Etikettarkiv: föräldraskap

Sagan om ett litet barn som vill vara pojke.

Jag har velat en del om jag ska skriva detta. Tanken har funnits flera gånger men varje gång har jag tänkt att nä, kanske är det lika bra att lägga locket på ett tag till. Inte göra något som kan förvärra situationen. Nu har jag fått nog, vi har fått nog, jag och min man. Vad vi och vår fyraåring utsätts för är inte okej. Så här är hela storyn om vad som skett så här långt. Jag är arg. Jag är besviken men framförallt är jag ledsen. Ledsen över att vårt älskade barn inte bara kan få vara sig själv i fred utan myndigheters inblandning. Jag vet att vissa kan protestera att detta är ett intrång i mitt barns privatliv. Är inte myndigheternas agerande det också? Jag tror att om mitt barn läser detta om 10 år kommer hen se att vi agerade i kärlek och frustration över att inte bli lyssnade på av den myndighet som finns för att skydda barnen i samhället. Så jag hoppas och vill att ni sprider detta, så fler får veta vad som sker i Sverige 2015 när ett litet barn har en åsikt om sitt kön.

Så vad är det som har hänt? Jag tar det hela från början. Allra allra första början. Jag har två barn, det äldre barnet är en flicka och väldigt nöjd med det. Sen har vi barn nr två, jag väljer att kalla hen V. V föddes med snippa och tilldelades enligt standard könet flicka. Första året omtalade vi V som just en flicka när någon undrade över kön. Hen hade kläder i alla former och färger, rosa som gult som blått och grått. Klänningar liksom byxor och t-shirt. Ja en salig blandning. För vi tror på att ge barnen alla valmöjligheter till vem de vill vara.

När V var ca 1.5 år började hen uttrycka att hen inte var flicka. I början genom att bestämt skaka på huvudet när storasyster sa ”V är en flicka och det är jag också!”. V var verbal tidig och kunde ganska snabbt uttrycka sig i ord. Ganska snart kom det första ”V inte flicka!” och nån månad senare följdes det av ”V pojke!”. Okej sa vi, och lät det vara. Vi la ingen vikt vid det, lät det bara vara. I början tänkte vi att det är en kortlivad fas, barn gillar att testa, men det gick inte över. Istället blev V mer och mer bestämd i att hen inte är flicka. Även på förskolan började hen ge uttryck för att inte vilja kallas flicka. Runt 2 års ålder började det bli ett problem i förskolan. Vi bad personalen att prata lite mindre om kön och inte säga saker som ”hej flickan” till V vilket de accepterade. Vid 2.5 års ålder började V bli väldigt bestämd i klädval. Att ha klänning fungerade inte länge, ”INTE FLICKA!!!” blev resultatet bara vi visade en. Allt rosa rensades bort för varje gång hen hade rosa på sig var det någon som fällde kommentar att V var så söt som en riktig liten flicka.

När V var knappt 2.5 år bytte hen avdelning på förskolan. Det är nu de verkliga problemen startar. Vi sa samma sak till personalen på den nya avdelningen ”var snälla och kalla inte V för flicka, hen tycker inte om det och blir ledsen”. Personalen förstod inte alls vad vi menade, ledsen för vad? Ganska snart förstod de vad vi menade då V började gråta och ville vända i dörren efter att ha hälsats med ett ”hej tjejer” när vi kom för att lämna barnen på förskolan (storasyster gick just då på samma avdelning). Nu är vi framme i oktober 2013. Vi har ett utvecklingssamtal med förskolan för båda barnen samtidigt. Med på samtalet är en specialpedagog. En av de ordinarie pedagogerna lyfter att V vill vara pojke och undrar hur de ska hantera det. Vi förklarar hur vi ser på det, att de inte ska göra en grej av det, att det går över när det går över och OM det inte går över så får det vara så. Vi ser ingen orsak till att rätta något eller få panik. Specialpedagogen frågar om vi är okej med att ha återkommande träffar med henne, Vs huvudpedagog och kanske en skolpsykolog för att prata om det hela, hur förskolan ska agera och checka av utifall V ändrar sig och vill vara flicka. Vi säger att det är okej, så länge fokus är på att finna strategier för hur förskolan ska agera så bra som möjligt.

Så vi börjar ha träffar. Totalt blir det fyra stycken på ett år. Vi samtalar om V, vad hen säger och inte säger. Både vi föräldrar och skolpsykologen påtalar gång på gång att det bästa är att inte göra en sak av detta. Att inte peka ut V som tjej så hen behöver säga ifrån utan bara låta det vara. Framförallt specialpedagogen har svårt att hantera detta och ber oss kontakta BUP, vad säger de? BUP svarar precis som vi, låt det vara. Det är ett litet barn och de prövar sig fram, det går över när det går över eller så gör det inte det och då får vi ta det då. På andra träffen talar specialpedagogen om att hon ringt till både BUP, psykologen på BVC samt socialen. BVC psykologen hade uttryckt viss oro över att vårt barn skulle bli förvirrad i sitt kön, soc uppmanade direkt till att lämna en orosanmälan då de såg ”mycket allvarligt på detta”. Vi kommer just då överens om att socialen inte skall kopplas in. I synnerhet som förskolan påtalar att de inte ser något fel i hur vi föräldrar är mot vårt barn. Efter fjärde träffen ber specialpedagogen om lov att vara med i klassen och se hur V har det. Vi säger att det är okej. I efterhand borde vi nog inte gjort det.

En dag i september 2014 ringer specialpedagogen till mig och säger ungefär följande: ”Hej det är X, nu har jag deltagit en del i verksamheten och betraktat V och jag är oroad av vad jag sett. Jag vill att vi ses nästa vecka för ett möte igen. Denna gång har jag bjudit in en representant från socialen för nu vill jag ha dem med i detta så de också kan ge stöd. Ni har ju tidigare sagt att det skulle vara okej.” Jag blir paff och hinner inte alls tänka igenom det hela utan säger bara okej, skriver ner tid och plats och lägger på luren. På mötet en vecka senare deltar Vs huvudpedagog, specialpedagogen, en kvinna från socialen samt jag och min man. Vi träffas på ”neutral mark” för att det tydligen skulle få oss att känna oss mer bekväma.

Så bryter två timmar av helvetet lös. Först får specialpedagogen ge sin bild av vad hon sett. Hennes problemformulering är följande:

* V har en frisyr och en klädsel som är väldigt pojkigt kodad. Ofta jeans och tröjor med superhjältetryck. Håret är rakat på sidorna och längre uppepå då hen drömmer om att ha en punkfrisyr. Dessa kläder gör att folk ser V som en pojke.

* V har ett flickkodat namn. I kombo med klädseln gör det att folk blir ”förvirrade” när de hör vad hen heter. Detta ger upphov till frågor.

* Barn och vuxna frågar vad V har för kön. Vilket specialpedagogen bedömer som psykiskt påfrestande för hen då hen måste förhålla sig till vad hen är och ge svar. Dessutom varierar svaren vilket pedagogen tolkar som att V är förvirrad.

* V finner styrka i att säga att jag eller min man säger att hen är en pojke och förklarar sig ofta vid frågor med ”Jag är nog flicka, men mamma/pappa säger att jag är pojke!” Detta gör att specialpedagogen tolkar det hela som att det är VI föräldrar som tvingar/förvirrar/omtalar vårt barn som en pojke och att det är VI som vill att hen ska vara pojke och inte accepterar om V vill vara flicka.

Utifrån detta menar alltså specialpedagogen att V far illa, är obekväm i situationen på förskolan och att det vore psykiskt misshandel att inte agera. Pedagogen från förskolan känner inte igen sig alls, vad hon har sett är en unge som är glad, framåt, har massor av vänner och aktivt vill delta i alla aktiviteter. Specialpedagogen framhärdar. Vårt barn far illa.

Så är det vår tur att ge vår bild. Vilket är att vårt barn får vara vem hen vill, vi lägger ingen värdering i kön och har aldrig någonsin sagt att V ska vara en pojke eller att det är fel att vara flicka. Vi stödjer hen helhjärtat oavsett kön. Vi försöker påtala att vi tycker att detta är oerhört överdrivet och att det bästa ändå måste vara att låta V vara sig själv och möta hen där hen är. Kvinnan från socialen verkar inte hålla med. Det är nu det riktigt absurda tar sin början. Denna kvinnas resonemang blir detta:

* V måste kläs mer neutralt. Neutralt betyder ”så folk inte ifrågasätter om hen är en flicka”, dvs låta håret växa ut, ha kläder utan superhjältetryck osv. När vi frågar hur vi ska göra detta utan att grovt kränka vårt barn får vi inget svar.

* Det är vi föräldrar som pressar fram detta. Vi måste sluta låsa V i att hen är en pojke och börja prata om att V är ”biologiskt flicka” så hen kan bli trygg i sitt kön.

* Vi ska inte prata med V om att det finns pojkar med snippa och flickor med snopp och de som är varken pojke eller flicka. Motiveras med att det är för komplicerat för ett barn på 3.5 år att förstå och gör bara att hen inte får chansen till en sund könsidentitetsutveckling.

Jag argumenterar emot, gång på gång. Mot slutet av mötet är socialarbetarens enda argument ”Om jag ser till mig själv” samt ”Ja jag har ju en vän som är trans och som sagt att…”. Efter två timmar beslutar vi att avbryta mötet. Samtalet går bara runt. Vi får helt absurda frågor som alla har som syfte att försöka få oss att erkänna att det är ”extremt” att vårt barn får se ut ”som en pojke”. Vi får tex frågan om vi skulle låta operera in kattmorrhår om vårt barn ville vara katt. För att ha rakat huvud är lika extremt som operationer som inte kan ändras… I slutet av mötet så slår socialarbetaren fast att hon tänker starta en utredning och utse en utredare åt oss inom kort. Jaha säger vi, för att utreda så förskolan gör rätt eller? Ja, svarar hon, det ska bara handla om situationen i förskolan och jag lovar att det inte blir ett hembesök. Vi lämnar mötet med en klump i magen. Några veckor senare får vi ett brev: Om två dagar kommer en socialarbetare hem till oss för ett hembesök.

Nu är vi i november 2014. Socialarbetaren kommer hem till oss. Min mans psykolog är med som stöd och hjälp att ifrågasätta varför vi utreds. Samtalet tar ungefär en timme. Handläggaren är trevlig och säger i slutet av mötet ”Ja detta kommer jag inte lägga mycket tid på, jag förstår inte alls vad de menar att ni ska göra istället för vad ni gör nu?”. Efter de orden känner vi oss ganska trygga. Det kommer nog inte bli något ändå. Utredningen kommer troligen läggas ner. Vi har vunnit! Segern togs ut allt för tidigt.

Idag kom ett nytt brev. Socialen har inte alls lagt ner någon utredning. Tvärt om har de nu haft ”många kontakter om ert fall” och vill nu samtala med oss enskilt, ”för att komma vidare” som de står i brevet. Vad de vill prata om framgår inte. Varför utredningen inte bara lagts ner framgår inte. Det enda vi kan göra är att vänta till på tisdag för att veta när jag går dit. När vi tidigare protesterade och ifrågasatte varför det blev ett hembesök, varför utredningen gjordes om oss och inte förskolan som de sa har vi bara fått till svar ”ni ville detta, ni accepterade denna utredning.”, gång på gång vänds allt till att det är VI som bett om detta och att alla andra är helt oskyldiga.

Ska det verkligen vara såhär?  Vårt barn blir inte misshandlad, får mat i magen, har kläder så det räcker och blir över för alla väderlekar. Är glad och busig precis som barn ska vara. Att hen vill vara pojke är alltså ett så stort problem att vi som föräldrar skall ifrågasättas? Jag är som sagt förbannad, less och ledsen. Jag vill mitt barn det allra bästa precis som alla andra bra föräldrar vill. Tydligen duger det inte enbart för att mitt barn har en önskan om ett annat kön än det tilldelade och klär sig ”fel”. Vi är alltså i en situation där socialen vill diktera vilka kläder vårt barn har på kroppen? Hur sjukt är inte detta?

Jag kommer återkomma om detta efter mötet på tisdag. Ett är i alla fall säkert, de ska inte få komma undan med den stress och oro de orsakar oss bara för att vi låter vår unge vara sig själv på ett sätt som inte skadar någon annan. Vi kommer stå fast i vad vi gör och inte ge vika. Oavsett vad V vill kalla sig, flicka, pojke eller något annat så kommer vårat svar alltid vara: ”Okej, du får vara vem du vill, vi tycker om dig lika mycket ändå”.

Kvinnor och antivaxx

Jag har ju redan skrivit lite om varför jag tror att kvinnor dras mer mot alternativmedicinen än män. Jag tänkte nu prata lite mer specifikt kring ämnet vaccin, eller snarare rörelsen mot vaccin. Antivaxx rörelsen är en rörelse där kvinnor är i absolut majoritet både som deltagare men också som drivande personer bakom bloggar, youtube kanaler eller föreläsare.

Antivaxx rörelsen fick ett rejält uppsving efter den förfalskade forskningen som kopplade vaccin till autism. Efter svininfluensan och pandemrix har de fått ny luft under vingarna och allt fler väljer att inte vaccinera sina barn.

Det finns många argument från antivaxx sidan om varför vacciner är som bäst overksam skit och som sämst rent dödlig. Vad alla argument har gemensamt är att de baseras på anekdoter, förfalskad eller missförstådd statistik och konspirationsteorier. Big Pharma är ute efter att göra oss alla sjuka och tjäna pengar på det. All statistik som motsäger antivaxxarnas teser är lögner, köpta av läkemedelsbolagen för att lura oss. Av okänd orsak är också organisationer och statliga instanser såsom UNHCR/FN, WHO, Unicef mfl med i denna världsomspännande komplott. Jag skulle kunna skriva en hel bok om varför dessa teorier är ohållbara och motsäger varandra (eller den läskigt påtagliga funkofobin som genomsyrar hela rörelsen) men det är inte syftet med detta inlägg.

Frågan är ju varför människor och då främs kvinnor (mammor ) dras till denna rörelse trots kompakta bevis att vad de säger inte är sant? Jag tror svaret är: kontroll. Kontroll över en liten liten del av sitt och sitt barns liv.

För samhället idag är fientligt mot barn och fientligt mot mammor. Sjukvården är inte bättre. Mammor som oroar sig viftast ofta undan och får höra att de är hönsiga (jag har själv varit i sitsen). Detta resulterar i föräldrar/mammor med en oro inom sig som inte tas seriöst, andra vuxna (ofta män) som skrattar åt dem och därmed lämnar dem med en känsla inom sig av maktlöshet och frustration.

Antivaxx rörelsen är tvärt om. Där får dessa föräldrar iställer höra att de ska skita i läkarna, att de själva alltid vet bäst, att de förstår sitt barns behov mer än någon annan. Oavsett hur befängda storys de berättar som kopplar vaccin till allt från PSD och hjärnskador till hicka och snorig näsa så kommer de få höra ”absolut, du har rätt,det är vaccinens fel! Avgifta och gå inte till läkaren igen”. De får helt enkelt synas och höras och framförallt LYSSNAS på på ett sätt sjukvården inte kommer i närheten av. Med detta kommer en känsla av kontroll. Att DE har makten att ta beslut åt sina barn, att de minsann vet så mycket mer än tom läkarna vet.

Antivaxx rörelsen har många likheter med sekter. Det här med ”vi mot världen” är den tydligaste. Hur antivaxxers gärna ser sig som mer vakna, mer kritiska, mer pålästa än andra. Jag tror det är en motreaktion mot de (män) som närmast klappat på huvudet vid första funderingen om vaccinerna kanske innehåller dåliga saker. Eller reaktion mot alla de som hånar och skrattar när de för fram sina åsikter nu.

Jag förespråkar ständig dialog, och det gör jag i detta fallet också. Föräldrar som redan är fast i antivaxx rörelsen kommer ingen kunna nå så de kan lika gärna bara vara. Förr eller senare kommer de ha en ”felaktig” åsikt om något som går hand i hand med antivaxx förespråkandet och hamna i kylan. Då är det bra att inte ha bränt alla broar så de har folk runt sig ändå. För antivaxx brukar gå hand i hand med motstånd mot all medicin och sjukvård, med viss kosthållning och tro på andra konspirationer som ex chemtrails. I längden är det närmast omöjligt att upprätthålla den världsbilden i kontakt med andra.

De som vi fortfarande kan nå är de som tvekar. Som läst propaganda och tror deras bebis ska dö av en spruta. Där är det viktigt att tex prata om vilka risker som finns mer vaccin och vilka som finns med sjukdomarna. Vad är mest riskabelt? I min mening är det också viktigt att prata solidaritet och mänskligt värde. För att avstå vaccin om en kan ta det är en grymt egoistisk handling. Att inte vaccinera sitt barn är en egoistisk handling och har faktiskt rätt lite med sitt barn att göra utan bottnar mer oro för sitt egna samvete att göra (”vad ska barner säga om hen blir sjuk av sprutan ”).

Det finns mängder med artiklar som motsäger så gott som allt antivaxxers påstår, det finns massor av argument för vacccin. Att talanom detta på ett schyst sätt till föräldrar som oroar sig tror jag är vägen att gå så inte fler väljer bort vaccin för att antivaxxers lyssnar på dem. Detta är framförallt något  vården behöver bli bättre på. Sådant kräver dock tid och tid kräver resurser, vilket blir en helt annan fråga.