Etikettarkiv: vithet

Rasism/Antirasism

White fragility

1 kommentar

De sju stegen av vit känslighet (i brist på bättre svensk översättning av White fragility). Ämnet ”politisk känslighet” har legat och gnagt i hjärnan några dagar bla på grund av reaktionerna över att jag i en text skrev om ”whiteys till antirasister”. Något som främst syftar till ett BETEENDE inte hudfärg. Precis som ”snubbar” eller ”snubbigt” syftar till beteenden hos män, men inte alla män så syftar whiteys precis som ”becky” på ett beteende hos vita personer men inte alla vita personer. Anyhow. Fragility/känslighet kommer i flera former. Vit känslighet blir då en faktor i frågor som rör rasism och kampen mot rasism. Manlig känslighet blir istället något som påverkar i diskussioner om jämställdhet osv. Jag kommer skriva om det utifrån rasism.

Gemensamt för politisk känslighet är att den med makt i strukturen (i detta fallet vita) inte bara förväntar sig utan KRÄVER att den utsatta skall anpassa språk, beteenden, analys och kampmetoder efter de vita. Genom att helt enkelt slå fast att om de vita inte känner sig bekväma kommer de inte hjälpa till i kampen och då kommer rasismen inte försvinna. Ansvaret för att få stopp på rasism läggs på de som utsätts och som hotas med fortsatt förtryck om de drabbade inte dansar efter de vitas pipa.

Känsligheten kan ta sig flera olika uttryck men de absolut vanligaste är att helt enkelt gå till attack mot personen som anses stå för problemet. Att anklaga personen för att cementera rasismen genom att inte hålla sig väl med vita, eller för att stå för en dubbelmoral genom att agera rasistiskt själv mot vita. I mer extrema fall kan motståndet ta sig uttryck i att helt enkelt försöka få bort personen från olika plattformar för antirasistisk kamp med hänvisning till att denna sabbar kampen genom att inte vara snäll nog mot vita.

Så kallade ”vita tårar” är troligen den mest vanliga reaktionen från vita när personer som utsätts för rasism väljer att lämna diplomatin hemma och bara säga/skriva rakt ut hur de känner eller mår. Vita tårar innebär att den som agerat rasistiskt/känner samhörighet med någon som agerat rasistiskt helt enkelt utmålar sig som det faktiska offret i situationen. Den som reagerat på rasismen pekas ut som en värre förövare än den som agerat rasistiskt. Att outa rasism blir ett värre ”brott” än rasismen i sig. Syftet är att å ena sidan avdramatisera allvaret i rasismens skadeverkningar och att å andra sidan frånta sig själv/sin vän ansvar för situationen. Ansvaret för rasismen och dess effekter läggs igen på den som drabbats och vita får fritt agera rasistiskt eftersom de anses vara offer för en kraft utanför dem själva.

Gatekeeping är en annan variant där vita både med ord och handling visar att de anser sig veta bättre än de som drabbas av rasism hur motståndet skall organiseras och därför tex ser till att främst lyfta vita antirasister genom artiklar i media, samarbeten, föreläsningar, eller namndroppning på sina plattformar. Kolla in valfri vit feminist/antirasist med större sociala medier plattform i Sverige och ni kommer förstå vad jag menar. Det handlar inte om att dessa medvetet agerar rasistiskt utan att de helt enkelt väljer att pusha personer de känner igen sig mest i, vilket blir fräsmst andra vita antirasister/feminister.

Omedveten rasism är fortfarande rasism men svårare att komma åt eftersom den ”skyldige” inte själv är medveten om det hela och dessutom mest troligt anser sig själv vara en bra person som jobbar emot rasism. Att det förekommer är ett symtom på att rasism är något strukturellt som påverkar oss alla. När det kommer till känsligheten handlar det mycket om att rasismen (omedvetet) ligger i reaktionen på ett beteende.

Tex: När jag skriver om generella mönster inom machokultur eller hos män blir det givet män som eventuellt protesterar. Som tycker att jag är för generaliserande eller anklagar mig för sexism. Samtidigt som det jag skriver får medhåll och försvar av kvinnor. Samma kvinnor som kan försvara inlägg om snubbighet kan å andra sidan bli extremt upprörda om jag skriver på liknande sätt om vita. För att det då blir en kategorisering där de inkluderas i den ”negativa” grupperingen. Istället för att se likheterna i hur jag skriver om kön och hur jag skriver om ras så går de till attack och försöker avkräva mig att ansvara för deras känslor på ett helt annat sätt än jag förväntas ansvara för mäns känslor i feministiska texter. Dvs samma personer som kan försvara att jag inte alls är en bitter feministfitta mot män kan anklaga mig för att vara en aggressiv blatte när texterna plötsligt inte stryker dem medhårs.

Att agerandet sker omedvetet är ingen ursäkt. Bara en förklaring till varifrån det kommer. Självrannsakan gör ont och är inte enkelt. Att jag skriver om vit känslighet är för att uppmana till självrannsakan. Varför känns det jobbigt att kategoriseras? Är det ovana eller är det för att kategorin som skapas också pekas ut för något generellt negativt? Varför är det okej att använda halvt skämtsamma begrepp om negativa beteenden som främst män står för men inte att göra det samma om beteenden främst vita står för?

Fundera som sagt på varifrån reaktionerna kommer och varför det plötsligt görs skillnad på om män blir utpekade eller vita blir utpekade i en text på en feministisk sida om antirasism och klasspolitik….

(Slutligen. Varken Becky eller Whitey är nedsättande begrepp för vita. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Vill ni livea förtryck pga hudfärg kan vi mötas upp och ordna ett sådant live nån gång så får vi se om ni verkligen håller med om att dessa ord för beteenden är ”lika illa” som faktiskt rasism.)

Rasism/Antirasism

I begynnelsen var vita.

5 kommentarer

Har ni någonsin tänkt på hur enormt vittvättad världshistorien är? Läser en i historieböcker, ser på gamla tavlor osv kan en lätt få intrycket av att allt som någonsin fått historien framåt har skapats av vita. Den vita normen genomsyrar allt trots att vita faktiskt är i minoritet i världen. Denna vithetstvätt är skapad i rasismens namn, och genom detta får vi även en nedärvd rasism där det vita perspektivet alltid hamnar i första rummet, där frågor som rör andra grupper än vita hetereo cis personer ses som särintressen, lyxfrågor eller sådant vi får ”ta senare”. Detta går igen inom feminismen, hbtq kampen och tom inom antirasismen.

Vad menar jag med en vittvättad historia? Jo att historiska personer nästan alltid avbildas som vita eller med ljusare hy än de mest troligt hade, att världsomvälvande kamper anses drivna och avgjorda av vita. Det går också att se i historiska målningar, sagor, texter och sånger hur personer med mörkt utseende uteslutande utmålas som onda eller helt enkelt exkluderas totalt ur historien. Några exempel: Jesus. Avbildas som vit, ofta med blont eller ljusbrunt hår, blå ögon. Maria avbildas på liknande sätt. Jesus var med största sannolikhet varken vit, ljushårig eller blåögd och inte heller hans mor. Sett till varifrån han kom var han betydligt mer troligt mörkögd med svart hår. Trots denna vetskap fortsätter Jesus och Maria att avbildas som blonda och ljushåriga. Samtidigt avbildas judarna som avrättade Jesus som mörka. Ljus vs mörk, god vs ond, ett återkommande tema inom historiebeskrivningen. Slaveriet är en annan vittvättad historia där avskaffandet av slaveriet helt beskrivs utifrån att vita avskaffade det, vilket inte alls stämmer. Bland de som ledde kampen återfanns flertalet fria före detta slavar. Den tändande lågan kom från en frigiven slav. I inbördeskriget i USA stred många ickevita soldater på båda sidor av kriget men det är bara vita som syns på avbildningar eller beskrivs i berättelser om kriget. Lucia en flicka från Sicilien som i de svenska firandena fram till rätt nyligen haft som krav att vara ljus och blond trots att den verkliga Luca var mörk. Eller vad sägs om det faktum att romarna i skildringar om antikens rom ofta avbildas som vita och ljushåriga? Ja som sagt bara ett litet axplock för att beskriva vad jag syftar till.

Att det vita är norm är så ingrott i samhället att de flesta inte ens reflekterar över det, att många inte ens ser att det är så det ser ut eller att det skulle vara något märkligt att det är så. När Disney kritiseras för att nästan helt välja vita personer i sina tecknade filmer försvaras det med att sagorna som filmerna baseras på är från länder med vit befolkning så det är bara historiskt riktigt att huvudpersonerna är vita. Ett försvar som inte ens reflekterar över det absurda i att kräva historisk korrekthet i hudfärgen på huvudpersonen samtidigt som hen tex dansar med en levande snögubbe eller pratar med en mus, eller för den delen är en flygande älva eller boende på en helt annan planet. Detta mina vänner är precis vad vithetsnormen handlar om, att det vita är en sådan självklarhet att den inte får ifrågasättas, inte kan ifrågasättas. När det ses som märkligare att en vit person får en annan hudfärg i en modern tappning av en saga än att byta ut människorna mot djur. (Ja, tänker här på tex Lejonkungen som baserats på Hamlet, eller på Micke och Molle som är en annan variant av Romeo och Julia osv)

För att då återanknyta till feminismen och antirasismen har jag under en ganska lång period blivit allt mer frustrerad över hur fokuset hela tiden flyttar tillbaka till de vita aktivisterna, kring vad de tycker är viktigast, vad de ser som rätt väg att gå, hur det tycker ”grunden i kampen” skall definieras. Amra har skrivit bra om detta här. Vi kommer hela tiden tillbaka till en kamp som handlar om priviligierade utgångspunkter, tex fler kvinnor i bolagsstyrelser. Alltså seriöst nu, det är en jäkla ickefråga hur många kvinnor som sitter i bolagstopparna så länge vi har problem såsom att våldtäktsoffer inte blir tagna seriöst pga förlegade förebilder om vem som kan vara offer och hur de ska bete sig. Eller att kvinnor fortfarande måste låta killkompisar låssas vara deras partner för att andra män skall sluta antasta dem på krogen. Vi kan inte lägga allt krut på karriäristerna så länge det finns de som kämpar för att ens ha en lön som räcker till husrum och mat för en hel månad. Vi kan inte lägga allt fokus på nån diffus rätt för kvinnor att få vara kvinnor och samtidigt ställa transpersoners verklighet och krav på lika rättigheter som ett särintresse. Å vet ni vad, det är verkligen inte ok att gång på gång behöva se hur den antirasistiska kampen kapas av vita som vill kräva att rasifierade ber snällt om att sluta bli förtryckta. När det sitter vita personer och slår sig för bröstet om att det är sådan tur att just de är antirasister. När feminister börjar hojta om systerskapet vid kritik samtidigt som de premierar en snubbes vilja att läsa om feminism framför rasifierade feministers rätt att slippa rasism, när det ser ut på detta sätt ja då är den antirasistiska och feministiska kampen riktigt mycket ute och cyklar på fyllan.

Nej det är faktiskt dags att sluta vittvätta historien. Att sluta flytta fokus tillbaka till normen och förminska de förtrycktas kamp. Det är inte synd om normen för att de exkluderade kräver att få samma rättigheter som normen haft i årtionden. Det är inte diskriminering mot normen att förtryckta kräver att behandlas på samma villkor. Det är inte förtryck av normen att de exkluderade blir arga när de kräver att få synas och höras men tystas. Gör skillnad på sårade känslor och strukturellt förtryck, annars kan du aldrig bli en sann allierad i kampen. Kampen om hur förtryck skall upphöra kan inte definieras utifrån hur förtryckarna tycker det skall vara, för de med makten vill behålla den.

Just ja som sista sak: Att prata om att de i underläge bara skall ändra sin attityd, att det är deras uppdrag att ”ta itu” med saker för att ”jobba sig upp”, att det bara är inställningen som är problemet är väldigt mycket nonsens. Nej alla har inte samma förutsättningar, nej alla kan inte bara jobba sig upp och få en schyst liv. För vissa är livet som att åka linbana uppför en liten kulle, för andra är det som att bestiga Everest medan någon står och knuffar en tillbaka för varje steg en tar. Det är kränkande och rent av oempatiskt om den som åker linbana tittar ner på den som försöker ta sig uppför Everest och hojtar ”Hörru, du behöver bara ha en mer positiv inställning så ses vi på toppen sedan!”.

Begrepp

Rasifierad, vad betyder det?

15 kommentarer

Rasifierad är ett ord som jag använder ofta i mina texter vilket kanske redan märks 😉 Men vad betyder egentligen ordet?

Ordet i sig har använts länge men inte nått de större massorna riktigt, nu har det anammats i bredare utsträckning inom framförallt den feministiska intersektionella rörelsen. Ordet syftar helt enkelt till att beskriva sociala konstruktioner som placerar människor i fack. Ofta kommer det invändningar från (vita) personer att ordet har sådan negativ klang och för tankarna till rasbiologi. Detta är exakt vad meningen med ordet är! Det är inget ord tänkt att vara trevligt eller positivt laddat utan visa på just negativa, orimliga föreställningar om människor baserat på ”ras”.

 

Som de flesta av oss vet fanns det förr en väldigt utbredd syn på människan som bestående av olika biologiska raser, svarta, asiater, arier osv. I Sverige hade vi liksom flera andra länder ett rasbiologiskt institut. Där försökte forskarna finna tydliga biologiska skillnader i både fysik och psyke mellan personer från olika länder och koppla detta till en påstådd rasprofil. Idag är vetenskapen enad om att det inte finns raser bland människor men tanken om mänskligheten som uppdelad i ”raser” lever kvar. Numer pratas det om etniciteter och kulturer där kultur gärna görs till något statiskt, något medfött som vi aldrig kan ändra helt på. Detta medför fördomar och ideer om att personer från vissa länder eller kulturer skulle bete sig på ett visst vis, se ut på ett visst vis och framförallt: vara rejält olika de födda i ett västerländskt land. Det är detta som är rasifiering.

 

Rasifiering liksom ”vit” är rent sociala konstruktioner och därför inget statiskt. Det finns även vita som på grund av sin religion eller härkomst/kultur rasifieras, ett tydligt exempel på detta är Romer och resandefolk. Det finns även de som passerar som vit så länge ingen frågar om deras ursprung, dessa har del av en del vithetsprivilegium men inte alla då det alltid finns en risk att de ”avslöjas”. Detta gäller tex personer från östeuropeiska länder som Ryssland eller Polen.

 

Rasifiering finns i både det lilla och det stora. SD har gjort politik på att rasifiera stora delar av världens befolkning, Alliansen har också skapat politik på att rasifiera människor tex genom REVA som är rakt igenom modern sanktionerad rasprofilering. Så kallad vardagsrasism (det jag tagit mitt blogg/twitternamn ifrån) är också rasifiering, att tex påstå att någon från Afrika har rytmen i blodet eller att latinamerikaner är sensuella, eller att i princip alla som inte är vita är hetsiga i humöret är rasifiering. Rasifiering är alltså ett sätt att beskriva hur rasism målar upp bilder av andra människor som inte är ”vita”.

 

Och vem är det nu som räknas som ”vit”? Jo det med vit hy, som av omgivningen ses som en normperson och med detta får de privilegier det medför. Om du aldrig egentligen behövt fundera speciellt på din hudfärg för att ingen behandlat dig annorlunda på grund av den är du mest troligt vit.