SVT har spelat in och visat Marika Carlssons stand up show ”En n*g*rs” uppväxt, den finns att titta på på SVTplay. Jag har sett showen och måste nu skriva av mig lite. Jag har sett mängder av människor (främst vita) hylla denna show, hylla Marika och mena på att den var jätterolig, att hon är så stark som vänder negativa erfarenheter till nått bra osv. Jag håller inte med över huvud taget.
När jag ser showen blir min första fråga ”Vem är detta egentligen för?”, å ena sidan verkar hon vilja vända sig till andra i liknande situationer och säga att hon vet hur de har det, att det går att skratta åt. Å andra sidan är så mycket av humorn i showen tydligt riktat åt att få vita att skratta åt rasismen Marika har mött. Gång på gång vänder hon sig till något anonymt ”ni i publiken” med en slutkläm som gör det uppenbart att hon vet, och har räknat med, att publiken är främst vit.
(Bilden är från Marikas föreställningsposter)
Skämt på skämt handlar om hur knasiga människor är som inte fattat att Marika är svensk, att hon faktiskt är adopterad med vita föräldrar. Att hon därför inte alls är annorlunda, med nån konstig kultur som ”de där andra”. Hon skämtar tex om att en taxi chaffis frågar om inte hennes föräldrar är arga på henne för att hon varken är gift eller har barn. ”Nä, alltså mina föräldrar är vita, jag har inte sådana krav” ska svaret ha varit. För alla svarta med svarta föräldrar har krav på sig att gifta sig och få barn? Det händer aldrig att vita föräldrar tjatar på sina ungar att gifta sig och reproducera sig?
Efter att ha sett showen måste jag verkligen fråga de antirasister som tycker denna var så bra: Vad är det ni egentligen har tyckt om? Är det fribiljetten att viss rasism är okej för alla kan tänka rasistiskt? Är det att få skratta åt grov rasism för att den drabbade själv skrattar? Är det lättnaden av att få höra: ”Ni är bra, det är bara överkänsliga som hittar rasism i allt. Bry er inte”? För mig hade showen gärna fått byta namn till: ”Det är okej, jag är också rasist”
Jag skulle vilja säga att showen i stort är en orgie i internaliserad rasism. Det vill säga att Marika, trots att hon är svart och därmed utsatts för rasism, ändå själv reproducerar rasismen. Både mot sig själv, men även mot andra folkgrupper. Hon skämtar om att personer med muslimskt namn är terrorister, om hur asiater inte kan snusa osv. Skämt som många vita svenskar glatt skrattar med i, för det spelar på fördomar de själva har som ges legitimitet och blir okej att skratta med i eftersom Marika är svart. Genom sitt ursprung, det sätt hon ses på, legitimerar hon vitas rasism i sin show. För mig lämnar det en mycket bitter eftersmak.
Bilden är från en dokumentär om internaliserad rasism. Den lilla flickan har tittat på bilder på barn och berättat vilka som är söta och vilka som är fula. De svarta barnen är fula, eftersom de är just svarta. Att hon själv är svart spelar ingen roll för hon har fått lära sig att vithet är vackert och med detta även att redan i låg ålder hata sig själv. Att ta avstånd från sig själv.
Liknande tendenser finns i Marikas show, men istället för att ta avstånd från sitt utseende tar hon avstånd från att vara ”riktig invandrare”. Hon är adopterad och med det mer okej. Vissa av skämten känns som om de närmast bottnar i en förvåning att människor gång på gång ser henne som invandrare och inte ”icke invandrad svensk”. Sanningen är ju att adopterade är invandrare, vi föddes inte här utan har, per definition, invandrat. Vi registreras som anhöriginvandrare och får vi barn registreras de som andra generationens invandrare. Så är det verkligen så märkligt att det inte direkt står en skylt i pannan på oss ”Adopterad, INTE invandrare”?
Jag förstår på ett sätt Marika till fullo, det där att lessna på rasistiska kommentarer och föreställningar. Samtidigt är det så jävla lätt att i tanken att skämta till det för att ta udden av det hela faktiskt bara reproducera rasismen. Som adopterad hamnar du i ett mellanförskap. En ses inte fullt ut som ”riktig svensk”, när det passar vita svenskar får en höra att en inte hör hemma här, inte ska ha åsikter eller bara kan sticka tillbaka där en kom ifrån om det inte passar. Samtidigt som en får höra att folk ”inte sett att du är svart/brun”, tänker på en ”som vit” osv. Att en visst hör hemma här och är såå svensk. Det blir en rejäl motsättning i ens identitet och för många adopterade är det svårt att hantera på ett bra sätt. Speciellt som många adoptivföräldrar själva saknar kunskapen att hantera detta och därför inte kan lära sina barn att finna en trygg identitet som inte vilar på internaliserad rasism. Tvärt om bygger tyvärr adoptivföräldrar själva ofta på denna internaliserade rasism. Många av de taktiker adopterade barn får lära sig för att hantera rasism mot dem är nämligen att internalisera den istället. Att skratta åt rasismen, skämta själva på liknande sätt (om en sagt det själv kan ju ingen annan säga samma sak på elaka vis är mottot), eller i vissa fall förneka att det elaka stämmer om just en själv eftersom den som är elak har fel om ens ursprung. Ex ”Du är ful för du är kines!” Svar: ”Nähä, jag är inte alls ful för jag är inte kines jag är korean!”
På grund av detta är det inte ovanligt att adopterade är jävligt bra på att reproducera rasism. Som uppvuxna i oftast nästan helt vit kontext måste vi ofta internalisera rasismen för att överhuvudtaget ta oss igenom barndomen eftersom vi inte får några andra verktyg att hantera rasismen med. Många av oss har spelat pajas, skämtat om vårt utseende, vårt ursprung. Gjort allt för att visa att vi också är svenskar, en del av den svenska gemenskapen med samma humor och kulturella ramar. Problemet är när denna reproduktion plötsligt skall kallas antirasism. När en adopterad svart kvinna uppvuxen i vitt samhälle plötsligt gör anspråk på att veta hur det är att växa upp som svart barn med svarta föräldrar i ett rasistiskt samhälle. För vare sig en gillar det eller ej, som barn har en ändå en del fördelar i att vara adopterad med vita föräldrar. Små fribiljetter som barn till invandrare inte har. Det ger oss olika förutsättningar och det gör att vi inte kan tro eller agera med tanken att bara för att någon är svart/rasifierad adopterad kommer denne automatiskt haft samma erfarenheter som andra med samma ursprung/hudfärg.
När Marika då dessutom passar på att raljera om att namnet på föreställningen anmäldes av Afrosvenskarnas riksförbund blir det verkligen knas. För med detta ger hon budskapet: Skit i att lyssna på de som lyfter rasism, de saknar bara självdistans och tar på sig offerkoftan. Rasism är ju faktiskt bara att skratta åt.
Jag avslutar med ett citat av Audre Lorde. Riktat delvis till Marika. Jag förstår som sagt vad mycket av detta kommer ifrån, men vi måste inte fejka tillhörighet med vita svenskar för att vara svenskar. Vi måste inte anamma den vita blicken där svensk= vit, vit = svensk, där ”invandrarpåbrå” syftar till personer med mörk hy eller där det är självklart att visa att en inte är ”en riktig invandrare”. Vi är de vi är, och det ska duga bra. Gör det inte det är det samhället som felar, inte vi och vi har kraften inom oss att påverka detta, inte skratta med i det för att slippa vara den obekväma ”blatten”. Jag hoppas Marika en dag finner insikten att hon har humor och kraft inom sig att stå på en scen och få folk att skratta utan att reproducera rasism och legitimera vitas fördomar. Jag vet att hon kan, och att Sverige är värd det.
Vardagsrasismen 