Etikettarkiv: adoption

Samhälle

Adoptera mera?

11 kommentarer

Av väldigt förklarliga skäl pratar vi för närvarande om miljön mer än vad vi gjort på länge. Trots att miljöhoten knappast är något nytt egentligen. Vi har bara kommit så långt mot stupet att det börjar bli omöjligt för gemene person att tänka ”någon annan kan fixa det där”. Undantaget en och annan SDare såklart. Många problemförmuleringar tillika lösningar har presenterats kring hur vi skall förändra den riktning vi är på väg i och förhindra att vi gör jorden obeboelig för majorieteten av människor. Majoriteten av lösningar fokuserar på micro komponenter och lägger det huvudsakliga ansvaret hos den enskilda individen istället för hos stater och storföretagare som de fakto står för de mesta utsläppen och de största möjligehterna att faktiskt göra något åt miljöföstörelsen. Ett av dessa individspår är att vi bör sluta skaffa barn. För att barn kommer innebära viss konsumtion och med det visst utsläpp. Att skaffa barn påstås tom vara det sämsta någon kan göra för miljön och alla som kämpar för miljön uppmanas därför att gå i första ledet och inte skaffa några barn öht. I kölvattnet av detta kommer såklart ”lösningen” att de som ändå gärna vill ha barn men ändå tänka på miljön bör adoptera. Adoption slängs fram som en enkel lösning, som om alla kunde adoptera och som om det finns en aldrig sinande ström av adopterbara barn som bara väntar på föräldrar. Inget av detta är sant. Inställningen är också enormt cynisk och omedvetet grovt rasistisk. Ja jag sa det, det ÄR en rasistisk tanke med att ”det går ju alltid att adoptera!”. Varför undrar ni? Låt mig förklara:

De absolut största delarna av riktigt giftiga utsläpp sker i länder med stor population fattiga människor. Länder som Indien, Pakistan, Srilanka, Peru, Chile osv. Länder som är huvudmål för dagens adoptionsmarknad och den typ av länder de flesta tänker på när de slänger ur sig adoption som en lösning på miljöproblemet. Dessa länder har stora utsläpp för att vi i väst kräver billiga varor. För att få fram dessa varor krävs låga löner, att skippa säkerhet och använda billigare men miljöfarligare ämnen vid tillverkning. Dessa typer av processer är förbjuna i väst, men tillåtet i en rad fattiga länder som är beroende av exporten och därför inte lagstadgar mot dessa vägar för produktion. Vi i väst utnyttjar alltså fattiga länder för att kunna flytta våra utsläpp till dessa länder och sen påstå att vi själva inte är en sådan stor del av problemet. När det kommer till att råka illa ut när miljöförstörningen får reella konsekvenser i form av död natur, naturkatastrofer osv så är det igen de fattiga länderna som drabbas värst. Det är dessa länder och dess befolkning som främst dör i jordbävningar, översvämningar och svår torka medan vi i väst klarar oss jämförelsevis bra. Det bidrar till att folk som de i SD svansen kan fortsätta hävda att klimatkrisen är påhitt för att vi inte sett de stora konsekvenserna av detta ännu.

Kombon av att jobba med farliga ämnen, leva i områden med högre risk för naturkatastrofer och ekonomisk utsatthet gör att många från väst tycker att föräldrar i dessa länder borde adoptera bort sina barn. Vissa blir förälralösa på grund av naturkatastroferna eller de farliga arbetena och där uppmuntras såklart också till adoption. Vad som sällan tas med i beaktande vid dessa situationer är att det kommer röra sig om äldre barn med ett bagage. Ett bagage som gör att det inte är lämpligt för vem som helst att ta hand om dessa barn. Någon som hade blivit en bra biologisk förälder till ett barn blir inte nödvändigtvis en bra förälder till ett adopterat (äldre) barn. Vi får också en situation där vi i väst skapat ohållbara liv för människor i andra länder och sedan pekar på just de omständigheterna för att kräva at få ta dera barn ifrån dem.

Kort och gott, vad som blir kontentan av argumentationen om att adoptera för miljön är att vi skall rädda den miljö vi skapat genom att adoptera barn till dem som haft allra minst med miljöförstörelsen att göra. Vi vill rädda miljön genom att utnyttja miljöförstörelsens största offer… Somliga påstår att miljöfrågan är den viktigaste av alla för utan att rädda miljön spelar saker som rasism och sexism ingen roll. Jag vill hävda motsatsen. Så länge vi tillåter rasism och sexism där vissa människors liv värderas lägre och deras utsatthet mest omvandlas till något för oss att dra nytta av så kommer miljön inte kunna räddas. För just nu ligger fokus på att vi i väst kommer drabbas i framtiden om miljön inte räddas, men faktum är ju att bruna och svarta människor redan drabbas. Varför räknas inte deras lidande? Varför kan vi inte rädda miljön för deras skull och inte bara av rädslan för att själv råka illa ut?

Att adoptera är inte lösningen på miljöproblematiken och vad det i praktiken skulle innebära är att västlänningar för att få visa sig goda krasst räknar med att bruna och svarta barn skall bli adopterbara för att deras föräldrar faller offer för ekonomsk ojämlikhet och förstörd miljö. Jag skrev tidigare att det var ett cyniskt sätt att se på det hela, men egentligen är det för milt uttryckt för den människosyn som krävs för att bygga ett helt politiskt resonemang på att kunna ha så många föräldralösa barn att det skall räcka till alla barnönskande i västvärlden. Vi behöver rädda miljön, men att ta barn från de svagaste är inte rätt väg.

Adoptionpolitics

In the land of inbetween.

Lämna en kommentar

To live ”Inbetween” is nothing new but its not offen talked about in Sweden. Thats why i will start the new year of 2016 to write about this. The ”inbetweenship” is what a lot of us adoptees but also children to immigrants has to deal with.

The inbetweenships is about expectations from the society that we are suppose to be part of a culture people _think_ we belong when they see our exterior (african culture, south american culture etc), but in the meantime we are expected to be fully intergrated with the community we live in. The first part make us exkluded from the second part. We are viewed upon as not belonging in Sweden, that we are not ”real swedes” or that we dont have a given place in Sweden, but since we have lived in Sweden and know only the Swedish culture we dont fit in if we should go back to the country where we have our roots. Going back where we, or our parents, was born we are acting, and are treated, like common turists.

As an adoptee the inbetweenship can become extra  visible. Where immigrants and their children can find support and community with each other the adoptee stands alone. We who are adopted offen grow up in an almost white surroundng, missing out on the chance to interact with people we can mirror ourselves in. The representation in media is also extremley white which gives us few oportunities to find characters in movies, TV or books to relate to. To talkt about this as an adoptee is hard, we are expected to not have an need to see children from around the world on tv, or to be able to fins non stereotypical characters fom the countrys we where born in, in the childrens book we are reading. To talk about such topics, about the fact that you dont feel fully att home in the country is a huge risk to take, one easily get pointed out as whiney, egocentrical and ungrateful for complaining.

 

adoption

If your adopted you should only be grateful to be here, to not feel at home because of the racist society is seen as accusations towards those who has adopted. Because of this a lot of adoptees keep silent about how they feel inbetween cultures. Searching for roots to try to find some kind of belonging is a big step to make for an adoptee. Will the adoptive parents think that the adoptee dont like them any more? What will happen if the biological parents are found? Its not unusal that adoptees searching their roots are called backwards going and silly. ”DNA is not everything”, ”Why is what you have enough?” – Thats how it can sound, or worse. If you on top of this also are chritical to how international adoption is performed, or the fact that a lot of adoptees end up in between cultures, than it can really make people go into a spin of pure hatred that you are not grateful enough. We are supposed to be happy and grateful, anything else is wrong and we have only our self to blame if we are not happy with the way society treats us.

To talk about this ”inbetweenship”, especially for adoptees, is also important if we are going to have an understanding for what happens when adoptees, or other, is trying to find an identity in this society. Lately i have seen people of color who have an secure identity in their culture laugh at and make fun of  adoptees and others who try to find where they belong. They are accused of ”faking it”, trying to seem exposed, or in some cases being accused of not being a victim of racism at all since they are not been growing up in the ”hood”. (The hood in Sweden is suburbs to the bigger cities lika Stockholm and Gothenburg with a high population of immigrants)  This fixation of being from ”the hood” have made people romanticize living in the hood. To be from the hood is seen as a evidence that you are ”racialized for real” and suddenly we who are adopted find ourselves once again out in the cold. Most of us who are adopted are not from the hood, many of us have never lived there, but that does not mean that we dont have to face racism, or that we are not racialized. Besides, ”the hood” is something that excist in one way or another in all cities in Sweden, and I can tell you when i grew up I was jealous of those who grew up in Stockholm for example, because they got something i didnt: Somewhere they belonged.

When people who didnt grew up in the hood, but who are racialized, is trying to mimic cultural expressions created in the hood they are trying to find somewhere they can fit in. its not about trying to fake it. Its about finding a place where you are accepted for who you are, where you can see yourself in the people around you and talk to people who allso know about the racism you meet. Guess if it hurts when this search is met with mockery and exclusion? The inbetweenship make us who are stuck between cultures to walt a thin line all the time. If we seek to much acceptance and community white the white population theres a huge risk of internalisize racism and start turning against other people of color. If we try to reenforce our cultural heritage from the coutry we or our parents was born the risk is instead that we make western mistakes, or get accused of faking our roots. No matter what we do we cant make the right thing and get forced back to living between cultures in the lack of a place to fit in.

By talking more about this we who experience being in between can start finding our own comunity with each other, rather than with those who has the privilige of never having to doubt where they belong. Theres not only problem with the mockery of thos who live between cultures, but also a witch hunt on what is called ”identity politics”(idpol for short). Idpol has an important place in the political discussion, not always but often. Its easy for those wo never have experienced a lack of belonging to say that identity is not important, but for those who has never had the chance to fully belong identity matter, and for all of us (even with a strong identity and belonging) that again and again has to hear that our identity is not good enough for this society identiy gets even more important. Its about reclaiming who we are, to belong and to be able to say ”This is who I am and this is where i belong!”

lost

 

To be inbetween is a constan nagging feeling of being lost. To look for your home but never finding it. Its door being closed in your face over and over againg and in the samte time when you try to talk about it having people telling you its not happening, that this is where you supposed to be. To live inbetween is a long line of contradictions and its not easy to get past, but if we start talking about it some more, maybe a few of us get a chance to find their way.

Adoption

En n*g*rs uppväxt.

11 kommentarer

SVT har spelat in och visat Marika Carlssons stand up show ”En n*g*rs” uppväxt, den finns att titta på på SVTplay. Jag har sett showen och måste nu skriva av mig lite. Jag har sett mängder av människor (främst vita) hylla denna show, hylla Marika och mena på att den var jätterolig, att hon är så stark som vänder negativa erfarenheter till nått bra osv. Jag håller inte med över huvud taget.

När jag ser showen blir min första fråga ”Vem är detta egentligen för?”, å ena sidan verkar hon vilja vända sig till andra i liknande situationer och säga att hon vet hur de har det, att det går att skratta åt. Å andra sidan är så mycket av humorn i showen tydligt riktat åt att få vita att skratta åt rasismen Marika har mött. Gång på gång vänder hon sig till något anonymt ”ni i publiken” med en slutkläm som gör det uppenbart att hon vet, och har räknat med, att publiken är främst vit.

maric_MB_MG_6989(Bilden är från Marikas föreställningsposter)

Skämt på skämt handlar om hur knasiga människor är som inte fattat att Marika är svensk, att hon faktiskt är adopterad med vita föräldrar. Att hon därför inte alls är annorlunda, med nån konstig kultur som ”de där andra”. Hon skämtar tex om att en taxi chaffis frågar om inte hennes föräldrar är arga på henne för att hon varken är gift eller har barn. ”Nä, alltså mina föräldrar är vita, jag har inte sådana krav” ska svaret ha varit. För alla svarta med svarta föräldrar har krav på sig att gifta sig och få barn? Det händer aldrig att vita föräldrar tjatar på sina ungar att gifta sig och reproducera sig?

Efter att ha sett showen måste jag verkligen fråga de antirasister som tycker denna var så bra: Vad är det ni egentligen har tyckt om? Är det fribiljetten att viss rasism är okej för alla kan tänka rasistiskt? Är det att få skratta åt grov rasism för att den drabbade själv skrattar? Är det lättnaden av att få höra: ”Ni är bra, det är bara överkänsliga som hittar rasism i allt. Bry er inte”? För mig hade showen gärna fått byta namn till: ”Det är okej, jag är också rasist”

Jag skulle vilja säga att showen i stort är en orgie i internaliserad rasism. Det vill säga att Marika, trots att hon är svart och därmed utsatts för rasism, ändå själv reproducerar rasismen. Både mot sig själv, men även mot andra folkgrupper. Hon skämtar om att personer med muslimskt namn är terrorister, om hur asiater inte kan snusa osv. Skämt som många vita svenskar glatt skrattar med i, för det spelar på fördomar de själva har som ges legitimitet och blir okej att skratta med i eftersom Marika är svart. Genom sitt ursprung, det sätt hon ses på, legitimerar hon vitas rasism i sin show. För mig lämnar det en mycket bitter eftersmak.

because-shes-notBilden är från en dokumentär om internaliserad rasism. Den lilla flickan har tittat på bilder på barn och berättat vilka som är söta och vilka som är fula. De svarta barnen är fula, eftersom de är just svarta. Att hon själv är svart spelar ingen roll för hon har fått lära sig att vithet är vackert och med detta även att redan i låg ålder hata sig själv. Att ta avstånd från sig själv.

Liknande tendenser finns i Marikas show, men istället för att ta avstånd från sitt utseende tar hon avstånd från att vara ”riktig invandrare”. Hon är adopterad och med det mer okej. Vissa av skämten känns som om de närmast bottnar i en förvåning att människor gång på gång ser henne som invandrare och inte ”icke invandrad svensk”. Sanningen är ju att adopterade är invandrare, vi föddes inte här utan har, per definition, invandrat. Vi registreras som anhöriginvandrare och får vi barn registreras de som andra generationens invandrare. Så är det verkligen så märkligt att det inte direkt står en skylt i pannan på oss ”Adopterad, INTE invandrare”?

Jag förstår på ett sätt Marika till fullo, det där att lessna på rasistiska kommentarer och föreställningar. Samtidigt är det så jävla lätt att i tanken att skämta till det för att ta udden av det hela faktiskt bara reproducera rasismen. Som adopterad hamnar du i ett mellanförskap. En ses inte fullt ut som ”riktig svensk”, när det passar vita svenskar får en höra att en inte hör hemma här, inte ska ha åsikter eller bara kan sticka tillbaka där en kom ifrån om det inte passar. Samtidigt som en får höra att folk ”inte sett att du är svart/brun”, tänker på en ”som vit” osv. Att en visst hör hemma här och är såå svensk. Det blir en rejäl motsättning i ens identitet och för många adopterade är det svårt att hantera på ett bra sätt. Speciellt som många adoptivföräldrar själva saknar kunskapen att hantera detta och därför inte kan lära sina barn att finna en trygg identitet som inte vilar på internaliserad rasism. Tvärt om bygger tyvärr adoptivföräldrar själva ofta på denna internaliserade rasism. Många av de taktiker adopterade barn får lära sig för att hantera rasism mot dem är nämligen att internalisera den istället. Att skratta åt rasismen, skämta själva på liknande sätt (om en sagt det själv kan ju ingen annan säga samma sak på elaka vis är mottot), eller i vissa fall förneka att det elaka stämmer om just en själv eftersom den som är elak har fel om ens ursprung. Ex ”Du är ful för du är kines!” Svar: ”Nähä, jag är inte alls ful för jag är inte kines jag är korean!”

På grund av detta är det inte ovanligt att adopterade är jävligt bra på att reproducera rasism. Som uppvuxna i oftast nästan helt vit kontext måste vi ofta internalisera rasismen för att överhuvudtaget ta oss igenom barndomen eftersom vi inte får några andra verktyg att hantera rasismen med. Många av oss har spelat pajas, skämtat om vårt utseende, vårt ursprung. Gjort allt för att visa att vi också är svenskar, en del av den svenska gemenskapen med samma humor och kulturella ramar. Problemet är när denna reproduktion plötsligt skall kallas antirasism. När en adopterad svart kvinna uppvuxen i vitt samhälle plötsligt gör anspråk på att veta hur det är att växa upp som svart barn med svarta föräldrar i ett rasistiskt samhälle. För vare sig en gillar det eller ej, som barn har en ändå en del fördelar i att vara adopterad med vita föräldrar. Små fribiljetter som barn till invandrare inte har. Det ger oss olika förutsättningar och det gör att vi inte kan tro eller agera med tanken att bara för att någon är svart/rasifierad adopterad kommer denne automatiskt haft samma erfarenheter som andra med samma ursprung/hudfärg.

När Marika då dessutom passar på att raljera om att namnet på föreställningen anmäldes av Afrosvenskarnas riksförbund blir det verkligen knas. För med detta ger hon budskapet: Skit i att lyssna på de som lyfter rasism, de saknar bara självdistans och tar på sig offerkoftan. Rasism är ju faktiskt bara att skratta åt.

Jag avslutar med ett citat av Audre Lorde. Riktat delvis till Marika. Jag förstår som sagt vad mycket av detta kommer ifrån, men vi måste inte fejka tillhörighet med vita svenskar för att vara svenskar. Vi måste inte anamma den vita blicken där svensk= vit, vit = svensk, där ”invandrarpåbrå” syftar till personer med mörk hy eller där det är självklart att visa att en inte är ”en riktig invandrare”. Vi är de vi är, och det ska duga bra. Gör det inte det är det samhället som felar, inte vi och vi har kraften inom oss att påverka detta, inte skratta med i det för att slippa vara den obekväma ”blatten”. Jag hoppas Marika en dag finner insikten att hon har humor och kraft inom sig att stå på en scen och få folk att skratta utan att reproducera rasism och legitimera vitas fördomar. Jag vet att hon kan, och att Sverige är värd det.

lorde

Adoption, Rasism/Antirasism

Hejdå du vita riddare.

2 kommentarer

Skulle jag vilja fatta mig kort hade detta inlägg kunnat sammanfattas till: Hej du vita person, sluta tro att du vet bättre än alla andra.
Men jag tänker vara lite mer uttömande än så trots allt. Ämnet för dagen: White savior complex, eller som jag kallar det: Vita riddare på höga hästar.

Vita riddare fenomenet kan ytligt förklaras med att vita personer vill ”frälsa” alla andra. I botten ligger den vithetsnorm som byggts upp under decennier av kolonialisering. Vithetsnormen innebär en syn på vithet och ”vit” (aka västerländsk) kultur som mer förfinad, utvecklad, bättre än andra kulturer/hudfärger/människor. Detta bidrar till rasifieringen som gör att vi är många som utsätts för rasism. Det bidrar till ”antiblackness” vilket är något som genomsyrar i princip alla kulturer i världen där människor värderas utefter nyansen på sin hud där den med mörkast hud ges lägst värde. Vithetsnormen får också rasifierade att vända sig emot varandra och inbördes bråka om vem som är närmast eller längst ifrån att nå upp till vithetsnormen. Marknadskrafter drar nytta av detta genom att tex sälja blekningsfärg för huden.

Nåväl, tillbaka till White savior. Detta fenomenet har funnits länge men ändrat form lite genom århundradena. White savior finns i många skepnader men alla har de några saker gemensamt:
* En tro på att bara (vita) människor utifrån kan hjälpa ”de andra”
* En överlägsenhet i att det västerländska (vita) sättet alltid är det bästa
* Utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva eller andra
* Avkräver tacksamhet från dem de ”hjälper” även om insatserna skadar mer än de gör nytta

White savior går igen i både små saker och stora saker men absolut tydligast blir detta när ämnen som adoption, biståndsarbete och volontärresor diskuteras.

daenerys-targaryen-white-savior

Den vita riddaren förväntar sig att liksom Daenerys lyftas upp och höjas till skyarna ovanför de tillbedjande bruna människorna. Om någon har mage att ifrågasätta vad för effekter den vita riddarens ”hjälp” har kommer personen att bli ytterst kränkt för hur kan vi tvivla på den vites kunskap och goda vilja?

Nå, den goda viljan är det nog ingen större brist på, problemet är att god vilja inte kommer så långt om det samtidigt finns en tanke om att personerna som ska få hjälpen inte har förmågan att formulera sina behov. Det vill säga: Många gånger utgår hjälp och bistånd ifrån ett utifrånperspektiv där länder i väst ger den hjälp de tycker och tror att biståndstagarna vill ha. Jag tror de flesta förstår att detta rätt ofta slår snett. Framförallt skapar det problem då inhemska initiativ, småföretag och arbetare slås ut av biståndsorganisationerna och deras volontärarbetare.

Exempel: Det byggs en skola i en by. Istället för att utbilda eller anställa lokala förmågor till att undervisa i skolan tillåts volontärarbetare komma dit och undervisa oavsett vilka pedagogiska förkunskaper de har. Detta gör dels att undervisningen för barnen i skolan blir undermålig, barn till rikare föräldrar som kan gå i dyra skolor får en bättre undervisning och klyftorna bevaras. Dels skapar det en beroende situation där skolan räknar med att det ska komma nya volontärer med jämna mellanrum för att hålla personaltätheten. (Diskussionfråga: Hur många i Sverige hade nöjt sig med en skola där barnen nästan helt undervisas av gymnasieungdomar utan pedagogisk utbildning?)

Exempel två: Efter en naturkatastrof saknar många kläder, bostäder och mat för dagen. Lokala firmor försöker få igång en försäljning av billigare kläder och även bygga upp bostäder. Så kommer volontärer och biståndsgrupper som ger kläderna gratis, bygger hus (som är undermåliga) och ”städar upp”. De lokala firmorna går i konkurs, biståndsorganisationerna blir kvar eftersom området nu är beroende av deras hjälp då deras egna medel har knuffats undan.

Eller för att ta ett aktuellt exempel. Vice ordförande för Adoptionscentrum, en organisation som förmedlar adoptioner från en rad olika länder till Sverige har skrivit en debattartikel i metro som fått rubriken ”Adoption ska inte vara en klassfråga”. Bara en vit man kan så effektivt lyckas ”glömma” att adoption alltid är en klassfråga. Eller handlar det inte om klass att lämna bort sitt barn för att ekonomin inte räcker till, eller en är sjuk och kommer dö för att det inte finns vård att få? För svenska föräldrar ska ekonomin inte påverka att få barn, andras barn, barn som lämnas bort på grund av ekonomi. Hur dubbelt är inte det? En dubbelhet som bottnar i White savior. Hur? Jo för att grundtanken blir att barnet minsann får det bättre här, HÄR blir barnet älskat, HÄR får barnet allt hen behöver och HÄR kan barnet växa och må bra med föräldrar som älskar hen. För ”de där andra” älskar inte sina barn på samma sätt, de har inte rätta ekonomin, rätta samhället, rätta allt… För det västerländska vita är bättre än allt annat. (Länk: Adoption ska inte vara en klassfråga )

Sen som sagt på toppen av allt detta förväntas tacksamhet. Tacksamhet över att ha adopterats, tacksamhet över att få ett undermåligt hus byggt, tacksamhet för att barnen får gå i skola även om lärarna saknar all kompetens, tacksamhet tacksamhet tacksamhet. Alltid med argumentet ”jamen det är väll bättre än inget?”. Klart det är bättre än inget, men ska verkligen måttstocken vara att allt som är aningen över hemlöshet/död/noll skolgång är bra? Varför ska folk i rasifierade länder inte få önska mer och förvänta sig mer av sina liv och sin vardag än att i alla fall slippa sova på en soptipp?

Nu är det lätt att säga emot och ifrågasätta om vi bara ska skita i att hjälpa andra. Givetvis ska vi inte det, men vi måste på allvar vara öppna för att fråga vad för hjälp de som ska ha hjälpen faktiskt vill ha, vad har de för behov egentligen och hur kan vi bäst göra så att de i förlängningen kan hjälp sig själva och slippa bli beroende av volontärturister och biståndsarbetare som mest vill få en guldstjärna över vilka Fina Människor de är?
cat

Nä du vita riddare i skinande rustning på din höga häst. Kliv av hästen, snacka med dem du vill hjälpa och fråga hur de vill ha det. Du vet inte bäst, deal with it!

Adoption

Jag blev inte räddad, jag blev bestulen på en tillhörighet.

9 kommentarer

Efter min debattartikel om adoption i ETC och de baksidor som finns men sällan nämns har jag hamnat i flertalet debatter om adoption och min syn på adoption som fenomen. Hatet som riktats mot mig av adoptivföräldrar har varit helt absurt, jag har kallats för psyksjuk med ”rådet” att söka vård, vidrig, hemsk m.m. och de har ogenerat försökt snoka i min bakgrund för att kunna skylla min kritik på en hemsk uppväxt. Som om min kritik är obefogad om mina föräldrar slog mig. (Imo hade det gjort kritiken mer befogad, för hur fanken funkar hemutredningar som tillåter adopterade att fara illa i hemmet?) Föräldrar som alltså har barn som liksom jag en dag kan växa upp och ha kritik mot sin adoption tycker en rimlig reaktion på min kritik är att direkt gå till personangrepp, håna och förminska. Jag hoppas verkligen deras barn aldrig känner sig kritiska till adoption för hur skulle de våga prata med sina föräldrar då?

Nåväl, det jag vill fokusera på i det hela, något jag märkt av som adoptanter (dvs de som adopterat) påstår sig inte existera är detta: Känslan av att äga sitt barn, skillnaden som görs mellan adopterade och biologiska barn och framförallt tanken om att barnen räddats!
Adoptanter hävdar ständigt att de inte gör skillnad på adopterade och biologiska barn i de fall de har fått barn på båda sätten. Ändå ser jag adoptanter som kallar det biologiska barnet för ”mitt barn” och det adopterade barnet för ”det ” , ”adoptivbaret” etc i samma meningar. Dvs där det biologiska hela tiden omskrivs som det egna barnet, deras barn rakt av och det adopterade ständigt som andra hand, ”det andra” där tillhörigheten inte alls poängteras. Just det där med tillhörigheten kommer jag tillbaka till. Även om det bara är ord, ”mitt” och ”det”, så har ord makt. Ord visar på en skillnad i synen på sina barn, skillnader som föräldrarna kanske inte ens är medvetna om att de gör.

För att komplicera det lite nu så finns det å andra sidan adoptanter som överanvänder ”mitt” och ”min” om sina adopterade barn. Där det istället för att signalera samhörighet signalerar ägande. Ett sätt att understryka och möjligen försäkra sig om att ingen kommer ta barnet ifrån dem, för barnet är deras (egendom). Ibland skrivs/sägs det som om adoptanterna vunnit ett spel över de föräldrar som fick lämna bort barnet till adoption. De föräldrarna förlorade, adoptanterna vann, priset var barnet och nu är allt väl i världen. I regel kommer detta ungefär samtidigt som de förbjudna tankarna om att barn räddats.

Eller förbjudna? Jag vette fan. De verkar allt annat än förbjudna. I Adoptionscentrums (AC, en av de föreningar som förmedlar adoptioner) egna facebook grupp vädras gång på gång åsikter om hur mkt bättre barnen får av att adopteras. Hur synd det är om alla barn som är kvar och att de borde få komma hit och få det bra. Vi som kritiserar adoption är hemska, varför tänker vi inte på barnen på barnhem, de som behöver få komma hit? Många medlemar inom AC önskar att föreningen skall bli bättre på att lobba för ökad adoption. Att allt fler länder väljer att lösa adoptioner inom landet, eller det har varit så mkt korrumption att alla samarbeten fått sägas upp ses som ett problem. Inte som säkerhet för barnen, inte som positivt i att barnen får stanna i sina familjer, sina länder, sin kontext. Nej det är hemskt, sorgligt och något som måste motarbetas för annars kan vita inte få rätt till barn och att få rädda dem från de där andra som inte vet hur barn skall vårdas.

Viljan att rädda ett barn, att få vis sig god finns där under ytan. Det uttalas inte rakt av utan gömmer sig i snacket om att barnen förtjänar att få det bra hos oss, att de lider på barnhemmen osv. Något som går rätt mkt emot att de samtidigt ifrågasätter bedömningar som görs kring hur många barn en familj anses kunna ta hand om på bästa sätt, i fråga om känslor och tid. För om nu adoption ska vara ett alternativ måste det väl ändå slås fast att barnen får mer tid och bättre anknytning i adoptivfamiljen än på ett barnhem? I synnerhet kanske om barnet kommer från ett barnhem som är bra (för jo de barnhemmen finns också).

Många gånger känner jag att både adoptanter och människor i största allmänhet lägger allt för mkt fokus på det materiella. Att ge tak över huvudet, mat i magen, skolgång och prylar verkar räcka. Då har barnet det bra. Även om det känslomässiga inte alltid räcker till (även i fall där föräldrarna försöker, vilket alla inte gör) så anses de adopterade ändå ha det så mkt bättre, att kritik bara är gnällighet från bortskämda ungar som inte fattar att vara tacksamma. (Ha också i åtanke att adopterade omtalas som barn av främlingar i dessa diskussioner. Vi ses aldrig som vuxna)

Jag vill därför göra det klart nu: Jag blev inte räddad. Inget adopterat barn blir räddat. Däremot blir många av oss bestulna på en tillhörighet. En chans att få vara hemma någon stans, att faktiskt på riktigt höra till. Att ständigt pekas ut som annorlunda, att mötas av närmast chock i nån sekund när jag presenteras som barn till mina föräldrar, rasismen, kravet på att se mig som svensk när samhället hela tiden säger att det är fel. Att avkrävas kunskap om mitt födsloland som jag inte har, att vara en allmän egendom (alla verkar tro de har rätt att ställa närgångna frågor om mitt ursprung) osv och samtidigt veta att jag inte hör hemma där jag föddes…. det är att ständigt vandra runt och aldrig känna sig fullt ut som en del av samhället, aldrig känna en komplett tillhörighet. Det finns såklart adopterade som inte alls känner igen känslan av rotlöshet och avsaknad av tillhörighet, de kanske tom känner sig räddade av sina adoptanter. De har all rätt att känna så, jag har all rätt att inte dela den känslan.

Jag bygger mitt pansar lite starkare, för den sista tiden har visat mig att kritik mot adoption genererar mer hat från de som borde lyssna än jag fått av att skriva surt om SD. Är inte det absurt vet jag inte vad som är det….. Sluta kritisera kommer jag däremot inte, mer om adoption finns att vänta inom snar framtid. Stay tuned…

Adoption

Att få barn på fattigas bekostnad.

21 kommentarer

Ok, jag vill snacka lite om adoption, om det problematiska med den status adoption fått som något rakt igenom fint. Jag vill tala framförallt om det legitimerade utnyttjandet av fattiga kvinnor runt om i världen. Om hur adoption ses som enbart en positiv sak och inte som det utnyttjande det faktiskt är, men även om hur adoption hela tiden utmålas som en nödlösning för personer som inte får till ett biologiskt barn.

Jag ser om och om igen i diskussioner hur adoption omtalas som en sista utväg, något en kan ta till om inget annat funkar för att få det där barnet en vill ha. Eller hur en tom ska avstå från biologiska barn för att vara (i omgivningens ögon) lite extra god och ta hand om ett barn som redan finns. Mina föräldrar adopterade mig av just den orsaken; det fanns så många barn så varför inte ta ett av de som saknade familj istället för att försöka fixa ett eget? Detta har påverkat mig hela mitt liv, inte pga inställningen hos mina föräldrar men i hur _andra_ gärna påpekar att jag haft sån tur, måste vara så tacksam och yada yada för att mina päron valde att ta mig istället för att försöka få ett biologiskt barn. Jag ser tom adoption omtalas som en fallskärm om någon skulle ångra en sterilisering. Adoption ses sällan som en lösning för ett barn att få tryggheten i en familj utan oftast som möjligheten för vuxna att få ett barn. Som om barn är en rättighet.

Lite info som kan vara bra att ha i beaktande: majoriteten av barn som adopteras är inte föräldralösa. Deras föräldrar väljer att lämna bort dem i förhoppningen att de ska få ett bättre liv. Barn som faktiskt saknar en familj och lever på gatan godkänns nästan aldrig för adoption och om de gör det är de ofta så gamla att ingen adopterar dem ändå. Det är heller inte ovanligt att föräldrar inte vill adoptera bort barnet men får så mycket press på sig att de för det ändå. Det är heller inte speciellt ovanligt med ren människohandel som sen tvättas ”vit” genom att den slutgiltiga adoptionen sker genom legitima organisationer som inte vet om att föräldrarna fått betalt för att avstå från sitt barn, eller att barnet kidnappats.

Detta ger att orsakerna till att det finns barn att adoptera, att vita här i väst kan tala om adoption som en självklar nödlösning är att ”vi” helt utan reflektion utnyttjar det faktum att fattigdomen i andra länder är så stor att folk väljer att ge bort sina barn eller på grund av gammaldags kultur tvingas att lämna bort dem.
Det talas gärna om att det är för barnets bästa, för att barnet ska få det bra. Är det då verkligen det bästa för barnet att komma till ett samhälle fyllt av rasism? Ett samhälle som gör att över hälften av alla adopterade velat ta sitt liv eller haft problem med sitt psykiska mående? Är det verkligen i barnets intresse att slitas från sin familj för att de inte har pengar nog till att täcka ens de mest basala behov som rent vatten och mat? Något som faktiskt bryter mot FNs barnkonvention? Nej, självklart inte. Det bästa för barnet, förutsatt att föräldrarna är lämpliga i övrigt, är ju att familjen får det stöd de behöver för att kunna behålla sitt barn. Det är ju dock enklare att adoptera ett barn hit som får det bättre samtidigt som väst fortsätter utarma många av de länder barnen kommer ifrån. Det är enklare att vara ”god” och rädda en medan dess syskon och familj blir kvar och får fortsätta kampen att överleva dag för dag. Det är lättare att utmåla vita väst som de schysta som sträcker ut en hjälpande hand men blunda för att med en verklig hjälp hade barnen inte behövts adopteras från första början. Det som barnen verkligen hade behövt är en rejäl omfördelningspolitik istället för den rejäla snedfördelning av resurser som vi ser idag.

Jag är glad att jag bor i Sverige, men jag är inte tacksam mer än någon född i Sverige är och det ska jag heller inte behöva vara. Ändå möts jag gång på gång av människor som vill avkräva mig en tacksamhet som om jag hade tvingat mig hit. Som om det är mer tur att adopteras hit än det är att födas här av en vit svensk mamma. Det är också viktigt att minnas att vita föräldrar omöjligt kan ge sina barn fullt ut de verktyg som krävs för att hantera samhällets rasism. För hur en än vrider på det kan de inte själva uppleva rasismen på samma sätt. De ser den bara utifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men oftast hamnade stöder i en färgblindhet att vi alla ju är lika, att jag bara skulle strunta i de som fällde rasistiska kommentarer för jag visste ju egentligen att jag har rätt att bo här och är värd liks mkt som någon annan. Bara det att jag ofta inte alls kände den rättigheten.

Ibland talas det om att adopterade blir berövade sin rätta kultur. Som om det är det som skulle vara problemet med adoption. Att den rotlösheten som många adopterade upplever beror på att de inte får växa upp med den kultur som är i landet de föddes i. Jag kan inte tala för alla adopterade men för egen del anser jag att det inte är avsaknaden av födslolandets kultur som skapar rotlösheten, utan att en aldrig fullt ut tas upp som en given del i det nya landets kultur. Oavsett hur ”svensk” min kultur är, med sill på midsommar och julskinka och Kalle på jul ses jag aldrig fullt ut som svensk. Jag får fortfarande möta frågorna om varifrån jag är egentligen, frågor om colombiansk kultur och samhälle fast jag inte varit i landet på 25 år. Jag får ständigt möta och se i andra att de registrerar att jag inte är svensk ”egentligen”. Där finns min rotlöshet, för jag vet att om jag skulle flytta till Colombia så passar jag inte in där heller. Mitt utseende må vara rätt men min kultur är fel. Hade jag sluppit att ständigt pekas ut som avvikande och ”fejksvensk” hade jag haft en kultur, en samhörighet i det svenska, men nu berövas jag från det i rasismens namn och jag vet att jag inte är ensam.

Något som också ständigt faller bort i diskussionen om abort är det fakta att alla adoptioner, varenda en, är resultatet av ett trauma. Det går inte att komma ifrån och det kommer påverka barnets relation till de nya föräldrarna. Samtidigt har de allra flesta föräldrar också genomgått trauma, ofrivillig barnlöshet, utredningar och ofta en sorg över att inte kunna bära och föda ett biologiskt barn. Detta innebär stt så gott som alla adoptioner innebär att ett barn med trauman hamnar i en familj med andra trauman. ”Skador” som skall bearbetas samtidigt som processen att bli en familj ska pågå. Det är inte lätt och efter diskussioner med många adopterade vågar jag påstå att det tyvärr ofta skapar situationer som är allt annat än gynnsamma för det adopterade barnet. Inte för att föräldrarna inte vill sitt barn väl, utan pga många gånger omedvetna krav på det adopterade barnet att hen ska läka föräldrarnas själsliga sår. Ett uppdrag allt för stort för något barn att fixa.

Är jag då emot all adoption och vill förbjuda det? Nej det är jag inte och jag vill inte förbjuda adoption. Barn som verkligen är föräldralösa ska givetvis få en ny familj. Barn till vuxna som pga sjukdom eller tex missbruk absolut inte kan ta hand om ett barn bör få adopteras. En sådan utgångspunkt skulle dock medföra betydligt färre adoptioner än idag, speciellt från utlandet. Något som troligen inte skulle accepteras med tanke på att det redan nu klagas mkt på att det är så långa köer för att få adoptera eftersom mängden barn uppe för adoption är mycket mindre än antal som vill adoptera. Istället för att se det positiva i att allt fler länder försöker ordna ett bra liv för barnen i deras hemland klagas det på att länderna inte släpper fler barn för adoption. För i väst har vi såklart rätt till andras ungar…

Vad vill jag då med denna text? Jo mana till lite eftertanke och framförallt att vi ska komma ifrån att se adoption som en extra utväg när inget annat funkar. Att sluta se barn som en rättighet vi kan skaffa oss på bekostnad av kvinnor i fattiga länder och adopterade som en andraklassens barn som skall vara tacksamma över att någon ville ha dem. Jag vill att adoption slutar glorifieras och att vi faktiskt på allvar ska kunna lyfta och tala om problemen med adoption och hur vi alla tillsammans ska kunna jobba för att så många barn som möjligt skall kunna stanna med sina familjer, i alla länder i världen. Jag vill att barns rätt att få bo med sin familj skall stå över barnlösa västlänningars rätt att få någon annans barn. Å jag vill att de barn här i Sverige som saknar en familj skall få rätten till den tryggheten innan andra barn skall tas från sina familjer i fattiga länder. Så låt oss diskutera!