De sju stegen av vit känslighet (i brist på bättre svensk översättning av White fragility). Ämnet ”politisk känslighet” har legat och gnagt i hjärnan några dagar bla på grund av reaktionerna över att jag i en text skrev om ”whiteys till antirasister”. Något som främst syftar till ett BETEENDE inte hudfärg. Precis som ”snubbar” eller ”snubbigt” syftar till beteenden hos män, men inte alla män så syftar whiteys precis som ”becky” på ett beteende hos vita personer men inte alla vita personer. Anyhow. Fragility/känslighet kommer i flera former. Vit känslighet blir då en faktor i frågor som rör rasism och kampen mot rasism. Manlig känslighet blir istället något som påverkar i diskussioner om jämställdhet osv. Jag kommer skriva om det utifrån rasism.

Gemensamt för politisk känslighet är att den med makt i strukturen (i detta fallet vita) inte bara förväntar sig utan KRÄVER att den utsatta skall anpassa språk, beteenden, analys och kampmetoder efter de vita. Genom att helt enkelt slå fast att om de vita inte känner sig bekväma kommer de inte hjälpa till i kampen och då kommer rasismen inte försvinna. Ansvaret för att få stopp på rasism läggs på de som utsätts och som hotas med fortsatt förtryck om de drabbade inte dansar efter de vitas pipa.

Känsligheten kan ta sig flera olika uttryck men de absolut vanligaste är att helt enkelt gå till attack mot personen som anses stå för problemet. Att anklaga personen för att cementera rasismen genom att inte hålla sig väl med vita, eller för att stå för en dubbelmoral genom att agera rasistiskt själv mot vita. I mer extrema fall kan motståndet ta sig uttryck i att helt enkelt försöka få bort personen från olika plattformar för antirasistisk kamp med hänvisning till att denna sabbar kampen genom att inte vara snäll nog mot vita.

Så kallade ”vita tårar” är troligen den mest vanliga reaktionen från vita när personer som utsätts för rasism väljer att lämna diplomatin hemma och bara säga/skriva rakt ut hur de känner eller mår. Vita tårar innebär att den som agerat rasistiskt/känner samhörighet med någon som agerat rasistiskt helt enkelt utmålar sig som det faktiska offret i situationen. Den som reagerat på rasismen pekas ut som en värre förövare än den som agerat rasistiskt. Att outa rasism blir ett värre ”brott” än rasismen i sig. Syftet är att å ena sidan avdramatisera allvaret i rasismens skadeverkningar och att å andra sidan frånta sig själv/sin vän ansvar för situationen. Ansvaret för rasismen och dess effekter läggs igen på den som drabbats och vita får fritt agera rasistiskt eftersom de anses vara offer för en kraft utanför dem själva.

Gatekeeping är en annan variant där vita både med ord och handling visar att de anser sig veta bättre än de som drabbas av rasism hur motståndet skall organiseras och därför tex ser till att främst lyfta vita antirasister genom artiklar i media, samarbeten, föreläsningar, eller namndroppning på sina plattformar. Kolla in valfri vit feminist/antirasist med större sociala medier plattform i Sverige och ni kommer förstå vad jag menar. Det handlar inte om att dessa medvetet agerar rasistiskt utan att de helt enkelt väljer att pusha personer de känner igen sig mest i, vilket blir fräsmst andra vita antirasister/feminister.

Omedveten rasism är fortfarande rasism men svårare att komma åt eftersom den ”skyldige” inte själv är medveten om det hela och dessutom mest troligt anser sig själv vara en bra person som jobbar emot rasism. Att det förekommer är ett symtom på att rasism är något strukturellt som påverkar oss alla. När det kommer till känsligheten handlar det mycket om att rasismen (omedvetet) ligger i reaktionen på ett beteende.

Tex: När jag skriver om generella mönster inom machokultur eller hos män blir det givet män som eventuellt protesterar. Som tycker att jag är för generaliserande eller anklagar mig för sexism. Samtidigt som det jag skriver får medhåll och försvar av kvinnor. Samma kvinnor som kan försvara inlägg om snubbighet kan å andra sidan bli extremt upprörda om jag skriver på liknande sätt om vita. För att det då blir en kategorisering där de inkluderas i den ”negativa” grupperingen. Istället för att se likheterna i hur jag skriver om kön och hur jag skriver om ras så går de till attack och försöker avkräva mig att ansvara för deras känslor på ett helt annat sätt än jag förväntas ansvara för mäns känslor i feministiska texter. Dvs samma personer som kan försvara att jag inte alls är en bitter feministfitta mot män kan anklaga mig för att vara en aggressiv blatte när texterna plötsligt inte stryker dem medhårs.

Att agerandet sker omedvetet är ingen ursäkt. Bara en förklaring till varifrån det kommer. Självrannsakan gör ont och är inte enkelt. Att jag skriver om vit känslighet är för att uppmana till självrannsakan. Varför känns det jobbigt att kategoriseras? Är det ovana eller är det för att kategorin som skapas också pekas ut för något generellt negativt? Varför är det okej att använda halvt skämtsamma begrepp om negativa beteenden som främst män står för men inte att göra det samma om beteenden främst vita står för?

Fundera som sagt på varifrån reaktionerna kommer och varför det plötsligt görs skillnad på om män blir utpekade eller vita blir utpekade i en text på en feministisk sida om antirasism och klasspolitik….

(Slutligen. Varken Becky eller Whitey är nedsättande begrepp för vita. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Vill ni livea förtryck pga hudfärg kan vi mötas upp och ordna ett sådant live nån gång så får vi se om ni verkligen håller med om att dessa ord för beteenden är ”lika illa” som faktiskt rasism.)