brott per 100.000 invånare var siffran 1950: 2.784 och 2013: 14.603. Vi har utan tvekan en reell uppgång i antalet anmälda brott. Nu kan det dock vara av intresse att veta att anmälda brott faktiskt minskat de senaste åren. 2009 hade vi flest anmälda brott med 15.101 brott/100.000 invånare. Därefter har det stadigt minskat, samtidigt som invandringen ökat. Bara detta vore kanske skäl nog att kunna slå hål på myten att brottsligheten bara går uppåt och att det är invandringens fel. För att ytterligare få en mer klar bild av den ökade frekvensen av anmälda brott kan det även vara på sin plats att se till vad som faktiskt hänt med lagar under denna period, för att inte få ett inlägg för långt att orka läsa får ni just nu klara er med ett exempel: Sexualbrotten.

Att lyfta den ökade anmälningsfrekvensen av våldtäkter är en favorit bland rasister så låt oss grotta ner oss lite i hur fakta ser ut här. 1950 anmäldes 2.829 sexualbrott, 2013 var siffran 17.704. (se tidigare länk för källa). Av intresse här är följande: Mellan 1950 och 1984 var antalet anmälda sexualbrott nästan samma från år till år. 1965 ändrades sexualbrottslagen så att det blev olagligt för en man att våldta sin fru. Först 1984 dömdes en man för våldtäkt inom äktenskapet vilket blev ett prejudicerande fall och bidrog till att anmälningar om våldtäkt ökade. Därefter ökande anmälda sexualbrott sakta fram till 1995 då det började öka med ett högre tempo. Vad hände då 1995? Jo en ny lagändring. Därefter stiger anmälda sexualbrott relativt sakta igen fram till 2005 och efter där anmälningarna ökar snabbt. 2005 fick vi ytterligare en ändring i sexualbrottslagen där det bland annat blev olagligt att ha sex med någon som var ”i hjälplöst tillstånd”. Ex att ha sex med någon som var kraftigt berusad. Före 2005 var lagen sådan att det inte var olagligt att ha sex med ex en berusad person om personen själv hade försatt sig i det tillståndet. Efter lagändringen blev det olagligt att utnyttja en sådan situation oavsett om personen själv druckit sig redlös eller drogats. De senaste åren har anmälda våldtäkter legat på en rätt jämn nivå, och sett till BRÅS nationella trygghetsundersökningar är det ingen större förändring i antal personer som svarar att de utsatts för sexuella övergrepp idag jämfört med 2005.

Samtidigt under dessa år har invandringen varit hög och framförallt asylinvandringen har ökat för varje år. Trots den ökade invandringen har brottsligheten inte ökat, den har tom stannat av. Vi har samtidigt fått lagar som innefattar fler brott, har vidare definitioner för att täcka in fler övergrepp och vi har även en mer aktiv diskussion om framförallt sexualbrott vilket ökar på anmälningsbenägenheten. Även om det finns en liten del av ökningen som ses som ”oförklarlig” går det inte att säga att denna del skulle bero på just invandringen. Den kan även bero på våldsförhärligande filmer, tv spel som innehåller våldtäkter och våld mot kvinnor i realistisk grafik, osv. Det finns helt enkelt en himla massa olika förklaringar till varför brottstatistiken ser ut som den gör och att skylla det på invandring är att lämna ute en stor del av verkligheten. (Det finns ingen aktuell statistik på hur fördelningen invandrare resp ”svenskar” ser ut bland anklagade. Det har gjorts en del koller på ex namn bland dömda där svenska namn som Karl och Johan är i klar majoritet. I början av 2000 gjorde BRÅ en lite mer detaljerad sammanställning som visade att svenskar, dvs personer som bott i landet i minst 3 generationer, utgjorde mellan 80-60% av de som anmälts för brott med viss variation beroende på vilket brott som avsågs. Det vill säga att även om invandrare är överrepresenterade står fortfarande ”svenskar” för majoriteten av brotten). Vill en läsa vidare om orsaker runt varför invandrare kan vara överrepresenterade så rekommenderas texten: ”Är rättvisan rättvis?”
När det kommer till sexualbrott och jämförelser till andra länder kan det vara värt att ha i beaktande att vi dels har en mer inkluderande sexualbrottslag än många andra länder har, men även att många länder i sin statistik räknar gruppvåldtäkter som en våldtäkt medan vi i Sverige redovisar samma våldtäkt enskilt för varje förövare. Dvs en våldtäkt med 4st gärningspersoner redovisas generellt som en våldtäkt i de flesta länder men hos oss redovisas det som 4 st.

Så då till det ekonomiska. Denna bit blir rätt kort då en del av det besvaras i mitt förra inlägg om statistik och invandring. Regeringen skryter med att vi har högre BNP nu än någonsin, att skatteintäkterna därmed ökat ytterligare och att vi klarat den ekonomiska krisen bäst av alla europeiska länder. Svenskt näringsliv går ut med att vi har mer pengar till sjukvård,skolor och social trygghet än någonsin tidigare. Vi är ett land i tillväxt, fler som jobbar och bidrar. Samtidigt har vi fler utförsäkrade än någonsin, fler som får socialbidrag än tidigare och överallt larmas om för stora skolklasser, för få personal i förskolan, underbemannad vård osv. Hur går det ihop? Jo för samtidigt som befolkningen ökar har vi rent procentuellt inte ökat pengarna till offentlig sektor, vilket betyder att fler personer skall få vård, skola och omsorg för ”samma” pengar som tidigare. Att vi är fler personer som jobbar, bor och konsumerar i landet gör att mer skatt kommer in. Även de som inte har arbete bidrar till konsumtionen, till att affärer behövs och går runt, till skatt från varor. Vi vet även att varje invandrare som kommer hit för att arbeta är en direkt vinst för landet, speciellt om personen väljer att bli bofast här.

Invandringen, även asylinvandringen som anses bara kosta, bidrar till att hjälpa samhället att gå runt. Det finns inget uns av sanning i att invandringen skulle vara orsaken till försämringarna i offentlig verksamhet. Dessa försämringar handlar helt enkelt om politisk prioritering, där offentlig verksamhet prioriterats ner (nej, det beror inte enbart på Alliansen, denna omprioritering har pågått längre än så och Göran Perssons regering har en del att stå till svars för här).

Vi kan alltså kort sammanfatta detta med rubriken för inlägget: Nej, det är inte invandrarnas fel.

 

Nordiskt forum, en orgie i vit medelklass cisfeminism.

Detta veckoslut gick Nordiskt Forum av stapeln, unikt i sitt lag i att samordna feministiska workshops, talare och seminarier. Runt 7000 personer ska enligt uppgifter ha samlats i Malmö för att diskutera feminism och politik. Målet med forumet ska ha varit att under dessa dagar i glad samvaro diskutera fram en gemensam feministisk politik för norden.  En vacker tanke, ett allt annat än vackert genomförande. Ganska snabbt blev det tydligt för vilka detta forum främst riktades: Den vita medelklassiga cisfeministen.

Redan innan forumet gick av stapeln valde tankesmedjan Interfem att ta avstånd, i sitt öppna brev till Nordiskt Forum  förklarar Interfem sin ståndpunkt i att organiseringen av forumet gör att deras medlemmar exkluderas, framförallt i fråga om ekonomi då den del av forumet som skall ha inflytande politiskt har ett högt inträdespris men även i fråga om representation.

När så forumet väl startade blev det allt mer uppenbart vilket vitt och ciscentrerat rum Nordiskt Forum var. Redan under inskrivningen ifrågasattes organiseringen av flera närvarande bla twittraren Svart kvinna när två standupkomiker kom farandes med brunkräm i hela ansiktet och sen ställde sig och twerkade. ”Brunbrända miami chicks” påstod komikerna och arrangörerna, men framträdandet andades både Blackface och cultural apropriation i twerkingen. Efter senaste årets debatt om Miley Curys och Twerking kan jag personligen tycka att varje påläst feminist bör veta det tveksamma i att vita twerkar, att ha det som ”skämt” under starten av ett feministiskt forum är högst tveksamt. Även om vi bortser från rasismen kan vi ju fråga oss: Är det verkligen värdigt en feministisk tillställning att göra ett helt standup nummer vars huvudlinje är att skratta åt kvinnor som kämpar för att nå upp till ett orealistiskt skönhetsideal?  Låter det som feminism att skratta åt andra kvinnors utseende och intressen? För att inte tala om att idealen som det påstods driva med till stor del rör den amerikanska arbetarklassen vilket gör att skämten sker på bekostnad av ekonomiskt utsatta.

Sammansättningen på forumet både sett till föreläsare och deltagare var vitt vitt vitt. Något som tydligt visade sig med hur de fåtal rasifierade föreläsare faktiskt bemöttes. När Kawa Zolfagary, bla känd för att han startade upp sidan ”vita kränkta män” skulle tala bemöttes han bla såhär:

Screenshot_2014-06-15-14-32-51

Är det ett forum för alla när rasifierade talares ursprung görs som skäl till skämt och skratt? För mig är svaret enkelt: Nej, det blir ett forum för vita och ett otryggt rum för andra. Det blir dock ännu värre.

Valerie K.B och Svart kvinna skriver på hur ”Svart kvinna” möttes när hon under ett seminarium pratar om rasismen som riktas mot svarta kvinnor. Berättelser om vardagsrasism bemöts av skratt, som om hon stod och drog skämt och inte talade om en verklighet som många möter varje dag. Efteråt pratar vita feminister om ”hur galna” människor det finns som är så rasistiska, och skrattar. I skrattet göms ett ”för så är iaf inte vi!”. Faktum är dock: Jo,sådana är ni. Skrattet är inte ett avståndstagande bara mot den som är rasistisk, utan även mot den som drabbas av rasismen. För skrattet säger inte bara ”vi är iaf inte rasister”, det säger även ”vi behöver iaf aldrig bli utsatta”. Avståndstagandet blir också ett kvitto på att de inte behöver rannsaka sig själva, för de är de goda. När någon tar sig tid att komma och tala på ett forum som detta, samla ihop vittnesmål om rasism och hur verkligheten ser ut, är det schyst att svara med skratt? Att mildra allvaret i det som sägs genom att tala om att en själv minsann inte är sådan och skratta? När Svart kvinna tar upp detta efteråt i sociala medier är svaret till största del…tystnad.

Vad gäller cis biten i det hela, ja vad ska man säga, tror någon att transpersoner skulle kunna känna sig inkluderade på allvar när forumet tillåter talare som ex Julie Bindel som bla skrivit en text om att transkvinnor inte är kvinnor utan bara karlar i klänning och att vi genom att erkänna transpersoners existens motarbetar feminismen? En annan känd transfob som bjöds in att tala var Gail Dines. Att dessa ens tilläts att komma, och att deras närvaro till stor del bortförklarades med ”vi visste inte” visar bara på att de som styrt denna skuta helt enkelt inte behöver ta saker som transfobi i beaktande när de väljer talare, för de drabbas inte själva. Att inte ta kritiken som framförts på fullt allvar visar också att sympatierna ligger hos andra cisfeminister, inte hos de utsatta. Kända feministen Kakan Hermansson hyllar tom Julie Bindel i ett inlägg på Nöjesguiden och uppmanar alla att läsa allt av denna kvinna som hon ”älskar”. När det påtalas att Julie är transfob tas inlägget bort men visar ändå på hur lätt TERFS (transexkluderande radikalfeminister) kan slinka igenom och få en ökad plattform.

Även organisationen FEMEN var med och talade, en grupp som gjort sig kända för att springa omkring med bara bröst i olika aktioner ofta riktade mot moskéer.  FEMEN är en islamofobisk organisation som mött mycket berättigad kritik och det verkar även finnas bevis för att en av huvudpersonerna inom FEMEN var med på nazisterna och militärens sida under massakern i Odessa för några veckor sedan där vänsteraktivister blev brutalt mördade. Vad gör en organisation som denna på ett forum som skall vara till för alla feminister? Eller tror arrangörerna av Nordiskt forum att muslimer inte kan vara feminister och intresserade av en samordnad feministisk kamp i norden?

Sist men inte minst i kavalkaden av rasism och transfobi kommer då närvaron av norska Fremskrittspartiet. Ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och allt annat än feministiskt parti som tilläts vara på plats och driva sin agenda. Försvaret denna gång? ”Vi måste förhålla oss till verkligheten”. Ja om det är så viktigt att förhålla sig till verkligheten att det utan problem går att göra ett påstått tryggt rum otryggt för alla utom vita ciskvinnor, varför ha en feministisk kamp öht? Senare har Nordiskt Forum gått ut med en förklaring i att Fremskrittspartiet bara bjöds in för att Norges jämställdhetsminister är från deras parti. De påstår sig ta avstånd samtidigt som hon bjuds in utan kritik från arrangörerna. Jag förstår dealen med att ha henne med för att det av (vita) feminister utarbetade handlingsprogrammet skulle överlämnas till nordens länders jämställdhetsministrar, men varför göra det som om hon vore en av andra? Varför inte vara tydliga med problematiken i den politik hon för, eller för all del bara fråga hur en person som ska jobba för jämställdhet kan tycka att kvinnor har ett eget ansvar vid våldtäkt? Nej, denna bit hade kunnat skötas så mycket bättre utan lama bortförklaringar.

Att programmet både riktades mot och togs emot av vita medelklass cisfeminister blir också tydligt i att dessa inte reagerat på varken problematiska talare eller annat runt om, som ex reaktionerna under svart kvinnas seminarium. När rasifierade och transaktivister lyft detta i sociala forum har responsen varit, milt talat, sval. Istället höjs forumet till skyarna av alla dessa vita feminister, som kallar det ett säkert rum, peppande och fantastiskt. Vilket det säker var för dem, de som kan ta sig friheten att se förbi rasism, transfobi och cissexism. De som kan skratta åt förtrycket och sen fortsätta som vanligt i sin lilla bubbla. För alla oss andra blev det bara än mer tydligt att inte ens feminismen är en säker plats för oss.

Då har vi alltså slagit fast att vi har skapat  ett säkert feministiskt rum för vita cis feminister, nu är ju då frågan när staten kommer bistå med 10 miljoner kronor för att skapa ett forum som är ett säkert rum för alla feminister? Jag skulle kunna fortsätta denna text länge till, många fantastiska feminister där ute är det som reagerat på detta och många är vi som bemötts med svepande icke ursäkter eller inte bemötts alls. Kampen för en feminism och ett samhälle som inkluderar alla fortsätter, men denna gång var Nordiskt forum inte en del i att utveckla kampen.