Etikettarkiv: kamp

Är någon kamp för liten att föra?

I den så kallade ”internkritiken” diskuteras det ofta kring vilka frågor som får mest fokus, och om det skulle finnas frågor som är för små att bry sig om. Att göra fittkonst, synliggöra mens eller prata om att våga vara osminkad hånas lätt som ”oviktiga” frågor och en kamp som inte är värd att ta seriös.

Mer luttrade feminister tittar lite nedlåtande mot de som känner sig modiga i att de bär ett snippsmycke och frågar varför de inte snackar om våldtäkt istället? Varför kör Nyhetsmorgon ännu en kampanj om att våga vara osminkade och om separata badtider när de faktiskt hade kunnat lyfta konsekvenserna av kass förlossningsvård eller kvinnomisshandel? Den nedlåtande attityden mot ”fel” frågor har ett enda budskap: Ni bryr er inte om det jag finner viktigt så ni gör fel.

Nu kan jag för all del själv känna mig trött ibland på fokuset kring snippor och mens, eller smink och rakade/orakade armhålor. Frågan jag ställer mig är dock: Vem tjänar på att jag gör offentliga poänger på att håna dessa frågor, håna andra feministers kamp? Ju mer jag granskar dessa strömmar, ju mer jag tänkt kring det hela har jag lagt märke till att det hela verkar handla mycket om ålder.

130614_5e69z_rci-statusquo-karencho_sn6351

De som hånar är ofta äldre feminister, de som står för den sk. ”fåniga kampen” är ofta yngre, nykläckta feminister. Vad vi får är dels ett åldersförtryck, dels ett kunskapsförtryck. De äldre feministerna har haft tid att mogna i sin feminism, utveckla den och sin analys (med vissa undantag för all del, somliga utvecklas aldrig), medan de yngre just håller på att lära sig och därmed fokuserar på frågor som står dem närmast.

Jag tycker inte det är så konstigt att det bland 15-20 åriga nyblivna feminister finns ett stort fokus på frågor som rör yta, med tanke på att skönhetsindustrin och utseendehetsen är hårdast mot denna grupp. När en fortfarande är fast i föreställningen att mens och snippan inte skall omtalas och är skamligt är det heller inte märkligt att finna det oerhört befriande att få tala om sådant. Vara öppna med att en har mens, gillar sin fitta och att ha sex.

Borde inte vi som varit med i gamet lite längre kunna tillåta nyblivna feminister att ha en ytlig analys, att ha fokus på ”små” frågor som ändå är viktiga för dem? Jag tänker att en djupare feministisk analys kräver tid, det kräver tålamod från de som kommit längre och det kräver att folk orkar undervisa en. Att komma med förmaningar och pekpinnar kan skrämma bort de som just börjar förstå vitsen av feminism, att få börja i det lilla kan ge modet att orka engagera sig i det större på sikt. Bara vi ger utrymme till att växa in i feminismen och slutar kräva att alla skall ha en perfekt analys från dag 1.

Dessutom hänger det stora och det lilla ihop, så ingen kamp är onödig. Vi som anser oss kommit längre kan ju fokusera på de stora frågorna istället för att lägga energi på att tala om för andra feminister att deras fokus är på för fjuttiga problem. Antifeminister skriker ”orka se detta som ett problem, så töntigt!” så det räcker, vi behöver inte göra samma sak. Utöver det kan det vara rätt avslappnande att ibland få fokusera på enklare frågor och bara ge varandra allmänt peppande utan att hela tiden tänka ”är detta verkligen ett problem i förhållande till könsstympning och våldtäkt?”.

menarewrong

Feminister på löpande band bränner ut sig i kampen eftersom vad vi än gör är det aldrig bra nog. Det står ständigt någon och påtalar att fokus är fel, att det finns viktigare saker att bry oss om. Så låt oss inom feminismen stötta varandra, låt nybörjarna ta de enkla frågorna och växa in i de svårare med vårat stöd, istället för vårat hån. Låt människor föra en kamp de orkar med, istället för en kamp som skall se ”rätt” ut för utomstående. Tycker du att det saknas diskussion om ett visst ämne, var den som startar igång den diskussionen istället för att klaga på att andra gör fel.

Vi har inte ett problem fören alla bara bryr sig om ifall armhålor är rakade eller ej, och där är vi verkligen inte idag. Tvärt om stöts och blöts större frågor såsom hederskultur, våldtäktskultur, kvinnomisshandel etc hela tiden. Vi har utrymme för ”fåniga” frågor också. Med andra ord: Live and let live.

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Vad är egentligen feminism?

Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.

Yttrandefrihet: Mer än ett demokratiskt verktyg.

Kristina som bloggar om feminism m.m. har skrivit en text om hur yttrandefrihet inte har något egenvärde. Jag har läst texten och känner att jag måste ge lite svar på tal här. Jag kan hålla med om vissa delar av det Kristina vill föra fram, men på det stora hela tycker jag hon är ute och cyklar. Detta är varför:

Främst anser jag att texten totalt saknar maktanalys ur flera perspektiv. Såsom klass, rasism, hbtq och funkisperspektiv. Vem är det som har makten och hur förvaltas makten? Att ha yttrandefrihet i ett land handlar om mycket mer än bara ett demokratiskt verktyg.

Kristina nämner att ett land kan vara demokratiskt och behandla sina invånare väl men sakna yttrandefrihet. Jag skulle vilja grotta ner mig lite här. Hur kan det vara möjligt för ett samhälle att göra det bästa för invånarna om de som styr inte vet vad invånarna vill? För hur ska de veta det om invånarna inte får berätta det?

För här kommer liksom själva grunden i yttrandefriheten: Rätten att ge kritik, positiv som negativ, om samhällets alla funktioner, och rätten att kritisera andras åsikter. Även en så enkel sak som att svara på en enkät om ”vad tycker du om busstrafiken” är att nyttja sin yttrandefrihet. Ett land utan yttrandefrihet saknar därmed alla möjligheter att bejaka befolkningens önskningar eftersom det inte finns någon chans att fråga vad folket vill. Inte ens i teorin kan ett land vara demokratiskt och ha en bra struktur för invånarna och samtidigt sakna yttrandefrihet.

Kristina påstår som sagt att yttrandefriheten saknar ett egenvärde. Att det är hur yttrandefriheten nyttjas och används som är det viktiga, inte att den finns. Frågan är ju hur yttrandefrihet skall kunna användas rätt eller fel om den inte existerar alls? Vad är ens fel sätt?

Det går ju att argumentera för att det är fel sätt att använda yttrandefriheten för att propagera för nazistiska partier, eller uttrycka sig rasistiskt. Faktum är ju att vi faktiskt har begräsningar i yttrandefriheten för att skydda andra och därmed stävja att yttrandefriheten ”missbrukas” (hit hör tex förtal, hets mot folkgrupp eller uppvigling till brott) . Jag kan absolut se en poäng i funderingar om yttrandefriheten är så jäkla bra när människor använder den för att motverka demokratin, men vad är alternativet?

För yttrandefriheten är ytterst viktigt för alla förtryckta grupper. Om rätten att yttra sig, kampanja, protestera, diskutera osv skulle bli något enbart vissa har rätt till (politiker) så skulle makten förskjutas ännu mer bort från de förtryckta till de som redan har makt. Yttrandefriheten är i princip det enda vapen vi som lever i ett förtryck har för att kunna påverka vår situation. Att inte se egenvärdet i detta är att vara enormt priviligierad.

Ser vi till historien är det ju just yttrandefriheten som möjliggjort så mycket kamp och till sist så många reformer som vi idag ser som självklara. Hade det tex funnits allmän rösträtt om vi inte hade haft yttrandefrihet och därmed aktivister som stod på gatorna och agiterade för allas rätt att rösa? Hade tvångssteriliseringarna av transpersoner någonsin upphört om vi inte hade haft rätten att yttra oss om hur vidriga de var?

Nu har vi inget land med en total avsaknad av yttrandefrihet utan enbart extremt begränsad sådan . För total avsaknad av yttrandefrihet skulle innebära att ingen fick säga något över huvud taget. För bara att tala om för ens partner att en älskar hen är att använda sin yttrandefrihet. De länder som har mest begränsad yttrandefrihet har heller ingen demokrati och begränsningarna handlar i princip helt om att personer utan makt inte får kritisera personer med makt.

När yttrandefriheten inskränks, inskränks samtidigt många andra rättigheter. Exempelvis gör en kraftigt begränsad yttrandefrihet att strejkrätten uteblir, möjligheten att organisera sig utomparlamentariskt minskar, tryckfriheten begränsas eftersom det inte går att skriva insändare eller debattartiklar om ingen får yttra sig osv osv. Yttrandefriheten är inte avhängig demokratin, demokratin är avhängig yttrandefriheten. Jag upprepar igen: Yttrandefriheten fyller framförallt en funktion för alla de utsatta grupper som inte har ekonomiska medel att starta upp och driva dyra kampanjer, föreningar eller tidningar. De vars påtryckningsmedel ligger i att protestera på gatan och därmed göra sig hörda.

Ett samhälle utan yttrandefrihet blir oundvikligen ett samhälle med en liten elit som sitter på precis alla makt. Att inte se egenvärdet i yttrandefriheten blir att förminska det viktigaste kampverktyg förtryckta grupper har: Sin röst och rätten att höja den.

Vi kan inte tiga oss ur ett förtryckande system.

”Får jag be som största, möjliga, tyssssssssstnaaaad. Svensk politik skall nu ge sig på ett dödsföraktande trick aldrig tidigare skådat.Utan livlinor och säkerhetsnät skall Svensk politik göra en trippel saltomotar med dubbel skruv och genom detta fantastiska trick bota alla orättvisor och förtryck! Detta trick kräver stor koncentration och vi kan tyvärr inte tillåta störande moment som prasslande papper eller påpekande att någon grupp glömts bort. Så jag ber er igen, kan jag få största, möjliga, tyyyyssssstnaaaad.”

Ja ungefär såhär känns det i den politiska debatten ibland. Vi ska lösa alla problem som leder till förtryck av människor men vi ska absolut inte prata om problemen. Speciellt skall vi inte prata om grupperna som drabbas av förtrycket för då sysslar vi med något fult som kallas: Identitetspolitik. Detta hemska som får politiker att i alla fall mentalt rynka på nästan och känna lite avsmak. Hur kan någon frivilligt peka ut sig som tillhörande en förtryckt grupp? Så fasansfullt, så vedervärdigt, så onödigt! Artikel på artikel skrivs om identitetspolitikens faror, hur vi bygger det vi och dem tänk vi vill motarbeta, hur de som talar om utsatta grupper visar att dessa grupper finns och bör särbehandlas. Ja är det inte till och med så att det kanske är vi själva som skapar förtrycker genom att prata om det? Vi som liksom ser problem och fel i allt och skapar ett förtryck mot oss själva genom att gå och störa oss på dessa saker som egentligen inte är så farliga? Kan det kanske vara så att vi själva tvingar fram förtrycket genom att bete oss på ett visst sätt så att det lockar fram knepiga kommentarer och diskriminering? Å låt oss inte ens gå in på det här med separatistiska forum, där bara vissa grupper är tillåtna. Hur har vi mage att säga att någon inte får vara med för att de inte behövt möta vissa fördomar? Det är ju inte annat än diskriminering, censur, offerkoftor hela bunten! (Speciellt om vi ska tro på Hanne Kjöller som satte kaffet i halsen totalt över forumet Rummets existens)

Nä, givetvis fungerar det inte på detta sättet. För att kunna beskriva ett förtryck måste det såklart få en definition. I definitionen ingår vilka som drabbas och hur. Sen kan vi börja se på hur det kan motverkas för nu vet vi vilka som drabbas och hur. Ta rasism: Vi kan inte motverka rasism om vi inte erkänner att det finns och skapar offer. Om vi erkänner att det existerar måste vi också få begrepp för förtrycket för att bättre kunna beskriva det, hur det fungerar, vad finns det för mekanismer? För att kunna göra skillnad på de som drabbas och de som inte drabbas behövs också begrepp, därför används oftast rasifierad vs vita som begrepp för att beskriva de sociala konstruktioner som ger oss rasism. Det är inte begreppen, orden på förtrycket som skapar ett vi och dem tänk. Tänket finns redan där, vad som görs är att sätta ord på det, visa dess existens.

Vi vet ju att många förtryck runt om i världen krossats allt efter som, men har det någonsin skett utan att de som drabbats satt ord på förtrycket, satt ord på gruppen som förtrycks och ord för de som förtrycker? Nej det har det inte. I tystnaden bor förtryckets makt. Så länge folk är tysta har förtrycket kontrollen, kan trycka ner och styra. I samma sekund som de förtrycka höjer sin röst tappar förtrycket i makt. Trollet kommer ut i solen och kan börja spricka. Genom att inte tillåtas sätta ord på det som trycker ner oss bibehålls alltså makten över oss. Därför tar det emot för vita att rasifierade sätter ord på sin kamp själva, tar makten ifrån dem att styra över deras liv. Därför motsätter sig cispersoner när transpersoner sätter ord på sin vardag, sitt förtryck och börjar ställa förtryckarna till svars. De vill ha sin makt intakt. Därför klagar politiker när gräsrötterna höjer sina röster och påminner om att det faktiskt är vi som är de som ska bestämma, de sitter där de sitter för att vi valt dem, de jobbar för oss inte tvärt om. Därför försöker de att flytta fokuset, kritisera oss för identitetspolitik som krossar kampen. Härska genom att söndra.

Om vi börjar förneka oss själva rätten att sätta ord på det som drabbar oss ger vi över makten till andra. Om andra får oss att tystna ”för kampens skull”, vem gynnas då av kampen? De som fortsätter höras i den och ta plats, eller vi som får stå tysta för att inte splittra den?

Nej, vi måste fortsätta höras, fortsätta splittra kampen för vore kampen redan inkluderande skulle den inte splittras av att vi höjer våra röster. Skrev denna liknelse i en grupp ang att inte sätta namn på olika grupper och därmed ”skapa” ett vi och dem tänk: Hur förklarar du färgen gul i förhållande till färgen röd om du inte får säga ordet gul men heller inga andra ord som symboliserar färgen gul?

Jag lämnar er med den tanken och uppmaningen att fortsätta höras, fortsätta kämpa och aldrig tystas!

 

(Just ja, påminner om att jag finns på facebook där delas sådant som inte alltid kommer med på bloggen så håll koll där också 🙂

 

 

 

När alla ska med får ingen plats.

Som feminist finns det tyvärr ganska få kända feministiska profiler att ha som förebilder. Detta gör att de få som finns ges nästan en helgonstatus, se tex personglorifieringen av Gudrun Schyman som gått så långt att det ibland glöms bort att F! består av fler än henne. Samtidigt leder det också till ett behov av att lyfta och göra feministiska ikoner av kvinnor som på något sätt bedöms som starka och/eller framgångsrika, oavsett vad de egentligen har för åsikter.

Ett exempel på detta är hur Margaret Thatcher har lyfts av många feminister som en förebild och ikon. Thatcher förde en politik som var allt annat än gynnsam för någon, men speciellt inte för kvinnor. Hon var allt annat än feministisk men för att hon var framstående inom en mansdominerad värld (politiken) ses hon ändå som någon värd att se upp till. Ett annat exempel är Isabella ”BlondinBella” Löwengrip. Eftersom hon lyckats göra sig ett namn och tagit plats i företagsvärlden vill många tillskriva henne en feministisk profil, det har tom myntats ett begrepp för hennes åsikter: ”Blondinbella feminism”. Isabella själv har gång på gång sagt att hon inte är  feminist, att hon tar avstånd från feminismen och inte vill förknippas med den på något sätt. Hon skriver en del om att öka självförtroendet hos unga tjejer, men alla råd spelar patriarkatet rätt i händerna vilket knappast hjälper den feministiska kampen framåt.

Med starka och framgångsrika menas dessutom ofta kvinnor som gjort karriär i en annars mansdominerad värld, eller innehar ett kändisskap (ev båda delarna). Vad ger detta egentligen för intryck till alla kvinnor som kämpar och sliter inom kvinnodominerade yrken? Kan inte en sjuksköterska tex vara stark och värd att uppmärksammas som en feministisk inspiration?

Att tillskriva icke feminister feministiska åsikter för att kunna göra dem till ikoner är ett problem. Ett annat problem är när ”jag är feminist” är allt som krävs för att inkluderas. Vad en kallar sig ses som viktigare än vad en faktiskt gör för den feministiska kampen. Att kalla sig feminist har blivit lite av ett modeord samtidigt som de som faktiskt arbetar med en feministisk kamp utmålas som extrema. Fredrik Reinfeld kallar sig feminist trots att det parti han företräder har gjort många reformer som slagit hårdast mot kvinnor. Till och med SD kallar sig feminister som ett sätt att få en mer rumsren profil. Alla vill vara feminisiter men få vill göra feminism.

I bristen på vettiga förebilder är också feminismen som rörelse redo att se förbi problematiska åsikter för att kunna inkludera någon i kampen. Tex under Nordiskt forum där transexkluderande och transfoba talare bjöds in för ”de har ju bra åsikter i övrigt”. Istället för att göra feminismen till en trygg plattform och kamp för alla som kämpar för jämställdhet blir det viktigaste att få med så många som möjligt. Den feministiska rörelsen har hamnat i att sätta kvantitet framför kvalitet .

När kampen sedan skall definieras vidare premieras kända talares rätt att bjudas in trots ex rasistiska åsikter eller transfobi över rätten för förtryckta grupper att göra sin röst hörd och känna sig trygga. Normen blir de som får föra agendan medan övriga grupper förväntas snällt vänta på sin tur. Jag har många gånger sett feminister argumentera för att den feministiska kampen måste få ordentligt fäste, en bred skara anhängare och på allvar bli en del av den politiska makten innan feminismen också kan inkludera exempelvis transpersoner. ”Tar vi allt direkt kanske folk blir avskräckta och vägrar delta i kampen” påstås det.

Jag anser att feminismen måste satsa på kvalitet nu, att bygga vår inre rörelse innan vi fokuserar på att få med fler på tåget. Vi måste bygga en kamp som inkluderar alla. Är rasism, transfrågor, funkofobi etc för ”svårt” att greppa för någon så kanske den personen inte är redo att delta ännu? Kampen måste inbegripa alla utsatta grupper, men den måste inte inbegripa alla människor. Det är dags att vi ser hur många fantastiska kämpar det finns bland gräsrötterna, lyft dessa, finn inspiration hos dem och sluta leta ikoner bland personer som vill arbeta mot ett jämställt samhälle.

Mitt första år med Vardagsrasismen, en tillbakablick.

Ok, så idag firar jag mitt första år under nicket Vardagsrasismen. För ett år sedan startade jag min twitter under detta namn. Jag tänkte se tillbaka på året som varit. Det påtalas nämligen gärna att rasism, nazism och hot mot rasifierade, hbtq personer mfl skulle vara myter, överdrivna för att sitta och tycka synd om sig själva. Så hur har året egentligen sett ut? Nedan följer ett litet axplock:

Ja vi kan börja med att Mona Sahlin blev förföljd och bla kallad landsförädare av personer från Svenskarnas parti när hon var på väg hem till sitt boende i Visby under förra årets Almedalsvecka. Att de för det första tilläts komma och för det andra inte hade någon övervakning för vad de pysslade med är under all kritik.

I augusti annordnades Hijabuppropet som ett sätt att belysa den rasism som möter kvinnor som bär sjal. Hijabuppropet var en reaktion på att flera olika muslimska kvinnor fått sina sjalar våldsamt avslitna och även misshandlats pga av sjalarna. Ett specifikt fall blev droppen och hijabuppropet lanserades. Detta ledde till stor debatt då många ansåg att hijabuppropet var ett svek mot de kvinnor som tvingas att bära sjal mot sin vilja.

I September i fjol avslöjades att polisen i Skåne hade ett detaljerat, och olagligt, register över romer. Från små barn på bara nått år till döda fanns med i registrets som påstods enbart innehålla tungt kriminella. Polisens bortförklaringar var många men strax innan jul slogs det fast att registret var olagligt upprättat.

I Oktober slog inte bara svensk utan europeisk media på stora trumman med varning om att romer rövade bort blonda barn. Tidningarnas förstasidor pryddes av en liten blond flicka som kallades ”Maria” och löpsedlar lät även göra gällande att flickan  ”kan vara svensk”.  Efter ungefär en vecka av massiva artikeldelningar, tumult och misstänksamhet mot romer kom sanningen fram. ”Maria” var inte alls kidnappad, de vuxna som togs fast som kidnappare var barnvakter, hennes mamma var på en resa, inget brott hade skett. I spåren av detta blev bla 2 barn omhändertagna på Irland efter anmälan om att de var blonda och ”troligen kidnappade, precis som Maria”. Rasistiska sidor som ex Exponerat såg detta fallet som ett kvitto på varför Romregistret hos skånepolisen var ett måste och krävde tom att det skulle utökas. Åsikter de inte tog tillbaka efter att det kom fram att inget brott hade skett.

I september blev en man grovt misshandlad och nästan slängd från en viadukt ner på en trafikerad väg. Misshandeln skedde av flera personer inför hans då 1.5 år gamla son. Orsak till misshandeln? Mannen var svart. Detta gav fart till en debatt om den växande afrofobin (rasism speciellt riktat mot personer med afrikanskt ursprung) och ledde till att det i februari i år publicerades en nygjord utredning kring afrofobi och rasism.

I september rapporterades även att en grupp kvinnor med östasiatiskt ursprung nekats tillträde till en krog enbart på grund av sina utseenden. Krogen hävdade att detta skett för att motarbeta prostitution trots att det inte fanns några belägg för att just dessa kvinnor var prostituerade. I en dom slogs det senare fast att detta inte rörde sig om diskriminering för ”syftet var legitimt” vilket gör att kampen mot sexköp nu tagit sig ytterst rasistiska uttryck.

I november tilläts nazister från Svenskarnas parti att hålla en demonstration med tillhörande demonstrationståg på minnesdagen för kristallnatten. Att det dessutom var exakt 75 år sedan kristallnatten inföll sågs som ett extra stort hån mot alla de som föll offer för förintelsen.

I december attackerar nazister en antirasistisk demonstration i Kärrtorp. Flera skadas och polisen möter hård kritik för att de inte tillsatte fler poliser för att övervaka demon när de visste i förväg att det fanns en hotbild. Redan innan denna nazistattack hade flera ensamma privatpersoner misshandlats av nazister i Kärrtorp, bland annat en ung man som knivhöggs i magen på väg från tunnelbanan. Som en motreaktion samlas senare den hittills största demonstrationen mot nazism i Sverige då ca 16.000 personer sökte sig till Kärrtorp bara dagar innan jul.

I mars attackerade nazister en liten grupp med antirasister som just lämnat en antivåldsdemonstration i Malmö. Flera knivhöggs och en av dem utsattes för grovt våld mot huvudet, så pass att han hamnade i koma och ett tag svävade mellan liv och död. Attacken rubricerades som mordförsök men trots detta valde media att länge omtala händelsen som ett ömsesidigt bråk där båda ”sidor” var lika skyldiga och det spreds även ut ogrundad information att nazisterna skulle ha attackerat i självförsvar. Något som senare kunde motbevisas. Efter attacken arrangerades flera antinazistiska demonstrationer runt om i landet till stöd för de drabbade och som ett ställningstagande mot den ökade nazistiska aktiviteten.

På 1a maj tilläts Svenskarnas parti hålla marsch och torgmöte i Jönköping, trots massiv kritik mot beslutet och att tom Jönköping kommun bad polisen att ändra beslutet med hänvisning till allmän ordning stod beslutet kvar. Nazisterna möttes dock av ett massivt motstånd och Jönköpings kyrkoklockor ringde varning för fara för första gången sedan inledningen av andra världskriget.

Under våren har flera elever på olika skolor blivit avvisade från skollokalerna, ombetts sitta tysta för att inte tvingas lämna lokalen etc för att de protesterat mot SDs besök. I ett fall fick en elev som på förhand försök mobilisera motstånd mot SD inte ens befinna sig på skolområdet under SDs besök. Detta är ett klart hot mot elevernas yttrandefrihet då de har all rätt att protestera mot närvaron av partier de inte vill se i sin skola. Även elever har rätt till en trygg arbetsmiljö! Samtidigt som protesterna från elever haglat slog Skolverket nyligen fast att alla politiska partier skall vara välkomna till skolor för att tala och hålla bokbord. Även nazistiska partier som SvP skall vara välkomna, så länge de är ett officiellt parti får skolor inte längre neka dem tillträde i valtider.

Ok, jag stannar här för denna gång. Utöver alla dessa händelser bär jag med mig kraften från det enade motståndet, alla nya inspirerande aktivister jag mött via twitter, känslan av att se en bred folklig antirasistisk kamp växa fram genom vända ryggar mot SD, protester i skolan, protester på arbetsplatser och en växande medvetenhet. Det finns hopp! Kampen mot rasismen, fascismen och nazismen och alla sorters förtryck fortsätter. Jag hoppas du vill hänga med mig ett år till! Från idag finns jag även på facebook där jag kommer dela nya blogginlägg, nyheter, och tankar, välkommen att följa mig där. 🙂

 

 

 

 

I begynnelsen var vita.

Har ni någonsin tänkt på hur enormt vittvättad världshistorien är? Läser en i historieböcker, ser på gamla tavlor osv kan en lätt få intrycket av att allt som någonsin fått historien framåt har skapats av vita. Den vita normen genomsyrar allt trots att vita faktiskt är i minoritet i världen. Denna vithetstvätt är skapad i rasismens namn, och genom detta får vi även en nedärvd rasism där det vita perspektivet alltid hamnar i första rummet, där frågor som rör andra grupper än vita hetereo cis personer ses som särintressen, lyxfrågor eller sådant vi får ”ta senare”. Detta går igen inom feminismen, hbtq kampen och tom inom antirasismen.

Vad menar jag med en vittvättad historia? Jo att historiska personer nästan alltid avbildas som vita eller med ljusare hy än de mest troligt hade, att världsomvälvande kamper anses drivna och avgjorda av vita. Det går också att se i historiska målningar, sagor, texter och sånger hur personer med mörkt utseende uteslutande utmålas som onda eller helt enkelt exkluderas totalt ur historien. Några exempel: Jesus. Avbildas som vit, ofta med blont eller ljusbrunt hår, blå ögon. Maria avbildas på liknande sätt. Jesus var med största sannolikhet varken vit, ljushårig eller blåögd och inte heller hans mor. Sett till varifrån han kom var han betydligt mer troligt mörkögd med svart hår. Trots denna vetskap fortsätter Jesus och Maria att avbildas som blonda och ljushåriga. Samtidigt avbildas judarna som avrättade Jesus som mörka. Ljus vs mörk, god vs ond, ett återkommande tema inom historiebeskrivningen. Slaveriet är en annan vittvättad historia där avskaffandet av slaveriet helt beskrivs utifrån att vita avskaffade det, vilket inte alls stämmer. Bland de som ledde kampen återfanns flertalet fria före detta slavar. Den tändande lågan kom från en frigiven slav. I inbördeskriget i USA stred många ickevita soldater på båda sidor av kriget men det är bara vita som syns på avbildningar eller beskrivs i berättelser om kriget. Lucia en flicka från Sicilien som i de svenska firandena fram till rätt nyligen haft som krav att vara ljus och blond trots att den verkliga Luca var mörk. Eller vad sägs om det faktum att romarna i skildringar om antikens rom ofta avbildas som vita och ljushåriga? Ja som sagt bara ett litet axplock för att beskriva vad jag syftar till.

Att det vita är norm är så ingrott i samhället att de flesta inte ens reflekterar över det, att många inte ens ser att det är så det ser ut eller att det skulle vara något märkligt att det är så. När Disney kritiseras för att nästan helt välja vita personer i sina tecknade filmer försvaras det med att sagorna som filmerna baseras på är från länder med vit befolkning så det är bara historiskt riktigt att huvudpersonerna är vita. Ett försvar som inte ens reflekterar över det absurda i att kräva historisk korrekthet i hudfärgen på huvudpersonen samtidigt som hen tex dansar med en levande snögubbe eller pratar med en mus, eller för den delen är en flygande älva eller boende på en helt annan planet. Detta mina vänner är precis vad vithetsnormen handlar om, att det vita är en sådan självklarhet att den inte får ifrågasättas, inte kan ifrågasättas. När det ses som märkligare att en vit person får en annan hudfärg i en modern tappning av en saga än att byta ut människorna mot djur. (Ja, tänker här på tex Lejonkungen som baserats på Hamlet, eller på Micke och Molle som är en annan variant av Romeo och Julia osv)

För att då återanknyta till feminismen och antirasismen har jag under en ganska lång period blivit allt mer frustrerad över hur fokuset hela tiden flyttar tillbaka till de vita aktivisterna, kring vad de tycker är viktigast, vad de ser som rätt väg att gå, hur det tycker ”grunden i kampen” skall definieras. Amra har skrivit bra om detta här. Vi kommer hela tiden tillbaka till en kamp som handlar om priviligierade utgångspunkter, tex fler kvinnor i bolagsstyrelser. Alltså seriöst nu, det är en jäkla ickefråga hur många kvinnor som sitter i bolagstopparna så länge vi har problem såsom att våldtäktsoffer inte blir tagna seriöst pga förlegade förebilder om vem som kan vara offer och hur de ska bete sig. Eller att kvinnor fortfarande måste låta killkompisar låssas vara deras partner för att andra män skall sluta antasta dem på krogen. Vi kan inte lägga allt krut på karriäristerna så länge det finns de som kämpar för att ens ha en lön som räcker till husrum och mat för en hel månad. Vi kan inte lägga allt fokus på nån diffus rätt för kvinnor att få vara kvinnor och samtidigt ställa transpersoners verklighet och krav på lika rättigheter som ett särintresse. Å vet ni vad, det är verkligen inte ok att gång på gång behöva se hur den antirasistiska kampen kapas av vita som vill kräva att rasifierade ber snällt om att sluta bli förtryckta. När det sitter vita personer och slår sig för bröstet om att det är sådan tur att just de är antirasister. När feminister börjar hojta om systerskapet vid kritik samtidigt som de premierar en snubbes vilja att läsa om feminism framför rasifierade feministers rätt att slippa rasism, när det ser ut på detta sätt ja då är den antirasistiska och feministiska kampen riktigt mycket ute och cyklar på fyllan.

Nej det är faktiskt dags att sluta vittvätta historien. Att sluta flytta fokus tillbaka till normen och förminska de förtrycktas kamp. Det är inte synd om normen för att de exkluderade kräver att få samma rättigheter som normen haft i årtionden. Det är inte diskriminering mot normen att förtryckta kräver att behandlas på samma villkor. Det är inte förtryck av normen att de exkluderade blir arga när de kräver att få synas och höras men tystas. Gör skillnad på sårade känslor och strukturellt förtryck, annars kan du aldrig bli en sann allierad i kampen. Kampen om hur förtryck skall upphöra kan inte definieras utifrån hur förtryckarna tycker det skall vara, för de med makten vill behålla den.

Just ja som sista sak: Att prata om att de i underläge bara skall ändra sin attityd, att det är deras uppdrag att ”ta itu” med saker för att ”jobba sig upp”, att det bara är inställningen som är problemet är väldigt mycket nonsens. Nej alla har inte samma förutsättningar, nej alla kan inte bara jobba sig upp och få en schyst liv. För vissa är livet som att åka linbana uppför en liten kulle, för andra är det som att bestiga Everest medan någon står och knuffar en tillbaka för varje steg en tar. Det är kränkande och rent av oempatiskt om den som åker linbana tittar ner på den som försöker ta sig uppför Everest och hojtar ”Hörru, du behöver bara ha en mer positiv inställning så ses vi på toppen sedan!”.

Könskontrakt och internaliserad rasism

När det diskuteras förtryck och orsakerna bakom förtryck ligger diskussionen oftast (och ganska naturligt) fokuset på vem det är som har makten, vem det är som förtrycker. När i pratar om rasism talar vi om vithetsnormer, vitas makt och rasifierades förtryck. När vi pratar om feminism diskuteras mäns överordning, kvinnors förtryck osv. Det som sällan talas om är däremot hur vi förtryckta faktiskt hjälper till att upprätthålla vårt eget förtryck. Jag vet att många både feminister och antirasister inte håller med mig i detta att en kan bidra till sitt eget förtryck, att endast den som förtrycker har makten att påverka förtrycket men jag anser motsatsen. Förtrycket finns delvis (men inte enbart) för att vi som är förtryckta tillåter det och tom underlättar det. Ingen rolig tanke men när jag ser mig runt i samhället och världen är det just vad jag ser. Ska förklara mer ingående hur jag menar.

Könskontrakt har jag skrivit i rubriken, vad är det? Jag lärde mig begreppet för flera år sedan men har nästan aldrig sett det diskuteras i feministiska kretsar vilket jag tycker är synd. Könskontrakt är det sätt som alla, oavsett kön, bidrar till att upprätthålla ett patriarkat. I könskontraktet är det cismän som är de med största makten, de som är de största vinnarna, men könskontrakten finns som ett sätt att få de förtryckta att köpa sitt förtryck. Detta låter kanske helsnurrigt så ska ge ett exempel:

En man och en kvinna gifter sig, de får barn. Kvinnan tar ut all föräldraledighet, mannen tar ut sina 10 dagar och sen nån strödag här och där av sina övriga dagar. Båda tycker det funkar och är nöjda med detta. De ser sig som rätt jämställda, delar på en del av hussysslorna osv. Barnet börjar förskola och båda jobbar men kvinnan jobbar 70% för att hämta från förskolan tidigt, mannen jobbar vidare 100% ibland tom med. Detta resulterar i försämrad lön för kvinnan, sämre pension, sämre möjligheter att klara sig på egen hand om förhållandet skiter sig eller mannen dör, mannen i sin tur får förvisso en betydligt starkare ekonomisk trygghet men samtidigt en sämre kontakt med sitt barn. Ändå är båda nöjda, varför? Jo på grund av könskontraktet. Genom att ”skriva på” könskontrakten slipper de dels sticka ut från normen, de är helt enkelt ett rätt vanligt par som ”gör kön” på ett enligt samhället korrekt sätt. Kvinnan anser sig ha fått en stor vinst i en bra relation till sitt barn och en trygghet i att mannen tar hand om henne, mannen anser sig få en vinst i att förkovra sig i sitt arbete och veta att barnet tas om hand av någon han litar på. Det hela kan sammanfattas i :Trygghet. Det finns en trygghet i att veta vad en får, i att veta vad för regler som gäller i hur en bör bete sig, i att veta vad som förväntar av en. På grund av detta finns det många både män och kvinnor som inte alls vill arbeta emot könsroller och möjligheten att slippa sättas i fack, de gillar tryggheten de snäva ramarna ger, och ser feminismen som ett hot mot denna trygghet. Könskontraktet gäller inte bara för cis heteropar utan för alla i en relation. Att ”göra kön” på rätt sätt har blivit en grundsten i vårt samhälle, de som sticker ut skall snabbt tryckas tillbaka igen.

Att som förtryckt finna trygghet i sitt förtryck är något som ses igen och igen i olika sammanhang. Det fanns många slavar som var nöjda med slaveriet, de hade en ok slavägare, de hade ett hem, de hade mat, de visste vad som gällde och var inte alls nöjd med slaveriets avskaffande. De jobbade tom aktivt emot att avskaffa slaveriet. Inom kriminalvården pratas det om att vissa fångar blir institutionaliserade, dvs de klarar inte av att leva utanför fängelsets stängsel och fasta ramar. De finner en trygghet i att sitta inlåsta och veta vad för regler som gäller.

Samma ser vi kring kvinnor som aktivt arbetar emot feminismen för om feminismen lyckas och kvinnor blir fria att skapa sina liv utan att ha män som utgångspunkt faller deras trygga ramar. Nu finns det de som använder dessa insikter till en form av bevis på att det är dumt att arbeta emot könsroller och könskontrakt eftersom det tar bort tryggheten för många. Personligen tycker jag tvärt om, att finna en trygghet i sitt förtryck är inte en bra orsak till att bevara förtrycket.

Diskuterar vi istället rasism finns begreppet internaliserad rasism, vilket betyder att en rasifierad ser på sig med samma syn som vita rasister. Detta kan tex handla om att se på personer med samma ursprung med en större misstänksamhet än på andra, att hata sitt utseende för att det är fult att inte vara vit, eller att argumentera för en rasistisk politik där ens egna ursprung görs till ett stort problem. De rasifierade som gärna argumenterar emot en antirasistisk politik/åsikt finner också en trygghet i att veta vad för syn det finns på invandrare, samtidigt som de kan kämpa för att få bekräftelse från det vita samhället att just de faktiskt inte är sådär som rasismen påstår att personer av deras ursprung är. Vi har tex sett personer med utländsk härkomst prata om att rasismen inte alls finns för just de har ett bra jobb och hög utbildning och har aldrig mött rasism, att de som inte lyckas bara är lata, eller tycker synd om sig själva.

Samtidigt kan internaliserad rasism även slå över åt andra hållet och helt enkelt få personer av utländsk härkomst att inte ens försöka fixa en utbildning eller ett jobb, att de känner att det inte är någon ide för de är ändå inte värda något. De anammar helt enkelt rasismens syn på sig själva i sådan utsträckning att de inte kan se sig själva som en egen person utan bara som en rasistisk schablon. Könskontrakt, internaliserad rasism osv uppstår för att den förtryckte helt enkelt fostras in i det, hen vet inget annat och att bryta sig loss blir då något stort och skrämmande.

Jag skriver inte denna texten nu för att skulbelägga, eller påstå att den som förtrycks får skylla sig själv, tvärt om skriver jag detta för att förklara varför vissa kanske inte ens vill se det förtryck som drabbar dem. Jag skriver detta för att försöka öka förståelsen för att vi inte kan gå på och dumförklara tex antifeministiska kvinnor (ser det ske rätt ofta). Det samhällssystem vi lever i är komplext, olika förtryck går in i varandra och att upprätthålla könskontrakt eller internaliserad rasism är ett sätt att försöka lura sig själv att en inte alls är förtryckt i en samhällskontext. Det är inte den förtrycktes fel att hen blir förtryckt, men förtryckara kommer inte sluta med sitt maktutövande så länge det accepteras och därför är det upp till oss förtryckta att tillsammans höja våra röster, säga nej till könskontrakt och ja till ett jämställt samhälle för alla. Det kräver att ständigt granska våra egna beteenden, granska vad vi tillåter att andra gör mot oss utan att vi säger ifrån, att granska hur våra relationer ser ut. Det kräver också att vi står enade tillsammans, ger varandra styrka och lyssnar på varandra. Först då kan vi få makten att lyssna och bit för bit tvinga den att ge upp sin kontroll. Det kan tom betyda att vi ibland måste ta kampen och kämpa för en frihet förtryckta själva påstår sig inte vilja ha.

Vem håller min hand?

Nazismen växer, hoten från dem ökar. Rasismen växer och hoten det innebär. 2: maj begicks ett terrorattentat i Odessa där över 60 vänsteraktivister mördades av nazister i en kallblodig aktion. Strax innan jul här hos oss attackerades en fredlig demo i Kärrtorp av just nynazister. 1a maj, bara dagen innan attentatet i Odessa marscherade nynazister i Jönköping eskorterade av polis. De var maskerade och beväpnade och bråkade med både polis och motdemonstranter. Utöya, mordförsöket på Showan osv.  Nazismen är en ideologi enbart baserat på våld och hot om våld, med syfte att avskaffa arbetarrörelsen och demokrati. Min vän Bilbo skriver mer om Odessa och vad vi bör dra för lärdomar. Även Adori Rahman skriver bra hos Tempermagazine om hotet från nazismen. Jag kommer därför inte skriva så himla mycket om just nazismens hot i detta, utan mer om en annan aspekt av nazismen: hur vi rasifierade igen glöms bort till förmån för vita.

 

De flesta har rätt bra koll tror jag på vilka nazisterna hatar mest, vänsteraktiva, hbtq personer, rasifierade. Ändå stannar ofta diskussionerna i att det är vänsteraktivisterna som är rädda,och de som lyfts och hörs mest är vita vänsteraktiva. Faktum är ju dock att det är ett val att vara engagerad i antirasism, antifascism osv. Ett bra val, jag säger inget annat, men ändock ett val. Att vara rasifierad eller hbtq person är däremot inget du kan välja, det är något du föds som. Nazsister utgör ett hot mot vita vänsteraktivister enbart när de vet om dennes politiska åsikt, mot rasifierade och hbtq personer är de ett hot alltid. Vi kan inte klä oss och bete oss på ett sätt som gör att vi passerar nazisternas radar, vi är alltid en måltavla för deras hot. Även om en rasifierad person har åsikter åt höger, anpassar sig efter konstens alla regler för att smälta in i det svenska samhället kommer nazismen utgöra ett hot mot hen. Det finns ingen väg att fly, inga åtgärder för att gömma sig.

Ändå är fokuset på vita, på vita aktivister som blir måltavlor pga val av politik. Jag ser ofta vita prata om sin rädsla för nazisters närvaro, sin rädsla för att nazismen växer och hotar deras tillvaro. Jag ser även hur de skriver om chocken när vänner och släktingar uttrycker rasistiska eller tom nazistiska åsikter. Förståelsen, peppningarna och sympatierna kommer alltid i överflöd från andra vita, med råd, och en värmande hand. När jag eller andra rasifierade skriver om vår rädsla däremot blir bemötandet mycket mer avmätt. Ibland känns det som att folk nästan tycker vi borde vara vana, att det väl inte är nått nytt att nazisterna finns och är jobbiga? Samtidigt som vi ska ge lite extra värme till vita som väljer en vänsterpolitisk hållning just för att de då samtidigt (till viss del) väljer att bli en måltavla för nazister.

 

Här i området där jag bor är majoriteten personer med annan bakgrund en vit och svensk. På senare tiden har både SvP och SMR rört sig i området, affischerat och satt upp klisterlappar med budskap om hur vi som bor här borde jagas ur landet. Jag har tom sett klisterlappar om hur vi borde hängas från ett träd. Jag mår dåligt av detta givetvis, det gör mig otrygg, det känns läskigt att veta att de rör sig precis utanför min dörr, att de troligen bara är en tidsfråga innan första våldsdådet kommer. När jag uttrycker denna oro för mina vänner blir resultatet som ovan, är jag inte van? De kommer inte våga attackera iaf. De är säkert få. De siktar säkert in sig på män.
”Pepp” som aldrig möter mina vita vänners oro för nazister. Varför är min rädsla inte lika befogad bara för att de vet, och jag vet, att nazismen alltid utgör ett hot mot min kropp?

Vem håller min hand nu när det stormar? Vem skyddar min rygg när nazismen växer? Vem ser till min säkerhet när SvP marscherar på gatorna? Att staten skulle göra det har jag redan räknat bort, deras ”neutralitet” gör att nazisternas hat får företräde framför min säkerhet. Antirasister och feminister då? Ni som påstår er vara mot nazismen och på min sida? Var finns ni när mitt hjärta rusar och magen knyter sig till en liten boll av rädsla att gå ut för att jag ser hur nya märken från SvP och SMR kommer upp gång på gång på gång. Jag vet ju att ni finns där ute, jag vet att jag inte står ensam. Bara det att ibland vore det så skönt att få en hand i min som lugnar och inte bara hurtiga tillrop om att kämpa vidare, krossa rasismen  nu nu nu för att sedan ge en kram till den vita kamraten bredvid. Jag behöver också en kram ibland.