Skulle jag vilja fatta mig kort hade detta inlägg kunnat sammanfattas till: Hej du vita person, sluta tro att du vet bättre än alla andra.
Men jag tänker vara lite mer uttömande än så trots allt. Ämnet för dagen: White savior complex, eller som jag kallar det: Vita riddare på höga hästar.

Vita riddare fenomenet kan ytligt förklaras med att vita personer vill ”frälsa” alla andra. I botten ligger den vithetsnorm som byggts upp under decennier av kolonialisering. Vithetsnormen innebär en syn på vithet och ”vit” (aka västerländsk) kultur som mer förfinad, utvecklad, bättre än andra kulturer/hudfärger/människor. Detta bidrar till rasifieringen som gör att vi är många som utsätts för rasism. Det bidrar till ”antiblackness” vilket är något som genomsyrar i princip alla kulturer i världen där människor värderas utefter nyansen på sin hud där den med mörkast hud ges lägst värde. Vithetsnormen får också rasifierade att vända sig emot varandra och inbördes bråka om vem som är närmast eller längst ifrån att nå upp till vithetsnormen. Marknadskrafter drar nytta av detta genom att tex sälja blekningsfärg för huden.

Nåväl, tillbaka till White savior. Detta fenomenet har funnits länge men ändrat form lite genom århundradena. White savior finns i många skepnader men alla har de några saker gemensamt:
* En tro på att bara (vita) människor utifrån kan hjälpa ”de andra”
* En överlägsenhet i att det västerländska (vita) sättet alltid är det bästa
* Utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva eller andra
* Avkräver tacksamhet från dem de ”hjälper” även om insatserna skadar mer än de gör nytta

White savior går igen i både små saker och stora saker men absolut tydligast blir detta när ämnen som adoption, biståndsarbete och volontärresor diskuteras.

Den vita riddaren förväntar sig att liksom Daenerys lyftas upp och höjas till skyarna ovanför de tillbedjande bruna människorna. Om någon har mage att ifrågasätta vad för effekter den vita riddarens ”hjälp” har kommer personen att bli ytterst kränkt för hur kan vi tvivla på den vites kunskap och goda vilja?

Nå, den goda viljan är det nog ingen större brist på, problemet är att god vilja inte kommer så långt om det samtidigt finns en tanke om att personerna som ska få hjälpen inte har förmågan att formulera sina behov. Det vill säga: Många gånger utgår hjälp och bistånd ifrån ett utifrånperspektiv där länder i väst ger den hjälp de tycker och tror att biståndstagarna vill ha. Jag tror de flesta förstår att detta rätt ofta slår snett. Framförallt skapar det problem då inhemska initiativ, småföretag och arbetare slås ut av biståndsorganisationerna och deras volontärarbetare.

Exempel: Det byggs en skola i en by. Istället för att utbilda eller anställa lokala förmågor till att undervisa i skolan tillåts volontärarbetare komma dit och undervisa oavsett vilka pedagogiska förkunskaper de har. Detta gör dels att undervisningen för barnen i skolan blir undermålig, barn till rikare föräldrar som kan gå i dyra skolor får en bättre undervisning och klyftorna bevaras. Dels skapar det en beroende situation där skolan räknar med att det ska komma nya volontärer med jämna mellanrum för att hålla personaltätheten. (Diskussionfråga: Hur många i Sverige hade nöjt sig med en skola där barnen nästan helt undervisas av gymnasieungdomar utan pedagogisk utbildning?)

Exempel två: Efter en naturkatastrof saknar många kläder, bostäder och mat för dagen. Lokala firmor försöker få igång en försäljning av billigare kläder och även bygga upp bostäder. Så kommer volontärer och biståndsgrupper som ger kläderna gratis, bygger hus (som är undermåliga) och ”städar upp”. De lokala firmorna går i konkurs, biståndsorganisationerna blir kvar eftersom området nu är beroende av deras hjälp då deras egna medel har knuffats undan.

Eller för att ta ett aktuellt exempel. Vice ordförande för Adoptionscentrum, en organisation som förmedlar adoptioner från en rad olika länder till Sverige har skrivit en debattartikel i metro som fått rubriken ”Adoption ska inte vara en klassfråga”. Bara en vit man kan så effektivt lyckas ”glömma” att adoption alltid är en klassfråga. Eller handlar det inte om klass att lämna bort sitt barn för att ekonomin inte räcker till, eller en är sjuk och kommer dö för att det inte finns vård att få? För svenska föräldrar ska ekonomin inte påverka att få barn, andras barn, barn som lämnas bort på grund av ekonomi. Hur dubbelt är inte det? En dubbelhet som bottnar i White savior. Hur? Jo för att grundtanken blir att barnet minsann får det bättre här, HÄR blir barnet älskat, HÄR får barnet allt hen behöver och HÄR kan barnet växa och må bra med föräldrar som älskar hen. För ”de där andra” älskar inte sina barn på samma sätt, de har inte rätta ekonomin, rätta samhället, rätta allt… För det västerländska vita är bättre än allt annat. (Länk: Adoption ska inte vara en klassfråga )

Sen som sagt på toppen av allt detta förväntas tacksamhet. Tacksamhet över att ha adopterats, tacksamhet över att få ett undermåligt hus byggt, tacksamhet för att barnen får gå i skola även om lärarna saknar all kompetens, tacksamhet tacksamhet tacksamhet. Alltid med argumentet ”jamen det är väll bättre än inget?”. Klart det är bättre än inget, men ska verkligen måttstocken vara att allt som är aningen över hemlöshet/död/noll skolgång är bra? Varför ska folk i rasifierade länder inte få önska mer och förvänta sig mer av sina liv och sin vardag än att i alla fall slippa sova på en soptipp?

Nu är det lätt att säga emot och ifrågasätta om vi bara ska skita i att hjälpa andra. Givetvis ska vi inte det, men vi måste på allvar vara öppna för att fråga vad för hjälp de som ska ha hjälpen faktiskt vill ha, vad har de för behov egentligen och hur kan vi bäst göra så att de i förlängningen kan hjälp sig själva och slippa bli beroende av volontärturister och biståndsarbetare som mest vill få en guldstjärna över vilka Fina Människor de är?

Nä du vita riddare i skinande rustning på din höga häst. Kliv av hästen, snacka med dem du vill hjälpa och fråga hur de vill ha det. Du vet inte bäst, deal with it!