Etikettarkiv: allierad

Adoptera mera?

Av väldigt förklarliga skäl pratar vi för närvarande om miljön mer än vad vi gjort på länge. Trots att miljöhoten knappast är något nytt egentligen. Vi har bara kommit så långt mot stupet att det börjar bli omöjligt för gemene person att tänka ”någon annan kan fixa det där”. Undantaget en och annan SDare såklart. Många problemförmuleringar tillika lösningar har presenterats kring hur vi skall förändra den riktning vi är på väg i och förhindra att vi gör jorden obeboelig för majorieteten av människor. Majoriteten av lösningar fokuserar på micro komponenter och lägger det huvudsakliga ansvaret hos den enskilda individen istället för hos stater och storföretagare som de fakto står för de mesta utsläppen och de största möjligehterna att faktiskt göra något åt miljöföstörelsen. Ett av dessa individspår är att vi bör sluta skaffa barn. För att barn kommer innebära viss konsumtion och med det visst utsläpp. Att skaffa barn påstås tom vara det sämsta någon kan göra för miljön och alla som kämpar för miljön uppmanas därför att gå i första ledet och inte skaffa några barn öht. I kölvattnet av detta kommer såklart ”lösningen” att de som ändå gärna vill ha barn men ändå tänka på miljön bör adoptera. Adoption slängs fram som en enkel lösning, som om alla kunde adoptera och som om det finns en aldrig sinande ström av adopterbara barn som bara väntar på föräldrar. Inget av detta är sant. Inställningen är också enormt cynisk och omedvetet grovt rasistisk. Ja jag sa det, det ÄR en rasistisk tanke med att ”det går ju alltid att adoptera!”. Varför undrar ni? Låt mig förklara:

De absolut största delarna av riktigt giftiga utsläpp sker i länder med stor population fattiga människor. Länder som Indien, Pakistan, Srilanka, Peru, Chile osv. Länder som är huvudmål för dagens adoptionsmarknad och den typ av länder de flesta tänker på när de slänger ur sig adoption som en lösning på miljöproblemet. Dessa länder har stora utsläpp för att vi i väst kräver billiga varor. För att få fram dessa varor krävs låga löner, att skippa säkerhet och använda billigare men miljöfarligare ämnen vid tillverkning. Dessa typer av processer är förbjuna i väst, men tillåtet i en rad fattiga länder som är beroende av exporten och därför inte lagstadgar mot dessa vägar för produktion. Vi i väst utnyttjar alltså fattiga länder för att kunna flytta våra utsläpp till dessa länder och sen påstå att vi själva inte är en sådan stor del av problemet. När det kommer till att råka illa ut när miljöförstörningen får reella konsekvenser i form av död natur, naturkatastrofer osv så är det igen de fattiga länderna som drabbas värst. Det är dessa länder och dess befolkning som främst dör i jordbävningar, översvämningar och svår torka medan vi i väst klarar oss jämförelsevis bra. Det bidrar till att folk som de i SD svansen kan fortsätta hävda att klimatkrisen är påhitt för att vi inte sett de stora konsekvenserna av detta ännu.

Kombon av att jobba med farliga ämnen, leva i områden med högre risk för naturkatastrofer och ekonomisk utsatthet gör att många från väst tycker att föräldrar i dessa länder borde adoptera bort sina barn. Vissa blir förälralösa på grund av naturkatastroferna eller de farliga arbetena och där uppmuntras såklart också till adoption. Vad som sällan tas med i beaktande vid dessa situationer är att det kommer röra sig om äldre barn med ett bagage. Ett bagage som gör att det inte är lämpligt för vem som helst att ta hand om dessa barn. Någon som hade blivit en bra biologisk förälder till ett barn blir inte nödvändigtvis en bra förälder till ett adopterat (äldre) barn. Vi får också en situation där vi i väst skapat ohållbara liv för människor i andra länder och sedan pekar på just de omständigheterna för att kräva at få ta dera barn ifrån dem.

Kort och gott, vad som blir kontentan av argumentationen om att adoptera för miljön är att vi skall rädda den miljö vi skapat genom att adoptera barn till dem som haft allra minst med miljöförstörelsen att göra. Vi vill rädda miljön genom att utnyttja miljöförstörelsens största offer… Somliga påstår att miljöfrågan är den viktigaste av alla för utan att rädda miljön spelar saker som rasism och sexism ingen roll. Jag vill hävda motsatsen. Så länge vi tillåter rasism och sexism där vissa människors liv värderas lägre och deras utsatthet mest omvandlas till något för oss att dra nytta av så kommer miljön inte kunna räddas. För just nu ligger fokus på att vi i väst kommer drabbas i framtiden om miljön inte räddas, men faktum är ju att bruna och svarta människor redan drabbas. Varför räknas inte deras lidande? Varför kan vi inte rädda miljön för deras skull och inte bara av rädslan för att själv råka illa ut?

Att adoptera är inte lösningen på miljöproblematiken och vad det i praktiken skulle innebära är att västlänningar för att få visa sig goda krasst räknar med att bruna och svarta barn skall bli adopterbara för att deras föräldrar faller offer för ekonomsk ojämlikhet och förstörd miljö. Jag skrev tidigare att det var ett cyniskt sätt att se på det hela, men egentligen är det för milt uttryckt för den människosyn som krävs för att bygga ett helt politiskt resonemang på att kunna ha så många föräldralösa barn att det skall räcka till alla barnönskande i västvärlden. Vi behöver rädda miljön, men att ta barn från de svagaste är inte rätt väg.

White fragility

De sju stegen av vit känslighet (i brist på bättre svensk översättning av White fragility). Ämnet ”politisk känslighet” har legat och gnagt i hjärnan några dagar bla på grund av reaktionerna över att jag i en text skrev om ”whiteys till antirasister”. Något som främst syftar till ett BETEENDE inte hudfärg. Precis som ”snubbar” eller ”snubbigt” syftar till beteenden hos män, men inte alla män så syftar whiteys precis som ”becky” på ett beteende hos vita personer men inte alla vita personer. Anyhow. Fragility/känslighet kommer i flera former. Vit känslighet blir då en faktor i frågor som rör rasism och kampen mot rasism. Manlig känslighet blir istället något som påverkar i diskussioner om jämställdhet osv. Jag kommer skriva om det utifrån rasism.

Gemensamt för politisk känslighet är att den med makt i strukturen (i detta fallet vita) inte bara förväntar sig utan KRÄVER att den utsatta skall anpassa språk, beteenden, analys och kampmetoder efter de vita. Genom att helt enkelt slå fast att om de vita inte känner sig bekväma kommer de inte hjälpa till i kampen och då kommer rasismen inte försvinna. Ansvaret för att få stopp på rasism läggs på de som utsätts och som hotas med fortsatt förtryck om de drabbade inte dansar efter de vitas pipa.

Känsligheten kan ta sig flera olika uttryck men de absolut vanligaste är att helt enkelt gå till attack mot personen som anses stå för problemet. Att anklaga personen för att cementera rasismen genom att inte hålla sig väl med vita, eller för att stå för en dubbelmoral genom att agera rasistiskt själv mot vita. I mer extrema fall kan motståndet ta sig uttryck i att helt enkelt försöka få bort personen från olika plattformar för antirasistisk kamp med hänvisning till att denna sabbar kampen genom att inte vara snäll nog mot vita.

Så kallade ”vita tårar” är troligen den mest vanliga reaktionen från vita när personer som utsätts för rasism väljer att lämna diplomatin hemma och bara säga/skriva rakt ut hur de känner eller mår. Vita tårar innebär att den som agerat rasistiskt/känner samhörighet med någon som agerat rasistiskt helt enkelt utmålar sig som det faktiska offret i situationen. Den som reagerat på rasismen pekas ut som en värre förövare än den som agerat rasistiskt. Att outa rasism blir ett värre ”brott” än rasismen i sig. Syftet är att å ena sidan avdramatisera allvaret i rasismens skadeverkningar och att å andra sidan frånta sig själv/sin vän ansvar för situationen. Ansvaret för rasismen och dess effekter läggs igen på den som drabbats och vita får fritt agera rasistiskt eftersom de anses vara offer för en kraft utanför dem själva.

Gatekeeping är en annan variant där vita både med ord och handling visar att de anser sig veta bättre än de som drabbas av rasism hur motståndet skall organiseras och därför tex ser till att främst lyfta vita antirasister genom artiklar i media, samarbeten, föreläsningar, eller namndroppning på sina plattformar. Kolla in valfri vit feminist/antirasist med större sociala medier plattform i Sverige och ni kommer förstå vad jag menar. Det handlar inte om att dessa medvetet agerar rasistiskt utan att de helt enkelt väljer att pusha personer de känner igen sig mest i, vilket blir fräsmst andra vita antirasister/feminister.

Omedveten rasism är fortfarande rasism men svårare att komma åt eftersom den ”skyldige” inte själv är medveten om det hela och dessutom mest troligt anser sig själv vara en bra person som jobbar emot rasism. Att det förekommer är ett symtom på att rasism är något strukturellt som påverkar oss alla. När det kommer till känsligheten handlar det mycket om att rasismen (omedvetet) ligger i reaktionen på ett beteende.

Tex: När jag skriver om generella mönster inom machokultur eller hos män blir det givet män som eventuellt protesterar. Som tycker att jag är för generaliserande eller anklagar mig för sexism. Samtidigt som det jag skriver får medhåll och försvar av kvinnor. Samma kvinnor som kan försvara inlägg om snubbighet kan å andra sidan bli extremt upprörda om jag skriver på liknande sätt om vita. För att det då blir en kategorisering där de inkluderas i den ”negativa” grupperingen. Istället för att se likheterna i hur jag skriver om kön och hur jag skriver om ras så går de till attack och försöker avkräva mig att ansvara för deras känslor på ett helt annat sätt än jag förväntas ansvara för mäns känslor i feministiska texter. Dvs samma personer som kan försvara att jag inte alls är en bitter feministfitta mot män kan anklaga mig för att vara en aggressiv blatte när texterna plötsligt inte stryker dem medhårs.

Att agerandet sker omedvetet är ingen ursäkt. Bara en förklaring till varifrån det kommer. Självrannsakan gör ont och är inte enkelt. Att jag skriver om vit känslighet är för att uppmana till självrannsakan. Varför känns det jobbigt att kategoriseras? Är det ovana eller är det för att kategorin som skapas också pekas ut för något generellt negativt? Varför är det okej att använda halvt skämtsamma begrepp om negativa beteenden som främst män står för men inte att göra det samma om beteenden främst vita står för?

Fundera som sagt på varifrån reaktionerna kommer och varför det plötsligt görs skillnad på om män blir utpekade eller vita blir utpekade i en text på en feministisk sida om antirasism och klasspolitik….

(Slutligen. Varken Becky eller Whitey är nedsättande begrepp för vita. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Vill ni livea förtryck pga hudfärg kan vi mötas upp och ordna ett sådant live nån gång så får vi se om ni verkligen håller med om att dessa ord för beteenden är ”lika illa” som faktiskt rasism.)

Rasifiering, tolkningsföreträde och att bedriva kamp som allierad.

Det  finns en sju helsikes massa begrepp i dagens antirasism och feminism. ”Elitistiskt” enligt vissa, ett måste enligt andra. Jag har tidigare skrivit om begrepp (kika i menyn under ”begrepp”) men tänkte försöka sammanfatta lite kring de tre vanligaste begreppen inom antirasismen. Det är svårt att kortfattat beskriva innebörden av orden och hur de ska användas men jag försöker 🙂 Tycker ni jag är helt ute och snurrar eller inte förstår är det bara att fråga.

Rasifiering/Rasifierad: Rasifiering eller att bli rasifierad är ord som beskriver en process. Vanligen talar vi om rasism. I min mening är rasism vad vi fått när rasifieringsprocessen blivit strukturell och rasfördomarna inverkar på alla delar i samhället. För att något ska vara rasism krävs makt. För att något ska bli rasism krävs rasfördomar som startar processen som utsätter vissa för rasifiering och till sist skapar den rasistiska strukturen. Rasifiering handlar inte om hudfärg även om hudfärg kan vara en del av det. Rasifiering handlar om vilka som har makten i samhället och vilka egenskaper de tillskriver personer från andra länder, kulturer, hudfärger eller trosuppfattningar. Rasifiering drabbar därmed inte alla rasifierade på samma sätt. En person med väldigt mörk hy kan bli rasifierad på grund av sin hudfärg, någon som är vit och för det mesta passerar som en del av de som inte rasifieras kan ändå i vissa situationer utsättas för rasifiering genom att tex vara född i ett visst land, eller tillhöra en viss tro. Exempelvis rasifieras judar och muslimer trots att de ofta är vita sett till hudfärg. Att stirra sig blind på hudfärg är att missa hur rasifiering fungerar. Motsatsen till rasifierad är vit, men inte vit som i hudfärg utan vit som i ”osynlig”, för de som tillhör normen blir ”osynliga” på så vis att deras rätt att existera i samhället inte ifrågasätts.

pocahontas

Väldigt kort sammanfattat betyder rasifierad bara ”person som utsätts för rasism”. Rasism = fördomar baserat på en (omedveten) tanke om raser och behovet av att skilja mänskliga grupper från varandra där en grupp ses som överlägsen de andra. För de som anses mindre värda blir situationen ofta negativ, och många gånger rent livsfarlig. Vi har sett hur många etniska rensningar som helst (Nej, Hitlers var varken den första eller den sista) och alla har gemensamt att de började med en rasifieringsprocess där en grupp människors mänskliga värde sakta togs ifrån dem tills vilka handlingar mot dem som helst kunde försvaras.

Så, vi hoppar vidare till nästa begrepp: Tolkningsföreträde. Här blir det ofta frågetecken och missförstånd. Tolkningsföreträde handlar om en enda sak, att den som drabbas av ett förtryck är den som kan berätta hur det är att leva i detta förtryck. Det betyder att vita inte kan berätta hur det är att utsättas för rasism, en person som inte sitter i rullstol kan inte berätta hur samhället bemöter rullstorsburna eller hur deras vardag verkligen ser ut och känns. nanna

Vad tolkningsföreträde däremot inte handlar om är att enbart den som drabbas får tala om hur problem skall lösas. Eller att bara drabbade över huvudtaget får ha en åsikt om frågan. Nej, vem som helst har fortfarande rätt att resonera kring och utrycka sina åsikter om hur förtryck har uppstått och hur de kan lösas. Tolkningsföreträdet kommer bara in varje gång det diskuteras hur det verkligen ÄR att vara drabbad eller i diskussioner kring vad som upplevs kränkande eller inte.

Så, då slår vi ihop de två första punkterna och hamnar i frågan: Hur ska den som inte drabbas delta i kampen utan att ta tolkningsföreträde? Får tex en vit, ateistisk feministisk man säga emot en troende rasifierad man som anser att gud sagt att kvinnor hör hemma bakom spisen? Svaret är: Ja. Givetvis ska vem som än önskar säga emot när denne tycker att någon annan har åsikter eller uttrycker sig på sätt som är felaktigt. Det viktiga är hur det görs.

Det bästa är att förankra åsikterna i sig själv. ”Jag upplever att..” ”jag har tolkat det såhär”, ”Enligt texter jag läst får jag uppfattningen att..”. Det enda riktigt riktigt stora nono som finns är detta: Kom aldrig, någonsin och säg ”Du har fel, min vän som är xx håller med mig”. Att ställa två rasifierade mot varandra och avgöra vem av dem som har rätt är fel, bara fel. Vi som drabbas kan själva ta diskussioner med varandra om vilka saker vi finner viktiga att fokusera på, vilken del i kampen vi vill jobba med eller vilka ord vi vill försöka få bort ur språket. Dessa saker är inte upp till dig som inte drabbas att bestämma och det är verkligen inte din plats att avgöra om jag eller min rasifierde vän har mest rätt om huruvida n-ordet får eller inte får skrivas ut. (För att ta ett exempel) I övrigt är allierades ”funktion” att ta fighten när vi som drabbas direkt inte orkar. När känslorna blossar upp för att diskussionerna ligger oss så nära, när vi inte orkar vara diplomatiska eller pedagogiska kan du som allierad gå in och vara den lugna, den som förklarar igen och igen så vi slipper. Eller genom att dela våra texter och lyfta sådant vi sagt eller gjort så att vi kan få utrymme att dela vår verklighet och synas.

Så för att sammanfatta: rasifiering är en process, tolkningsföreträde gäller upplevelser och allierade ska inte bara stå tysta och lyssna, men de ska heller inte tala om för oss som drabbas hur vårt förtryck känns.

Punkterna om tolkningsföreträde och att vara allierad kan med fördel appliceras på all kamp såsom transkamp, klasskamp, feminism osv.