Gång på gång i samhällsdebatten pekas det finger kring vem som är feminist ”på riktigt” och vem som inte är det. Det finns lika många tankar om hur feminism ska se ut som det finns feminister. Plus en och annan åsikt om vad feminism är av antifeminister som gillar att kasta skit. Vad är feminism egentligen och vem är en ”sann” feminist?

Definitionen av feminism är faktiskt väldigt enkel och lämnar väldigt mycket utrymme till egna tankar om hur feminism skall se ut. För att vara feminist krävs nämligen bara att en håller med om följande två punkter:

* Män som grupp är överordnad kvinnor som grupp (aka patriarkatet) och att detta är ett problem

* Målet med den feministiska politiska kampen är att alla skall behandlas likvärdigt oavsett kön och ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Punkt två håller de allra flesta faktiskt med om, det brukar vara punkt ett som många har problem med. Även om en håller med om båda punkterna finns det enormt mycket utrymme till egna tolkningar av hur feminismen ska vara. Jag som transaktivist, antirasist och vänsterfeminist ser klassfrågan, antirasismen och krossandet av tvåkönssystemet som lika viktig som frågan om män resp kvinnors makt. För mig är feminismens mål inte helt uppnådd om klassklyftorna finns kvar, om människor fortsätter utsättas för rasism eller transpersoner inte har en självklar plats i samhället. Andra anser att bara det är lika många kvinnor som män i botten resp toppen av samhället har vi jämställdhet mellan könen och feminismen är fixad, medan resten är egna frågor. Ytterligare andra menar på att om inte djuren också inkluderas och alla slutar använda animaliska produkter så är feminismen inget värt osv osv.

Min uppfattning är att när det diskuteras om vem som faktiskt är feminist eller ej så läggs fokus inte på huruvida personen som det debatteras med är erkänner och är emot patriarkatet utan huruvida personen har ”rätt” åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Det är givetvis viktigt att diskutera kring hur ett jämställd samhälle ska uppnås men att ha olika uppfattningar om detta är inte vad som gör någon till en äkta feminist eller ej. Jag kan för all del tycka att många höger feminister tappar en hel del i sin samhällsanalys som jag tycker är viktigt, å andra sidan tycker de samma om mig.

Att börja prata om vilka som är ”riktiga” feminister eller ej baserat på hur de anser att den feministiska kampen ska se ut är farligt. Dels skapar det en närmast religiös mentalitet där olika inriktningar skall slå sig för bröstet och påstå att just de har tolkat feminismen mest rätt. Det skapar även motsättningar mellan feminister som i grunden tycker väldigt lika men med små skillnader vilket splittrar kampen onödigt mycket. Jag har dessutom sett oroväckande tendenser att kasta andra feminister under bussen för att få poäng och status hos personer som faktiskt inte är feminister. Ni vet det där när någon pekar på tex en manshatande feminist och tar avstånd? Sånt skapar split, det skapar osämja och det leder enbart till att antifeminister kan sprida runt lögner och överdrifter om feminister som folk sen är så upptagna med att ta avstånd ifrån att de glömmer kampen för jämställdhet. Fanny som har bloggen arsinoes.se har skrivit många bra inlägg om vikten av sammanhållning mot makten (i synnerhet mellan kvinnor) och jag håller med om detta. Även om vi inte håller med om allt någon säger eller står för måste vi generellt bli bättre på att stötta och hålla ihop som feminister. Det går att kritisera varandras ståndpunkter och åsikter utan att kasta varandra till vargarna, starta drev eller påstå att någon annan inte är en sann feminist.

Jag hatar inte män, men jag tänker inte ta avstånd från de som gör det. Jag tycker klassklyftor är skit men jag tänker inte ta helt avstånd från feminister som tycker det är okej osv. Däremot kommer jag debattera emot, och ibland bli förbannad när feminister uttrycker åsikter som skadar. Alla har vi bagage som påverkar hur vi ser på samhället, bagage som påverkar hur vi ser på feminismen. Jag är av åsikten att feminism inte är en ideologi som kan stå för sig själv, den influeras alltid av vad personen har för övrig ideologi. Feminism i sig själv säger som sagt inte speciellt mycket om hur jämställdhet skall uppnås bara att det ska uppnås, den säger heller inget om när samhället kan anses vara verkligt jämställt. Det är därför vi har så enormt många feministiska inriktningar. Det är därför det blir så fel och irriterande varje gång en antifeminist ska debattera med utgångspunkten ”feminister tycker att”. Den feministiska rörelsen är så enormt bred att det inte går att ringa in någon form av ”sann” feminist, i synnerhet som ju alla givetvis anser att just deras form av feminism är den bästa.

Men! För att komplicera det hela lite: Att bara kalla sig feminist och påstå sig vara emot patriarkatet är inte nog för att faktiskt vara en feminist. För att verkligen vara en feminist krävs också arbete emot patriarkatet. Detta måste inte innebära att vara politiskt engagerad, debattera jämställdhet hela dagarna osv utan var och en gör vad de kan. I min mening är den lägsta nivån av ”feministande” som krävs för att vara en feminist att arbeta med sig själv. Att tex arbeta med sitt språkbruk, att fundera över vilka personer en lyfter och vilka en dömer hårdast. Att titta igenom sin skivsamling eller filmerna i bokhyllan och fundera på representationen. Ja små saker helt enkelt. För förändring startar med en själv och att arbeta med sig själv en ett bra steg på vägen mot jämställdhet. Att däremot säga ”jag är feminist” och sedan inte göra något på något vis för att förändra sig själv eller något annat är inte att vara feminist. Det är att sätta en etikett och tro att allt ska fixa sig av sig självt. Det är helt enkelt en skillnad på att kalla sig feminist och att göra feminism.

Nåväl, kontentan av det hela är att vi dels måste sluta missta olika feministiska inriktningar för mer eller mindre sann feminism. Att vi ska diskutera hur vi vill uppnå jämställdhet, men samtidigt stå upp för andra feminister om de utsätts för drev, hat och hot även när det är feminister vi inte håller med. För ju mer enade vi är i kampen att krossa patriarkatet ju farligare blir vi. Om vi pekar ut andra för att inte vara sanna feminister kan till slut fingret istället vändas mot oss. Det är viktigare att diskutera sakfrågan hur ska vi göra framför vem säger rätt saker.